Front matter (continued 2)

Få aftonen i l'Académie royale de musique eller stora Franska operan. Sjelfva salongen och scenen voro öfvermåttan splendida och praktfulla, dock som mig tycktes öfverträffade af stora theatern i Petersburg, just genom denna senares större enkelhet och noblesse. Den i Petersburg är ock större. Här speltes i dag för första gången les Martyrs, opera öfversatt af Scribe med musik af Donizetti. Sångare och sångerskor voro högst medelmåttiga, nemligen herrarne Bouché, Duprez, Massol, Bremond, Octave och m:me Dones Gros, som hade hufvudrolerna. Dansöserna utmärkta, ehuru dock vida öfverträffade af Taglioni, balletterna i jemförelse ej så bra, sångkörerna goda och likaså grupperingarne. Dekorationerna voro förträffliga och fullkomligt jemförliga med de Petersburgska. Orchestern ypperlig och stor. Allt hade dock här, liksom i Petersburg, utseendet af att genom grannlåt och pomp ersätta bristen på sann konst; hufvudsaken tycktes vara att packa scenen full med folk, hvilkas massa ännu till oändlighet ökades med på dekorationerna anbragta folkskaror. Men ej nog härmed, en stor mängd af ståtliga och grannt rustade hästar skulle fram för att visa sig, slutligen skulle äfven lejon-rytningar höras i bakgrunden och sluta detta sköna virrvarr. Virrvarr tycktes mig ock musiken vara, till hvilken hörde alla möjliga instrumenter, pukor, trummor och basetthorn, ibland annat äfven 6 harpor; hela vägen igenom var den beräknad på knall-effekter i ordets egentligaste betydelse, ty bäst det var knallade alltid en trumma eller en trumpet till på det förfärligaste, öfverhufvud kan jag säga att jag hela tiden blef kall och ingen egentlig konstnjutning alls hade. Publiken var öfverhufvud icke högljudd och på det hela ej för mycket frikostig på applaudissements. Hvad som förekom mig litet underligt var, att man helt ogenerad på parterren vandrade med sina smutsiga fötter öfver de med rödt sammet öfverklädda bänkarne och klef öfver deras ryggstöd.

Aug. 29.

Var i museum i Louvre och gick nu igenom de rum som förra gången ej blifvit medhunna, nemligen de stora samlingarne af Romerska och gammal-kristna antiqviteter, som här funnos i stor mängd i den präktigaste ordning uppställda, och sedan de stora Egyptiska salarne, som jag förra gången alldeles ej vetat af och som voro fulla af alla möjliga gammal-Egyptiska saker, öfvermåttan kuriösa att bese. Härtill finnes ännu ingen katalog och ganska få pieser äro ännu med namn beteknade, hvarföre det blef mig svårt och omöjligt att få reda på dem; men här liksom lefver man i dessa aflägsna sekler och när man tittar sig om och ser menniskor från vår tid, tycker man nästan dem vara mumier mot de Egyptiska statyerna. Sedan var jag i de öfriga målargalleriets salar, som innehålla särdeles fullständigt den Spanska skolan, hvilken åtminstone nu i en hast ej särdeles anslog mig; deremot upptogo mig desto mera de i Standishska samlingen befintliga taflorna af Nederländska skolan, hvilka jag aldrig blef mätt på att betrakta, nu sedan jag kommit underfund med att få dem i deras rätta perspektiv. Allt har i denna skola en viss frodighet och välmåga, till och med sjelfva tiggarpojkarne och djuren, hvilka sednare ej gerna kunna vara borta från någon tafla. Jag hade i dag en sann konstnjutning, sådan jag sällan och bestämdt ännu aldrig af några taflor haft den, och kom verkligen glad i själen hem. På aftonen i Theatre des varietés, der fyra små pieser uppfördes, bland hvilka en hofscen från Richelieus tid, som uppfördes med den i dylika scener Fransoserna alldeles egna och af inga andra ännu upphunna takt och finhet — likaså en annan liten enaktspiese från medelklassens sällskapskrets. Men deremellan gafs ett féeri i 6 såkallade taflor, der alla möjliga orimligheter och galenskaper rördes tillsammans och alla sorts fiskar, fåglar, apor och andra djur kommo fram och en björn till och med sjöng — det var ett förskräckligt sammelsurium och publiken, som tycktes vara af medelklassen, skrattade godt deråt. Allt var liksom en parodi på theater och spektakel, och kanske är äfven i sjelfva verket den tid inne då theatern skall börja parodieras och det verkliga spektaklet bli spektakel i sjelfva spektaklet. Väl tyckas Tyskarne ännu med händer och tänder arbeta deremot, men de få väl lof att följa med. Tyskarne äro allvarsamma och vilja att man skall ta allt allvarsamt, så att när en björn dansar skall man tycka att dansen "an und für sich" är vacker. Till slut gaf man en mimisk representation les Contrebandiers de Sierra Nevada, der isynnerhet de Spanska nationaldanserna med castagnetter, som ock väl utfördes, behagade mig mycket. Men blott mimik, utförd af icke alldeles utomordentliga sujetter, tvingar dem att alltför ofta visa samma söta eller samma sura ansigte, och blir derigenom tröttande. Theatern var nätt och vacker, publiken här högljuddare med rop och hvisslingar, frikostigare på bifallsyttringar än annorstädes, men äfven här blott vid bons mots och equivoca uttryck; också kan det ej vara annorlunda, ty deri blott och bart består hela Franska humorn, liksom Tyskarnes i Witzen. Någon egentlig komik hafva Fransoserne lika litet som Tyskarne, och den lär ej kunna finnas annorstädes än hos nordens folk, hos Engelsmän som Sterne och hos Svenskarne som Bellman, hvilken tror jag företrädesvis kan kallas verldens störste humorist. Hos nordbon ligger humorn ej i Witzen och ordleken, som hos dessa folk, utan i hela deras väsende och uppförande.

Aug. 30.

Hos Quatremére, en gammal älskvärd man med något tycke af Frähn. Han emottog mig med all värdighet men tillika vänlighet och värma, visade stort intresse för min resa och samtalade med mig deröfver, men olyckligtvis blefvo vi af brutna af en ankommande främmande. Så förskräckligt genant och plågande det är för mig att gå och göra uppvaktningar, så förekom mig dock denna lättare än vanligt: det gjorde väl den Fransyska hyggligheten, som man här finner öfverallt hos den höge så väl som den låge. Några egentliga upplysningar och någon ledtråd för min resa fick jag dock ej här, och väntade det ej heller. Sedan var jag i åtskilliga boklådor och fann åtskilliga manuscripter och köpte slutligen Jauberts Turkiska grammatik. Kort före middagen var jag inne hos en i vårt hotell boende medicine studerande, Fransos, och hade det nöjet att få se en grisette med hvilken en hans kamrat, som äfven ätit här vid table d'hote, för några dagar sedan gift sig. Hon var en nätt vacker brunett med fritt och ogeneradt väsende, kallade sin man "tu" och "mon" eller "bon ami" och blygdes ej det allraminsta öfver det förhållande hon stod i. Hon hade kommit hit för att dinera med sin man, som på sin kamrats kammare lät upphemta maten. Denne Esculapii son, en högst munter gosse, berättade åtskilligt ur studentlifvet, som mycket roade mig att höra. På aftonen med mina Tyskar i en Bierhalle i Luxembourgska trädgården, der mycket folk var samladt att höra en militär-musikcorps, som spelade ganska medelmåttigt och ingalunda kunde jemföras med vår Finska gardes-musik.

Aug. 31.

Bittida ute, besåg först Pantheon, i mitt tycke det ståtligaste monument. Från högsta toppen var utsigten vidsträcktare än från Notre dame, den är ock högsta punkten i Paris; var äfven nere i hvalfven och besåg grafvarne för Frankrikes store män och hörde det starka ekot i ett af hvalfven. Sedan i kabinettet för komparativ anatomi, hvarest liksom öfverallt var alltför mycket att se för att på en kort stund kunna få reda på någonting. Sedermera var jag i Musée Dupuytren, en samling af dels i vax afbildade, dels naturliga exemplar af intressanta sjukdomsfall, isynnerhet kirurgiska. Detta tycktes vara en samlingsplats för Fransoserna, som här rätt kunde beskåda alla de rysligaste arter och förstöringar af Syfilis, högst naturenligt afbildade på i vax gjorda genitalia och anus och i allmänhet alla möjliga sjukdomar. Man såg här till och med några qvinnor, som gingo omkring och helt ogeneradt beskådade samlingen. Här såsom öfverallt hade jag åter tillfälle att förundra mig öfver den hygglighet och liberalitet, hvarmed alla publika samlingar och andra märkvärdigheter stå öppna för folket och isynnerhet för resande utlänningar, som blott behöfva visa upp sitt pass för att få tillträde hvart som helst. På de flesta ställen äro les gardiens förbjudna att emottaga några drickspenningar och på de få ställen der man kan ge något, är det ej vanligt att ge mycket; det högsta jag gifvit är 1/2 franc och de ha dermed varit oändligen nöjda, och då har man vanligen med sig en gammal Fransman, som det är högst roligt att höra prata. Dessutom bör ännu märkas att man här på alla ställen kan gå klädd huru som helst, då man t.ex. i Petersburg ej slipper in i Eremitaget om man ej är klädd i frack och vanligen har 1 Rb. s. att ge i drickspenning. Men här är den egenheten att man ej får ha käpp med sig; hvarthelst man kommer måste den lemnas bort förrän man slipper in och derför har man sedan att betala 1, 2 eller 3 sous. Likaså går man ej gerna med mössa, ehuru det blott är på baler man ej får ta den in med sig. På aftonen var jag i Theatre Français i Palais royal, der jag såg en komedi, som visserligen uppfördes bäst af hvad jag än i theaterväg här sett, men dock ej var något utomordentligt och den Franska trupp jag sett i Petersburg fann jag fullkomligen jemngod med denna. Detta var äfven en hofscen med amours och galanteri och courtoisie, ömhet och förälskning, kärleksförklaringar och divorcer, och ehuru allt uppfördes så att man ej behöfde vid någon scen vända anblicken från de spelande, hade jag dock väntat mera. Komedin hette Les demoiselles de S:t Cyr och var ganska underhållande, men äfven här tycktes calembourer och ordlekar vara hufvudsaken, och det som bäst behagade publicum och skaffade applaudissementer. Öfverhufvud var det dock det bästa i theaterväg jag här sett och ehuru jag ej förstod allt, roade jag mig högeligen. Äfven tyckte jag mig här höra Franskan bäst och tydligast uttalad. Fruntimren, ehuru ej öfverflödigt vackra, voro särdeles behagliga, isynnerhet en lång, högvext flicka och m:me Plessy; båda hade den egna Franska finheten och gentilessen och båda voro rikt costumerade i 3 till 5, tror jag, gånger olika drägter. Theatern var medelstor med, som det tycktes, stort antal platser högt uppe i taket. Under mellanakterna spatserade jag på Rue Richelieu och i Palais royal.

Sept. 1.

Begaf mig bittida ut, besåg Place de juillet, der jag äfven var upp ända till toppen och fann trappan beqvämare och hela det inre ljusare och vackrare än i Napoleons colonn. Derefter var jag på begrafnings-platsen du père Lachaise, der jag träffade ihop med en Fransos från Bordeaux, hvilken liksom jag gick omkring och besåg grafvårdarne och frågade mig efter en Rysk grefvinnas monument, som skulle vara det skönaste af alla. Så blefvo vi tillsammans, frukosterade i ett närbeläget värdshus och foro sedan i en liten hyrvagn den ofantliga vägen från denna kyrkogård till Triomphe de l'etoile, allt utanför barriererna, för 30 sous. Han var en munter garçon som sade sig ha besett Italien, Spanien och Algier, hvilket äfven tycktes vara sannt, emedan han förstod och talade något Arabiska och de andra språken äfven. Vi blefvo goda vänner, drucko ännu sockervatten med eau de cologne (en ypperlig dryck) tillsammans hos en conditor, voro naturligtvis charmerade öfver att ha gjort hvarandras bekantskap och gjorde upp parti för morgondagen. Nu lyster mig att se hvad han är för en man. Jag har hört och läst så mycket om bedragare, som skola finnas isynnerhet här, och skulle finna det högst roligt att ha kommit ihop med en sådan. Dock denna förekom mig ej just så. Sjelfva begrafningsplatsen blef dock mindre noga besedd för hans skull, blott det hufvudsakligaste. Den är den största och vackraste här, med ett utomordentligt vackert läge på en kulle, derifrån man har en vidsträckt utsigt öfver staden och omkringliggande nejder. Grafvårdarne voro tallösa och vackra, men den art sandsten, som här användes till allt dylikt, behagar mig ej just och kan vida vägnar ej jemföras med vår granit. Dock finnes här ock mycket marmor-monumenter i alla möjliga former och fasoner öfver personer, hvilkas namn och minne måste vara alla kärt och intressant; föga nog torde man finna en annan grafplats så skön och besökvärd som denna. Då jag sedan skildes från min nya vän, som beklagade att göromål ej tilläto honom passera den öfriga dagen tillsammans med mig, vandrade jag genom Champs elyseés, stannade och betraktade en gammal konstmakare, som åt blår och sedan lät det ta eld i magen och spottade ut askan. Hans konster voro ej mycket värda, men hans åldriga vackra ansigte, der godhet och fridsinthet lyste fram ur ett beständigt småleende, höll mig länge qvar vid honom. Hans costym, ehuru föga rik, var något fantastisk och magisk, mycket bättre än jag ofta sett den på theatrar; i ifvern att utöfva sin konst, hvartill han alltid utvalde en af de små kringstående gossarne, småspottade han alltsom oftast och underhöll derunder allt publicum med bonmots och andra roligheter. Af alla de många konstmakare och sagoberättare eller improvisatörer jag här sett, har ingen behagat mig så som denne, ehuru kanske underlägsen i konsten. Ingenting kan förliknas med den oändliga tacksamhet, hvarmed han emottog de 2 sous jag kastade åt honom på den lilla duk, han hade utbredt midt på sin arena, för att emottaga de skärfvor hans auditorium ville ge honom och på hvilken hittills fallit blott få en soustycken. Det är roligt och ljuft att ibland alla de oändliga nya obekanta ansigten, som hvarje minut stryka förbi en, finna ett som man tycker sig förstå och vid hvilket man med kärlek och hängifvenhet kan stanna. Jag tyckte mig i denna gubbe se Almqvists gamla sockenmålare lifslefvande framför mig. På aftonen spatserade jag litet i Palais royal, såg der såsom den vackraste ansedda flicka i Paris, en säljerska i en handskmakarebod, utanför hvilken beständigt är en förskräcklig trängsel af menniskor för att begapa flickan. Jag fann henne visserligen skön, dock ej med det genomskinliga och etheriska man finner hos den nordiska skönheten; denna var äfven mer sydländska än man oftast finner flickorna här vara. Köpte mig biljett för deligensen till Chalons i nästa onsdag; var i Tyska bokhandeln och fick den underrättelsen att Burkhards resor ej stode att fås i Paris, så att jag nu alldeles utan någon ledsagare måste tänka på min färd inåt öknen.

Sept. 2.

Var i S:t Denis ett stycke utanför staden, besåg der alla Franska konungars grafvårdar och den vackraste kyrka jag än sett. Intet kan förliknas med det magiska sken, som faller in genom de konstrikt i alla möjliga sorts färger utarbetade fönstren, alltigenom de många slingriga hvalfven.

(Bref till enkefru Wallin).

Färden på jernvägen från Rouen till Paris gick mest hela vägen längs Seine-floden, som småningom hade förlorat allt mer af sin bredd, så att den i trakten af Rouen och högre upp ej är bredare än vår gamla Åbo å, med fullkomligen lika grått och smutsigt vatten, men med något starkare ström. Stränderna äro allt lika vackra, omkransade och öfverhängda af samma grönska, och hvarthelst man ser är hela landet rikt och kuperadt. Detta har gjort att man nödgats genomgräfva och hvalfbelägga de höjder man mött vid anläggandet af denna jernväg, och man far som oftast genom något sådant kolmörkt hvalf. Ett minnes jag der genomfarten räckte 8 minuter, under hvilken tid man såg rakt ingenting; och just i detta hvalf mötte vi en annan ångvagn, som kom ifrån Paris. En sådan genomfart är verkligen buslig; den blir så mycket oangenämare, som luften derinne är instängd och fuktig, samt dämpas ännu mer genom röken som går ur maskinen och slår mot hvalfvet, utan att ha någon utgång. Förfärligt i högsta grad var att i detta trånga hvalf möta den andra ångvagnen, af hvilken man ej kunde se mer än den lågande ugnen och de uppsprakande gnistorna. Dock gick allt lyckligt och det var med verklig fröjd jag åter i friska luften drog ett rent andetag. Kl. omkr. 1/2 till 9 ankommo vi till Paris, der efter ännu en kort visitation af våra saker (hvarvid hvar och en i denna ofantliga trängsel hade att ta vara på sitt och allt gick till i största oordning), en karl af de här engagerade bärarne fick tag på mina effekter och på den unga mannens från Wien, som kommit öfverens att följa med mig, och oaktadt allt mitt gräl och käbbel mot honom helt simplement tog dem och förde dem ut, beställde en vagn och föste både dem och oss dit in och frågade sedan till hvilket värdshus vi behagade låta föra oss. Till all lycka hade jag redan i Hamburg träffat min gode vän Ingman, som då var på återresan, och han hade gifvit adress på ett godt och hyggligt hotel, som jag nu uppgaf för vår kusk, och så bar det af genom Paris' gasupplysta gator. Följande morgonen började Wienaren och jag vår tour i staden och besågo allehanda kyrkor och monumenter, som föllo oss närmast i sigte, såsom den stora i koppar gjutna Napoleons kolonn, der han står sjelf på toppen i kroppsstorlek gjuten i malm. I den stego vi upp genom en lång mörk trappa, så smal att tvenne personer ej kunna komma förbi hvarandra, ända upp till honom sjelf, der han står och skådar öfver hela sin stad, detta ofantliga och nästan oöfverskådliga chaos af hus och byggnader. Men när skulle jag sluta, om jag började tala om allt hvad jag besåg? Hvad kanske skulle roa mamma mer än allt annat, hade troligen varit att följa mig uti den stora byggnad, som är bestämd för invalider, och der jag såg en stor mängd af Napoleons gamla krigare, tilltygade af blessyrer på alla möjliga sätt. Det är här som den från S:t Helena hemtade Napoleons graf skall placeras uti ett chor; men som det ännu ej är färdigt, är tillträde dertill ännu ej öppet för besökande. Äfven i det stora köket var jag, der allt kokades med ånga för hundradetals personer. För öfrigt ser man här åtminstone porträtter af alla stora generaler under Napoleon, och så lefva dessa krympliga återstoder från hans krig här i sina krigiska minnen ett så lyckligt lif, som för sådana är möjligt. I den vackra kyrkan, som denna stora inrättning har, ses fanor från alla möjliga nationer. Sjelfva Tuileries-palatset behagade mig ej särdeles. Det är stort och vidsträckt, men ser ut som det vore hoplappadt af skilda och olika stycken. Den dertill hörande trädgården behagade mig desto mera och den var min vanliga tillflyktsort under hettan, som de första tiderna af min vistelse i Paris var ganska stark. Likaså fann jag platsen de la Concorde, der Ludvig XVI och hans gemål halshöggos, och de Elyseiska fälten vackra, och tusen andra saker, som vore omöjligt att uppräkna. Staden sjelf är ej särdeles vacker, på långt när ej jemförbar med Petersburg. Gatorna äro trånga, trottoirerna ännu trängre, och när på en sådan gata tvenne vagnar skola förbi hvarandra, äro fotgångarne i lifsfara att blifva klämda mellan hjulen och husens väggar, isynnerhet om, såsom alltid händer efter den minsta regnskur, gatorna äro af smuts så hala att man har all möda att kunna stå stadigt på sina ben. Husen äro höga, ända till 6 och 7 våningar, och stanken förfärlig på gatorna, dit man utkastar alla sopor och all smuts som rensas ur husen. Dock finnas äfven breda reguliera gator, såsom Boulevarderna och Käerna längs Seinefloden, som dock ingenting är att skryta med. Den är här så bred ungefär som Åbo å, kanske litet bredare, och dess vatten smutsigt och grått med ej särdeles stark ström, och är en dvergflod i jemförelse med Nevan. Så har jag nu vandrat omkring öfver en veckas tid och oupphörligen sett och gapat, besökt en stor del af Paris 20 theatrar, men isynnerhet det oändligt rika målningsgalleriet i palatset Louvre, varit i det herrliga kungliga lustslottet Versailles och besett dess taflor och sköna trädgård med dess tallösa vattenkonster i alla möjliga former, varit i S:t Denis och sett grafvårdarne öfver alla Franska konungar från de allra äldsta tider till våra, o.s.v. Mitt lif här var annorlunda än någonsin förut och jag kan ej undgå att skrifva er något derom. Jag steg upp om morgonen kl. omkring 5 eller 6 (något som här är alldeles ovanligt, der man vanligtvis först kl. 8 kommer upp), drack mitt kaffe omkring kl. 8 med ett Franskt bröd, gick sedan ut och arbetade till kl. 4, då jag kom hem och åt kl. 5 middag vid vårt table d'hote, som var besatt mest af Tyska målare. Väl gjorde min mage först i början uppror mot en sådan ovanlig diet, men jag bragte den då middagstiden kl. mellan 12 och 2 till tystnad med några frukter, bland hvilka isynnerhet aprikoserna vunnit mitt tycke framför andra, eller ett franskt bröd, hvarpå jag drack sockervatten med eau de cologne eller hvad ännu bättre är med eau d'orange, eller med smultron och mjölk, som man här kan ha hela året igenom, eller något annat dylikt, och så vande jag den slutligen väl vid denna diet och fann den särdeles god. Table d'hoten räckte en hel timma och var ganska tråkig; jag satt, när jag slutat min portion och väntade på de andra, och tuggade bröd oupphörligen och drack vin och vatten derpå. Här i sjelfva vinlandet dricker man alltid vin, hvaraf bouteillen kostar omkring 50 till 80 kopek, men blandar alltid mer än hälften vatten dertill. Efter måltiden gör man här vanligen ingenting, behöfver det ock ej, när man med oöfverfylld mage arbetat hela den öfriga dagen. Jag gick vanligen med någon af dem som bodde i vårt hotel ut, antingen i Tuileries-trädgården eller Luxembourg trädgården och tillbragte aftonen der, ibland stora hopar spatserande och frisk luft sökande personer. Äfven hade jag kort före min afresa den sällsamma lyckan att få se konungen Louis Philippe och hans gemål jemte en liten del hoffolk. Han sjelf är en något åldrig, starkt byggd man, med redan mycket gråttblandadt svart hår och skägg, samt en askgrå, något i Mulattbrunt stötande ansigtsfärg, mycket lik de porträtter man ser af honom. Drottningen var en gammal hopskrumpen gumma, mera ful än vacker. Prakten var ringa eller nästan ingen, hvarken i deras kläder eller i deras equipager. Han var helt civil klädd i svarta kläder utan några ornamenter, hon likaledes helt enkelt, öfverhufvud bedrar man sig storligen om man, såsom vanligt är, tror att allt här skall vara så fint och putsadt och praktfullt och grannt. Det förundrade mig storligen då jag kom från Hamburg, der alla gå så fina, att här se menskorna gå så enkelt och flärdlöst. Man kan ingenstädes, tror jag, i verlden vara så ogenerad som här, blott man är anständig. Jag kan här gå i skjortärmarne utan mössa och huru helst jag vill, utan att någon förundrar sig eller gapar på mig derföre; är jag trött, sätter jag mig att hvila på trottoiren eller på någon trappa eller hvar helst jag vill på en gata, och ingen observerar mig, om jag är ingen i vägen. Här har jag sett betydande män och anständiga fruntimmer gå ganska simpelt klädda, utan puts och grannlåt, och jag sjelf har under hela tiden jag var i Paris sällan haft väst på mig. Men hvad som är nödvändigt för, och här anses höra till en anständig klädnad är hatt, förutan hvilken man ej kan komma in på vissa ställen. Så hände mig de första dagarne att jag i sällskap med några andra gick en afton på en studentbal, men vid ingången måste lemna min mössa och käpp i förvar hos en gammal fru vid ingången och derföre betala 20 kop. Detsamma hände mig sedermera ännu på några andra ställen, dock ganska få, och på trots kunde jag ej förmå mig att lägga mig till hatt. Men a propos af den studentbal på hvilken jag var, så hölls den i en trädgård under bar himmel och på en slät plan på marken, upplyst af lampor som hängde rundt omkring i träden. Maken till munterhet och fröjd har jag nästan aldrig sett. Såsom bekant, är dansen Parisarnes och Fransosernas hufvudnöje, hvarje söndag, måndag och lördag äro här på otaliga ställen och för alla stånd baler. De förnämas assembléer skola här, liksom öfverallt i verlden, vara tråkiga och stela; men de danser jag här sett, dels i trädgårdar, dels i danslokaler uti staden, af studenter, handtverkare, handelsbokhållare och arbetskarlar, äro de muntraste och gladaste jag i dansväg kan tänka mig. Den vanliga och nästan enda dans som här dansas, är den af Fransoserna så högt älskade vidtberömda Cancan, fullkomligen densamma som hos oss fått namn af Fransk qvadrill, blott att den dansas något friare. Det är lif och fröjd uti allt och man ser att det är en innerlig inre danslust som sätter fötterna och kroppen i rörelse, under det man flitigt aftorkar den ymniga svetten. Det är omöjligt när man ser härpå, att ej sjelf vara glad och tycka, åtminstone för momenten, att lifvet blott är en dans. Härtill den mest dundrande musik, bestående isynnerhet af pukor och trumpeter och piccoloflöjter. Så inbjudande allt detta var, kom jag mig dock aldrig till att dansa sjelf och bäst var det; ty min dans här bland Fransoser skulle säkert ej sett annorlunda ut än en björndans. Samma lif och samma fröjd finner man äfven i de lägsta klassernas dans, och dagakarlen, som kanske dansar upp hvad han förtjent under veckan, glömmer här i dansens fröjd att en dag kommer efter denna afton. Också kan glädjen här urarta och gå till öfverdrift och oanständighet — derföre stå alltid omkring danskretsen åtskilliga poliser, som genast vid något dylikt fall helt artigt leda de felande ut från dansen. Roligt är dessutom att se huru menniskorna här äro klädda, ej såsom hos oss spända i frack, utan helt simplement som vanligt i sina surtouter eller paletåer, och om stöflarna ej blänka så fasligt eller ha en liten grå smutsrand längs sålan, så ursäkta Paris' smutsiga gator det, dertill hatten på under dansen, dock ej cigarr i munnen, hvilket här är uttryckeligen förbjudet. Fruntimren äro oftast enkelt klädda men med utsökt smak, alldeles icke granna och tillspökade. Denna goda smak hos fruntimren tycks här vara allmän i alla klasser och jag har tyckt mig se den äfven hos noblessen, som jag ibland middagstiden gått och betraktat i Tuileries-trädgården. För öfrigt finnes här såsom öfverallt vackra och fula fruntimmer, men hvad som är gemensamt för alla är en utomordentligt vacker vext, hvars like jag ingenstädes sett och hvars orsak skall vara att man här aldrig nyttjar snörlif. De förstå bättre än andra att visa och förhöja det vissa behag och tycke som hvar och en har, hvilket jemte deras fina Fransyska artighet och älskvärda väsende, gör dem mer intagande och retande än andra. De äro alla lika och dock alla som det tyckes himmelsvidt olika, ej så enformiga som de Tyska, hvilka alla förekomma mig som stöpta i samma form. Fransyskorna äro verkliga Sirener som lätt intaga och tjusa, men det förgår lika snart. Så förekommo de mig, ehuru jag ej hade lyckan göra någon annan bekantskap än med min värdinna och en fru, som jag alla dagar handlade en dosa snus af och några andra som jag handlade med. Ty här ser man nästan i alla bodar blott fruntimmer som sälja, icke allenast i snusbodar och nipperbodar, utan äfven i apothek, i penningvexlingsbodar och alla andra. Men ej nog härmed, man ser dem sitta och arbeta i bibliotheken, läsa och skrifva af manuscripter, med ett ord här finnes intet reserveradt for oss ensamt, allt är här öppet äfven för fruntimren, som mer och mer börja tränga in på vårt område. En särdeles rolig historia passerade i Paris under tiden jag var der. Det bodde nemligen tvenne handtverkare tillsammans och som de hade sitt arbete åt tvenne olika håll af staden och tillbragte hela dagen i verkstaden, sågo de hvarandra blott om aftonen, då de kommo hem att sofva natten öfver. En natt blir den ena sjuk, klagar och jemrar sig förfärligt och på den andras tillfrågan, hvad som vore att göras till hans hjelp, ber den sjuka honom att hemta en barnmorska. Så kröp qvinnan fram, som hon i långa tider hade dolt i karlkläder. Men hvad skall jag skrifva om Fransyskorna och deras emancipation, hvarom stora och långa böcker blifvit författade? Blott det vet jag — jag ville aldrig ha en Fransyska till hustru. Jag lemnade Paris den 14 oktober, efter omkring 6 veckors sejour derstädes. Under denna tid hade ända till slutet af september vädret varit vackert och varmt. Då började det fula, det var ruskigt, regnigt och kallare än hos oss denna tid. I början på oktober och sedan längre fram var vädret som hos oss i april, en timma vackert och solsken, den andra regn och fult. Nu saknade jag mycket min glömda schlafrock.

(Ur bref till professor Geitlin.)

Sedan jag fått nog af det kringvandrande lifvet i Paris, tyckte jag tiden var inne att gå till någon orientalist och göra min reverence. Jag sökte således upp Quatremére, gick till honom en dag kl. litet efter 12, den vanliga tiden här for uppvaktningar. Jag sade mig vara stadd på en resa hufvudsakligen till Wahabiterne, och nu vara kommen göra honom min uppvaktning såsom Europas kanske största orientalist, för att be honom lemna mig upplysningar om de vägar jag helst borde ta och de föremål jag hufvudsakligen borde egna min uppmärksamhet åt. Han frågade mig nu allehanda: om det var på egen eller statens bekostnad jag reste, huru länge jag tänkte bli borta, hvar jag gjort mina studier etc.; rådde mig sedan att väl preparera mig i Egypten och ej för snart lemna mina förstudier der, och att sedan dröja så länge som möjligt i öknen. Det var med största tillfredsställelse och nöje jag hörde honom uppmana mig undersöka just de saker jag föresatt mig, de särskilda dialekter som tvifvelsutan der måste finnas och isynnerhet Himjaritiskan, samt uppsöka de inskriptioner och monumenter från olika tider som kunde påträffas. Han talade länge och intressant om dessa saker och frågade slutligen huru länge jag tänkte dröja i Paris, och då han hörde att jag bestämt blott några dagar vidare för min vistelse här, tyckte han det vara ganska kort tid och mente att de skatter som här funnos, förtjente att längre tid bli begagnade. Jag svarade just ingenting härpå, men bortgången från detta första högst intressanta besök hos honom, lågo hans ord beständigt och grodde hos mig och bragte mig slutligen till det beslut att ännu några veckor stanna här, för att i de oändligt rika bibliotheken studera mig något in i den orientaliska bibliografin eller rättare manuscriptologin, så mycket mer som vårt consistorium hedrat mig med uppdraget att för bibliotheket handla upp sådana. Jag gick således åter efter några dagar till Quatremêre, sade honom mitt beslut och frågade honom om inrättningen af bibliotheken här. Han beklagade att just nu på denna tid det betydligaste, nemligen "la bibliotheque royale" hade ferier ända till den 1 oktober, men att det då skulle öppnas och att jag under tiden kunde begagna "la bibliotheque de l'arsenal", der jag äfven skulle finna en i orientaliska litteraturen väl bevandrad man M. Desgranges, till hvilken han recommenderade mig att vända mig, emedan han väl kunde ge mig de upplysningar jag önskade. Jag gick ock genaste vägen dit och träffade en medelåldrig man, som med den största beredvillighet och artighet visade mig alla manuscripter som der funnos, och hvad jag blott kunde önska. Af manuscripter hade man här dock ganska ringa — flere exemplar af Koran och åtskilligt annat af föga värde i Arabiskan, i Persiskan och Turkiskan något mer. Men jag fick här katalogen öfver de i bibliotheque royale befintliga handskrifter "de Tanden fond" och härur antecknade jag mig de förnämsta och vigtigaste, isynnerhet i historien, och kompletterade eller rättade hvad jag förut deri hade samlat i Petersburg ur Dorns föreläsningar. Detta var intet lätt arbete; en veckas tid och något mera hade jag oafbrutet från kl. 10 till 3 arbetat derpå, utan att komma till slut dermed. Nu tillslöts äfven detta bibliothek den 15 september, men i det stället öppnades Mazarinska bibliotheket och jag fortsatte nu der samma arbete och slutade det i det närmaste, hvarefter jag sysselsatte mig med studium af åtskilliga till Arabiska litteraturen hörande arbeten, såsom Richardsons Arabiska dialekter etc. Den 2 oktober öppnades nu det stora bibliotheque royale, der kanske de största skatter af all slags litteratur finnas. Här gåfvos mig nu i händerna handskrifna kataloger öfver de manuscripter, som ej finnas ännu i den tryckta katalogen; dessa innehålla nästan lika mycket som den, från särskilda fonder. Man lemnar annars ej gerna fram dessa handskrifna kataloger och dertill fordras särskilt tillstånd af den bibliotekarie, som enkom förestår denna afdelning. Dock utan minsta svårighet erhöll jag den af honom. Här hade jag nu åter omkring en veckas sträng sysselsättning för att ur dessa kataloger komplettera mina utdrag från den tryckta. Derunder framhade jag än det ena, än det andra manuscriptet, betraktade och bläddrade igenom det för att se dess innehåll. Så t.ex. gick jag temligen ordentligt igenom Asjothis historia om Egypten. Hvad jag hufvudsakligen sökte, hufvudverken öfver Arabernas äldsta historia af Kalabi och Abo Obajda, fann jag väl ej; men den Arabiska manuscriptologin har jag nu så temligen reda på, och tror det skall komma mig väl till pass, i fall vårt universitet vill spendera något mera på uppköp af handskrifter. Arbetandet i dessa bibliotheker är högst roligt, ej det minsta genant, såsom jag alltid tänkt mig det. Man sitter här bland Europas störste och berömdaste vetenskapsmän, hvar och en med sina luntor framför sig, utan att den ene det allraminsta frågar efter eller bekymrar sig om hvad den andra gör. Så suto vid samma bord som jag trenne som ifrigt arbetade i Kinesiska böcker, bland dem en, jag tror Julien, som satt och läste sin Kinesiska helt ogeneradt som vi Svenska, samt åtskilliga, att dömma af deras utseende, Kreoler som arbetade i Gud vet hvad för manuscript. Få såg jag som arbetade i Muhamedanska manuscripter utom, mirabile dictu! ett fruntimmer, som lät framhemta åt sig det ena Arabiska och Persiska manuscriptet efter det andra och — aftecknade de granna titelbladen. Hon var icke den enda som sysselsatte sig dermed, en hel hop unga målare, sådana här finnas öfverallt till det största otal, aftecknade flitigt ornamenter från alla möjliga tidehvarfs och nationers codices. Den utomordentliga beredvillighet, den verkligen obeskrifliga artighet, hvarmed man bemötes här af herrar bibliotekarier, män som kanske ha stort namn i den lärda verlden, den lätthet hvarmed tillträde lemnas till allt äfven det raraste, gör att man med verkligt nöje begagnar de oändliga skatter som här stå en till buds. För öfrigt har jag ingenstädes sett lärda, som så behagat mig som de Franska. Man finner hos dem hvarken den Cyniska subbiga högfärden eller den gunstjägtande granna fåfängan — ej den lärda trumpna minen, ej heller den smiligt småleende — de äro glade, fryntlige som andra och deras långa vakor tyckas ej ha fårat deras panna, ej dödat deras bonhommie. Mig har det varit en fröjd af det renaste slag att obekant och okänd, bland desse af mig okände men kanske i hela verlden vidtfrejdade män, ha arbetat åtminstone denna korta tid; jag hoppas dock framdeles under andra förhållanden kunna någon längre tid och med större gagn för mig sjelf och kanske för vetenskapen, få arbeta i denna utvalda krets. Men detta var ej min enda sysselsättning. Jag hade genast de första dagarne af min sejour här besökt palatset Louvre och dess utmärkta målningsgalleri och samling af antika sculpturarbeten, samt det rika så kallade Egyptiska museum, innehållande ovillkorligen den rikaste samling som finnes af Egyptiska antiqviteter. Här i detta senare tillbragte jag långa och många dagar och vande mina ögon vid dessa besynnerliga figurer och denna underfulla, sagolika konstsmak. Den antika sculpturen och måleriet från alla möjliga skolor, hvari jag förut hvarken sett något eller haft något begrepp, har jag först här åtminstone till någon del lärt mig känna. Detta lättades mig mycket af den bekantskap jag gjorde med några Tyska målare och en äfvenledes Tysk sculptör, som bo jemte mig i samma hotel. Jag är oändligen glad i min själ att åtminstone hafva lärt mig kunna njuta af dessa konster, att jag lärt mig så till sägandes kunna se i dem hvad jag förr icke kunde. Jag kan med fullt skäl säga att jag varit flitig här, och det är man alltid i stora städer men arbetet har varit mig nästan blott ett nöje och recreation; så mycket det än kostat på mig att här tillbringa Ramadhan, har jag dock tröstat mig med att denna tid ej varit gagnlös för mig och att jag framdeles kan hoppas få tillbringa flere sådana månader bland dem, för hvilka de äro heliga.

* * * * *

Här förekommer i resandens dagbok en lucka af ungefar 6 veckor, hvartill anledningen var ganska sorglig. Wallin nämner om händelsen ingenting i sina bref, utan synes omsorgsfullt hafva velat fördölja den, och sjelfva dagboken innehåller derom blott några få och knappa antydningar; men enligt muntlig sägen var förhållandet följande. Om natten den 2 eller 3 september blef han försåtligt öfverfallen af densamma välklädda skojaren, som han träffat på begrafningsplatsen Père Lachaise, och så hårdt slagen att han blef liggande på den aflägsna förstadsgata, der de vandrat. Derpå följde naturligtvis den fullständigaste plundring, både af penningar och kläder, så att Wallin, halfnaken och halfdöd, befann sig i den hopplösaste belägenhet för tillfället och måste ligga sjuk i flera veckor derefter, skött af främmande menniskor. En tjensteman vid Svenska legationen i Paris (kanske Blum?) lärer då hafva räckt den nödställda resanden en hjelpsam hand, och dragit försorg om honom under hans långa sjukdom. Först efter tillfrisknandet eller under convalescensen lära Wallins arbeten i bibliothekerna hafva begynt, om hvilka ofvanintagna bref ordar.

Utgifvarens anmärkning.

Dagb. Okt. 12.

Gick bittida ut på bestyr, köpte åtskilliga medicinska böcker och instrumenter. Kom sedan hem middagstiden och gick med Seelig först att inta en frukost hos en traktör i boutiquerna i pelargången midtemot Tuileries-trädgården och derifrån till Louvre, der vi använde de återstående 3 till 4 timmarne på betraktande af antika sculptur-arbeten, hvarvid han såsom egentlig sculptör ex professo var mig en god ledare. Dock är mitt sinne ej plastiskt, ej rent nog ännu för att rätt kunna njuta af denna konst. Dertill fordras mer än vid något annat befrielse från alla band och bojor, som vår bildning och vår tid laggt på oss. Jag tyckte mig ganska väl förstå t.ex. Apollo, Venus, isynnerhet den af Grekerna kallade Venus vulgaris, och Polyhymnia, som behagade mig nästan mer än allt annat, vidare Bachus, Fauner, Silener och Satyrer, hvilka alla jag anser för humoren uti Grekernas plastiska konst och som särdeles behaga mig; men sedan förekom mångt och mycket som jag ej förstod, framför allt Melpomene, så ren och så äkta plastisk som ett sorgespel af Sofokles. Jag som blifvit van att se sorgen uttryckt, om också till min styggelse, af handvridningar och ögonvändningar, eller om detta öfverdrifna saknats, dock alltid af en i mitt tycke nobelt sorglig min eller i allmänhet något intressant smärtsamt uttryck, kunde oaktadt allt mitt bemödande ej förstå denna i alla afseenden kolossala Melpomene-staty. Dock fann jag att jag framdeles genom bemödande skulle kunna komma derhän. Så gick det äfven med åtskilliga andra statyer, isynnerhet af gudar; men Polyhymnia tyckte jag mig kunna falla på knä för. Gipsaftrycken af de sculptur-arbeten, som anses, vara af Phidias, voro så stympade och skadade att jag ej ansåg det löna mödan för mig att länge betrakta dem; samma var äfven fallet med åtskilliga andra af dessa gipsaftryck. Hvad mig i synnerhet föll i ögonen vid de gamla statyerna var den måtta i alla lemmar, som man förgäfves söker hos de nyare, hvilka alltid öfverdrifva, äfven här och der låta musklerna skina för mycket fram. Det är sannt, hos de nyare ser man sällan någon ren staty; de framställa vanligen personen i handling och anse den derföre böra träda fram uti ett visst öfvermått. Men utom det att det redan på sätt och vis går utöfver den renaste sculptur, så tycker jag äfven häri mera måtta kunnat hållas. Mig har det åtminstone ofta varit vidrigt att se tjocka muskelspända ben och armar hos bilder af nyare sculptörer, liksom skönheten skulle ligga deri. Men jag tror det gäller i konst som i allt annat, att när konstens egentliga lif och blomningstid är ute (nemligen efter den tid då den lefver och tidens menniskor lefva i den), så kommer en tid då studium, begripande och lärdom är hufvudsaken och då allt som den tiden bildas och skapas i konst är intet annat än ett uttryck af konstnärs-studium och lärdom. I sculpturen vill han då visa att han studerat anatomi och vet huru musklerna gå, — detta kan vara bra nog, men konstens tid är förbi. På aftonen gingo Sachsarn, Gossman och jag på Montesquieu-balen, och hade der tillfälle att beundra Fransosernas dans och den stora glädje de finna i den. Och här är det ej allenast det unga folket som dansar, gamla män och qvinnor röra föttren lika qvickt som de unga och tyckas finna lika stor fröjd deri. Derefter gingo vi midtemot på källaren Montesquieu, der allehanda folk- och pöbel-nöjen bestås utan någon annan entrée än förbindelsen att förtära något. I afton var der hvarjehanda slags musik af guitarrer och flageoletter och violiner etc. och pajazzon och allehanda roliga scener. Jag fann just ingenting roligt i allt detta. Här såg jag åter den Demon, som förstört mitt lif för långa tider. Nu satte han hela min kropp i skakning. Var det ett irrsken eller en handräckning — det gick förbi utan vidare verkan. (Dessa rader åsyfta utan tvifvel äfventyret i början af september. Utg.)

Okt. 13.

Gjorde än vidare åtskilliga uppköp, och sökte än en gång Blum för att rådgöra med honom, men fick ej träffa honom. Derefter med Seelig först på ett simpelt värdshus, der vi i sällskap med tvenne kolbärare (som suto och spelade kort och sågo högst trefliga ut) drucko litet vin och åto ost; sedan gingo vi till Louvre upp i målningsgalleriet, der vi först gingo omkring i kopparsticks- och gamla tecknings-samlingarne, hvilka för mig ej kunde äga så särdeles stort intresse, och vidare upp i Marinemuseum, hvarefter vi något besågo den Spanska skolan och åtskilligt af den Nederländska.

Okt. 14.

Gick ännu litet ut, sedan jag med stort besvär fått mina saker inpackade. Åt en ambigue med Maron och Seelig, hvartill senare kom den Hamburgermålare som vi i går aftons träffat på caféet; men hela måltiden var tråkig. Sedan den blifvit slutad begåfvo vi oss alla till diligencehuset, derifrån det slutligen, efter ett litet gräl i vagnen med mina blifvande reskamrater om våra platser, bar af omkring kl. 5. Jag var högeligen glad att kunna vända ryggen åt Paris. Resan gick oafbrutet hela natten, som var kall och fuktig, så att jag, ehuru dugtigt och tjockt klädd, dock ej hade alls för varmt; föga kunde jag sofva, ty det var trångt och obeqvämt i vagnen.

Okt. 15.

Om morgonen kl. 9 förunnades oss omkring 10 minuter för frukost, som intogs och smakade godt. Hela dagen var fult väder och mera tråkigt var äfven sällskapet i vagnen; dock min vis à vis, en handelsman från Paris, som skulle till Lyon för att göra affärer, roade bäst sällskapet med historier om tjufstreck och bedrägerier som passera i Paris. Vi foro mest hela dagen genom vinfält, der folk var sysselsatt att samla drufvorna i stora tunnor. All den öfriga skörden af hvete etc. tycktes redan vara gjord, så att fälten sågo gråa och fula ut, der vin ej odlades. Mot aftonen kl. 7 gafs oss ungefär 20 minuter för middagsmåltid, hvilken intogs lika begärligt som frukosten och betaltes med 3 francs, ehuru den ingalunda var kräslig. Sedan gick färden åter hela natten under ruskigt väder till kl. 2, då en af vårt sällskap lemnade oss i Beaune, hvilken stad i natten såg högst besynnerlig ut och tycktes ha mycket ruiner och qvarlemningar från de gamla Gallernas tider. Nu blef bättre rum i vagnen att sträcka ut de hopsutna benen och jag sof godt nog den återstående delen af natten.

Okt. 16.

Vi framkommo om morgonen kl. 8, i stället för den vanliga tiden kl. 4, till Chalon och begåfvo oss genast med stor skyndsamhet om bord på ett ångfartyg, som väntade blott på oss för att resa till Lyon. Glad att slippa ur den fördömda vagnen, der jag så länge sutit instängd, skyndade jag mig att få mina saker och begaf mig ombord. Jag hade nu fått erfara hvad en resa vill säga i de så beprisade och som beqväma ansedda diligencerna. Mig behagade åtminstone denna alls icke, och tusende gånger hellre önskade jag sitta på en hos oss vanlig bondskjutskärra med sitt hårda bräde, än på diligencens mjukt stoppade dynor; säkert är att om jag kommer att resa till lands i mitt lif, skall jag framdeles så mycket som möjligt undvika ett sådant sätt att färdas. På tvenne nätter och en dag gafs oss ej mer än inalles omkring en half timme att stiga ut, ty på den tid hästarne ombyttes hade man knappt tid till sina allra nödvändigaste förrättningar. Väl tilläts det oss att i långa backar, der hästarne alltid fingo gå fot för fot, stiga ut och spatsera uppföre; men behagade de som suto framför mig ej göra det, så hade jag det största besvär att klifva ut mellan deras ben och måste på det högsta genera dem. Då jag vid ett ombyte vågade öppna den dörr vid hvilken jag satt för att stiga ut, ropade conducteuren ganska groft åt mig: que faites vous donc Monsieur? och tror jag ansåg mig ej för rätt slug; men när jag lika groft svarade: je ne fais que pisser Monsieur, fällde han ton och underrättade mig att man på den sidan ej finge stiga ut. Öfverhufvud var mig hela färden nästan den tråkigaste jag någonsin haft, och derföre fann jag obeskrifligt nöje i att komma ombord på det lilla ångfartyget, der en stor mängd passagerare redan var församlad. Genast när vi kommit om bord sattes af. Jag gick ner i för-kajutan, der mina ögon föllo på ett högst roligt sällskap af arbetskarlar, som suto omkring ett bord, spelte kort, drucko vin och sjöngo muntra visor. Hela sällskapet i denna kajuta bestod till största delen af deras gelikar och var till stor del på samma sätt sysselsatt. Jag fann mig här alltför väl, för att vilja utbyta denna andra och sämre plats emot den första kajutan, der priset for öfrigt ej var mer än 2 francs dyrare. Vädret var under hela färden högst fult och regnigt, så att jag ej kunde se stort af landets utseende på Saones stränder. Lifvet i kajutan var ganska roligt, man åt och drack oupphörligen, spelte och glammade, men röka var ej tillåtet. Detta tyckas Fransoserna i allmänhet anse för särdeles ohöfviskt och mer än annorstädes blir man här påmint om detta förbud. Det, såsom ock bruket af hatt, tyckes ännu vara qvar af de gamla artighetslagarne i sällskap. Navigationen på denna flod, såsom jag sedermera äfven märkte på Rhône, har sina svårigheter och fordrar sin egen konst samt erfarenhet. Kl. omkring 2 straxt efter middagen hunno vi fram till Lyon, der jag gick in på det första värdshus jag såg emot mig och det var Hotel de hirondelle. Som vädret allt fortfarande var fult med temmeligen starkt regn, tänkte jag blifva på kammaren; men kunde dock ej hålla mig att gå ut, dels för att höra efter huru det var med ångfarten härifrån, dels ock för att få en liten öfversigt öfver staden. Sedan jag uträttat det förra, begaf jag mig således upp på den stora höjd, som till höger om floden dominerar hela staden och på hvars sluttning en del af den är byggd. Uppgången här liknade mycket den i Havre, men var på långt när ej så vacker, ty här saknades trädgårdarne i Havre. På höjden fanns efter Franskt bruk ett kapell eller kloster, och vid gatorna närmast derintill bodar och förfriskningsställen; de förra voro fulla med vaxljus och gudabilder, de senare erbjödo kaffe och vin etc. för pilgrimer upp till kapellet, helgadt åt, jag kan ej mera påminna mig hvilket helgon. Från toppen hade man utsigt öfver hela staden och nejden deromkring, som dock nu låg insvept i tjockt mörker, så att jag ej kunde se mycket deraf. En del af staden, nemligen den som låg närmast under mig, är byggd på sluttningen af den höjd på hvars topp jag stod. Den öfvergår efter en mycket brant sluttning till en jemnare plan längs Saone, öfver hvilken en särdeles stor mängd broar (mer än hvad behöfligt synes) går till den andra delen af staden, som tycktes mig byggd på ett spetsvinkligt triangulärt delta, bildadt af denna flod och Rhône, som här flyta tillsammans. Staden, att dömma efter den lilla del jag genomgick, tycks vara regulier och vacker. Nejden deromkring tycktes mig mycket likna den omkring Rouen: höjder och dälder och i allmänhet mycket couperadt land. Floderna äro ganska starkt strömmande, men vattnet grått och fult. Novan blir mig ännu den ståtligaste flod jag sett; om ej just Kumo elf, på vissa ställen der jag sett den, kan sägas öfvergå Nevan. Men numera är mig minnet af den så otydligt att jag ej kan anställa jemförelse. I staden tycktes ligga mycket militär och när jag kom i mitt hotel såg jag nere i källarsalen åtskilliga underofficerare, som suto i största förtrolighet med sina hustrur eller grisetter eller hvad det månde ha varit för qvinnor, och åto sin middag. Här köpte jag mig slutligen ett par tofflor af ett mycket vackert ungt fruntimmer. Hemkommen i mitt hotel intog jag kl. omkring 6 en dugtig middag och satte mig sedan att skrifva bref hem till min mor.

Okt. 17.

Begaf mig tillika med en annan ung man, som tycktes vara någon ouvrier och bodde på samma värdshus som jag, kl. 5 om morgonen ner till ångbåten, på hvilken förut fanns en hel hop hornboskap som var fastbunden i förn för att föras till Avignon. Värdshusgossen, som på en liten handkärra förde våra saker, hade ej fört oss till det ångfartygsbolags båt som egentligen framskaffar passagerare. Men jag ansåg det vara detsamma och blef qvar om bord, utom det att jag nu mera ej gerna skulle hunnit till någon annan båt. Morgonen var kall och frisk, alldeles ej mildare än vanligt höstväder hos oss, och jag höll mig mest hela dagen gerna omkring machinens skorsten, som på långt håll spridde omkring sig betydlig värme. Men det blåste från Sevennerna, hvars toppar lågo omhöljda af tjock dimma, som knappt middagssolen kunde skingra. Denna bergås följde hela högra Rhônestranden utföre och låg oss beständigt i sigte. Den förekom mig dylik som höjderna längs Seinefloden och kusten af Normandie, bestående hufvudsakligen af sand. Något egentligt granitberg kunde jag ej upptäcka, dock på några få ställen något ditåt. Det var en oafbruten vexling af höga kullar och djupa dälder, ganska smala och utfårade i botten, vanligtvis af någon vår- och höstrännils bädd, som dock nu var tom på vatten. Hela trakten kunde ej i fruktbarhet och skönhet på långt när jemföras med den vid Seinefloden; men hvad här gjorde åstopparne intressanta var den stora mängd af gamla riddarslott, som ännu stodo i vackra ruiner på de brantaste toppar och på afstånd tycktes mig nästan sväfva i luften; så spetsiga sågo ofta bergtopparne ut. De delar af sluttningen som tycktes vara odlingsbara, upptogos öfverallt och uteslutande, som det tycktes, af vinfält, hvilka ofta gingo ända upp till toppen af åsen. Den andra stranden var jemförelsevis slätare, dock äfven mycket afbruten af höjder, bekrönta med ruiner af slott och kloster. Ganska många vackra småstäder och köpingar passerades; bland hvilka Valence, så mycket jag kunde i hast se, när stan mest behagade mig. Det slott, som ligger på en brant bergshäll midtemot denna stad på andra sidan floden, förekom mig isynnerhet underligt att skåda, men kanske det långa afståndet mycket dertill bidrog, öfverhufvud är hela trakten högst intressant, men saknar det höga och allvarsamma i den nordiska naturen, äfvensom det älskliga och trefliga i Tysklands eller Seinetraktens. Hvad jag öfverallt i Frankrike saknat, är skog. Vädret var, som sagdt, särdeles kallt, ehuru solen sken ganska klart; så att vi 4 passagerare, som kommit med från Lyon, suto hela tiden på en liten bänk vid skorstenen. I Valence fingo vi stor tillökning af passagerare, bland hvilka en ung Fransos, som tjente vid armén i Afrika och hade en särdeles vacker uniform i nästan fullkomlig orientalisk smak. Vi kommo oss litet i samtal och han var en af de trefligaste om bord. De hvilka kommit från Lyon tycktes vara äkta Franska landtpatroner och ingåfvo mig en ganska dålig tanke om bildningens tillstånd i allmänhet bland medelklassen på landet i Frankrike. I Bourges, der vi hade att lossa mycket jern, blefvo vi länge liggande och här köpte jag för 2 sous vindrufvor och fikon mer än jag orkade äta på en gång. Färden blef dock till slut något tråkig och först kl. mellan 5 och 6 på aftonen hunno vi fram till Avignon; ty dels hade jernlossningen, dels anhållande vid hvarje småstad för att afhemta passagerare, uppehållit oss; så att de andra ångbåtarne gått förbi oss, ehuru vår fart på det hela var starkare än deras. I anseende till vår sena framkomst fanns ingen billet mera qvar i diligencen till Marseille; ty jag hade beslutit att i den fortsätta resan, emedan ångbåtsfärden från Arles är så obestämd och så mycket beror af väder och vind på hafvet. Jag fann mig således nödgad qvarstanna ett dygn öfver i Avignon, men tog dock för säkerhets skull redan nu billet för följande dagen. Knappt utkommen ur postbyrån, fingo tvenne värdshusgarçoner tag på mig och inbjödo mig hvar till sitt hotel med sina adresskort. Jag emottog af den ena hans kort, men beslöt mig dock att följa med den andra, emedan hans hotel var närmare; deröfver blef den andra högeligen förargad och fordrade med "Ungestüm" sitt kort tillbaka, hvilket han ock naturligtvis genast fick.

Okt. 18.

Sedan jag på morgonen förtärt litet bröd med vin efter mitt kaffe, vandrade jag ut för att betrakta staden och vände mig genast till det gamla slott på ett högt, hela trakten dominerande berg, som i går aftons då vi hit ankommo genast hade fästat min uppmärksamhet. Det var nu till en stor del förfallet och man tycktes uppe på berget bland dess ruiner börja anlägga någon offentlig promenad, hvilken säkert kommer att ta sig särdeles väl ut. Ty utsigten är mycket vacker och vidsträckt; på ena sidan staden, som dock ej är hvarken stor eller vacker, på andra sidan floden genast derunder och bortom den en lång sträcka af Sevennerna, hvars toppar och hela ås här mer och mer aftaga i höjd. På dessa synas härifrån åtskilliga ruiner. I slottet var en gammal väl bibehållen kyrka; ej särdeles vacker, ej heller innehållande några taflor af värde, men åtskilliga gamla sculptur-arbeten, som för deras ålder och gamla smak förekommo mig roliga. På den stora plan som ligger framför kyrkan, höllo rekryter på att läras exercera. Den trallen gick här ungefär lika som hos oss, dock artigare och hyggligare å lärarens sida. I förening med slottet tycktes stå det gamla, säkert äfven förut förfallna, men 1840 reparerade Palais des papes, hvilket nu begagnades till kasern; så att vår tids påfvevälde här fått sitt säte i de gamla påfvarnes residence. Jag undrade för mig sjelf, när jag inträdde på gården, om lifvet nu var bättre inom dessa murar än förr, och om i allmänhet vår tids soldatvälde är bättre än medeltidens prestvälde. Smuts var här åtminstone tillräckligt i alla vinklar och vrår af den stora byggnaden. Sedan vandrade jag omkring i staden, som öfverallt tycktes mig förfallen och ruskig, en verklig påfve- ooh prest-stad, icke utan litet syskontycke med vårt Borgå. Men trädgårdarne och promenaderna närmast utom staden voro vackra och fruktrika; der stodo ännu orangeträden ute, ehuru man redan längesedan i Paris flyttat in dem. Sidenväfverier och sidentryckerier gingo med vatten från en liten kanal, jag tror den hette Vauclusekanalen, och de stora hjulen voro helt och hållet ute på gatan. Kyrkor finnas här till stor mängd, de flesta mycket gamla och prydda med gamla sculptur- och trädsnitt-arbeten. Folket var redan ansenligt småstadsaktigt — man märkte dem här vara angelägnare och månare om granna och nätta kläder, hvarjemte en större hjertlighet och godhet syntes råda än i Paris. Här hörde jag först den Franska patois; den, liksom nästan alla provinsdialekter, låter trefligare och ej så affekterad som vanligen högspråket. Men jag kunde ej förstå mycket deraf då jag i en bod, der jag köpte ett par skor, hörde tvenne fruntimmer språka med hvarann. Här fanns äfven ett Café de mille colonnes, som jag besökte. Här köpte jag äfven en flöjt. Hvad som mest grämde mig var att jag för sent började tänka på en utfart till Vaucluse, dit jag väl hade hunnit i fall jag genast om morgonen begifvit mig på väg. Mitt uppehåll här öfver ett dygn var på det hela mig ganska kärt, ehuru jag först storligen förargade mig deröfver. Staden har stort historiskt intresse och jag nästan ångrar mig att jag ej köpte den bok, som innehöll beskrifning af påfve-slottet och staden, samt vid ingången till det förra fanns till salu. Sedan jag oupphörligen vandrat omkring från kl. 8 till kl. omkring 3 à 4, och derunder flera gånger korsat de gator som förekommo mig roligast och isynnerhet det rikt försedda frukttorget, begaf jag mig till mitt hotel du bras d'or och bestyrde om mina sakers bringande till den några steg derifrån belägna diligence bureaun; intog sedan en just dugtig måltid, hvarvid jag äfven tyckte mig böra smaka på champagnen här och tog en half butelj. Den smakade mig ej just annorlunda än hemma hos oss, men var jemnt hälften billigare. Angående drickspenningar kom jag litet i delo med garçonen, som dervid uppförde sig högst putslustigt och tyckte sig vara högeligen manquerad; men allt kom dock snart till rätta. Kl. 6 satt jag i diligencen och var på vägen till Marseille. I anseende till natten kunde jag ej se mycket af landet, som dock till det mesta tycktes vara odladt med vinfält. Vädret var vackert, månen lyste liknande Turkiska vapnet, det var mycket stjernklart men särdeles kallt. I Aix höllo vi stilla straxt efter midnatten omkring 10 minuter. Staden tycktes vara vacker men mycket liten, med stora reguliera gator planterade med träd. Kl. 7 på morgonen kommo vi till Marseille och jag hade sålunda färdats genom hela Frankrike nästan i en halfbåge; hela denna resa hade, oberäknadt uppehället, ej kostat mer än från Havre till Rouen 6 francs, derifrån till Paris 10, derifrån till Chalon 40, vidare till Lyon 6, Avignon 15, Marseille 6 1/2 fr., summa 83 1/2 francs. Den öfriga resan hade kostat: från Helsingfors till Travemunde 50, till Lübeck 2, till Hamburg 10, till Havre 75, summa 137 francs.

(Bref till fru Wallin.)

Färden från Paris i diligence var förfärligt tråkig, jag var alldeles råbråkad i hela min kropp då vi måndagsmorgonen den 16 okt. ankommo till Chalon, och genast gingo om bord på ett litet ångfartyg, som med god fart och mycket passagerare gick floden Saône utföre ända till Lyon, dit vi ankommo middagstiden. Vädret var under resan alla dagar fult, så att jag ej kunde se mycket af landet. I Lyon, hvars ena del ligger på en hög sluttning neråt floden Saône och den andra på en trekant som bildas af denna flod och den der med den sammanflytande Rhônefloden, steg jag upp på höjden och hade oaktadt den tjocka luften en vidsträckt utsigt öfver det rika och kuperade landet och staden. Här nödgades jag dröja öfver hela natten; den följande morgonen, som hemtade klar men kall luft med stark och våtkall blåst från Sevennerbergen, for jag åter med en ångbåt i ett litet sällskap den starkt strömmande Rhône utföre och betraktade med stort nöje dess höga vinbesådda stränder, slutande sig i höga toppar, på hvilka i stor mängd voro ruiner af gamla riddarslott. Passerade under vägen flera städer och framkom kl. 5 till Avignon, der jag måste dröja till följande dags afton samma tid. Derunder besåg jag detta gamla påfvenäste, som tycktes vara mycket förfallet. Det gamla påfvepalatset, som blifvit repareradt och kanske omlagadt, är nu en stor kasern, der troligen nu går ej mindre bullersamt till än fordom, öfverhufvud var staden högst intressant, full med gamla kyrkor och trädgårdar med de herrligaste drufvor och pomeranser, samt ett högt brant berg med ett gammalt slott uppå, hörande till påfvarnes gamla palats. Den 18 om aftonen afreste jag åter i den förhatliga diligencen och framkom den 19 om morgonen hit till Marseille, denna troligen största hamn och handelstad i Frankrike, der jag genast samma morgon, då jag gjorde min tour omkring hamnen, hade den sällsamma lyckan att träffa 4 Finska sjökaptener och en hel hop Svenskar, bland de förra en kapten Wiklund från Gamlakarleby, som i söndag går härifrån med sin dugtiga brigg till Konstantinopel. Jag följer med honom dit och derifrån går jag efter några dagars uppehåll till Alexandria, der jag i december månad väntar bref från er. Så har jag nu nästan i en halfcirkel färdats igenom hela Frankrike. Men med fröjd vänder jag det ryggen, för att fara öfver det herrliga, mångbeseglade Medelhafvet och komma till ett folk, kanske svartare i synen, men hvitare i hjertat än jag tyckt mig finna folket här vara. Väl ville jag ännu skrifva mer och jag hade att prata om mer än hälften till så mycket, men det redan digra brefvet förmår mig sluta.

Dagb. Okt. 19.

Vandrade genast ut och ställde min kosa mot hamnen, hvarest alltid i stora sjö- och handelsstäder hela rörelsen concentrerar sig, under det den öfriga delen af staden är nästan öde och tom. Jag vandrade först längs norra sidan af hamnen, som tycktes mig vara den vackrare och större, men såg just inga andra fartyg än Holländska koffar, hvilka urlastade en gräselig mängd af sina läckra ostar uti rännor, som gingo från aktern i land, och andra till största delen obetydligare fartyg. Var sedan inne i fästningen, som ligger på yttersta ändan af denna sida af hamnen, och fick kasta en blick utåt det herrliga Medelhafvet, men blef genast tillsagd af en postande soldat att det ej var tillåtet att gå här omkring. Anblicken af hafvet gjorde mig oändligen godt och gaf mig åter mod och lefnadslust. Jag vandrade tillbaka samma väg och ställde nu min kosa åt andra sidan af hamnen, der jag fann större rörelse och större fartyg, bland hvilkas flaggor jag förgäfves sökte att finna någon Svensk eller Finsk. Till min stora förundran läste jag på en skylt: "Här talas Svenska", bland alla de andra språk, t.ex. Ryska, som på skylten stodo anslagna, såsom talade i den lilla butiken. Men ännu mer stegrades min förundran, då jag litet längre fram läste på en annan skylt prydligt måladt: "Svensk målare" och derunder ännu: "Suomalainen maalari". Jag gick dock ännu ej in, hvarken på det ena eller andra stället, tyckande mig kunna göra det när helst jag ville; utan gick ner åt kajen och hörde tvenne män som talade Svenska. Jag gick genast till dem, tilltalade dem och den ena var kapten And. Wiklund, förande briggen Active från Gamlakarleby, nu efter några dagar färdig att afgå härifrån till Konstantinopel och Odessa. Jag följde med honom på en stund om bord på hans brigg, dit han just ämnade sig då jag höll honom an. Följde honom sedan i land och fann mig snart genom honom i sällskap med 4 Finska sjökaptener, alla från Österbotten, och 6 till 8 Svenska d:o, som alla lågo här med sina fartyg, dels nyss anlända och lossande, dels väntande på att få last och färdiga att afgå, den ena hit den andra dit, några till Amerika, men de flesta till hamnar vid Medelhafvet. Med desse män blef jag nu beständigt tillsammans, åt med dem på ett Svenskt värdshus, hållet af en hitflyttad Svensk enka, och drack med dem kaffe på "Café du commerce", följde dem på börsen och strök omkring med dem hos mäklare. Äfven var jag denna dag hos Ryska konsuln Ebeling, en utmärkt hygglig och human man, som med största beredvillighet åtog sig att framskaffa de saker jag möjligen kunde komma att skicka hem till universitetet från Egypten. På aftonen drucko vi toddy om bord på Active med kapten Malm från Jakobstad. I hamnen träffade jag denna dag en gammal Arab från Tunis, som gick omkring och bjöd ut rosenolja. Jag talade Arabiska med honom och han förstod mig, ehuru hans dialekt var helt olika och svår att förstås af mig. Jag köpte af honom en flaska, sedan jag på de 15 sous han begärde afprutat 5, men när jag kom hem och öppnade den, fann jag att han blott bestrukit det röda pappret, som omslöt korken och som han vid köpet låtit mig lukta på, med rosenolja, men inuti sjelfva flaskan fanns blott lavendelolja. Jag träffade väl honom sedermera alla dagar flere gånger, men påminte honom ej om hans bedrägeri och vi blefvo goda vänner. Åfven några andra Araber och österlänningar såg jag, men gjorde ej deras bekantskap. Blott en mycket gammal, af ålder alldeles krökt Arab talade jag en gång med, men han var alldeles lomhörd. Greker funnos här till stort tal, nästan mer än af andra främmande nationer. De se härdade och dugtiga ut, dock ej alls vackra. Jag hade hela denna dag varit på benen och gått omkring oupphörligen, men dock ej kommit längre än till hamnen och de närmaste gatorna deromkring.

Okt. 20.

Gick omkring i den öfriga staden. Den gamla delen deraf, som ligger norr om hamnen, är trång och uppfylld med smuts mer än jag hittills sett någon annorstädes. Här tycktes egentligen Judar eller deras gelikar drifva handel med gammalt skräp, små klädes- och linnelappar, utslitna kläder och skoplagg, förrostadt jern o.m.d. som ej kan uppräknas, knappt tänkas. Smuts låg omkring husen och smuts tycktes vara inuti dem och smuts rann ner längs de midt på gatan lagda rännstenarne, öfverallt dunstade och luktade smuts och smutsiga voro menniskorna och de öfverallt löpande trasiga barnen. Den nyare delen af staden åter har det storartade, nobla, propra och rika utseende som man träffar öfverallt der handeln drifves i stort och der äkta köpmän finnas. Denna del är byggd i ny smak med breda, stora gator och jemna, goda trottoirer, äfven på flera ställen planterade med alléer; för öfrigt byggnadssättet nobelt. Men ett fint damm flög mycket omkring och besvärade mig. Besåg den protestantiska begrafningsplatsen, som var vacker, rikt planterad med cypresser, hvilka göra sådana ställen så vackra. Men jag har nu mer än förr en viss antipati emot alla begrafningsplatser, och skyndade mig snart härifrån. I staden, liksom i alla jag sett i Frankrike, finnes backar och höjder; de äro ej byggda på jemnslät mark, och detta gör dem för mig åtminstone trefligare. I Marseille finnes i motsats mot Avignon få kyrkor, och de som finnas här äro ej så prydliga, ej så vårdade som i allmänhet annorstädes.

Okt. 21.

Beslöt att följa med Wiklund till Konstantinopel, var hos Ebeling och besörjde mitt pass. Åt middag med mina landsmän efter vanligheten och satt med dem, liksom alla andra dagar, i Svenska målarens butik, resonnerade och drack vin och vatten. Gick upp till den lilla fästningen och kapellet Notre dame de la garde, som ligger på den högsta bergstoppen vid Marseille och dominerar hela omgifningen. Uppstigandet var verkligen mödande, men lättades mycket af den trädgårds nätthet, genom hvilken man kan gå en stor del af vägen. Uppifrån hade man den herrligaste utsigt öfver hafvet och hela trakten omkring staden, som ligger i en däld, omgifven på alla sidor af höga i kägelform sig spetsande berg. Åt alla håll ser man villor anlaggda och uppodlingar gjorda på nakna hällar. Kapellet såg jag ej, emedan man måste ha en kyrkotjenare med sig till gardien; men sedermera hörde jag att man der mycket skall pläga upphänga votivtaflor, föreställande faror och mödor som den undgått, hvilken af tacksamhet helgat dem åt den heliga jungfrun. Man var just nu sysselsatt med arbete för att, tror jag, förstärka murarne till denna lilla "fort." Senare var jag åter med mina landsmän på Café du commerce och drack ett glas toddy; gick bittida hem och mådde ej just fullkomligen väl.

Okt. 22.

Packade mina saker och förde dem ner till Svenska målaren. Åt sedan frukost om bord på Sophia Maria, ett skepp från Wasa, fördt af Ahlberg; men jag mådde ovanligt illa och tordes ej just förtära mycket. Var sedan jemte de andra om bord på vår brigg och skaffade mina saker dit. Följde sedan med mina landsmän till den Svenska målarens villa uppe på bergen, der vi först suto en lång stund på 4 man hand Finnar, språkade, spelte kort och drucko vin eller grogg eller hvad oss behagade, uppassade af tvenne vår värds tjenare och tvenne deras små döttrar, af hvilka den äldre, omkring 12 à 14 år, var utomordentligt behaglig, född i London, der hennes Spanska far i lång tid under krigen hade uppehållit sig och gift sig med en Italienska. Hon talade väl Engelska och intog mig särdeles genom sitt vackra ansigte och sin anständighet. Snart kom målaren sjelf med Svenskarne efter, som tycktes ha blifvit litet stötta då de under uppgången märkt att vi hissat ner den först upphängda Svenska flaggan och i dess ställe utspänt en standard med målarens namn på; dock läto de intet märka. Nu satte vi oss alla kring ett rundt bord och började grogga och hade ganska trefligt. Jag gick som oftast ut till en liten pavillon och såg på hafvet, der solen nu gick ned och spred den mest magiskt skinande aftonrodnad. Inne glammades och sjöngs, hvari isynnerhet min kapten utmärkte sig. Han föresjöng oss allehanda roliga Engelska visor, hvilket språk han är fullkomligen mäktig, och åtskilliga Bellmaniana, hvari han ock är väl hemmastadd. Han var för öfrigt i allt ovedersägligen den bästa och humanaste af sällskapet, med stor treflighet och humor, och intog mig för sig allt mer för hvarje dag och gång jag var tillsammas med honom. Men roligast af allt voro målarens tvenne tjenare eller medhjelpare; ty de tycktes vara något bättre än vanliga tjenare, ehuru såsom sådana klädda. De dansade och sjöngo, och äfven deras herre och husbonde dansade och sjöng med dem, utan att deraf finna sig humilierad. De voro ej det minsta druckna, men så "ausgelassen" som man kan vara. Den ena Spanioren, som lefvat länge i London och talade ömsom Franska, ömsom Engelska, var en stor kungahatare och ropade vid hvart glas han drack: vive la liberté, les rois en bas! och talade ifrigt och häftigt, ehuru med synbart lugn i sitt ansigte. Den andre, som någongång genom en stor vinst på lotteri blifvit flyttad på lyckans höjder samt med sina pengar begifvit sig till Paris, der råkat i bedragares händer och sedan återvändt hem fattigare än han farit, kunde härma alla läten och instrumenter, ungefar i samma smak som fordom vår roliga kapellmästare Wikström på Sveaborg. Han roade oss isynnerhet med ett fagott solo, hvari han föll in efter ett härmadt tutti, och genom sitt vrålande såsom en åsna, och tusende andra choser. Hvad som föll mig mest i ögonen hos dessa män var uttrycket af deras kärlek till sina båda döttrar, hvilka de allt som oftast under dessa farcer omfamnade, kysste och lekte med. Öfverhufvud var det en treflig afton. Vi åto qvällsvard väl och drucko väl och höllos trefliga af vår gode värd, en man som vill göra alla till viljes och tyckes vara mycket anlitad här af alla Svenskar och Finnar. Särdeles förundrade det mig att han så väl hade lärt sig tala Svenska och äfven en hel hop fraser på Finska, hvilka han alldeles rent talade ut och på hvilket språk han i nödfall kunde göra sig förstådd. Ibland sällskapet var äfven en i dessa dagar hit ankommen Tysk kapten, hvilken sedan 9 års ålder vistats i Sverige och nu äfven för ett Svenskt skepp och tror jag helt och hållet är Svensk undersåte. Han hade dock ej kunnat utplåna sitt usla Tyska väsende och af Svenskarne ej kunnat antaga annat än dåliga sidor; så att han i fullt mått hade dessa båda nationers skräfliga och breda mun och Tyskens tölpighet dertill. Ingen af sällskapet bar sig så dumt åt som han, och till slut skämde han riktigt ut sig. Sällskapet vandrade tillsammans, allt under sång, dans och spektakel af de tvenne tjenarne, längs Marseilles gator, der äfven otaliga andra skaror af hemvandrande söndagsspatserare funnos.

Okt. 23.

Lyftade ankar kl. 4 på morgonen och gingo ut i det herrligaste, varmaste sommarväder och god, ehuru mycket svag vind. Det gick ovanligt bra att komma ut från den trånga och instängda hamnen, så att kaptenen, som otaliga gånger färdats här, sade sig högst sällan sluppit ut så väl och lyckligt. Jag satt på akterhusdäcket, glad i min själ att ha Frankrike i ryggen och sväfva på det älskeliga haf, dit jag så länge längtat. Vädret var det herrligaste man kan önska och den köld jag haft under hela resan från Paris och som med fuktig och kylig dimma allt ännu till stor del fortfarit i Marseille, var nu försvunnen och värmen såsom hos oss den vackraste sommardag. Landet, hamnen och hafvet hade härifrån, så väl som från bergen på land, något tycke af Helsingfors, men stränderna voro högre och spetsigare, bestående tror jag till största delen af samma sorts bergart, som jag sett öfverallt här i landet. Ej heller voro skären så många eller så vackra som hos oss, ty här voro de alldeles kala och nakna; förgäfves sökte jag få se ett enda träd, blott torniga, kantiga höjder och berg, formande sig i de underligaste fasoner, ofta enstaka stående pelare, liknande de förunderliga kusterna af Normandie. Men hvad som mest förundrade och behagade mig var vattnets klara djupblåa färg, hvars like jag ännu aldrig sett. Ty i Östersjön och Nordsjön är det alldeles grått, jemfördt med detta. Här hade det en klar, fullkomligen himmelskt azurblå färg, så att bottnen på de upphängda båtarne, deri afspeglade, voro alldeles blåa. Vi sågo på långt håll Hiéres-öarne och inloppet till Toulon, seglade hela veckan för god vind, som mest om dagen mojnade ut, men om natten friskade mera i, tills vi om lördagen den 28 oktober om morgonen långt förut sågo Etna och andra höga spetsar af Sicilien. Vi seglade hela dagen på dem och kommo småningom närmare till dem om aftonen; men om natten blåste upp en frisk Sirocco, så att vi fingo vända bogen mot böljan och börja kryssa. Vi hade sålunda med god vind kommit framom Sardinien, som vi ock sågo, ehuru på särdeles långt afstånd, så att intet deraf kunde urskiljas annat än dess höga bergstoppar. Vinden var oss högst ogynsam och huru helst vi vände oss skralnade den mest så, att vi ej hunno mycket fram. Den 30 kommo vi med lofven under Girgenti, som vi genom kikaren kunde se mycket väl, så att till och med husen kunde särskiljas. Här kommo vi helt nära en annan brigg, hvilken såsom vi gick på kryss. Han hissade flagg och då den var lik vår helsades mycket artigt med våra flaggor, och vi seglade hvarandra så nära att kaptenerna talade med hvarandra genom språklurar. Han var hemma från Kaskö och gick på Odessa med tjärlast. Sedermera kommo vi före honom och träffades ej mera. Följande dagen passerande vi Palma, som vi äfven kunde se ganska väl genom kikaren, och någon dag derpå Alicata; vi gingo öfverhufvud hela veckan mellan Sicilien och Malta, som vi äfven kommo ganska nära, såsom ock den dertill hörande och nästinvid liggande Goso. Denna södra strand af det prisade Sicilien kunde jag åtminstone ej nu och på det håll jag såg den, finna vara förtjent af det beröm som allmänt ges åt den. Väl tycktes dalen vid Palma, som skall vara bland de vackraste på hela ön, äfven för mig vara vacker, men på det långa afståndet kunde jag ej just urskilja något. Stränderna närmast hafvet voro öfverhufvud mycket höga, brant i vattnet nedstupande sandväggar, ofvantill betäckta af gräs eller annan gröda; denna var dock nu förtorkad, så att hela landet såg ut som en kal hed. Men högre uppåt från stranden höjde det sig småningom mer och mer till höga kägelformiga toppar, hvaremellan bildades långa och djupa dalar; och dessa lär det egentligen vara som ge landet dess rikedom. Ungefärligen dylikt förekom mig äfven Malta, som haft till herrar och ägare, tror jag, nästan alla makter hvilka någonsin kommit till något anseende i Europa. Det är ett mycket högt land, lodrätt höjande sig ur hafvet med sina sandväggar, hvilka på sina ställen i deras grund blifvit så frätta af vattnet att de tyckas gå i spetsig vinkel mot hafsytan. Här och der syntes äfven några träd. Ifrån Gozo, som hör dit och ligger just invid sjelfva hufvudön, skall mycket frukt bringas i barker öfver till Valetta, der hufvudstationen är för Engelska örlogsmän, hvilka beständigt gå omkring i Medelhafvet för att hålla Greker, Turkar och Corsarer i styr. Af sjelfva staden kunde jag ej se annat än fyren, emedan det var nattetid vi kommo den närmast. Så vackert öfverhufvud vädret var med frisk kultje, ehuru ofta något hett och osundt med fuktig dimma under hela veckan, blef det mig dock tråkigt att oupphörligen komma tillbaka och på afstånd se än Sicilien än Malta, utan att dock komma så nära att jag någorlunda kunnat urskilja landen. Min kapten, som lik alla andra sina kolleger, är en stor väderspåman, hade alla dagar och alla stunder sprungit upp och "kejkat", som han alltid sade, på luften och solen i dess upp- och nedgång, äfvensom alla andra tider på dagen, och stod nästan beständigt och grinade emot den med sin roliga kikmin; han hade stundeligen och på det noggrannaste rådfrågat barometern och alla andra möjliga vädertecken, (hvarvid han hade ett alldeles otänkbart förråd af gammal visdom i denna väderleks-spådomskonst, dels på Svenska dels på Engelska); alla dagar hade han spått annan vind och förstod, som alltid spåmän, använda de gamla ordspråken till sin fördel och efter sin önskan; men då Siroccon, oförändradt frisk, beständigt fortfor, stannade han slutligen dervid: att östanvind och qvinnoträta slutas sällan utan väta. Slutligen kom en dag litet regn, men det var ej nog att dämpa vinden. Redan flere dagar hade vi sett molnen gå för SV och hoppades allt att de skulle medföra oss sin vind, men förgäfves. Slutligen kom starkare regn den 3 nov., men vinden blef oförändrad. Men denna natt omkring kl. 3 kom en häftig stormby med regn. Det blef mycket väsen på däck så att jag vaknade, tog på mig och gick upp. Först uppkommen såg jag ingenting, ty det var det tjockaste mörker. Jag krälade fram till relingen och tittade i hafvet och såg rundtomkring fartyget en rand af blixtrande diamanter och på läsidan skummet af vågorna, som bröto sig mot kölen med den klaraste silfverskinande glans och sedan vräkte framåt i allt småningom aftagande skummiga toppar. Nu slog en lång blixt ur svarta moln och upplyste med ett blått sken den blåa uppskakade hafsytan, öfver hvilken vågorna reste sig med sina glänsande toppar. I dess sken kunde jag nu äfven se öfver vårt fartyg, hvars nästan alla segel voro bergade; i tacklen flögo matroserna för att refva de som ännu voro på, och hunden rädd för ovädret flög omkring i våra ben och sökte vårt sällskap, hållande sig säkert med en viss instinkt närmast kaptenen, af hvilken den bäst kunde hoppas räddning, ehuru den annars plägade frukta honom. Omedelbart efter blixten, som räckte mycket länge, följde ett dugtigt åskslag och jemte det en häftig by med starkt slagregn. Det kom med ett förfärligt dån på oss och vräkte briggen på sidan, ehuru hon nu ej bar mera segel än båda märsarne och klyfvaren. Öfver dånet hördes kaptenens stämma: "tan två ref in i förmärs-seglet der", — upprepadt af den på däcket stående styrmannen och de i tacklet klifvande matroserna: "tan två ref in i förmärs-seglet der" — det tjöt i block och tågverk med ett förfärligt hvisslande och hvinande och genom allt detta stoj hördes tuppen gala sin morgonväkt. Nu följde blixt på blixt med åskslag och stormbyar och regnskurar, stormärsseglet gigades och vi gjorde ändå 9 knops fart, ty vinden hade kommit rund från SV så att vi nu gingo med rätt förlig vind. Ovädret räckte omkring 2 timmar. Det hade dock ej just något förfärligt med sig och var ej heller af de svåraste. Utan den minsta fruktan eller oro stod jag och njöt af den herrliga anblicken. Allt liknade mera den uppflammande vreden af en blåögd flicka, som blossar upp utan att förfära och lika hastigt går om igen. Dock har jag hört att äfven här skall kunna storma och vara oväder, ehuru ovädret sällan står länge på; isynnerhet skall det på vissa ställen i hafvet vara vanligt och detta emellan Sicilien och Malta är just kändt såsom ett sådant. Följande dagen var åter en klar och vacker dag, men den goda vind som kom med de häftiga byarne räckte ej länge. Dock hade den nu dragit sig mera åt söder, så att vi, huru knapp den än var, sträckte något så när fram vår kurs ut på en sträcka, som blef den längsta under hela vår resa. Aftonen den 4 nov. var en af de vackraste jag sett. Efter solnedgången slogo oupphörligen blixtar fram på en lång sträcka från öster till norr bakom mörka moln, som deraf ögonblickligen upplystes och antogo olika färgskiftningar, allt efter den olika tjocklek och täthet de hade. Hela natten spelade blixtarne bakom dem och härunder var luften särdeles mild och tillika rensad från den qvafhet, som Siroccon merendels hade med sig.

Så seglade vi nu sakta framåt för svag vind och i vackert väder till den 8 nov., då vi om morgonen långt förut sågo den första skymten af Grekland, och det blef mig varmare om hjertat att veta mig nalkas klassisk jord. Vi seglade hela dagen på den dunkla strimman vi sågo framför oss och först om aftonen kommo vi den något nära — det var ön Sapienza. Nu låg den omhöljd af tjock dimma och disig luft, dock skeno dess höga toppar klart fram öfver dimman. Senare om aftonen voro vi nära derunder, men vinden som hela dagen varit mycket svag lugnade nu alldeles ut, så att vi ej kommo ur fläcken. Äfven i afton var ett oupphörligt spel af ljungeldar bakom mörka moln, som äfven sände smått duggregn ner. Men småningom skingrade sig molnen och månen sken klar och bildade en mån-regnbåge, hvars sken var ganska matt, liksom tårögdt. Hitåt tycktes mig allt bli gästvänligare och gladare, såsom äfven jag sjelf blifvit gladare till mods och tyckt mig liksom hemma här. Seglare, sådana vi under hela resan sett ganska få, lågo här i stor mängd i alla bugter och under landen.

Nov. 9.

Om morgonen då vinden blåste upp måste vi åter vända till sjöss, emedan vi ej kunde gå öfver Cap Matapan, och kommo mot aftonen tillbaka något öfver Cabrera, så att vi sågo inåt viken Kalamata och Mainoternas land, Cap Grosso och Matapan. Till natten vände vi åter ut åt hafvet och kommo om morgonen den 10 nov. åt Cerigo och den dervid liggande Ovo ön, hvilka öar vi på långt afstånd sågo förut. Vinden var temmeligen styf och dyningen ännu värre, samt tilltog på dagen då den förra aftog, så att vi på hela dagen ej just kommo någon vart.

Nov. 11.

Seglade på Cerigo och kommo denna ö temmeligen nära. Den är lägre än de andra landen deromkring, och jag kunde i den ingalunda igenkänna det gamla Cythera, kärleksgudinnans hem och födelseorten för den sköna Helena. Stranden åtminstone var ful och kal, utan något enda träd eller buske. Äfven det inre af landet skall vara bergigt, men med vackra dalar, som öfverflöda på villebråd, isynnerhet turtur-dufvor. Den betydligaste byn heter Kapsali, och står nu under Englands beskydd. Straxt på eftermiddagen hade vi hunnit ön närmast — vinden friskade i, men var så knapp att vi tvekade om vi med den skulle kunna komma genom sundet. Dock ville vi våga och om ej annat hjelpte slå någon lof i sundet. Vi föllo således af längs landet; men nu kom en häftig by som såg mycket svår ut, så att kaptenen beslöt gå öfver stag; men vi voro redan så nära att det ej väl lät göra sig. Derfore läto vi det gå och Cytherea tycktes vara oss huld, så att med oss drog sig äfven vinden längs stranden af hennes ö och förde oss med god fart genom sundet. Men långt sträckte sig ej gudinnans välde, ty vi hade knappt hunnit igenom porten till Greklands haf då vinden lugnade ut och vi blefvo liggande hela natten utanför ön, under regn, åska och blixt.

Nov. 12.

Passerade Belo poulo ant. Kaimene, gingo på Anti Milo och derifrån på Falconera. Vädret var oändligen vackert och varmt. Under resan hade min lektyr varit Koran och Arabiska, men alltsedan vi kommo nära Grekland hade Arabiskan icke smakat mig.

Nov. 13.

Legat hela natten i stiltje, så att vi om morgonen ännu ej voro långt från Falconera, blott drifna vestvart närmare Hydra, hvars stränder sågo klippiga och ofruktbara ut, liksom alla andra öars jag här sett. Till höger hade vi Serpho antiqve Seriphus, stenig och ofruktbar, Thermia ant. Cythnos, berömd för sina varma källor, Zea ant. Ceos, till venster fasta landet som sköt ut i Myrtoshafvet i tusende uddar och uppåt med lika många underligt formade spetsar. Vinden blåste småningom upp på den vackraste morgon och blef oss gynnande, ehuru så knapp att vi nätt upp kunde hålla vår kurs. Hydra, obebodt af de gamla, blef före kriget en tillflygtsort för frihetsälskande Greker, som genom landets ofruktbarhet utblottade på allt, äfven det nödvändigaste, lade sig på sjöfart och handel och nu bragt sig upp till rikedom och välmåga, ehuru deras ö allt ännu är ouppodlad och ovägad. Vi kommo middagstiden upp mot Cap Colonna, det gamla Sunium, der ännu 16 pelare synas af ett Minerva tempel. Jag ville alldrig se mig mätt derpå genom kikaren, ehuru jag föga kunde urskilja de på en brant och steril klippa stående kolonnerna, som skola vara särdeles stora och tunga, några äfven nervältade till stranden. Längtande blickar sände jag in i Eginska viken upp mot Athen. Nu gingo vi in i sundet mellan Zea och Makronisi och betraktade den vackra hvitglänsande staden på Zea, som amfiteatraliskt ligger i en sluttande däld, på hvars begge sidor den är byggd. Sjelfva ön är bland de betydligare och mest odlade; äfven syntes här något trän eller buskar, som jag ännu ej sett på någon annan ö här, och jag tyckte mig äfven se afdelta åkerfält, ehuru jorden här hade samma utseende som på de andra öarne: lerjord öfverdragen af rödaktig askmylla. Vinden lugnade alldeles ut för oss här i sundet, så att knappt en krusa märktes på vattnet, blott någon liten lång slätytad dyning, och solen gick ner öfver ruinerna af Minervas tempel och jag såg den skönaste sydländska afton jag ännu öfverlefvat. Härunder plaskade och rullade sig tumlaren i sundet och jag såg nu väl att detta var rätta hemmet för Greklands glada, milda gudar och gudinnor, och att inga grymma, fula nordiska hafstroll här kunnat trifvas. På östra kusten af Zea skola finnas lemningar efter ett gammalt tempel, helgadt åt Neptunus; men deraf kunde vi intet se. Efter en kort stund skickade oss den gamle hafsguden en kultje, som dock var så trång att den som knappast förde oss förbi Inglesi eller Karysto, en utanför Euboea liggande klippa. Det var kort före midnatt vi hunno förbi den och nu blef åter fullkomlig stiltje. Aftonen så väl som hela natten voro de vackraste man kunde ha, och nu först kände jag rätt det Virgiliska: "summa placidum caput extulit unda."

Nov. 14.

Om morgonen då jag efter kaffet kom upp på däcket, lågo vi orörliga med stäfven vänd åt vester mellan Andre ant. Androe och Euboea. Andros är en af de större öarne här, skall ha 18000 invånare, en stad och flere byar, af hvilka vi äfven sågo en. Luften var stilla och orörlig, men himlen på alla sidor omdragen af tjocka moln, genom hvilka solen en liten stund efter dess uppgång visade sig några minuter matt och strållös. Allt fortfarande fullkomlig stiltje utan någon krusning på vattnet. Småningom blåste upp en liten kåra, liksom en puff från gubben Neptuni morgonpipa; den blåste in från fören. Men snart hörde jag ner i kajutan, der jag låg och sög på min långa Turkiska pipa efter frukosten, huru styrmannen kommenderade att giga mesan. Ty nu kom en häftig by från SO, som allt friskade dugtigt i och förde oss godt fram. Middagstiden började vinden svänga under förfärliga regnbyar från alla kanter, så att den än kom från S, än SV, än NV, och Gud vet från hvilket håll. Dock snart stadgade den sig och blef stående på SSO med stark dyning och förskräckliga störtregn. Så kommo vi snart förbi Ipsara och gjorde till och med 9 knops fart, men mot natten och aftonen, som voro oändligen mörka, hade vi blott båda mesanerna uppe med dubbelref och ändå gjorde vi 7 knops fart. Allt förekom som om Neptunus här i sitt hem ville visa att han ännu hade att befalla. Ty i går aftons när jag stod och betraktade den herrliga solnedgången öfver Minervas gamla tempel och sväfvade invid Neptuni ö, föll mig Schillers die Götter Griechenlands i hågen, och jag nästan sörjde öfver deras fallna makt. Mitt dagliga studium under resan hade varit hufvudsakligen Koran och andra Arabica; men alltsedan jag sett skymten af Greklands klassiska jord har sådant ej smakat, utan jag har känt ett oändligt behof och lust att här läsa Homerus, och bittert fått ångra min njugghet att i Paris ej hafva skaffat mig ett exemplar af honom. Det var dock egentligen ej af sparsamhet, utan fastmera af ifver för Muhamedanismen; men här såg jag att den ännu ej vunnit öfver det gamla klassiska. Dock till all lycka hade jag i Marseille laggt mig till Virgilius och honom tog jag nu fram och läste med stort nöje. Vi gingo hela natten med god fart, passerade Mitylene, lågo en 1/4 timma bi nära Tenedos; vinden lugnade alldeles ut, men blåste åter snart upp ehuru mycket svag från NV, så att jag om morgonen den 15 nov., då jag i daggryningen kom upp på däck, hade Tenedos i lä. Längre ned sågs Cap Baba och hela kuststräckan uppåt, i lofvart låg Imbro och Lemnos. I anseende till vinden gingo vi nu ej den vanliga leden mellan Tenedos och fasta landet, utan vestvart om denna ö. Redan hade vi med svag vind kämpat oss emot strömmen fram öfver denna ö och den högsta af Raffitöarne nära under Imbros, sinnade att gå rakt in i gapet till Dardanellerna, hvars båda fästningar redan klart kunde skönjas med deras luftiga minareter, då vinden slog emot oss från norden och derjemte skralnade så mycket att vi ej orkade fram. Vi voro sålunda tvungna att vända för att ej drifva på Raffits-öarnes grund; men nu åter lugnade vinden så alldeles ut, att vi slutligen måste låta strömmen föra oss tillbaka till Tenedos, der vi måste ankra på ett ganska opassligt ställe emellan denna ö och Imbros på 20 famnars djupt vatten. Här hade jag nu den herrligaste, mest klassiska utsigt. Akterut i solens klara nedgång Lesbos, öfver hvars låga land majestätiskt höjde sig det i en trubbig kon sig spetsande berget Athos och andra höjder af fasta landet, allt på det vackraste belyst af den klart nedgående solen; åt styrbord Tenedos med dess kupol-lika bergstopp, på den slätare delen bevext med låga, vackra trän, ehuru sparsamt; åt babord Imbros klippiga ö; förut öppningen till Dardanellerna, med dess på hvardera sidan belägna kasteller; i öster udden Sigeum eller Cap Troja och den slätt af landet, som sträcker sig från sjön och åt landssidan slutas med det höga berget Ida, vidare hela den kuststräcka åt söder som jag dels såg öfver Tenedos, dels tänkte mig, med dess ruiner af Alexandria Troas. Vid betraktandet af alla dessa klassiska, evigt minnesvärda ställen visade sig för mitt sinne alla Homeriska hjeltar, Achilles och Hektor, Aenaeas och Odysseus &c. och jag kände mig betagen af en egen underlig längtan. Härunder rullade i det lugna hafvet de pustande tumlarena tätt vid vår brigg, och roade mig med sitt egna putslustiga och lugna vältrande. Dock var himlen, utom i solnedgången, icke klar, utan tjocka moln lågo skockade i nord och öster. Väl intogs jag vid anblicken af de första minareter jag än sett, af en viss Muhamedanism, men den förmådde dock ej tysta eller undertrycka min klassiska kärlek, synnerhet nu då den närdes af så många heliga ställen och minnen. Hvad jag närmast önskade mig, var att med 2 mina bästa vänner på egen hand och efter eget godtycke en hel sommar få färdas omkring på egen slup från ö till ö i detta Greklands haf, och sålunda lära mig känna alla dessa för hela menskligheten så kära ställen.

Nov. 16.

Lyftade ankar kl. 16 och gåfvo oss ut att kryssa, gående mot Imbros. Kultjen var frisk, men strömmen satte oss så ner, att vi dock ej vunno just något. När vi vände vid Imbros och åter gingo tillbaka, kommo vi på ungefär samma ställe utanför Tenedos derifrån vi utgått, samt funno för godt att låta länsa neråt och kasta ankar mellan denna ö och fasta landet, något nerom Basikia bay. Härunder passerade förbi oss omkring 30 till 40 fartyg, som alla för god vind kommo ut ur Dardanellerna. På Tenedos såg jag nu på närmare håll vackra dälder med trän och buskar, samt en fästning och en by som nästan sköljas af hafvet. Fasta landet sedt härifrån är vackert, trädrikt och slätt på omkring en mil från hafvet. Högre upp är denna slätt omkrönt med vackra medelmåttigt höga berg, bland hvilka Ida är det högsta. Denna slätt således var det "ubi Troja fuit" och der Grekerna hade sin flotta uppdragen. Nu stå der blott några Turkiska byar, men landet är nästan det vackraste jag ännu sett här. Vid ankarlyftningen arbetade jag mig något andtruten, hvilket ej var underligt, då vi hade 45 famnar ketting ute och besättningen på vår brigg var minskad med en karl, som i Marseille förkom just dagen förrän vi gingo derifrån, och hvars partes jag nu var tvungen åtaga mig. Det var rätt kallt hela dagen af den friska NV vinden, och jag ville ej få rätt varmt, ehuru vi togo dugtigt varmt inombords och jag äfven var tjockt klädd i kaptens varma fultvädersrock. Jag var hela dagen ej just vid godt lynne, dels emedan jag något frös, dels emedan vi ingenting uträttat på hela dagen med allt vårt arbete, utan fastmer förlorat; men gaf mig dock tillfreds med den förhoppning att jag i morgon skulle få komma i land och beträda den heliga plats der Troja stod. På aftonen vid våra toddyglas spelte vi tvenne partier schack, med de nya pjeser, som vår kapten roat sig med att svarfva under resan, och som han gifvit lika rolig façon som han sjelf är rolig.

Nov. 17.

Vi tänkte bli liggande för ankar hela dagen och skulle skrubba sidan, som blifvit mycket smutsig och oren; men då alla våra kamrater, hvilka lågo i samma bay utanför Grekiska byn Esnio, gingo till segels, kunde vi ej bli de enda lata, utan hifvade ankar och gåfvo oss ut med någorlunda god vind. Kommo litet i fäl med ett Engelskt barkskepp, som vi pratade med; men genast derpå mojnade vinden ut, så att vi åter måste låta ankaret gå på det strömmen ej skulle sätta oss för långt ner. Men knappt hade vi fått det ned, så blåste vinden åter upp något friskare, och vi gingo åter till segels samt hunno till Basikia bay, der vi slutligen middagstiden kastade ankar, sedan vi med allt vårt arbete på hela dagen ej hunnit mer än kanske någon mil, och blifvit de sista af hela vårt sällskap, ehuru vi om morgonen voro de första; de andra höllo allt ännu på att krångla sig fram. Så snart vi ätit middag begåfvo vi oss i land, der vi på stranden träffade en hop Engelska båtsmän och skeppspojkar från de 2 små örlogsmännen, som lågo för ankar i samma bay, och nu voro i land för att släpa vatten och slagta. De voro mycket roliga och något groggiga, grälade och togo tag med hvarandra; isynnerhet var det löjligt att se tvenne af dem, hvilka i den lilla bäck, som här flyter ut i viken, brottades och häfde hvarandra omkull i gyttjan. Här var en hel hop Greker, som handlade och sålde kött och vin åt Engelsmännen. De voro samlade omkring en eld och det hela såg ut som en liten marknad, högst trefligt. Oss mötte genast en Grek med de vanliga frågorna: hvarifrån vi kommo och hvart vi gingo samt om vi ville handla något. Han, liksom de andra jag såg här, voro vackert och nobelt folk med stor värdighet och urbanitet i sitt sätt och uppförande. Men som de dels voro något dyra här, dels hade ganska litet, beslöto vi att gå upp till byn som ligger ungefär 1/2 Sv. mil från denna strand, och började vår vandring längs den lilla bäcken, som äfven är en utgrening af Scamander. Marken var ganska våt och rikt bevext med någon sorts högt sträft starrgräs, och det regnade temmeligen starkt, så att färden väl var besvärlig; men nöjet att beträda den jord och troligen just det ställe der Grekerne hade sin flotta uppdragen och der striderna stodo mellan dem och Trojanerna — dessutom den blomsterdoft, som spred sig från det herrliga, till någon del ännu grönskande fältet, kom oss att glömma alla besvärligheter. Slutligen hittade vi en liten spång öfver bäcken, gingo öfver och började nu stiga upp emot höjderna, som åt alla håll omgifva den stora slätten. Här träffade vi en ung Grek, som hade samma väg och som vi gåfvo oss i samtal med, hvilket dock gick temmeligen trögt, emedan han förstod ganska litet Italienska, som här tyckes vara det mest gängse språket och hvari min kapten äfven är ganska mäktig, och jag förgäfves sökte påminna mig några Grekiska ord. Han var dock en munter och glad gosse, kanske om 18 år, vacker med svartglänsande ögon, skrattade så godt när vi ej förstodo hvarandra och var högst treflig, men urban och fin i alla miner och rörelser, ehuru simpelt och nästan trasigt klädd med tvenne små halfsmutsiga säckar på ryggen. Vi följdes nu åt uppåt höjderna, som ännu voro gröna och vackra; men vägarne voro af regnet blöta och slippriga på den leriga marken. Vi gingo förbi en liten hytta der några små smutsiga Grekbarn stodo vid dörren allena, och kommo så till en höjd, der vi sågo byn Ieni kiaj, dit vi ämnade oss. Första byggningen vi sågo var, liksom alla andra här, en af sten uppförd koja, der en gammal qvinna ropade åt oss: ägg. Vi gingo in och började köpslaga, då en man kom och frågade på Italienska efter vårt patenta d.v.s. sundhetspass och sade att vi ej fingo gå in i byn utan quarantaine, om vi ej hade det med oss. Men huru vi pratade och då han fick höra att vi skulle handla vin och annat, blidkades hans stränghet och han bad oss följa sig, så skulle han låta oss smaka det som vore godt. Vi gingo med honom till hans närbelägna hus och in uti källaren, som dock ej var byggd under jorden, utan utgjorde liksom nedra våningen till de egentliga boningsrummen. Han begärde ner ett ljus och det gafs honom uppifrån genom taket en liten lampa, som svagt upplyste hans vinfat. Här profvades nu ur en vacker glaskopp vinet, som befanns godt och vi köpte en stor Damascener flaska full för en Spansk piaster. Härunder frågade han till hvilken nation vi hörde, och då han erfor att vi voro Ryssar, började han prisa dem högeligen och mente att det var ett godt folk, men Turkarne fördömde han mycket och kallade dem diavoli och tycktes högeligen uppbragt på dem. Han skröt med att i hela den stora byn ej fanns en enda Turk, utan blott Greker. Han hade öfverhufvud i allt hvad han sade och gjorde, i hela sitt väsende och utseende ett medfödt behag och en finhet, som man i norden kanske sällan finner hos den bästa gentleman. Af allt hvad han på Grekiska talte med en gammal gumma, som hjelpte honom i källaren, förstod jag intet, men när han räknade på sitt språk tyckte jag mig fullkomligen känna igen de i skolan inpräglade Grekiska cardinalia, ehuru med ett litet annorlunda uttal. För öfrigt sågo alla kärl och redskaper fullkomligen antika ut, såsom äfven han sjelf, men isynnerhet en ung qvinna, kanske hans hustru; oaktadt det häftigaste regn stod jag och betraktade henne utifrån, der hon satt på trappan eller ett öfverbygdt loft och arbetade med någon hussyssla. Hon förekom mig så vacker att jag omöjligen kunde vända ögonen ifrån henne, kanske emedan hon var den första vackra Grekinna jag sett; mycket nobel, med något förnämt i sitt särdeles regelbundna och klassiska ansigte, ehuru hennes klädedrägt, som visserligen var lätt och smakfull, dock ej tycktes visa någon bättre börd. Man visade oss öfverhufvud mycken artighet och välvilja; jag blef varmare om hjertat och särdeles upprymd såväl af att ha varit hos Greker, som af deras vin, hvaraf vi vid bortgången drucko några glas med vår värd. Under hela tiden vi varit här hade det fortfarande starkt regnat och det var nästan i tilltagande; äfven hade det nu blifvit mörkt, så att färden tillbaka till båten var högst besvärlig på de slippriga vägarne och i det mellan buskarne vexande gräset och törnen. Vi träffade åtskilliga vallherdar som kommo hem med boskapen, bland dem en gammal gubbe med halfkort svart gråttblandadt skägg, hvilken just förekom mig lik Odysseus gamla svinaherde. Allt var här så magiskt förvillande att jag tyckte mig vandra bland de gamla fordna Grekerna, och den verkligen utomordenligt besvärliga gången, genomblötta som vi voro, bekom mig alldeles intet. Min kapten var äfven alldeles i sitt esse och med en pojkes hela äfventyrslust och glada mod vandrade han främst med dugtiga steg. Vi kommo om bord igen omkring kl. 7, då vi spelte tvenne partier schack samt suto och groggade senare än vanligt, dock ej för mycket.