Front matter (continued 3)

Nov. 18.

Sedan vi ätit frukost och putsat oss litet, foro vi om bord på den Engelska korvetten för att göra bekantskap der. Kort derpå kom om bord till oss den Engelska läkaren derifrån, tillika med en ung midshipsman, och voro en liten stund hos oss. De voro högst trefliga och hyggliga, ehuru på annat sätt än Fransmän och Greker och andra sydlänningar; hos dem fick man rätt se att äfven nordbon kan ha sin egen hygglighet, utan att som Svensken bli en apa af Fransosen. De hade knappt hunnit lemna vår brigg, så blåste småningom och sakta upp en sydlig vind, som tycktes mer och mer vilja dra sig mot vester. Vi började lätta vårt ankare och seglade af, lemnande sålunda denna plats, hvilken jag just i dag tänkte genomströfva för att komma till den slätt der Troja fordom stått vid Simois bölja. Vi närmade oss, under en småningom alltmer tilltagande frisk förlig kultje, det farliga och med en sandbank utskjutande Cap Janitsjari ant. Sigaeum, och voro en gång på 4 famnars vatten, men seglade lyckligt förbi hela den flotta, som i går varit flitigare än vi att krångla sig fram ända hit, der de kastat ankar. Vi gingo in i Dardanellerna förbi de båda fästningar som på ömse sidor försvara inloppet, sträfvade fram och vunno slutligen öfver den mycket starka strömmen med den nu temmeligen styfva vinden. Vädret var särdeles fult, häftiga byar med regn och tjocka, så att landet ej kunde synas så väl; men så mycket man kunde skönja var det, såsom allmänt bekant, herrligt och vackert. Vi passerade kort efter middagen Dardanellerna och dess fästningar, derifrån jag för första gången hörde en muazzin ropa; han skrek fult och gällt, nästan som en tjutande hund från sin höga minaret, och jag kunde nu icke finna något vackert deri. Vi seglade ännu ett stycke, men ehuru vinden var god fann vår kapten, liksom alla andra i vårt sällskap, för godt att kasta ankar utanför Abydos, der åter på ömse sidor finnas fästningar. Här skulle det ha varit som Xerxes byggde sin bro. Väl förekom mig sundet smalare lägre ned vid Dardanell-fästningarne, men der är strömmen förskräckligt stark och starkare än annorstädes i sundet, så att Xerxes kanske derföre föredrog denna plats mellan Sestos och Abydos. Vid högra Dardanellfästningen Kilid Bahr blefvo vi anprejade af en båt Turkar, bland hvilka en ganska vigtigt frågade kaptens och fartygets namn, hvarifrån och hvart. Sedan vi fått ankar i botten, foro vi i land för att se om vi kunde få något att köpa, och lade an vid en vacker stenbrygga under ett hus som såg ganska prydligt ut. Här var en stor vattenbassin af marmor, dit vattnet flöt från en ofvanom stående brunn öfver en mindre marmorbassin, dit man åter tappade vattnet från trenne kranar, anbragta i väggen af en, som mig tycktes, moské. Ofvanför var en Turkisk inscription i gyllene bokstäfver, innehållande, såsom jag i brådskan tyckte, namnet på den hvilken anlaggt fontänen, jemte några verser öfver källan. Här voro åtskilliga Greker som tappade vatten och en Grek kom bärande en korg med friska frukter, apelsiner och omogna alldeles gröna citroner. Vi köpte häraf till 3 para stycket en stor hop, och den apelsin jag genast åt var ovanligt god och frisk, ehuru ej rätt söt. Bland andra var här äfven en ung vacker Turkisk effendi. Men här var för öfrigt ingenting att få, ehuru vi enträget frågade efter isynnerhet någon sorts kött, än på Italienska, än på Turkiska. Nu spatserade vi uppför stentrappan, som ledde till gården vid det hus hvarunder vi stodo, och kommo upp på en vacker gård der allehanda stora trän stodo, tittade oss omkring och gingo slutligen in i huset, der timmermän voro sysselsatta med att göra några reparationer; de sågade och hyflade cypressplankor, som spridde en alldeles herrlig vällukt rundtomkring. Vi vandrade i rummen, som voro vackra och rikt möblerade, samt höllo redan på att komma in i harem, då till vår olycka en af timmermännen märkte hvartåt vi syftade och mycket höfligt lät oss veta att det ej var tillåtet gå der in. Nu kom sjelfva värden och herren i huset till oss i den sal der vi voro. Han var en gammal man med nästan snöhvitt skägg, var högst vänlig emot oss och tog med särdeles nöje en pris snus ur min dosa; men bjöd oss genast tillbaka en från sin, som han tog fram, först mycket varsamt öppnande locket till foderalet af läder och sedan locket till sjelfva dosan, som var af guld. Härunder hade äfven tvenne unga män, säkert hans söner, kommit till, så att vi voro ett stort sällskap här, som roade oss mycket åt huru jag tåtade till Turkiskan. Vi snusade flitigt och voro glada å ömse sidor, han frågade af hvad nation vi voro, observerade mycket och pratade mycket om mitt skägg, som jag ej rätt förstod, men jag tror de togo mig för en Rysk munk. När vi slutligen gingo bort togs afsked med största hjertlighet och välmenande, med de vanliga österländska complimenterna. Det hela var mig högst intressant. Sedermera spatserade vi ännu förbi harems fönster, men sågo ingen qvinna, utom en Negrinna som bar vatten dit upp. Derofvanföre på backen var en liten begrafningsplats, som vi besågo. Grafstenarne voro alla af marmor i form af ett menniskohufvud, omlindadt af en turban. Men ansigtet var ej utarbetadt, utan hufvudsaken tycktes vara turbanen. Detta hufvud var stäldt på en aflång, nästan rectangelformig marmorskifva, på baksidan af hvilken grafskriften var ritad med utåtstående, ej ingraverade bokstäfver. Arbetet var öfverhufvud verkligen väl gjordt, så väl hufvudet och isynnerhet turbanen som ock sjelfva inskriften. Så mycket jag hade tid att se, voro här kapodaner begrafna. Oändligen belåten med detta första besök hos en Turk, begåfvo vi oss nu om bord och spelte ännu ett parti schack vid vårt grog-glas. Allt flere fartyg hade undertiden samlat sig, så att vi nu lågo helt nära hvarandra en stor flotta af alla möjliga nationer; äfven ett Turkiskt skepp och en brigg, som sågo ganska vackra ut. Och dock hade en stor del fartyg varit tvungna att stadna nedanför Dardanellerna, emedan den aftagande vinden ej orkade föra dem genom den starka strömmen. Vi hade just börjat tänka på att gå till sängs om aftonen och sofva vår natt i fred på vår goda ankarplats, då vinden började tilltaga allt mer och mer med byar och blixt. Den tilltog ytterligare och vexte till en ordentlig storm, så att vi voro tvungna låta styrbordsankaret gå och längre fram på morgonen taga ner bramråstängerna. Natten blef sålunda högst orolig.

(Ur bref från Alexandria). [Detta bref är förut tryckt i Helsingfors Tidningar 1844 N:o 15, 17.]

Den 23 okt. gåfvo vi oss ut från Marseille i det vackraste väder med svag vind, kommo lyckligen ut från den trånga hamnen in på det älskliga, azurblåa Medelhafvet under en lika azurblå himmel, och aflägsnade oss småningom från Frankrikes tornlikt sig höjande klippstränder, tills vi den 27 på långt afstånd sågo Sardiniens höga land. Den 28 om morgonen varseblefs långt för-ut vid horisonten en kägelformig molnstod; det var Etna. Småningom började nu äfven andra dylika spetsar synas från Sicilien, men det räckte hela dagen att segla på dem, och när solen gick ned, tycktes de vara föga närmare. Nu om natten gick vinden om och en frisk Sirocco (SO) med något fuktig och qvaf luft blåste oss tvärt in öfver förstäfven, samt tvang oss lägga bogen mot vinden och lofvera. En hel vecka kryssade vi nu emellan Sicilien och Malta med temmeligen styf Sirocco. Härunder passerade vi Girgenti, hvilket, så mycket jag från hafvet kunde se genom vår kikare, tycktes ha föga qvar af sin fordna storhet och sina 200,000 innevånare, som det skall hafva räknat under Romarnes tid. Nu säges staden i stället vara uppfylld af munkar och prester; kanske deras helighet ersätter antalet och idogheten. Vidare seglade vi förbi Palma, som från den sluttande höjd, hvarpå det är bygdt, skall öfverskåda den vackraste och fruktbaraste del af hela ön. Nu var hela landet af den långa sommartorkan förbrändt, så att de annars rikt grönskande stränderna förekommo kala och liksom höljda i grå aska. Dessa stränder äro här, liksom på Malta, höga, nästan lodrätt nedstupande i vattnet, hvilket på somliga ställen så har frätit deras grund, att de bilda nästan en spetsig vinkel mot hafsytan. Öfverhufvud saknas här, liksom längre fram i arkipelagen, skog och egentliga berg. Här och der bemärkas i dälderna korta rader af trän, ingenstädes skog, ej heller granit.

Efter en veckas möda hade vi ändtligen arbetat oss fullt i nord om Alicata på Sicilien. Tiden hade derunder blifvit mig oändligen lång, om jag ej haft ett så godt och trefligt sällskap i min kapten Wiklund, förande briggen Active från Gamlakarlaby. Under hela denna vecka hade vi oupphörligt stått vid relingen och "kejkat" (kaptenens vanliga ord) på väderlek, stjernor, moln och vexande måne, och otaliga gånger hade han, en stor väderprofet som alla hans gelikar, spått förändring i väderleken och naturligtvis god vind, men intet ville hjelpa. Siroccon blef oförändradt stående med solsken och vackert väder, så att min kapten slutligen stannade vid den gamla satsen: "att östanvind och käringträta slutas sällan utan väta." Regn föll verkligen och redan hade molnen flere dagar gått för SV, men intet förmådde qväfva den envisa Siroccon.

Den 3 nov. då vi om natten hade pejlat fyren i Valetta och voro, liksom fordom Eneas, ehuru på annat sätt, vix e conspectu Siculae, kom kort efter midnatten en häftig stormby med regn. Vaknad af stormens buller och oväsendet på däck, klädde jag mig och gick upp. Allt var insvept i det tjockaste mörker, så att man ej kunde se något annat än de silfverblankt glänsande vågorna, hvilka, brutna mot stäfven, vräkte sina höga toppar i lä om oss och rundt kring vår brigg, likt ett bälte af gnistrande diamanter. Nu slog en blixt från svarta moln och upplyste med ett blankt sken den blåa, upproriska hafsytan och vår brigg, af hvars alla segel nu blott tvenne voro utspända och äfven dessa refvade. I taklet klef folket, hunden smög sig med instinktlikt förtroende till kapten vid rodret, tuppen galade gällt sin morgonväckt, åskan knallade högt, men högre än den dånade stormbyn, som föll in på oss från sidan med häftigt störtregn, och öfver allt detta oljud hördes kaptenens: "giga stormärsseglet der!" upprepadt af styrmannen och folket med samma: "giga stormärsseglet der." Emellertid drog sig vinden småningom åt söder och kom under sista stormbyn från full SV samt förde oss med 9 knops fart, ehuru vi hade blott ett segel uppe. Men det räckte ej länge; inom tvenne timmar var stormen förbi och himmeln klar. Det hela hade just ej något förskräckande, stormen var ej af de mest rasande, och vår kapten, säkert en af hemlandets dugligaste sjömän, hade redan om aftonen låtit berga de gröfsta seglen. Mig förekom alltsamman likt vreden af en uppbrusande blåögd mö, och Medelhafvet förekom mig så älskeligt, att jag knappt tror mig kunna frukta dess värsta raseri, ehuru min kapten, som redan 12 gånger färdats öfver till Odessa, säger det stundom vara nog ruskigt.

På den stormiga natten följde en klar och vacker dag med rensad luft; dock stodo ännu moln i öster och bakom dem spelade på en lång sträcka åt norden flygande ljungeldar, som ögonblickligen belyste de i tusende färger skiftande skyarne — ett herrligt skuggspel i skymningen, som blott svagt upplystes af den framskymtande månen. I det mildaste sommarväder sträckte vi nu rakt fram öfver hafvet och varseblefvo den 8 nov. långt förut en udde af Grekland, mot hvilken det räckte att segla hela dagen. Det var ön Sapienza, och längre mot öster syntes de snöbetäckta topparne af Matapan. Det blef mig varmt om hjertat; nu låg vishetens land omhöljdt af tjockt mörker och oklar luft, men klart lyste dess höga toppar öfver molnen, som laggt sig på dem. Samma natt syntes en månregnbåge.

Här kryssade vi åter af och an, för att ligga öfver Matapan, och först den 11 passerade vi Cerigo-kanalen, sedan vi hela dagen gjort slag derutanför och jag haft nöjet betrakta Afrodites fordna hem, det gamla Cythera, den sköna Helenas födelseort. Intet spår syntes här numera af kärlekens och skönhetens hem; det förekom mig kallt och torrt, utan skog och grönska, och turturdufvo-lunderna längre in i det låga landet kunde jag ej se. Cytherea var oss huld och sände en frisk kultje, som förde oss genom sundet; kort derefter skrämde hon oss med tvenne vattenpelare, som höjde sig emot oss, men vi undgingo dem lyckligt, liksom en gång förr vid Sicilien. Hela natten lågo vi under stiltje, regn, åska och blixt utanför Cythera. Hittills under hela resan hade min enda lecture varit den i Muhamedanernas tanke i vishet outtömliga, och alldrig nog studerade Koran. Nu, sedan vi fått Grekland i sigte, ville den ej mera smaka, och jag kände här en innerlig lust att läsa Homerus. Då jag nu ej hade honom till hands, tog jag fram Virgilius, som jag i sista stunden köpt i Marseille, och tyckte mig alldrig förr ha läst honom med så stort nöje som nu.

Den 12 nov. passerade vi några, mest obebodda öar, såsom Kaimene och Falconera, samt slogo slag åt Anti Milo och den ögrupp som ligger deromkring. I varm sommarluft hade vi följande dagen framskridit till Hydra, emellan en stor flock af öar, såsom Serpho, Thermia, Zea m.fl. till höger, och till venster sköt fasta landet med oändligt många uddar ut i Myrtoshafvet. Middagstiden kommo vi upp mot Cap Colonna, de gamles Sunium. Här stå ännu 16 stora pelare af ett gammalt Minervatempel. Mot aftonen kommo vi in i sundet vid Zea och betraktade den hvitglänsande stad, som der amfitheatraliskt reser sig på en sluttande höjd. I den vackraste sydländska afton gick solen ned öfver ruinerna af Vishetens tempel. På östra kusten af Zea skola finnas lemningar af ett gammalt Neptunstempel. Öfver hafvet, öfver hela naturen låg ett klassiskt lugn, en älsklighet, som vid tanken på Schillers "Die Götter Griechenlands" nästan kom mig att sörja öfver de gamla gudarnes fallna välde. Alldrig tyckte jag mig ha så väl förstått Virgilii: "summa placidum caput extulit unda." Här i detta haf var rätta platsen för Greklands glada och milda gudar, här kunde inga hiskliga nordiska hafstroll trifvas, blott tusentals tumlare vältrade sig muntert på den spegelblanka ytan. Efter en stund af det mest klassiska lugn skickade oss den gamla hafsguden en liten kultje, som förde oss till den invid Euboea liggande klippan Karysto, der stiltje åter inträffade, och der jag ännu långt efter midnatten betraktade mina nordiska stjernor, Stora björn och Polstjernan, hvilka under Sicilien gömt sig längst ned i horizonten, men åter började stiga. Så vacker denna sydliga natthimmel var, fann jag i den ej det genomskinliga och etheriska, som utmärker våra vinternätter, ej heller i stjernorna den blick som hos oss.

Följande dagen förde oss en styf SO förbi Mitylene upp till Tenedos, der vi åter för motvind och stiltje måste ankra i Basikia bay, derifrån man njuter af kanske den mest klassiska utsigt i verlden. Akter om oss hade vi den stora slätt, på hvilken Grekerna under Trojanska kriget uppdrogo sina fartyg och uppslogo sina tält. Denna mot stranden sluttande slätt begränsas af en lång bergsträcka, deri Ida reser sig högst. Nedanför detta berg låg fordom Troja. Söderut sträcker sig stranden förbi Alexandria Troas och norrut till redden Sigaeum, medan på ena sidan om viken en liten bäcklik bigren af Scamander och Simois flyter ut i hafvet. För-ut hade vi Tenedos, notissima fama insula, äfven nu för sitt vin den mest berömda af Arkipelagens öar. Deröfver syntes det låga Lemnos, och öfver detta det väldiga, hela utsigten dominerande berget Athos, samt till venster inloppet till Dardanellerna, med fästningarne på ömse sidor och ön Imbros. Hvem skulle ej vid anblicken af alla dessa ställen erinra sig Hector och Achilles, Eneas och Odysseus, trädhästen, det gyllene skinnet och annat mera från den klassiska förnåldern? Och hvem, som läst Homerus eller Virgilius, skulle härvid förblifva kall?

Emellertid gjorde min kapten och jag, jemte 4 af besättningen, en vandring upp till en Grekisk by, benämnd Jeni Kiaj, som ligger norrut åt udden Sigaeum. Vi vandrade öfver den Trojanska slätten längs den lilla bäcken; men vädret var fult, marken blöt af regn och timman på dagen så sen, att vi beslöto spara besöket på locus ubi Troja fuit till följande dagen. I byn, som var stor, men usel, handlade min kapten ett ypperligt Tenedos vin för omkring 30 kop. B.A. stopet. Folket hade ett vackert utseende och nobel Grekisk hållning. På den slippriga och villsamma återfärden i skymningen träffade vi gamla vördiga Grekgubbar, som kommo hem med sina vallhjordar, och tyckte jag mig i flere af dem se Odysseus gamla svinaherde. Dagen derpå gjorde vi ett kort besök ombord på en nära liggande Engelsk örlogsman och emottogos ganska väl; men derunder blåste det upp god vind, hvarföre vi genast måste återvända till briggen och hissa segel, samt försaka hela Trojafärden.

Nu seglade vi in genom Dardanellernas sund och kastade till natten ankar vid det fordna Abydos. Här nedanom mellan Sestos och Abydos skall Xerxes hafva slagit sin brygga öfver sundet, kanske för det strömdraget der var mindre starkt. Då det ännu ej var långt lidet på aftonen, foro vi i land och råkade komma till en, som det tycktes, förnäm Turks hus, der timmermän höllo på att reparera något i rummen. När ingen hindrade oss, gingo vi oförskräckt omkring öfverallt och höllo redan på att komma in i harem, då en Turk motade oss och i stället bjöd oss in i ett rum, der man slöjdade cypressplankor, som spridde den angenämaste vällukt rundtomkring. Rummen voro vackra och rikt möblerade i orientalisk smak med divaner och mattor; Under det vi gingo här omkring, kom en gammal ärevördig man med långt hvitt skägg vänligt ut emot oss, frågade om vår nation, om mitt skägg &c., dervid vi å båda sidor hade tillfälle att skratta åt min bråkade och tilltåtade Turkiska. Jag behöfde sannerligen en "prise de contenance" och bjöd äfven åt gubben, hvilken ej heller var sen att ta fram sin dosa, som var af guld och väl förvarad i ett läder-foderal. Vi snusade, pratade Turkiska, skrattade och skildes slutligen, under gubbens orientaliska höflighetsbetygelser, högst nöjda å ömse sidor, särdeles jag, som nu för första gången besökte en musulman och blef så vänligt bemött.

Följande morgon lyftade vi ankar och seglade förbi det för sitt sköna läge i alla tider beprisade Lampsacus och Gallipoli ut i Marmora sjön, fingo åter motvind och fällde den 20 ankar bakom Marmora ön i en hamn utanför den lilla men väl odlade byn Koutalai. Vädret var ruskigt och på den höga öns toppar låg snö. Här lågo vi 3 dagar, hvarunder vi som oftast voro uppe i byn och handlade åt oss för omkring 13 kop. B.A. stopet lika godt vin, som det vi på hemorten betala med 4 rub. buteljen. I hela byn bo endast Greker och de tycktes göra sig en ära af att ingen Turk fanns der. Oss såsom Ryssar emottogo de särdeles väl och kunde ej nog prisa denna nation. Man torde fråga, hvad språk vi talade med dem? Skulle man tro det? här funnos många som talade Ryska, men de flesta kunde Italienska, i hvilket språk, liksom i Engelskan och Spanskan, min kapten var fullkomligen hemmastadd. Jag måste tillstå att Grekiskan — hvaraf jag ej förstod mer än de i skolan inpluggade orden, som voro sig temligen lika — i mina öron klingade fult och alldeles ej som jag väntat.

Åndtligen den 25 om morgonen lågo vi nära utanför sultanens stad. Anblicken af den är verldsberömd; jag vill ej försöka att beskrifva dess intryck, det var något så olikt allt hvad jag hittills erfarit. Det var något så eget i anblicken af dessa hundradetals smidiga minareter, från hvilka nu i morgongryningen muezzinerna ropade folket till bön, och hvilka från höjden af den amfitheatraliskt byggda staden skådade ned öfver tvenne verldsdelar. Men ju närmare vi kommo de förfallna, nu nästan ramlande murarne, här och der med spår efter Grekisk konst och rikedom, smutshögarne vid alla stadens portar samt de usla kojor, hvaraf den stora staden består, desto mer förlorade sig det "mahlerische" intrycket af dess anblick i fjerran. Men jag vill och måste spara beskrifningen på hvad jag sett i Konstantinopel till ett annat bref.

Dagb. Nov. 19.

Bittida om morgonen drucko vi kaffe och började sedan hifva våra båda ankaren, som under det allt fortfarande starka vädret var ett tungt och svårt arbete, hvarvid äfven jag mödade ut mig alldeles. Efter långt arbete och sedan vi en gång till och med misslyckats, då vi skulle till segels, kommo vi dock slutligen lyckligt ut förbi fästningarne vid Abydos, genom det trånga strömhålet, och seglade framåt med den yppersta SV vind, men i anseende till de starka byarne med små segel, passerade Lampsacos, hvars läge tycktes vara utomordentligt vackert, och den betydligare staden Galipoli gent emot på Europeiska sidan. Men äfven i dag var luften så disig och tjock att jag ej kunde se stort af de herrliga stränderna. Nu började vinden småningom mojna ut, dock gingo vi allt med temmeligen god fart in åt Marmora-sjön. Så hade jag nu fått göra den länge efterlängtade färden genom Dardanellerna, säkert den skönaste passage man i verlden kan göra. Stränderna, ehuru numera på denna årstid ej spridande den doftande blomsterånga, som resande och min kapten så mycket prisat, voro ännu gröna och vackra med de herrligaste bäckgenomflutna dälder mellan mildt sluttande höjder, bekrönta här och der, ehuru ej så mycket jag skulle önskat, af trän, bland hvilka isynnerhet cypresserna mest behaga mig — inskjutande smalare vikar och mera öppna bayer — fästningar, städer, byar, uppodlade och ändå mera ouppodlade fält — till allt detta en oändlig mängd af alla möjliga sorts fartyg, från de största skepp och örlogsmän till de minsta nätta Grek- och Turk-båtarne, som gå på sundets mörkblåa vatten. Detta sammanlagdt ger en mångfald och ett sceneri, hvars like man säkert ingen annorstädes har. Mig var väderleken ogynsam, i thy att luften nästan alltid var tjock och mörk, dock tyckte jag detta vara det skönaste jag sett, ehuru i smånätthet och landtligt behag nästan ej att jemföras med Seinens stränder. När vi kommit ett stycke in på Marmora hafvet började vår goda vind alltmera mojna ut och förlora sig i regn, tills slutligen kl. omkring 7 på aftonen en NV kultje kom med en regnby och drog sig sedan allt nordligare och slutligen till NO, så att vi åter måste i den tjockmörkaste natt under starka regnskurar börja med vår gamla kryssning, som med små segel under allt fortfarande styf vind fortsattes hela natten mellan Marmora ön och den motsatta nordliga stranden. Som der ej var stort rum och man efter hvart 4:e glas måste vända, var ej mycken fred i kajutan.

Nov. 20.

Om morgonen voro vi på samma ställe som aftonen förut, om ej liten mån lägre. Vinden var mycket styf, med regnbyar, ett särdeles kallt och ruskigt väder, så att jag ingen lust hade att vara på däck, utan svepte täcket omkring mig i min säng och låg der. Vi slogo några slag, men i anseende till den starka blåsten, som tvang oss att föra mycket små segel, och den starka motströmmen, kommo vi mera tillbaka än fram och kaptenen fann således för godt att söka hamn, såsom före oss alla de andra af vårt sällskap gjort; han länsade ner under Marmora, men blef mycket häpen att ej finna någon af de andra der, såsom han hade väntat. Denna ö är ett högt land med brant och skrofligt i vattnet nedstupande berg, som till största delen lära bestå af marmor. Också tycktes de mig ha en gråhvit färg genom den tjocka disiga luft, som isynnerhet vid vår förbifart lade sig med en häftig regnby deröfver. Byn tycktes ej vara särdeles stor. Nu tvekade kaptenen mycket och var ganska villrådig, ville redan gå till Gallipoli och skickade utkik i masten, då slutligen styrmannen varsnade de andra seglarena ett stycke härifrån, liggande för ankar vid en annan ö sydvart. Dit länsade vi nu af genom en trång och svår passage mellan öarne Koutalai och Rabi, der vår kapten förr ej varit, och lyckligen genomkomna kastade vi ankar vid den förra, der före oss en stor hop af fartyg låg. Midtemot oss på stranden af denna ö låg en större by, dit vi foro i land och köpte åtskilligt, bland annat Ryskt snus, emedan det vi hade med från Marseille nu var slut. I byn bodde endast Greker, så när som på en enda Turk. Folket tycktes öfverhufvud vara välmående, voro snyggt och vackert klädda, några till och med grannt och andra äfven på vårt vis, ej i Grekisk nationalkostym. Vackra barn såg jag här mycket och äfven några vackra qvinnor. Vi voro inne på ett litet kaffehus, drucko kaffe ur små koppar och rökte en kaljan. öfverallt var stort öfverflöd på marmor, så att golfven till stor del voro gjorda deraf och i sjelfva murarne såg man marmorblock. Landet förekom mig mera odladt än vanligt här på trakten, och åkerfält syntes ända upp till de högsta topparne af ön. Folket var hyggligt, dock fann jag här några sprättaktiga skrodörer som ej behagade mig. Sjön svallade ända upp till stenfoten af somliga hus och på den närmaste sandstranden voro båtarne uppdragna. Jag träffade flere bland folket som förstodo och talade litet Ryska, äfven en som kunde litet Franska. Vin tycktes här vara den hufvudsakligaste handelsartikeln.

Nov. 21.

Hade under natten haft starka stormbyar med regn, så att vi måste låta andra ankaret gå. Om morgonen sågo vi snö, som laggt sig under natten på Marmora öns spetsar, äfvensom på de andra öarnes af denna temmeligen vidsträckta skärgård. Efter frukosten begåfvo vi oss i land, men togo med oss kaptenen från en liten Norsk skonert, som låg närmast intill oss och som om söndagsnatten genom försumlighet förlorat sin båt. Vi foro alla 3 upp till byn, sedan vi först om bord på skonerten smakat på kaptenens goda anisbränvin och vin. I land köpte min kapten mycket vin för 24 para okan, som var ganska godt, hos en äldre högst treflig gubbe. Medan vinet mättes gingo vi omkring i rummen, som voro utmärkt snygga och rena öfverallt hvart vi snokade, såsom äfven värdinnan var snygg och vacker, med det mest regelbundet sköna ansigte man vill se. Byggnadssättet såväl utsom invändigt är alldeles eget. Mot köld är man ej särdeles skyddad i rummen, och folket tycktes ej heller mycket frukta den; ty ehuru det i dag enligt vårt tycke, som voro nordboer, var särdeles kallt och vi derföre voro ganska tjockt klädda, suto Grekerna här med öppna fönster och hade ej mera kläder på sig än vanligt, de flesta med nakna ben utan strumpor. Sedan voro vi åter inne på det kaffehus vi i går besökt, och jag rökte åter min kaljan vid den lilla kaffekoppen. Här voro nu flere Turkar församlade från de Turkiska fartyg, som ligga här i hamn. De sutto tysta och allvarliga och sögo på sin tsjunbuk och drucko sitt kaffe, utan att särdeles tyckas bry sig om verldens gång. Sedan handlades ännu åtskilligt, fikon och russin för 1 1/2 piaster okan hvardera, och vi foro derefter alla om bord till oss, der vi åto en dugtig middag, drucko kaffe och på aftonen toddy, tills Norrmannen lemnade oss kl. omkring 7. Han, såsom tror jag alla Norrmän, hade en viss naturlig barnslig enfald och var öfverhufvud en högst harmlös man. Samtalet vände sig naturligtvis mest på sjösaker och frakter &c., som mot slutet blef mig något enformigt. Han berättade att han vid Hydra i tvenne dagar blifvit förföljd af en korsar ifrån Tripoli, men utan äfventyr kommit undan genom tvenne förligvindare, som kommit ner från Dardanellerna.

Nov. 22.

Kallt väder med fortfarande NO vind; thermometern står på 6 1/2 Cels. Efter frukosten foro vi om bord på en Engelsk brigg, som låg nära oss. Kaptenen tycktes vara en sekterisk man, fröjdade sig storligen att man nu i Odessa fått en Engelsk kyrka, så att folket ej behöfde gå och spela billard om söndagen, talte mycket om de dåliga frakterna i våra tider, och hoppades på en annan bättre verld, der man sluppe allt trouble och besvärligheter och sorger för dåliga frakter &c. Han var ganska tråkig, såsom alla hvilka genast dra fram med dylika saker och föra dem till torgs för bekanta och obekanta och ej hålla dem för sig sjelfva. Han hade som det tycktes en passagerare, hvilken var sysselsatt med "Essai sur les deux mondes", och de sutto hvar i sin länstol på ömse sidor om en vacker kamin, i hvilken de hade en stenkolsfyr och värmde sig framför den. Han bjöd oss "spirits", men tycktes vänta att vi skulle ej vara så ogudaktiga och fortära något slikt, hvilket vi ock icke gjorde. Vi dröjde blott en liten stund der, hvarunder samtalet mellan båda kaptenerna vände sig blott om sjöfart och dylikt. Härvid hade jag tillfälle förundra mig öfver min kaptens färdighet i Engelskan. Derifrån foro vi till vår Norrman, åto först en liten tugga af den präktigaste fina Norrska sill till en god elfva, och drucko derpå ett glas porter, som smakade mig ovanligt väl, emedan jag ej fått smaka det sedan i Hamburg. Norrmannen blir allt trefligare, ju vanare man blir med honom. Han hade i början en viss haltlöshet och komlighet i sitt sätt att vara, och mycket hos honom påminte mig om Fraenkel; men när man litet vant sig vid hans, såsom det tyckes i början, enfaldiga och påhängsna väsende, finner man hos honom en högst älskvärd hjertlighet och uppriktighet. Sedan vi hos honom intagit en dugtig middag af stockfisk, begåfvo vi oss alla 3 i land, der Norrmannen handlade vin af vår trefliga Grekgubbe, och sedan kommo vi i fäl med tvenne Italienska kaptener, som ock lågo här för ankar och af hvilka den ena var dugtigt groggig. I kompani med dem handlade Norrmannen och min kapten en liten fet oxe, som genast slagtades på stranden och deltes. Sedan gingo vi hela sällskapet till ett kaffehus, sutto der och drucko kaffe, rökte vår kaljan och pratade alla möjliga sorts språk, jag Ryska med 2 här boende Greker. Vinet, som Grekgubben sålt oss, är ett utmärkt godt vin, liknande Bordeaux-vinet. Det kostade ungefär 13 kop. koppar stopet, således billigare, tror jag, än hos oss svagdricka. öfverhufvud tycktes allt vara mycket billigt här; köttet kostade 10 kop. marken, på osten och brödet var likaledas, godt köp, men fisk tycktes vara ondt om, åtminstone sågo vi ej någon sådan. Vi voro i dag i land ända till skymningen, då alla begåfvo sig till oss, sutto der och drucko toddy och thé. Jag var ovanligt sömnig, så att jag somnade in under de andras samtal. På eftermiddagen hade vädret klarnat upp och vi hade en vacker afton.

Nov. 23.

Sydlig vind, hvarföre vi genast i dagbräckningen började hifva ankaret upp och gingo till segels med de andra som legat här i hamn. Vinden var mycket svag och när vi kommo litet ur hamn, lugnade den nästan alldeles ut. Nu sågo vi äfven en hel hop seglare, som kommo fram ur Pascha Harbour, dit säkerligen under den svåra NO stormen de begifvit sig af vårt sällskap från Dardanellerna, som hunnit öfver Marmora ön. Sjön var nu "velivolum" och vädret sommarvarmt och vackert, så att det efter trenne dagars hamnliggning var verkeligen uppfriskande att åter komma ut. Stränderna af Marmora och de andra öarne här äro ganska vackra, och ehuru det mesta tyckes vara blott berg, synas dock mellan de kullriga höjderna vackra, uppodlade små dälder. Hela dagen var vädret mycket stilla och lugnt, så att vi, ehuru med den bästa förliga vind, på hela dagen hunno knappt förbi Marmora ön. Aftonen var vacker och aftonrodnaden rödare än jag någonsin kan påminna mig ha sett den, men färgblandningen var ej sådan den var längre i söder. Senare speglade sig stjernorna blänkande i vattnet och klart sken en liten stund den smala strimman af nymånen. Allt var tyst och från den stora mängd af större fartyg och mindre Grek- och Turkbåtar, som lågo omkring oss, hördes ej knäpp eller gny, ehuru man annars vanligen skall höra sång, isynnerhet från de Grekiska.

Nov. 24.

Hade seglat hela natten utan att komma just någon vart, emedan det varit så godt som fullkomlig lugna. Om morgonen blåste upp en liten kåra, som sedan fortfor hela dagen, ehuru mycket svag, så att vi ej hunno längre än i bugten som går inåt Konstantinopel. Dagen hade varit varm och vacker med den klaraste himmel, dock kändes att äfven här sommaren var förbi. Ty i skuggan var ej särdeles varmt och på de höga bergstopparne låg mycket snö. Aftonen var oändligen vacker, isynnerhet den märkvärdiga magiska färgskiftning i öster midtemot sjelfva solnedgången, som jag äfven förut betraktat med så stor beundran. Nu omslöt den med sitt trollsken minareterna, som syntes från sultan-staden och Skutari och till stort tal öfverallt på stränderna, och den var så bländande, att när man sedan såg åt annat håll hade man svårt att urskilja föremålen. Solen sjönk alldeles klar ned i hafvet och efter dess nedgång belystes hela denna del af horizonten af ett starkt eldlikt sken, i hvilket de aflägsna landen och Marmora ön tycktes vara på några stenkast ifrån oss. Hela sjön åt alla håll var full af segel, som lågo stilla i lugnan, och mellan dem framgick ett Turkiskt ångfartyg.

Nov. 25.

Hade om natten seglat för svag vind och gjort några slag mellan landen. Om morgonen när det blef dager sågo vi framför oss hela Konstantinopel i all sin glans, belyst af den deröfver uppgående solen. En herrligare och ståtligare anblick torde ej gifvas i verlden. Staden förekom mig fullkomligen som en amfitheater, småningom höjande sig och i slutkretsen slutande sig med de vackraste och största minareter, af hvilka här synes ett oändligt antal. Vinden var särdeles svag, så att vi blott ganska långsamt skredo framåt. Längre fram på förmiddagen kom en man i en liten båt utroende till oss och erbjöd sig att blifva vår lots, och ehuru kaptenen uttryckligen förklarade sig ej behöfva någon, kom han dock om bord, sedan efter tillfrågan om han ville ha en ända, en sådan blifvit räckt åt honom. Han var Malthesare, hade ett eget utseende, mera liknande en Oriental än en Europé, men likväl ej heller fullkomligen det förra; det var öfverhufvud något vidrigt och vildt. Han talade något Engelska. Äfven hörde jag honom med en annan förbi oss farande landsman tala sin Malthesiska, som till uttalet mycket liknade Arabiskan, men flera Italienska ord igenkände jag bland de rent Arabiska. När han skulle bort, blef någon ordvexling mellan honom och kaptenen, emedan han ville anse sig antagen till lots och fordrade betalning; härvid isynnerhet tyckte jag han såg vild ut. Nu hade vädret så lugnat ut att vi voro tvungna kasta ankar; men knappt var det i botten, så blåste åter upp förlig kultje för oss, vi hifvade ankaret och kommo småningom närmare sultan-staden, och jag kunde blott för få mellanstunder taga bort kikaren från mina ögon. Till venster hade vi det släta vackra landet från Stefanoudden med sitt palats på sjelfva udden, och längre fram allehanda mest kronobyggnader längs hela stranden, som sakta höjde sig från sjön till släta höjder, prydda äfven med byggnader och trän. Midt framför oss den amfitheatraliska stora staden med sina mycket olikfärgade och mångvinkligt byggda hus, och öfver dem de otaliga hvitglänsande svartspetsiga minareterna, bredvid större och mindre moskéer med fordom förgyllda, nu urblekta kupoler. Emellan allt detta en stor rikedom på träd, isynnerhet cypresser, som äfven slutade sig i spetsar liknande minareter. Allt detta är omslutet af gamla ruinlika murar, på hvilka man ännu kunde skönja spår efter gammal Grekisk skulptur. Till höger om oss vid inloppet till Bosforen Skutari, äfven nära nog byggd som en amfitheater, och derofvanom höga berg, på ett af hvilka syntes ett stort kejserligt palats. Härifrån gick stranden något så när rak med vackra stränder och hus samt en större by. Vidare en temmeligen vidsträckt skärgård och de höga landen af Asia minor, slutande sig i höga bergspetsar, täckta med snö. Bakom oss hela Marmora hafvet, der längst i vester ännu syntes ön af samma namn, och öfverallt på vattnet segel. Emellertid kommo vi närmare och voro nära under båken, då muezzinerna från de många minareterna kallade till middagsbönen, accompagnerade i sin gnällande sång af tjutande hundar; då började jag bättre urskilja husen från hvarandra och fann att de, minsta delen undantagen, alla voro af träd och öfverhufvud ganska ömkliga och smutsiga kojor. Så kommo vi upp under Seraljen, och jag kunde på ganska nära håll betrakta åtminstone en del af dess många osammanhängande, särdeles finurligt äfven af träd byggda hus. Men nu måste vi gå öfver strömmen, emedan den här går så strängt att vi omöjligen med den sakta vinden kunnat komma öfver Seralj-udden. Till vår olycka lugnade vädret just nu fullkomligen ut, så att strömmen, trots 4 dugtiga matroser som bogserade oss, fick makt öfver vår brigg och satte oss mycket ner. Men härunder hade jag tillfälle att se staden säkert från den vackraste punkten, emedan, utom allt hvad jag ofvanföre sagt, jag nu äfven kunde se inloppet till Bosforen och hela det herrliga land, som från Galata och Tofana sträcker sig längs vattnet, hvilket bildar liksom en liten sjö mellan hamnen, Bosforen och Konstantinopolitanska sundet. Äfven detta land bildar med det andra på Skutari sidan liksom en amfitheater, med ett stort nytt kejserligt palats i fonden, hvilket liksom i terassbyggnader tyckes gå upp till toppen af höjden. Rundtomkring såg jag framför mig synkretsen slutas i höga bergstoppar och vackra kullar, och sjelfva inloppet till Bosforen försvann alldeles emellan dem. Nu gick äfven solen klart ner i hafvet och småningom sjönk den praktfulla staden med sina minareter och palats i den egna magiska aftonglans och färgskiftning, som bildas i öster emot den flammröda vestern. Härtill det oändliga tal af kaiker, långa smala Turkbåtar, som öfverallt sväfvade omkring med hvit- och grönturbanade män — större Grekbåtar som arbetade sig upp mot strömmen — större fartyg som dels redan hunnit i hamnen, dels såsom vi lågo för ankar vid stranden, dels ännu seglade ute på hafvet, än närmare än fjermare, än hitåt än ditåt — tumlarena som i stora flockar gjorde sina kullerbyttor och pustade i vattenytan — sång som hördes än från båtar, än från stranden, — allt detta gjorde denna afton till den i sitt slag herrligaste jag haft. Vädret var hela dagen vackert och varmt, såsom hos oss en mycket varm sommardag; om aftonen var luften mera frisk, dock ej kall, och månens fyra dagar fyllda horn lyste såsom Turkiska vapnet öfver Turkarnes stad, så klara att hela det öfriga halfklotet kunde synas. Då vi vid farten öfver strömmen blefvo så mycket satta neråt, gick kaptenen och småsvor för sig sjelf och grinade, högeligen förargad öfver den misslyckade spekulation han gjort, då han hellre hade kunnat låta ankaret gå på andra sidan under Seraljen. Det var nästan första gången jag under hela resan sett honom otålig öfver vädret. Han grinade upp mot flaggan som oftast, för att se om ej någon vindpust skulle komma, och gick åter omkring och såg på vattenytan om den ej ville krusa sig för någon kultje, och upprepade oupphörligt: "det skulle behöfvas blott alldrig så litet" — men förgäfves, ingen kultje kom och vi sattes friskt ner med strömmen. Fåglar, som jag sett så litet på hela resan, svajade här i stora flockar öfver oss åt alla håll och gjorde det hela än lifligare.

Nov. 26.

Hifvade ankaret upp, när en temmeligen frisk morgonkåra blåst upp, och började segla från de af Byron såsom ett jordiskt paradis prisade Prinkipos öarne, nära hvilka vi hela natten hade legat i lugn. Vi hade just hunnit in i strömmen, hvarunder en Engelsk ship chandler hållit vid sidan och pratat med oss och erbjudit kaptenen sin tjenst, då vinden åter alldeles lugnade ut, och vi af strömmen drefvos något lägre än stället derifrån vi utgått, och nödgades nu igen fälla ankaret. Kort härpå anlände åter en kaik, i hvilken var en liten ung 14 årig gosse, som kom upp för att åt kaptenen rekommendera sin herre, hvilken äfven var ship chandler. Han blef länge om bord och lät slutligen sin kaik fara, då en gammal lots kom längs sidan och erbjöd sin tjenst. Den unga gossen var liksom den gamla gubben och tvenne andra lotsar, som i detsamma kommo och erbjödo sig, Malthesare. Han talte väl Engelska, Malthesiska och Italienska, hvilka 3 språk jag hörde af honom; dessutom kunde han göra sig förstådd på Turkiska och sade sig bäst af alla språk tala Grekiska. Han var för öfrigt en vacker och ganska artig gosse, men i sitt uppförande och tal klok och förnuftig, som en gammal man och hade föga eller intet pojkaktigt i sig. Han åt middag med oss, sedan han afsändt gamla lotsen, som äfven på en stund kommit om bord och tittat omkring sig, till en inkommande Tysk skonert med sin herres adresskort och hjelpt oss med sina ringa krafter vid ankarets lyftande kort före middagen, då åter en liten kultje blåst upp. Vi kommo ett litet stycke framåt, då vinden åter alldeles lugnade ut och vi åter måste kasta ankaret. Nu kom åter en kaik längs sidan af oss, i hvilken sutto en Turk som rodde och en gammal man som låg och sof på bottnet, emellan dem båda tvenne Turkinnor. Hela sällskapet var rusigt, gubben troligen mest, emedan han höll på att sofva oset af sig. Qvinnorna och roddaren, som var en medelåldrig kraftfull man, sjöngo Turkiska sånger på en tom och enformig melodi, som hade något tycke af den Ryska, men på långt när ej så sångfull. Härunder vandrade en pipa från mun till mun emellan dessa 3, isynnerhet rökte den äldre qvinnan, som kunde vara omkring 30 år, oupphörligen och blåste väldiga rökar omkring sällskapet. Dessutom förfriskade de sig med ett glas eller egentligen en kopp som de fyllde ur en större flaska med någon sorts liquor, liknande bränvin, allt under sång och skrål. De svajade allt omkring vår brigg och ville ha vin. Slutligen gafs dem ett dricksglas cognac, hvaraf den äldre qvinnan först tog en liten klunk, sedermera drack den yngre, kanske omkring 18 år gammal, ut mest hela glaset, lemnande blott en liten sup qvar åt roddaren, som tömde det. Nu uppstämde de åter sin skränande sång; men det räckte ej länge förrän roddaren lutade sig öfver suden och började ge öfver och såg högst ömklig ut. Den yngre qvinnan, en flicka med det mest regelbundet sköna ansigte man vill se, med långt i många flätor längs ryggen hängande becksvart hår, började sparka den på bottnet sofvande gubben med sina bara fötter och visade dervid sina hvita fylliga ben ända upp till knäet, der hennes vidbyxor tycktes vara bundna. Men i gubben fick hon intet lif. Deremot tycktes ruset få makt med henne sjelf och hon kastade sig vårdslöst, först i famnen på den andra qvinnan, sedan längst bak på upphöjningen i kaiken, och visade nu rätt sin sköna vext och vackra drägt. Jag har sällan sett något så retande och sällan en så skön flicka. Men hon var rusig. Dock raglade hon åter upp i den rankiga båten och ropade allt ännu efter vin, och plirade med sina stora svarta ögon, såsom om hon nu vore rätt säll i sitt rus. De tycktes vara ute på en lustfärd, hvars hufvudsakliga nöje syntes bestå i att ge sig ut till sjöss och sedan låta båten sväfva för sig sjelf på vattnet, och ifrån den betrakta verlden eller roa sig inom bords på ett eller annat sätt. Så gjorde åtminstone detta sällskap, sedan det slutligen lemnat oss, och så tycktes en stor del af de oändligt många kaiker göra, som jag i dag mer än de andra dagarne från långt håll såg ligga alldeles stilla på det spegelblankt lugna hafvet. Detta sällskap hade roat oss omkring halfannan timma, hvarunder jag beständigt stått och betraktat det, då åter straxt efter kaffet, som blott om söndagen bestås på eftermiddagen, en kultje blåste upp, vi lyftade ankar och gingo till segels, och åter kommo ett litet stycke framåt nära under fyrbåken, som står på Konstantinopels murar nära inloppet till sundet. Allt under seglingen såg jag efter kaiken med det rusiga sällskapet, och så länge jag kunde se något blefvo de liggande orörliga på vattnet, förda kanske smått framåt af de små vågkrusorna dit de drefvo dem; så väl det stygga i de rusiga qvinnorna, som det vackra och retande hos den sköna flickan, ville mig länge ej ur sinnet. Vi hade nu för tredje gången i dag fällt ankar, och nu passerade oss åter kanske omkring 30 till 40 större fartyg, som med den friska aftonkåran från NO kommo ut från Konstantinopel, utom de säkert lika många som voro bakom oss och arbetade sig upp, och de ännu flere små fartyg af alla möjliga utseenden, som dels rodde, dels seglade af och an. Så kunde jag ännu i den klart nedgående solens eldröda aftonglans beskåda den kanske skönaste anblick i verlden. Kaptenen hade under hela dagen varit mycket otålig och gått omkring och mumlat "satan" för sig sjelf, och äfven jag, oaktadt allt det herrliga som ligger framför mig, börjar bli något otålig att komma i land.

Nov. 27.

Togo på oss litet och foro upp till Galata. Vädret var mulet och luften tjock, så att vi ej kunde rätt njuta af den så högt beprisade anblicken af Konstantinopels hamn och utsigten uppåt Bosforen. Voro hos åtskilliga ship chandlers och på Ryska kansliet. Det intryck Galata och Pera gjorde på mig var högst vidrigt: trånga, förskräckligt smutsiga gator, bildade af snuskiga trädkojor som tycktes luta till sitt fall, bland hvilka de här och der synliga större och vackrare husen togo sig ganska dåligt ut. Roligt var dock att se den starka rörelsen af alla möjliga sorters folk och nationer, och de ganska simpla Turkbodarna, mera liknande våra marknadsstånd än handelsbodar. Voro inne hos Hyrén, åto middag med honom på ett Tyskt värdshus, voro i en oupphörlig disput med honom och sade honom dugtigt sanning och ovett. För öfrigt släpade mest hela tiden omkring i ship chandler shops och hade mera tråkigt. Hyrén låddes vara sjuk och genomgå, kur under en Grekisk qvacksalvare, berömd för utomordentliga kurer i syfilis. Han hade nu legat trenne år här och glömt allt det ringa han hade lärt sig i orientalia; i dess ställe hade han här laggt sig på studium af vattenkuren och af bibeln, men isynnerhet af Johannis uppenbarelsebok, till hvilken han hade någon Engelsk kommentar. Han var galnare nu än förr och torde väl alldrig bli rätt som andra, utan att dock bli mer än andra.

Nov. 28.

Denna dag gick ungefär på samma sätt som gårdagen. Vi voro uppe i Galata och Pera, suto hos ship chandlers och åto middag med Hyrén hos Dattelbaum, och foro sedan i god tid på aftonen tillbaka om bord.

Nov. 29.

Foro upp på Stambols sidan, nära invid fyrtornet, der folket tog vatten; handlade här en ypperlig ekved af Turkarne och begåfvo oss sedan upp. Här var ojemförligt mycket snyggare och renare än i Galata, — allt tyst, blott oändligt mycket hundar, som lågo öfverallt omkring i knutarne. Rörelsen af folk var ganska ringa, dels emedan det ej var den egentliga handelsdelen af staden, dels emedan det ännu var nog tidigt på dagen. Här och der träffade vi några Turkar och Turkinnor och ofta utanför husen barn, som lekte och spelade med stenar. Vi gingo uppföre hela vägen tills vi kommo till sultan Ahmeds moské, som är byggd alldeles efter S:t Sofia. Vandrade sedan öfver den stora öppna plats, som ligger utanför densamma; der står en gammal fallande pelare af Justinianus med på ena sidan en Latinsk och på andra sidan en Grekisk inscription, vidare en stor välbehållen Egyptisk obelisk. Det förundrade mig utomordentligt att i en så trång stad, der allt är sammanpackadt och hoprördt finna ett så stort torg, vida betydligare än vårt handelstorg i Helsingfors. Sedan gingo vi förbi Sofia kyrkan. Hvad särdeles behagar mig vid dessa och andra moskéer är deras stora öppna med trän, isynnerhet cypresser, besådda gårdar. Vidare sågo vi Mahmuds graf, äfven med sin trädgård rundtorn. Allt här på Stambolssidan öfverhufvud behagade mig oändligen mer än på den andra. Turkarne voro hyggliga, de knappt sågo på oss då vi gingo förbi, än mindre att jag skulle hört något ondt uttryck emot oss, såsom man vanligen hör föregifvas. Äfven barnen voro stilla och beskedliga, och inga tjufpojkar syntes här, hvilka främlingen knappt i någon annan Europeisk stad lär kunna undgå. Men öfverallt såg jag blott usla hus af träd, som nästan alla tycktes luta till sitt förfall, och deremellan ofta ruiner kanske från äldsta tider, halfkullfallna murar och annat. Sedan vandrade vi ner till stranden och foro öfver till andra sidan, der vi åto middag i en Grekisk kaback. Dessa värdshus bestå här vanligen, liksom i Petersburg, af tvenne våningar; i den nedra är köket, der man ser maten koka i sina kärl och der man äfven kan spisa; den öfra våningen tyckes vara reserverad för mera aktade gäster, till hvilkas antal vi räknades. Här uppe voro tvenne sällskaper Greker, hvardera kanske af omkring 12 personer. Det ena satt vid ett bord och åt och drack vin, hade tvenne spelmän, en violin och en guitarre, hvilka filade på förskräckligt. Härtill instämde då och då sällskapet i starka skrålande sångehörer. Guitarrespelaren knäppte egentligen ej på strängarne, utan drog deröfver på en gång med hela handen, liksom Ryssarne på sin balalajka; men denna senare tyckes mig ändå ha nästan mera klang, ty af den Grekiska, som dessutom hade sensträngar, hördes intet ljud utan blott skräll. Violisten strök och gned äfven så att jag ej, åtminstone högst sällan, kunde höra ut någon melodie. Det hela tycktes mig ej ha det minsta musik i sig, utan vara blott skrål och skrän. Det andra sällskapet, som var något större, var i andra ändan af det stora rummet och roade sig med dans, likaledes vid musik af en violin och en guitarre, hvilka gnedos och skränade nästan ännu mera än hos det förra sällskapet. Spelmännen svettades dugtigt och så äfven dansarena. Dansen i sig sjelf var ganska vacker, med något tycke af vår menuett; men några, som tycktes gälla för stordansare, gjorde mångahanda underliga skutt och hjulningar, och ådagalade verkligen ofta en underbar vighet. Hos alla märkte man behag och värdighet och hos ingen den klumpighet och plumphet, som man så ofta finner hos oss, äfven bland bättre män. Sällskapet var blandadt af äldre och yngre, men alla dansade och alla voro glada och drucko flitigt vin, äfven gråhåriga gubbar. De flesta tycktes vara arbetare och sjömän. Vi suto, jemte 3 à 4 andra som voro placerade vid ett bord invid oss, emellan båda dessa Greksällskaper, och måste rätt ordentligt skrika för att kunna höra hvarandra. Allt var på det högsta intressant att se och betrakta, dock hade jag önskat musiken bättre.

Nov. 30.

Foro åter upp om morgonen med Pisani, "Lillpojkin", såsom vår kajutvakt kallade honom, till Stambolssidan och vandrade ungefär samma väg som gårdagen, förbi tvenne sultaners grafvar till slafmarknaden. Väktaren ville först ej släppa in oss, men för en piaster förde han oss omkring alltsammans. Platsen eller torget är rundtombyggdt af en rad hus, framför hvilka går ett galleri, dit dörrarne till rummen eller bodarne öppna sig. I dessa bodar sitta nu slafvarne eller ute i galleriet eller ock derunder, ty äfven der finnas rum. De sitta eller ligga utbredda på sina mattor, ej stort bättre än hundar eller andra djur, höljda i trasor. Vanligen skola de om sommaren vara så godt som nakna, men nu hade de väl för köldens skull fått några slarfvor på sig. Största delen bestod af qvinnor; de roade sig mycket åt Lillpojkin, talte till honom och skrattade. Ganska få karlar såg jag. Det hela gjorde på mig ett det mest vidriga intryck jag någonsin erfarit, och det var med största obehag och äckel jag vandrade genom dessa rader af svarta medmenniskor — hvilket jag verkligen tyckte mig ha svårt att kunna medge. I ett kaffehus på gården suto några Turkgubbar, drucko sitt kaffe, rökte sin nargil och voro troligen spekulanter. Men det var ännu något för bittida på dagen, så att vi ej sågo just något köpslageri. Men jag fann mig lycklig att åter snart komma derifrån bort. Derefter gingo vi genom Bazaren eller en del af den. Här var allt lif och rörelse och äkta orientaliskt. Kaptenen handlade åtskilligt, och det var högst roligt att se huru gubbarne skrattade åt den något näsvisa men qvicka Lillpojkin. Anblicken af Turkgubbarne, som suto med benen korslaggda under sig, rökte sin nargil och sysslade vid sitt arbete med den allvarsammaste min i verlden, var högst rolig. Så liknöjda och bekymmerslösa om verlden och de förbigående de än tycktes vara, så funnos dock många, isynnerhet Armenianer, hvilka dels på Italienska, dels på Turkiska ropade åt oss och frågade hvad vi behöfde eller önskade. I allmänhet förekommer mig alltid en stor marknads- och handelsplats, såsom den roligaste del af en stad och om någorstädes isynnerhet bazaren här, der jag såg nästan blott mina älskade Turkgubbar, sittande vid nästan hela orientens rikedomar. Dock syntes här äfven oändligen mycket af Engelska kolonialvaror af alla sorter, och i mina ögon togo de sig ej väl ut bland de brokiga och egendomliga orientalia. Sedermera gingo vi härifrån åter till andra sidan och drefvo der omkring till skymningen, då de kommo efter oss ifrån briggen.

Dec. 1.

Foro middagstiden i land på Stambolssidan, men nu på ett annat ställe än det vanliga. Här mötte oss en väktare, såsom vid alla andra portar och landningsställen, och frågade efter vår pratique billet. Den råkade nu vara glömd om bord och Turkgubben släppte oss på intet sätt upp, med mindre vi skickade båten tillbaka till briggen och läto hemta den. Gubben var något knottrig, men hygglig så snart han sett den hemtade billeten. Sedan gingo vi upp och kommo till Ahmeds moské, der vi på gården sågo soldater och mycket folk. Vi gingo dit in utan minsta hinder och kunde nu gissa att sultanen var i mosken och gjorde sin fredagsbön. Det erforo vi äfven genast derpå af en svart polisman, som talte Arabiska och med största artighet och välvilja svarade på allt hvad jag frågade, och visade oss den plats derifrån vi bäst skulle kunna se sultanen vid hans uttåg. Vi vandrade nu utan minsta hinder af soldater eller poliser öfver gården till andra sidan, der vi i skuggan af en stor lind kunde se öfver det hela. Närmast den dörr, hvarifrån sultanen skulle komma och som gick ut från ena sidan af den stora byggnaden samt tycktes vara senare tillbyggd, stod på ömse sidor en rad af unga män, hvilka tycktes utgöra någon sorts pagecorps eller lifvakt, enkelt klädda i blåa surtouter och röda mössor, beväpnade blott med dragna sablar. Längre ned i rad med dessa stod militär, först musiken, sedan soldaterna i en rad ända ner till andra porten af moskégården, som går ut åt stora torget. Emellan dessa båda rader fördes sultanens och de förnämsta embetsmännens hästar omkring i en krets. De voro vackra och smidiga, ej så stora och klumpiga som de Tyska, utan små och vid första påseendet utan någonting annat utmärkt än deras rede, sadel och schabrak, som voro rikt broderade med guld. Isynnerhet var sultanens egen häst vacker, alldeles hvit med guldstickadt schabrak och stigböglar af guld. På hufvudtrappan upp till moskén stod en stor skara folk, på den ena blott män, på den andra qvinnor, hvilka gåfvo en högst egen anblick med sina hvita slöjor öfver ansigtet. Vi hade något mer än en half timma haft tid att betrakta denna brokiga samling, då slutligen sultanens häst fördes upp i den enkom derföre uppförda förstugan, och en ceremonimästare uppställde den närmast derintill befintliga lifvakten man mot man, samt högsta militärpaschan kom och ordnade soldaterna. Kort derpå utkom sultanen ridande på sin hingst emellan de nu ordnade raderna, hvarvid musiken spelade upp en marsch, men för öfrigt just ingen ceremoni visades. Det samlade folket gaf ej något tecken, intet hurra eller annan vördnadsbetygelse. Sultanen, ensam af alla till häst, red långsamt fram steg för steg, följd i lika långsam marsch af militären och folket till fots. Sedan gick tåget på samma sätt genom de förnämsta gator till seraljen. Här var äfven på ömse sidor militär uppställd och på några ställen äfven musikcorpser, som stämde upp då sultanen nalkades. Men som gatorna, ehuru troligen de förnämsta i staden, voro smala, var trängseln stor. Vakter voro uppställda vid öppningen till hvarje tvärgata och öfverhufvud god ordning iakttagen i allt. Fjesk och springande tåltes ej och då vi några gånger började för mycket skynda, för att hinna hufvudpunkten af tåget, var genast någon officer tillhands som hyssjade åt oss och hejdade vår fart. Det hela var vackert och värdigt, utan prål och fjesk, men dock högtidligt. Sultanen sjelf är en ung man med särdeles milda drag, utan något markeradt Turkiskt eller österländskt i sitt ansigte, med något blek och sjuklig färg. Hans klädedrägt var utomordentligt enkel: en blå slängkappa med någorlunda rikt guldbroderad ståndkrage och en vanlig röd Turk- eller Grekmössa, lik den simplaste soldats. De kläder han bar under kappan kunde jag ej se, men jag tyckte det rar Europeisk drägt med vanliga långa byxor. Så är äfven militärens uniform högst enkel, surtouter för officerarne, jackor för soldaterna och röda mössor för alla embetsmän, tror jag, gemensamt samt utan någon turban. Men tydligt synes att Turkarne ännu ej hunnit vänja sig vid sina nya kläder; man kan ej just se något ömkligare än en Turkisk soldat i snäft åtsittande byxor och sin lilla tröja, som slår tusende bucklor på ryggen, utan skägg och utan turban, oftast med hasiga skor och slarfviga strumpor. Äfvenså tyckas ej heller officerarne ännu vara vana vid sin uniform, de se flata och tvungna ut, som en hund den man huggit svansen af. Med största hygglighet bemötte man oss och vi sluppo igenom till och med der Turkarne ej kommo fram. Det hela behagade mig och oss båda särdeles. Sedermera besågo vi det nya, under byggnad varande Ryska palatset, som obestridligt blir den praktfullaste byggnad i hela Konstantinopel, och är byggdt på en plats som öfverskådar allt. En utomordentligt rolig och glad ung Grek förde oss här omkring, hvars harmlösa och barnsliga glädje jag aldrig sett maken till.

Dec. 2.

Voro åter uppe i staden och träffade hos Pisani trenne andra Finska kaptener, som ankommit från Odessa. Desse voro: Hillström, förande Hesperus från Gamla karleby, Nylund förande John Bull, sjelf liknande något en John Bull, och Blanksvärd, förande briggen Victoria. Vi åto alla 5 Finnar tillsammans hos Dattelbaum, den sjette, Hyrén, orkade ej ut för sjukdom. Derefter begåfvo vi oss alla, så när som på Blanksvärd, om bord, först på en liten stund till John Bull, sedan till Hesperus, der vi blefvo sittande, spelte trädkarl och drucko toddy, blandadt med vin och champagne. Detta var säkert sista gången på lång tid jag kommer att vara i så stort sällskap Finnar. Härvid hade jag vid färden det nöjet att se det nya palatset Dulma Baghtje, som tycktes mig vara det vackraste af alla härvarande Turkiska.

Dec. 3.

Mådde ej just väl efter gårdagens kalas, hvarföre jag sof mest hela förmiddagen. Straxt på eftermiddagen kom till oss den Preussiska kaptenen, som låg med sin brigg straxt under oss. Han var något fnuskig och pjunkig, som vanligen hans landsmän, och det var mera tråkigt hela aftonen. Äfven smakade mig hvarken toddyt eller theet eller någonting. Han for dock temmeligen bittida bort och vi lagade oss i god tid till sängs.

Dec. 4.

Foro opp i fult väder på Skutarisidan; gingo genom denna stad, som var nästan litet proprare och snyggare än Stambol, men för öfrigt bestående af dylika trädkojor. Härifrån läto vi sätta oss öfver till Galata, förda af en högst rolig kaikschi, en medelåldrig man med fint grått skägg, hvilken liksom alla Turkar var högst frikostig på sitt Eh, hvarmed Turkarne ofta tyckas föra hela samtal. Sedan vi kommit öfver gingo vi upp till kansliet, för att höra efter posten, som skulle komma med Ryska ångbåten; men den var ännu ej kommen. Grälade sedan en stund med Hyrén i religionssaker, hvari han tyckes vara något vriden; åto sedan middag på vårt vanliga hotel och foro derefter tillbaka om bord efter en högst tråkigt tillbragt dag. Då fingo vi åter en högst rolig roddare, med hvilken vi skrattade mycket. Det var godt att åter komma om bord och få värma sig framför kaminen, ty jag hade frusit hela dagen värre än hemma hos oss.

Dec. 5.

Lågo hela dagen om bord i högst fult väder, så att jag på hela tiden nästan ej alls var uppe på däck. Jag började i dag ett bref hem till Conradi. (Utdrag ur detsamma ofvan; Detta bref är förut tryckt i Helsingfors Tidningar 1844 N:o 15, 17.)

Dec. 6.

Foro upp till staden på Stambolssidan igen och gingo fram ända till bron, som går öfver hamnen; passerade den och hade nu den vackra utsigten af örlogshamnen och det höga land som begränsar den åt NO. Skeppen voro aftacklade till största delen, men sågo dock bättre ut än jag väntat. Sedermera gingo vi upp och jag fick nu höra att ångfartygen i morgon skulle gå till Egypten. Som jag nu egentligen hade ingenting att uträtta här och äfven vädret vaf så fult, att man föga kunde röra sig ute på de smutsiga gatorna, beslöt jag att resa af, hörde mig derföre om hos ångbåtsdirectionen, men uppsköt dock afgörandet till följande dagen. Vi hade vid genomvandringen genom Stambol kommit förbi ett bibliothek, der jag på Arabiska frågade om vi kunde komma in. Med den största välvilja bjöd man oss in, men som jag hade hällor och ej kunde få mina skor af mig, fick det bli om intet. Mannen frågade mig dock på Turkiska, ty han tycktes ej kunna mycket Arabiska, hvad för böcker jag önskade, och då jag i hast först kom på Beidavi och Hariri, ropade han in åt bibliothekarien, som sade att de funnos, men fordrade nödvändigt att vi skulle ta af oss skorna för att slippa in.

Dec. 7.

Vi hade aftonen förut knappt hunnit till sängs, så blåste upp en liten SV kultje. Ankaret lyftades och vi seglade några kabellängder fram, då det åter lugnade af och vi måste låta ankaret gå igen. Men om morgonen blåste upp en friskare NV, hvarföre vi åter gåfvo oss till segels. Nu var afskedets timma. Wiklund var så verkligen hygglig att han ej tog någonting af mig för passagen. Honom, hans treflighet och ovanliga karladuglighet torde jag länge komma att sakna, och aldrig skall jag glömma den. Han satte mig om bord i förbifarten på ett i vägen liggande Svenskt fartyg, derifrån jag med en kaik gick i land. Denne roddare var åter högst treflig; då han hörde mig yttra några Arabiska ord, tog han mig för en Arab, var särdeles belåten, och sade mig i förbifarten namnen på alla hus och ställen äfvensom de Turkiska namnen på allehanda saker; när jag gaf honom en half piaster mer än han begärde, blef han särdeles glad och artig och öfverhopade mig med sina Turkiska artigheter, som han oändligt många gånger upprepade. Sedan gick jag upp, köpte mig ett Turkiskt bälte och en Turkisk väst och besörjde ett och annat, tog billet till ångfartyget &c. Åt sedan middag med Hyrén, som i dag kom ut, och begaf mig redan klockan 3 om bord. Här väntade jag nu, gick omkring och hade oändligen tråkigt ända till kl. 6, då slutligen ankaret lyftades.

II. Afdelningen.

Alexandria. 1843-1844.

Dagb. Dec. 7.

Med ångfartyget Mentor lemnade jag nu Konstantinopel för att afgå till Smyrna. Bland sällskapet på ångfartyget kom jag i samtal med en Turkisk militär. De voro 3, nemligen en officer och 2 underofficerare eller något dylikt. De tycktes förpläga sig väl med någonting ur en flaska, och officeraren såg under hela tiden röd och uppblåst ut; den ena af de andra, som jag kom ihop med, tycktes äfven vara något uppspelt. Jag hade nemligen redan på denna korta tid brutit sönder 3 Turkiska piphufvuden, som jag köpt för resan, och började nu köpslaga med honom att få ett af hans. Han sålde mig äfven ett och så formerades först vår bekantskap. Han började examinera mig i Arabiskan, den han sjelf kände allsintet; men med sin orientaliska vishet kunde han ej heller tåla att jag skulle känna något af den, hvarföre han som oftast lät mig höra sitt Eh! och visade mig roliga miner. Slutligen gaf jag mig till sängs. Men sängen var utomordentligt dålig och bestod af en större trädstol; ty jag hade, kan tänka för att spara, tagit tredje platsen. Jag frös och led förskräckligt hela natten, och det var en af de värsta jag haft.

Dec. 8.

Passerade om morgonen Gallipoli och Dardanellerna. Här bytte jag om plats och tog en af andra klassen samt mådde derefter väl på hela resan. Franska sjömän, som jag nu åter haft tillfälle att betrakta, förekomma mig jemförelsevis dåliga och det är en förargelse att se huru de med cigarren i mun stå till stor mängd vid en ända och hala. Men det är "la liberté". Nu isynnerhet, sedan jag mera sett af vårt Finska sjöväsende och våra raska Finska sjömän, finner jag Fransoserna lama; de hafva ej rätt allvare med sitt arbete till sjöss, ty under det de äro sysselsatta med något, kunna de ej låta bli att spela hvarandra puts och streck; ej heller äro de tröga att svara då kaptenen eller någon officer hutar åt dem, och ofta kunna matroserna visa sig lika arga och barska som han. Så skola äfven de Engelska sjömännen vara och kaptenen skall ofta vara illa hållen med sitt folk. Hos oss är ej alls värdt att mucka och derföre, jemte folkets duglighet, torde ingenstädes sjöväsendet vara så godt som hos oss. Det tycktes råda mycken huldhet och ett enkelt godt förstånd mellan kapten och besättning på den lilla Norrska skonert, som var i vårt sällskap; der var ej så strängt som hos oss. Men af allt hvad jag sett var ordningen bäst på vår brigg.

Dec. 9.

Kastade ankar om morgonen kl. 8 utanför Smyrna. Anblicken af staden var mig behaglig och vacker. På några af de höga vulkanlika berg, som på alla sidor omge den, syntes snö och vädret var öfverhufvud kallare än jag här väntat. Äfven denna stad har utseende af en amfitheater, dock är höjningen ej särdeles betydlig, men bergen, som synas rundt omkring åt alla sidor och uppstiga i betydliga sluttningar, komplettera hvad som brister. För öfrigt har staden ett snyggt och vackert utseende från hamnen, som i och för sig nästan utgör en liten sjö, på alla sidor omsluten, af höga berg och öppnande sig i vester med ett helt smalt sund, såsom det inifrån tycktes. Jag hade sofvit då vi kommo in, så att jag gick förlustig anblicken af Mitylene och inloppet hit. Så snart jag ätit frukost om bord och putsat mig så godt sig göra lät, for jag upp i staden med en kaik och begaf mig genast till Ryska konsulatet. Här träffade jag på kansliet en Tysk, som i 14 år hade varit i orienten i Rysk tjenst, sedan han gjort sin kurs vid orientaliska institutet i Petersburg. Då han af mitt pass sett att jag var orientalist, som han behagade kalla mig, började han berätta allehanda saker om sig sjelf, var ganska artig och bad mig följa sig hem för att se hans mynt- och manuscriptsamling, den han under dessa år hade samlat här och på andra ställen af Levanten. Båda hans samlingar förekommo mig ock ganska vackra och förtjenstfulla; hans artighet och hygglighet var utomordentlig. Bland annat visade han mig en Turkisk öfversättning af Schah-Nameh, som varit full af målningar, men hvilka blifvit bortklippta och ersatta af marmoreradt papper. Likaledes ett exemplar af Hariri med målningar, som var kuriöst; men tiden var så kort att jag blott i största hast fick tillfälle att genomögna så väl det ena som det andra. Han anmälde mig äfven hos konsuln, en Rysse vid namn Ivanoff, som äfven talte Tyska och emottog mig med utsökt artighet. Han hade varit länge i Brasilien och annorstädes, var nu general konsul här och ägde, som hans sekreter Jaba sade, en utmärkt samling af Grekiska mynt. Båda två erbjödo sig att om möjligt på allt sätt vara mig till gagn i de transactioner och relationer jag möjligen härigenom kunde komma att ha med mitt hemland, och visade mig åtminstone i orden all vänlighet, mer än jag kunde begära och hoppas. Jaba och en hans kollega gåfvo mig äfven bref till Alexandria och Kairo. Sedermera började jag min tour i staden, vandrade först genom Frankernas qvarter, som var utomordentligt snyggt och vackert med trädgårdar mest vid hvart hus, i hvilka vinrankor och orangeträd stodo ännu fulla med frukt, ehuru med vissnade blad. Sjelfva byggnadssättet var hufvudsakligen Venetianskt: marmorn icke sparad. Sedan vandrade jag genom Grekernas stadsdel, som gaf föga efter den förra: gatorna ganska breda och snygga, husen likaledes. Mer än någorstädes såg jag här vackra qvinnor, alla mörka och med skarpa drag, som åtminstone för ögonblicket intogo. Så voro äfven barnen vackra och raska. Vandrade genom bazaren och Turkarnes qvarter. Allt visade här större rikedom än i Stambol, folket var rikare klädt och såg gladare och mera välmående ut, äfvensom i sjelfva bodarne syntes större förråder. Här såg jag äfven stora kamelkaravaner, som vandrade genom bazaren. Likaledes betraktade jag några karavanserai och några vackra moskéer. Utanför en af dem var en stor hop barn, som under det jag läste inscriptionerna, sprungo omkring mig, gjorde gäck och kallade mig jehodi samt slutligen började kasta stenar på mig. Jag låddes om ingenting, utan gick i sakta mak bort. Vandrade hit och dit omkring i staden och allt behagade mig utomordentligt. Allt var renare och snyggare än man möjligen kan vänta i en orientalisk stad. Största delen invånare tycktes nästan bestå af Greker, dock syntes äfven mycket Turkar och äfvenledes Araber, hvilka torde hafva varit resande. Turkiska qvinnorna tycktes här hafva tagit sig nästan större frihet än i Stambol, så att de här hade sitt ansigte mindre betäckt än der; ehuru åter de som voro beslöjade, här buro en alldeles tät slöja ända ner öfver näsan. Sedan jag vandrat mest hela dagen och druckit tvenne gånger kaffe på Turkiska kaffehus, åt jag middag hos en Italienare, drack en butelj Cypervin för omkring 2 rub. b:co tillsammans, hvilket jag tyckte vara någorlunda dyrt, och for sedan om bord. Här träffade jag bland nya passagerare en gammal Arabisk gubbe från Kairo, som då jag stannade och betraktade honom och hans kaljan, med den största välvilja och artighet bjöd mig munstycket till sin pipa. Sedan suto vi länge på däcket der han hade sin plats och pratade, och han intog mig på det högsta genom sin välvilja. Han var den första egentliga Arabiska bekantskap jag gjort på min resa. I hamnen lågo 2 Österrikiska och ett Franskt örlogsfartyg. Från ett af de förra hördes om morgon och afton musik som var god. Man hörde att det var Italienare eller Tyskar. Roligt var det att efter all den dåliga musik jag hört i Frankrike och Konstantinopel, åter få höra några rena ljud. Jaba, hofråd och sekreterare hos konsuln bär, som emottagit mig med så mycken artighet, sade sig med stor kärlek ha laggt sig på orientalia. Dock tycktes det allt vara mera på Tyskt vis, mer för att briljera än af sann inre lust. Så tycktes äfven hans samlingar vara gjorda, dem han genom lyckliga omständigheter och lyckträffar fått för ringa pris. En stor del af sina bästa manuscripter sade han sig ha fått i Salonichi af en kadis son, i hvars händer de kommit genom arf som gått från far och farfar och längre bort. Han sjelf råkade ej ha någon lust för studier, utan mera för dricka, och så hade Jaba fått en hel kista full för några flaskor rum. Jaba låtsade vara en lärd samt ville gälla för stor kännare af orientens historia och språk, sade sig färdigt tala de 3 Musulmanska hufvudspråken och hafva studerat dem grundligt. Dock fick jag anledning tro ej allt vara så grundligt som han sjelf ville inbilla mig. Emellertid vore det önskligt att alla tjenstemän i orienten i Europeisk tjenst skulle ha samma ifver som han. Jag frågade honom om han hade sig någonting bekant om den Finska koloni, hvilken Gottlund anmodat mig efterfråga; men deraf hade han aldrig hört eller erfarit något alls. Dock lofvade han på min anmodan höra efter och underrätta mig derom. För öfrigt hade han den vanliga Tyska fjeskigheten; var gift här och hade 5 barn, så att han numera ej kunde göra några uppoffringar för inköp af orientalia, äfvensom hans mycket upptagna tid ej tillät honom att ge bort något på studium deraf; men en "Herzenschmerz" skulle det kosta honom att sälja något af hvad han samlat. Så upptagen han var och ehuru han slitit sig lös just från sitt arbete i kansliet, kunde han dock ej underlåta att visa mig hemma hos sig allt hvad han ansåg rarast och bäst, och tycktes finna sig ganska lycklig och belåten öfver det beröm jag sökte utösa öfver hans förträffliga samlingar samt hans stora nit för vetenskapen. En hans kollega på kansliet, som gaf mig brefvet till Kairo, var honom temmeligen lik. De talte dock begge väl Turkiska med en högst rolig Turkgubbe, som kom dit och klagade att han blifvit på något sätt bedragen. Han var högst liflig i sitt tal och sina gester, med ett visst lugn och en viss värdighet som saknas hos de lifliga Ryssarne och Fransmännen.

Dec. 10.

Lyftade ankar om morgonen kl. omkring 8 och begåfvo oss från Smyrna. Stränderna rundtomkring hade samma utseende af lavaberg, voro väl odlade och öfverhufvud vackra, här och der syntes byar. Af alla städer hitåt behagade mig Smyrna mest. Dess folk tycktes raskare och friare, mera vanda vid Européer. Husen hade ej heller det koj-lika usla utseende som i Stambol, ej heller folket det tiggarlika. Sedan vi kommit ut till sjöss, lade jag mig och sof ända till 1/2 4, då jag steg upp och såg mig vara midt emellan öar och skär med Asiens fasta land till venster. Vi passerade så fram mellan Cykladerna och Skio, der en liten stad syntes. Öarne här hade fullkomligen samma utseende som annorstädes i Arkipelagen, kala och höga med ett visst gråaktigt utseende. Ifrån Smyrna hade vi fått en passagerare till i vårt kabinett, en Grek som ej just gjorde någon munter. Den tredje var en Engelsman, som talte Franska och Italienska ganska väl, flitigt läste i sin Church service, och i Auserwählte Schriften von de la Motte Fouqué, hvartill han nyttjade lexikon, samt för öfrigt mycket flitigt spatserade på däcket och drack sitt thé till frukosten, men aldrig en droppe vin. Han var öfverhufvud en ganska tråkig man, som tycktes vilja afskudda sig alla älskliga Engelska tokroligheter och talte sin Franska och Italienska med ganska stor affectation. Öfverhufvud var hela färden från Konstantinopel oändligen tråkig och jag kände nu rätt värdet af Active och min präktiga kapten Wiklund. Om aftonen i mörkret uppstod ett litet gräl mellan en af officerarne och några unga Greker på tredje platsen, hvarvid Grekerna betedde sig raskare och impertinentare än jag förmodat. Vädret hade hela dagen varit vackert, ehuru ansenligt kallare än jag väntat.

Dec. 11.

Stod bittida upp då jag hörde att ankaret föll omkring kl. 4 på morgonen utanför Syra. Då det blef dager såg jag framför mig en den vackraste stad man vill se, glänsande hvit, liksom nästan alla af Greker uppförda. Staden går nästan i en långsträckt halfbåge längs stranden, åt höger till uppstigande ganska starkt amfitheatraliskt. Denna del är den nya staden, ofvanför hvilken, med en öppen plats der emellan, höjer sig den äldre staden i form af en likbent triangel på sluttningen af en höjd emellan tvenne andra högre sluttningar. Den fullkomligen triangulära gamla staden slutar sig upptill i den spetsiga vinkeln med en det hela öfverskådande kyrka. Midtemot staden ligger en betydlig skärgård af större och mindre öar, på en af hvilka en stor fyrbåk är upprest. Den ö på hvilken staden är byggd är den vidsträcktaste, höjande sig i många svinryggslika sluttningar, odlade ända upp till topparne med rika och upparbetade dälder deremellan. Staden, sade mig en Grekisk välvillig gubbe bland passagerarne, hade uppstått under sjelfva frihetskriget, då flyktande Greker tagit sin tillflykt dit. Den heter Hermopolis, såsom hufvudsakligen en handelsstad. Kl. omkring 8 flyttades vi på en stor bark jemte vårt bagage från Mentor, som fört oss från Konstantinopel, om bord på Scamandre, der allt så väl inredning som folk och annat behagade mig mycket mera än på Mentor. Af alla passagerare voro vi blott 8 som kommo från Mentor, alla Musulmän så när som på mig och en äldre Grekisk qvinna. Under färden på barken tycktes min Arabiska gubbe vara litet rädd. I hamnen lågo kanske 20 till 30 medelmåttiga fartyg, till största delen som det tycktes Grekiska, och 4 stora ångfartyg, 3 Franska och ett Österrikiskt, hvilka alla blott väntade på det 5:e, som skulle komma från Malta. Det kom ock straxt efter middagen och hemtade åt oss omkring 15 passagerare som skulle till Alexandria, hvilka alla utan undantag voro Engelsmän, flere med sina hustrur. Maken till stoj, oväsende och prejeri som Grekernas, hvilka förde dessa passagerare från deras ångfartyg till vårt, har jag ej sett och det gick till det otroliga, så att de för böss-skotthåll fingo betala 6, flere 7 francs. Öfverhufvud såg jag här för första gången rätt Grekernas nu så väl bekanta bedrägeri och gemenhet; det var ömkligt att se de tafatta Engelsmännen vara utsatta för dem och gräla och boxas, utan att ändock slippa med mindre än att frikostigt lösa på pungen. Kort förut hade helt anspråkslöst ankommit en ung Arab, som jag för sådan igenkände på hans fransar omkring sin turban och på hans mörkbruna färg. Jag tilltalade honom genast på Arabiska och blef med den gladaste, öppnaste, leende min besvarad af honom på samma språk. Sedan talade vi ett och hvarje och förstodo hvarandra fullkomligen. Snart sällade sig till oss en tredje, som äfven talade Arabiska, men ganska brytande. Denne var en Grek, som i 10 år varit bosatt i Alexandria. När nu den första Engelsmannen, en Nordamerikanare, som såg mycket dum ut med ett litet rödt, väl städadt och putsadt skägg under hakan, efter tusende gräl med sin roddare, slutligen kom om bord och man äfven här började tala om quarantaine och annat som jag ej förstod, än mindre Amerikanaren som nästan allsicke förstod språket, kom min unge Arab mycket beställsamt fram till honom och började till min stora förundran tala ganska ren Engelska med honom och säga honom hvad man sade. Sedermera erfor jag genom bref eller attestater, som han framvisade för alla Engelsmännen, hvilka han ansatte den ena efter den andra, att han såsom tjenare följt åtskilliga Engelsmän i Syrien och annorstädes på resor i orienten samt af dem erhållit det högsta loford. Af alla ankomna passagerare kom endast trenne med mig på andra platsen, nemligen ofvannämnda Nordamerikanare och 2 Italienare, tvenne "fratres", hvilka skulle gå såsom missionärer till Abyssinien. Med den ena af dem, en 27 års ung vacker man, träffade jag först tillsammans nere i vår kajuta, då jag som hastigast sprang dit ner för att stoppa min pipa. Jag vet ej rätt huru vi först kommo i samtal, men det var med en egen ynglinga ren öppenhet, som han berättade mig att han och hans "confrère" voro missionärer till Abyssinien &c. Sedermera frågade han mig, som han tagit för en Parisare, om jag vore katolik och då han fick höra att jag var protestant, sade han sig hjertligen ångra obetänksamheten i sitt uppförande och sin uppriktighet emot mig. Jag tröstade honom så godt jag kunde dermed, att vi dock bekände samma religion ehuru af olika trosbekännelser, och härmed tycktes han ge sig tillfreds. Sedermera såg jag honom och hans confrère ligga största delen af aftonen och läsa böner eller något dylikt ur gamla pergamentsluntor. Dock voro de bägge två ganska älskliga unga män. Kaptenen på det från Malta ankomna ångfartyget hade hemtat om bord till oss ett ungt fruntimmer, som, då vi slutligen foro härifrån ut, länge stod på däcket och genom en kikare tittade på kaptenen som hemtat henne. Han stod i stäfven på sitt fartyg äfven med en kikare och tittade tillbaka på henne, såsom en vår tids fullkomlige riddare i uniform och hvit väst, med stort, tjockt, svart skägg, hvilket jag af hjertat afundades honom. De tittade på hvarandra först öfver bord och sedan genom alla springor och hål och nickade slutligen med en suck ett farväl. Vår doktor om bord, en vacker man med långt ljust skägg, stod straxt färdig vid den suckande damen, säkert för att förekomma någon möjlig dåning. Med Nordamerikanaren började jag under måltiden prata Engelska och vi fortsatte sedan vårt prat uppe på däck efter maten. Så mycket jag ännu kunde få reda på honom, tänkte han färdas längs Nilen och sedan möjligen göra en liten "step" på Arabiens eller Afrikas kust, sedan färdas till Indien, och derifrån troligen andra vägen hem till Amerika. Han visste af Fraconell och Himjariternas dialekt och åtskilliga aforismer om ett och annat orientaliskt, men var öfverhufvud tafatt i tal och svar. Bland de andra Engelsmännen hade flera med sig sjukliga fruar, som de gingo och släpade under sina armar och sågo tråkiga ut, så när som på en. Vägen gick länge mellan öar, hvilka hade samma utseende som andra här i trakten, dock tycktes de vara mera odlade och bebodda, så att man öfverallt i sluttningarna såg framsticka vackra hvitglimmande Grekiska hus. Vi mötte under färden flera Grek-barker, som seglade in och ut. De äro i allmänhet vackert och mera smidigt byggda och tyckas segla väl. Så tyckas äfven Grekerna sjelfva vara dugtiga och tilltagsna sjömän, ehuru svaga navigatörer. De manövrera flinkt sina fartyg och sjöfolket flyger som kattor med sina vida byxor i taklen. Till största delen ha Grekerna ett vackert manligt utseende, men dock ser man understundom ibland dem, liksom jag i dag, inbitna vilda och bedrägliga fysionomier. I deras manér och uppförande synes en viss nobel hållning, utan att vara för trög eller för fjäskigt liflig, och ej så uppblossande som man t.ex. finner Turken, då han på något sätt blir uppspelt.

Dec. 12.

Gingo ännu hela dagen mellan öar både till styrbord och babord. En stor ö till styrbord sade den vid bordet dejourerande officern vara Candia, de till babord sade han ha intet namn. Kanske han ej visste bättre. Han var en liten ung pojke, som tycktes vilja taga sig en vigtig air, och utom denna fråga om öarne vexlades intet ord emellan oss fyra som suto till bords; hvarföre måltiden ock var oändligen tråkig, såsom hela dagen. Nordamerikanaren är förskräckligt tungkörd; dock har han nu kommit på ett ämne det jag minst väntade, nemligen antiqviteter på Malta. Han visade mig åtskilliga Sketchs, som han der tagit af inscriptioner och byggnader och tycktes dervid visa mera intresse än jag väntat hos honom. Han sade sig haft för afsigt att från Malta gå till Tripoli, men ej funnit någon lägenhet. För öfrigt har han varit vida omkring i Amerika och tyckes nu vilja besöka Afrika och några andra roliga ställen i Asien; men Europa tyckes han ej bry sig särdeles om. Han är en högst rolig och besynnerlig man.

Dec. 13.

När jag om morgonen kom upp på däck, fann jag till min stora förundran att vinden var emot oss och att vi styrde kurs i NNV. Vi hade nemligen om natten vändt och gingo mot vinden, emedan vi ändå ej till aftonen kunde hinna fram att löpa in i hamnen vid Alexandria. Vi gingo dock ej särdeles länge denna kurs, förrän vi åter vände undan vinden och gingo vår rätta kurs. Denna dag liksom de andra var tråkig, men ficks till slut med sofva och äta samt att då och då betrakta det azurblåa, nu något upproriska hafvet. På aftonen sitter jag och skrifver detta vid mitt thé och midtemot mig på andra sidan af bordet sitter le maitre d'hotel och skrifver vers. Då jag frågade honom om han brukar idka poesi, visade han mig som prof af sin konst ett stycke det han kallade satir, med den anmärkning att jag tvifvelsutan visste hvad det ville säga, och som hade till öfverskrift: Satyre d'un domestique a bord du bateau — och innehöll många roliga saker om Napoleon och Gud vet hvad annat. Han sade sig vara boktryckare, men som lyckan ej gynnat honom i det yrket, hade han slagit sig på värdshushållning här och fann det förmånligare.

(Bref till kofferdikapten A. Wiklund. Förut tryckt i tidningen Ilmarinen 1855 N:o 52.).

Broder! I den förmodan att du redan sluppit från det allmänt öfverklagade svåra hålet Odessa, dess svåra hamn och kalla klimat, jemte allt omak som åtföljer en lastning och hamnliggning, sänder jag dig denna helsning från Egypti gamla underfulla och heliga jord, jemte tusende tacksägelser, varma och innerliga för den trefliga, roliga tid du så frikostigt gästade mig och förde mig helbregda och glad öfver Italiens och Greklands haf till Storsultanens stora stad. Jag har sedan vi skiljdes ofta, för ofta och stundeligen fått känna saknaden af ditt trefliga sällskap och din trefliga kajuta. Men låtom oss gå i ordning. Aftonen af samma dag, på hvars morgon jag lemnade Active och mina landsmän, gick jag ombord på det Franska ångfartyget och för större säkerhets skull redan kl. 3 på eftermiddagen. Här gick jag nu af och an på däcket och spatserade ända till kl. 6, ty då först lyftades ankar. Under denna tid, såsom under hela resan, hade jag tillfälle att förarga mig öfver de Franska matroserna, som dussintals, största delen med cigarren i munnen, stodo och halade på en ända, hvartill 4 à 5 af dina matroser varit tillräckliga. Öfverhufvud kan jag ej säga att det sjöväsende, jag här såg, behagade mig alls och skillnaden var oändlig mot hvad jag blifvit van att se ombord hos dig. Den 8 middagstiden passerade vi Dardanellerna och kastade ankar den 9 om morgonen i Smyrnas hamn. Här blefvo vi liggande hela denna dag och jag begagnade tiden till att fara upp och bese staden, som föreföll mig särdeles vacker och snygg. Jag var äfven uppe här hos Ryske generalconsuln Ivanoff, och han emottog mig med särdeles artighet och välvilja, såsom äfven isynnerhet hans sekreterare, som var literat och ville passera för sådan ännu mera än han verkligen var det. Följande morgonen d. 10 gingo vi derifrån och landade följande dagen i Syra, hvars nya, hvitt glänsande stad behagade mig utomordentligt. Här flyttades vi öfver på ett annat af de 5 ångfartyg, som här sammanträffade. Det hette Scamandre och förde oss hit till Alexandria, i hvars farliga och klippfulla hamn vi kastade ankar den 14 dennes. Hela resan var på det hela taget oändligen tråkig. Till Smyrna följde dock med oss ett sällskap af 3 Turkar, som voro de enda trefliga i mitt tycke bland de kanske 40 passagerarne. Det var en officer med 2 underofficerare, som mig tycktes. De hade mat och dryck med sig, hade däcksplats, åto och drucko och rökte oupphörligen, så att jag tyckte de första aftonen redan hade ett litet rus alla tre. Jag kom i samtal med dem och hade ganska roligt åt dem. Ifrån Smyrna kom en ny passagerare, en gammal Arabisk gubbe från Kairo med ärevördigt grått skägg. Han var mig högst välkommen och i hans sällskap fann jag mig väl. Från Syra kom i andra kajutan, der jag hade plats, en Nordamerikanare, som var förskräckligt tungkörd, men dock ej så otreflig när man fick honom litet i gång, och dessutom 2 Italienska unga Bröder, som skulle till Abyssinien för att predika. De läste flitigt i sina böneböcker, och den ena, som var sjuk nästan under hela resan, låg mest hela tiden i sin säng med ett visst kärl i ena handen och psalmboken i den andra. Dessutom voro bland däckspassagerarne en ung Arab, hvilken såsom betjent eller tolk följt med en Engelsman på långa resor i Syrien och annorstädes, och nu erbjöd sig åt de rika Engelska seigneurer som hade första platsen. Han var en godsint, treflig ung man, som jag mycket pratade med. Detta var nu sällskapet om bord. Det var mångfaldigt och i sig sjelft icke tråkigt; men det evigt enahanda i farten, det beständiga bultandet af maschinen, och med alla beqvämligheter dock den obeqvämlighet och tvungenhet, som alltid råder på ett ångfartyg, gjorde denna en veckas fård i mitt tycke mycket längre och långsammare än hela vår färd från Marseille till Constantinopel. Bordet var fullt med rätter till middagen, åtminstone 10, oberäknadt den mångfaldiga deserten, till frukosten omkring 5 à 6 jemte desert; allt detta hade jag oändligt gerna bytt ut mot våra ärter och vårt ypperliga kött och fläsk. Och betjentsluskarne, som stodo omkring och gapade på hvar bit man stoppade i munnen, voro mig vederstyggliga. Till all lycka har jag, såsom du vet, god förmåga att kunna sofva och begagnade den äfven; jag sof vanligen hela dagen från frukosten, som slutades omkring kl. 10, till middagen som börjades kl. 5. Det var således med stort nöje jag slutligen såg oss anlända hit till Alexandria. Men de 3 första dagarne jag var här, regnade det oupphörligen, så att jag föga kunde gå ut. Sedan klarnade vädret upp och vi ha haft, med undantag af då och då fallande regnskurar, det vackraste, mildaste sommarväder, och jag har härunder oupphörligen vandrat omkring på denna ruinfulla jord, der nästan för hvart steg ligga qvarlefvor af gamla pelare och annat, dels i marmor, dels i granit. Äfven har jag gjort åtskilliga bekantskaper med lärda Araber och scheikher; somliga hafva till och med, när de erfarit mig vara något så när hemmastadd i deras religion och deras vetenskaper, dels trott mig vara en muslim, dels sökt förmå mig att uttala deras trosbekännelse och anta deras lära. Jag har högst roligt med dem och sitter ofta i ett det underligaste sällskap på moské-trapporna och på stenarne derutanför, inbegripen i samtal med dem.

Dagb. Dec. 14.

Vi ankommo till Alexandria kl. omkring 1 på eftermiddagen och kastade ankar i hamnen ett godt stycke från land. Hamnen är en af de sämsta man kan se till sitt läge, öppen och på lång sträcka omgifven af klippor och skär, som stå just under vattenytan och mot hvilka nu slogo svåra bränningar. Stränderna rundtomkring hade det rätta Afrikanska utseendet, sandiga med låga höjder och kala. På de tvenne utböjningar som bilda hamnen voro fästningsverk och andra ståtliga kronobyggnader, hvilka gåfvo en ganska vacker anblick, ehuru ingalunda så "mahlerisch" som Konstantinopel. Stojet och oväsendet af slupar och båtar, som så snart ankaret fallit omgåfvo oss till otal, var förskräckligt och skriket af de Arabiska strupljuden ökade sorlet. Villervallan bland sakerna, som hemtades upp på däcket och släpades hit och dit af deras ägare, ökad af hotel-garçoner, som bjödo ut sina adresskort och rekommenderade sina värdshus, samt af Arabiska roddare, som kommo upp för att emottaga och flytta sakerna i sina båtar, var öfverhufvud här som allestädes obehagligt. Slutligen sällade Nordamerikanaren och jag oss till en garçon från hotel d'Europe och han bestyrde om våra sakers transport i en båt och allt öfrigt. Här syntes numera inga Turkiska kaiker, utan sågo båtarne här ut som våra vanliga slupar. Araberna tycktes vara dugtiga på sjön och raska. I hamnen lågo många Egyptiska örlogsmän och krigsskepp, till en stor del aftacklade, men kanske till antalet flera än jag sett i Konstantinopel. De voro öfverhufvud vackra fartyg och på några tycktes man vara sysselsatt med arbete, äfvensom somliga tycktes tjena till kaserner. Vi kommo efter en kort rodd af 3 svarta betjenter, som följt med den Franska garçonen, i land och möttes der af en oändlig skara bärare och åsnedrifvare, hvilka förfärligt trängde sig omkring oss och bjödo ut sig. Men vi behöfde dem naturligtvis ej. De svarta förde våra saker till tullen, der de gingo igenom nästan utan någon visitation alls. Sedermera satte vi oss i garçonens vagn med honom och så bar det af genom Alexandrias gator. Här såg jag först att jag var i en annan verld och bland annat folk, ej just för sjelfva stadens utseende, ty den liknade mera en Europeiskt-Afrikansk stad än en äkta Arabisk, utan isynnerhet för folkets skull med sina nakna, brunsvarta ben, armar och ansigte, samt allt öfrigt i deras utseende, uppförande och hela sätt. Allt gjorde ett eget underligt intryck på mig och jag kan ej neka att jag nu först kände en liten farhåga, då jag tänkte att jag med detta folk skulle tillbringa Gud vet huru lång tid. Men å andra sidan lockade och lifvade mig nyheten och det egendomliga hos dem. Den förtreten hände mig, det första jag kom i land ibland den starka trängande folkhopen, att jag förlorade min näsduk, antingen någon snattat den ifrån sidfickan eller jag sjelf stuckit miste då jag begagnat den. Det förargade mig mycket, så att jag började skuffa förfärligt omkring mig. Hotelet dit vi kommo, var mycket gentilt och äkta fint Franskt. Här tvättade och klädde jag mig litet och begaf mig sedan ut på den stora, vackra, rektangelformiga plats vid hvilken det är beläget och invid hvilken alla konsuler tyckas ha sina hus. Jag spatserade något omkring, men vågade mig ej långt för den snart instundande aftonen. Var dock på ett Arabiskt kaffehus och smakade mokha utan socker och rökte min Nargile. Kaffet tyckte jag var ypperligt och jag saknade alls icke sockret. Folket, som tycktes vara af lägre klassen, tittade väl långt på mig med mina glasögon, men var hyggligt och lemnade mig alldeles i fred. Sedan kom jag hem och skref åtskilligt. Jag var dock något nedslagen till sinnes, ty Paris låg och tärde på mig. Om natten föllo åtskilliga häftiga regnskurar, sådana det ock om dagen fallit, och för öfrigt hördes blott åsnornas förfärliga vrålande och något hundskall, dock detta senare på långt när ej så mycket som i Konstantinopel. I min med fint flor omslutna säng plågade mig hela natten myggorna förfärligt och gåfvo mig föga ro att sofva.

Dec. 15.

Var om morgonen på Ryska konsulatet och träffade der Spitznagel, till hvilken äfven Jaba gifvit mig ett bref från Smyrna. Ehuru ganska artig, behagade han mig ej särdeles. Äfven voro andra hos honom, bland dem en Tysk doktor, som vistats här en längre tid. Här erfor jag äfven till stor smärta för mig att Hedenborg för omkring 3 år sedan flyttat för alltid till Rhodos. Det var en svår nyhet för mig, ty af honom hade jag väntat nästan alla behöfliga upplysningar. Min granne i hotelet, Nordamerikanaren, kom in till mig på morgonen och lemnade mig första häftet af den skrift, det nyss stiftade American oriental society i Boston utgifver. Han förekommer mig öfverhufvud allt bättre och bättre, ehuru alltid mycket tungrodd. Af detta häfte erfor jag att presidenten för sällskapet är John Pickering, och sedermera såg jag på min reskamrats kappsäck namnet C. Pickering. Erfor äfven följande dagen af honom sjelf att han är presidentens brorson och lär kanske till sluts vara en man af djup lärdom och stort anseende, ehuru han aldrig låter någonting sådant skina fram eller synas. Hvad ändamålet är med hans resa längs Nilen och åt andra håll (t.ex. Tunis) dit han ämnar sig, har jag ej kunnat fa ur honom ännu; och nu mera torde det bli för sent, emedan han endera dagen tänker bege sig härifrån till Kairo. Kanske har jag förskräckligt misstagit mig på honom. Vädret var hela dagen så fult, med den ena starka regnskuren efter den andra, och så smutsigt var det på gatorna att jag föga kunde vara ute. Jag använde derföre största delen af dagen på att färdigskrifva ett bref till Conradi, som jag börjat redan på redden af Konstantinopel. Det var öfverhufvud en högst ledsam dag med allehanda griller, som fortforo att plåga mig långt in på natten och väckte mig mycket tidigt följande morgon.