INNEHÅLL (continued 46)

002:013 Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett ord som ock är verksamt i eder som tron. 002:014 I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av judarna— 002:015 av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla människor, 002:016 i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.

002:017 Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder— visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke till hjärtat—hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se edra ansikten och känt stor åstundan därefter. 002:018 Ty vi hava varit redo att komma till eder—jag, Paulus, för min del både en och två gånger—men Satan har hindrat oss. 002:019 Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I? 002:020 Ja, I ären vår ära och vår glädje.

003:001 Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna ensamma kvar i Aten, 003:002 och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka och uppmuntra eder i eder tro, 003:003 så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten själva att sådana äro oss förelagda. 003:004 Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I. 003:005 Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att vårt arbete skulle bliva utan frukt. 003:006 Men nu, då Timoteus har kommit till oss från eder och förkunnat för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter att se oss, likasom vi längta efter eder, 003:007 nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande. 003:008 Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren. 003:009 Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud? 003:010 Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.

003:011 Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna vägen till eder. 003:012 Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek som vi hava till eder, 003:013 så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han kommer med alla sina heliga.

004:001 Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag—en sådan vandel som I redan fören. 004:002 I veten ju vilka bud vi hava givit eder genom Herren Jesus. 004:003 Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I avhållen eder från otukt, 004:004 och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse och ära, 004:005 icke i begärelses lusta såsom hedningarna—vilka icke känna Gud— 004:006 och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare över allt detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder. 004:007 Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i helgelse. 004:008 Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till att bo i eder.

004:009 Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder, ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra; 004:010 så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri 004:011 och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit eder, 004:012 så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke behöven anlita någons hjälp.

004:013 Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp. 004:014 Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. 004:015 Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade. 004:016 Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; 004:017 sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. 004:018 Så trösten nu varandra med dessa ord.

005:001 Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. 005:002 Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. 005:003 Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde», då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan. 005:004 Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; 005:005 I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till; 005:006 låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra. 005:007 De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten; 005:008 men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm. 005:009 Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus, 005:010 som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom, vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade. 005:011 Trösten därför varandra, och uppbyggen varandra inbördes, såsom I ock redan gören.

005:012 Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana eder. 005:013 Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de utföra.

Hållen frid inbördes.

005:014 Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var man. 005:015 Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot var man. 005:016 Varen alltid glada. 005:017 Bedjen oavlåtligen. 005:018 Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds vilja i Kristus Jesus. 005:019 Utsläcken icke Anden, 005:020 förakten icke profetisk tal, 005:021 men pröven allt, behållen vad gott är, 005:022 avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må.

005:023 Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse. 005:024 Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.

005:025 Käre bröder, bedjen för oss. 005:026 Hälsen alla bröderna med en helig kyss. 005:027 Jag besvär eder vid Herren att låta uppläsa detta brev för alla bröderna. 005:028 Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.

Paulus' andra brev till tessalonikerna

001:001 Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 001:002 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus.

001:003 Vi äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder, såsom tillbörligt är, därför att eder tro så mäktigt tillväxer, och den kärlek I haven till varandra mer och mer förökas hos eder alla och hos envar av eder. 001:004 Därför kunna vi själva i Guds församlingar berömma oss av eder, i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla edra förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda. 001:005 Sådant är ett vittnesbörd om att Guds dom bliver rättvis. Så skolen I aktas värdiga Guds rike; för dess skull är det ock som I liden. 001:006 Guds rättfärdighet kräver ju att de som vålla eder lidande få lidande till vedergällning, 001:007 men att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss, när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, 001:008 »i lågande eld», och låter straffet drabba dem som icke känna Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga. 001:009 Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet, 001:010 när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig underbar i alla dem som hava kommit till att tro; ty det vittnesbörd vi hava framburit till eder haven I trott. Så skall ske på den dagen.

001:011 Fördenskull bedja vi ock alltid för eder, att vår Gud må akta eder värdiga sin kallelse, och att han må med kraft fullborda i eder allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka, 001:012 så att vår Herre Jesu namn bliver förhärligat i eder, och I i honom, efter vår Guds och Herrens, Jesu Kristi, nåd.

002:001 I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder, 002:002 att I icke—vare sig genom någon »andeingivelse» eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss —så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren. 002:003 Låten ingen bedraga eder om vad sätt det vara må. Ty först måste avfallet hava skett och »Laglöshetens människa», fördärvets man, hava trätt fram, 002:004 vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud. 002:005 Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder? 002:006 Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han först när hans tid är inne kan träda fram. 002:007 Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen. 002:008 Sedan skall »den Laglöse» träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse— 002:009 honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under 002:010 och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. 002:011 Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, 002:012 för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten. 002:013 Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder käre bröder, I Herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på sanningen. 002:014 Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet. 002:015 Stån alltså fasta, käre bröder, och hållen eder vid de lärdomar som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom brev.

002:016 Och vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i nåd berett oss en evig hugnad och givit oss ett gott hopp, 002:017 han hugne edra hjärtan, och styrke eder till allt vad gott är, både i gärning och i ord.

003:001 För övrigt, käre bröder, bedjen för oss, att Herrens ord må hava framgång och komma till ära hos andra likasom hos eder, 003:002 så ock att vi må bliva frälsta ifrån vanartiga och onda människor. Ty tron är icke var mans. 003:003 Men Herren är trofast, och han skall styrka eder och bevara eder från det onda. 003:004 Och vi hava den tillförsikten till eder i Herren, att I både nu gören och framgent skolen göra vad vi bjuda eder. 003:005 Ja, Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek och Kristi ståndaktighet.

003:006 Men vi bjuda eder, käre bröder, i vår Herres, Jesu Kristi, namn, att I dragen eder ifrån var broder som för en oordentlig vandel och icke lever efter de lärdomar han har mottagit av oss. 003:007 I veten ju själva huru man bör efterfölja oss. Ty vi förhöllo oss icke oordentligt bland eder, 003:008 ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt bröd under arbete och möda, och vi strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga. 003:009 Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss. 003:010 Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta. 003:011 Vi höra nämligen att somliga bland eder föra en oordentlig vandel och icke arbeta, utan allenast syssla med sådant som icke kommer dem vid. 003:012 Sådana människor bjuda och förmana vi i Herren Jesus Kristus, att de arbeta i stillhet, så att de kunna äta sitt eget bröd. 003:013 Och I, käre bröder, mån icke förtröttas att göra vad gott är. 003:014 Men om någon icke lyder vad vi hava sagt i detta brev, så märken ut för eder den mannen, och haven intet umgänge med honom, på det att han må blygas. 003:015 Hållen honom dock icke för en ovän, utan förmanen honom såsom en broder.

003:016 Men fridens Herre själv give eder sin frid alltid och på allt sätt. Herren vare med eder alla.

003:017 Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev; så skriver jag. 003:018 Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder alla.

Paulus' första brev till Timoteus

001:001 Paulus, Kristi Jesu apostel, förordnad av Gud, vår Frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp, 001:002 hälsar Timoteus, sin sannskyldige son i tron. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre!

001:003 Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna främmande läror 001:004 eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning som kommer till fullbordan i tron. 001:005 Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro. 001:006 Från dessa stycken hava somliga farit vilse och vänt sin håg till fåfängligt tal— 001:007 människor som vilja vara lärare i lagen, fastän de icke förstå ens vad de själva tala, eller vad de ting äro, som de med sådan säkerhet orda om.

001:008 Men vi veta att lagen är god, om man nämligen brukar den såsom lagen bör brukas, 001:009 och om man förstår detta, att lagen är till icke för rättfärdiga människor, utan för dem som trotsa lag och myndighet, för ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga människor, fadermördare och modermördare, för mandråpare, 001:010 för dem som öva otukt och onaturlig vällustsynd, för dem som äro människosäljare, lögnare, menedare eller något annat som strider mot den sunda läran— 001:011 detta i enlighet med det evangelium om den salige Gudens härlighet, varmed jag har blivit betrodd.

001:012 Vår Herre Kristus Jesus, som har givit mig kraft, tackar jag för att han har tagit mig i sin tjänst och funnit mig vara förtroende värd, 001:013 mig som förut var en hädare och förföljare och våldsverkare. Men barmhärtighet vederfors mig, eftersom jag icke bättre visste, när jag i min otro handlade så. 001:014 Och vår Herres nåd blev så mycket mer överflödande, med tron och kärleken i Kristus Jesus. 001:015 Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den främste. 001:016 Men att barmhärtighet vederfors mig, det skedde just för att Kristus Jesus skulle främst på mig bevisa all sin långmodighet, och låta mig bliva en förstlingsbild av dem som skulle komma att tro på honom och så vinna evigt liv. 001:017 Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen.

001:018 Att så förmana dem, det ålägger jag dig, min son Timoteus, i enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig. Må du i kraft av dem strida den goda striden, 001:019 rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigenom lidit skeppsbrott i tron. 001:020 Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare smäda.

002:001 Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, 002:002 för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt. 002:003 Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare, 002:004 som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen. 002:005 Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus, 002:006 han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne. 002:007 Och själv har jag blivit satt till att vara dess förkunnare och apostel—det säger jag med sanning, jag ljuger icke—ja, till att i tro och sanning vara en lärare för hedningar.

002:008 Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga händer. 002:009 Likaledes vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt, att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar och guld eller pärlor eller dyrbara kläder, 002:010 utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja räknas för gudfruktiga. 002:011 Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. 002:012 Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon leva i stillhet. 002:013 Adam blev ju först skapad och sedan Eva. 002:014 Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse. 002:015 Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med ett tuktigt väsende.

003:001 Det är ett visst ord, att om någons håg står till en församlingsföreståndares ämbete, så är det en god verksamhet han åstundar. 003:002 En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa, 003:003 icke begiven på vin, icke våldsam, utan foglig, icke stridslysten, fri ifrån penningbegär. 003:004 Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad, med all värdighet; 003:005 ty huru skulle dem som icke vet att förestå sitt eget hus kunna sköta Guds församling? 003:006 Han bör icke vara nyomvänd, för att han icke skall förblindas av högmod och så hemfalla under djävulens dom. 003:007 Han bör ock hava gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför, så att han icke utsättes för smälek och faller i djävulens snara.

003:008 Församlingstjänarna böra likaledes skicka sig värdigt, icke vara tvetaliga, icke benägna för mycket vindrickande, icke snikna efter slem vinning; 003:009 de böra äga trons hemlighet i ett rent samvete. 003:010 Men också dessa skola först prövas; därefter må de, om de befinnas oförvitliga, få tjäna församlingen. 003:011 Är det kvinnor, så böra dessa likaledes skicka sig värdigt, icke gå omkring med förtal, men vara nyktra och trogna i allt. 003:012 En församlingstjänare skall vara en enda kvinnas man; han skall hålla god ordning på sina barn och väl förestå sitt hus. 003:013 Ty de som hava väl skött en församlingstjänares syssla, de vinna en aktad ställning och kunna i tron, den tro de hava i Kristus Jesus, uppträda med mycken frimodighet.

003:014 Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma till dig. 003:015 Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste. 003:016 Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet: »Han som blev uppenbarad i köttet, rättfärdigad i anden, sedd av änglar, predikad bland hedningarna, trodd i världen, upptagen i härligheten.»

004:001 Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. 004:002 Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors som i sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar, 004:003 och som förbjuda äktenskap och vilja att man skall avhålla sig från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen. 004:004 Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt, när det mottages med tacksägelse: 004:005 det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön.

004:006 Om du framlägger detta för bröderna, så bevisar du dig såsom en god Kristi Jesu tjänare, då du ju hämtar din näring av trons och den goda lärans ord, den läras som du troget har efterföljt. 004:007 Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i stället själv i gudsfruktan. 004:008 Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande. 004:009 Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas. 004:010 Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare, först och främst deras som tro. 004:011 Så skall du bjuda och undervisa.

004:012 Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för dem som tro bliva ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i tro och i renhet. 004:013 Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och undervisa, till dess jag kommer. 004:014 Försumma icke att vårda den nådegåva som finnes i dig, och som gavs dig i kraft av profetord, under handpåläggning av de äldste. 004:015 Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar för alla. 004:016 Hav akt på dig själv och på din undervisning, och håll stadigt ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem som höra dig.

005:001 En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom till bröder, 005:002 till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, i all renhet.

005:003 Änkor må du bevisa ära, om de äro rätta, värnlösa änkor. 005:004 Men om en änka har barn eller barnbarn, då må i första rummet dessa lära sig att med tillbörlig vördnad taga sig an sina närmaste och så återgälda sina föräldrar vad de äro dem skyldiga; ty sådant är välbehagligt inför Gud. 005:005 En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon har sitt hopp i Gud och håller ut i bön och åkallan natt och dag. 005:006 Men en sådan som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän hon lever.— 005:007 Förehåll dem också detta, så att man icke får något att förevita dem. 005:008 Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än en otrogen.

005:009 Såsom »församlingsänka» må ingen annan uppföras än den som är minst sextio år gammal, och som har varit allenast en mans hustru, 005:010 en som har det vittnesbördet om sig, att hon har övat goda gärningar, uppfostrat barn, givit härbärge åt husvilla, tvagit heligas fötter, understött nödlidande, korteligen, beflitat sig om allt gott verk. 005:011 Unga änkor skall du däremot icke antaga. Ty när de hava njutit nog av Kristus, vilja de åter gifta sig; 005:012 och de äro då hemfallna åt dom, eftersom de hava brutit sin första tro. 005:013 Därtill lära de sig ock att vara lättjefulla, i det att de löpa omkring i husen; ja, icke allenast att vara lättjefulla, utan ock att vara skvalleraktiga och att syssla med sådant som icke kommer dem vid, allt medan de tala vad otillbörligt är. 005:014 Därför vill jag att unga änkor gifta sig, föda barn, förestå var och en sitt hus och icke giva någon motståndare anledning att smäda. 005:015 Redan hava ju några vikit av och följt efter Satan. 005:016 Om någon troende, vare sig man eller kvinna, har änkor att sörja för, då må han understödja dem utan att församlingen betungas, för att denna så må kunna understödja rätta, värnlösa änkor.

005:017 Sådana äldste som äro goda församlingsföreståndare må aktas dubbel heder värda, först och främst de som arbeta med predikande och undervisning. 005:018 Skriften säger ju: »Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar», så ock: »Arbetaren är värd sin lön.»— 005:019 Upptag intet klagomål mot någon av de äldste, om det icke styrkes av två eller tre vittnen. 005:020 Men begår någon en synd, så skall du inför alla förehålla honom den, så att också de andra känna fruktan.

005:021 Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna att iakttaga detta, utan någon förutfattad mening och utan att i något stycke förfara partiskt. 005:022 Förhasta dig icke med handpåläggning, och gör dig icke delaktig i en annans synder. Bevara dig själv ren.

005:023 Drick nu icke längre allenast vatten, utan bruka något litet vin för din mages skull, eftersom du så ofta lider av svaghet.

005:024 Somliga människors synder ligga i öppen dag och komma i förväg fram till dom; andras åter komma först efteråt fram. 005:025 Sammalunda pläga ock goda gärningar ligga i öppen dag; och när så icke är, kunna de ändå icke bliva fördolda.

006:001 De som äro trälar och tjäna under andra må akta sina herrar all heder värda, så att Guds namn och läran icke bliva smädade. 006:002 Men de som hava troende herrar må icke, därför att de äro deras bröder, akta dem mindre; fastmer må de tjäna dem så mycket villigare, just därför att de äro troende och kära bröder, dessa som vinnlägga sig om att göra vad gott är. Så skall du undervisa och förmana.

006:003 Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till sunda ord—vår Herres, Jesu Kristi, ord—och till den lära som hör gudsfruktan till, 006:004 då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser, ondskefulla misstankar 006:005 och ständiga tvister mellan människor som äro fördärvade i sitt sinne och hava tappat bort sanningen, människor som mena att gudsfruktan är ett medel till vinning. 006:006 Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning. 006:007 Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att vi icke kunna föra något med oss ut därifrån. 006:008 Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed. 006:009 Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. 006:010 Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval.

006:011 Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod. 006:012 Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den goda bekännelsen. 006:013 Inför Gud, som giver liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen, manar jag dig 006:014 att, själv utan fläck och tadel, hålla vad jag har bjudit, intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse, 006:015 vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre, 006:016 han som allena har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Honom vare ära och evigt välde! Amen.

006:017 Bjud dem som äro rika i den tidsålder som nu är att icke högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar, utan till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav; 006:018 bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara givmilda och gärna dela med sig. 006:019 Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet.

006:020 O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott; och vänd dig bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som komma från den falskeligen så kallade »kunskapen», 006:021 vilken några föregiva sig äga, varför de ock hava farit vilse i fråga om tron. Nåd vare med eder.

Paulus' andra brev till Timoteus

001:001 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel—sänd enligt det löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus— 001:002 hälsar Timoteus, sin älskade son. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre!

001:003 Jag tackar Gud, som jag i likhet med mina förfäder tjänar, och det med rent samvete, såsom jag ock oavlåtligen har dig i åtanke i mina böner, både natt och dag. 001:004 Och när jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att se dig, för att så bliva uppfylld av glädje, 001:005 då jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro som först bodde i din mormoder Lois och din moder Eunice, och som nu—därom är jag förvissad—jämväl bor i dig.

001:006 Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig. 001:007 Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande. 001:008 Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium, genom den kraft som Gud giver, 001:009 han som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, icke på grund av våra gärningar, utan efter sitt eget rådslut och sin nåd, den nåd som redan för evärdliga tider sedan gavs oss i Kristus Jesus, 001:010 men som nu har blivit uppenbar genom vår Frälsares, Kristi Jesu, uppenbarelse. Ty han har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium, 001:011 till vars förkunnare och apostel och lärare jag har blivit satt. 001:012 Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke därför. Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att för »den dagen» bevara vad som har blivit mig betrott. 001:013 Såsom förebild i fråga om sunda ord må du, i tron och kärleken i Kristus Jesus, hava de ord som du har hört av mig. 001:014 Bevara genom den helige Ande, vilken bor i oss, det goda som har blivit dig betrott.

001:015 Det vet du, att alla i provinsen Asien hava vänt sig ifrån mig, bland dem också Fygelus och Hermogenes. 001:016 Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus' hus, eftersom han ofta var mig till vederkvickelse och icke blygdes för mina kedjor; 001:017 fastmer, när han kom till Rom, sökte han efter mig med all iver, till dess han fann mig. 001:018 Ja, Herren give att han må finna barmhärtighet hos Herren på »den dagen». Till huru stor tjänst han var i Efesus, det vet du själv bäst.

002:001 Så bliv nu du, min son, allt starkare i den nåd som är i Kristus Jesus. 002:002 Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra.

002:003 Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman. 002:004 Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger, ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold. 002:005 Likaså, om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning. 002:006 Åkermannen, han som gör arbetet, bör främst av alla få njuta av frukten. 002:007 Fatta rätt vad jag säger; Herren skall giva dig förstånd i allt. 002:008 Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, av Davids säd, enligt det evangelium som jag förkunnar, 002:009 och i vars tjänst jag jämväl utstår lidande, ja, till och med måste bära bojor såsom en ogärningsman. Men Guds ord bär icke bojor. 002:010 Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull, på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och därmed evig härlighet. 002:011 Detta är ett fast ord; ty hava vi dött med honom, så skola vi ock leva med honom; 002:012 äro vi ståndaktiga, så skola vi ock få regera med honom Men förneka vi honom, så skall ock han förneka oss; 002:013 äro vi trolösa, så står han troget fast vid sitt ord Ty han kan icke förneka sig själv.

002:014 Påminn dem om detta, och uppmana dem allvarligt inför Gud att icke befatta sig med ordstrider; ty sådana gagna till intet, utan äro allenast till fördärv för dem som höra därpå. 002:015 Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas, utan rätt förvaltar sanningens ord. 002:016 Men undfly oandligt och tomt prat. Ty de som befatta sig med sådant komma att gå allt längre i ogudaktighet, 002:017 och deras tal skall fräta omkring sig såsom ett kräftsår. Av det slaget äro Hymeneus och Filetus; 002:018 ty när dessa säga att uppståndelsen redan har skett, hava de farit vilse från sanningen, och de förvända så tron hos somliga. 002:019 Dock, Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett insegel med dessa ord: »Herren känner de sina», och: »Var och en som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån orättfärdighet.»

002:020 Men i ett stort hus finnas kärl icke allenast av guld och silver, utan ock av trä och lera; och somliga äro till hedersamt bruk, andra till mindre hedersamt. 002:021 Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då bliver han ett kärl till hedersamt bruk, helgat, gagneligt för sin herre, tjänligt till allt vad gott är.

002:022 Fly ungdomens onda begärelser, och far efter rättfärdighet, tro och kärlek, och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren. 002:023 Men undvik dåraktiga och barnsliga tvistefrågor; du vet ju att de föda av sig strider. 002:024 Och en Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla, väl skickad att undervisa, tålig när han får lida. 002:025 Han bör med saktmod tillrättavisa de motspänstiga, i hopp att Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de komma till kunskap om sanningen, 002:026 och i hopp att de så skola bliva nyktra och därigenom befrias ur djävulens snara; ty av honom äro de fångade, så att de göra hans vilja.

003:001 Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. 003:002 Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, 003:003 kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, 003:004 förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud, 003:005 de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft.

Vänd dig bort ifrån sådana. 003:006 Ty till dem höra de män som innästla sig i husen och fånga svaga kvinnor, som äro tyngda av synder och drivas av allahanda begärelser, 003:007 kvinnor som alltjämt hålla på med att lära, men aldrig kunna komma till kunskap om sanningen. 003:008 Och såsom Jannes och Jambres stodo emot Moses, så stå dessa män emot sanningen; de äro människor som äro fördärvade i sitt sinne och icke hålla provet i fråga om tron. 003:009 Men de skola icke tillstädjas att gå längre, ty deras galenskap skall bliva uppenbar för alla, såsom det skedde med de männens.

003:010 Du åter har blivit min efterföljare i lära, i vandel, i strävanden, i tro, i tålamod, i kärlek, i ståndaktighet, 003:011 under förföljelser och lidanden, sådana som drabbade mig i Antiokia, Ikonium och Lystra. Ja, sådana förföljelser har jag fått utstå, men ur alla har Herren frälst mig. 003:012 Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus, få lida förföljelse. 003:013 Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska; de skola förvilla andra och själva bliva förvillade.

003:014 Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det, 003:015 och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. 003:016 All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, 003:017 så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.

004:001 Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans tillkommelse och hans rike: 004:002 Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken. 004:003 Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, 004:004 en tid då de skola vända sina öron från sanningen, och i stället vända sig till fabler.

004:005 Men du, var nykter i allting, bär ditt lidande, utför en evangelists verk, fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete. 004:006 Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag skall bryta upp. 004:007 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. 004:008 Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.

004:009 Låt dig angeläget vara att snart komma till mig. 004:010 Ty av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas övergivit mig och har begivit sig till Tessalonika; Krescens har begivit sig till Galatien och Titus till Dalmatien. 004:011 Lukas är den ende som är kvar hos mig.

Tag Markus med dig hit; ty han kan i mycket vara mig till gagn och tjäna mig. 004:012 Tykikus har jag sänt till Efesus.

004:013 När du kommer, så hav med dig den mantel som jag lämnade kvar hos Karpus i Troas, så ock böckerna, först och främst pergamentskrifterna.

004:014 Alexander, smeden, har gjort mig mycket ont; Herren kommer att vedergälla honom efter hans gärningar. 004:015 Också du må taga dig till vara för honom, ty han har häftigt trätt upp emot det som vi hava talat.

004:016 Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp, utan alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat. 004:017 Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap. 004:018 Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.

004:019 Hälsa Priska och Akvila, så ock Onesiforus' hus. 004:020 Erastus stannade kvar i Korint, men Trofimus lämnade jag sjuk efter mig i Miletus.

004:021 Låt dig angeläget vara att komma hit före vintern.

Eubulus och Pudens och Linus och Klaudia och alla bröderna hälsa dig.

004:022 Herren vare med din ande. Nåd vare med eder.

Paulus' brev till Titus

001:001 Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att verka för Guds utvaldas tro och för kunskapen om den sanning som hör gudsfruktan till, 001:002 sänd, därför att det finnes ett hopp om evigt liv—ty evigt liv har Gud, som icke kan ljuga, för evärdliga tider sedan utlovat, 001:003 och när tiden var inne, uppenbarade han sitt ord i den predikan varmed jag genom Guds, vår Frälsares, befallning blev betrodd— 001:004 jag, Paulus, hälsar Titus, min sannskyldige son på grund av gemensam tro. Nåd och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Frälsare!

001:005 När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste, 001:006 varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt leverne eller vore uppstudsiga. 001:007 Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede, icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem vinning. 001:008 Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt; 001:009 han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säga emot.

001:010 Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet, många som föra fåfängligt tal och bedraga människors sinnen; så göra i synnerhet de omskurna. 001:011 På sådana bör man tysta munnen, ty de förvilla hela hus genom att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror. 001:012 En av dem, en profet av deras eget folk, har sagt: »Kreterna, lögnare jämt, äro odjur, glupska och lata.» 001:013 Och det vittnesbördet är sant. Du skall därför strängt tillrättavisa dem, så att de bliva sunda i tron 001:014 och icke akta på judiska fabler och vad som påbjudes av människor som vända sig från sanningen. 001:015 Allt är rent för dem som äro rena; men för de orena och otrogna är intet rent, utan hos dem äro både förstånd och samvete orenade. 001:016 De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till allt gott verk.

002:001 Du åter må tala vad som är den sunda läran värdigt. 002:002 Förmana de äldre männen att vara nyktra, att skicka sig värdigt och tuktigt, att vara sunda i tro, i kärlek, i ståndaktighet. 002:003 Förmana likaledes de äldre kvinnorna att skicka sig såsom det höves heliga kvinnor, att icke gå omkring med förtal, icke vara trälar under begäret efter vin, utan lära andra vad gott är, för att fostra dem till tuktighet. 002:004 Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn, 002:005 att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat. 002:006 Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt. 002:007 Bliv dem i allo ett föredöme i goda gärningar, och låt dem i din undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet, 002:008 med sunt, ostraffligt tal, så att den som står oss emot måste blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss. 002:009 Förmana tjänarna att i allt underordna sig sina herrar, att skicka sig dem till behag och icke vara gensvariga, 002:010 att icke begå någon oärlighet, utan på allt sätt visa dem redbar trohet, så att de i alla stycken bliva en prydnad för Guds, vår Frälsares, lära.

002:011 Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor; 002:012 den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är, 002:013 medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse— 002:014 hans som har utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är. 002:015 Så skall du tala; och du skall förmana och tillrättavisa dem med all myndighet. Låt ingen förakta dig.

003:001 Lägg dem på minnet att de böra vara underdåniga överheten, dem som hava myndighet, att de böra visa lydnad och vara redo till allt gott verk, 003:002 att de icke må smäda någon, icke vara stridslystna, utan vara fogliga, och att de i allt skola visa sig saktmodiga mot alla människor. 003:003 Vi voro ju själva förut oförståndiga, ohörsamma och vilsefarande, vi voro trälar under allahanda begärelser och lustar, vi levde i ondska och avund, vi voro värda att avskys, och vi hatade varandra. 003:004 Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, 003:005 då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande, 003:006 som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, 003:007 för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt hopp är, få evigt liv till arvedel.

003:008 Detta är ett fast ord, och jag vill att du med kraft vittnar härom, för att de som sätta tro till Gud må beflita sig om att rätt utöva goda gärningar. Sådant är gott och gagneligt för människorna. 003:009 Men dåraktiga tvistefrågor och släktledningshistorier må du undfly, så ock trätor och strider om lagen; ty sådant är gagnlöst och fåfängligt. 003:010 En man som kommer partisöndring åstad må du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger har förmanat honom; 003:011 ty du vet att en sådan är förvänd och begår synd, ja, han har själv fällt domen över sig.

003:012 När jag framdeles sänder Artemas eller Tykikus till dig, låt dig då angeläget vara att komma till mig i Nikopolis, ty jag har beslutit att stanna där över vintern. 003:013 Senas, den lagkloke, och Apollos må du med all omsorg utrusta för deras resa, så att intet fattas dem. 003:014 Och må jämväl våra bröder, för att icke bliva utan frukt, lära sig att rätt utöva goda gärningar, där hjälp är av nöden. 003:015 Alla som äro här hos mig hälsa dig. Hälsa dem som älska oss i tron. Nåd vare med eder alla.

Paulus' brev till Filemon

001:001 Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timoteus hälsa Filemon, vår älskade broder och medarbetare, 001:002 och Appfia, vår syster, och Arkippus, vår medkämpe, och den församling som kommer tillhopa i ditt hus. 001:003 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

001:004 Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner, 001:005 ty jag har hört om den kärlek och den tro som du har till Herren Jesus, och som du bevisar mot alla de heliga. 001:006 Och min bön är att den tro du har gemensam med oss må visa sig verksam, i det att du fullt inser huru mycket gott vi hava i Kristus. 001:007 Ty jag har fått mycken glädje och hugnad av den kärlek varmed du, min broder, har vederkvickt de heligas hjärtan.

001:008 Därför, fastän jag med mycken frimodighet i Kristus kunde befalla dig att göra vad du nu bör göra, 001:009 beder jag dig dock hellre därom för kärlekens skull—jag, sådan jag nu är, den gamle Paulus, han som därtill nu är en Kristi Jesu fånge; 001:010 ja, jag beder dig för min son, den som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus, 001:011 som förut var ingalunda var dig till »till gagn», men som nu är både dig och mig till stort gagn.

001:012 Denne sänder jag här tillbaka till dig; och när jag så gör, är det såsom sände jag åstad mitt eget hjärta. 001:013 Jag hade väl själv velat behålla honom hos mig, så att han å dina vägnar kunde hava betjänat mig i den fångenskap som jag utstår för evangelii skull. 001:014 Men utan ditt samtycke ville jag intet göra, ty det goda du gjorde skulle ju icke ske såsom av tvång, utan göras av fri vilja. 001:015 När han för en liten tid blev skild från dig, skedde detta till äventyrs just för att du skulle få honom igen för alltid, 001:016 nu icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en träl: såsom en älskad broder. Detta är han redan för mig i högsta måtto; huru mycket mer då för dig, han, din broder både efter köttet och i Herren!

001:017 Om du alltså håller mig för din medbroder, så tag emot honom såsom du skulle taga emot mig själv. 001:018 Har han gjort dig någon orätt, eller är han dig något skyldig, så för upp det på min räkning. 001:019 Jag, Paulus, skriver här med egen hand: »Jag skall själv betala det.» Jag skulle också kunna säga: »För upp det på din räkning.» Ty du har ju en ännu större skuld till mig, nämligen—dig själv.

001:020 Ja, min broder, måtte jag »få gagn» av dig i Herren! Vederkvick mitt hjärta i Kristus.

001:021 Det är därför att jag är viss om din lydaktighet som jag har skrivit detta till dig. Och jag vet att du kommer att göra ännu mer än jag begär.

001:022 Och så tillägger jag: bered dig på att giva mig härbärge. Jag hoppas nämligen att jag genom edra böner skall bliva skänkt åt eder.

001:023 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar dig; 001:024 så göra ock Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina medarbetare.

001:025 Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.

Brevet till hebréerna

001:001 Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, 001:002 har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen. 001:003 Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han—sedan han hade utfört en rening från synderna—satt sig på Majestätets högra sida i höjden. 001:004 Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. 001:005 Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son»? 001:006 Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola tillbedja honom.» 001:007 Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», 001:008 säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. 001:009 Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder»; 001:010 så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk; 001:011 de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad, 001:012 och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.» 001:013 Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall»? 001:014 Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel?

002:001 Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så att vi icke gå förlorade. 002:002 Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön, 002:003 huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en sådan frälsning?—en frälsning som ju först förkunnades genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom, 002:004 varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela helig ande, allt efter sin vilja. 002:005 Ty det var icke under änglars välde som han lade den tillkommande världen, den som vi tala om. 002:006 Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? 002:007 En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre över dina händers verk; 002:008 allt lade du under hans fötter.» När han underlade honom allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom underlagt—om vi ock ännu icke se allting vara honom underlagt. 002:009 Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han smakade döden. 002:010 Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings hövding. 002:011 Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem bröder; 002:012 han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig»; 002:013 så ock: »Jag vill sätta min förtröstan till honom»; så ock: »Se här äro jag och barnen som Gud har givit mig.» 002:014 Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen, 002:015 och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom. 002:016 Ty det är ju icke änglar som han tager sig an; det är Abrahams säd som han tager sig an. 002:017 Därför måste han i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bliva barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud, till att försona folkets synder. 002:018 Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

003:001 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, 003:002 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus». 003:003 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset. 003:004 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. 003:005 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; 003:006 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet. 003:007 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst, 003:008 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen, 003:009 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år. 003:010 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar. 003:011 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.» 003:012 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden, 003:013 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag», på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga. 003:014 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt. 003:015 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig», 003:016 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten? 003:017 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»? 003:018 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma? 003:019 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.

004:001 Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen. 004:002 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det. 004:003 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad. 004:004 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk»; 004:005 här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.» 004:006 Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den, och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin ohörsamhets skull icke kommo ditin, 004:007 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.» 004:008 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag. 004:009 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk. 004:010 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud från sina. 004:011 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet. 004:012 Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. 004:013 Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap. 004:014 Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast vid bekännelsen. 004:015 Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd. 004:016 Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid.

005:001 Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland människor och tillsättes för att till människors bästa göra tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder. 005:002 Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande, just därför att han själv är behäftad med svaghet 005:003 och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna synder likaväl som för folkets. 005:004 Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom Aron, kallas därtill av Gud. 005:005 Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig», 005:006 likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.» 005:007 Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. 005:008 Så lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande; 005:009 och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning 005:010 och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt». 005:011 Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra. 005:012 Ty fastän det kunde vara på tiden att I själva voren lärare, behöves det snarare att man nu åter undervisar eder i de allra första grunderna av Guds ord; det har kommit därhän med eder, att I behöven mjölk i stället för stadig mat. 005:013 Men om någon är sådan att han ännu måste leva av mjölk, då är han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet; han är ju ännu ett barn. 005:014 Ty den stadiga maten tillhör de fullmogna, dem som genom vanan hava sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont.

006:001 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, 006:002 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. 006:003 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. 006:004 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, 006:005 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, 006:006 men som ändå hava avfallit—dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. 006:007 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud. 006:008 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld. 006:009 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt. 006:010 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören. 006:011 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp, 006:012 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är. 006:013 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv— eftersom han icke hade någon högre att svärja vid— 006:014 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.» 006:015 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var. 006:016 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist. 006:017 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed. 006:018 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss. 006:019 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten, 006:020 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

007:001 Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste—han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom, 007:002 varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det är »fridens konung», 007:003 denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son—denne förbliver en präst för beständigt. 007:004 Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet. 007:005 Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd, 007:006 tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena. 007:007 Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som mottager välsignelse av den som står högre. 007:008 Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande. 007:009 Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde, fått giva tionde; 007:010 ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne till mötes. 007:011 Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet—och på detta var ju folkets lagstiftning byggd— varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter Arons sätt»? 007:012 (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.) 007:013 Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret. 007:014 Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster. 007:015 Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, 007:016 att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv. 007:017 Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.» 007:018 Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den var svag och gagnlös— 007:019 eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt—men ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få nalkas Gud. 007:020 Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig bekräftelse—det är nämligen så, att medan de andra hava blivit präster utan edlig bekräftelse, 007:021 har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är en präst till evig tid'»— 007:022 i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesman. 007:023 Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst, 007:024 har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han förbliver »till evig tid». 007:025 Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem. 007:026 En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen, 007:027 en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv. 007:028 Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är fullkomnad »till evig tid».

008:001 Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himmelen, 008:002 för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon människa. 008:003 Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något att frambära. 008:004 Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna, 008:005 i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga av den himmelska. Om en sådan fick ock Moses befallning genom en uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet. »Se till», heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit dig visad på berget.» 008:006 Men nu har denne fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre löften. 008:007 Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl plats icke hava sökts för ett annat. 008:008 Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; 008:009 icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför frågade icke heller jag efter dem, säger Herren. 008:010 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. 008:011 Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste. 008:012 Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.» 008:013 När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna.

009:001 Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom. 009:002 Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det heliga». 009:003 Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas »det allraheligaste», 009:004 med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. 009:005 Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala. 009:006 Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till gudstjänsten, 009:007 men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder. 009:008 Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd. 009:009 Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin gudstjänst, 009:010 utan allenast äro utvärtes stadgar—de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar— stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning. 009:011 Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, 009:012 gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning. 009:013 Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, 009:014 huru mycket mer skall icke Kristi blod—då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud— rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! 009:015 Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra förbundet. 009:016 Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som har gjort testamentet är död. 009:017 Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu lever. 009:018 Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod. 009:019 Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar, tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl själva boken som allt folket 009:020 och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har stadgat för eder.» 009:021 Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de ting som hörde till gudstjänsten. 009:022 Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse. 009:023 Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste renas genom bättre offer än dessa. 009:024 Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort med händer, och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo. 009:025 Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allraheligaste, med blod som icke är hans eget. 009:026 Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden. 009:027 Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, 009:028 så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning.

010:001 Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana. 010:002 Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon synd, sedan de en gång hade blivit renade. 010:003 Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd. 010:004 Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder. 010:005 Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig; 010:006 i brännoffer och syndoffer fann du icke behag. 010:007 Då sade jag: 'Se, jag kommer—i bokrullen är skrivet om mig— för att göra din vilja, o Gud.'» 010:008 Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag» —och dock frambäras de efter lagen— 010:009 säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället. 010:010 Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad. 010:011 Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna borttaga synder; 010:012 men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida 010:013 och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda honom till en fotapall». 010:014 Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade. 010:015 Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren hade sagt: 010:016 »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem»; 010:017 och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg.» 010:018 Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd. 010:019 Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, 010:020 i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten—det är genom sitt kött— 010:021 och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, 010:022 så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten. 010:023 Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast. 010:024 Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar; 010:025 låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra—detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas. 010:026 Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder, 010:027 utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna. 010:028 Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet; 010:029 huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent—det i vilket han har blivit helgad—och som smädar nådens Ande! 010:030 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.» 010:031 Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer. 010:032 Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp 010:033 och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant. 010:034 Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande. 010:035 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. 010:036 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. 010:037 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; 010:038 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom». 010:039 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

011:001 Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. 011:002 På grund av den fingo ju de gamle sitt vittnesbörd. 011:003 Genom tron förstå vi att världen har blivit fullbordad genom ett ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något synligt. 011:004 Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och genom den fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, i det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron talar han ännu, fastän han är död. 011:005 Genom tron togs Enok bort, för att han icke skulle se döden; och »man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort». Förrän han togs bort, fick han nämligen det vittnesbördet att han hade täckts Gud; 011:006 men utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Ty den som vill komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem som söka honom. 011:007 Genom tron var det som Noa, sedan han hade fått uppenbarelse om något som man ännu icke såg, i from förtröstan byggde en ark för att rädda sitt hus; och genom den blev han världen till dom och fick till arvedel den rättfärdighet som hör tron till. 011:008 Genom tron var Abraham lydig, när han blev kallad, och han drog så ut till det land som han skulle få till arvedel; han drog ut, fastän han icke visste vart han skulle komma. 011:009 Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet, likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte. 011:010 Ty han väntade på »staden med de fasta grundvalarna», vars byggmästare och skapare är Gud. 011:011 Genom tron fick jämväl Sara, fastän överårig, kraft att bliva stammoder för en avkomma, i det hon höll den för trovärdig, som hade givit löftet. 011:012 Därför föddes ock av en och samme man, en som var så gott som död, avkomlingar »så talrika som stjärnorna på himmelen och som sanden på havets strand, som man icke kan räkna». 011:013 I tron dogo alla dessa, innan de ännu hade fått vad utlovat var; de hade allenast sett det i fjärran och hade hälsat det och bekänt sig vara »gäster och främlingar» på jorden. 011:014 De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett fädernesland. 011:015 Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. 011:016 Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty han har berett åt dem en stad. 011:017 Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han som hade mottagit löftena, 011:018 han till vilken det hade blivit sagt: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.» 011:019 Ty han tänkte på att Gud var mäktig att till och med uppväcka från de döda; från de döda fick han honom ock tillbaka, liknelsevis talat. 011:020 Genom tron gav jämväl Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider. 011:021 Genom tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad, lutad mot ändan av sin stav. 011:022 Genom tron talade Josef, när han låg för döden, om Israels barns uttåg och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben. 011:023 Genom tron blev Moses vid sin födelse dold av sina föräldrar och hölls av dem gömd i tre månader, eftersom de sågo att »det var ett vackert barn»; och de läto icke förskräcka sig av konungens påbud. 011:024 Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson. 011:025 Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; 011:026 han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. 011:027 Genom tron övergav han Egypten, utan att låta förskräcka sig av konungens vrede; ty därigenom att han likasom såg den Osynlige kunde han härda ut. 011:028 Genom tron har han ock förordnat om påsken och blodbestrykningen, på det att »Fördärvaren», som förgjorde allt förstfött, icke skulle komma vid dem. 011:029 Genom tron drogo de fram genom Röda havet likasom på torra landet; men när egyptierna försökte gå samma väg, dränktes de. 011:030 Genom tron föllo Jerikos murar, sedan man i sju dagar hade gått runt omkring dem. 011:031 Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner. 011:032 Och vad skall jag nu vidare säga? Tiden bleve mig ju för kort, ifall jag skulle förtälja om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och profeterna, 011:033 om dessa som genom tron besegrade konungariken, övade rättfärdighet, fingo löften uppfyllda, tillstoppade lejons gap, 011:034 dämpade eldens kraft, undkommo svärdets egg, blevo starka från att hava varit svaga, blevo väldiga i krig och drevo främmande härar på flykten. 011:035 Kvinnor funnos som fingo igen sina döda genom deras uppståndelse. Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse. 011:036 Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse; 011:037 de blevo stenade, marterade, söndersågade, dödade med svärd. De gingo omkring höljda i fårskinn och gethudar, nödställda, misshandlade, plågade, 011:038 dessa människor som världen icke var värdig att hysa; de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor. 011:039 Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke vad utlovat var; 011:040 ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade.

012:001 Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd. 012:002 Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. 012:003 Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar. 012:004 Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot synden. 012:005 Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom. 012:006 Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.» 012:007 Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader? 012:008 Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så voren I oäkta söner och icke äkta. 012:009 Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva? 012:010 De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet. 012:011 Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet. 012:012 Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän», 012:013 och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad. 012:014 Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren. 012:015 Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad; 012:016 sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt. 012:017 I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter. 012:018 Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm, 012:019 icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem. 012:020 Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.» 012:021 Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är förskräckt och bävar.» 012:022 Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, 012:023 till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar, 012:024 och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod. 012:025 Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? 012:026 Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt: »Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock himmelen att bäva.» 012:027 Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande. 012:028 Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så låtom oss vara tacksamma. På det sättet tjäna vi Gud, honom till behag, med helig fruktan och räddhåga. 012:029 Ty »vår Gud är en förtärande eld».

013:001 Förbliven fasta i broderlig kärlek. 013:002 Förgäten icke att bevisa gästvänlighet; ty genom gästvänlighet hava några, utan att veta det, fått änglar till gäster. 013:003 Tänken på dem som äro fångna, likasom voren I deras medfångar, och tänken på dem som utstå misshandling, eftersom också I själva haven en kropp. 013:004 Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma. 013:005 Varen i eder handel och vandel fria ifrån penningbegär; låten eder nöja med vad I haven. Ty han har själv sagt: »Jag skall icke lämna dig eller övergiva dig.» 013:006 Alltså kunna vi dristigt säga: »Herren är min hjälpare, jag skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?» 013:007 Tänken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; sen huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro. 013:008 Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet. 013:009 Låten eder icke vilseföras av allahanda främmande läror. Ty det är gott att bliva styrkt i sitt hjärta genom nåd och icke genom offermåltider; de som hava befattat sig med sådant hava icke haft något gagn därav. 013:010 Vi hava ett altare, från vilket de som göra tjänst vid tabernaklet icke hava rätt att få något att äta. 013:011 Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för synd, »brännas upp utanför lägret». 013:012 Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. 013:013 Låtom oss alltså gå ut till honom »utanför lägret» och bära hans smälek. 013:014 Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden. 013:015 Så låtom oss då genom honom alltid till Gud »frambära ett lovets offer», det är »en frukt ifrån läppar» som prisa hans namn. 013:016 Men förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana offer har Gud behag till. 013:017 Varen edra lärare hörsamma, och böjen eder för dem; ty de vaka över edra själar, eftersom de skola avlägga räkenskap. Må de då kunna göra det med glädje, och icke med suckan, ty detta vore eder icke nyttigt. 013:018 Bedjen för oss; ty vi tro oss hava ett gott samvete, eftersom vi söka att i alla stycken föra en god vandel. 013:019 Och jag uppmanar eder att göra detta, så mycket mer som jag hoppas att därigenom dess snarare bliva återgiven åt eder. 013:020 Men fridens Gud, som från de döda har återfört vår Herre Jesus, vilken genom ett evigt förbunds blod är den store herden för fåren, 013:021 han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. 013:022 Jag beder eder, mina bröder: tagen icke illa upp dessa förmaningens ord; jag har ju ock skrivit till eder helt kort. 013:023 Veten att vår broder Timoteus har blivit lösgiven. Om han snart kommer hit, vill jag tillsammans med honom besöka eder. 013:024 Hälsen alla edra lärare och alla de heliga. De italiska bröderna hälsa eder. 013:025 Nåd vare med eder alla.