Front matter (continued 5)

Jan. 14.

Satt hemma hela förmiddagen, då jag hade besök af Spitznagel, äfvensom långt in på eftermiddagen och väntade bref med den i dag ankomna posten, men förgäfves. Orolig och modfälld deröfver gick jag ut, spatserade i trädgårdarne en stund, och gick sedan in i Attarin-moskén, der shekh Soleiman ej hade varit på hela dagen, i anseende till någon liten opasslighet. Jag träffade hans son och muezzin, hvilka kokade kaffe åt mig inne i khulveh, der vi suto och gräfde i pappersluntorna. Sedan kom en tredje till dit, då jag råkade läsa upp ett och annat för dem och säga: detta handlar om det och det. Härvid talte de mycket sinsemellan, att jag borde bli moslim &c. Nu kom folket till aftonbön, hvilken de äfven förrättade, sittande jag ensam inne i khulveh. Efter slutad bön kom muezzin in till mig med pipan och började med det vanliga: Inle ragil tajib och baka tohibb il moslemin &c. Jag gaf honom för hans kaffe och hans beröm tillsammans 20 fadda. Sedan följde jag shekhens son Ahmad ett stycke på väg. Han tyckes redan litet sänka sitt högmod och blir mig numera något drägligare. Men också har jag varit lika högmodig mot honom tillbaka. Sedan spatserade jag ännu litet och såg på den stjernklara himmelen; erfor mycken oro deröfver att jag ej fått något bref.

Jan. 15.

Var på förmiddagen hos Gomozow och lemnade åt honom det bref jag hade fått från Smyrna. Han hade fordom varit militär, sedan ingått i institutet i Petersburg och varit i Orienten öfver 4 år, men ännu till en del bibehållit det muntra och burschikosa af sitt officerslif och förekom mig öfverhufvud ganska treflig. Sedan kommo till honom en viss man, som sades vara engagerad vid Egyptiska museum i Kairo, och en dragoman vid Österrikiska konsulatet. De hade båda det otäcka Europeiskt glåpiga och fadda i sig, och jag hade ej stor trefnad med dem. På eftermiddagen gick jag bittida upp till Mohammed, der jag träffade det vanliga sällskapet. Vi suto på vårt vanliga ställe på en öfver gräset utbredd hasir och kokade kaffe. Sedermera följdes Mohammed och jag åt, först i en trädgård och sedan till Attarin-moskén, der vi suto i khulveh med sheikh Soleimans son Achmad. De började examinera mig i min tro, till hvilken sekt jag hörde, och kommo slutligen derhän att jag var en hanafi, till följe af det sätt hvarpå jag höll mina händer under bön. När den gamle mueddin kom, berättade de för honom att jag var en hanafi och om de frågor angående rik'at i bönen, som de gjort mig och jag besvarat. Han uttryckte sin stora fägnad deröfver och sade en stund efteråt åt mig: baka inte hanafi ja vali. Jag visste intet att svara härpå, utan såg bort och bläddrade i de gamla luntorna. Sedan följdes vi alla åt vidare och gingo hvar och en hem. Vid hemkomsten underrättades jag om, att man sökt mig från Ryska konsulatet, der jag hade bref. Jag skyndade dit och riktigt var der bref från Borgström med mitt creditiv. Derpå gick jag hem och drack thé.

Jan. 16.

Gick om morgonen upp till Mohammad, der jag blef sittande hela förmiddagen i det vanliga sällskapet, ökadt i dag med Ismails bror och Mohammads son, som tycktes vara någon effendi, uppsyningsman öfver något torg för handelsmän. Jag hade i dag efter någras önskan tagit en handatlas med, som jag till deras stora nöje och förundran visade och förklarade för dem. På eftermiddagen var jag hos Spitznagel och Rosetti, allt i anledning af creditiv-brefvet; men det passade bättre för den senare i morgon bittida. Sedermera spatserade jag ensam omkring, var inne i en trädgård vid östra stadsporten och träffade ihop med en yngre man och en äldre från Sa'id. Jag lät dem stoppa sina pipor från min tobakspung, blef mycket välvilligt och hjertligt emottagen af dem, samt ombedd att alla dagar komma igen för att spatsera. I allmänhet förekomma mig alla från Sa'id, som jag här lärt känna, bättre och hyggligare eller egentligen hjertligare än Araberna härifrån. Sedermera vandrade jag ännu omkring med min Engelsman och 2 Italienare, som voro i hans sällskap. När vi blefvo allena, gingo vi in på café d'Europe och blefvo der sittande en stund, han drickande ett glas punsch, jag en kopp kaffe. Hemkomne åto vi tillsammans, hvarvid vi reciterade och läste ur en bok, innehållande utdrag ur Shakespeare, hvilken han nedhemtade från sitt rum. Han läste derifrån mycket med stor pathos, och det föll mig derunder in att han kanske varit aktör. Jag var temmeligen trött af mitt myckna kringvandrande i dag.

Jan. 17.

Gick redan bittida ut till Rosetti för att lyfta mina pengar. Väntade der fulla 3 timmar förrän allt blef färdigt, emedan de ej hade Sovereigns, utan måste skicka ut att söka sådana; det oaktadt fick jag ej Engelskt mynt, utan måste nöja mig med så kallade Egyptiska guinéer. Kostnaderna förekommo mig särdeles dryga, bland annat 13 shilling sterling i postporto öfver Livorno. Det var öfverhufvud högst tråkigt och jag blef slutligen alldeles utledsen och förargad. Sedan slutligen allt var färdigt och jag lyftat mina pengar samt fört största delen deraf åt Spitznagel, för att remitteras till Bochti i Kairo, gick jag upp till Mohammad. Hans son hade enligt öfverenskommelse skickat dit en gosse, som länge väntat på mig, men slutligen gått sin väg. Vi suto i livan och drucko kaffe och pratade en stund, men som det var långt lidet, gick jag snart bort. Under det jag hemma höll på att äta, kom Mohammads son med en koftan och gibbe och en 'antara, som alla behagade mig och jag derföre köpte, den första för 100, den andra för 150, den tredje för 60 piaster. Sedan suto vi en lång stund hemma hos mig, rökte och drucko kaffe, väntande på hans far, som lofvat komma hit. Men då han en timma efter 'asr ännu ej kommit, gingo vi på tu man hand ut och handlade: 3 alnar vackert och godt kläde till byxor för 135 piaster, vidare en tarbosh för 45 p. och silke för att öka tofsens vidd för omkring 7 p., ett par markob för 10 p., ett par mezd för 11 p. tillsammans 218 p. Härunder såg jag huru förskräckligt de skulle ha dragit upp mig, om jag gått ensam för att handla. Den jag hade med mig var en slags uppsyningsman öfver torget, kände priserna noga och var för öfrigt en högst treflig och präktig man, ungefär af min ålder. Sedan kom han ännu upp till mig, satt här en stund och rökte en pipa, hvarpå han gick.

Jan. 18.

Nu begrofs Boghaz Bey med mycken ståt. Först hölls en lång och tråkig gudstjenst i det lilla kapellet i hans trädgård. Denna gudstjenst liknade nästan mera ett spektakel, än en helig ceremoni. Det Armeniska språket klingar mig nära lika det Grekiska, med ljud påminnande äfven om Turkiskan. Sedan var ännu en liten ceremoni vid grafven, äfvenledes i en särskild afstängd del af trädgården, der flera Armeniska grafvar finnas. Militär var ute i stort antal, med musik, och gevärssalvor lossades i flera repriser. Alltsammans räckte till inemot middagen. På eftermiddagen kom Mohammads son till mig, vi gingo båda ut och handlade 2 skjortor af ett tyg, innehållande silke och linne tillsamman, för 32 p., 2 arakijeh för 5 p. tillsammans, en saureh för 100 p. och betalte arbetslön åt skräddaren 42 p. Han satt länge hos mig och pratade. Han är en särdeles treflig och präktig man och behagar mig utomordentligt, utan mycket fördomar, dock med allvare hållig vid sin religion. Han berättade om allehanda under, hvilka tilldragit sig i Alexandria, såsom om en spegel, hvilken sänkte alla genom den sedda skepp i sjön, var uppställd här i Kal'alnaasareh, och slutligen blef krossad af en Fransman, som enkom derföre kommit hit. Vidare om en cistern, hvilken funnits i 'Attarin-moskén och återgaf helsan åt hvar och en sjuk, eho det vara må, som tvättade sig deri, äfven förstörd af Fransoserna. Dessutom om många andra under. Detta allt berättade han såsom sanning och tycktes sjelf tro det med ren barnslig enfald, men hade dervid en högst rolig humoristisk min, och när jag liksom af förundran skrattade deråt, skrattade han med högst hjertligt. Öfverhufvud förekommer mig denne Mahmod såsom en af de älskvärdaste personligheter jag anträffat.

Jan. 19.

Gick bittida upp till Mohammad, der jag i det vanliga sällskapet blef sittande till middagen. I dag var här äfven gubbens yngste son, en gosse om 15 år, särdeles väl uppfostrad, artig och anständig; han heter Ahmad. Vidare kom dit den samma häftige 'alim, som för några dagar sedan ansatt mig med frågor i grammatiken. Nu började han strängt ansätta mig i frågan om deras religion och frågade mig till hvilken madshab jag hörde. Dispyten blef något häftig, emedan han är en het man. Men man kommer ej långt vid dispyter med dem, ty de säga alltid: så står det i Koran och det är Herrans oföränderliga ord. Mannen är dock präktig och jag tycker om honom, öfverhufvud var jag i dag värre ansatt än förr. Mohammad sjelf är den ende, som aldrig plågar mig med slika saker, ehuru han aldrig vägrar svara på frågor, dem jag gör honom i hvad ämne som helst. Han blir mig ock alltid den käraste och mest aktade af mina bekanta här. På eftermiddagen efter 'asr kom han upp till mig med sin son Ahmad, satt här en stund och drack kaffe &c.

Jan. 20.

Gick till konsulatet för att träffa Spitznagel; men oaktadt jag sprang der oupphörligen, var jag ej i stånd att råka honom på hela dagen. Gick derföre af och an, var en stund i Attarin och drack kaffe med muezzin, som erbjöd sig att följa med till Kairo och hvart helst jag skulle resa och slutligen hem till mitt land. På eftermiddagen gick jag upp till Mohammad, men träffade honom just ej lägligt, emedan de som varit här och gjort sin zijaret, ännu ej alla hunnit bort. Bland dem var äfven gubbens egen hustru, som såg ganska anständig ut och var mycket hyggligare klädd än jemförelsevis hennes man. Sedan följde jag med den unga sheikh 'Ali till Ibrahims skola, der gossarne dock nu just hade slutat. Jag blef länge sittande der med några unga lärare och några qvarblifna gossar. Skolrummet var högst miserabelt, ruskigt och smutsigt och råttorna sprungo af och an åt alla håll. Sedan gick jag i bazaren, tog mina markob och satt en lång stund i boden väntande, innan han fick dem rätt i ordning. Han arbetade flinkt och med nätthet samt var för öfrigt en högst treflig man. Hemkommen uppgjorde jag räkningen med min värd, hvarvid vi kommo litet i dispyt och uppsköto slutliqviden tills jag skulle resa.

Jan. 21.

Gick bittida ut i Ibrahims skola, der nu alla gossar voro samlade, suto på golfvet och läste, runkande på sina kroppar och truppvis förhörda af Ibrahim, som äfven, ehuru med långsam och allvarligare takt, runkade mera på hufvudet än på kroppen. De hade små taflor, loh, på hvilka den unge 'Ali och de 2 andra unga gossaktiga lärarena skrefvo små stycken af Koran, dem gossarne lärde sig utantills. De voro på något sätt målade smått korniga och beskrefvos med kalam, som dock ej gick särdeles lätt derpå. De visade mig äfven inrättningen för fotplaggning. Den var en rak liten käpp af en palmqvist, med ett rep, hvars båda ändor voro fastbundna hvardera ungefär vid fjerdedelen af käppen. På midten af käppen, således midt emellan repets båda ändor, sattes dens fötter som skulle bestraffas, hvarefter repet upplindades på käppen, så att fötterna ungefår vid fotknölarne fastknepos mellan det och käppen; men dennes båda ändor höllos vid executionen stadigt af 2 gossar. Delinqventen rullas på ryggen och läraren baddar på de båda, tätt intill hvarandra hopknipna fotbladen med en mjuk palmqvist, gerid. Fotklämman kallades, om jag rätt minnes, felakeh eller belakeh. För öfrigt hade hvar och en af lärarena en sådan gerid i sin hand, hvilken han slog emot golfvet eller väggen, för att uppmana pojkarne att läsa, ej för att bjuda tystnad; ty här tyckes man, tvärt emot seden hos oss, vilja att pojkarne skola skrika dugtigt. Också var sorlet af dessa omkring 30 till 40 barn, hvaribland äfven funnos några flickor, nästan lika starkt, som fordomdags i den nästan 200 gossar inrymmande Åbo skolan. Till min stora förundran höllo sig barnen anständigt och stilla under den stund jag var här, ehuru de gapade dugtigt och med stora ögon på mig. Jag stod hela tiden i trappan, ehuru man ofta bjöd mig att sätta mig bland barnen och lärarena; men jag hade i går, på den lilla stund jag satt der, blifvit så full af loppor att jag aktade mig i dag. Var sedan uppe hos Spitznagel, som lofvade tills i morgon besörja mig mitt pass och min tazkereh. Gick sedan till Mohammad, tog honom med mig och gick i badstuga, der vi togo ett på sätt och vis särskildt rum eller galleri. Badet liknade mycket det Ryska, dock var här ej så stark hetta. Väl bar jag mig något klumpigt åt vid bindningen af ihram och vid spatserandet på trädskorna; men det var första gången. De badande skrattade något åt mig, men mot slutet gaf det sig. För oss båda betalte jag 5 piaster. Sedan hemtade jag mina byxor, som nu ändteligen efter löften från timma till timma blifvit färdiga, sedan jag ännu sutit här och väntat nära en timma. I dag lät jag äfven hos en Grek-barberare klippa mitt hår helt kort och tog på mig tarboshen, den jag sedan beständigt höll på mig. Spatserade på aftonen omkring, var i Attarin, men träffade ingen, ty Soleiman sjelf är sedan några dagar krasslig och går föga ut, hans moezzin åter satt inne i moskén med ett litet sällskap andra, dem jag ej ville störa, då jag såg dem inbegripna i samtal. En liten bekant pojke från skolan, som nu såg mig med tarbosh, kände ej först igen mig; men blef sedan särdeles glad att se mig ha aflagt min svarta sammetsmössa, hvilken moslim tycka lika litet om, som våra hattar.

Jan. 22.

Då i går på eftermiddagen Mohammads son Mahmod kommit till mig, bad jag honom gå ner till Mahmodijeh för att hyra mig plats på en Arabisk bark till Kairo för i dag. Han gjorde det äfven och hemtade upp till mig skepparen sjelf och hans styrman, med hvilka jag accorderade frakt för 100 piaster; dessutom fordrade de dock en bakhshish vid framkomsten. I anledning häraf var jag hela denna dag sysselsatt med bestyr för min resa, som skulle anträdas omkring 'asr. Var hos Spitznagel, köpte upp min reskost och andra för resan erforderliga saker, dels sjelf, dels genom min värd, som jag dugtigt trissade om och prutade med. Till min stora sorg hade jag ej tid att rätt taga afsked af alla mina goda Arabiska vänner, men skickade hjertliga afskedshelsningar till dem genom min gamla Mohammad Makki al gairi från 'Abd orrazak, som jemte sin gamle gode lomhörde vän Ragab kom till mig för att taga afsked. Hans son Mahmod jemte hans präktiga lilla elev följde mig om bord, den förre med mig förut, den senare med mina saker uppbundna på tvenne åsnor. Jag var nu klädd i min orientaliska kostym, men hade min stora kabot omsvept såväl om tarboshen som det öfriga. Komne om bord satt jag en stund med Mahmod och hans lilla gosse, innan det lades ut. Han lemnade mig sedan ensam i min mak'ad eller kajuta; efter en stund löste vi perten och seglade med en sakta aftonvind ned för Mahmodijeh. Fartyget, markab, var ej ett bland de större Nilbåtarne, kallade 'akab, utan mindre, nästan fullkomligen likt våra speljagter; det hade en half manslängd hög uppbyggnad eller ruff, bestående längst mot aktern, som går ett stycke ut öfver styret, af ett litet rum med strykdörr. På motsvarande väggen är äfven en strykdörr inåt det stora rummet mak'ad, som har 3 fönster på styrbord och babord och 2 på väggen emot fören, alla, liksom äfven de 2 i lilla rummet, försedda med skjutbara spjälluckor. Från elmak'ad leder en dubbeldörr ut i en på alla sidor öppen förstuga, täckt af ett tak som uppbäres af trädpelare. Hela denna ruffbyggnad är till än vidare skydd mot solen omhängd af segelduk, hvilken här liksom i Italien och Grekland är gjord af bomull. Alla dessa 3 afdelningar utgöra hvar för sig en plats. Den förstnämnda upptogs nu af frun till en Turkisk tjensteman i en landsort nära Fum elmahmodijeh; elmalc'ad af mig, förstugan af 4 Turkar och en kristen Armenier. För öfrigt voro flere passagerare på och under det däck, som täcker den öfriga delen af fartyget. Jag blef först länge sittande inne, men tyckte mig slutligen böra gå ut. Då jag gick genom förstugan blef jag högst vänligt och som en gammal bekant helsad af Turkarne, hvilka alla voro militärer, och bjuden plats ibland dem. Jag afböjde det dock, gående ut på fartyget och seende mig omkring. Men då i anseende till det nedstigande mörkret, jag ej just kunde urskilja något af de i allmänhet fula stränderna af kanalen, gick jag åter in och tog plats bland Turkarne. De begärde af mig min kopp till låns och då de fått den, togo de fram en flaska, fyllde den med anisbränvin och bjödo mig. Men som jag, allt sedan jag kommit hit, ej smakar spiritus, afböjde jag koppen och lät den cirkulera bland de öfriga, hvilka, så moslim de voro, tömde dess innehåll med god smak och utan scrupler. Jag satt en stund bland dem och rökte och hörde på deras sång. En bland dem hade nemligen ett instrument med sig, liknande ungefär en mandolin, men med särdeles lång hals; det var bespändt på hvardera sidan med trenne strängar, hvilka 3 hvardera voro unisona, och midtemellan dessa 2 trior tvenne andra strängar, stämda i grundton och qvinten. Han kallade instrumentet, tror jag, zur eller zuz eller något dylikt och spelade ganska flinkt på det. Sången var mera recitativ än cantabil, med för- och efterspel på instrumentet i det vanliga Turkiska maneret, liknande mer det Ryska än det Arabiska. Åhörarne voro ganska förtjusta, dock som det tycktes mera öfver ordens mening och innehåll än musiken, hvilket i allmänhet tyckes vara fallet i dessa trakter. Jag gick efter en kort stund in i min kajuta, men kunde ej somna på lång tid, för Turkarnes stoj och sång. Sedan jag släckt ut mitt stearinljus, hvaraf jag för resan medtagit tvenne, begärde Turkarne att få det för en half timme; men till min stora förargelse brann det mest hela natten, så att om morgonen blott ett litet stycke var qvar. Vi färdades hela följande dagen ner för Mahmodijeh, hvars stränder erbjuda föga vackert. Middagstiden kommo vi till Fum elmahmodijeh och måste vänta der en stund, innan vi kunde komma igenom slussen. Här var stor rörelse, så väl på stranden, som på vattnet, af Nilbåtar hvilka gingo och kommo. Vi sluppo slutligen igenom och kommo ut på Nilen. Det var med en egen högtidlig stämning och med verklig vördnad jag kom ut från min maka'ad och skådade utåt floden, hvilken genom så många årtusenden tyst och lugnt flutit förbi. En högst rolig och alltid skrattande gosse från Said, som var bland passagerarne, tog en kuzeh och gaf mig vatten att dricka med orden: tajib elmajah di; jag drack, det smakade godt och jag kände en egen vördnadsfull kyla genom min kropp. Han sade det vanliga hanijan och jag svarade hanna-l-laho 'alek, tyckande mig känna rätt djupt betydelsen af dessa ord. På floden sväfvade nu många mindre fartyg och flera lågo vid stranden för en pert. Äfven vi togo land, jag vet egentligen ej hvarföre, men såsom man sade väntades på papper. Jag var högeligen förargad öfver detta dröjsmål och grälade deröfver, men det halp ej. Vi blefvo liggande här hela natten och jag såg den vackraste solnedgång samt derefter en vacker, klar, stjernbeströdd himmel. Följande dagen kommo folket och Turkarne, hvilka tillbragt största delen af natten uppe i den närliggande usla byn, om bord och vi gåfvo oss ut, passerade Fuah, Kafir zaid och några andra byar eller så kallade städer. De bestå alla af låga usla kojor, uppförda af hårdnad Nil-lera, utan fönster och med öfverhufvud högst ömkligt utseende. Af de fem Turkarne hade 2 lemnat oss och den tredje lemnade oss i Kafir zaid, för att bege sig till Tanta. Han hade bössan med sig och sköt åtskilliga skott, men alla förgäfves. De voro i allmänhet särdeles påhängsna, försökte på allt sätt att komma mig nära och smuggla åt sig kaffe eller thé eller någon matsmula, hvarmed de tycktes vara mindre väl försedda än med spiritus. Jag gaf dem väl det ena och det andra, men lyckades dock hålla dem på afstånd.

Jan. 25.

Om aftonen kommo vi till Nagileh, gingo upp i byn och drucko kaffe i ett kaffehus. Här blef fråga om ghavazi och att vi borde se några af dem. I anledning deraf uppkom ett gräl mellan 'Ali och Armeniern. Den förre blef alldeles rasande, då den senare en gång öknämnde honom: son af ett svin. Han tog i den halfrusige Armeniern, skakade dugtigt om honom, skrek kafir &c. och var högeligen uppbragt. Denne 'Ali var en Arab, som han sade skräddare i paschans tjenst, och ägde någon liten kunskap i Arabiska litteraturen och Ahadith. Han hade, sedan den Turkiska matronan lemnat oss ett stycke bortom Fum, inqvarterat sig uti det lilla rummet hon hade upptagit och på det viset kommit mig nära. Vi delade nu vår kost, drucko kaffe tillsammans och voro goda vänner. Dock märkte jag hos honom, hvad jag ännu ej märkt hos någon Arab och ej trott dem om, att han smickrade och sade artigheter. Vi suto tillsammans om dagarne och aftnarne på däcket af mak'ad och pratade med den rolige styrmannen Ahmad, som under resan passade upp mig, samt en särdeles rolig gubbe från Sa'id, som äfven varit rais på en Nilskuta, men nyligen haft olyckan att bli öfverseglad af ett Engelskt ångfartyg, som krossat hans fartyg. Det var underligt att höra med hvilken ton af lugn hängifvenhet och liknöjdhet han berättade händelsen; när jag frågade hvad han nu skulle företaga sig och lefva af, svarade han det vanliga: rabbona karim. Han var i allmänhet trög och svår att få ordet ur munnen; men hade en egen treflighet med sig, som gjorde att jag bäst trifdes bredvid honom och äfven tillbragte största tiden med honom. Ingenting kan tänkas trefligare än att sitta en vacker natt, sådana vi alltid hade under resan, och höra detta folk prata. Det är en egen godhjertad ton och accent i deras språk, liknande litet den man hör hos Finnen, och en okonstlad treflighet, som höll mig långt in på natten hos dem, ehuru jag ej rätt väl kunde förstå deras samtal, i anseende till den egna folkdialekten. Jag fick naturligtvis lof att bestå tobaken nästan åt hela sällskapet om bord. Vi blefvo natten öfver i Nagileh och äfven en del af följande dagen, då jag oaktadt allt mitt puttrande ej kunde få skepparen ut. Han sade att vinden var emot, ehuru vi genom flodens krökningar skulle haft blott ett litet stycke att arbeta oss fram med elliban eller dragrepet, som här allmänt nyttjas. Skutan drages nemligen af 4 till 6 karlar, som gå på stranden, hållande ett rep af palmfibrer (lif) kalladt liban, och fastbundet i kantareh, ett tåg svarande mot vår lävang, som akterut går öfver rufftaket. Här intogos nu 2 nya passagerare, en Turkisk binj pasha i bakrummet med en liten betjentgosse och 2 honom åtföljande äldre karlar och en qvinna, hvilka 3 fingo plats under det låga däcket fram i båten. Vidare en Turkisk polisman, som fick plats framför mak'ad, jemte de andra Turkarne. Denne började genast ställa sig på en alltför förtrolig fot med mig och erbjöd sig att sofva med mig inne i min mak'ad. Men jag undanbad mig det och afvisade honom. Binj pashan var sjuk, låg i häftig feber och var ganska ömklig. Han ville promt att jag skulle tillaga åt honom thé, troende att det skulle göra honom godt. Jag efterkom hans önskan och de öfriga Turkarne underläto ej att begagna sig af tillfället samt äfven tigga åt sig thé.

Jan. 26.

Ändtligen på eftermiddagen lade vi ut från Nagileh och seglade ett stycke, men måste snart taga till liban. Mot aftonen blef folket trött deraf och fordrade att vi skulle taga land öfver natten på ett ensamt ställe, der till närmaste by var 2 mil (d.v.s. Egyptiska, som jag tror, omkring 2 timmars väg). De öfriga ville det ej, utan fordrade att vi skulle bege oss vidare framåt. Nu uppkom ett litet gräl och ordvexling. Skepparen slöt den och fordrade att vi skulle lägga ut. Folket kom om bord, styrmannen Ahmad tog i skepparen, brukade våld på honom, hjelpt deri af det öfriga manskapet, som tycktes nästan vilja hafva skepparen öfver bord. Turk-polisen kom nu till, slog på sin Turkiska halfmåne af jernbleck, som han bar på bröstet, och sade sig vara dabit samt bjöd lugn. Allt stannade ock snart vi satte ut och togo land efter omkring en timmas fart, på ett ställe der äfven flere andra fartyg lågo. Turkarne, äfvensom 'Ali, kommo till mig med högst betydelsefulla miner och sade folkets afsigt hafva varit att der taga land och sedan underrätta kringströfvande Beduiner, att här vore fångst att göra på kristna &c., men att jag hade intet att frukta, så länge de voro med mig. Härvid slog polisen på sin bricka och frågade: fahimt valla la. 'Ali berättade att han för omkring 5 år sedan blifvit på nästan samma ställe öfverfallen och plundrad, då han med några af pashans harim och annat följe kom från Kairo till Alexandria. Jag tror dock intet af allt detta. Turkarne ville blott göra sig vigtiga och skrämma mig.

Jan. 27.

Om morgonen landade vi i Omm dinar, der jag gick upp, handlade ägg och smör &c. och såg en utomordentligt vacker, retande flicka. Folket sade, der jag gick fram: "han är en moslim", andra: "han är en Frank", andra: "han är en shekh." Här lemnade oss vår treflige gubbe från Sa'id, som under hela tiden han varit om bord sutit vid styret. Vi dröjde ej länge förrän vi gåfvo oss åter ut. Den ene Turken och jag gingo på land och sköto några dufvor, på hvilka vi sedan kokade oss en god soppa.

III. Afdelningen.

Kairo. 1844.

Jan. 29.

Sedan vi ändtligen, efter 8 dagars färd på Nilen, framkommit i går afton till Bolak, rådslogs ifrigt hvar jag skulle tillbringa natten och vidare ta qvarter, tills jag hunnit få mig ett hus att hyra. Alla öfverhopade mig med sina råd och voro mig högst besvärliga, isynnerhet den Turkiska officern eller polisen, som hela vägen försökt att få förmyndareskap öfver mig, men som jag alltid till min stora tillfredsställelse kunnat snäsa af. Nu fick jag honom ej att tiga, förrän jag rätt brutalt bad honom hålla inne med sina råd, tills jag begärde dem af honom. Sedan det länge ventilerats hit och dit och de samteligen gått upp för att söka något kaffe, äfven den sjuka Binj pashan, kom den ena af dem ner och bad mig följa honom upp, jemte allt vårt bagage, till ett ypperligt Turkiskt café. Som de sålunda alla lemnat fartyget, äfven skepparen och styrmannen gått upp, ansåg jag ej just rådligt att stanna ensam qvar, bland det mig något röfvaraktigt förekommande folket i hamnen och bland de många små barkerna, från hvilka hördes ett förfärligt stoj och skrik. Jag tog således för andra gången ihop mitt ringa bagage, det jag vid vår första öfverenskommelse att stanna öfver natten om bord hade upptagit, och följde med Turken upp. På vägen blefvo vi anhållna af en man från tullen, som dock följde med oss och gick af för 2 piaster, dem naturligtvis jag måste betala. Vi kommo så in på cafét, ett enda stort rum, mörkt och smutsigt, med ett halfbågslikt utbyggdt stort fönster, der de flesta af mitt sällskap tagit plats och nu höllo på att breda ut sina saker samt laga åt sig till natten. Jag tog min plats i en knut, på en af de rundtkring alla väggar gående bänkarne eller mastabeh, bredde der ut min halmmadrass och mina saker, satte mig derefter på mina fötter och begärde kaffe. Så tillbragte jag aftonen än inne, än ute på en sorts altan, ifrån hvilken jag i den härligaste månljusa och stjernklara natt hade utsigt öfver Nilen och hörde stojet och säckpiporna från barkerna. Vår Armenier lät preparera sitt kaffe med hashisheh, och torde äfven ute fått något spiritus, så att han hade sitt dugtiga rus om aftonen och bar sig tokigt åt, till stort hånlöje för sina kamrater och för cafépojkarne, som drefvo mycket gyckel med honom. Man beredde sig småningom till sömn, jag svepte in mig i min varma tjocka Grekiska kabot och slumrade, som oftast väckt af det ännu pratande och med Armeniern gyckel drifvande sällskapet. Om morgonen, då jag vaknade ganska bittida, kände jag mig ha något kallt, ty det drog från alla håll. Nu infann sig vår skeppare jemte sin styrman och några af sitt folk. Jag betalte honom resten af den betingade frakten och gaf folket litet drickspenningar, hvarvid vi naturligtvis kommo litet i delo; men jag hutade åt dem och sade bestämdt att de fingo nöja sig med hvad de fått. Sedan jag förtärt några koppar kaffe, rökt några shishe och tagit vänligt afsked af min tjocka, något syfilis-fläckade Turkiska polis, hemtade jag mig tvenne åsnor för vägen från Bolak till khan ga'far, (något öfver en timmas väg) hvardera för en piaster, och packade mina saker på dem. Jag tog ett hjertligt afsked af den verkligen hårdt sjuka Turkiska binjpashan, den enda af hela mitt ressällskap, som ingifvit mig någon aktning och vänskap. När jag var färdig att bege mig af, kom Armeniern, som redan fått sig ett morgonrus, klagade att han ingenting hade att äta för och begärde af mig litet pengar. Medan jag öppnade min börs, mumlade han på sin dåliga Arabiska: tvenne francia, d.ä. 5 francs stycken. Jag gaf honom ett stycke af 11/2 piaster. Härvid tiggde han än 5 franc, än ett stycke till af 1 1/2 p., men det blef dervid, han fick ej mera. Den fjerde af sällskapet, som isynnerhet varit beställsam om mig under resan och kallat mig sin bror &c., hade bittida gått ut och var ej nu tillstädes. Sedan jag sålunda sluppit alla dessa och Araben 'Ali ej ännu efter sitt löfte kommit för att hemta mig, begaf jag mig ensam med mina tvenne åsnor och deras drifvare från Bolak till Kairo. Här hade allt ett annat utseende än i Alexandria; hvarken såg jag här något qvarter liknande Frankernas i Alexandria, ej heller något af de usla Arabiska kojqvarteren. Folket förekom mig ock trefligare och renare än der. Slutligen, efter en lång vandring af mer än en timme, kom jag till khan ga'far, der tvenne helt unga trefliga gossar, den ena med grön shawl, visade mig åtskilliga rum, som ej voro särdeles snygga. Jag fann mig dock slutligen vid ett, ehuru ömkligt det var. Men nu kom en annan, som sade sig vara den egentliga herren, och visade mig några rum till. Jag stannade slutligen vid ett, ehuru ruskigt det såg ut. Vi stego ner för att hemta mina saker, då just 2 ståtligt klädda qvinnor gingo dit upp. Nu sade han att jag ej kunde få det öfverenskomna rummet, emedan dessa harim voro der. Öfverhufvud tycktes han ej vara särdeles mån om mig, utan gick till en bredvid stående Turk och bad honom fråga mig om jag vore moslim. De kommo således båda två jemte en tredje till mig och frågade hvad min san'ah vore och hvar ifrån jag var hemma. Jag uppgaf mig för läkare ifrån Ryssland, hvarvid de utan vidare frågor togo mig för kristen, sade att jag ej kunde få bo här, der blott moslims bodde, samt att det ej passade att de bodde tillsammans &c. Som jag öfverhufvud var föga belåten med rummen, gjorde jag ej särdeles invänningar, utan tog en ny åsna, som förde mig till det närbelägna Gounijeh, der jag fick ett rum, wakalat elschishineh, utan möbler och utan glasfönster, blott (såsom här är vanligt) med trädverk för fönsterluften. Sedan jag först placerat mina saker i ett annat rum, tills mitt hunnit bli sopadt, klädde jag af mig min stora Grekiska kapott, tog fram min orientaliska rustning och begaf mig ut, samt red till Ryska konsulatet, der jag med största vänlighet och fryntlighet blef emottagen af gubben Bochti, till hvilken Tantavi skrifvit om mig. Han lofvade göra allt för mig och vara mig i faders ställe. Han intog mig mycket för sig genom sin gamla hjertlighet. Sedan jag en stund sutit der, begaf jag mig åter bort och tog en åsna, hvars drifvare efter många frågor om shishineh och på åtskilliga omvägar förde mig hem. Jag ställde nu mitt rum, så godt sig göra lät, i ordning, köpte en hasireh, bredde på den ut mitt bolster af halm och deröfver min ihram. Gick sedan ut, köpte mig tobak, några apelsiner, och 9 kokta ägg. Åt Elbawab hade jag gifvit pengar att köpa några ljus, kol, smör och bröd. När jag kom hem, lät jag honom tända upp eld, kokade mig thé och gjorde mig ett godt mål, dels med återstoden af min resprovision, dels med det nu uppköpta. Sedan satte jag mig på min bädd på golfvet och skref detta på mina knän. Allt hvad jag sett i dag behagade mig mycket och tusenfallt bättre än i Alexandria. Franker ser man här föga, eller ock äro de klädda såsom infödingarne. Folket tyckes vara godt och hjertligt, de åsnedrifvare, som fört mig omkring i dag, voro alla särdeles medgörliga och billiga. Väl var det just ej roligt om aftonen, den långa, ensam som jag var i mitt rum, men jag skrattade hjertligt och själen var dock nöjd. Albawab och hans farbror från öfra Egypten, som gingo mig tillhanda och rökte med mig, antogo mig för moslim. Om natten kände jag något kallt drag från den fönsterlösa fönsterluften, och isynnerhet om morgonen var det så kallt, att jag väl behöfde svepa in mig i min kabot.

Jan. 30.

Sedan jag i daggryningen stigit upp, sjelf tändt upp eld i min mankad eller dafajeh och fått vatten, kokade jag mig kaffe och drack sjelf samt trakterade portvakterna, hvilka särdeles belåtna suto inne hos mig och förtärde det under rökning. Sedan begaf jag mig ut och tog en åsna för att föra mig till Bochti, men troligen förstod drifvaren mig ej, utan förde mig på en faslig omväg till ett annat ställe, derifrån vi åter efter misstagets upptäckande vände om och slutligen framkommo till Bochti, der jag måste bekosta litet mera på åsnan för den långa kroken. Först träffade jag sekreteraren, som lemnade mig 2 bref hemifrån, hvilka jag nu ej hann läsa i ro. Bochti sjelf gaf mig en gammal hygglig Turk, för att föra mig omkring att söka något hus. Först gingo vi till Tantavis bror Mostafa i hans bod, suto der en stund, drucko kaffe och pratade. Han förekom mig högst treflig, men såsom jag väntat och hoppats, sade han att här ej funnes något qvarter, utan i Asbukijeh vore bättre. Här passerade vi den stora moskén Ashar, vidare Massan och vida omkring hem till mig, der vi suto en stund. Sedan följde jag med min Turk till Engelska konsulatet, åt hvars dragoman jag lemnade ett bref från Tantavi och som lofvade gå mig tillhanda i allt. Han förekom mig som en treflig och munter garçon, ehuru medelåldrig, men kanske lofvande mer än han tänkte hålla. Ytterligare begaf jag mig till Bochti, der jag satte mig och läste i ro mina bref, till stort nöje och gamman. Det var både roligt och sorgligt, så att tårar trängde sig upp. Derpå tog jag åter en åsna och begaf mig hem, sedan Bochti och Turken lofvat bestyra om ett hus åt mig i Asbukijeh till i morgon. Hemma läste jag ännu en gång igenom alla brefven, med samma tårträngdhet. Härpå gick jag ut och skulle försöka att på egen hand hitta till Ryska konsulatet, gjorde förskräckliga krokar fram och tillbaka, men kom dock temligen nära, då en Turk, som kände igen mig, förde mig framåt. Nu var min afsigt egentligen att få reda på det Svenska konsulatet och derigenom på dess tolk Peterson; men det var långt lidet på eftermiddagen och jag ansåg bäst vara, att spara det tills i morgon. Jag återvände således, men hade ej gått långt förän jag såg mig alldeles vilsefaren och var sålunda tvungen att åter spendera 20 fadda på en åsna. Ännu har jag aldrig varit i en så villsam stad, som denna, ty hittills har jag ej fått det minsta reda på någonting. Gatorna äro naturligtvis smala och krokiga, alldeles oregelbundna och mycket mörka af utbyggnaderna på husen, som mötas på midten, ofta utan någon utgång och öfver all beskrifning villsamma. Sedan jag på åsnan kommit till bekant ställe, steg jag af och gick ännu litet omkring. Sedan gick jag hem, skickade Mohammad efter ägg och bröd, gjorde min måltid och drack kaife på, i sällskap med mina 2 portvakter. Åsnedrifvarne här äro, ett högst roligt folk; de springa efter sitt ök, på hvilket hyraren sitter, styra det och ha ett beständigt nojs, ropande åt folket: shimalek ja bint, eller ja shekh, eller ja akhoi &c. eller jaminek (dock sällan det senare) eller riglek eller dahrek. Råkar någon qvinna bli skuffad af åsnan, uppstår vanligtvis i förbifarten någon liten ordvexling, förd med en här vanlig halfskrikande stämma.

Jan. 31.

Gick bittida ut och hittade rätt till konsulatet, der jag träffade sekreteraren, som med största vänlighet och artighet tog emot mig samt gjorde mig bekant med en ditkommande Tysk, hvilken gjort vidsträckta resor längs Nilen och i det inre af Afrika och lofvade mig sin hos Cotta tryckta resebeskrifning. På sekreterarens inrådan begaf jag mig till Arrodeh för att träffa Peterson, som jemte sin konsul Anastasi bor der. Jag fick en högst treflig gammal åsnedrifvare, som kände alla ställen och var särdeles pratsam. Jag färdades genom den vackra, af Ibrahim pasha i Europeisk smak anlagda parken, förbi hans slott, som var i Turkisk smak med vinklar och utbyggnader. Hela denna vidsträckta park, berättade mig min åsnedrifvare, hade förut varit ett berg, hvarifrån Fransoserna beskjutit staden, men pashan hade med sin klokhet — hvarvid han tog med pekfingret på sitt hufvud — just derföre jemnat det och gjort denna anläggning. Vi kommo till Manjal, som är en gren af Nilen, flytande längs NV stranden af Rodeh, läto åsnan vänta här och foro på en liten fäijbåt öfver till Rodeh, der genast vid uppstigandet mötte mig en svart, som sade att Anastasi och Peterson begifvit sig till staden. Jag gjorde nu en liten promenad i den verkeligen utmärkt vackra parkanläggningen, der pashan uppfört åtskilliga kiosker och luftiga, ehuru ganska enkla, palatser. Gick öfver till stranden af den egentliga Nilfloden och hade en härlig utsigt öfver dess många af öar delade grenar, och på andra sidan öfver vidsträckta låga sandberg, på hvilka reste sig 3 pyramider (2 högre bredvid hvarann och en låg på litet afstånd från dem); dock voro alla 3 lägre än jag hade tänkt mig dem. Jag spatserade vidare förbi ett litet hus, ett slags menageri för de grannaste, ståtligaste fåglar, strutsar, paradisfåglar &c. som glimmade af de utsöktaste färger eller (såsom den förstnämnda) voro rent glänsande hvita. Jag fann mig utomordentligt väl här, spatserade länge omkring åt alla håll mellan rader af pomeransträd, på hvilka stor fullmogen frukt tyngde ner qvistarne. Gick sedan uppåt och såg det gamla Masr från denna sida, med de gamla ruinerna af ett gammalt slott, som min åsnedrifvare sade vara ifrån verldens början.

Vi kommo tillbaka genom qvarter, som sågo alldeles förstörda ut och voro nästan blott ruiner af gammal storhet. Min åsnedrifvare, som var gammal i sin profession, sade sig känna staden och trakten omkring den ut och in, samt erbjöd sig att föra mig omkring, hvilket jag vid tid och tillfälle ej heller skall försumma. Vi kommo tillbaka till Ryska konsulatet, men jag gick in till Tysken, som bor just derinvid och är engagerad hos någon sorts köpman. Han var sysselsatt på gården och jag stannade der en stund, läsande ett Tyskt tidningsblad, innehållande ett bref af Wrede från Hadramaut till Prunner. Med denne Wrede, som nu är här, lofvade såväl Tysken som sekreteraren göra mig bekant. Sedan förde han mig upp till Prunner, der jag äfven träffade Engelska konsulatets dragoman. Jag blef af båda två på det vänligaste emottagen, och Prunner sjelf behagade mig ganska mycket. Han lofvade gå mig tillhanda i allt hvad i hans förmåga stod och var öfverhufvud utomordentligt artig. Han blef af en annan Tysk kallad på ett sjukbesök, och jag ansåg vara bäst att aflägsna mig. Han bad mig ofta komma tillbaka och stode alltid att träffas på aftonen. Så hade jag i dag gjort många bekantskaper, alla högst angenäma och nyttiga, och har jag tyckt mig finna desse Franker åtminstone helt annorlunda och öfverhufvud mycket bättre än i Alexandria; det är liksom en fläkt af de godsinta och hjertliga Araberna här kommit äfven öfver Frankerna. Jag gick sedan hem och hittade riktigt vägen, utan den minsta krok, spatserade ännu litet omkring, innan jag slutligen stannade hemma och skickade min portvakt Saleh efter smör och ägg. Jag ser här huru man kan vara belåten med ringa. Om morgonen har jag vanligen under dessa dagar förtärt ett halft Franskt bröd och möjligen 2 à 3 ägg och derpå druckit en kopp kaffe; till aftonen har jag ätit 5 à 6 ägg, litet ost, bröd och smör samt en kopp kaffe, och dermed varit fullkomligen belåten för hela dygnet. Deremot hade jag i Frankrike och Tyskland nästan låtit smitta mig af Tyskarnes kräslighet och ofta tagit mig friheten att klandra kosten, som var god och öfverflödig; att ej nämna min resa till Konstantinopel med Wiklund, under hvilken jag blott åt och drack oupphörligen. Men man är nöjd med ringa, blott själen är nöjd, och Gudi lof det är den nu. På aftonen drack jag åter kaffe i sällskap med mina 2 portvakter Saleh och Mohammad, hvarunder den senare satt och plockade ohyra ifrån sin Sa'bat och dräpte dem på golfvet. Äfven jag är full af loppor, som komma Gud vet hvarifrån, och ehuru jag i anseende till deras ovanliga tamhet här beständigt plockar och dräper dem, kan jag ej bli dem qvitt. Portvakterna prata mycket, isynnerhet Saleh, men jag har svårt att förstå dem, ty dialekten här skiljer sig dock betydligt från den i Alexandria, för ett ovant öra. Om morgonen hade de vidt och bredt talat om Sa'id, derifrån de båda äro, dess berg, grottor och andra under, samt om Beduinerna. På aftonen fick jag ändteligen, ej just till min fröjd, reda på hvad hölwan ville säga. Jag har nemligen utom hyran för mitt rum, som är 20 piaster i månaden, att erlägga hölwan, som gör 23 p., lika väl om jag stannar här 1 à 2 dagar, eller om jag bor här hela året.

Febr. 1.

Sedan jag efter vanligheten om morgonen druckit kaffe med mina 2 portvakter, gick jag ut till Bokti, der jag först tog 100 piaster och gick sedan med min Turkiske gubb-janitschar för att bese de qvarter, som han sökt upp åt mig; men då jag ej fann mig belåten med något af dem, isynnerhet emedan de ej voro belägna i Asbukijeh, gick jag med den särdeles hygglige sekreteraren Köhler till ett kaffe, der jag träffade shekhen af Asbukijeh, som var en högst treflig, omkring 50 årig man. Men nu fanns ej något hus ledigt, dock trodde han sig efter vid pass en vecka kunna skaffa mig ett. Jag satt sedan en stund på cancelliet med Köhler. Han är ursprungligen Tysk, men uppfostrad här och i Alexandria, kan han numera föga Tyska. Han är en särdeles artig och verkeligen hygglig ung man; gaf mig ett litet bref till en Rysk handlande Avareff, som skulle bo i närheten af mitt wekaleh, samt rådde mig att fara och söka upp shekh Doroki, till hvilken jag hade bref från Tantawi. Jag tog således en åsna, hvars drifvare var en ung gosse med det öfverallt vanliga goda lynnet och bonhommien, samt för öfrigt i sitt tal och sina uttryck fullkomligen lik alla hans colleger här. Vi pratade hela vägen, under det jag lät öket skrida långsamt framåt. Vi kommo till Bolak och fingo, efter åtskilliga förfrågningar, reda på polytekniska skolan, som verkligen är en stor och ståtlig byggnad. Portvakten sade mig att shekh Doroki just gått ut, men att han snart skulle komma tillbaka. Jag väntade således, gick in på gården och tittade mig omkring. Jag träffade här ihop med några af eleverna, några högst trefliga, muntra 15 till 18 åriga gossar, och pratade med dem en stund. De svarade på mina frågor att här lärdes alla vetenskaper, och tycktes i allmänhet vara något stolta öfver sin skola; De frågade mig om jag kunde den eller den vetenskapen, såsom t.ex. geometrin och algebran, och förundrade sig då jag förklarade innehållet af dessa vetenskaper. Nu kom en hel lång rad af elever ut och omringade mig. Jag fann mig litet generad och aflägsnade mig något, men flere följde efter mig och gjorde mig allehanda frågor, hvarifrån jag var &c. Som jag ej ansåg lägligt att bland alla dessa tala med shekh Doroki och med honom träffa några öfverenskommelser, tog jag min åsna och begaf mig åter till staden, steg af vid kansliet och begaf mig hem omkring 'asr. Sedan var jag åter litet ute, köpte mig 8 alnar lärft till lakan, kom sedan hem och lät Mohammad ännu koka kaffe, som vi förtärde på tu man hand.

Febr. 2.

Kom min janitschar och hemtade mig för att gå och bese qvarter, ty han hade i Asbukijeh inom samma hus funnit tvenne sådana. De voro begge särdeles vackra, isynnerhet det ena, som var färdigt möbleradt med alla förnödenheter och som jag derföre stannade vid för 100 piaster i månaden. Jag skulle flytta ditin i morgon. Sedan gick jag med mitt bref till Avareff, som emottog mig på det artigaste och inviterade mig till den här vanliga aftonmåltiden, hvarföre jag hos honom tillbringade aftonen. Han är en stor pratare och räsonnör, egentligen till sitt ursprung Grek, men uppfostrad i Ryssland och Rysk undersåte. Roligt kan jag just ej säga att jag hade, men aftonen förflöt dock.

Febr. 3.

Drack kaffe med mina 2 portvakter, packade derefter ihop mina saker, tog en åsna och begaf mig bort, till stor saknad för mina portvakter, som de sjelfva sade. Det tror jag också alltförväl; ingen lära de få härefter, som morgon och afton trakterar dem med kaffe och gebeli. Jag hade dock redan låtit dem bli nästan för mycket hemma hos mig, så att de, liksom det vore helt naturligt, kommo upp till mig och lagade kaffe. I dag hemtade under vår kaffedrickning en Grek-gubbe, som bodde i samma vekale, åt mig prof på strumpor; utan vidare krus slog Saleh min stora kopp full med kaffe åt honom och drack sjelf sedan upp det Greken lemnade, ehuru han på förhand redan druckit sin portion. Jag begaf mig förbi konsulatet, fick derifrån min Turkgubbe, som förde mig till mitt nya qvarter, der jag blef sittande en stund att vänta på min blifvande betjent, som skulle komma; men då han ej infann sig, begaf jag mig ut och gjorde några små uppköp. Kort derpå kom en gammal gubbe till mig, och presenterade för mig en ganska hygglig medelåldrig man till kock. Men då han begärde 75 piaster i månaden, skickade jag honom bort, med löfte att inom några dagar lemna honom bestämdt svar.

Febr. 4.

Gick till Bokti och gjorde räkning med honom öfver hvad han gifvit ut för mig. Han var särdeles artig och treflig som vanligt, samt gaf mig ånyo försäkringar om att han skulle vara som en far för mig. Defefter gick jag hem och blef hela dagen hemma sittande, för att vänta på shekhen, som skulle komma till mig med en tjenare; men till min stora förargelse hördes han ej af på hela dagen, som derför blef mig särdeles lång och tråkig.

Febr. 5.

Sopades och städades hemma af min nya tjenare. Köptes ved och kol tillräckligt för 1 eller 2 månader. Jag gick ut och spatserade omkring på egen hand, förvillade mig litet, men kom snart åter till rätta, återvände hem omkring middagstiden och blef sedan hemma sittande hela dagen. Om aftonen i skymningen besökte mig Murad effendi, en Piemontesare, som nu slagit sig på antiqviteter. Han behagar mig mer och mer. Åt hemma ett litet varmt mål af stufning på blomkål och kött, med undantag af måltiden hos Avareff, den första varma mat på 2 veckor.

Febr. 6.

Var på formiddagen ute och spatserade litet omkring i qvarteret Moski och hittade bra nog till rätta. Satt för öfrigt hemma hela dagen. Som jag ännu ej rätt kommit mig i ordning, har jag ej rätt trefnad och har ej hunnit skaffa mig bekantskaper.

Febr. 7.

Gick till Bokti och tog pengar, var derefter i Bolak och köpte hvete, 2 vejba för 17 1/2 piaster. öfverhufvudtaget är jag ej särdeles nöjd med hela min hushållning, jag måste se till att den blir förändrad.

Febr. 8.

Hade hela natten, såsom till min stora förargelse många föregående, plågats af sömnlöshet långt öfver midnatten. Gick på morgonen med min Berberi till Bolak och köpte ris. Spatserade sedan litet omkring på egen hand och kom hem kort efter middagen. I anseende till de allt ännu fortfarande hushållsbestyren har jag ingen trefnad, och har ännu ej kunnat uträtta något eller göra några bekantskaper, men hoppas dock snart komma derhän.

Febr. 9.

Begaf mig ut på morgonen till Rodeh, men träffade ej heller nu Peterson. Jag gick hela vägen, men förvillades ändock ej det ringaste. Gick sedan omkring i Moski och satt en stund hos Köhler i kansliet. Så snart jag kommit hem, hade jag besök af shekh el hareh, som satt en stund hos mig och rökte och drack kaffe. Hvad hans ärende egentligen var, vet jag ej; kanske att få en bakhshish, men den uteblef. Derefter kom Köhler, följd af Turk-janitscharen, som dock snart gick bort och lemnade oss på tu man hand. Köhler är i allmänhet en högst hygglig ung man, i hvars sällskap man finner sig ganska väl.

Febr. 10.

Begaf mig på morgonen till Bet el kadi och bokhandeln, der jag anmodade en man att afskrifva åt mig katalogen på alla de böcker, som blifvit tryckta i Bolak. Oaktadt allt mitt krångel att han skulle bestämma priset derpå och allt gräl derom, var det mig omöjligt att få honom dertill, det skulle allt få bero på mitt godtycke. Derefter tog jag samma åsna, som förut fört mig fram och tillbaka hit, och begaf mig till Shubra, der pashans palats finnes, med den omringande trädgården vid stranden af Nilen. Jag hade krångel att slippa in, dock lyckades det mig slutligen och jag vandrade omkring ungefär en timmas tid i trädgården, som är utomordentligt vacker, anlaggd i orientalisk smak, halft liknande en från "Tusen och en natt." Isynnerhet behagade mig den stora Fiskijeh, som här var anlaggd, äfvensom pavillonen rundt deromkring, med marmorgolf och frescomålningar i taken af Europeiska målare. Träden hängde fulla af pomeranser och apelsiner, och en af trädgårdsfolket gaf mig förstulet en Frankisk pomerans, som var ypperlig; en annan gaf mig 2 rosor i knopp, naturligtvis för en bakhshish. Det hela var af stort intresse och vackert, ehuru jag ändå önskat mera orientaliskt i den och gerna sett det lilla af Europeisk smak, som inmängt sig, vara borta. Min gamle åsnedrifvare, ehuru ganska treflig, var dock ej att jemföra med min gamle Ahmad, som jag förgäfves sökt på morgonen. Efter qvällsvarden, d.v.s. middagen, begaf jag mig till Murad effendi, som är min nära granne och blef sittande hos honom hela aftonen. Jag är särdeles i valet och qvalet huru jag skall göra, följa med honom till öfra Egypten eller stanna här.

Febr. 11.

Hade mest hela natten legat vaken och tänkt på min resa till öfra Egypten, för hvilken jag finner mig särdeles hågad, så att jag ej fått sömn förän långt efter midnatt. Om morgonen gick jag bittida till Murad effendi och blef länge der. Sedan kom han till mig och satt här länge, allt väntande på sina betjenter, som voro ute på bestyr för mig. Gick sedan till Kutub khaneh för att få den mig lofvade katalogen, men den som skulle kopiera den hade blifvit sjuk och derigenom hindrad från fullgörandet af sitt löfte. Dit hittade jag väl, men var tvungen att taga en åsna för att hitta tillbaka. Blef sedan hemma sittande till maghrib och åt, men blef kort derpå efterskickad af Murad effendi, med hvilken jag tillbragte den öfriga delen af aftonen, tills för Kairo ovanligt sent.

Febr. 12.

Gick ut på föremiddagen och satt en stund hos Köhler på kansliet, vandrade sedan omkring åt Guanijeh och skulle söka Bab ennasr, för att derifrån vandra upp på bergen, men hittade den ej. Vandrade hem och satt hemma till maghrib, då Murad effendi kom till mig och satt en stund; sedan följdes vi åt till honom, drucko der thé, gingo så till ett litet simpelt café och hörde på en sagoberättare, en gammal gubbe, som i mitt tycke ganska präktigt föredrog en berättelse från folklifvet här i Masr. De här så vanliga handklappningarne och wassalam brukade äfven denne gubbe. Nyanceringarne i stämman voro hos honom mindre märkbara, ehuru dock tillräckligen enoncerade; ty gubben var hes och hans stämma till följe deraf något skränande. För öfrigt var gubben högst nyter och treflig; så äfven hans auditorium, som då och då skrattade högljudt och vid profetens namn alltid tyst mumlade välsignelsen öfver honom, men var för öfrigt högst anständigt. Murad effendi är särdeles hygglig, men Paris ligger mig allt i hågen och jag litar ej mera så mycket på menniskors hygglighet.

Febr. 13.

Gick ut om morgonen till Moski för att vexla en half dukat, men som ingen ville taga den, förde jag den tillbaka till Bokti och fick annat mynt. Åsnedrifvarne ansätta en fotvandrare här ej så mycket som i Alexandria, ehuru man här oftast färdas på åsneryggen och mera sällan går. Sedan satt jag hemma hela dagen och väntade på Murad effendi, men då han ej kom, begaf jag mig en stund efter maghrib sjelf med min fanoz till honom och blef sittande der några timmar, hvarefter jag kom hem och lade mig.

Febr. 14.

På förmiddagen kom Murad effendi, hvars Europeiska namn (tror jag) är Anfossy, till mig med en skräddare, som tog mina sista Europeiska kläder, en surtout och ett par byxor af svart kläde, för att deraf göra mig en Turkisk damir. Det måttades och prutades mycket. Närmare middagen gick jag till kansliet och satt en stund der med Köhler. Sedan gingo vi båda ut och gjorde en liten tur, hvarefter vi begåfvo oss till honom i hans nätta och vackra hus och blefvo der sittande ända till 'asr. Han gick på kansliet och jag hem och mot aftonen åter till Murad effendi. Hos Köhler hade jag sett en vacker samling snäckor från Röda hafvet och koraller, hvilka han här under en längre tid samlat. Jag har ingen trefnad hemma och i allmänhet mera tråkigt.

Febr. 15.

Gick ut på morgonen och gjorde en lång tur i staden, kom ut genom en port och besteg en höjd, derifrån jag såg något så när öfver staden och fick litet begrepp om dess läge. Sökte sedan Murad effendi, men träffade honom ej. Satt hemma för öfrigt hela dagen och läste smått. Det är öfverhufvud ett tråkigt lif.

Febr. 16.

Gick om morgonen ut och företog mig en lång vandring blott med min compass. Vandrade så godt sig göra lät på de krokiga och vinkliga gatorna rakt i SO och kom riktigt till kastellet, men gick ej dit upp, utan genom en stadsport ut på en begrafningsplats, der (emedan det var fredag i dag) mycket folk var samladt, som skrek och gret &c. på grafvarne. Derifrån steg jag upp på de kringliggande bergen, hvilka dock ej bestå af klippor och stenar, utan af sand blandad med löstliggande mindre och större stenar, och så lös att den gerna ramlar. Jag gick på spetsen af dessa höjder, der en liten smal gångstig var trampad af fotgängare, och hade en härlig utsigt öfver den underliggande ruinfulla och till förfall lutande staden, begränsad i NV af vackra gröna fält och trädanläggningar samt Nilen med sina båtar, längre bort af Afrikanska sandfält, på hvilka högst reste sig de trenne pyramiderna, och längst bort sandhöjder, liknande dem jag stod på. Åt NO låg öknen, så långt ögat kunde nå, under mig åt öster sandhöjder och sanddalar, i en af hvilka närmast mig syntes nästan en liten stad af gamla kungars grafvar, uppförda i form af moskéer. Jag satt en stund på den största höjd jag kunde komma upp till, fröjdade mig öfver utsigten och betraktade med min kompass direktionerna af staden, som jag tänkt mig större än den nu förekom mig. Jag vandrade sedan ner och kom riktigt tillbaka genom staden, allt med min kompass, på annan väg än jag stigit upp, förbi stora moskéer, ur hvilka folket just kom från middagsbönen. Jag gick sedan till Köhler, satt hos honom en stund, återvände hem något före 'asr, och fick kort derpå besök af shekhen i Darb el gineneh, som jag i dag träffat på gatan och inviterat att komma till mig. Han satt en stund och pratade, men förekommer mig högst usel, villig att för en bakhshish sälja sitt skägg och allt annat. Jag blef kort derpå efterskickad af Murad effendi, hos hvilken jag tillbragte hela aftonen under prat vid vårt thé.

Febr. 17.

Gick om morgonen till Murad effendi, som just var sysselsatt med en man, hvilken skulle göra åt honom något arbete. Han krånglade mycket med honom, visade, förklarade och ritade för honom, samt accorderade om priset; det var högst roligt att se huru väl han förstod att ställa sig med honom. Sedan följdes vi åt ut, vandrade mycket omkring i Khan elkhalili, och i trakten af Elazhar handlade vi 2 muslinshawlar till turban för 26 piaster. Sedan gingo vi genom Judarnes qvarter, som var trängre och smutsigare än något annat jag ännu sett här, och veko der upp hos föreståndaren för ett silfvertrådsspinneri. Han var en Arab af omkring 40 till 50 år, med ett vackert grått skägg och en särdeles välvillig, mild karaktär, dertill pratsam och hjertlig. Vi talade med honom om någon man, som skulle gå hos mig och lära mig språket &c. Han sade sig känna en sådan och beställde oss om aftonen till ett café i hans granskap. Derefter gingo vi hem och jag blef hemmasittande ända till maghrib, då jag åter gick och hemtade Murad ut till vår bestämda mötesplats. På cafét träffade vi vår Sejid Mohammad i ett litet sällskap, bland andra äfven den sherif, som han ämnat till min lärare. Han pratade med honom om saken jemte Murad först i tysthet och sedan den tycktes liksom afgjord, kom sherifen, satte sig bredvid mig och började med de vanliga Arabiska complimenterna, såsom salamat tajibon &c. Vi pratade om allehanda och kommo väl öfverens. Man tog mig för moslim, ty Murad hade gifvit mig ut för en sådan, hemma ifrån Circassien. Hans namn var 'Abd el khalik; i morgon skulle jag skicka en karl att hemta honom middagstiden hem till mig. Vi suto en stund här på cafét, drucko en hvar 2 koppar kaffe, som Sejid Mohammad betalte oaktadt vi puttrade emot, och gingo sedan till ett annat café, i hopp att få höra en motahaddit. Men han hade ej infunnit sig i afton. Tiden tillbragtes sålunda blott med prat, nästan två hela timmar. Det är högst roligt att höra Arabernas vanliga complimenter, de bilda nästan ett språk för sig, som är svårt, men oundgängligen nödvändigt att lära. Hufvudsaken här, som i allt, är Allah, utrop till honom och böner till honom. Ofta när samtalet stannade af, ropade man åt Murad och mig: anastinna, d.v.s. du har hedrat oss, hvarpå man svarar: allah barak sik, eller: anastinna inte, eller något dylikt. Ofta komma de äfven närmare, sätta sig bredvid en och börja med det vanliga tajibin, hvarefter det går oupphörligen: kef kefek och alham do lillah &c. Jag blef slutligen dock något trött, isynnerhet i mina knän, då jag oupphörligen sutit hela aftonen på de höga trädsofforna mastabeh. Vi kommo något sent hem och jag gick genast till sängs.

Febr. 18.

Var om morgonen som hastigast hos Murad, gick snart hem för att vänta på Abdelkhalik, som dock ej kom förän någon timma efter middagen, men blef sittande här ända till nära maghrib. Vi pratade om ett och annat, han var glad, roade sig åt minsta småsak, såsom alla hans landsmän, och hade samma enkla, barnsligt oskyldiga karaktär man här finner öfverallt. Jag ämnade skrifva upp till pappers det jag skulle lära mig af här brukliga complimenter, men det ville han ej, sägande att det vore bättre lära sig dem utantills. Om priset ville han ej höra talas; han ville komma alla dagar till mig för intet, ty han vore min vän och vänskap passade ej tillsammans med pengar. Men det är blott ett vanligt talesätt och ej mycket att rätta sig efter. Han tog mig på allvare för moslim, och skulle skaffa mig en handskrifven Koran, ty den tryckta jag hade var battal. Så var äfven mitt qvarter ibland Kufsar och Nosara, han ville skaffa mig ett annat i sitt granskap. För öfrigt tyckes han ej vara särdeles bevandrad i sitt språks litteratur, men det är ock detsamma för mig. Sedan han gått kom Murad som hastigast till mig, men var litet opasslig och tråkig samt gick snart bort. Sedan jag således ensam haft ledsamt hemma, gick jag ut till Murad, som lagt sig till sängs och var tråkig. Jag lemnade honom derföre snart och gick hem.

Febr. 19.

Gick om morgonen till Bokti, dit nu mina pengar ändtligen hade kommit från Alexandria. Jag tog en del och deponerade det öfriga hos honom. Gjorde små uppköp, tyg till koftan och tobak &c. På eftermiddagen kom Abdolkhalik och satt hos mig. I dag föll talet på medicin, han frågade om allehanda sjukdomars grund och anledning, jag försökte förklara det för honom, så godt jag sjelf förstod, och smorde ihop än det ena, än det andra. Slutligen kom han fram med den här så vanliga frågan om bot mot incapacitet och lyssnade, som det tycktes, med särdeles uppmärksamhet och intresse till hvad jag sade. Vi åto vårt aftonmål tillsammans, drucko kaffe, hvaraf han tyckes vara en stor vän och rökte; gingo sedan ut tillsammans, passerade det café, der jag först gjort hans bekantskap, och träffade der hans bror och Sejid Mohammad, med hvilka vi en stund pratade. De gingo hem, men Abdolkhalik och jag gingo till ett annat café, der vi hörde Kairos förnämsta sagoberättare shekh Isma'in. Han hörde till klassen Zahirijeh, var en gammal ärevördig gubbe med alldeles grått eller hellre hvitt skägg, och berättade med stor värdighet, smak och liflighet. Jag förstod dock ej mycket af hans berättelse, i anseende till min ovana att höra detta hans språk och emedan jag satt något långt ifrån honom. Hans auditorium var temmeligen talrikt och uppförde sig i allmänhet med stor anständighet och hygglighet, utan all sorts oväsende, blott emellanåt sakta sägande i anledning af berättarens ord eller föredrag något beröm åt honom eller åt sin granne. Platsen för församlingen, såväl som för föredragaren sjelf, var en öppen gata, dock nu täckt med några skynken, troligen på det vinden ej skulle släcka ut lamporna, som der voro upphängda. Vi suto en del på en mastabeh, som gick längs ena väggen, en del på serirer uppställda längs andra väggen. Vi drucko kaffe och sherbet samt betalte hvarje kopp af det ena som det andra med 5 fadda; åt gubben gaf hvar och en äfven 5 fadda. Jag gaf honom dock en piaster och fick derföre mycket bannor af Abdolkhalik, som sade att det var emot kanon och således ej passade sig. Derifrån gingo vi vidare till ett annat café på hemvägen, der en sångare fanns som samlat omkring sig ett stort auditorium, dels på den här något bredare gatan, dels på mastabeh, som gick längs väggen af de nu tillslutna bodarne. Han föredrog sin sång med den vanliga messande och tremulerande tonen, så att några takter utgjorde en sats och han sedan pauserade längre eller kortare efter eget godtycke. Genast efter det han tystnat, hörde man från hela auditorium ett utrop af ah, än längre, än kortare utdraget, allteftersom sångsatsen tycktes behaga; men utropet hördes alltid, åtminstone ett kortare från en del af församlingen, och det tycktes svara emot våra applaudissements, samt anses lika nödvändigt som de senare hos oss. Jag hade svårt att få rätt reda på sångarens melodi, i anseende till det långsläpande och dallrande sätt hvarpå den föredrogs. Jag hade i afton en shawl lindad om min tarbosh, till likhet med en effendis turban, och passerade derföre på allvar (såsom äfven Abdolkhalik tror) för en sannskyldig rättrogen moslim. Vi kommo ej hem förän kanske omkring kl. 11, hvilket för mig var förfärligt sent, så att jag kände mig ganska trött, dels af den långa tiden, dels isynnerhet derföre att jag hela aftonen sutit på de höga sofforna med underslagna ben. Kaffe hade jag äfven i dag druckit för mycket, så att jag gick med stort nöje till sängs.

Febr. 20.

Uträttade just ingenting; satt hemma mest hela dagen och dels skref bref hem, dels väntade Abdolkhalik, som ej kom. Om aftonen afskedade jag min tjenare, utan synnerligt krångel från hans sida.

Febr. 21.

Satt hela dagen hemma och skref mina bref färdiga. I dag kom Abdolkhalik bittida vid middagstiden och satt närmare maghrib; derunder kom äfven Murad hit och satt en stund.

Febr. 22.

Förde mitt bref adresseradt till Tantavi och innehållande ett till Bonsdorff, ett till min mor och min bror samt ännu ett till Karl Lundahl; jag förseglade det på kansliet och lemnade det åt Amin Agha. Köhler träffade jag ej. Om aftonen drack thé hos Murad effendi, lefde för öfrigt hela dagen på torr mat och kaffe. På eftermiddagen satt Abdolkhalik hos mig och hade hemtat med sig tvenne munstycken och en heggab, på hvilka vi handlade litet, utan att komma till något resultat. Hans heggab ville jag väl hafva, men kunde på intet sätt förmå honom att bestämma något pris, utan tiden gick förbi under det vi å begge sidor uppfordrade hvarandra att säga först, samt då och då upprepade det här vanliga: valla khodoh belash.

Febr. 23.

Gjorde en liten tur i Moski, utan att uträtta någonting; återvände och satt hemma för öfrigt hela dagen. Närmare 'asr kom efter vanligheten Abdolkhalik och satt närmare maghrib. Det är icke utan att han, såsom alla egentliga lärare, är mig något tråkig.

Febr. 24.

Satt hemma mest hela dagen, väntande på shekh Elmokhaddamin, som ej kom. Gjorde en liten tur och begaf mig derefter till Murad, der vi hade att göra med vår skräddare, som fick mycket arbete af oss. På eftermiddagen satt Abdolkhalik hos mig. Efter maghrib gick jag åter till Murad, der vi drucko thé och kommo in i intressanta ämnen, t.ex. om bildningens framskridande. Han är litet sjuk i sina åsigter, såsom han äfven tyckes vara sjuk och litet gammal i sitt sinne. Jag hade hela dagen lefvat nästan blott på bröd, tobak och kaffe; det blir nu redan nästan för torrt och jag väntar med otålighet att i morgon få mig en ny tjenare.

Febr. 25.

Hade besök om morgonen af shekh Elmokhaddamin, som hemtade mig en tjenare, den jag ej just var mycket belåten med, men dock behöll för de få dagar jag tänkte stanna här. Gjorde en tur till Khan el khalili och gjorde liten handel. Satt sedan hemma hela den öfriga dagen med Abdolkhalik närmare maghrib, hvarefter Murad som hastigast kom till mig.

Febr. 26.

Gjorde en tur till boklådan, tog min katalog, satt en stund der och pratade med gubbarne, af hvilka en hela tiden pratade med mig på gamla språket. Jag frågade dem om det var sannt att man i Bolak höll på att trycka Koran och runkade starkt på hufvudet när de bejakade det. Också tycktes man på fullt allvar taga mig för moslim och gaf mig Islams helsning i hela dess vidd, då jag gick. Sedan gick jag till konsulatet och satt en stund hos Köhler. I dag kom ej Abdolkhalik, utan jag väntade honom förgäfves. Om aftonen gick jag till Murad, för att få honom ut i det vackra månljusa vädret. Efter en helt kort promenad gingo vi in till en Fransk doktor i Egyptisk tjenst. Här talades mycket om en högst skandalös historia, som passerat emellan honom och en annan Europé; man apostroferade mycket här bosatta Européer. Gud nåde dem! Hvar helst man träffar dem äro de usla. Man berättade äfven att pesten är i Alexandria och att ungefär 15 personer dö der om dagen. Det ingaf mig ingen fruktan.

Febr. 27.

Gjorde om morgonen en liten tur till konsulatet, satt en stund hos Köhler, och talade om bokaffärer. Satt för öfrigt hemma hela dagen, skref Arabiska och väntade på Abdolkhalik, som ej kom i dag heller. Jag undrar hvad som går åt honom, och fruktar att han har några misstankar om mig. Mot aftonen gick till Murad och tog honom ut. Vi gingo till cafét, der Abdolkhalik och hans sällskap pläga samlas, men der voro de ej i afton. Sedan vandrade vi åt åtskilliga håll, förbi flere moskéer, i hvilka shekher höllo på att läsa med en stämma, liknande våra katolikers messa, och kommo hem något sent, i det vackraste månsken.

Febr. 28.

Satt hos Köhler en stund på kansliet och hörde på en Grek, som med särdeles lätthet utlade historien om en qvinna, i hvilken han var invecklad och sökte rätt genom konsulatet. Han talade visst en half timme oupphörligt, flytande, utan att det minsta stappla, och hade derunder nätta och lätta åtbörder. Gick derefter på en liten omväg hem och blef hemma hela dagen, väntande på Abdolkhalik; men åter förgäfves. Antingen har han något i sinnet emot mig eller törs han ej ut, af fruktan för firdeh, som nu drifves in på alla håll. Mot aftonen gick jag ut, passerade förbi Murad för att få honom ut, men som han ej var hemma, gick jag ensam, gjorde först en liten tur och stannade sedan i cafét nära hemmet i vårt qvarter, och hörde på den gamle hesa Mohaddit. Fördömdt att jag ej väl förstår honom; men han berättar med en olika stämma mot den han begagnar i vanligt tal.

Febr. 29.

Gick på morgonen till Köhler, men som han ej funnit någon assignation, gick jag till dragomanen vid Engelska konsulatet. Han är en särdeles bestyrsam man, alla skrika efter honom och han parlerar alla möjliga språk. Jag hörde honom denna morgon tala färdigt och korrekt Arabiska, Turkiska, Franska, Italienska, Engelska, och litet Tyska, men detta sistnämnda språk obetydligt. Han lofvade rangera saken för mig tills i morgon, och talade med en Jude eller Armenier eller något dylikt, som i morgon skulle ge mig en sådan assignation. Fick af Bokti till låns ett utdrag af Sihah. Vandrade omkring och gjorde små uppköp af snus &c., så att jag ej hann hem förän en stund före 'asr. Min tjenare gick vid denna tid ut för att köpa kött och behagade bli borta ända till närmare maghrib. Då jag länge förgäfves väntat på maten, gick jag slutligen i förargelsen till Murad och med honom på en liten spatsertur, hvarefter han kom till mig och blef sittande här en stund att röka och dricka kaffe, som jag lät koka, ehuru det var något sent.

Mars 1.

Gick till Bokti och tog pengar för att köpa böcker, men det kunde ej ännu i dag bli någon handel af, emedan det var lördag och emedan jag ej förän i morgon kunde få en assignation af vexlaren. Till honom förde mig en ung Moldavier, som jag träffade vid konsulatet och hvilken jag sedan följde till hans bod i Khan elkhalili. Moldaviern var en ung treflig man och högst artig. Från honom gick jag efter min kompass genom åtskilliga delar af staden och kom hem något efter middagen. Sedan gick jag till Murad, drack thé hos honom och pratade en stund. Han talade om Wrede, sade att det var en skojare, som här genom praktik lärt sig Arabiskan, utan att det minsta förstå läsa den; att han fordom varit bränvinssäljare eller brännare här och äfven såsom dragoman färdats med resande, hvarvid han ej handlat på det redligaste.

Mars 2.

Sprang hela förmiddagen omkring till vexlaren, vårt konsulat och kutub khane, för att bestyra om böcker; men kunde med allt detta ingenting uträtta. Jag fann mig häraf tråkig och ledsen i allmänhet öfver mitt lif hittills, som gått utan särdeles märkbar nytta. Vädret var äfven fult i dag, med ordentlig storm, som dref damm omkring, så att man äfven inne i rummen oupphörligen sväljde stoft. Mot aftonen gick jag till Murad och drack efter vanligheten thé med honom och tillbragte aftonen under samtal.

Mars 3.

Murad kom bittida hit och tog mig på sängen, hvarefter vi drucko kaffe och gingo till Bolak, för att accordera om båt till öfra Egypten, men afgjorde ännu intet bestämdt. Här voro vi inne på ett slags värdshus, åto en fisk och drucko sedan kaffe på samma ställe, der jag tillbragte första natten i Kairo. Vädret var blåsigt och fult och jag tyckte mig särdeles trött efter promenaden. Det oaktadt gick jag genast vid min hemkomst åter ut, vek först in i Diwan el mudaris, träffade flere hyggliga och artiga unge män, gjorde sedan en lång tur i staden med min kompass och kom hem vid 'asr mycket trött.

Mars 4.

Gick på förmiddagen för att hemta Murad, men då han ej var hemma begaf jag mig ensam till Khan elkhalili och såg på marknaden der, som var ganska liflig och hålles hvarje måndag och thorsdag. Jag vandrade upp och ned, men köpte ej annat än ett skrifdon. På vägen dit träffade jag Abdolkhalik, som såg litet flat ut och lofvade komma till mig vid 'asr, men höll ej ord. Satt hemma den öfriga delen af dagen ända till maghrib, hvarefter jag gick ut till Murad; men emedan han sof och var något illamående, gick jag straxt bort, vek in i mitt vanliga café och hörde på den gamle Mohaddit, som jag dock allt ännu har svårt att förstå. Hade besök af shekh Elhare, som var uppbragt på de här uppe boende Fransmännen, för det de koka ocb slaska med kemiska preparater här på gården, men troligen förnämligast derföre att deras kamrater rest bort, utan att ge honom någon bakhshish eller hölwan.

Mars 5.

Gick om morgonen till Murad, för att få höra något bestämdt om vår resa, men ingenting kunde ännu afgöras. Vi gingo ut tillsammans till Muski, der han hade någon affär; jag gick sedan på egen hand, men förvillades så att jag en lång stund måste gå fram och tillbaka inom ett qvarter, utan att hitta någon utgång. Slutligen ledde kompassen mig åter till rätta och jag kom hem straxt på eftermiddagen. Med Murad var jag hos en hans bekante, en damasquineur Ustad Mahmod. Han var en högst treflig man och pratade mycket, bland annat ett långt stycke ur Siret Zahir, samt om Mohammad 'Ali med mycken qvickhet och humor. Vi suto hos honom kanske 2 timmar och jag fann mig särdeles väl. På hemvägen passerade vi en moské, der Zikr hölls, hvarföre vi stannade en stund på trappan samt sågo och hörde på. Det var en samling af omkring 20 man, som stodo tätt slutne i ring och hade allehanda besynnerliga rörelser, än vridande sina kroppar i bugande ställningar, än höjande dem, derunder alltjemt upprepande språk från Koran eller annat, och läsande med en besynnerlig, hög, messande stämma elfatha. Kom något sent hem, ej utan att vara något trött.

Mars 6.

Bittida kom Omar till mig, sade sig hemtat en rais åt Murad och bad mig komma dit. Så beslöts att vi skulle gå ner och se på fartyget. Togo åsnor, redo till Bolak och uppgjorde kontraktet, som skrefs af en dithemtad skrifvare eller notarie. Det drog något långt ut, så att vi först middagstiden kommo hem. Härefter gick jag till min tobakshandlare, köpte resprovision af tobak och satt väl en hel timme i hans bod, förän den hann skäras och bli färdig. Härunder drucko vi kaffe, rökte och pratade. All, helst litet betydligare, handel går till på sådant sätt, ty man fjeskar ej. Hela min handel gällde dock blott 16 piaster. I allmänhet är det förunderligt huru långsamma menniskorna här äro och huru tåligt de kunna sitta timtal och vänta, utan att det minsta ledsna eller tröttna. Om aftonen gick jag med Murad till Ustad Mahmod, der vi blefvo sittande omkring en timma och drucko kaffe, kryddadt med neglikor. Gubben var dock i dag ej på lika godt humör, som i går, och ej så pratsam. Likaså Murad. Gjorde bekantskap med Wrede, hvilken verkeligen förekom mig som en skojare, med den vanliga Tyska stormunnen. Han lofvade ge mig goda upplysningar och förhållningsreglor för min resa; han kände bäst sättet att färdas i Arabien, ty han hade på det rätta och enda rätta sättet både företagit och utfört sin resa o.s.v.

Mars 7.

Gick bittida till Murad och tog honom ut till Khan elkhalili, der vi skulle handla allehanda, men emedan han hade affärer på annat håll, lemnade han mig snart ensam; jag vandrade omkring på thorsdags marknaden eller auktionen, kom i fäl med boksäljare, dels på gatan, dels inne i kutubijeh, och handlade åtskilliga saker för universitetet. Äfven köpte jag ett par nya skor af en sherif, som frågade mig mitt namn; likaså hade äfven den shekh Ibrahim gjort, af hvilken jag på gatan köpt böcker. Sherifen qvestionerade mig mycket om Murad, som först på morgonen varit med mig der, och frågade om han vore moslim. Jag sade mig ej känna honom, hvarpå han sade sig anse honom för en Frank och gjorde dervid en högst rolig, något föraktande min, liksom han ville varna mig för honom. Då jag sade mig vara Tscherkess och läkare, upprepade han flera gånger: ma ska allah. Jag kom hem middagstiden, men begaf mig straxt åter ut till kutub khaneh och köpte Alfijeh, hufvudsakligen till lektyr under resan. Om aftonen drack jag thé hos Murad i sällskap med en ung Fransos, nyligen kommen från Suez, och gjorde derefter en liten promenad med Murad, i vackert, månljust och stjernklart väder.

Mars 8.

Bittida om morgonen till Murad för att träffa raisen (skepparen) och ge honom pengar; men som han ännu ej var kommen, ej heller efter någon väntan kom, begaf jag mig bort till Bokti, tog af honom pengar och gick åter till Murad. Icke heller nu var raisen kommen. Jag gick då till Prunner och fick af honom bekräftelse på hvad jag länge misstänkt, att nemligen Murad här ej var på det bästa känd, utan fastmer såsom en krångelmakare, hvarfore jag genast beslöt att slå hela resan med honom ur hågen. Gick åter till Bokti och underrättade honom om mitt beslut; han bad mig hemta raisen till honom. Der erfor jag att Kraemer och Timofejef voro hit ankomna, hvarföre jag gick till Köhler, der jag träffade den sistnämnde, ännu nästan lika barnslig och pojkaktig som i institutet. Jag blef en lång stund der, pratande med honom och med Köhler. De äro dock ingendera af mitt folk. O att jag nu hade här någon af mina Finska bröder! Kort härefter träffade jag händelsevis raisen på gatan och förde honom till Bokti, som talade med honom och förmådde honom lofva att återhemta den ena af de två guinéer, jag gett honom i förskott. Dock när raisen var gången, sade mig Bokti: "tro ej att han kommer". Derefter gjorde jag ensam en liten promenad i staden, trött och ledsen, men på sätt och vis glad och tacksam mot Herren, som underbarligen ledt mig utur en ögonskenlig fara. Jag kom hem och stultade ensam i min stora ka'ah, sedan jag på morgonen låtit min tjenare gå. Nu kom 'Omar med bud från Murad att jag skulle komma dit. Jag kan ej neka att det var med någon ovilja jag gick dit, men gjorde det dock för apparencens skull, åt med honom och drack kaffe, men kom snart hem.

Mars 9.

Var hela morgonen på språng för att träffa Murad, som å sin sida äfven var på språng för att få Omar på fri fot. Man hade nemligen tagit honom på gatan och fört honom i vakten, till följe af ordres från Abbas pasha. På eftermiddagen kom hit Timofejef, följd af Amin agha, och de blefvo här sittande att dricka kaffe. Sedan gick jag ut med Timofejef och följde honom hem. Sedan jag lemnat honom och gått ett stycke i trädgården, kom jag i fäl med en gammal Engelsman med kortskuret grått skägg. Vi följdes länge åt, än spatserande, än stannande, allt under prat. När han hörde att jag var Finne, förundrade han sig högeligen, sade att man i England och Frankrike visste stort ingenting om det landet och att dess folk ansågs som "savages". Han skref upp mitt namn i en liten annotationsbok, jemte mitt land, vårt universitet och min ålder. Det dröjde ej länge förän samtalet föll på religionen, då han började filosofera och prata högst ifrigt, allt som oftast stannande och, som det tycktes, glömmande sig i sitt prat. Jag följde honom hem till hans port, emedan det redan blifvit något skumt och han ej rätt tycktes hitta vägen. Då vi skildes, frågade jag honom hans namn; han sade sig böra vara känd till namnet, emedan han hade publicerat många arbeten, men genom förföljelse och intrig blifvit kringskuren i sin verkningskrets. Han var öfverhufvud en högst rolig och originell gubbe, jag hade mycket roligt med honom, och vi lofvade att se hvarandra åter. Han gaf mig nu sitt kort, der han kallades: Rev. John Pring. På hemvägen anhöll mig Wrede på gatan och vi blefvo stående väl en halftimma att prata. Han hade den vanliga Tyska jargonen, talade om Pococke &c. och var nu sysselsatt med utarbetandet af sin resa, som skulle tryckas. Längre fram på gatan fick jag fast Murad, med hvilken jag följde till hans hem och drack thé der, i sällskap med Fransosen från Suez. De tyckas båda två vara i trånga skor och ej rätt veta hvad de skola företaga sig.

Mars 10.

Drack kaffe på morgonen med min Berberi, som pratade allehanda, isynnerhet om Koran, ur hvilken han ville lära sig suran iasin, den han fordom kunnat, men numera glömt. Han håller mig för en muslim och sade: "du känner och kan Koran, men folket säger allt ännu khavage". Längre fram på förmiddagen kommo Timofejef och Amin agha hit och jag begaf mig med den sistnämnda till Bolak, der jag erfor att Murad i går morgons talat med skepparen, gifvit honom ännu 60 piaster 'arbon och sagt att de 2 guinéerna voro från hans ficka, med mera dylik lögn. Saken afgjordes så, att jag i morgon skulle komma dit med Murad och jemte honom der afsluta saken med skepparen och dabiten, som Amin agha tagit ut från ett café. Middagstiden gick jag till Murad, men träffade honom ej förän omkring 'asr. Jag sade honom dock ingenting annat, än att konsulatets janitschar ensam varit till Bolak, och bad honom i morgon följa med mig dit, hvilket han naturligtvis lofvade. För öfrigt hade han det tvungna lugn i sitt ansigte, som man alltid finner hos gamla rackare; men han tycktes ej mera kunna se mig rätt i ansigtet. Om aftonen kom han till mig och efter hostningar och pustningar upprepade han sin redan i går gjorda begäran, att jag måtte låna honom pengar, hvarvid han gjorde mig allehanda projekter, dem jag naturligtvis ej kunde antaga. I dag, liksom i går, var en het dag, med qvalmig khamasin luft, impregnerad af damm och rök; isynnerhet inne i staden kunde man ej draga ett enda friskt andetag.

Mars 11.

Gick om morgonen ut för att göra min uppvaktning hos Kraemer, men det var då för bittida. Derpå spatserade jag i alléen, stannade i ett café-tält, satte mig på en serir med benen i kors under mig samt begärde kaffe och shishe. Medan jag väntade kom en Syrier, med hvilken jag gaf mig i samtal. Vi kommo oss i vidlyftigt prat, och som han säkert fann mitt tal för mycket grammatikaliskt, började äfven han tala samma språk. Man hemtade mig kaffe med socker, men jag gaf det tillbaka och sade att jag fordrat det utan socker. Derefter började Syriern kalla mig effendi. Vi pratade länge och det var ganska roligt. Derefter gick jag åter till Kraemer, men nu var han upptagen af konsuler, som voro hos honom. Jag gick derföre till konsulatet, dit Peterson snart ankom och frågade efter mig. Han blef sittande der och det var med obeskriflig fröjd jag åter talade mitt modersmål. Men i början var det mig nästan såsom ett främmande språk, orden ville nästan fattas mig. Men å andra sidan tyckte jag mig ännu aldrig hafva funnit mitt modersmål så vackert; det var med en viss stolthet jag ansåg mig lycklig att äga ett så äkta rent modersmål. Peterson sjelf tycktes vara en hygglig, treflig, ung man. Vi kommo äfven på det vanliga Svenska kapitlet och deri var han lik alla sina landsmän. Middagstiden var nu inne, hvarföre vi slutade med en öfverenskommelse att träffas snart igen. Jag gick härefter till Kraemer, vår generalkonsul. Han var ensam och ledig samt tog emot mig med särdeles hygglighet. Han tycktes ännu vara helt och hållet intagen af sin resa till öfre Egypten, talade mycket om den och de underbara saker han sett, så att hos mig stor lust uppstod att resa dit och tillika stor förargelse öfver att min tillämnade färd dit så snöpligen krupit i säcken. Han hade en blandning af Tyskt, Engelskt och litet Ryskt i sitt väsende, tycktes vara beläsen, men kanske vilja litet briljera dermed. I allo och öfverhufvud var han dock en högst förtjenstfull och präktig man, såsom jag förut hade hört från många håll. Omkring 'asr gick jag till Engelsmannen Pring och gjorde en högst egen, besynnerlig visit. Tiden upptogs hel och hållen, omkring halfannan timma, af hans prat och filosoferande uti religion. Hans idéer tycktes mig just ej egna eller originella, sannt religiösa utan att vara just strängt pietistiska; i hans väsende fanns den äkta vanliga Engelska rättframheten och ärligheten. Han tog fram ett arbete af sig, ett poem som han kallade The millennium eve, och läste upp för mig derifrån några stycken, med en högst enkel, okonstlad och ren deklamation. Men fri var han dock ej från författarefåfänga. Han sade att detta hans arbete stod och paraderade på de förnämsta bokhandlares hyllor i London, vore med högt beröm omordadt i flera Engelska tidningar, isynnerhet Times, och dock köpte ingen menniska det. Han sade sig vara förföljd, förbjuden att predika och publicera något, men hade dock bibehållit den ungdomliga själsfriskhet, som en sann religiös tro alltid ger och en allvarlig vilja att offra sig för Herrans och det godas sak. En besynnerlighet var, att han sade sig alltid börja Fader vår med: "helgadt varde ditt namn, fader vår." Han är i sanning en egen och rolig man, men, som jag tror, värd all aktning. Derefter gick jag till Ustad Mahmod och blef sittande hos honom hela aftonen. Han lofvade skaffa mig logis i sitt qvarter &c. och tyckes vara en högst präktig man; dock smärtar och litet skrämmer det mig att ha gjort hans bekantskap genom Murad.

Mars 12.

Vandrade om morgonen ut genom en stadsport, uppå sandbergen och fröjdade mig öfver den vackra utsigten. Nedkommen derifrån vandrade jag ännu litet omkring i staden, vek in hos Timofejef och satt der en stund. Murad skickade efter mig. Vi hade på gatan en något maliciös explication mellan oss. Derefter spatserade jag omkring birket och gick vid maghrib till Ustad Mahmod, som i går hade inviterat mig till sin aftonmåltid. När jag kom, var han ännu ute och jag blef länge sittande med hans unge slägtinge, som bor i samma hus hos honom. Efter 'eshe kom han sjelf, med en annan gammal ärevördig gråskäggig gubbe, som genast när han kom in begärde en seggade och gjorde sin bön. Derefter hemtades bordet fram och vi började äta. Som allt här är tvärt emot hvad hos oss, så började man med bakelser, en smörtorta och en söt torta; först sedan vi ätit deraf, sade värden bismillah och nu började vi gröpa i kötträtterna, som alla voro rikt anrättade, särdeles välsmakande och isynnerhet mycket kryddade med peppar. Emellan bitarne togs från en liten skål i ättika inlaggd lök och gurkor, samt lång gräslök, som låg bredvid. Bröd lades i ymnighet omkring bordet, icke på det, utan omkring dess fötter och lyftades aldrig uppå bordet, utan derunder bröts en bit och stoppades i munnen. Jag märkte mig ännu vara något klumsig och generad, men det var ock första gången jag åt hos Araber. Efter måltiden kokades kaffe i en framlyftad mankad och vår värd började efter vanligheten med historier från Zahir, der han tyckes verkeligen vara väl hemma. Det hela var öändligen trefligt och roligt, isynnerhet genom den fullkomliga olikheten emellan vår värds och den andre gamle shekhens karaktär, som var högst långsam och litet torrolig. Vi suto kanske till kl. 5, d.v.s. omkring kl. 11 på aftonen, rökte, drucko kaffe och hörde på vår värd, som blott sällan afbröts af någon annan. Sedan följdes den andra gästen, den gamla shekhen, och jag åt bort och vi hade ett långt stycke samma väg.

Mars 13.

Gick bittida om morgonen ut till Sok ennahhasin och köpte tisht och 'ibrik åt mig för 50 piaster. Gjorde sedan några turer i staden hit och dit; träffade Pickering, som nu återkommit från öfra Egypten. Det var med stor fröjd jag återsåg honom, och äfven han tycktes vara glad att träffa sin "old friend" som han sade. Han var ganska förändrad till sitt utseende, såg mycket friskare och raskare ut, hade mycket mera lif i hela sitt väsende, var muntrare och pratsammare. Deremot tyckte han att jag tagit något af och blifvit magrare, än då han såg mig ombord på Scamandre och i Alexandria. Det tror jag ock, ty det tråkiga lifvet här, isynnerhet de senaste dagarnes händelser, den nu böljande hettan och khamasin hafva mycket kostat på mig. Jag satt en stund på kansliet och såg der en Perser, en khodja hos Abbas pasha, som nästan var en den vackraste man jag sett. Han reciterade Persiska verser med en särdeles klangfull stämma och talade äfven flytande Arabiska och Turkiska. Murad hade sökt mig åtskilliga gånger i dag, men icke träffat mig, hvarmed jag ock var nöjdast. Vid maghrib gick jag enligt öfverenskommelse till Ustad Makmods hus och tog efter liten väntan honom och hans slägtinge med mig hem, ty vi hade i går kommit öfverens att de skulle supera här. Fattoma hos Fransmännen i öfra våningen hade tillredt vår måltid och den var i sanning rik och öfverflödig, med 10 eller 12 rätter, tror jag, allt för de 5 francs jag gifvit henne. De blefvo sittande här temmeligen sent och drucko äfven thé. Ustad Mahmod berättade efter sin vana historier, i dag ur Tusen och en natt om Haron arrashid. Det var öfverhufvud ganska trefligt och klockan var säkert 5 eller 6 (11 eller 12), då de gingo bort.

Mars 14.

Gjorde om morgonen en lång vandring i staden och kom åter till ett ställe i SV delen, der jag förut en dag förvillats. Detsamma hände mig i dag, jag vandrade flera gånger samma väg, men kom aldrig ut från qvarteret der jag blifvit instängd. Slutligen kom jag dock ut till Khan elkhalili och sålunda kort efter middagen hem. Murad hade åter i dag sprungit och sökt mig, jag vet ej huru jag skall bli af med honom fullkomligt. På eftermiddagen vandrade jag äfven omkring med Timofejef, och stannade i ett café vid Birket.

Mars 15.

Besökte Pickering, som jag tycker har blifvit en helt annan man, i allo till stor fördel för honom. Jag satt der omkring en timmas tid och fann det ganska trefligt. Han är i allmänhet fördragsammare med språket, än de flesta Engelsmän, och tyckes ingalunda tråkas ut af mitt tal. Träffade senare Timofejef och satt med honom en stund i ett café; gick derefter hem till honom och tillbragte i hans och shekh Dosokis sällskap hela aftonen till ganska sent. Shekhen var en oändligt treflig och präktig man, med något tycke af Tantavi, icke "fanatiqvé", som han sjelf sade. Dock Tantavis like har jag ännu ej funnit. Han gaf mig mycket beröm for mitt språk, det var fasih &c. Men hvad jag ej kan tåla är orden genabek, hadratek, som numera kommit in i Arabiskan. Äfven här får folket den Franska artigheten allt mer och mer. O att jag vore bland Beduinerna!

Mars 16.

Satt i kansliet en stund och väntade på Amin agha, som ej kom i dag. Träffade på hemvägen Peterson, som jag tillfrågade om Pickering. Han sade att han var en mycket lärd man, stor naturalhistoricus och isynnerhet frenolog. När jag kom hem skickade jag min Berberi till Oriental hotel med en biljet och riktigt hemtade han min Pickering hit. Han blef sittande här något öfver en timma, vi drucko kaffe, rökte och funno oss trefligt tillsammans, åtminstone jag. Omkring 'asr gick jag ut och åt middag på ett Grekiskt matställe, som jag hittade på i Moski. Derefter vandrade jag ännu litet med Timofejef och gick slutligen till Ustad Mahmod, men träffade honom just nära hans hus tillika med Murad, hvarföre jag lät dem passera, utan att anhålla dem.

Man 17.

Om morgonen kom till mig Timofejef och sedan vi druckit kaffe tillsammans gingo vi till Divan elmudaris, för att träffa Refa'a effendi och tala med honom om de böcker vi skulle köpa från Khutub khane. Han var ej tillstädes, men vi blefvo en lång stund sittande hos shekh Kotta, Tantavis goda vän och lärare. Elever samlades omkring oss till stort tal, vi pratade och hade trefligt. Kotta tyckes vara en skicklig man, men har äfven något af det halffranska fladdriga väsendet och några artighets-termer, hvilka jag till min stora förargelse funnit här hos så mycket folk. Detsamma tyckte jag mig äfven märka hos eleverna, bland hvilka en stor del äfven talade Franska ganska väl. Med skäl kan man säga att Mohamedanismens sista tider äro inne, att ett förderfvets och förfallets dialektiska moment träder in i Orienten; men det är väl ett nödvändigt öfvergångssteg till något bättre, såsom jag hoppas. Dock allah dalam. Jag fick äfven här beröm för mitt språk af Kotta och andra. Derefter gingo vi till Timofejef, drucko thé och spelade ett parti dam, hvarefter jag sökte Ustad Mahmod, men fann honom ej hemma förän efter 'asr, då jag satt en stund uppe med honom på hans tak och hörde honom tala vackra historier om Murad, som i går försökt bakdanta mig inför honom. Jag föreslog för honom att få bo och lefva i hans hus, såsom en medlem af hans familj; till min stora förundran gick han in derpå. Går detta i verkställighet, så är det sannerligen den största lycka som kunnat hända mig.

Mars 18.

Sprang hela förmiddagen för att få tag på Refa'a effendi, men träffade honom ej. Satt en stund i kansliet och språkade med en just från pilgrimsfärden återkommen Perser, som hade förlorat sitt pass på vägen och nu anhöll om nytt. Han skref en utmärkt vacker Persisk stil; jag fick af honom ett profstycke, som han här skref åt mig. Begaf mig efter 'esha till Ustad Mahmod, åt der med honom och en ung vacker prydlig man, som utomordentligt behagade mig. Han pratade efter vanligheten sina historier hela aftonen, med en särdeles stor berättareförmåga och liflighet, allt under oupphörligt drickande af kaffe och tobaksrökning. Senare kom äfven Hossein hem och vi suto uppe tills mycket sent. Slutligen hemtades fram bolster och breddes ut på golfvet, då vi jemkade oss till sängs. Vi lågo alla 4 liksom i syskonsäng, Mahmod och Hossein läste mycket böner när de lade sig, otaliga gånger upprepande isynnerhet bismilla. Man lade sig först under täcket och klädde så rätt af sig, till och med skjortan. Turbanen behöll Mahmod på sitt hufvud, men aflindade shawlen och behöll blott tarboshen med en liten hvit duk omlindad längst ner. Jag tillbragte en högst orolig natt, störd af trummornas och pipornas sorl, som ledsagade ankommande pilgrimer.