Front matter (continued 4)

Dec. 16.

Förde brefvet, som jag adresserat till Hyrén i Konstantinopel, på posten. Satt en stund inne hos Pickering, som skänkte mig det af Amerikanska sällskapet utgifna häftet, hvilket jag trodde han lemnat mig blott till genomögnande. Han torde ändock vara en treflig man, ehuru jag ej ännu rätt kunnat fatta hans enkla, nästan patriarkaliska manér. Flyttade från Hotel d'Europe till Hotel de toutes les nations. Jag hade allt sedan jag kommit till Alexandria ej mått rätt väl och lefvat hela tiden blott med kaffe och bröd, emedan jag ej haft den ringaste appetit. Troligen är oro orsaken dertill. Nu finner jag mig bättre på det nya värdshuset, emedan här ej råder en sådan prakt och glans som på det förra. Öfverhufvud tyckes stor luxus råda här, isynnerhet bland Européerna, helt olika mot i Konstantinopel, der allt till och med förekom mig litet sluskigt. Men större rikedom och stadens mindre vidd lära här förorsaka luxen. Äfven Araberna tyckas litet låtit smitta sig, så att de här gå grannare och kostsammare klädda än i Konstantinopel Turkarne. Men å andra sidan kan man ej se trasigare och sannare tiggarfigurer än här bland den lägsta klassen. De äro ofta nakna ända långt upp på magen, den öfra delen täckt af trasor, som man har svårt att förstå huru de kunna hållas ihop på kroppen. Vädret klarnade i dag litet upp och på eftermiddagen upphörde slutligen regnet. Jag gick mot aftonen ut och spatserade litet omkring, såg på afstånd Pompeji pelare och Cleopatras obelisk, besteg en höjd, den största här, och hade en praktfull utsigt öfver Medelhafvet, insjön och de många palmlunder, som öfverallt ligga i staden mellan de underliga husen, hvilka se ut som om en våning ramlat bort ifrån dem. För öfrigt ser det ut som om öfverallt funnes ruiner af fallna hus. Vidsträckta och djupa gräfningar tycktes vara gjorda, och i den uppkastade mullen funnos qvarlefvor af gamla pelare och kapitäler, dels af marmor, dels af granit. På toppen af höjden, der en liten fästning ligger, kom jag i samtal med en Turk och en Arab, hvilka gåfvo mig lofordet att jag talade väl Arabiska; men derföre måste jag ock ge en bakschisch af 10 para.

Dec. 17.

Gick tidigt ut. Vädret var vackert och gatorna redan nästan alldeles torra. Vandrade omkring hela hamnen och större delen af staden, och blef då och då mest af barn tillropad: Gajor. Staden hade mest öfverallt samma utseende, låga stenbyggnader med platta tak. Det förekom mig alltid som om något fattades på dem. Här och der på många ställen suto Araberna och rökte eller åto frukt eller annat, pratade och sågo nöjda ut, ehuru till sitt yttre mycket tiggarlika. Ett gräl såg jag äfven mellan en ung gosse och en soldat. Den förre var förskräckligt vild och skrek förfärligt om 5 piaster; men det hela kunde jag ej få reda på. Sedan jag så vandrat kanske några timmar omkring utan något mål, kom jag slutligen midt ibland trädgårdar, af hvilka jag inträdde i en som stod öppen. Der inne var ett större i Europeisk smak byggdt hus, som jag sedan erfor vara en Armenisk kyrka. Sedan jag här gått omkring i palmlunderna, kom trädgårdsmästaren och helsade på mig på Arabiska, och vi kommo så i samtal, hvilket allt fortsattes under spatserande och snusande. Han var en högst välvillig medelåldrig man, och gaf mig en stor mängd dadlar, dem han slog ned ifrån träden. De smakade mig mycket väl och jag åt mycket af dem. Sedan gaf han mig åtskilliga andra frukter och hela hopen af välluktande blommor. Jag dröjde visst 2 timmar i trädgården, mest i hans sällskap och trifdes mycket väl der. Medan jag gick ensam omkring der, hittade jag en röd med hölsa försedd frukt, som jag tog upp och smakade på; men den var förfärligt stark och bitter, och ehuru blott helt obetydligt kommit att vidröra mina läppar, brände det förfärligt och länge på dem som eld. Sedan jag efter mycket spottande slutligen vågade svälja saliven, brände den ännu länge i hela gommen, och då jag kanske halfannan timme derefter oförvarandes kom att klå mitt öga med samma finger som vidrört hölsan, fick jag en förfärlig sveda, som kom mig att frukta för mitt öga, men dock slutligen gick öfver. Sedermera erfor jag att denna längs jorden växande frukt var peppar. Roligt och eget var det här brukliga sättet att gå upp och ner för palmträdet. Karlen hade nemligen en temmeligen bred gördel på ryggen, hvars begge ändor förenades af ett rep, som på ena sidan kunde öppnas och fästas. Med gördeln på ryggen, repet omkring den skrofliga palmstammen och med sina fötter stödda mot trädet, vandrade han behändigt uppför det, flyttande repet för hvart steg han tog. Uppkommen till kronan samlade han dadlarne uti en korg eller skar af hela qvisten hvarpå dadelklasen satt. Sedan jag tagit afsked af min trefliga trädgårdsmästare, som vid nästa besök bad mig hemta åt honom litet af mitt snus, som mycket behagade honom, gick jag bort belastad med dadlar och blommor, rätt glad öfver min här tillbragta tid. Sedan gick jag småningom hem, läste litet ur Lanes ypperliga arbete the modern Egyptians, åt middag och blef hemma tills mot aftonen, då jag åter tog mig en liten promenad i det vackraste väder med ljum sommarvarm luft, som dock icke var qvaf, emedan hela dagen hade blåst en mild nordlig vind. När jag härunder kom till hafsstranden och stod der och såg utåt, kom jag i fäl med en fattig Arab, som sade sig ha varit portvakt hos åtskilliga Franker. Han hade förlorat ena ögat genom en Arabisk doktors dåliga behandling af någon ögonsjuka. Han talade vidlyftigt om hela saken, men jag förstod ej rätt allt. Han var för öfrigt en gladlynt och god man om några och 40 eller 50 år, ty han visste det ej sjelf rätt säkert; jag fann stort nöje i att prata med honom, så att vi blefvo stående visst en half timme och konverserade. Slutligen begärde han litet tobak att stoppa sin pipa med och jag gaf honom en qvart piaster, som han med tusende tack emottog. På dagen under min vandring i staden hade jag sett en ohygglig operation med en åsnas öga. De hade, så mycket jag i folkträngseln deromkring kunde se, med en nål dragit en grof tråd genom conjunctivan, hvilken tråd operatorn höll med den ena handen, under det han med fingrarne på den andra förfärligt och utan all skonsamhet gräfde omkring ini ögat åt alla sidor, så att bloden rann ymnigt ur det. Sedan han så en lång stund fortfarit, tog han ett glödgadt jern och brände med dess ena platthufvade ända djupt in genom skinnet på sidan af ögat, och upprepade bränningen ännu med ett dertill färdigt hållet annat jern. Härunder voro hela tiden åsnans ben bundna, dess mun och nos tillstoppade till största delen af ett öfver nosen spändt trädstycke. Hvartill allt detta tjente, antingen att exstirpera ögat, som jag dock ej tror, eller kurera det för någon åkomma, kunde jag ej få reda på. Operationen, ehuru gjord på en åsna, var ganska buslig; men de dervid assisterande och beseende tycktes det ej alls bekomma, ehuru bland dem voro flere unga barn.

Dec. 18.

Var om morgonen hos Pickering, som allt mera vinner i mitt tycke, ehuru allt ännu mycket tungrodd och njugg på ord. Var sedan ner i hamnen och fick reda på en signore Cagia, till hvilken jag hade ett bref att aflemna från hans farbror Pisani i Konstantinopel. Vandrade sedan vidare der, och var förskräckligt förföljd af åsnedrifvare, som prompt ville ha mig att rida och ansatte mig mycket värre än isvotschikarne i Petersburg. Jag kom dock undan upp till Frankernas qvarter och besökte Spitznagel, som höfligt tog emot mig. Han tyckes vara en man som laggt sig på föga annat än sitt embete, och har föga böcker eller annat i den orientaliska litteraturen, tyckes ock ej känna mycket deraf. Sedan gick jag genom bazaren och spatserade i den åt alla håll. Den förekom mig här på långt när ej så rik som den i Konstantinopel och Smyrna, för öfrigt nära nog i samma smak, blott att här satt mer sysslolöst folk, isynnerhet qvinnor och barn, som sågo förfärligt trasiga ut och voro nästan halfnakna. Här på åtskilliga kaffehus, bland hvilka ett isynnerhet förekom mig störst och bäst af alla orientaliska jag än sett, såg jag allehanda spel, största delen af dem Lane beskrifver. Jag hade vandrat hela dagen, så att jag nu för första gången sedan jag kommit hit egentligen kände mig hungrig och åt med aptit min middag. Kort derefter begaf jag mig till föreståndaren för härvarande militärhospital, en Tysk. Han emottog mig mycket vänligt och bad mig följa med sig följande morgon, då han kl. 7 skulle göra sin morgonrund. Det gör en godt, då man ensam utan bekanta och "verlassen" vandrar omkring främmande i en främmande stad, att finna någon som välvilligt tar emot en. Det var nu fallet med mig. Under min vandring i bazaren såg jag en Arabisk likprocession vandra fram, i spetsen för hvilken gick först någon sheikh åtföljd af en stor skara små skolgossar och sedan äldre karlar, derefter kom liket i en kista öfverdragen med en röd broderad duk och efterst kommo qvinnor. Pojkarne och karlarne mumlade i ett förfärligt sorl, så mycket jag genom det kunde höra, lá iláha illallaho; men tycktes för öfrigt ej just vara andäktiga eller allvarsamma, ty de pratade och skrattade derunder mycket med hvarandra, så äfven qvinnorna. Kort förut hade jag passerat förbi en liten skola, der pojkarne suto och runkade på hufvudet och hela öfra delen af kroppen under det de mumlade på sina läxor. Senare på eftermiddagen gick jag genom tullen, som är i en kasern utåt kanalen Mahhmodije, och gaf mig under vägen i fäl med en gammal gubbe som gick samma väg. Han var treflig och rolig, ehuru med Arabiskt högmod, så fellah och tiggaraktig han för öfrigt var. Jag vann dock mitt ändamål att komma i samtal med honom och vi gingo väl en half timme tillsammans och pratade. Äfven han ville naturligtvis ha en drickspenning och jag gaf honom 5 fadda. Men när vi skildes åt och han frågade om han skulle stoppa sin pipa åt mig och jag mente det ej vara nödigt, ville han ha mera, hvilket han dock ej fick. När han tog emot slanten, kysste han den först. Jag uppsteg nu på en backe och hade en vacker utsigt öfver hafvet åt alla sidor och till någon del öfver staden, hvaraf dock en stor del bortskymdes af en högre backe. Sedan vandrade jag småningom hem öfver de uppgräfningar man här gör allestädes, invid hvilka i gruset ligga många och stora stycken af pelare och annat. Här blef jag åter gäckad och bespottad af barn, som till och med kastade stenar efter mig. Vädret var som den vackraste, ljummaste vårdag hos oss, med en frisk, men mild vestlig vind. Fälten, som tycktes vara upplöjda, buro en gröda hvilken fullkomligen liknade vår brådd, och allt liknade den vackraste majdag hos oss, blott folket var annorlunda och jag var annorlunda.

Dec. 19.

Jag hade knappt hunnit lägga mig i går aftons, då jag hörde musik. Jag steg upp och såg genom fönstret en procession, föregången af en gosse som bar en fackla, efter honom musikanter bestående af en pipare, hvars instrument hade ett ljud nära liknande klarinettens, men mera skarpt, ungefär emellan den och haubois, vidare ett stränginstrument som accompagnerade med ett ljud nära mandolinens, och en tambour de basque. Efter dem kom sjelfva processionen, bestående af qvinnor och karlar, samt sist ännu 2 fackelbärare. Det var troligen ett brudtåg. Musiken var ej ful, melodin, alltid densamma så länge jag kunde höra, var enkel och behaglig. Jag begaf mig ut kl. 7 till doktor Barber och följde honom till militär-hospitalet, ridande på en åsna. Ridten är ganska beqväm, men jag tycker alltid synd om pojkarne som måste springa efter och köra på. Härvid nyttja de en trädkäpp, något hvass i ändan, med hvilken de sticka åsnan i länden. Sådan var väl de gamles kentron, om jag rätt minnes namnet. Hospitalet, som är något aflägset, är en gammal kasern, inrättad till sjukhus. Det är en fyrkantig byggnad, kanske lika stor som vår Thölö kasern, men blott med 2 låga våningar och platt tak, allt af ett temmeligen ruskigt utseende. Midtpå gården var en badstuga. Han sjelf är prefekt för det hela och kallades af alla khakim pasha. Under sig har han 4 Europeiska läkare, alla tror jag Italienare, och dessutom 2 Arabiska. Hvar och en af alla dessa läkare har åter under sig en Arabisk handtlangare, som upptecknar recepten och förbinder &c. Han sjelf sade sig hafva förbehållit sig ögonsjukdomar och operationsfall samt uppsigten öfver det hela. De sjukas antal uppginge ofta till öfver 500 och mer; nu voro här ej så många. För närvarande var här just inga intressanta fall; ögonsjukdomar åtskilliga, men ingen särdeles märkvärdig. En elefantiasis i scrotum såg buslig ut. En dylik hade han för någon tid sedan opererat, som han sade varit ovanlig och öfver hvilken han ville visa mig teckningar. Äfven hade han en liten samling af preparater, bland hvilka jag såg en stenbildning i urinblåsan, enligt bvilken han förklarade stenarnes uppkomst och fortbildning. Här gäller nemligen redan såsom lag att man kan göra nekroskopier, ehuru, såsom äfven oftast hos oss, den dödas anförvandter skola undanbedja sig det. Ordningen och snyggheten på sjukhuset var väl öfverhufvud kanske bättre än man här kunde vänta, dock ännu ganska dålig. Rummen liknade mera kättor och bodar än sjukrum. Sängarne voro ej heller särdeles goda eller snygga. Ett apotek, temmeligen fullständigt, fanns här med de nödigaste preparater, hvilka sedan dispenserades ut i ett eget rum af Arabiska farmaceuter; på burkarne stod äfven det Arabiska ordet, men det var som oftast intet annat än det Latinska, skrifvet med Arabiska bokstäfver. Läkarena voro i allmänhet hyggliga och artiga mot mig och jag passerade för en deras kollega, såsom sådan äfven af prefekten presenterad för dem, ehuru jag fullkomligen beskrifvit för honom den kurs jag gjort i medicinen. Han klagade något öfver sina kollegers intresselöshet. Och Gud vet hvad det kunde vara för män, ty här får, såsom jag af honom erfarit, hvar och en praktisera som kan skaffa sig patienter; i det afseendet finnes alldeles ingen polis, och den som vill inträda i tjenst har blott att underkasta sig någon ringa formalitet, som skall vara nästan af ingen betydenhet. Ronden gick på en helt kort stund, ehuru antalet af sjuka här var betydligt, om ock sjukdomarne kanske ej voro farliga. Kort efter det jag kommit hem, gjorde Spitznagel en liten visit hos mig, hvars mening jag ej kunde inse, om den ens hade någon. På eftermiddagen var i bazaren och köpte mig några pipor och kalamer. Spatserade litet på aftonen, men vädret var fult och kallt. Det blåste nemligen hela dagen NY nästan storm. Frankerna sågo frusna ut och hopkrumpna i sina kappor. Araberna voro lika nakna som vanligt. Äfven jag frös litet, då jag gick längs hafsstranden och såg på vågorna, som svallade förfärligt mot de nära liggande grunden och bröto sig långt upp på stranden i långa svallsjöar.

Dec. 20.

Satt hela förmiddagen och sysslade med ett och annat. Gick en stund efter middagen ut och spatserade längs hafsstranden, som nu låg full af allehanda små snäckor och sjögräs, hvilket senare barn och qvinnor samlade upp i såll ur svallsjöarne, som ännu gingo höga efter gårdagens storm. Äfven lät man åsnor gå och beta på den högre upp vid stranden uppkastade tången. Gick sedan genom ett aflägset qvarter, der husen liknade en måttligt högt uppförd mur i hvilken rummen voro, liknande källare, utan fönster, tror jag, blott med en låg dörr och så låga att troligen jag ej kunnat stå rak i dem. Derigenom kom jag till Kleopatras pelare, som är ett enda ofantligt stort granitblock, det största jag ännu sett, med hieroglyfer på alla sidor; men blott på södra och östra sidan af obelisken voro de läsliga och tydliga, på de andra sidorna voro de förvittrade, åtminstone högst otydliga och utplånade. När jag stod bredvid den förekommo mig alla föremål der omkring och jag sjelf så oändligen små, ehuru den på afstånd ej ser alltför stor ut. Derifrån gick jag hit och dit omkring i det vackraste, mildaste vårväder, och kom slutligen till en gammal man, som jag på hans gröna turban igenkände för en sherif. Han helsade på mig först och gaf sig i samtal med mig; tycktes affektera att tala det gamla lärda språket, satte t.ex. alltid predikatet i accusativus med nunnation efter verbum vara, men visade öfverhufvud välvilja och mildhet. Jag förstod hans språk särdeles väl, hvarföre jag ej gjorde mig någon brådska att gå ifrån honom och då vi slutligen skildes, ångrade jag mig och gick tillbaka till honom. Han förde mig in i moskén, der 2 män höllo på att göra sin bön, visade mig den, ehuru der var ringa att se nu i dess förfallna tillstånd, äfvensom dess fordna vidsträckthet och de 2 grafvar, som ännu voro qvar från fordom. Han sade sig vara född här under Napoleons invasion, då Fransoserna äfven skulle ha förstört minareten, som nu alldeles saknades. Hans ena öga var alldeles förstördt redan från ungdomen och det andra var svårligen fördunkladt, ehuru han sade sig se bra med det. I hela hans väsende låg öfverhufvud en mild och lugn hängifvenhet och resignation, det syntes klart att han pröfvat mycket af lifvets köld. Han sade sig bo i moskén, ehuru jag der ej kunde se någon säng eller några andra husgeråd. Han frågade mitt namn och jag uppgaf det vara Wali — ett namn som sheikh Tantavi rådde mig att antaga och som jag i sjelfva verket burit på alla mina pass och biljetter allt sedan jag kom till Havre, der man genast skref mig Valy. Han undrade högeligen på huru jag fått ett äkta muslimiskt namn, och en annan gammal gubbe, som säkert var moskéns mueddin, sade sig haft en kusin som hetat så. Gubben vann hela min aktning och kärlek, isynnerhet genom den fördragsamhet han visade alla folk och deras religion, och genom den enkla, hulda orientaliska filosofi som låg i hela hans tal. Jag kom öfverens med honom att jag alla dagar skulle få komma dit och lära mig Arabiska. Han sade sig ha mycket böcker i åtskilliga lärdomsstycken. Han följde mig långt på vägen och visade mig den, på det jag skulle hitta tillbaka. Sedan gick jag ännu längs stranden för att lukta sjögräs, och såg på åsnedrifvare som läto sina ök gå och beta på sjötången. Sedan kom jag förbi Vakil effendis hus, som ligger vid sjöstranden, och kom der i samtal med 2 unga soldater från Tanta, hvilka voro högst trefliga och verkeligen älskeliga. De klagade öfver att de på 23 månader ej fått ut någon sold och att de hade svårt om bröd och tobak. Jag bjöd dem in på ett bredvid liggande kaffehus, men de afböjde det och bjödo mig i stället in i sin vaktkoja vid porten af huset, der jag satt bland hela hopen soldater, hvilka alla bemötte mig hyggligt. Det var ett helt litet rum, på hvars murtaba eller upphöjning de utbredde för mig en matta att sitta uppå. När jag efter en kort stund åter gick bort, bådo de mig stanna. Men det började redan bli mörkt, och så verkligen glada de än voro och så mycket jag än tyckte om mig här, fann jag dock säkrast att gå hem.

Dec. 21.

Hade ingen ro att sitta hemma för gårdags sheikhen, hvarföre jag gick kl. omkring 10 ut till samma moské, der jag i går gjort hans bekantskap. Han var dock nu ej der. Jag gick derifrån efter ljud, som jag hörde, af en trumma och kom till ett litet hus, utanför hvars dörr stodo, omgifna af en stor skock barn, 2 musikanter, den ena klappande på en trumma, den andra slående tallrickar, och med dem en liten gosse som bar en grön fana med en inscription, innehållande Islams hufvudtrosartikel. Trumman var nästan i form af vår tambour de-basque, men ansenligt djupare, på båda sidor öfverdragen af skinn; då han slog på den ena sidan, hade han på den andra en flat sticka med hvilken han slog emot. Tallrickarne liknade våra, men voro mycket klumpigare och såsom jag tyckte af koppar. Jag frågade hvarföre musiken uppfördes, då de sade att det i dag var någon sheikhs fest samt uttalade molid. Jag blef fordrad att ge 5 fadda men gaf 10, och de tyckte jag var mycket frikostig. Sedan vandrade jag mycket omkring; kom till en tullport, der tvenne soldater suto och spelade det här vanliga min'al spelet med snäckor, som delas ut i 6 gropar på hvardera sidan af ett bräde. Jag fick dock ännu ingen reda på det spelet. Nära tullporten var en begrafningsplats, der just nu ett barn råkade begrafvas. Processionen bestod här af blott fullvuxna, som på en ganska vacker melodi sjöngo islams troslära. Just när likkistan bars in stannade qvinnorna, som följde med efterst i tåget, utanför kyrkogårdsporten och skreko och jemrade sig; isynnerhet ropade en högljudt med gråtande röst ja valadi och dylikt, mest allt betydande: o min son! Äfven de andra klagade och ropade. Gick sedan åter in i den Armeniska trädgården och helsade på trädgårdsmästaren, som på det vänligaste tog emot mig. Men han var nu sysselsatt med trädgårdsarbete, så att han ej hann med mig. Derifrån vandrade jag småningom middagstiden hem och träffade åter på vägen en likprocession, föregången af en hel hop pojkar, som skreko och vredo sina ansigten förfärligt. Förmodligen var det läraren i någon skola, som följdes af sina lärjungar. Handlade tobak, och af en näslös Turk, som handlade med gammalt skräp, en Engelsk upplaga af Nya testamentet på Etiopiska för billigt pris. Straxt efter middagen gick jag åter ut till min moské, men träffade ej heller nu min sheikh; men under det jag i sällskap med hans mueddin och tvenne andra slarfhankar satt på några stenar utanför moskétrappan och väntade, samlade sig allt flere dit, så att vi slutligen voro ett sällskap af omkring 10 personer, som suto der och stekte oss i den ganska varma solen och njöto rätt af söderns "il dolce far niente." De undrade högeligen hvad jag var för en fogel, men när förmodligen mueddin underrättat dem att jag ville lära mig Arabiska, började de fråga mig hvad det och det hette på Arabiska; när jag visste det, skrattade de nöjdt och när jag ej visste, sade de mig det Arabiska namnet med högsta välvilja, och voro öfverhufvud glada och hyggliga, så att jag fann mig väl ibland dem. Undertiden gick än den ena, än den andra in i moskén och gjorde sin bön. Slutligen kom en sheikh, en annan än gårdagens, och man visade honom något som jag skrifvit på en liten griffeltaflebit med en annan, och som de andra ej kunde läsa; men när sheikhen läste det, förundrade de sig högeligen öfver att jag kunde skrifva Arabiska. När sheikhen, hvars namn var Ibrahim, slutat sin bön, kom han ut, satte sig bredvid mig och började fråga mig allehanda samt slutligen examinera mig i Arabiska grammatiken; när jag svarade rätt på hans frågor, steg allas förundran högt och de skrattade högst roligt. Han frågade vidare hvad jag hade för Arabiska böcker, och då han hörde att jag äfven hade Koran, började han för de andra apostrofera sådana män, som lära oss otrogna deras grammatika och annat för pengar. Sedan blef tal om Mekka och de frågade, nästan med någon illslughet tycktes det mig, om jag varit der eller om jag tänkte mig dit, hvartill jag naturligtvis svarade nej. Men nu berättade en af sällskapet huruledes en kristen dock varit der, och man tycktes högeligen förarga sig deröfver. Sedan kom än vidare en sheikh dit, som var blind på båda ögonen och för öfrigt såg ut som en rätt dervish; han gjorde mig några frågor. Men ingen af dessa hade den huldhet och det milda väsende som moskéns egentliga sheikh, min gårdagsbekantskap. Ibrahim var dock en rolig man, något häftig, såsom han äfven talade mycket fort; hade för öfrigt mycket tycke i utseende och manér af sheikh Tantavi. Hela denna eftermiddag var mig af det högsta intresse, ehuru jag fann mig litet generad af att bli examinerad. Men för att lära sig ett språk är i sanning detta den bästa methoden. Sedan följde jag med Ibrahim till staden, der han gick in i en moské. Jag frågade äfven honom om han ville bli min lärare i Arabiskan, men han sade sig vara lärare i en skola och hela dagen upptagen der; bad mig derföre hellre gå till sheikhen i moskén.

Dec. 22.

Gick på förmiddagen ut och spatserade genom en tullport till Pompeji pelare. Den förekom mig större än Kleopatras och i helt annan smak, alldeles rund med Jonisk kapitäl. Den stod på en murad ställning, och var äfven på sina ställen förvittrad. Af en inscription på vestra sidan syntes ännu tydligen IION och i raden ofvanom DIO, så mycket jag kan minnas. Äfven på denna hade fadda menniskor suddat sina namn, isynnerhet Engelsmän, till och med högt uppe mot kapitälen och på midten af den stora pelaren, dit de ej kunnat komma utan höga stegar eller andra konster. Sådana namn förekomma mig som om de stode på en skampåle. Sjelfva platsen på hvilken den stod, var ej särdeles hög; man hade dock en vidsträckt utsigt öfver hafvet åt alla håll och öfver en del af staden. Nedanföre låg en stor vidsträckt begrafningsplats, der nu middagstiden en man höll på att begrafva åtskilliga lik, hvarvid karlarne läste böner och qvinnorna förskräckligt skreko och skränade. Jag såg huru man stoppade allehanda saker i grafven under bårtäcket, som var utsträckt öfver den, men kunde ej få reda på hvad det var. Äfven voro 2 vattumän tillstädes, som ur sina krukor gjöto vatten i den uppkastade mullen; man tycktes röra detta tillsammans, säkert för att tillmura grafven. Grafvarne här äro ej fullkomligen lika de Turkiska, på hvilka senare, med undantag af qvinnografvar, turbaner aldrig saknas; vanligen bestå de ej af annat än denna, ställd på en flat marmorskifva med inscriptionen. Här deremot äro grafvarne murade med 3 trappsteg upp och turbanen är afstympad i en upprättstående, likaledes murad cylinder på ena sidan af grafven, på den andra finnes en lägre. Dock såg jag äfven här några turbaner eller fastmer blott mössor, tharboacher. Äfven rundtomkring detta ställe, såväl inom som utom staden, voro vidsträckta gräfningar gjorda och öfverallt lågo lemningar af pelare och annat, dels i marmor, dels i granit. Spitznagel sade att man gräfde blott för att få färdiga materialier för de nya hus, man här håller på att bygga öfverallt. På eftermiddagen gaf jag mig åter ut att färdas och kom till en gammal, likaledes halfförfallen moské, der jag träffade dess muezzin, en gammal man med svårt fördunklade ögon och ett värdigt grått skägg. Jag gaf mig i samtal med honom, han var högst välvillig och foglig samt visade mig moskén. Han hade för fem år sedan varit skräddare, men sedan hans ögon blifvit så dåliga kunde han ej mer sysselsätta sig med det yrket. Jag gaf mig äfven för honom, liksom för andra, ut för att vara läkare; han prisade högt denna konst och jag finner mig derigenom vara mycket välkommen hos alla. De fråga mig om sina ögon och om bot för dem. Äfven han lofvade lära mig Arabiska och bad mig alla dagar komma hit till moskén, der han alltid vore tillhands. Vi gingo bort tillsammans, men veko först in hos en som tycktes vara moskéns väktare och bodde derinvid i en koja, bestående af 3 väggar, bland hvilka en var qvarstoden af ett gammalt hus. Dörr fanns ej. Vi gingo dit in och der suto en karl och 2 qvinnor obetäckta, den ena med ett barn under skjulet, som utgjorde en fortsättning af taket, och inne i kojan dottren, en flicka kanske om 12 år, som höll på att koka en sorts bönor, kallade ful, dem hon hemtade ut åt oss och vi åto. De smakade ej just illa. I anseende till en liten regnskur fingo vi sitta en god stund här. Men det var ganska roligt att se huru nöjdt dock folket tycktes vara i den ögonskenliga uselhet här rådde. Derefter gick jag till min gamla moské och träffade der bland andra den blinda sheikhen, som åter började göra mig allehanda frågor och hade mig att recitera elfati'he (första kapitlet i Koran). Då några bredvid stående gossar hörde det, sade de sinsemellan än att jag var en moslim, än att jag skulle bli det, och sheikhen gaf sig all möda att få mig att upprepa Islams hufvudlära, men jag låtsade då aldrig förstå honom. Bland gossarne hörde jag att man kallade mig sheikh Valy. De ville på allt sätt ha mig in i moskén, dit den blinde begifvit sig och satt sig på en matta samt ropade åt mig att jag skulle komma in; men de sågo mig något illpariga ut, så att jag fann bäst vara lemna dem. Min gamle moskéns egentliga sheikh fick jag ej heller i dag träffa; troligen var han sysselsatt i moskén, dit jag ej nu ville gå in, då der fanns flere som höllo på att göra sin bön. Det hade regnat åtskilliga skof i dag, men dessemellan brände solen särdeles hett, så att jag för första gången rätt kände Afrikas sol. Dock var vädret behagligt. Till afton åt jag i dag ett litet hvetebröd med en apelsin, som sannerligen var en smaklig qvällsvard.

Dec. 23.

Satt hemma länge på förmiddagen i anseende till uthållande regn, som börjat redan om natten med tätt på hvarandra följande skurar och fortfor hela morgonen på samma sätt. Slutligen sken dock solen fram och jag gick ut att spatsera i middagssolen, som var mycket het. På gatorna, isynnerhet den vid hvilken jag bor, var mycket smutsigt, dock voro de ställen der solen rätt kommit åt, till en del redan upptorkade. På eftermiddagen gick jag åter till min moské och satt der utanföre på stenarne, i sällskap med några dess vanliga besökare. Slutligen kom sheikhen sjelf och gaf sig i samtal med mig, hvarunder han nästan oafbrutet talade gammal grammatikalisk Arabiska. Han frågade huru många bokstäfver man räknade i Franska alfabetet, hvarvid jag tog till på höft 26. Han bad mig räkna upp dem och jag räknade från Svenska alfabetet, så att jag fick 26. Gubben gjorde sina anmärkningar deröfver och kunde isynnerhet ej begripa x, huru ett sammansatt ljud skulle få vara en bokstaf. Slutligen frågade han om jag kände det Arabiska alfabetet och då jag svarade ja, bad han mig äfven räkna upp dess bokstäfver. Det föll mig i sanning svårt och det gick ej klanderfritt. Härvid fick jag åter arbeta med det svåra ljudet 'h (sjette bokstafven i alfabetet), hvilken bokstaf jag tyckte denne sheikh, bland alla jag hört, uttala riktigast efter min tanke, ehuru olika det man vanligen hör i tal. Gubben sade mig så sannt: du stjäl ett och annat härifrån och derifrån i böcker, men sjelfva roten har du ännu ej funnit af Arabiskan, öfverhufvud tycktes dock de närvarande, som hörde vårt samtal eller hellre min examen, vara nöjda med och berömma mitt språk, och jag hörde åter en gosse säga åt en ur moskén kommande man att mitt namn var sheikh Vali. Sheikhen talade sedan vidt och bredt om huru Arabiskan vore grunden för alla andra språk, nemligen Franskan och Engelskan, ty det tycktes vara de enda han kände till utom de musulmanska. Vidare fordrade han att jag skulle skrifva åt honom ett Franskt alfabet och lära honom detta språk, då han i stället skulle lära mig sitt. Samma tal om Arabiskans förträfflighet och uselheten af alla andra språk, fick jag, sedan denne sheikh gått bort, äfven höra af en annan. Det började åter regna, och emedan man ej bjöd mig in i moskén, fann jag för bäst att vandra hem.

Dec. 24.

Spatserade omkring och var en stund i den ena moskén hos min moazzin, med ett litet sällskap som samlade sig dit till middagsbönen. På eftermiddagen var jag en stund i den andra moskén, som jag nu fick höra heter Djamiu-l-'attarin (parfymhandlarnes tempel), och förde åt sheikhen Conradis ögonvatten, som jag här låtit preparera på ett apotek med rosenvatten. Det kostade 7 piaster, d.v.s. omkring 1 rub. 50 kop. b:co ass., hvilket förekom mig förskräckligt dyrt, så att jag dugtigt ovettades. Det enda sätt hvarpå jag firade julaftonen, var att jag gick till café d'Europe, tog en kopp kaffe och såg på 2 schackspelare, som ej voro särdeles stora spelare. Jag hade ledsamt för mig sjelf här på min ödsliga kammare och tankarne flögo oupphörligen hemåt, derifrån jag i dag med ångfartyget halft hade väntat bref, men förgäfves.

Dec. 25.

Satt hemma hela förmiddagen i anseende till det oupphörligt skoftals kommande regnet. På eftermiddagen klarnade det upp, hvarföre jag gick och spatserade oaflåtet omkring från kl. omkring 2 till kl. 6; denna promenad gaf mig åter godt lynne, ty på förmiddagen hade det varit nog dåligt. Vädret var så vackert och så varmt, i starkaste solhettan till och med hett, att jag med svårighet kunde föreställa mig att det nu var juldagen. Under färden kom jag i tal med en soldat, som satt och stickade strumpa. Äfven han klagade mycket öfver dåliga tider — solden hade han ej fått ut på 3, 4 månader och hade intet att äta eller få tobak för. Detta var naturligtvis ingången till anhållan om en baqshish. Jag hade i allmänhet icke kunnat tro att militären här skulle vara så pass god som jag funnit den, och jag har med nöje och förundran sett på soldaternas hållning, då de alla morgnar marschera förbi mitt fönster på vakt. Hvad som isynnerhet roar mig är att höra piccolo-flöjten och trumman, hvilka båda två gå fullt ut upp mot hvad jag hört i Paris och annorstädes, om ej de här till och med äro bättre. Men hvad man här ej kan undvara är tobakspipan, den bär filipiparen med sig jemte sin pipa och soldaten jemte sitt gevär. Sjelfva den stora completta militärmusiken, som jag hört men ej sett, låter öfverhufvud såsom den Turkiska och Ryska; äfven här stämma och skråla instrumenterna lika illa som vanligen annorstädes. Soldatens uniform är god, och mycket bättre vald än i Konstantinopel. Den är hel hvit, de nationella vidbyxorna, som räcka blott till knäna, bibehållna, tröjorna ej så snäfva och fula som Turkarnes. Öfverhufvud tyckes hela militärväsendet här stå på en bättre fot. Högtiden till prydnad drack jag thé för mig sjelf på min kammare i afton; men det var dåligt, troligen grönt, af en bitter starkt narkotisk smak, som troligen förtar mig lusten att vidare smaka på det här. För öfrigt tröstade jag mig med att jag annorstädes knappast haft mycket roligare.

Dec. 26.

Gick i god tid på morgonen ut till min gamla muezzin, hvars namn jag nu fick höra var Mohhammed. Han säger sig vara 75 år gammal, men det tror jag knappt, ty han ser ännu särdeles stark och kraftfull ut. Han berättade mig allehanda från den tid då Vonavarte (så uttalar man här Bonaparte) huserade i Egypten. Tre gånger säger han sig hafva gjort vallfarten till Mekka och oombedd berättade han mig huru det går till der. I sitt tal inblandade han alltsomoftast språk från Koran och antog dervid en högst from mine, och efter allah sade han mest alltid sub'hanahu veta'ala (lofvad och upphöjd vare Allah!). Under det vi suto och pratade, kom i 2 Europeiska vagnar (hvardera förespända med 6 ståtliga hästar, det ena spännet hvitt, det andra svart) paschans uharim och begaf sig till den helt nära härinvid belägna stora moskén, som Mohammed kallar Danjans moské. En del af följet kom hit upp till vår moské, då jag gick bort och spatserade på den rundtomkring belägna stora begrafningsplatsen. Kort derpå kom äfven min gubbe ut och så suto vi länge på en graf och konverserade. Jag blef med honom ända till middagen, då jag gick hem och skref ett bref till Wiklund på Konstantinopel. Sedan gick jag ännu till min gubbe och satt hos honom en god stund. Denna dag hade jag haft god öfning i Arabiskan och skulle alla dagar bli så goda, så ginge det nog. Medan vi på förmiddagen suto på grafven, kom dit en af de skolgossar, som sett mig vid den andra moskén, stannade och pratade med oss och var särdeles vänlig emot mig; bad mig slutligen rätt innerligt att jag skulle uttala islams troslära och mente att det ju vore blott några ord. Jag låtsade ej förstå honom, men gubben hutade åt honom och körde bort honom. Gubben säger sig egentligen härstamma från Spanien, hans farfar skall först hafva flyttat derifrån hit. Gubben är för öfrigt mycket treflig, godmodig och mild emot mig, så att jag trifs särdeles väl hos honom. Under det vi suto utanför moskén på bänken, öfver hvilken han haft artigheten utbreda en matta för mig, gick en qvinna förbi oss och tilltalade honom; han sade mig sedan att det var en qvinna som läste Koran, och då jag deröfver visade mig förundrad, sade han att sådana funnos många samt att de äfven kunde skrifva och en skola fanns för qvinnor. Sedermera hörde och såg jag samma qvinna vid min bortgång sitta med sitt barn i famnen och mässa Koran. Senare på aftonen gick jag längs sjöstranden och luktade hafsvind i det vackraste, mildaste sommarväder.

Dec. 27.

Gick ut om morgonen, spatserade och kom till ett ställe, der man uppförde en ugn för att bränna kalk. Af karlarne som arbetade kände jag de flesta från moskén Atharin, de helsade på mig och jag blef länge der och pratade. Medan jag stod der, kom till mig den samma gamla gubbe, med hvilken jag en eftermiddag spatserade utåt Machmudje. Han arbetade nu här och tillbragte nätterna här såsom vakt, nästan under bar himmel med blott en matta under sig och sin ichram öfver sig. Han visade sig särdeles beställsam och nyter och bad mig komma med sig. Han visade mig sitt lägerställe, pratade mycket och frågade slutligen om jag hade någon charim. Då jag svarade nej, beklagade han mig, erbjöd sig att skaffa mig en charim och var särdeles angelägen att föra mig omkring afsides, att prata mellan 4 ögon och erbjnda mig sin tjenst. Gubben plirade med sina små svarta, halft tillslutna ögon och var högst rolig. Men jag har svårt att förstå hans språk och i allmänhet det lägre folkets, som skiljer sig betydligt från det mina sheikher tala. Sedermera gick jag upp till Mochammed. Han var ej sjelf der, men en hans gamle något lomhörde vän, som alltid brukar hänga der, sade att han snart skulle komma. Han kom ock, vi satte oss i den heta solen och läto steka oss. Nu fick jag höra att denna moské hette Abo chegar. Kort derpå kom till oss en Turk, en effendi som hade pipa och tobak, då vi suto på 4 man hand och pratade om det af orientalerna så högt älskade ämnet: verldens "Nichtigkeit" och mera dylikt. Samtalet späckades naturligtvis med mycket språk från Koran och de utropade: Vallah jallah! när de hörde att jag kunde så mycket utantills af den. De klagade öfver att ikram ej mera fanns och att verlden var dålig; Turken isynnerhet var rolig med sina miner och choser, i hvilka han ville lägga stor mening och betydelse, han tog oss på armen förtroligt och skulle se klok och betydelsefull ut, när han sade något på sin dåliga, brutna Arabiska. Han var chafiz och kunde hela sin Koran utantills, men Gud vet huru mycket han deraf förstod. Han var hemma från Smyrna, hvilken stad han högeligen prisade. Vi blefvo så sittande ända till middagsbönen, då Turken gick i den här bredvid liggande moskén Danjan och Mohhammed i sin moské för att äta. Turken var engagerad i den stora moskén for 150 piaster månatligen. På eftermiddagen vandrade jag genom en stor del af stadens vestra sida och kom till Machmodije kanalens utlopp. Der var fullt af små Nilfartyg, kallade 'agaba, och stark rörelse, mer än jag kunnat tro. Sedan gick jag längs kanalen utanför stadsmuren fram till bab sidri och derigenom in i staden. Nu började det regna, så att jag lagade mig hem. Men som regnet snart slutade, begaf jag mig ännu ut för att träffa min gubbe vid kalkugnen. Han satt der med en annan sin gelike på sin matta på marken, med intet annat skjul än några bräder lagda på några stenar, och detta skjul var så litet att det knappt kunde skydda annat än hufvudet och bröstet. De höllo på att äta och bjödo mig deltaga i sin måltid, som bestod af bröd, några råa kålhufvuden och en sorts lång lök, som de skuro i stycken och åto med ett stycke bröd, doppadt i en sorts stelnad soppa. De bådo mig sitta ner bredvid dem på deras matta, hvilket jag ock gjorde, men i deras måltid hade jag ingen lust att deltaga, emedan jag ännu var alldeles mätt efter middagen. Jag satt hos dem tills det började mörkna, då jag gick, följd af gubben, som steg upp för att visa mig vägen kantänka, ehuru den var stor och öppen, men egentligen för att få en drickspenning, den han ock fick af 10 fadda. Men någon charim, sade han, hade ej kommit hit, utan måste jag i det afseendet gå åt hamnen till. På hemvägen mötte jag en pojke, som gick och blåste sin nai, en högst simpel rörpipa. Jag stannade honom och försökte blåsa på hans pipa, men kunde omöjligen få något ljud i den. Han lofvade i morgon komma till mig med sin pipa och sin qanon och lära mig.

Dec. 28.

Var på morgonen hos Spitznagel och tog några böcker ur hans skrala och alltid i oordning varande bibliotek. Gick derefter till Mohammed, som jemte sin gamle vän satt i moskén och åt. Genast när de sågo mig, kommo de ut med sin mat och bjödo mig deltaga i sin måltid, som bestod af ost och bröd och en sorts stelnad mjölk eller vassla, i hvilken de doppade brödet. Jag tog en bit bröd och ost och drack vatten på ur cisternen, hvilken finnes här, liksom alltid vid de flesta moskéer. Derefter blefvo vi sittande på bänken i skuggan, för den i dag särdeles heta solen, och pratade om ett och annat. Snart infann sig äfven den Turkiska chafiz och så börjades åter det gamla themat om verldens försämring, hvarvid uttrycket mest var addunja zailatun kulluhu zailun (verlden är förgänglig, allt är förgängligt) och annat dylikt, stärkt isynnerhet af Turken med hand- och fingersvängningar och betydelsefulla blickar. Medan vi så suto, kommo 2 ärevördiga Arabiska damer och gjorde en zijareh i moskén, hvarvid Turk-effendin och jag blefvo sittande på tu man hand. Härvid föll det sig så att jag kom att recitera något ur Koran, hvilket han genast fortsatte, börjande der jag stannat, och så åter jag Suran ända till slut. Härvid blef han högst förvånad och mente på fullt allvar att jag skulle bli moslim. Jag svarade med det vanliga och till allt passande in scha allah (om Allah vill!), hvarpå han tog min hand, tryckte den och upprepade samma formel. Middagsstunden gick han åter bort och jag blef ännu sittande en god stund med Mohammed ensam. Då jag gick bort gaf jag honom 5 piaster. På eftermiddagen gick jag genom stadens nordvestra del längs stranden. Det tycktes i allmänhet vara den bättre Arabiska delen af staden, ehuru äfven här längs sjelfva stranden stod en mängd låga kojor, uppförda af hopplockade stenar med mull och torf emellan och till tak en slät murbruks-mur. Jag följde stranden åt längs hela denna bugt, gick sedan uppåt och kom till paschans palats, som öfverhufvud var ganska smakfullt, utan någon prakt. Den stora öppna och oregelbundna gården var planterad med raka rader af fikonträd, men de tycktes ej alla vilja gå väl. Rundt häromkring voro kaserner och öfverallt soldater, trumslagare &c. äfvensom en mängd af de fördömda åsnedrifvarena, hvilka alltid ansätta Frankerna hvarhelst de komma öfver dem. Ingången till sjelfva palatsgården, på hvilken de nu höllo på att arbeta, blir ståtlig och storartad. Derifrån gick jag åter genom trakter, der jag förr ej varit, omkring hamnen och kom genom en del af bazaren ut. Begaf mig till Djamiu-l-'attarin och blef der sittande med sheikhen i ett allt mer sig ökande sällskap. Talet vände sig åt alla möjliga håll och jag lärde mig mycket. När stunden till salatu-l-meghreb (aftonbön) var inne, gingo de alla in och gjorde sin bön. Jag spatserade under tiden omkring och när jag kom tillbaka, frågade sheikhen mig liaji ma salata ma'ana (hvi beder du icke med oss?), men med en värdighet och mildhet som jag ej skall glömma. Jag svarade att det ej vore mig tillåtet. Då sade sheikhen: det är dig tillåtet blott du säger: la ilaha illallahu (det finnes ingen gud utom Allah), men då jag vidare teg blef det slut på samtalet. När 2 andra yngre sheikher härefter berättade för gubben att jag kände grammatiken, gjorde han mig några lätta frågor, som jag besvarade till nöjes och de närvarandes stora förundran. De utropade adjaib (förunderligt!) upprepadt flera gånger med Vallah. Sedan vände sig samtalet om månaderna och gubben ville låta se att han kände deras beräkning hos åtskilliga nationer. Det hela var högst ljufligt och fridfullt och den gamle sheikhens milda väsende, jemte den lika milda halfdunkla månbelysta aftonen, gjöt frid och lugn öfver mig och det var ej tillgjordt, då jag vid min bortgång lade handen på hjertat och gaf de qvarblifvande fridens helsning.

Dec. 29.

Gick ut på morgonen och köpte tobak, som nu började bli en nödvändighetsvara för mig och har stark åtgång. Dermed gick jag till Mochammed, hos hvilken var hans gamle vän och en annan. Det regnade smått och tilltog mer och mer, hvarföre vi satte oss i en nische, i hvilken var babu-l-du'a (bönens port) under minareten, på 3 man band och rökte af min Gebeli tobak, som smakade dem särdeles väl. Så tillbragte vi under rökande och pratande, sittande på våra fötter på bara stenarne, hela förmiddagen ända till middagsstunden då jag gick bort. Härunder var på besök hos oss en af tjenarne från moskén Danjan och hade med sig några blad af ett manuscript, hvarifrån vi bland annat läste om dewa-lladi judhiqu-l-ferdsch (medicamen qvod adstringit pudenda) och annat dylikt. Det var öfverhufvud ganska trefligt, Mohammed frågade namnet på ett och annat och jag lärde mig mycket. Han visar mig i allmänhet mycken välvilja och ser alltid glad ut. På eftermiddagen gjorde jag intet annat än ströfvade omkring och hvilade mig emellanåt i trädgårdar, i det vackraste härligaste väder man kan tänka sig. Luften var mild, fullkomligen sommarvarm och alldeles lugn, och det var oändligen ljuft att sitta i palmernas skugga.

Dec. 30.

Gick på morgonen upp till Mochammed i moskén Abdul-razzaq (allgifvarens tjenare). Der var i Liwan några som kokade kaffe, hvaraf äfven jag drack en liten kopp för 20 fadda. Småningom samlade sig allt mera folk, så att det blef en stor samling. Man anställde nemligen i dag, i den närbelägna moskén Danjan, som är uppbyggd af Machmod, en stor gorban af 3. kor och 10 får för den begrafna Mocharram beys gemål, en dotter af Mochammed 'Ali. I anledning deraf voro äfven i denna mosalla desse sammankomne och förplägade sig med kaffe, bröd och några grönsaker. Jag såg mig nu vara en öfverflödig gäst och fann mig äfven något generad, så att jag efter en kort stund gick bort. Jag gick sedan öfver Machmodije långt utåt den sydvestra landtunga, som på ena sidan omger hamnen, och följde en stor väg, som slutligen förde mig till en stor slätt mellan insjön Mariut och hafvet. Här var öfverallt tält uppslagna och fullt af soldater som tycktes bo här, såväl i tälten, som i kojor, hvilka funnos till stor mängd uppförda efter det här vanliga byggnadssättet. Jag besteg en sandhöjd nära hafsstranden och hade en vacker utsigt åt alla håll öfver hafvet, som nu var temmeligen rikt på segel, öfver insjön på den andra sidan, öfver staden och de palmrika fälten. Solen brände särdeles hett middagstiden och det kändes så mycket mera, som det var nästan alldeles ingen vind. Ödlor kröpo öfverallt i sanden och skyndade sig in i sina små hål, när de sågo någon komma. Jag hade vandrat dugtigt och kände mig temmeligen trött, när jag kom hem straxt efter middagen, öfverallt på aflägsnare ställen på gatorna, mellan de i rad och i fullkomlig ordning uppförda kojorna, ropade kringspringande nakna och smutsiga barn: nosrani kalb olavani, och hundarne skällde åt mig, hvilket dock aldrig hade händt i Frankernas qvarter och de hyggligare delarne af staden. Jag blef hemma en god stund på eftermiddagen, gick sedan ut, besteg åter den stora höjden, der man skådar öfver hela terrainen, och fröjdade mig åt den härliga utsigten. Sedan gick jag ner till Mochammed, som nu var ensam och tillbragte en god stund med honom. Han berättade om offren, som man i morgon skulle göra öfverallt, om fantasier (ett ord som Araberna här mycket nyttja i betydelsen af lustbarheter) och zijarat vid grafvarne. I dag den 9 af dzulhedsche (12:e månaden) samla sig pilgrimerna om morgonen på ett berg och stanna der tills i morgon middag, då middags- och eftermiddags-bönen göras på en gång och khotbah (fredagspredikan) hålles. I morgon är festens dag, på morgonen offrar man och håller festens bön straxt efter morgonbönen med samma azan. Hela festen varar till 4:e dagens eftermiddag, och hvarje dag skall vid Danjan moskén slaktas 10 får och köttet utdelas åt de fattiga. Detta och mycket annat omtalade Mochammed för mig ofrågad, under det vi suto i moskéns Liwan och under gången hemåt, den vi gjorde tillsammans. Sedan spatserade jag ännu litet ensam och köpte vid hemgången 4 apelsiner för 10 fadda, d.v.s. ungefär 1 kop. b:co ass. för stycket, och fann att de förut bedragit mig eller jag ej rätt förstått dem, då jag betalat lika mycket för en. Men nu hade jag frågat priset af Mochammed, som förskräckligt himlade sig öfver min förra handel. I dag igen slog jag sönder ett piphufvud, det 8:e tror jag sedan jag kommit från Konstantinopel, då jag under hela resan med Wiklund ej hade behöft mer än ett enda.

Dec. 31.

Första dagen af Mochammedanernas stora fest och den sista af vårt år. Jag gick ut redan bittida på morgonen och köpte mig först i bazaren 2 pipskaft af korkträd för 2 1/2 piaster tillsammans, tog det ena tjockare till käpp och begaf mig först till den stora begrafningsplatsen vid Pompeji pelare, som här kallas 'amudu-rravi, utanför stadsporten Sidri. Här var en särdeles stor samling, som satt hvar och en på sina anhörigas grafvar, med stora matkorgar eller knyten, ur hvilka de sjelfva åto. De gjorde här zijareh, männerne läste Koran och qvinnorna, som utgjorde största delen, skreko och jemrade sig. Isynnerhet ådrog sig ett sällskap af 4 qvinnor, som satt omkring en graf, min uppmärksamhet, och mer än andra en, som hade en duk, den hon höll i hvardera snibben med sina båda händer och så svängde omkring framåt från baksidan af sitt hufvud, skrikande derunder ja 'habibi ja valadi (o! min älskade, o! min son) och annat som jag ej fick reda på, läggande en skarp accent på sista stafvelsen. Flere hade tält uppslagna öfver grafvarne och suto derinne, skrikande nästan ännu värre. Naturligtvis funnos äfven många kringbärare af vatten, mat, sötsaker &c. och äfven många, som tycktes vara hitkomna blott för att se och bekika; de gingo omkring och voro ganska muntra, hvilket ej mycket väl passade tillsammans med den tvungna och utpressade sorg, som qvinnorna visade i sitt skrik. Sedan gick jag derifrån längs stadsmuren på inre sidan till 'Abd Orrazags Mosalla, der Chagi Mochammed trakterade mig med en kopp kaffe och der jag i ett blandadt sällskap vallfärdare blef sittande en lång stund. Slutligen bad mig en från moskén Danjan, hvilken dageligen och standeligen plägar komma på besök till Mochammed, följa med sig och förde mig i den till hans moské hörande trädgården, der han bodde i ett hus; inom densamma var en qvarn, som drogs af en åsna, hvilket här är mycket vanligt. Han gaf mig ett bräde, som han lade öfver en aqveduct qanah (här vanligen uttaladt ganna), tog sjelf ett annat och satte sig till höger om mig. Här blefvo vi länge sittande att prata och röka med en och samma pipa, som gick från mun till man. Han frågade mig om sina ögon, som i följd af en förkylning voro fördunklade, och han är i allmänhet mycket pratsam. Han har ett ord som kommer honom i munnen nästan vid hvarje andhållning, nemligen ma hua kedah (icke är det så). Sedan spatserade vi igen litet omkring, stannade och såg på den vackra utsigten öfver atine-rramije och åt Kleopatras pelare, som här kallas 'amudi fara'un (Faraos pelare). Middagstiden gick jag hem genom bazaren och tog mitt andra pipskaft, som jag qvarlemnat i boden, men förvillade mig der alldeles, så att jag måste gå visst en half timma innan jag kom på rätt igen. Straxt på eftermiddagen passerade förbi mitt fönster ett tåg, föregånget af några män, efter hvilka kommo 3 käppkämpar. De stannade just härutanför och gjorde sina manövrer. Käpparne voro temmeligen långa störar eller stänger, som de slängde i allehanda makliga rörelser omkring sina hufvuden, låtsande den ena göra anfall, den andra parera. Allt gick mycket makligt och ntan någon särdeles skicklighet. Efter dem följde en med ganska rikt, rödt schabrak försedd häst, på hvilken ett likaledes i rödt och guldglitter utstyrdt barn red, hållet på hästen af en ömsom bredvid stående, ömsom uppsittande tjenare. Hästen stod stilla under det kämparne utförde sina manövrer. Efterst kommo 4 musikanter, 2 trummor af de här brukliga låga, och 2 pipare, hvilkas instrument både till ljud och struktur liknade nästan fullkomligen hautbois, blott att ljudet var mera skrällande och strukturen mycket enklare och kortare. Hvad det hela skulle betyda, vet jag ännu ej. Sedan gick jag ut till den öppna platsen eller torget vid arsenalen, der alla hade sagt mig att folket skulle göra mycket fantasia. Hela platsen var ock uppfylld med folk, dels spatserande omkring, dels stående i små grupper omkring de lustbarheter som bestodos. Den första grupp jag trängde mig in i, hade 3 eller kanske några flere sångare samlat omkring sig. De suto alla 3 jemte en hel hop åhörare på marken på sina fötter och sjöngo sålunda, att en först stämde upp ett solo, runkande dervid af och an på sin kropp, klappande sina händer mot hvarandra och grinande med sin mun, sedan föllo de öfriga in i chorus, accompagnerade af en trumma eller tympan, hvilken här tyckes vara ett oumbärligt instrument, liksom handklappningen alltid förekommer både i tal och i sång. Denna sång hade i sättet att utföra den mycken likhet med den Ryska, ehuru af en helt annan karaktär och hvarken så melodiös eller harmoniös som den Kyska. Längre fram var en gammal gubbe, som spelade Kemenge med en sträng, men han hade just dä slutat, så att jag ej fick höra honom. Derbredvid var ett litet skjul betäckt med trasiga gamla säckar eller mattor, hvarifirån äfven hördes den vanliga tympanen, men hvad derinne var vet jag ej. Äfven såg jag en karl, som dansade efter en tambourdebask ganska karakteristiskt, ehuru mycket makligt. En sagoberättare stod i en stor krets, nästan den största jag här såg, och berättade sina historier, men jag kom honom ej så nära att jag kunde få reda på hvad han sade. Utanför ett annat litet snyggare skjul voro några karrikerade bilder att ses, som gåfvo mig anledning förmoda att der fanns någon Polichinelli låda, troligen förevisad af någon Italienare. Härutanför var den största trängseln. Vidare här och der på många ställen qvinnor, 2 till 4, som slogo sina tambourdebasker. För öfrigt mycket och flerahanda slags gungor, sådana som gingo vertikalt och sådana som gingo horizontalt, liknande en karusell och äfven våra vanliga repgungor, men mycket högre, med bjällror och klockor i repen, hvilka den gungande, särdeles när han var högst uppe, skakade till ljud. Att här för tillfället voro uppslagna kaffetält och skjul, der allehanda bakelser och sötsaker såldes, förstås af sig sjelft. Jag stod och betraktade bland annat huru en pojke gjorde de här brukliga sembusek. Han hade nemligen framför sig på ett bräde små degklumpar i form af klot, doppade först fingrarne i en skål med olja och smorde den på en blank fläck af brädet, hvilken jemförelsevis var den renaste, tog tvenne degbollar och rullade dem flata med ett rundt träd, slog sönder ett ägg och gjöt alltsammans, såväl hvitan som gulan, på den utplattade degen, vek den sedan tillsammans i form af våra stora plättar i trekant eller en fjerndels sector af en cirkel, och satte den i en kokande vattenpanna, derifrån han efter en liten stunds kokning tog upp den färdig. Det hela var ej aptitligt. Leksaker buros äfven omkring till stor mängd, på samma sätt som i Ryssland, men de voro högst klumpiga och illa gjorda. Till min stora förundran var jag nästan den enda Frank, som gick här omkring och gapade. Dock bemötte man mig ganska artigt och hvart jag trängde mig gaf man mig plats och ville ha mig fram att se. Blott en man utanför Polichinelli-ståndet yttrade på dålig Italienska åt mig någon dum "witz" och kallade den upphängda dockan en kristen. I allmänhet herrskade öfverallt stor glädje och folket skrattade, Gud vet åt hvad, troligen blott för att det var helg, ty de förlustelser här vankades kunde jag åtminstone ej finna något nöje uti. Qvinnorna hade alla färskt kuchl på sina ögonlock och frisk chenna på sina fingrar och alla visade sig i sina bästa kläder, som i allmänhet voro snygga och rena, och militären i sin helgdagsuniform med röda, rikt broderade tröjor, sådana jag förr ej sett, och som voro ganska vackra; barnen skreko 'id'id'idina (fest, fest, vår fest!) öfverallt hela dagen och de fattigare gingo omkring med köttstycken, som de fått af de offer de rikare gjort, och allt tycktes fröjda sig öfver festen. Af förnämare och bättre syntes dock få här på platsen, utan personer af folket och isynnerhet soldater utgjorde största antalet. De förra syntes dels i sina eller sina vänners bodar, dels på de bättre kaffehusen och i rörelse på gatorna i Frankernas qvarter. Sedan låg jag länge bemma och rökte, men gick mot aftonen ut och spatserade i det vackraste månsken och den mildaste luft. Högtiden till prydnad drack jag i afton åter thé. Det var lika dåligt som julaftonen, men smöret som jag hade dertill, var ypperligt, ehuru alldeles hvitt. I dag hade man för de fyra första bönstunderna afskjutit dugtiga kanonskott från fyra särskilda batterier, men för den sista salutu-l-asr (eftermiddagsbön) hörde jag ej något sådant, ehuru man sagt mig att då skulle skjutas. Alla lustbarheterna och stället der de höllos kallas suqel'id (solennitets torg). Bland leksaker för barn och andra var isynnerhet ett slags tympaner, gjorda af lera i krukmakare-arbete. De sågo ut som en afslagen hals af en större bredhalsig kruka, nertills beklädda med spändt fastklibbadt skinn och upp tills, d.v.s. sjelfva öppningen af halsen, tillbrukade utan någon öppning. De kallas nuqareh och nästan hvar och en af de yngre skulle ha en sådan, på hvilken de bultade vid det de gingo omkring. Flöjterna eller de så kallade nai voro högst simpla, af det hos oss äfven vanliga rörträdet, med (tror jag) blott 4 fingerhål uppå; men bredvid det egentliga spelröret var ännu ett rör utan hål. Flöjten accompagnerades alltid af en tympan eller tambour. Mot aftonen, då jag förbi Attarin moskén gick hemåt, stannade jag och såg på en dans af blott kopter, karlar och qvinnor. Deras rörelser både i kropp och fötter voro mycket makliga och utan särdeles behag. Melodin, efter hvilken de dansade och som speltes på någon pipa, accompagnerad af en stor tympan, äfvensom de dansandes sång, var högst enkel och entonig. Under hela festen kysstes man mycket och hvar helst på gatorna bekanta träffades omfamnade de hvarandra och kysstes, dock ej på munnen utan på axlarne, mest 2 gånger, några äfven 3 gånger, hvarefter de berörde hvarandras flata händer eller ock gåfvo hvarann ett riktigt handtag, sedan kysste hvar och en sin hand och förde den mot pannan eller hjertat eller båda två.

Jag har ej kunnat underlåta att kasta en blick tillbaka på detta nu tilländagående år och de särskilda skiften, som derunder öfvergått mig. Början var i sanning det lugnaste, sorgfriaste lif jag kanske ännu haft; jag hade ej bekymmer för någonting, utan allt hvad man kan önska för lifvets beqvämlighet. Dertill det högst intressanta lifvet på Clinicum. Oberäknadt några björnar och några borgesförbindelser, var intet som oroade mig. Sedan jag slutligen, efter en lång och visserligen något tråkig väntan, kom ut att färdas, kände jag lefnadslust och friskhet både i kropp och själ genomströmma mig. Sedan kom det förfärliga dunderslaget i Paris, som förorsakade mig ovilkorligen de värsta lidanden och grämelser jag ännu utstått, och betog mig modet och lusten samt säkert kommer att lemna efter sig spår långt, långt in i mitt lif. Sedan färden genom Frankrike, som visserligen var behaglig — men den rätta första fröjden var qväst och släckt. Den oändligen ljufva tid, som gick upp under resan från Marseille till Konstantinopel, var en verkeligen salig hvila för både kropp och sinne, samt behöfdes ganska väl för att lugna mig. Denna tid tror jag skall alltid bli mig en af mina ljufvaste och bästa minnen, såsom den blef mig ett verkeligen stärkande medel för min kropp. Min ankomst hit till detta första rent musulmanska land, var sannerligen ej just glad, utan de tvänne första dagarne, dem jag nästan blott af grämelse tillbragte utan mat och utan appetit, voro ganska svåra. Men det länkade sig småningom till ett bättre, här blir allt trefligare och jag är nästan säker på, att jag kommer att lemna Alexandria med saknad. Men pris vare Honom, som dock alltid, ehuru ofta på krokiga och oförståndliga vägar, länkar allt till det bästa!

Jan. 1. 1844.

Ingen önskade mig godt nytt år och jag önskade det åt ingen. Gick ut på förmiddagen till moskén 'Abd Orrazaq, der jag väl ej träffade Mochammed, som var inne i moskén sysselsatt med att äta, men några halfbekanta sheikher, bland andra äfven sheikh Ibrahim, hvilken alltid särdeles behagar mig. Vi suto på några stenar och pratade om allehanda, bland annat i astronomi, hvari en ung sheikh, som här om aftonen hört mitt samtal vid Attarin, berättade mig vara bevandrad. Jag visade honom min lilla kompass, som han betraktade med stor förundran och med den vanliga glädjen öfver alla småsaker. Sedan kom en hans gode vän, en sheikh 'Ali, som behagade mig lika mycket. Här var nu fråga om Islam och dess godhet, om Koran o.s.v. Han frågade mig om jag tyckte om Koran och Moslims, hvilket jag uppriktigt besvarade med ja. De uppmanade mig naturligtvis att bekänna deras tro. Under samtalet med Ibrahim hade det blifvit tal om de 4 heliga böcker, som de anse för uppenbarelser och dervid hade jag kommit att nämna en uppenbarelse 'ala sejidina Mu'hammed (till vår herre M.). Detta talade han om för de andra och de ville nu promt att jag skulle upprepa samma ord och försökte med alla möjliga frågor få mig dertill. Isynnerhet ansatte mig, nu liksom förut, en ung gosse, kanske om 18 år; hvarhelst han träffar mig, ber han mig säga upp kelimatu-sshahade (trosformeln: la ilah &c.), hvilka han upprepar klart och tydligt för mig och säger teslem (blif muslim!). 'Ali var stockblind och blinda voro äfven 3 utom honom, nemligen sheikh Turki, en högst aktningsvärd fridfull ung man, sheikh Salim, en rolig munter man, men som äfven strängt ansätter mig med omvändelseförsök, och en tredje, hvars namn jag ej vet. De hade alla infunnit sig för att på tillkallelse läsa vid grafvarne här, dit besökande anförvandter kommo. De blefvo ock allt efter litet kallade, men kommo tillbaka igen och pratade med mig. 'Ali tycktes isynnerhet fatta vänskap för mig, såsom jag verkligen för honom; när vi suto bredvid hvarandra och rökte turvis ur samma pipa, lade han sin hand öfver min axel och sade åt de andra: "det är i sanning en god man"; när jag gick bort, slogo vi hand med hvarandra och han sade: "är du icke min vän", och det var i sanning af hjertat jag gaf honom brödra-handslaget. Vid en graf, der trenne läste, fingo de ett stycke af 9 piaster. Sheikh Turki, hvilken tycktes vara den lärdaste, liksom han var den värdigaste, ehuru ännu ganska ung, frågade om de böcker vi hade hos oss i Arabiska litteraturen och mera dylikt. Han förekom mig som en särdeles huld och fridfull själ med lugn hängifvenhet för ödet, som i grund hade förstört hans syn. Medan vi suto der och Mochammed äfven kommit ut och satt sig bredvid mig, gingo genom moskégården några qvinnor, af hvilka en ropade åt Mochammed: "alla dagar är Nazarenarn hos dig". Men gubbarne tröstade mig med att de voro qvinnor, således utan vett och förstånd. I allmänhet var här i dag stor rörelse, isynnerhet af qvinnor; de samlade sig mycket omkring der vi suto och hörde på vårt samtal, snusade ur min dosa och nöso. De skratta nästan aldrig åt mitt tal, åtminstone har jag nästan aldrig märkt det. Men väl titta de alla med stora ögon på mig. Sheikherne bjödo mig den ena ett bröd eller liten kringla, den andra några torkade dadlar, och jag fann mig öfverhufvud särdeles trefligt och väl ibland dem. När jag gick bort bådo de mig komma i morgon igen med Alfija, så skulle de lära mig Arabiska. På eftermiddagen gick jag igen der förbi och träffade ut för den unge ifrige proselytmakaren, som åter ansatte mig häftigt och bland annat hade oförsyntheten säga, att de otrogne evigt skulle bli i elden. Vädret var fult och det regnade, ty regntiden är inne. Jag satt sedan hemma hela aftonen och rökte oupphörligen af den nya provision tobak jag åter köpte för 2 1/2 piaster.

Jan. 2.

Gick om morgonen med Alfija i fickan upp till moskén. Under vägen fick jag ett störtregn öfver mig, som gjorde mig något våt. Jag hann dock undan den värsta skuren upp till moskén, der jag träffade sheikh Ibrahim, jemte några andra som i Liwan sökt sig skydd mot regnet. Jag satte mig äfven der på mina fötter, men snart började det drypa så starkt genom taket, att vi måste fly till andra sidan på en stenbänk, som stod under bättre tak. Der suto vi hopkrumpna och fröso litet, då äfven de andra scheikherne kommo dit. Ibrahim, den enda bland dem som kunde se, betraktade Alfija noga, prisade mycket trycket och tyckte mycket om den. Sedan packade vi oss alla i babaddo'a och pratade der litet, då de blefvo kallade att läsa vid en graf af 2 matronor, som sågo ganska ärevördiga och rika ut. De voro i allmänhet i dag mycket upptagna, så att jag ej hade mycket gagn af dem. Den unge goss-sheikhen ansatte mig äfven i dag och var mycket beställsam om mig; men när han kom fram med sina vanliga frågor fick ban ej något svar. Detta berättade han sedan noga för de andra. Efter middagsbönen gingo 3 af de blinda sheikherne till begrafningsplatsen vid Pompeji pelare, ledde af en liten gosse. Jag följde dem ett långt stycke, då folket, som såg 3 sheikher gå med en otrogen, dessutom två bland dem rätt förtroligt ledas af honom, ropade och frågade: "hvad vill det säga?" Men 'Ali svarade dem att jag var deras gode vän, som följde dem, och tillrättavisade dem ibland strängare, såsom äfven barnen, hvilka skreko efter mig den vanliga glosan. Jag sade ofta att jag ville aflägsna mig och skona dem för detta omak, men de ville det ej och tvingade mig promt att följa med till stadsporten, der jag slutligen vände om och gick hem. Under vägen såg jag åter samma procession med ett grannt barn på en häst. Det var firandet af en omskärelse, hvilken barnet undergått. Likaledes hade jag tillfälle att nogare ge akt på en Nai eller rörflöjt med 2 pipor, och fann nu att den längre pipan väl äfven ljöd, men gaf blott en och samma ton, hvaraf fullkomligen samma effekt åstadkommes som af vår säckpipa. Få aftonen spatserade jag litet utåt östra stadsporten; men vädret var hela dagen mycket opålitligt, ena stunden kom ett häftigt störtregn och den andra brände solen hett.

Jan. 3.

Satt hemma hela förmiddagen i anseende till oupphörligt regn. På eftermiddagen, då det höll litet upp, gick jag till Mochammed, men just när jag kom dit gick han bort med sin gamle gode lomhörde vän, som särdeles hjertligt helsade på mig i dag, säkert för den halfannan piaster han i går fick för kaffet. Jag följde med dem ett stycke bort och tänkte sedan gå ut åt stadsporten att spatsera, men det kom åter ett störtregn, som tvang mig att återvända till moskén, der jag satt i skydd för regnet en stund, i sällskap med en gammal trasig sheikha, hvilken lika väl som en man kunde hela sin Koran utantills. Så snart regnet upphört begaf jag mig åter på väg, men träffade utanför Danjan moskén den lille unge sheikhen, som åter gaf sig i tal med mig och ville med all gewalt att jag skulle shahad, menande det vore ju ingen som nu hörde, jag skulle göra det blott inom mig. Jag gaf mig i dag litet i disput med honom och medan vi stodo der, kom åter regn, som tvang oss att söka skygd i lä för ett stort hus; dit kom snart ännu en man med pipa, hvilken gick från mun till mun mellan oss tre, der vi suto hophukade på våra fötter. Den unge sheikhen var en Chafiz och kunde hela sin Koran utantills, såsom jag nu erfor vid en liten examen, den jag anställde med honom. Han berättade för den tillkomne mannen i tysthet, fastän jag hörde det, att jag var en i alla vetenskaper bevandrad man, hvarföre denne genast begynte betrakta mig med helt andra och vänliga ögon, bjöd mig pipan artigare och frågade mig om mitt land &c. Vi suto der en stund tills regnet gått öfver, då jag gick hem och blef sittande hemma hela aftonen. På hemvägen köpte jag litet tobak af en tredje sort, som kallas suri och är särdeles stark, för 8 piaster okan och derjemte 6 små citroner för tillsammans 5 fadda h. e. 2 1/2 kop. b:co ass.

Jan. 4.

Bittida på morgonen tågade en stor hop militär förbi mitt fönster och jag gick ut till Pompeji pelare, der en öppen plan mellan grafvarne lemnade dem rum att ställa sig upp på. Der anställde Achmed pascha mönstring med dem. Han var en liten skarpsynt gubbe med vackert, litet i rödt stötande skägg, och tittade med den orientalerna egna misstänksamma och sluga blicken på allting, på gevären och sablarne, dem han alltsomoftast drog ut, äfvensom allt annat till uniformen hörande. Ordningen var i sanning vida bättre än man kunnat vänta och soldaterna togo sig väl ut i sin uniform, bestående af hvita vidbyxor med blå tröja och röd tarbosh, äfvensom officerarne med sina rikt guldbroderade tröjor. Musiken var ej just att skryta med; instrumenterna stämde dåligt och skrällde, melodierna voro öfverhufvud enkla och enfaldiga i Europeisk smak, utan något musikaliskt värde och så äfven harmonin. För öfrigt samma instrumenter som i Konstantinopel och hos Ryssarne, mycket klarinetter och isynnerhet piccoloflöjter och horn, pukan icke heller att förglömmas och klockspelet. Mönstringen räckte hela förmiddagen och inpå eftermiddagen, men jag gick middagsstunden bort upp till Mochammed. På vägen stannade jag litet hos en gammal gråskäggig väktare vid en sheikhgraf, som vänligt bjöd mig att sitta ner bredvid honom i solen och bredde ut för mig ett stycke af sin heram. Det var samma man som några dagar förut, vid det jag gick der förbi, bjöd mig vatten, hvilket han icke heller nu glömde att göra. Han är i allmänhet en högst välvillig, hjertans god och älskvärd gubbe. Han bjöd mig en morot att äta, vi suto der en stund och pratade och jag gaf honom åter 5 fadda när jag gick bort. Uppe hos Mochammed voro sheikherne åter församlade, de 5 blinda nemligen, af hvilka 3 voro sysselsatta med att läsa inne i en graf. Jag satte mig till de öfriga, jemte några andra som voro der, hvilka af mina bekanta frågade mitt namn, då de kallade mig sheikh Vali. Snart ropade de ut 'Ali till mig och han bjöd mig in till de andra inom grafven, som innehöll åtskilliga grafställen och var vackert planterad med palmer och fikonbuskar af Malta sorten. Jag tog stöflarne af mig och satte mig uppå en utbredd matta med de andra; men medan vi suto der, samtalande och rökande, kommo några qvinnor för att göra zijareh här, då sheikherna funno sig något förlägna öfver att jag var inne med dem, och qvinnorna tittade långt efter mig, när jag mötte dem i porten vid min utgång. Jag gick sedan med Mochammed upp på backen och der blefvo vi länge sittande på en grafsten att konversera, tillika med den unge mannen från Danjan moskén. Vid min hemgång var jag inne på posten för att höra om något bref kommit med dagens post, men ve! der var intet för mig. På eftermiddagen var jag hos Spitznagel, som var hygglig nog att låna mig 40 francs utan några invänningar. Äfvenledes fick jag af honom Lanes sista arbete, innehållande utdrag ur Koran. På aftonen spatserade i det vackraste månsken och ljum ljuft. Vädret hade hela dagen varit oföränderligen klart och vackert med en frisk svalkande, ehuru ej det minsta kall, vind. Det är dock ej utan att här morgon och afton är litet kallt och jag behöfver ha väl på mig i mitt rum, för att ej frysa litet. Men solen lyser ock aldrig hit in och ute är varmare än inne. Underligt är att Araberne ej frysa i deras tunna kläder med bara ben och fotter, då de vandra i puttarne och smutsen. Frankerna se alla rätt frusna ut och gå insvepta i sina kappor och kapprockar.

Jan. 5.

Gick upp till Mohammed, men träffade honom ej och då här igen kom regn öfver mig, sökte jag skydd vid bönporten, dit kort derpå äfven 2 andra kommo i samma afsigt. Den ene var Arab, den andra en Turk, och båda tycktes vara läsare från Danjan moskén. Vi suto här och konverserade en god stund och jag fick mycket beröm för mitt språk, hvilket jag ock i sjelfva verket talade bättre, än Turken. Sedan gick jag hem middagstiden och åt, och nu först, efter så lång tid, kom jag i samtal med min rum- och bordsgranne, en Engelsman, som tyckes ge privat undervisning åt små barn. Jag bad honom om några Engelska böcker och straxt efter maten kom han in till mig och lemnade mig en, innehållande små utdrag och valda nätta stycken ur Engelska författare. Han läste derur upp några för mig, med en högst pathetisk och litet tillgjord ton i en viss deklamationsart. För öfrigt tyckes han vara en hygglig man, men ovanligt artig att vara Engelsman. Senare på eftermiddagen gick jag ut och spatserade i trädgårdarne, men fick derunder åter en regnskur öfver mig. Men en trädgårdskarl bjöd mig in i ett skjul, som han uppfört af palmqvistar och som gaf fullkomligt skydd emot regnet. Vi satte oss der på hvar sin sten, han med sitt arbete, som bestod i att fläta rep af palmqvistfästen, kallade mesed eller på vulgarspråket belkh. Dessa fästen, hvilkas gröfre ändor hänga fast vid och utgå från sjelfva trädet, medan deras finare ändor uppbära sjelfva dadelklasen, blötas först i vatten, bultas sedan och rispas upp till bast, hvaraf nu flätas dessa rep, som tyckas vara ganska starka. Gubben hade den redan flätade ändan mellan stortån och tån närmast till den, tog af basten som han rullade mellan sina händer och lade till den upprispade slutändan samt tvinnade den mellan händerna. Repet blef ganska slätt och vackert. Härunder kom en man till och samtalet blef allt lifligare. Han hade pipa med sig och sedan han hunnit litet vänja sig vid mig och mildra de i början hårda och halft misstänksamma blickar, med hvilka en oriental vanligen alltid först ser på en kristen, bjöd han mig artigt pipan. Sedan kom ännu en fjerde och det blef allt lifligare. De frågade mig mycket om Konstantinopel &c. och vi voro alla rätt nöjda med hvarandra under den häftiga regnskuren. Sedan kom en femte och småningom leddes genom honom samtalet på deras profet och religion, hvari jag ej ville deltaga. Vi suto der kanske en timme innan regnet slutade. Sedan gingo vi alla bort, men värden fordrade bakhshish af mig och var knappt nöjd med 10 fadda, men fick dock ej mera. Sedan spatserade jag ännu mycket omkring, tills jag blef trött och gick hem.

Jan. 6.

Gick på morgonen ut i trädgårdarne. Det syntes att Grekernas jul var inne, af de många bodar som voro stängda. På vägen mötte jag en otalig skara af dem. De komma från sin kyrka, bland dem mycket qvinnor med sina oändligt vackert lindade hårflätor och sin lilla tarbosh på hjessan med dess blåa tofs. Först var jag i en trädgård, som tillhörde sheikh Abderrazak, der jag kom i fäl med en gammal gubbe af trädgårdsfolket, hvilken gick omkring med mig genom hela trädgården och sade mig namnet på alla träd och blomster. Gubben hade svarta klippska ögon. Jag gaf honom tobak och när jag gick bort, band han mig en bouquet af allehanda blomster och välluktande örter, samt kallade ut sjelfva trädgårdsmästaren, åt hvilken jag måste ge 10 fadda. Sedan gick jag i en trädgård tillhörande en annan sheikh, en af de vackraste och största jag här sett. Der hängde pomeranser och citroner, dels mogna, dels omogna, ännu på träden och allehanda andra goda saker, hvaraf isynnerhet en liten frukt kallad banuk särdeles smakade mig. Sedan gick jag i en tredje närbelägen trädgård, som utgör en sorts mellangång emellan två gator, genom hvilken mycket folk går. Här träffade jag åter, liksom i alla andra trädgårdar, en gammal man, hvilken satt och gjorde rep af palmbast. Hos honom blef jag länge. Vi suto ute på hvar sin sten och rökte från gubbens pipa, som han jemte sina elddon hemtade ut ur sin låga koja och som jag alltid stopppade i ur min tobakspung. Han hade några ord dem han alltsomoftast upprepade, nemligen: ej na'm och det här i allas mun så brukliga ommal eller ommal eh och 'azim. För öfrigt var gubben högst treflig och utomordentligt belåten när jag gaf honom tobak och snus, litet af hvardera i små pappersstrutar. Han gaf mig ett litet bröd och när jag åt blott ett litet stycke, ville han med all gewalt tvinga mig att äta alltsammans. Äfven fick jag några välluktande blomster, hvilka jag sedan gaf åt en liten gosse på gatan, som fann sig oändligen lycklig deraf. Här smakade jag på en ört med lång, smidig, slät stängel, som af bruten innehöll en sorts mjölk, den han kallade loben et ashar;, den började en stund derefter bränna förfärligt på min tunga, ehuru den först hade nästan alls ingen smak. Sedan gick jag förbi Mohammeds moské, men der var nu, liksom alla lördagar, många besökande, så att jag stannade blott litet och talade med en derutanför sittande blind sheikh. Jag satt sedan hemma länge på eftermiddagen och gick först på aftonen ut och tog mig en liten promenad. I afton tyckte jag vädret var kallare än förut härstädes, dock ej värre än att jag utan minsta men gick i sommarbyxor.

Jan. 7.

Fult väder och oupphörliga regnskurar, hvarföre jag tänkte sitta hemma hela förmiddagen; men min granne Engelsmannen kom in och hade mig ut att spatsera, då det längre fram klarnade upp. Vi gingo ut till Mohammed 'Alis palats och gingo äfven in i den del deraf, der divanen är. Uppgången bestod af en präktig bred marmortrappa och den stora samlingssalen utanför sjelfva divan-salen var präktig, golfvet betäckt med en dyrbar matta, som nu äfven var öfverdragen med lärft. På väggarne hängde några ganska vackra taflor och i ett litet kontor der bakom stod hans byst i gips. Den öfriga delen af palatset var nu ej öppen och vi kommo således ej in dit. Engelsmannen är särdeles förtrolig, vi gå arm i arm och äro såta vänner, Gud vet hvad han är för en. Straxt på eftermiddagen gick jag upp till Mohammed, som jag nu träffade alldeles ensam, och i anseende till den verkligen kalla NO vinden, som drog igenom Liwan, satte vi oss i bönporten, der vi suto i lä. Här suto vi nu omkring en timmas tid och pratade och när jag gick gaf jag honom 3 piaster. Sedan gick jag genom gårdagsträdgården och träffade 'Ali, som oändligen beställsamt och vänligt tog emot mig och frågade genast om han ej finge hemta ut åt mig ett bröd att äta eller stoppa åt mig en pipa; men jag vägrade bäggedera. Sedan gick han omkring litet med mig i trädgården och samlade åt mig några nabuk, som han kallade nabk, och några geranier, dem han bad mig stoppa i mössan för att ge god lukt. Han var alldeles oändligen beställsam och upprepade för allt hvad jag sade: sahih, doghri, taib kawi 'azim &c. allt säkert för att få en bakhshish, liksom i går, men nu fick han nöja sig inalles med 3 prisar snus. Dock är han, tror jag, en oändligt välvillig gubbe utan något ondt i sig, åtminstone tacksam äfven för en ringa gåfva. Senare spatserade jag utåt den östra porten. Men vädret var verkligen något kallt till följe af NO vinden, som var mycket stark. Jag gick sedan hemåt förbi moskén 'Attarin och träffade dess sheikh Soleiman just färdig att bege sig hem. Som vi ej hade sett hvarandra på lång tid, så frågade han oupphörligen hvar jag hållit hus, och tog öfverhufvud väl och godt emot mig. Han satte sig på sin åsna och jag följde honom till fots. Vi hade fullkomligen samma väg, ty han måste förbi min port, så att vi länge följdes åt. Hela vägen talades ren gammal Arabiska och jag förstod hvartenda ord. Öfverhufvud börjar jag nu förkofra mig dugtigt i språket och äfven förstå folket bättre. Denne sheikh Soleiman tyckes man annars ha stor respekt för, och det är med största vördnad jag hör de andra sheikherna tala om honom, såsom en af deras profets ashab. Han lofvade i morgon bittida komma upp till mig, hvilket jag dock betviflar. Men hans son, en gosse af omkring 18 år, kan jag ej väl lida. Han gick hela tiden efter åsnan.

Jan. 8.

Gick på morgonen upp till Mohammed för att der enligt öfverenskommelse träffa den lille sheikhen 'Ali, som i går lofvat infinna sig här för att föra mig i sheikh Ibrahims skola. Men som han der ej syntes till, blef jag sittande med Mohammed ute på en graf att prata, tillika med en annan gammal gubbe, som var från Sa'id och nu gick här i vall med får. Det är roligt att se huru Araberna ej alls göra några complimenter, och ovant för den som kommer från Frankrike, der man åt hvarje slusk måste säga: "s'il vous plait monsieur." Denne gubbe sade åt mig helt simplement: hat noshok, och (hvad jag här ej sett förut) stoppade prisen i mun mellan läppen och nedra tandraden; derpå tog han fram ur sin ficka en liten hvit sten, som var mycket mjuk och porös och som han kallade atron. Af denna sten bet han ett stycke och höll i munnen, sägande att den gjorde tobaken starkare. De berättade mig sedan båda två att man här alltid plägade lägga af denna sten ibland snuset och prisade högeligen dess goda egenskaper, isynnerhet såsom medicin för bröstet. Samtalet gick för öfrigt åt alla håll och det var ganska roligt; jag lär mig alltid mer och mer. Jag gick dock i dag något tidigare hem än vanligt, i fall möjligen sheikh Soleiman skulle komma, men ingen hördes af. På eftermiddagen var jag åter uppe hos Mohammed och satt med honom ute på grafvarne och pratade väl en timmas tid till eftermiddagsbönen, då vi skildes åt; han gick hem och jag slog ett slag och gick sedan till 'Attarin moskén, der jag genast gick in och blef emottagen af den gamle moezzin högst artigt. Han kokade kaffe och gaf mig 2 koppar, som jag, oaktadt jag krånglade emot, måste dricka och röka dervid. Medan vi suto så bredvid hvarandra på moské-mattorna och rökte, började han med en harang åt mig att jag vore en god man samt att han och hans sheikh ansågo mig som sin bror. Derpå kom han fram med det här mycket vanliga: ma fisch fulus (finnes ej en styfver). Det hade jag genast i början vid kaffebjudningen väntat. Olyckligtvis hade jag med mig ej mera än 10 fadda smått och ett Turkiskt 20 para-stycke, hvilket allt jag gaf honom. Men han gaf mig tillbaka det senare och sade att det var battal. Jag lofvade honom en annan gång mera. Nu kom sheikhen in och visade mig vid sin lilla pulpet, som han har i moskén, åtskilliga böcker, af hvilka han bjöd ut åt mig en Persisk Pandname af 'Attar med Arabisk mellanradig öfversättning, tryckt här 1256 H. Men jag ville naturligtvis ej ha den. Sedan gräfde jag genom andra gamla manuscripter, som han der hade, men så mycket jag i hast kunde se var der intet af värde och allt huller om buller i största oordning. Derefter kommo 2 af de blinda sheikherna dit, och vi suto alla omkring pulpeten, Soleiman sjelf innanför och pratade litet; men jag fann mig generad af gubbens son, som äfven var der och är en riktig ulfspegel, den första förargliga man jag ännu här lärt känna. Folket började nu samlas till aftonbön och somlige voro sysselsatta med tehijjetu-l-mesdjed (att välsigna moskén), under det vi suto och pratade och sheikh Salim gick upp på taket och sjöng sin azan; jag tog mina skor på mig och gick bort, misstänksamt betraktad af folket, som mötte mig i moské-dörren. Vädret hade hela dagen varit oändligen mildt och tempereradt, utan regn och blåst.

Jan. 9.

Gick bittida ut i bazaren för att genom någon liten handel få mig vexladt ett rupie stycke, som jag tagit för 10 piaster och för hvilket nu bjöds än 7, än 8, än 9 p. I allmänhet är här ett fasligt krångel med vexling, ty vexlarena vilja dra för mycken vinst af köparen och i de sämre bodarne har man sällan att ge tillbaka på någon betydligare penning. Jag fick nu ock gå länge omkring förän det lyckades mig. Derefter spatserade jag litet omkring, var en stund i trädgården hos 'Ali, som någongång, när der ej var folk, bjöd mig in i sitt hus, hvilket han sade skulle vara mycket nätt, ehuru dess yttre ej lofvade något särdeles. På eftermiddagen satt uppe hos Mohammed i sällskap med några andra. Med en af dem kom jag i disput om Egypten, som han påstod höra till Arabien. Vi blefvo i dag störda af några Turkar som besökte moskén, så att vi ej fingo prata i fred. Äfven kom hit på en stund den Turkiske Hafiz effendi, som jag på lång tid ej sett. Han rökte sin pipa och satt runkande filosofiskt på hufvudet och gick snart bort igen, utan att säga just något ord. Jag gick sedan igen i bazaren och köpte litet snask, fikon för 2 piaster okan d.v.s. omkring 12 kop. b:co ass. marken och krakmandel för 1 1/2 piaster okan. Gick på förmiddagen genom den bättre och förnämare bazaren och träffade der min gamla trefliga Arabiska reskamrat från Smyrna. Här såg han helt annorlunda ut än på sin däcksplats på ångfartyget, han hade öppnat en bod med allehanda kostbara saker, shawlar, klockor &c., bland annat äfven munstycken, af hvilka ett kostade 600 piaster.

Jan. 10.

Gick om morgonen bittida upp till Mohammed, der jag äfven träffade mannen från Danjan. Vi bredde ut en matta på gräset utanför samt suto i solen och baddade oss. Sedan kom än en, än en annan och satte sig till oss. Kaffe kokades och dracks, piporna gingo från mun till mun och moské-drängen hemtade fram keze af helbe, som förtärdes allt under samtal. Jag tyckte mig nu rätt njuta af söderns "il dolce far niente" i det vackraste, varmaste sommarväder. Också blef jag sittande der ända tills efter middagsstunden, och fann mig särdeles väl bland detta folk, ehuru kanske af lägsta klassen. Men här tyckes den höge ej genera sig i den lägres sällskap, och alla, åtminstone af mellanklasserna och de lägsta, tyckas vara temmeligen lika. På eftermiddagen, sedan jag väl smält maten med åtskilliga pipor, gick jag ut i trädgårdarne och träffade äfven min gamle 'Ali, men i något olämplig tid, ty han höll just på att laga till åt sig sin aftonmåltid, hvarföre jag ock snart lemnade honom. På vägen träffade jag 2 gatpojkar, som efter vanligheten på ett högst ohöfligt och pockande vis begärde bakshish, och då jag frågade lah, svarade kidde, här lika vanligt som Ryssarnes tak; när de ingenting fingo, började de pocka än värre och komna bakom ett hörn kastade de en sten efter mig. Dessa pojkar äro ock nästan de värsta tjufpojkar man kan träffa ut för, de ha i sitt tal till Franker något olidligt högfärdigt och gement, som förargar mig mycket, lika väl om de tigga eller bjuda ut sina åsnor eller göra hvad annat som helst.

Jan. 11.

Gick temmeligen bittida upp till Mohammed, der denna förmiddag förgick liksom i går under kaffedrickning, rökning och prat; blott att vi i dag åto en sorts bönor, kallade ful, tillredda i ugn, smakande nästan som nötter, ehuru mycket mjukare. På eftermiddagen såg jag på en förnäm och högt uppsatt Armeniers begrafning, Boghaz bey, som denna natt hade dött. Öfverallt voro stora samlingar af folk och alla Européer voro genom respektive konsuler bjudna att följa processionen. Det var förskräckligt upprörande att se huru ordningsmännen behandlade Araberna, då de trängde sig fram liksom andra för att gapa. De höggo in i hopen med stora spanskrörskäppar, hvart helst det träffade, i hufvudet eller på ryggen. För öfrigt gick det till nästan liksom hos oss. Först gick på ömse sidor en lång rad gossar och män, bärande stora tjocka vaxljus, på hvilka elden gick ut redan innan de hunno sorgehusets port. Sedan följde 4 à 5 prester och derefter sjelfva likvagnen, dragen af 4 stora ståtliga hästar, beklädda såsom hela vagnen med svart kläde. Derefter alla Européer och den öfriga processionen. Armenierna äro öfverhufvud ett vackert folk med fullkomligt lika, om ej mera markerade drag än Judarne, men ha derjemte något eget klokt och liksom Judarne något girigt drag, hvilket gör dem obehagliga. Här tyckas de finnas i stor mängd och ehuru de nästan allmänt gå klädda som Araber, skiljer man dem dock lätt från de sednare. I trädgården der han begrofs och der den enda Armeniska kyrkan här på orten finnes (alltsammans, som jag tror, en anläggning af honom), var isynnerhet vid porten och vid trappan ett ordentligt slagsmål, hvilket var verkligen grymfärdigt att se. Men mot Européerna voro de särdeles hyggliga och artiga. Jag vet ej om dessa ordningshållare voro polis eller blott den aflidnes tjenare, men de tycktes alla vara Turkar. Sedan spatserade jag ännu litet omkring och var inne i Attarin moskén, der jag blott träffade den gamle enögde moeddin, som jag gaf några 5:or för det sista kaffet. Han var åter outtömlig i sitt beröm och bjöd mig dit rätt ofta: vi skulle sitta och prata och koka kaffe och äta, här funnes allt som behöfdes och sheikh Soleiman frågade alla dagar efter mig.

Jan. 12.

Gick som hastigast in i Attarin-moskén, der man ställde i ordning till middagsbönen och bredde mattor ut öfver hela golfvet. Den gamle enögde muezzin var dervid behjelpt af en yngre son till sheikh Soleiman, hvilken lika mycket behagade mig, som den andra sonen misshagar mig. Jag blef en liten stund der och gick sedan upp till Mohammed, der jag alltid med vänliga blickar emottages af samma sällskap. Dessa senaste dagar hafva de redan haft mattorna utbredda på gräset och kaffe färdigt, när jag kommit dit. Denna förmiddag tillbragtes på samma sätt som de föregående. Senare kom dit en bättre klädd Arab och satte sig att räsonnera litet högfärdigt. Slutligen satte han sig ned bredvid mig och började med något förnäm mine qvestionera mig, hvad jag var för en man &c. Slutligen kom talet på Arabiska böcker och vetenskaper, då han frågade hvad vi af sådana hade hos oss. Jag räknade upp allt det bästa jag kom på, till hans stora förundran; jag kunde dervid ej hålla mig från att ge honom litet ovett för hans högfärdighet. Han tog nu fram några blad af ett grammatikaliskt arbete och bad mig läsa, samt förundrade sig storligen öfver att jag läste så rätt och visste använda de särskilda modi af aoristus rätt. Härpå sade han åt de andra att jag var en man som visste mycket, och gick hastigt bort. När jag frågade de andra hvad han var för en man, sade de honom vara en 'alim, en af 'Olema. De gingo nu allesamman till middagsbön i Danjan-moskén och jag gick genom 'Alis trädgård och satt hos honom en stund. Mot aftonen spatserade i det ljufvaste, mildaste vårväder och var åter en stund inne i Attarin. Gick sedan hem, åtföljd af dess muezzin. På vägen köpte jag några apelsiner och valnötter, af hvilket allt jag delade jemt med honom, som åter efter vanligheten varit mycket frikostig på sitt beröm öfver mig. Kort förut var jag åter uppe på den höga backe, der ett fäste är byggdt. Samma Turk som jag de första dagarne af min härvaro deruppe gjort bekantskap med, kom nu äfven ut och pratade med mig. Jag frågade honom ett och annat, lät honom stoppa sin pipa från min pung, och slutligen kom han fram med begäran om bakhshisk. Jag gjorde några invänningar och mumlade litet om moslimim, som allesamman voro tiggare; tog dock fram min börs och gaf honom två 5 fadda. Han tog dem i handen, såg på dem och mente att det var för litet, gaf dem så tillbaka och begärde en kirsh. Jag tog dem och stoppade dem tillbaka i börsen, men gaf honom ingenting i stället och började gå min väg nedför backen. Nu följde han mig länge och begärde få de 10 fadda, men fick dem ej. Drickspenningen skulle vara, sade han: min schani-l-fantasijeh (för lustbarhetens skull).

Jan. 13.

Gick senare på förmiddagen ut och spatserade i trädgårdarne, utan att träffa ihop med någon. På eftermiddagen efter 'asr gick jag till Attarin, der sheikhen satt ensam i khulveh och läste eller gjorde sin bön, hvarföre jag väntade der utanföre inom moskén tills han slutat, då han kom ut och bad mig dit in. Denna khulveh är i NO-hörnet af moskén, uppförd af små stenar, uppstaplade till väggar på tvenne sidor, sålunda att sjelfva moskéns väggar utgöra khulvehs väggar på de två öfriga sidorna. Här plägar muezzin, såsom han berättade mig i går, sofva 6 nätter i veckan, tillbringande blott natten mellan fredagen och lördagen hemma i sitt hus. Nu funnos här längs ena väggen uppstaplade gamla luntor och papper till stor mängd, hvilka, som det tycktes, ej voro af något särdeles värde. Sheikhen skall nemligen, efter hvad Mohammed berättade mig, sjelf pläga handla med böcker. Vi suto här på en öfver golfvet utbredd matta, kallad hasir, och pratade allehanda. Bland annat frågade han helt apropos, hvarföre jag ej bekände mig till Islam; hvarpå jag svarade, att jag ej uppenbarligen kunde det af fruktan för min konsul och mitt land, men att jag alla dagar läste min Koran och ofta höll mina böner på deras sätt. Härvid tycktes han bli ganska nöjd och mente att allt var väl, då det var väl mellan Herren och mig. Han bibehåller allt i mina ögon samma enkla patriarkaliska värdighet, och jag bär största aktning för honom. Derefter spatserade jag i det härligaste, ljufvaste väder, en äkta sydlig eller östlig aftonstund, med blå himmel och milda lysande stjernor.