INNEHÅLL (continued 21)

004:001 När nu Sanballat hörde att vi höllo på att bygga upp muren, vredgades han och blev högeligen förtörnad. Och han bespottade judarna 004:002 och talade så inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk: »Vad är det dessa vanmäktiga judar göra? Skall man låta dem hållas? Skola de få offra? Skola de kanhända i sinom tid fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv åt stenarna i grushögarna, där de ligga förbrända?» 004:003 Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: »Huru de än bygga, skall dock en räv komma deras stenmur att rämna, blott han hoppar upp på den.»

004:004 Hör, vår Gud, huru föraktade vi äro. Låt deras smädelser falla tillbaka på deras egna huvuden. Ja, låt dem bliva utplundrade i ett land dit de föras såsom fångar. 004:005 Överskyl icke deras missgärningar, och låt deras synd icke varda utplånad ur din åsyn, eftersom de hava varit de byggande till förargelse.

004:006 Och vi byggde på muren, och hela muren blev hopfogad till sin halva höjd; och folket arbetade med gott mod.

004:007 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man alltjämt höll på med att laga upp Jerusalems murar, och att rämnorna begynte igentäppas, då blevo de mycket vreda. 004:008 Och de sammansvuro sig allasammans att gå åstad och angripa Jerusalem och störa folket i deras arbete. 004:009 Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag och natt för att skydda oss mot dem. 004:010 Men judarna sade: »Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.» 004:011 Våra ovänner åter sade: »Innan de få veta eller se något, skola vi stå mitt ibland dem och dräpa dem; så skola vi göra slut på arbetet.» 004:012 När nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och från alla håll uppmanade oss, väl tio gånger, att vi skulle draga oss tillbaka till dem, 004:013 då ställde jag upp folket i de lägsta och mest öppna delarna av staden bakom muren; jag ställde upp dem efter släkter, med sina svärd, spjut och bågar. 004:014 Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: »Frukten icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde, och striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur och edra hus.»

004:015 Sedan våra fiender sålunda hade fått förnimma att saken var oss bekant, och att Gud hade gjort deras råd om intet, kunde vi alla vända tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 004:016 Från den dagen var ena hälften av mina tjänare sysselsatt med arbetet, under det att andra hälften stod väpnad med sina spjut, sköldar, bågar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda hus. 004:017 De som byggde på muren och de som lassade på och buro bördor gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo de vapnet. 004:018 Och de som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid sin länd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en basunblåsare. 004:019 Jag hade nämligen sagt till ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: »Arbetet är stort och vidsträckt, och vi äro spridda över muren, långt ifrån varandra. 004:020 Där I nu hören basunen ljuda, dit skolen I församla eder till oss; vår Gud skall strida för oss.» 004:021 Så gjorde ock vi vårt arbete, under det att hälften av folket stod väpnad med sina spjut från morgonrodnadens uppgång, till dess att stjärnorna kommo fram. 004:022 Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin tjänare skulle stanna över natten inne i Jerusalem, så att vi om natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete. 004:023 Och varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som gjorde vakt hos mig lade av kläderna; vapnen höllos av var och en för lika nödvändiga som vatten.

005:001 Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot sina judiska bröder. 005:002 Några sade: »Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.» 005:003 Och några sade: »Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.» 005:004 Och andra sade: »Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och vingårdar till skatten åt konungen. 005:005 Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.»

005:006 När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket vred. 005:007 Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: »Det är ocker I bedriven mot varandra.» Därefter sammankallade jag en stor folkförsamling emot dem. 005:008 Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmåga friköpt våra judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?» Då tego de och hade intet att svara. 005:009 Och jag sade: »Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge orsak att smäda oss. 005:010 Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran. 005:011 Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att fordra av dem.» 005:012 De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.» Och jag tog en ed av dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så. 005:013 Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: »Var och en som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på allt.» Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN. Därefter gjorde folket såsom det var sagt.

005:014 Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år, varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten. 005:015 De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud. 005:016 Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där. 005:017 Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt omkring oss. 005:018 Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad; och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet tyngde så svårt på folket.

005:019 Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och räkna mig det till godo!

006:001 När nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och våra övriga fiender hörde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer fanns någon rämna i den—om jag ock vid den tiden ännu icke hade satt in dörrar i portarna— 006:002 då sände Sanballat och Gesem bud till mig och läto säga: »Kom, låt oss träda tillsammans i Kefirim i Onos dal.» De tänkte nämligen göra mig något ont. 006:003 Men jag skickade bud till dem och lät säga: »Jag har ett stort arbete för händer och kan icke komma ned. Arbetet kan ju icke vila, såsom dock måste ske, om jag lämnade det och komme ned till eder.» 006:004 Och de sände samma bud till mig fyra gånger; men var gång gav jag dem samma svar som förut. 006:005 Då sände Sanballat för femte gången till mig sin tjänare med samma bud, och denne hade nu med sig ett öppet brev. 006:006 Däri var skrivet: »Det förljudes bland folken, och påstås jämväl av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att det är därför du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras konung—sådant säger man. 006:007 Du lär ock hava beställt profeter som i Jerusalem skola utropa och förkunna att du är konung i Juda. Eftersom nu konungen nog får höra talas härom, därför må du nu komma, så att vi få rådslå med varandra.» 006:008 Då sände jag bud till honom och lät svara: »Intet av det du säger har någon grund, utan det är dina egna påfund.» 006:009 De ville nämligen alla skrämma oss, i tanke att vi då skulle förlora allt mod till arbetet, och att detta så skulle bliva ogjort.

Styrk du nu i stället mitt mod!

006:010 Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till Mehetabel; han höll sig då inne. Och han sade: »Låt oss tillsammans gå till Guds hus, in i templet, och sedan stänga igen templets dörrar. Ty de skola komma för att dräpa dig; om natten skola de komma för att dräpa dig.» 006:011 Men jag svarade: »Skulle en man sådan som jag vilja fly? Eller kan väl en man av mitt slag gå in i templet och dock bliva vid liv? Nej, jag vill icke gå dit.» 006:012 Jag förstod nämligen att Gud icke hade sänt honom, utan att han förebådade mig sådant, blott därför att Tobia och Sanballat hade lejt honom. 006:013 Han var lejd, för att jag skulle låta skrämma mig till att göra såsom han sade och därmed försynda mig; på detta sätt ville de framkalla ont rykte om mig, för att sedan kunna smäda mig.

006:014 Tänk, min Gud på Tobia, ävensom Sanballat, efter dessa hans gärningar, så ock på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig!

006:015 Och muren blev färdig på tjugufemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar. 006:016 När nu alla våra fiender hörde detta, betogos de, alla de kringboende folken, av fruktan, och sågo att de hade kommit illa till korta; ty de förstodo nu att detta arbete var vår Guds verk.

006:017 Vid denna tid sände ock Juda ädlingar många brev till Tobia, och brev från Tobia ankommo ock till dem. 006:018 Ty många i Juda voro genom ed förbundna med honom; han var nämligen måg till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son. 006:019 Dessa plägade också inför mig tala gott om honom, och vad jag sade buro de fram till honom. Tobia sände ock brev för att skrämma mig.

007:001 När nu muren var uppbyggd, satte jag in dörrarna; och dörrvaktare, sångare och leviter blevo anställda. 007:002 Och till befälhavare över Jerusalem satte jag min broder Hanani jämte Hananja, hövitsman i borgen, ty denne hölls för en pålitlig man och var gudfruktig mer än många andra. 007:003 Och jag sade till dem: »Jerusalems portar må icke öppnas, förrän solen är högt uppe; och medan vakten ännu står kvar, skall man stänga dörrarna och sätta bommarna för. Och I skolen ställa ut vakter av Jerusalems invånare, var och en på hans post, så att envar får stå framför sitt eget hus.»

007:004 Och staden var vidsträckt och stor, men där fanns icke mycket folk, och husen voro icke uppbyggda.

007:005 Och min Gud ingav mig i hjärtat att jag skulle församla ädlingarna, föreståndarna och folket för att upptecknas i släktregister. Då fann jag släktförteckningen över dem som först hade dragit upp, och jag fann däri så skrivet:

007:006 »Dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den landsflykt och fångenskap till vilken de hade blivit bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till Jerusalem och till Juda, var och en till sin stad, 007:007 i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Asarja, Raamja, Nahamani, Mordokai, Bilsan, Misperet, Bigvai, Nehum och Baana.

Detta var antalet män av Israels meniga folk: 007:008 Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå; 007:009 Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå; 007:010 Aras barn: sex hundra femtiotvå; 007:011 Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta hundra aderton; 007:012 Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 007:013 Sattus barn: åtta hundra fyrtiofem; 007:014 Sackais barn: sju hundra sextio; 007:015 Binnuis barn: sex hundra fyrtioåtta; 007:016 Bebais barn: sex hundra tjuguåtta; 007:017 Asgads barn: två tusen tre hundra tjugutvå; 007:018 Adonikams barn: sex hundra sextiosju; 007:019 Bigvais barn: två tusen sextiosju; 007:020 Adins barn: sex hundra femtiofem; 007:021 Aters barn av Hiskia: nittioåtta; 007:022 Hasums barn: tre hundra tjuguåtta; 007:023 Besais barn: tre hundra tjugufyra; 007:024 Harifs barn: ett hundra tolv; 007:025 Gibeons barn: nittiofem; 007:026 männen från Bet-Lehem och Netofa: ett hundra åttioåtta; 007:027 männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta; 007:028 männen från Bet-Asmavet: fyrtiotvå; 007:029 männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: sju hundra fyrtiotre; 007:030 männen från Rama och Geba: sex hundra tjuguen; 007:031 männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå; 007:032 männen från Betel och Ai: ett hundra tjugutre; 007:033 männen från det andra Nebo: femtiotvå; 007:034 den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra; 007:035 Harims barn: tre hundra tjugu; 007:036 Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem; 007:037 Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjuguen; 007:038 Senaas barn: tre tusen nio hundra trettio.

007:039 Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre; 007:040 Immers barn: ett tusen femtiotvå; 007:041 Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju; 007:042 Harims barn: ett tusen sjutton.

007:043 Av leviterna: Jesuas barn av Kadmiel, av Hodevas barn: sjuttiofyra; 007:044 av sångarna: Asafs barn: ett hundra fyrtioåtta; 007:045 av dörrvaktarna: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: ett hundra trettioåtta.

007:046 Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn, 007:047 Keros' barn, Sias barn, Padons barn, 007:048 Lebanas barn, Hagabas barn, Salmais barn, 007:049 Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn, 007:050 Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn, 007:051 Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn, 007:052 Besais barn, Meunims barn, Nefusesims barn, 007:053 Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn, 007:054 Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn, 007:055 Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn, 007:056 Nesias barn, Hatifas barn.

007:057 Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Soferets barn, Peridas barn, 007:058 Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn, 007:059 Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amons barn.

007:060 Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans tre hundra nittiotvå.

007:061 Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa, Kerub, Addon och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer och sin släkt, och huruvida de voro av Israel: 007:062 Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra fyrtiotvå. 007:063 Och av prästerna: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till hustru och blev uppkallad efter deras namn. 007:064 Dessa sökte efter sina släktregister, men man kunde icke finna dem; därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet. 007:065 Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.

007:066 Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre hundra sextio, 007:067 förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra fyrtiofem sångare och sångerskor. 007:068 007:069 Och de hade fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu åsnor.

007:070 Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo skänker till arbetet. Ståthållaren gav till kassan i guld ett tusen dariker, därtill femtio skålar och fem hundra trettio prästerliga livklädnader. 007:071 Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo till arbetskassan i guld tjugu tusen dariker och i silver två tusen två hundra minor. 007:072 Och det övriga folkets gåvor utgjorde i guld tjugu tusen dariker och i silver två tusen minor, så ock sextiosju prästerliga livklädnader. 007:073 Och prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, en del av meniga folket samt tempelträlarna, korteligen hela Israel, bosatte sig i sina städer.»

008:001 När sjunde månaden nalkades och Israels barn voro bosatta i sina städer, församlade sig folket, alla såsom en man, på den öppna platsen framför Vattenporten; och de bådo Esra, den skriftlärde, att hämta fram Moses lagbok, den som HERREN hade givit åt Israel. 008:002 Då framlade prästen Esra lagen för församlingen, för både män och kvinnor, alla som kunde förstå vad de hörde; detta var på första dagen i sjunde månaden. 008:003 Och han föreläste därur vid den öppna platsen framför Vattenporten, från dagningen till middagen, för män och kvinnor, dem som kunde förstå det; och allt folket lyssnade till lagboken. 008:004 Och Esra, den skriftlärde, stod på en hög träställning som man hade gjort för det ändamålet; och bredvid honom stodo Mattitja, Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida, och till vänster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hasum, Hasbaddana, Sakarja och Mesullam. 008:005 Och Esra öppnade boken, så att allt folket såg det, ty han stod högre än allt folket; och när han öppnade den, stod allt folket upp. 008:006 Och Esra lovade den store HERREN Gud, och allt folket svarade: »Amen, Amen», med uppräckta händer; och de böjde sig ned och tillbådo HERREN med ansiktet mot jorden. 008:007 Och Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetai, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och de andra leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod där, var och en på sin plats. 008:008 Och de föreläste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade meningen, så att man förstod det som lästes.

008:009 Och Nehemja, han som var ståthållare, och prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till allt folket: »Denna dag är helgad åt HERREN, eder Gud; sörjen icke och gråten icke.» Ty allt folket grät, när de hörde lagens ord. 008:010 Och han sade ytterligare till dem: »Gån bort och äten eder bästa mat och dricken edert sötaste vin, och sänden omkring gåvor därav till dem som icke hava något tillrett åt sig, ty denna dag är helgad åt vår Herre. Och varen icke bedrövade, ty fröjd i HERREN är eder starkhet.» 008:011 Också leviterna lugnade allt folket och sade: »Varen stilla, ty dagen är helig; varen icke bedrövade.» 008:012 Och allt folket gick bort och åt och drack; de sände ock omkring gåvor av den mat de hade tillagat och gjorde sig mycket glada; ty de hade aktat på det som man hade kungjort för dem.

008:013 Dagen därefter församlade sig huvudmännen för hela folkets familjer, så ock prästerna och leviterna, till Esra, den skriftlärde, för att giva närmare akt på lagens ord. 008:014 Och de funno skrivet i lagen att HERREN genom Mose hade bjudit att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde månaden, 008:015 och att man skulle kungöra och låta utropa i alla deras städer och i Jerusalem och säga: »Gån ut på bergen och hämten löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmträd och andra lummiga träd, och gören lövhyddor, såsom det är föreskrivet.» 008:016 Då gick folket ut och hämtade sådant och gjorde sig hyddor på tak och på gårdar, var och en åt sig, så ock på gårdarna till Guds hus och på den öppna platsen vid Vattenporten och på den öppna platsen vid Efraimsporten. 008:017 Och hela församlingen, så många som hade kommit tillbaka ifrån fångenskapen, gjorde sig lövhyddor och bodde i dessa hyddor. Ty från Jesuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn icke gjort så. Och där rådde mycket stor glädje. 008:018 Och man föreläste ur Guds lagbok var dag, från den första dagen till den sista. Och de höllo högtid i sju dagar, och på åttonde dagen hölls en högtidsförsamling på föreskrivet sätt.

009:001 Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina huvuden. 009:002 Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. 009:003 Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin Gud. 009:004 Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst till HERREN, sin Gud. 009:005 Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia, Sebanja och Petaja sade:

»Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet. Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov och pris. 009:006 Du allena är HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och allt vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid liv; och himmelens härskara tillbeder dig. 009:007 Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham. 009:008 Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas, hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är rättfärdig.

009:009 Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop vid Röda havet. 009:010 Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag. 009:011 Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom stenar, i väldiga vatten. 009:012 Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå. 009:013 Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och bud. 009:014 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar och lag genom din tjänare Mose. 009:015 Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat giva åt dem.

009:016 Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de icke hörde på dina bud. 009:017 De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en anförare, för att vända tillbaka till sin träldom. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet; och du övergav dem icke. 009:018 Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig skyldiga till stora hädelser, 009:019 så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den väg de skulle gå. 009:020 Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade. 009:021 I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem; deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke. 009:022 Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan 009:023 Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen, och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att de skulle komma dit och taga det i besittning. 009:024 Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de ville. 009:025 Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar, vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna goda.

009:026 Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din lag bakom sin rygg och dräpte dina profeter, som varnade dem och ville omvända dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser. 009:027 Då gav du dem i deras ovänners hand, så att dessa förtryckte dem; men när de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det från himmelen, och efter din stora barmhärtighet gav du dem frälsare, som frälste dem ur deras ovänners hand. 009:028 När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig. Då överlämnade du dem i deras fienders hand, så att dessa fingo råda över dem; men när de åter ropade till dig, då hörde du det från himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger. 009:029 Och du varnade dem och ville omvända dem till din lag; men de voro övermodiga och hörde icke på dina bud, utan syndade mot dina rätter, om vilka det gäller att den människa som gör efter dem får leva genom dem; de spjärnade emot i gensträvighet och voro hårdnackade och ville icke höra. 009:030 Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande genom dina profeter, men de lyssnade icke därtill; då gav du dem i de främmande folkens hand. 009:031 Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud.

009:032 Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd, nu må du icke akta för ringa all den vedermöda som har träffat oss, våra konungar, våra furstar, våra präster, våra fäder och hela ditt folk, ifrån de assyriska konungarnas dagar ända till denna dag. 009:033 Nej, du är rättfärdig vid allt det som har kommit över oss; ty du har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga. 009:034 Och våra konungar, våra furstar, våra präster och våra fäder hava icke gjort efter din lag och icke aktat på dina bud och på de varningar som du har låtit komma till dem. 009:035 Och fastän de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplåtit för dem, hava de ändå icke tjänat dig och icke omvänt sig från sina onda gärningar. 009:036 Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder, för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi andras tjänare, 009:037 och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra synders skull har satt över oss. Och de råda över våra kroppar och vår boskap såsom de vilja, och vi äro i stor nöd.»

009:038 På grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det skriftligen; och på skrivelsen, som försågs med sigill, stodo våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.

010:001 Följande namn stodo på skrivelserna som buro sigillen: Nehemja, ståthållaren, Hakaljas son, och Sidkia, 010:002 Seraja, Asarja, Jeremia, 010:003 Pashur, Amarja, Malkia, 010:004 Hattus, Sebanja, Malluk, 010:005 Harim, Meremot, Obadja, 010:006 Daniel, Ginneton, Baruk, 010:007 Mesullam, Abia, Mijamin, 010:008 Maasja, Bilgai, Semaja; dessa voro prästerna. 010:009 Och leviterna voro: Jesua, Asanjas son, Binnui, av Henadads barn, Kadmiel, 010:010 så ock deras bröder: Sebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan, 010:011 Mika, Rehob, Hasabja, 010:012 Sackur, Serebja, Sebanja, 010:013 Hodia, Bani och Beninu. 010:014 Folkets huvudmän voro: Pareos, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani, 010:015 Bunni, Asgad, Bebai, 010:016 Adonia, Bigvai, Adin, 010:017 Ater, Hiskia, Assur, 010:018 Hodia, Hasum, Besai, 010:019 Harif, Anatot, Nobai, 010:020 Magpias, Mesullam, Hesir, 010:021 Mesesabel, Sadok, Jaddua, 010:022 Pelatja, Hanan, Anaja, 010:023 Hosea, Hananja, Hassub, 010:024 Hallohes, Pilha, Sobek, 010:025 Rehum, Hasabna, Maaseja, 010:026 Ahia, Hanan, Anan, 010:027 Malluk, Harim och Baana.

010:028 Och det övriga folket, prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, tempelträlarna och alla de som hade avskilt sig från de främmande folken och vänt sig till Guds lag, så ock deras hustrur, söner och döttrar, alla som hade kommit till moget förstånd, 010:029 dessa slöto sig till sina förnämligare bröder och gingo ed och svuro att de skulle vandra efter Guds lag, den som hade blivit given genom Guds tjänare Mose, och att de skulle hålla och göra efter alla HERRENS, vår HERRES, bud och rätter och stadgar, 010:030 att vi icke skulle giva våra döttrar åt de främmande folken, ej heller taga deras döttrar till hustrur åt våra söner. 010:031 Och när de främmande folken förde in handelsvaror eller något slags säd till salu på sabbatsdagen, skulle vi icke köpa det av dem på sabbat eller helgdag; och vi skulle låta vart sjunde år vara friår och då avstå från alla slags krav. 010:032 Och vi fastställde för oss den förpliktelsen att såsom vår gärd årligen erlägga en tredjedels sikel till tjänsten i vår Guds hus, 010:033 nämligen till skådebröden, och till det dagliga brännoffret, och till offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, och till tackoffren, och till syndoffren för Israels försoning, och till allt arbete i vår Guds hus. 010:034 Och vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott angående vedoffret, huru man årligen skulle föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, för att antändas på HERRENS, vår Guds, altare, såsom det är föreskrivet i lagen. 010:035 Och vi skulle årligen föra till HERRENS hus förstlingen av vår mark, och förstlingen av all frukt på alla slags träd, 010:036 och de förstfödda av våra söner och av vår boskap, såsom det är föreskrivet i lagen; vi skulle föra till vår Guds hus de förstfödda både av våra fäkreatur och av vår småboskap, till prästerna som gjorde tjänst i vår Guds hus. 010:037 Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergärder, så ock av allt slags trädfrukt, av vin och olja skulle vi föra till prästerna, in i kamrarna i vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna; ty det var leviterna som skulle uppbära tionden i alla de städer vid vilka vi brukade jorden. 010:038 Och en präst, en av Arons söner, skulle vara med leviterna, när leviterna uppburo tionden; och själva skulle leviterna föra tionden av sin tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar. 010:039 Ty såväl de övriga israeliterna som Levi barn skulle föra sin offergärd av säd, vin och olja in i dessa kamrar, där helgedomens kärl och de tjänstgörande prästerna, ävensom dörrvaktarna och sångarna voro. Alltså skulle vi icke försumma vår Guds hus.

011:001 Och folkets furstar bodde i Jerusalem; men det övriga folket kastade lott, för att så var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondedelar skulle bo i de andra städerna. 011:002 Och folket välsignade alla de män som frivilligt bosatte sig i Jerusalem.

011:003 Och de huvudmän i hövdingdömet, som bodde i Jerusalem, bodde var och en där han hade sin arvsbesittning, i sin stad; vanliga israeliter, präster, leviter och tempelträlar, så ock Salomos tjänares barn. 011:004 I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn, nämligen:

Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till Amarja, son till Sefatja, son till Mahalalel, av Peres' barn, 011:005 så ock Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja, son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja, silonitens son. 011:006 Peres' barn som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans fyra hundra sextioåtta stridbara män. 011:007 Och Benjamins barn voro dessa: Sallu, son till Mesullam, son till Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till Itiel, son till Jesaja, 011:008 och näst honom Gabbai och Sallai, nio hundra tjuguåtta. 011:009 Joel, Sikris son, var tillsyningsman över dem, och Juda, Hassenuas son, var den andre i befälet över staden.

011:010 Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin 011:011 samt Seraja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus, 011:012 så ock deras bröder, som förrättade sysslorna i huset, åtta hundra tjugutvå; vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelalja, son till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia, 011:013 så ock hans bröder, huvudmän för familjer, två hundra fyrtiotvå; vidare Amassai, son till Asarel, son till Asai, son till Mesillemot, son till Immer, 011:014 så ock deras bröder, dugande män, ett hundra tjuguåtta; och tillsyningsman över dem var Sabdiel, Haggedolims son.

011:015 Och av leviterna: Semaja, son till Hassub, son till Asrikam, son till Hasabja, son till Bunni, 011:016 så ock Sabbetai och Josabad, som hade uppsikten över de yttre sysslorna vid Guds hus och hörde till leviternas huvudmän, 011:017 vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf, sånganföraren, som vid bönen tog upp lovsången, och Bakbukja, den av hans bröder, som var närmast efter honom, och Abda, son till Sammua, son till Galal, son till Jeditun. 011:018 Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans två hundra åttiofyra. 011:019 Och dörrvaktarna, Ackub, Talmon och deras bröder, som höllo vakt vid portarna, voro ett hundra sjuttiotvå.

011:020 Och de övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel. 011:021 Men tempelträlarna bodde på Ofel, och Siha och Gispa hade uppsikten över tempelträlarna. 011:022 Och tillsyningsman bland leviterna i Jerusalem vid sysslorna i Guds hus var Ussi, son till Bani, son till Hasabja, son till Mattanja, son till Mika, av Asafs barn, sångarna. 011:023 Ty ett kungligt påbud var utfärdat angående dem, och en bestämd utanordning var för var dag fastställd för sångarna. 011:024 Och Petaja, Mesesabels son, av Seras, Judas sons, barn, gick konungen till handa i var sak som rörde folket.

011:025 Och i byarna med tillhörande utmarker bodde ock en del av Juda barn: i Kirjat-Arba och underlydande orter, I Dibon och underlydande orter, i Jekabseel och dess byar, 011:026 vidare i Jesua, Molada, Bet-Pelet 011:027 och Hasar-Sual, så ock i Beer-Seba och underlydande orter, 011:028 i Siklag, ävensom i Mekona och underlydande orter, 011:029 i En-Rimmon, Sorga, Jarmut, 011:030 Sanoa, Adullam och deras byar, i Lakis med dess utmarker, i Aseka och underlydande orter; och de hade sina boningsorter från Beer-Seba ända till Hinnoms dal. 011:031 Och Benjamins barn hade sina boningsorter från Geba: i Mikmas och Aja, så ock i Betel och underlydande orter, 011:032 i Anatot, Nob, Ananja, 011:033 Hasor, Rama, Gittaim, 011:034 Hadid, Seboim, Neballat, 011:035 Lod, Ono, och Timmermansdalen. 011:036 Och av leviterna blevo några avdelningar från Juda räknade till Benjamin.

012:001 Och dessa voro de präster och leviter som drogo upp med Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua: Seraja, Jeremia, Esra, 012:002 Amarja, Malluk, Hattus, 012:003 Sekanja, Rehum, Meremot, 012:004 Iddo, Ginnetoi, Abia, 012:005 Mijamin, Maadja, Bilga, 012:006 Semaja, Jojarib, Jedaja, 012:007 Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. Dessa voro huvudmän för prästerna och för sina bröder i Jesuas tid. 012:008 Och leviterna voro: Jesua, Binnui, Kadmiel, Serebja, Juda och Mattanja, som jämte sina bröder förestod lovsången; 012:009 vidare Bakbukja och Unno, deras bröder, som hade sina platser mitt emot dem, så att var avdelning hade sin tjänstgöring.

012:010 Och Jesua födde Jojakim, och Jojakim födde Eljasib, och Eljasib Jojada, 012:011 och Jojada födde Jonatan, och Jonatan födde Jaddua.

012:012 Och i Jojakims tid voro huvudmännen för prästernas familjer följande: för Seraja Meraja, för Jeremia Hananja, 012:013 för Esra Mesullam, för Amarja Johanan, 012:014 för Malluki Jonatan, för Sebanja Josef, 012:015 för Harim Adna, för Merajot Helkai, 012:016 för Iddo Sakarja, för Ginneton Mesullam, 012:017 för Abia Sikri, för Minjamin, för Moadja Piltai, 012:018 för Bilga Sammua, för Semaja Jonatan, 012:019 för Jojarib Mattenai, för Jedaja Ussi, 012:020 för Sallai Kallai, för Amok Eber, 012:021 för Hilkia Hasabja, för Jedaja Netanel.

012:022 I Eljasibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blevo huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, ävenså prästerna under persern Darejaves' regering. 012:023 Huvudmännen för Levi barns familjer äro upptecknade i krönikeboken, ända till Johanans, Eljasibs sons, tid. 012:024 Och leviternas huvudmän voro Hasabja, Serebja och Jesua, Kadmiels son, samt deras bröder, som stodo mitt emot dem för att lova och tacka, såsom gudsmannen David hade bjudit, den ena tjänstgörande avdelningen jämte den andra. 012:025 Mattanja, Bakbukja, Obadja, Mesullam, Talmon och Ackub höllo såsom dörrvaktare vakt över förrådshusen vid portarna.

012:026 Dessa levde i Jojakims, Jesuas sons, Josadaks sons, tid, och i Nehemjas, ståthållarens, och i prästen Esras, den skriftlärdes, tid.

012:027 Och när Jerusalems mur skulle invigas, uppsökte man leviterna på alla deras orter och förde dem till Jerusalem för att hålla invignings- och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med cymbaler, psaltare och harpor. 012:028 Då församlade sig sångarnas barn såväl från nejden runt omkring Jerusalem som från netofatiternas byar, 012:029 ävensom från Bet-Haggilgal och från Gebas och Asmavets utmarker; ty sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem. 012:030 Och prästerna och leviterna renade sig och renade sedan folket, portarna och muren.

012:031 Och jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter anordnade jag två stora lovsångskörer och högtidståg; den ena kören gick till höger ovanpå muren, fram till Dyngporten. 012:032 Och dem följde Hosaja och ena hälften av Juda furstar 012:033 samt Asarja, Esra och Mesullam, 012:034 Juda, Benjamin, Semaja och Jeremia, 012:035 ävensom några av prästerna söner med trumpeter, vidare Sakarja, son till Jonatan, son till Semaja, son till Mattanja, son till Mikaja, son till Sackur, son till Asaf, 012:036 så ock hans bröder Semaja, Asarel, Milalai, Gilalai, Maai, Netanel och Juda samt Hanani, med gudsmannen Davids musikinstrumenter; och Esra, den skriftlärde, gick i spetsen för dem. 012:037 Och de gingo över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster. 012:038 Och efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde jag med andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet ända till Breda muren, 012:039 vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten och genom Hananeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid Fängelseporten. 012:040 Sedan trädde de båda lovsångskörerna upp i Guds hus, och likaså jag och ena hälften av föreståndarna jämte mig, 012:041 så ock prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenai, Sakarja och Hananja, med trumpeterna, 012:042 och Maaseja, Semaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser. Och sångarna läto sången ljuda under Jisrajas anförarskap. 012:043 Och de offrade på den dagen stora offer och voro glada, ty Gud hade berett dem stor glädje; också kvinnor och barn voro glada. Och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.

012:044 Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergärder, förstling och tionde nedlades; de skulle i dem hopsamla från stadsåkrarna det som efter lagen tillkom prästerna och leviterna. Ty glädje rådde i Juda över att prästerna och leviterna nu gjorde sin tjänst. 012:045 Dessa iakttogo nu vad som var att iakttaga vid gudstjänsten och vid reningarna, och likaså gjorde sångarna och dörrvaktarna sin tjänst, såsom David och hans son Salomo hade bjudit. 012:046 Ty redan i fordom tid, på Davids och Asafs tid, hans som var anförare för sångarna, sjöngos lov- och tacksägelsesånger till Gud. 012:047 Och nu under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel åt sångarna och dörrvaktarna vad som tillkom dem för var dag; och man gav åt leviterna deras helgade andel, och leviterna gåvo åt Arons söner deras helgade andel.

013:001 Vid samma tid föreläste man ur Moses bok för folket, och man fann däri skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling, 013:002 därför att de icke hade kommit Israels barn till mötes med mat och dryck, utan hade lejt Bileam emot dem till att förbanna dem; fastän vår Gud förvandlade förbannelsen till välsignelse. 013:003 Och när de hade hört lagen, avskilde de allt slags främmande folk från Israel. 013:004 Men en tid förut hade prästen Eljasib, som var satt att förestå kammaren i vår Guds hus, och som var en frände till Tobia, 013:005 åt denne inrett en stor kammare, där man förut plägade lägga in spisoffret, rökelsen och kärlen och den tionde av säd, vin och olja, som var bestämd åt leviterna, sångarna och dörrvaktarna, så ock offergärden åt prästerna. 013:006 Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den babyloniske konungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag återkommit till konungen. Men sedan jag efter någon tid hade utbett mig tillstånd av konungen, 013:007 begav jag mig till Jerusalem. Och när jag där förnam det onda som Eljasib hade gjort till förmån för Tobia, då han hade inrett åt honom en kammare i förgårdarna till Guds hus, 013:008 misshagade detta mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag ut ur kammaren. 013:009 Därefter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag lät åter ställa in i dem Guds hus' kärl, så ock spisoffret och rökelsen.

013:010 Och när jag vidare fick veta att man icke hade givit åt leviterna vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för att förrätta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt jordagods, 013:011 då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: »Varför har Guds hus blivit så försummat?» Och jag hämtade dem tillhopa och lät dem inställa sig på sina platser. 013:012 Och hela Juda förde fram till förrådshusen sin tionde av säd, vin och olja; 013:013 och jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja utdelningen åt sina bröder.

013:014 Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där!

013:015 Vid samma tid såg jag i Juda huru man trampade vinpressarna på sabbaten och förde hem säd, som man lastade på åsnor, så ock vin, druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man förde sådant till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag varnade dem, när de sålde dessa livsförnödenheter. 013:016 Och tyrierna, som vistades där, förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna, och detta i Jerusalem. 013:017 Då förebrådde jag Juda ädlingar detta och sade till dem: »Huru kunnen I handla så illa och därmed ohelga sabbatsdagen? 013:018 Var det icke därför att edra fäder gjorde sådant som vår Gud lät all denna olycka komma över oss och över denna stad? Och nu dragen I ännu större vrede över Israel genom att så ohelga sabbaten.» 013:019 Och så snart det begynte bliva mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, tillsade jag att man skulle stänga dörrarna; jag tillsade ock att man icke skulle öppna dem förrän efter sabbaten. Och jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna, för att intet lastgods skulle kunna föras in på sabbatsdagen. 013:020 Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem över natten, och det både en och två gånger. 013:021 Men jag varnade dem och sade till dem: »Varför stannen I över natten framför muren? Om I ännu en gång gören så, skall jag låta min hand drabba eder.» 013:022 Och jag tillsade leviterna att de skulle rena sig och komma och hålla vakt vid portarna, för att sabbatsdagen måtte hållas helig.

Tänk ock därför på mig, min Gud, och hav misskund med mig efter din stora nåd!

013:023 På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor. 013:024 Och deras barn talade till hälften asdoditiska—ty judiska kunde de icke tala riktigt—eller ock något av de andra folkens tungomål. 013:025 Då förebrådde jag dem detta och uttalade förbannelser över dem, ja, några av dem slog jag och ryckte jag i skägget. Och jag besvor dem vid Gud och sade: »I skolen icke giva edra döttrar åt deras söner, ej heller skolen I av deras döttrar taga hustrur åt edra söner eller åt eder själva. 013:026 Var det icke med sådant som Salomo, Israels konung, försyndade sig? Det fanns bland de många folken ingen konung som var hans like, ty han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till konung över hela Israel. Likväl kommo de främmande kvinnorna också honom att synda. 013:027 Och nu skulle vi om eder få höra att I haven gjort allt detta stora onda och varit otrogna mot vår Gud, i det att I haven tagit till eder främmande kvinnor!» 013:028 Och en son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var måg till horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifrån mig.

013:029 Tänk på dem, min Gud, därför att de hava befläckat prästadömet och prästadömets och leviternas förbund!

013:030 Så renade jag folket ifrån allt främmande väsen; och jag fastställde vad prästerna och leviterna skulle iakttaga, var och en i sin syssla, 013:031 och huru vedoffret på bestämda tider skulle avlämnas, och huru med förstlingsgåvorna skulle förfaras.

Tänk härpå, min Gud, och räkna mig det till godo!

Ester

001:001 I Ahasveros' tid—den Ahasveros' som regerade från Indien ända till Etiopien, över ett hundra tjugusju hövdingdömen— 001:002 under den tiden, medan konung Ahasveros satt på konungatronen i Susans borg, tilldrog sig följande. 001:003 I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och hans förnämsta män och furstarna i hövdingdömena voro samlade inför honom. 001:004 Och han lät dem under många dagar se sin konungsliga härlighet och rikedom och sin storhets glans och prakt—under ett hundra åttio dagar. 001:005 Och när dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju dagars gästabud för allt det folk som fanns i Susans borg, både stora och små, i den inhägnade trädgård som hörde till konungapalatset. 001:006 Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, uppsatta med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på pelare av vit marmor. Soffor av guld och silver stodo på ett golv som var inlagt med grön och vit marmor och med pärlglänsande och svart sten. 001:007 Och dryckerna sattes fram i gyllene kärl, det ena icke likt det andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, såsom det hövdes hos en konung. 001:008 Och när man drack, gällde den lagen att intet tvång skulle råda; ty konungen hade befallt alla sina hovmästare att de skulle rätta sig efter vars och ens önskan. 001:009 Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för kvinnorna i konung Ahasveros' kungliga palats. 001:010 När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet, befallde han Mehuman, Bisseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar och Karkas, de sju hovmän som gjorde tjänst hos konung Ahasveros, 001:011 att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona, inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se hennes skönhet, ty hon var fager att skåda. 001:012 Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde henne det genom hovmännen. Då blev konungen mycket förtörnad. och hans vrede upptändes. 001:013 Och konungen frågade de vise som voro kunniga i tidstecknens tydning (ty konungens ärenden plägade så läggas fram för alla i lag och rätt kunniga; 001:014 och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres, Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som voro konungens närmaste män och innehade främsta platsen i riket); han frågade: 001:015 »Vad skall man efter lag göra med drottning Vasti, då hon nu icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovmännen?» 001:016 Memukan svarade inför konungen och furstarna: »Icke mot konungen allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och alla folk i alla konung Ahasveros' hövdingdömen. 001:017 Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor, och skall leda till att de förakta sina män, då de ju kunna säga: 'Konung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning Vasti inför honom, men hon kom icke.' 001:018 Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, när de få höra vad drottningen har gjort, åberopa detta inför alla konungens furstar, och därav skall komma förakt och förtret mer än nog. 001:019 Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig befallning utgå—och må denna upptecknas i Persiens och Mediens lagar, så att den bliver orygglig—att Vasti icke mer skall få komma inför konung Ahasveros' ansikte; och hennes konungsliga värdighet give konungen åt en annan, som är bättre än hon. 001:020 När så den förordning som konungen utfärdar bliver kunnig i hela hans rike, så stort det är, då skola alla kvinnor giva sina män tillbörlig ära, både stora och små.» 001:021 Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde såsom Memukan hade sagt. 001:022 Skrivelser blevo sända till alla konungens hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala sitt folks tungomål.

002:001 Efter en tids förlopp, sedan konung Ahasveros' vrede hade lagt sig, tänkte han åter på Vasti och vad hon hade gjort, och vad som var beslutet om henne. 002:002 Då sade konungens män som betjänade honom: »Må man för konungens räkning söka upp unga och fagra jungfrur, 002:003 och må konungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa män som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till fruhuset i Susans borg och överlämna dem åt konungens hovman Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad nödigt är till deras beredelse. 002:004 Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i Vastis ställe.» Detta tal behagade konungen, och han gjorde så. 002:005 I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai, son till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit; 002:006 denne hade blivit bortförd från Jerusalem med de fångar som fördes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, när denne fördes bort av Nebukadnessar, konungen i Babel. 002:007 Han var fosterfader åt Hadassa, som ock kallades Ester, hans farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder. Hon var en flicka med skön gestalt, fager att skåda; och efter hennes faders och moders död hade Mordokai upptagit henne såsom sin egen dotter. 002:008 Då nu konungens befallning och påbud blev kunnigt, och många unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och överlämnades åt Hegai, blev ock Ester hämtad till konungshuset och överlämnad åt kvinnovaktaren Hegai. 002:009 Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför skyndade han att giva henne vad nödigt var till hennes beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva henne från konungshuset de sju tärnor som utsågos åt henne. Och han lät henne med sina tärnor flytta in i den bästa delen av fruhuset. 002:010 Men om sitt folk och sin släkt hade Ester icke yppat något, ty Mordokai hade förbjudit henne att yppa något därom. 002:011 Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till fruhuset, för att få veta huru det stod till med Ester, och vad som vederfors henne. 002:012 Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller andra av de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros, sedan med henne hade förfarits i tolv månader såsom det var påbjudet om kvinnorna (så lång tid åtgick nämligen till att bereda dem: sex månader med myrraolja och sex månader med välluktande kryddor och annat som var nödigt till kvinnornas beredelse), 002:013 när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick hon taga med sig ifrån fruhuset till konungshuset allt vad hon begärde. 002:014 Och sedan hon om aftonen hade gått ditin, skulle hon om morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset och överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vakten över bihustrurna. Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om icke konungen hade funnit sådant behag i henne, att hon uttryckligen blev kallad till honom. 002:015 Då nu ordningen att gå in till konungen kom till Ester, dotter till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne till sin dotter, begärde hon intet annat än det som konungens hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till. Och Ester fann nåd för allas ögon, som sågo henne. 002:016 Ester blev hämtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i tionde månaden, det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår. 002:017 Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vastis ställe. 002:018 Och konungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och tjänare, ett gästabud till Esters ära; och han beviljade skattelindring åt sina hövdingdömen och delade ut skänker, såsom det hövdes en konung. 002:019 När sedermera jungfrur för andra gången samlades tillhopa och Mordokai satt i konungens port 002:020 (men Ester hade, såsom Mordokai bjöd henne, icke yppat något om sin släkt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais befallning, likasom när hon var under hans vård), 002:021 vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port, blevo Bigetan och Teres, två av de hovmän hos konungen, som höllo vakt vid tröskeln, förbittrade på konung Ahasveros och sökte tillfälle att bära hand på honom. 002:022 Härom fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning Ester; därefter omtalade Ester det för konungen på Mordokais vägnar. 002:023 Saken blev nu undersökt och så befunnen; och de blevo båda upphängda på trä. Och detta upptecknades i krönikan, för konungen.

003:001 En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman, Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen bland alla de furstar som voro hos honom. 003:002 Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom. Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom. 003:003 Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till Mordokai: »Varför överträder du konungens bud?» 003:004 Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för dem att han var en jude. 003:005 När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för honom, uppfylldes han med vrede. 003:006 Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos i Ahasveros' hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän. 003:007 I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros' tolfte regeringsår, kastades pur, det är lott, inför Haman om var särskild dag och var särskild månad intill tolfte månaden, det är månaden Adar. 003:008 Och Haman sade till konung Ahasveros: »Här finnes ett folk som bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes alla hövdingdömen. Deras lagar äro olika alla andra folks, och de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen värdigt att låta dem vara. 003:009 Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar.» 003:010 Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. 003:011 Därefter sade konungen till Haman: »Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra såsom du finner för gott.» 003:012 Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål. I konung Ahasveros' namn utfärdades skrivelsen, och den beseglades med konungens ring. 003:013 Sedan kringsändes med ilbud brev till alla konungens hövdingdömen, att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna, både unga och gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma dag, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, varvid ock deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring. 003:014 I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud, öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle vara redo den dagen. 003:015 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. Men konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att bestörtning rådde i staden Susan.

004:001 När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i staden och uppgav högljudda och bittra klagorop. 004:002 Och han begav sig till konungens port och stannade framför den, ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i sorgdräkt. 004:003 Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade, ja, de flesta satte sig i säck och aska. 004:004 När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem. 004:005 Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han gjorde så. 004:006 När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden framför konungens port, 004:007 berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra judarna. 004:008 Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och söka nåd hos honom för sitt folk. 004:009 Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt. 004:010 Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga: 004:011 »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att komma till konungen.» 004:012 När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt, 004:013 sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus. 004:014 Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?» 004:015 Då lät Ester giva Mordokai detta svar: 004:016 »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.» 004:017 Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade bjudit honom.

005:001 På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga palatset, mitt emot palatsets dörr. 005:002 När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene spira, som han hade i sin hand; då gick Ester fram och rörde vid ändan av spiran. 005:003 Och konungen sade till henne: »Vad önskar du, drottning Ester, och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den beviljas dig.» 005:004 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, må konungen jämte Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för honom.» 005:005 Då sade konungen: »Skynden att hämta hit Haman, för att så må ske, som Ester har begärt.» Så kommo då konungen och Haman till gästabudet, som Ester hade tillrett. 005:006 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester: »Vad är din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den uppfyllas.» 005:007 Ester svarade och sade: »Min bön och min begäran är: 005:008 om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har befallt.» 005:009 Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede mot Mordokai. 005:010 Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät hämta sina vänner och sin hustru Seres. 005:011 Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de andra furstarna och konungens övriga tjänare. 005:012 Och Haman sade ytterligare: »Icke heller har drottning Ester låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud, som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till henne, jämte konungen. 005:013 Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.» 005:014 Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: »Låt resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen, att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med konungen till gästabudet.» Detta behagade Haman, och han lät resa upp pålen.

006:001 Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man föreläste ur den för konungen. 006:002 Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros. 006:003 Konungen frågade: »Vilken ära och upphöjelse har vederfarits Mordokai för detta?» Konungens män, som betjänade honom, svarade: »Intet sådant har vederfarits honom.» 006:004 Då sade konungen: »Är någon nu tillstädes på gården?» Och Haman hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning. 006:005 Så svarade honom då konungens tjänare: »Ja, Haman står därute på gården.» Konungen sade: »Låt honom komma in.» 006:006 När då Haman kom in, sade konungen till honom: »Huru skall man göra med den man, som konungen vill ära?» Men Haman tänkte i sitt hjärta: »Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?» 006:007 Därför sade Haman till konungen: »Om konungen vill ära någon, 006:008 så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på vilkens huvud en kunglig krona är fäst; 006:009 och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så gör man med den man, som konungen vill ära.'» 006:010 Då sade konungen till Haman: »Skynda dig att taga klädnaden och hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som sitter i konungens port. Underlåt intet av allt vad du har sagt.» 006:011 Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i staden och utropade framför honom: »Så gör man med den man, som konungen vill ära.» 006:012 Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud. 006:013 Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans hustru Seres till honom: »Om Mordokai, som du har begynt att stå tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom, utan skall komma alldeles till korta för honom.» 006:014 Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade tillrett.

007:001 Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning Ester. 007:002 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på andra dagen: »Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den uppfyllas.» 007:003 Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran. 007:004 Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke sådan, att vi borde besvära konungen därmed.» 007:005 Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?» 007:006 Ester sade: »En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman där.» Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen. 007:007 Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade beslutit hans ofärd. 007:008 När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot drottningen, härinne i min närvaro?» Knappt hade detta ord gått över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte. 007:009 Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant gagn.» Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.» 007:010 Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.

008:001 Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans, judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen, ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne. 008:002 Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över Hamans hus. 008:003 Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade förehaft mot judarna. 008:004 Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester stod upp och trädde fram inför konungen 008:005 och sade: »Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag, och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens hövdingdömen. 008:006 Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest träffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se mina landsmän förgöras?» 008:007 Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden Mordokai: »Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand på judarna. 008:008 Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens ring. Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och beseglad med konungens ring, kan icke återkallas.» 008:009 Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på tjugutredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra tjugusju hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med deras skrift och på deras tungomål. 008:010 Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade den med konungens ring. Därefter kringsände han brev med ilbud till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna, 008:011 att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring, 008:012 detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar. 008:013 I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud, öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender. 008:014 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. 008:015 Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan jublade och var glad. 008:016 För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära. 008:017 Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo gästabud och högtid. Och många ur de främmande folken blevo judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.

009:001 På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga— fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina motståndare övermäktiga— 009:002 på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för dem hade fallit över alla folk. 009:003 Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem. 009:004 Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och större. 009:005 Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de ville med sina motståndare. 009:006 I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män. 009:007 Och Parsandata, Dalefon, Aspata, 009:008 Porata, Adalja, Aridata, 009:009 Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata, 009:010 judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:011 Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i Susans borg. 009:012 Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner; vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen? Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.» 009:013 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på pålen.» 009:014 Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda. 009:015 och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra män; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:016 Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen, församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:017 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:018 De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:019 Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat. 009:020 Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran, 009:021 och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, 009:022 eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga. 009:023 Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem— 009:024 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och förgöra dem; 009:025 varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen. 009:026 Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem, 009:027 stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden, 009:028 och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande. 009:029 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om purim. 009:030 Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros' rike, 009:031 för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och övliga klagorop.

009:032 Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.

010:001 Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i havet. 010:002 Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska konungarnas krönika. 010:003 Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina landsmän till deras välfärd.

Job

001:001 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda. 001:002 Åt honom föddes sju söner och tre döttrar; 001:003 och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.

001:004 Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud, den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka tillsammans med dem. 001:005 När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhända hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om Gud». Så gjorde Job för var gång.

001:006 Men nu hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem. 001:007 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.» 001:008 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.» 001:009 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job fruktar Gud? 001:010 Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar hava utbrett sig i landet. 001:011 Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.» 001:012 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.

001:013 När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus, 001:014 Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen, och åsninnorna betade därbredvid; 001:015 då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.» 001:016 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

001:017 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

001:018 Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade: Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus; 001:019 då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

001:020 Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad 001:021 och sade: »Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit; HERREN gav, och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!»

001:022 Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot Gud.

002:001 Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde fram inför HERREN. 002:002 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.» 002:003 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat mig mot honom till att utan sak fördärva honom.» 002:004 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan. 002:005 Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.» 002:006 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand; allenast hans liv må du skona.» 002:007 Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.

002:008 Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan. 002:009 Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.» 002:010 Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke också taga emot det onda?»

Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.

002:011 Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att ömka honom och trösta honom.

002:012 Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned över sina huvuden. 002:013 Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter, utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de sågo att hans plåga var mycket stor.

003:001 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag; 003:002 Job tog till orda och sade:

003:003 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

003:004 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver. 003:005 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

003:006 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets. 003:007 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den. 003:008 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan. 003:009 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se; 003:010 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

003:011 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv? 003:012 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

003:013 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila, 003:014 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar, 003:015 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver; 003:016 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

003:017 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila; 003:018 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst. 003:019 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

003:020 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert, 003:021 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt, 003:022 åt dem som skulle glädjas—ja, intill jubel— och fröjda sig, allenast de funne sin grav; 003:023 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

003:024 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop. 003:025 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig. 003:026 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

004:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

004:002 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

004:003 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt; 004:004 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

004:005 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du. 004:006 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

004:007 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under? 004:008 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant; 004:009 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

004:010 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut; 004:011 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

004:012 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning, 004:013 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna, 004:014 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

004:015 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp. 004:016 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

004:017 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare? 004:018 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel; 004:019 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet!

De krossas sönder så lätt som mal; 004:020 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid. 004:021 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

005:001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig? 005:002 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

005:003 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning. 005:004 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning. 005:005 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.

005:006 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp; 005:007 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

005:008 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak, 005:009 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna, 005:010 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna, 005:011 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.

005:012 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft; 005:013 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag: 005:014 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

005:015 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand. 005:016 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

005:017 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta. 005:018 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer. 005:019 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

005:020 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld. 005:021 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

005:022 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan; 005:023 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred. 005:024 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.

005:025 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter. 005:026 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

005:027 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

006:001 Då tog Job till orda och sade:

006:002 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen! 006:003 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord. 006:004 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

006:005 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder? 006:006 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? 006:007 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

006:008 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp! 006:009 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv! 006:010 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

006:011 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig? 006:012 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar? 006:013 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

006:014 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan, 006:015 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut, 006:016 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem, 006:017 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

006:018 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås. 006:019 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem; 006:020 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

006:021 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse. 006:022 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut, 006:023 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

006:024 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse. 006:025 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

006:026 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden? 006:027 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

006:028 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet. 006:029 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig! 006:030 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

007:001 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar. 007:002 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

007:003 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott. 007:004 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

007:005 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

007:006 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp. 007:007 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka. 007:008 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

007:009 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. 007:010 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

007:011 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse. 007:012 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?