INNEHÅLL (continued 25)

112:001 Halleluja! Säll är den man som fruktar HERREN och har sin stora lust i hans bud. 112:002 Hans efterkommande skola bliva väldiga på jorden; de redligas släkte skall varda välsignat. 112:003 Gods och rikedom skall finnas i hans hus, och hans rättfärdighet består evinnerligen. 112:004 För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret, nådig och barmhärtig och rättfärdig. 112:005 Väl den som är barmhärtig och giver lån, den som stöder all sin sak på rätt! 112:006 Ty han skall icke vackla till evig tid; den rättfärdige skall vara i evig åminnelse. 112:007 För ont budskap fruktar han icke; hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN. 112:008 Hans hjärta är fast, det fruktar icke, till dess han får se med lust på sina ovänner. 112:009 Han utströr, han giver åt de fattiga, hans rättfärdighet förbliver evinnerligen; hans horn skall varda upphöjt med ära. 112:010 Den ogudaktige skall se det och harmas; han skall bita sina tänder samman och täras bort. Vad de ogudaktiga önska bliver till intet.

113:001 Halleluja! Loven, I HERRENS tjänare, loven HERRENS namn. 113:002 Välsignat vare HERRENS namn från nu och till evig tid. 113:003 Från solens uppgång ända till dess nedgång vare HERRENS namn högtlovat. 113:004 HERREN är hög över alla folk, hans ära når över himmelen. 113:005 Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud, han som sitter så högt, 113:006 han som ser ned så djupt— ja, vem i himmelen och på jorden? 113:007 Han som upprättar den ringe ur stoftet, han som lyfter den fattige ur dyn, 113:008 för att sätta honom bredvid furstar, bredvid sitt folks furstar; 113:009 han som låter den ofruktsamma hustrun sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn!

Halleluja!

114:001 När Israel drog ut ur Egypten, Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga, 114:002 då vart Juda hans helgedom, Israel hans herradöme.

114:003 Havet såg det och flydde, Jordan vände tillbaka. 114:004 Bergen hoppade såsom vädurar, höjderna såsom lamm.

114:005 Varför flyr du undan, du hav? Du Jordan, varför vänder du tillbaka? 114:006 I berg, varför hoppen I såsom vädurar, I höjder, såsom lamm?

114:007 För Herren må du väl bäva, du jord, för Jakobs Guds ansikte, 114:008 för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö, hårda stenen till en vattenkälla.

115:001 Icke åt oss, HERRE, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran, för din nåds, för din sannings skull. 115:002 Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?»

115:003 Vår Gud är ju i himmelen; han kan göra allt vad han vill. 115:004 Men deras avgudar äro silver och guld, verk av människohänder.

115:005 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, 115:006 de hava öron och höra icke, de hava näsa och lukta icke. 115:007 Med sina händer taga de icke, med sina fötter gå de icke; de hava intet ljud i sin strupe. 115:008 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.

115:009 I av Israel, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld. 115:010 I av Arons hus, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld. 115:011 I som frukten HERREN, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld.

115:012 HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna, han skall välsigna Israels hus, han skall välsigna Arons hus, 115:013 han skall välsigna dem som frukta HERREN, de små såväl som de stora.

115:014 Ja, HERREN föröke eder, seder själva och edra barn. 115:015 Varen välsignade av HERREN, av honom som har gjort himmel och jord. 115:016 Himmelen är HERRENS himmel, och jorden har han givit åt människors barn.

115:017 De döda prisa icke HERREN, ingen som har farit ned i det tysta. 115:018 Men vi, vi skola lova HERREN från nu och till evig tid.

Halleluja!

116:001 Jag har HERREN kär, ty han hör min röst och mina böner. 116:002 Ja, han har böjt sitt öra till mig; i hela mitt liv skall jag åkalla honom.

116:003 Dödens band omvärvde mig, och dödsrikets ångest grep mig; jag kom i nöd och bedrövelse. 116:004 Men jag åkallade HERRENS namn: »Ack HERRE, rädda min själ.» 116:005 HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. 116:006 HERREN bevarar de enfaldiga; jag var i elände, och han frälste mig. 116:007 Vänd nu åter till din ro, min själ, ty HERREN har gjort väl mot dig.

116:008 Ja, du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot ifrån fall; 116:009 jag skall få vandra inför HERREN i de levandes land.

116:010 Jag tror, ty därför talar jag, jag som var storligen plågad, 116:011 jag som måste säga i min ångest: »Alla människor äro lögnaktiga.»

116:012 Huru skall jag vedergälla HERREN alla hans välgärningar mot mig? 116:013 Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla HERRENS namn. 116:014 Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn.

116:015 Dyrt aktad i HERRENS ögon är hans frommas död. 116:016 Ack HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänare, din tjänarinnas son; du har lossat mina band.

116:017 Dig vill jag offra lovets offer, och HERRENS namn vill jag åkalla. 116:018 Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn, 116:019 i gårdarna till HERRENS hus, mitt i dig, Jerusalem.

Halleluja!

117:001 Loven HERREN, alla hedningar, prisen honom, alla folk. 117:002 Ty hans nåd är väldig över oss, och HERRENS sanning varar i evighet.

Halleluja!

118:001 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

118:002 Så säge Israel, ty hans nåd varar evinnerligen. 118:003 Så säge Arons hus, ty hans nåd varar evinnerligen. 118:004 Så säge de som frukta HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.

118:005 I mitt trångmål åkallade jag HERREN, och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats. 118:006 HERREN står mig bi, jag skall icke frukta; vad kunna människor göra mig? 118:007 HERREN står mig bi, han är min hjälpare, och jag skall få se med lust på dem som hata mig.

118:008 Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN än att förlita sig på människor. 118:009 Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN än att förlita sig på furstar.

118:010 Alla hedningar omringa mig, men i HERRENS namn skall jag förgöra dem. 118:011 De omringa mig, ja, de omringa mig, men i HERRENS namn skall jag förgöra dem. 118:012 De omringa mig såsom bin, men de slockna såsom eld i törne; i HERRENS namn skall jag förgöra dem.

118:013 Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla, men HERREN hjälper mig. 118:014 HERREN är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.

118:015 Man sjunger med jubel om frälsning i de rättfärdigas hyddor: »HERRENS högra hand gör mäktiga ting. 118:016 HERRENS högra han upphöjer, HERRENS högra hand gör mäktiga ting.»

118:017 Jag skall icke dö, utan leva och förtälja HERRENS gärningar. 118:018 Väl tuktade mig HERREN, men han gav mig icke åt döden.

118:019 Öppnen för mig rättfärdighetens portar; jag vill gå in genom dem och tacka HERREN. 118:020 Detta är HERRENS port, de rättfärdiga skola gå in genom den. 118:021 Jag tackar dig för att du svarade mig och blev mig till frälsning.

118:022 Den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten. 118:023 Av HERREN har den blivit detta; underbart är det i våra ögon.

118:024 Detta är den dag som HERREN har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada. 118:025 Ack HERRE, fräls! Ack HERRE, låt väl gå!

118:026 Välsignad vare han som kommer, i HERRENS namn. Vi välsigna eder från HERRENS hus. 118:027 HERREN är Gud, och han gav oss ljus. Ordnen eder i högtidsled, med lövrika kvistar i händerna, fram till altarets horn. 118:028 Du är min Gud, och jag vill tacka dig; min Gud, jag vill upphöja dig. 118:029 Tacka HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

119:001 Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig, de som vandra efter HERRENS lag. 119:002 Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söka honom, 119:003 de som icke göra vad orätt är, utan vandra på hans vägar. 119:004 Du har givit befallningar, för att de skola hållas med all flit. 119:005 O att mina vägar vore rätta, så att jag hölle dina stadgar! 119:006 Då skulle jag icke komma på skam, när jag skådade på alla dina bud. 119:007 Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta, när jag får lära din rättfärdighets rätter. 119:008 Dina stadgar vill jag hålla; övergiv mig icke så helt och hållet.

119:009 Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad? När han håller sig efter ditt ord. 119:010 Jag söker dig av allt mitt hjärta; låt mig icke fara vilse från dina bud. 119:011 Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig. 119:012 Lovad vare du, HERRE! Lär mig dina stadgar. 119:013 Med mina läppar förtäljer jag alla din muns rätter. 119:014 Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg såsom över alla skatter. 119:015 Jag vill begrunda dina befallningar och skåda på dina stigar. 119:016 Jag har min lust i dina stadgar, jag förgäter icke ditt ord.

119:017 Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva, då vill jag hålla ditt ord. 119:018 Öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag. 119:019 Jag är en främling på jorden; fördölj icke dina bud för mig. 119:020 Min själ är sönderkrossad av ständig trängtan efter dina rätter. 119:021 Du näpser de fräcka, de förbannade, dem som fara vilse från dina bud. 119:022 Tag bort ifrån mig smälek och förakt, ty jag tager i akt dina vittnesbörd. 119:023 Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig, men din tjänare begrundar dina stadgar; 119:024 ja, dina vittnesbörd äro min lust, de äro mina rådgivare.

119:025 Min själ ligger nedtryckt i stoftet; behåll mig vid liv efter ditt ord. 119:026 Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig; lär mig dina stadgar. 119:027 Lär mig att förstå dina befallningars väg, så vill jag begrunda dina under. 119:028 Min själ gråter av bedrövelse; upprätta mig efter ditt ord. 119:029 Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig, och förunna mig din undervisning. 119:030 Jag har utvalt sanningens väg, dina rätter har jag ställt framför mig. 119:031 Jag håller mig till dina vittnesbörd; HERRE, låt mig icke komma på skam. 119:032 Jag vill löpa dina buds väg, ty du tröstar mitt hjärta.

119:033 Visa mig, HERRE, dina stadgars väg, så vill jag taga den i akt intill änden. 119:034 Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt och hålla den av allt hjärta. 119:035 Led mig på dina buds stig, ty till den har jag behag. 119:036 Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd, och låt det icke vika av till orätt vinning. 119:037 Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet; behåll mig vid liv på dina vägar. 119:038 Uppfyll på din tjänare ditt tal, ty det leder till din fruktan. 119:039 Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar; ty dina rätter äro goda. 119:040 Se, jag längtar efter dina befallningar; behåll mig vid liv genom din rättfärdighet.

119:041 Din nåd komme över mig, HERRE, din frälsning efter ditt tal; 119:042 Så kan jag giva den svar, som smädar mig; ty jag förtröstar på ditt ord. 119:043 Ryck icke sanningens ord så helt och hållet bort ifrån min mun, ty jag hoppas på dina domar. 119:044 Så vill jag hålla din lag beständigt, ja, alltid och evinnerligen. 119:045 Låt mig gå fram på rymlig plats, ty jag begrundar dina befallningar. 119:046 Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar, och jag skall icke komma på skam. 119:047 Jag vill hava min lust i dina bud, ty de äro mig kära; 119:048 jag vill lyfta mina händer upp till dina bud, ty de äro mig kära, och jag vill begrunda dina stadgar.

119:049 Tänk på ordet till din tjänare, eftersom du har givit mig hopp. 119:050 Det är min tröst i mitt lidande att ditt tal behåller mig vid liv. 119:051 De fräcka bespotta mig övermåttan; likväl viker jag icke ifrån din lag. 119:052 Jag tänker på dina domar i forna tider, HERRE, och jag varder tröstar. 119:053 Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull, därför att de övergiva din lag. 119:054 Dina stadgar äro lovsånger för mig i det hus där jag dväljes. 119:055 Jag tänker om natten på ditt namn, HERRE, och jag håller din lag. 119:056 Detta har blivit mig beskärt: att jag får taga dina befallningar i akt.

119:057 Min del är HERREN; jag har beslutit att hålla dina ord. 119:058 Jag bönfaller inför dig av allt hjärta; var mig nådig efter ditt tal. 119:059 Jag betänker mina vägar och vänder mina fötter till dina vittnesbörd. 119:060 Jag skyndar mig och dröjer icke att hålla dina bud. 119:061 De ogudaktigas snaror omgiva mig, men jag förgäter icke din lag. 119:062 Mitt i natten står jag upp för att tacka dig för din rättfärdighets rätter. 119:063 Jag sluter mig till alla dem som frukta dig och till dem som hålla dina befallningar. 119:064 Jorden är full av din nåd, o HERRE; lär mig dina stadgar.

119:065 Du gör din tjänare gott, HERRE, efter ditt ord. 119:066 Lär mig gott förstånd och kunskap, ty jag tror på dina bud. 119:067 Förrän jag fick lida, for jag vilse, men nu håller jag mig vid ditt tal. 119:068 Du är god och gör vad gott är; lär mig dina stadgar. 119:069 De fräcka hopspinna lögn mot mig, men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt. 119:070 Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett, men jag har min lust i din lag. 119:071 Det var mig gott att jag vart tuktad, så att jag fick lära mig dina stadgar. 119:072 Din muns lag är mig bättre än tusentals stycken guld och silver.

119:073 Dina händer hava gjort och berett mig; giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud. 119:074 De som frukta dig skola se mig och glädjas, ty jag hoppas på ditt ord. 119:075 HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga, och att du har tuktat mig i trofasthet. 119:076 Din nåd vare min tröst, såsom du har lovat din tjänare. 119:077 Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva; ty din lag är min lust. 119:078 På skam komme de fräcka, ty de hava gjort mig orätt utan sak; men jag vill begrunda dina befallningar. 119:079 Till mig må de vända sig, som frukta dig, och de om känna dina vittnesbörd. 119:080 Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar, så att jag icke kommer på skam.

119:081 Min själ trängtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. 119:082 Mina ögon trängta efter ditt tal, och jag säger: »När vill du trösta mig?» 119:083 Ty jag är såsom en vinlägel i rök, men jag förgäter icke dina stadgar. 119:084 Huru få äro icke din tjänares dagar! När vill du hålla dom över mina förföljare? 119:085 De fräcka gräva gropar för mig, de som icke leva efter din lag. 119:086 Alla dina bud äro sanning; utan sak förföljer man mig; hjälp mig. 119:087 De hava så när fördärvat mig på jorden, fastän jag icke har övergivit dina befallningar. 119:088 Behåll mig vid liv efter din nåd, så vill jag hålla din muns vittnesbörd.

119:089 Evinnerligen, HERRE, står ditt ord fast i himmelen. 119:090 Från släkte till släkte varar din trofasthet; du har grundat jorden, och den består. 119:091 Till att utföra dina rätter består allt än i dag, ty allting måste tjäna dig. 119:092 Om din lag icke hade varit min lust, så hade jag förgåtts i mitt elände. 119:093 Aldrig skall jag förgäta dina befallningar, ty genom dem har du behållit mig vid liv. 119:094 Jag är din, fräls mig; ty jag begrundar dina befallningar. 119:095 På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig; men jag aktar på dina vittnesbörd. 119:096 På all annan fullkomlighet har jag sett en ände, men ditt bud är omätligt i vidd.

119:097 Huru kär har jag icke din lag! Hela dagen begrundar jag den. 119:098 Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud, ty de tillhöra mig för evig tid. 119:099 Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd. 119:100 Jag är förståndigare än de gamle, ty jag tager dina befallningar i akt. 119:101 Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar, för att jag må hålla ditt ord. 119:102 Jag viker icke ifrån dina rätter, ty du undervisar mig. 119:103 Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal! Det är ljuvare än honung för min mun. 119:104 Av dina befallningar får jag förstånd; därför hatar jag alla lögnens vägar.

119:105 Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. 119:106 Jag har svurit och hållit det: att taga din rättfärdighets rätter i akt. 119:107 Jag är storligen plågad; HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord. 119:108 Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE, och lär mig dina rätter. 119:109 Jag bär min själ alltid i min hand, men jag förgäter icke din lag. 119:110 De ogudaktiga lägga ut snaror för mig, men jag far icke vilse från dina befallningar. 119:111 Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel, ty de äro mitt hjärtas fröjd. 119:112 Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar, alltid och intill änden.

119:113 Jag hatar dem som halta på båda sidor, men din lag har jag kär. 119:114 Du är mitt beskärm och min sköld; jag hoppas på ditt ord. 119:115 Viken bort ifrån mig, I onde; jag vill taga min Guds bud i akt. 119:116 Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva, och låt mig icke komma på skam med mitt hopp. 119:117 Stöd mig, så att jag varder frälst, så vill jag alltid se med lust på dina stadgar. 119:118 Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar, ty förgäves är deras svek. 119:119 Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden; därför har jag dina vittnesbörd kära. 119:120 Av fruktan för dig ryser mitt kött, och jag rädes för dina domar.

119:121 Jag övar rätt och rättfärdighet; du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare. 119:122 Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl; låt icke de fräcka förtrycka mig. 119:123 Mina ögon trängta efter din frälsning och efter din rättfärdighets tal. 119:124 Gör med din tjänare efter din nåd, och lär mig dina stadgar. 119:125 Jag är din tjänare; giv mig förstånd, så att jag kan känna dina vittnesbörd. 119:126 Det är tid för HERREN att handla, ty de hava gjort din lag om intet. 119:127 Därför har jag dina bud kära mer än guld, jag, mer än fint guld. 119:128 Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta, men alla lögnens vägar hatar jag.

119:129 Underbara äro dina vittnesbörd, därför tager min själ dem i akt. 119:130 När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga. 119:131 Jag spärrar upp min mun och flämtar, ty jag längtar ivrigt efter dina bud. 119:132 Vänd dig till mig och var mig nådig, såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt. 119:133 Gör mina steg fasta genom ditt tal, och låt ingen orätt varda mig övermäktig. 119:134 Förlossa mig från människors förtryck, så vill jag hålla dina befallningar. 119:135 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, och lär mig dina stadgar. 119:136 Vattenbäckar rinna ned från mina ögon, därför att man icke håller din lag.

119:137 HERRE, du är rättfärdig, och dina domar äro rättvisa. 119:138 Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet och i stor trofasthet. 119:139 Jag förtäres av nitälskan, därför att mina ovänner förgäta dina ord. 119:140 Ditt tal är väl luttrat, och din tjänare har det kärt. 119:141 Jag är ringa och föraktad, men jag förgäter icke dina befallningar. 119:142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning. 119:143 Nöd och trångmål hava träffat mig, men dina bud äro min lust. 119:144 Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen; giv mig förstånd, så att jag får leva.

119:145 Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE; jag vill taga dina stadgar i akt. 119:146 Jag ropar till dig, fräls mig, så vill jag hålla dina vittnesbörd. 119:147 Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar; jag hoppas på dina ord. 119:148 Mina ögon hasta före nattens väkter till att begrunda ditt tal. 119:149 Hör min röst efter din nåd; HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter. 119:150 Nära äro de som jaga efter skändlighet, de som äro långt ifrån din lag. 119:151 Nära är ock du, HERRE, och alla dina bud äro sanning. 119:152 Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd att du har stadgat dem för evig tid.

119:153 Se till mitt lidande och rädda mig, ty jag förgäter icke din lag. 119:154 Utför min sak och förlossa mig; behåll mig vid liv efter ditt tal. 119:155 Frälsning är långt borta från de ogudaktiga, ty de fråga icke efter dina stadgar. 119:156 HERRE, din barmhärtighet är stor; behåll mig vid liv efter dina rätter. 119:157 Mina förföljare och ovänner äro många, men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd. 119:158 När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem, därför att de icke hålla sig vid ditt tal. 119:159 Se därtill att jag har dina befallningar kära; HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd. 119:160 Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.

119:161 Furstar förfölja mig utan sak, men mitt hjärta fruktar för dina ord. 119:162 Jag fröjdar mig över ditt tal såsom den som vinner stort byte. 119:163 Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse; men din lag har jag kär. 119:164 Jag lovar dig sju gånger om dagen för din rättfärdighets rätter. 119:165 Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall. 119:166 Jag väntar efter din frälsning, HERRE, och jag gör efter dina bud. 119:167 Min själ håller dina vittnesbörd, och jag har dem storligen kära. 119:168 Jag håller dina befallningar och vittnesbörd, ty du känner alla mina vägar.

119:169 HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte; giv mig förstånd efter ditt ord. 119:170 Min bön komme inför ditt ansikte; rädda mig efter ditt tal. 119:171 Mina läppar må flöda över av lov, ty du lär mig dina stadgar. 119:172 Min tunga sjunge om ditt ord, ty alla dina bud äro rättfärdiga. 119:173 Din hand vare mig till hjälp, ty jag har utvalt dina befallningar. 119:174 Jag längtar efter din frälsning, HERRE, och din lag är min lust. 119:175 Låt min själ leva, så skall hon lova dig; och låt dina rätter hjälpa mig. 119:176 Om jag far vilse, så uppsök din tjänare såsom ett förlorat får, ty jag förgäter icke dina bud.

120:001 En vallfartssång.

Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig. 120:002 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga. 120:003 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga? 120:004 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

120:005 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor! 120:006 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden. 120:007 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

121:001 En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma? 121:002 Min hjälp kommer från HERREN, som har gjort himmel och jord.

121:003 Icke skall han låta din fot vackla, icke slumrar han som bevarar dig! 121:004 Nej, han som bevarar Israel, han slumrar icke, han sover icke.

121:005 HERREN är den som bevarar dig, HERREN är ditt skygd på din högra sida. 121:006 Solen skall icke skada dig om dagen, ej heller månen om natten.

121:007 HERREN skall bevara dig för allt ont, han skall bevara din själ. 121:008 HERREN skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.

122:001 En vallfartssång; av David.

Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»

122:002 Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem, 122:003 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus, 122:004 dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn. 122:005 Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.

122:006 Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig. 122:007 Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats! 122:008 För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid. 122:009 För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.

123:001 En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himmelen. 123:002 Ja, såsom tjänares ögon skåda på deras herres hand, såsom en tjänarinnas ögon på hennes frus hand, så skåda våra ögon upp till HERREN, vår Gud, till dess han varder oss nådig.

123:003 Var oss nådig, HERRE, var oss nådig, ty vi äro rikligen mättade med förakt. 123:004 Rikligen mättad är vår själ med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt.

124:001 En vallfartssång; av David.

Om HERREN icke hade varit med oss —så säge Israel— 124:002 om HERREN icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, 124:003 då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss; 124:004 då hade vattnen fördränkt oss, strömmen gått över vår själ; 124:005 ja, då hade de gått över vår själ, de svallande vattnen.

124:006 Lovad vare HERREN för att han ej gav oss till rov åt deras tänder! 124:007 Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarnas snara; snaran gick sönder, och vi kommo undan.

124:008 Vår hjälp är i HERRENS namn, hans som har gjort himmel och jord.

125:001 En vallfartssång.

De som förtrösta på HERREN, de likna Sions berg, som icke vacklar, utan förbliver evinnerligen. 125:002 Jerusalem omhägnas av berg, och HERREN omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid. 125:003 Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva över de rättfärdigas arvslott, på det att de rättfärdiga ej må uträcka sina händer till orättfärdighet.

125:004 Gör gott, o HERRE, mot de goda och mot dem som hava redliga hjärtan. 125:005 Men dem som vika av på vrånga vägar, dem rycke HERREN bort tillika med ogärningsmännen. Frid vare över Israel!

126:001 En vallfartssång.

När HERREN åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande. 126:002 Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel; då sade man bland hedningarna: »HERREN har gjort stora ting med dem.» 126:003 Ja, HERREN hade gjort stora ting med oss; däröver voro vi glada.

126:004 HERRE, upprätta oss igen, såsom du återför bäckarna i Sydlandet. 126:005 De som så med tårar skola skörda med jubel. 126:006 De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar.

127:001 En vallfartssång; av Salomo.

Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt. 127:002 Det är fåfängt att I bittida stån upp och sent gån till vila, och äten eder bröd med vedermöda; detsamma giver han åt sina vänner, medan de sova.

127:003 Se, barn äro en HERRENS gåva, livsfrukt en lön. 127:004 Likasom pilar i en hjältes hand, så äro söner som man får vid unga år. 127:005 Säll är den man som har sitt koger fyllt av sådana. De komma icke på skam, när de mot fiender föra sin talan i porten.

128:001 En vallfartssång.

Säll är envar som fruktar HERREN och vandrar på hans vägar. 128:002 Ja, av dina händers arbete får du njuta frukten; säll är du, och väl dig! 128:003 Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru, därinne i ditt hus, lika olivtelningar dina barn, omkring ditt bord. 128:004 Ty se, så varder den man välsignad, som fruktar HERREN.

128:005 HERREN välsigne dig från Sion; må du få se Jerusalems välgång i alla dina livsdagar, 128:006 och må du få se barn av dina barn. Frid över Israel!

129:001 En vallfartssång.

Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom —så säge Israel— 129:002 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga. 129:003 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror. 129:004 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

129:005 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion. 129:006 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp; 129:007 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn, 129:008 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

130:001 En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. 130:002 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

130:003 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? 130:004 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

130:005 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. 130:006 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

130:007 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom. 130:008 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

131:001 En vallfartssång; av David.

HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra. 131:002 Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

131:003 Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.

132:001 En vallfartssång.

Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida, 132:002 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; 132:003 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, 132:004 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, 132:005 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

132:006 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden. 132:007 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

132:008 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark. 132:009 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble. 132:010 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

132:011 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. 132:012 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. 132:013 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. 132:014 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust. 132:015 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest. 132:016 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt. 132:017 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. 132:018 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.»

133:001 En vallfartssång; av David.

Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans. 133:002 Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. 133:003 Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sions-bergen. Ty där beskär HERREN välsignelse, liv till evig tid.

134:001 En vallfartssång.

Upp, välsignen HERREN, alla I HERRENS tjänare, I som stån om natten i HERRENS hus. 134:002 Lyften edra händer upp mot helgedomen och välsignen HERREN.

134:003 HERREN välsigne dig från Sion, han som har gjort himmel och jord.

135:001 Halleluja! Loven HERRENS namn, loven det, i HERRENS tjänare, 135:002 I som stån i HERRENS hus, i gårdarna till vår Guds hus. 135:003 Loven HERREN, ty HERREN är god, lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.

135:004 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom. 135:005 Ty jag vet att HERREN är stor, att vår Herre är förmer än alla gudar.

135:006 HERREN kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup; 135:007 han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända, han som låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum; 135:008 han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap; 135:009 han som sände tecken och under över dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare; 135:010 han som slog stora folk och dräpte mäktiga konungar: 135:011 Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan, med alla Kanaans riken, 135:012 och gav deras land till arvedel, till arvedel åt sitt folk Israel.

135:013 HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din åminnelse från släkte till släkte. 135:014 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk, och över sina tjänare förbarmar han sig.

135:015 Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder. 135:016 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, 135:017 de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun. 135:018 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.

135:019 I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN; 135:020 I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN, loven HERREN. 135:021 Lovad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem!

Halleluja!

136:001 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:002 Tacken gudarnas Gud, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:003 Tacken herrarnas HERRE, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:004 honom som allena gör stora under, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:005 honom som har gjort himmelen med förstånd, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:006 honom som har utbrett jorden över vattnen, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:007 honom som har gjort de stora ljusen, ty hans nåd varar evinnerligen: 136:008 solen till att råda över dagen, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:009 månen och stjärnorna till att råda över natten, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:010 honom som slog Egypten i dess förstfödda, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:011 och som förde Israel ut därifrån, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:012 med stark hand och uträckt arm, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:013 honom som delade Röda havet itu, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:014 och lät Israel gå mitt därigenom, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:015 och kringströdde Farao och hans här i Röda havet, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:016 honom som förde sitt folk genom öknen, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:017 honom som slog stora konungar, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:018 och dräpte väldiga konungar, ty hans nåd varar evinnerligen: 136:019 Sihon, amoréernas konung, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:020 och Og, konungen i Basan, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:021 och som gav deras land till arvedel, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:022 till arvedel åt sin tjänare Israel, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:023 honom som tänkte på oss i vår förnedring, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:024 och som ryckte oss ur våra ovänners våld, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:025 honom som giver mat åt allt levande, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:026 Tacken himmelens Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.

137:001 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. 137:002 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

137:003 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

137:004 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land? 137:005 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

137:006 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

137:007 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

137:008 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. 137:009 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

138:001 Av David.

Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig. 138:002 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt. 138:003 När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

138:004 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal. 138:005 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor. 138:006 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.

138:007 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig. 138:008 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.

139:001 För sångmästaren; av David; en psalm.

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. 139:002 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. 139:003 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. 139:004 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo. 139:005 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. 139:006 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

139:007 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? 139:008 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

139:009 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, 139:010 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. 139:011 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig», 139:012 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

139:013 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. 139:014 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. 139:015 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. 139:016 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

139:017 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald! 139:018 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

139:019 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig, 139:020 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv! 139:021 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot? 139:022 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

139:023 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar, 139:024 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

140:001 För sångmästaren; en psalm av David.

140:002 Rädda mig, HERRE, från onda människor, bevara mig från våldets män, 140:003 för dem som uttänka ont i sina hjärtan och dagligen rota sig samman till strid. 140:004 De vässa sina tungor likasom ormar, huggormsgift är inom deras läppar. Sela.

140:005 Bevara mig, HERRE, för de ogudaktigas händer, beskydda mig för våldets män, som uttänka planer för att bringa mig på fall. 140:006 Stolta människor lägga ut för mig snaror och garn; de breda ut nät invid vägens rand, giller sätta de för mig. Sela.

140:007 Jag säger till HERREN: »Du är min Gud.» Lyssna, o HERRE, till mina böners ljud. 140:008 HERRE, Herre, du min starka hjälp, du beskärmar mitt huvud, på stridens dag. 140:009 Tillstäd icke, HERRE; vad de ogudaktiga begära; låt deras anslag ej lyckas, de skulle eljest förhäva sig. Sela.

140:010 Över de mäns huvuden, som omringa mig, må den olycka komma, som deras läppar bereda. 140:011 Eldsglöd må regna över dem; må de kastas i eld, i djup som de ej komma upp ur. 140:012 En förtalets man skall ej bestå i landet; en ond våldsman skall jagas, med slag på slag.

140:013 Jag vet att HERREN skall utföra den betrycktes sak och skaffa de fattiga rätt. 140:014 Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn och de redliga bo inför ditt ansikte.

141:001 En psalm av David.

HERRE, jag ropar till dig, skynda till mig; lyssna till min röst, då jag nu ropar till dig. 141:002 Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer, mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer.

141:003 Sätt, o HERRE, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr. 141:004 Låt icke mitt hjärta vika av till något ont, till att öva ogudaktighetens gärningar tillsammans med män som göra vad orätt är; av deras läckerheter vill jag icke äta.

141:005 Må den rättfärdige slå mig i kärlek och straffa mig; det är såsom olja på huvudet, och mitt huvud skall icke försmå det.

Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas, genom att det går dem illa; 141:006 deras ledare skola störtas ned utför klippan, och man skall då höra att mina ord äro ljuvliga.

141:007 Såsom när man har plöjt och ristat upp jorden, så ligga våra ben kringströdda vid dödsrikets rand. 141:008 Ja, till dig, HERRE, Herre, se mina ögon; till dig tager jag min tillflykt, förkasta icke min själ.

141:009 Bevara mig för de snaror som de lägga ut på min väg och för ogärningsmännens giller. 141:010 De ogudaktiga falle i sina egna garn, medan jag går oskadd förbi.

142:001 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

142:002 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN. 142:003 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom. 142:004 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig.

På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig. 142:005 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

142:006 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.» 142:007 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. 142:008 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

143:001 En psalm av David.

HERRE, hör min bön, lyssna till min åkallan, svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull. 143:002 Och gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

143:003 Se, fienden förföljer min själ, han trampar mitt liv till jorden; han lägger mig i mörker såsom de längesedan döda. 143:004 Och min ande försmäktar i mig, mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.

143:005 Jag tänker på forna dagar, jag begrundar alla dina gärningar, dina händers verk eftersinnar jag. 143:006 Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.

143:007 HERRE, skynda att svara mig, ty min ande förgås; dölj icke ditt ansikte för mig, må jag ej varda lik dem som hava farit ned i graven. 143:008 Låt mig bittida förnimma din nåd, ty jag förtröstar på dig. Kungör mig den väg som jag bör vandra, ty till dig upplyfter jag min själ.

143:009 Rädda mig från mina fiender, HERRE; hos dig söker jag skygd. 143:010 Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud; din gode Ande lede mig på jämn mark.

143:011 HERRE, behåll mig vid liv för ditt namns skull; tag min själ ut ur nöden för din rättfärdighets skull. 143:012 Utrota mina fiender för din nåds skull, och förgör alla dem som tränga min själ; ty jag är din tjänare.

144:001 Av David.

Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida; 144:002 min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.

144:003 HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom? 144:004 En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

144:005 HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka. 144:006 Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem. 144:007 Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand, 144:008 vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

144:009 Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig, 144:010 dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet. 144:011 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

144:012 När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser; 144:013 när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker; 144:014 när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator— 144:015 saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.

145:001 En lovsång av David.

Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

145:002 Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.

145:003 Stor är HERREN och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig.

145:004 Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar.

145:005 Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk.

145:006 Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt; dina storverk skall jag förtälja.

145:007 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet.

145:008 Nådig och barmhärtig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.

145:009 HERREN är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk.

145:010 Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig, och dina fromma skola lova dig.

145:011 De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna.

145:012 Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.

145:013 Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte.

145:014 HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda.

145:015 Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid.

145:016 Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd.

145:017 HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.

145:018 HERREN är nära alla dem som åkalla honom, alla dem som åkalla honom uppriktigt.

145:019 Han gör vad de gudfruktiga begära och hör deras rop och frälsar dem.

145:020 HERREN bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.

145:021 Min mun skall uttala HERREN lov, och allt kött skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen.

146:001 Halleluja! Lova HERREN, min själ. 146:002 Jag vill lova HERREN, så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

146:003 Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa. 146:004 Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.

146:005 Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud, 146:006 till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, till honom som håller tro evinnerligen, 146:007 som skaffar rätt åt de förtryckta, som giver bröd åt de hungrande.

HERREN löser de fångna, 146:008 HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda, HERREN älskar de rättfärdiga, 146:009 HERREN bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han; men de ogudaktigas väg vänder han i villa.

146:010 HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte.

Halleluja!

147:001 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss. 147:002 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa. 147:003 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han. 147:004 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn. 147:005 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns. 147:006 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.

147:007 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa, 147:008 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen, 147:009 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa. 147:010 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet. 147:011 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.

147:012 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud. 147:013 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig. 147:014 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete. 147:015 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast. 147:016 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska. 147:017 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost? 147:018 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten. 147:019 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter. 147:020 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke.

Halleluja!

148:001 Halleluja!

Loven HERREN från himmelen, loven honom i höjden. 148:002 Loven honom, alla hans änglar, loven honom, all hans här. 148:003 Loven honom, sol och måne, loven honom, alla lysande stjärnor. 148:004 Loven honom, I himlars himlar och I vatten ovan himmelen.

148:005 Ja, de må lova HERRENS namn, ty han bjöd, och de blevo skapade. 148:006 Och han gav dem deras plats för alltid och för evigt; han gav dem en lag, och ingen överträder den.

148:007 Loven HERREN från jorden, I havsdjur och alla djup, 148:008 eld och hagel, snö och töcken, du stormande vind, som uträttar hans befallning, 148:009 I berg och alla höjder, I fruktträd och alla cedrar, 148:010 I vilda djur och all boskap, I kräldjur och bevingade fåglar, 148:011 I jordens konungar och alla folk, I furstar och alla domare på jorden, 148:012 I ynglingar, så ock I jungfrur, I gamle med de unga.

148:013 Ja, de må lova HERRENS namn, ty hans namn allena är högt, hans majestät når över jorden och himmelen. 148:014 Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk— ett ämne till lovsång för alla hans fromma, för Israels barn, det folk som står honom nära.

Halleluja!

149:001 Halleluja!

Sjungen till HERRENS ära en ny sång, hans lov i de frommas församling. 149:002 Israel glädje sig över sin skapare, Sions barn fröjde sig över sin konung. 149:003 Må de lova hans namn under dans, till puka och harpa må de lovsjunga honom. 149:004 Ty HERREN har behag till sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning. 149:005 De fromma fröjde sig och give honom ära, de juble på sina läger. 149:006 Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat svärd i deras hand, 149:007 för att utkräva hämnd på hedningarna och hemsöka folken med tuktan, 149:008 för att binda deras konungar med kedjor och deras ädlingar med järnbojor, 149:009 för att utföra på dem den dom som är skriven. En härlighet bliver det för alla hans fromma.

Halleluja!

150:001 Halleluja!

Loven Gud i hans helgedom, loven honom i hans makts fäste. 150:002 Loven honom för hans väldiga gärningar, loven honom efter hans stora härlighet 150:003 Loven honom med basunklang, loven honom med psaltare och harpa. 150:004 Loven honom med puka och dans, loven honom med strängaspel och pipa. 150:005 Loven honom med ljudande cymbaler, loven honom med klingande cymbaler. 150:006 Allt vad anda har love HERREN.

Halleluja!

Ordspråksboken

001:001 Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.

001:002 Av dem kan man lära vishet och tukt, 001:003 så ock att förstå förståndigt tal. Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära rättfärdighet, rätt och redlighet. 001:004 De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet. 001:005 Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom och förvärvar den förståndige rådklokhet. 001:006 Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal, de vises ord och deras gåtor.

001:007 HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga. 001:008 Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning. 001:009 Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.

001:010 Min son, om syndare locka dig, så följ icke. 001:011 Om de säga: »Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak; 001:012 såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, såsom fore de ned i graven; 001:013 allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte; 001:014 dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung»— 001:015 då, min son, må du ej vandra samma väg som de. Nej, håll din fot ifrån deras stig, 001:016 ty deras fötter hasta till vad ont är, och äro snara, när det gäller att utgjuta blod. 001:017 Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn. 001:018 Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod, de sätta försåt för sina egna liv. 001:019 Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet.

001:020 Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst. 001:021 I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord: 001:022 Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap? 001:023 Vänden om och akten på min tillrättavisning; se, då skall jag låta min ande flöda för eder jag skall låta eder förnimma mina ord.

001:024 Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand, 001:025 eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning 001:026 därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten, 001:027 ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.

001:028 Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig. 001:029 Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i HERRENS fruktan, 001:030 ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning, 001:031 därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag. 001:032 Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas. och genom sin säkerhet skola dårarna förgås. 001:033 Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.

002:001 Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig, 002:002 så att du låter ditt öra akta på visheten och böjer ditt hjärta till klokheten, 002:003 ja, om du ropar efter förståndet och höjer din röst till att kalla på klokheten, 002:004 Om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt, 002:005 då skall du förstå HERRENS fruktan, och Guds kunskap skall du då finna. 002:006 Ty HERREN är den som giver vishet; från hans mun kommer kunskap och förstånd. 002:007 Åt de redliga förvarar han sällhet, han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet, 002:008 ty han beskyddar det rättas stigar, och sina frommas väg bevarar han.

002:009 Då skall du förstå rättfärdighet och rätt och redlighet, ja, det godas alla vägar. 002:010 Ty visheten skall draga in i ditt hjärta och kunskapen kännas ljuvlig för din själ, 002:011 eftertänksamheten skall vaka över dig, klokheten skall beskydda dig.

002:012 Så skall hon rädda dig från de ondas väg, från män som tala vad vrångt är, 002:013 från dem som hava övergivit det rättas stigar. för att färdas på mörkrets vägar, 002:014 från dem som glädjas att göra om och fröjda sig åt ondskans vrånga väsen, 002:015 från dem som gå på krokiga stiga och vandra på förvända vägar.

002:016 Så skall hon rädda dig ifrån främmande kvinnor, från din nästas hustru, som talar hala ord, 002:017 från henne som har övergivit sin ungdoms vän och förgätit sin Guds förbund. 002:018 Ty en sådan sjunker med sitt hus ned i döden, och till skuggornas boning leda hennes stigar. 002:019 Ingen som har gått in till henne vänder åter Och hittar tillbaka till livets vägar.

002:020 Ja, så skall du vandra på de godas väg och hålla dig på de rättfärdigas stigar. 002:021 Ty de redliga skola förbliva boende i landet och de ostraffliga få stanna kvar däri. 002:022 Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.

003:001 Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjärta bevara mina bud. 003:002 Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig.

003:003 Låt dhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla; 003:004 så skall du finna nåd och få gott förstånd, i Guds och i människors ögon.

003:005 Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt förstånd. 003:006 På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.

003:007 Håll dig icke själv för vis; frukta HERREN, och fly det onda. 003:008 Det skall vara ett hälsomedel för din kropp och en vederkvickelse för benen däri.

003:009 Ära HERREN med dina ägodelar! och med förstlingen av all din gröda, 003:010 så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över.

003:011 Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom. 003:012 Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.

003:013 Säll är den människa som har funnit visheten, den människa som undfår förstånd. 003:014 Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld. 003:015 Dyrbarare är hon än pärlor; allt vad härligt du äger går ej upp emot henne. 003:016 Långt liv bär hon i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära. 003:017 Hennes vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga. 003:018 Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt, och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.

003:019 Genom vishet har HERREN lagt jordens grund, himmelen har han berett med förstånd. 003:020 Genom hans insikt bröto djupens vatten fram, och genom den låta skyarna dagg drypa ned.

003:021 Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon, tag klokhet och eftertänksamhet i akt; 003:022 så skola de lända din själ till liv bliva ett smycke för din hals. 003:023 Då skall du vandra din väg fram i trygghet, och din fot skall du då icke stöta. 003:024 När du lägger dig, skall intet förskräcka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova sött. 003:025 Du behöver då ej frukta för plötslig skräck, ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga. 003:026 Ty HERREN skall då vara ditt hopp, och han skall bevara din fot för snaran.

003:027 Neka icke den behövande din hjälp, är det står i din makt att giva den. 003:028 Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax. 003:029 Stämpla intet ont mot din nästa, när han menar sig bo trygg i din närhet. 003:030 Tvista icke med någon utan sak, då han icke har gjort dig något ont. 003:031 Avundas icke den orättrådige, och finn ej behag i någon av hans vägar. 003:032 Ty en styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse. 003:033 HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas boning välsignar han. 003:034 Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han; men de ödmjuka giver han nåd. 003:035 De visa få ära till arvedel, men dårarna få uppbära skam.

004:001 Hören, I barn, en faders tuktan, och akten därpå, så att I lären förstånd. 004:002 Ty god lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara. 004:003 Ty själv har jag varit barn och haft en fader, arit späd och för min moder ende sonen. 004:004 Då undervisade han mig och sade till mig:

Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord; bevara mina bud, så får du leva. 004:005 Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån. 004:006 Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig; älska henne, så skall hon beskydda dig. 004:007 Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd. 004:008 Akta henne högt, så skall hon upphöja dig; hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn. 004:009 Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans; en ärekrona skall hon räcka åt dig.

004:010 Hör, min son, och tag emot mina ord, så skola dina levnadsår bliva många. 004:011 Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar. 004:012 När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla; 004:013 håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.

004:014 Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg. 004:015 Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan. 004:016 Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är, sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall. 004:017 Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta, och våld är det vin som de dricka.

004:018 De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd; 004:019 men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret: de märka icke det som skall vålla deras fall.

004:020 Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord. 004:021 Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup. 004:022 Ty de äro liv för envar som finner dem, och en läkedom för hela hans kropp. 004:023 Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. 004:024 Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet, och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig. 004:025 Låt dina ögon skåda rätt framåt och dina blickar vara riktade rakt ut. 004:026 Akta på den stig där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta. 004:027 Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster, vänd din fot bort ifrån vad ont är.

005:001 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd, 005:002 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

005:003 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun. 005:004 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd. 005:005 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg. 005:006 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

005:007 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal. 005:008 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus. 005:009 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt; 005:010 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus, 005:011 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt. 005:012 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning! 005:013 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig? 005:014 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

005:015 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa. 005:016 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen? 005:017 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig. 005:018 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje; 005:019 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust. 005:020 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

005:021 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt. 005:022 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror. 005:023 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

006:001 Min son, om du har gått i borgen för din nästa och givit ditt handslag för en främmande, 006:002 om du har blivit bunden genom din muns tal, ja, fångad genom din muns tal, 006:003 då, min son, må du göra detta för att rädda dig, eftersom du har kommit i din nästas våld: gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom, 006:004 unna dina ögon ingen sömn och dina ögonlock ingen slummer. 006:005 Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld, och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.

006:006 Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis. 006:007 Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre; 006:008 dock bereder hon om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat. 006:009 Huru länge vill du ligga, du late? När vill du stå upp ifrån din sömn? 006:010 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila, 006:011 så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare och armodet såsom en väpnad man.

006:012 En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman är den som går omkring med vrånghet i munnen, 006:013 som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna, giver tecken med fingrarna. 006:014 Svek bär en sådan i sitt hjärta, ont bringar han alltid å bane, trätor kommer han åstad. 006:015 Därför skall ofärd plötsligt komma över honom; oförtänkt varder han krossad utan räddning.

006:016 Sex ting är det som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ 006:017 stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod, 006:018 ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag, fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är, 006:019 den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd, och den som vållar trätor mellan bröder.

006:020 Min son, bevara din faders bud, och förkasta icke din moders undervisning. 006:021 Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta, fäst dem omkring din hals. 006:022 När du går, må de leda dig, när du ligger, må de vaka över dig, och när du vaknar upp, må de tala till dig. 006:023 Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg. 006:024 De kunna bevara dig för onda kvinnor, för din nästas hustrus hala tunga. 006:025 Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet, och låt henne icke fånga dig med sina blickar. 006:026 Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka, och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv. 006:027 Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck utan att hans kläder bliva förbrända? 006:028 Eller kan någon gå på glödande kol, utan att hans fötter varda svedda? 006:029 Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne. 006:030 Föraktar man icke tjuven som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar? 006:031 Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus. 006:032 Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru; ja, en självspilling är den som sådant gör. 006:033 Plåga och skam är vad han vinner, och hans smälek utplånas icke. 006:034 Ty svartsjuk är mannens vrede, och han skonar icke på hämndens dag; 006:035 lösepenning aktar han alls icke på, och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.

007:001 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig. 007:002 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten. 007:003 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla. 007:004 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna, 007:005 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

007:006 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag; 007:007 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd. 007:008 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram, 007:009 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde 007:010 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt. 007:011 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus. 007:012 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

007:013 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn: 007:014 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften. 007:015 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig. 007:016 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten. 007:017 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel. 007:018 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog. 007:019 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort. 007:020 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

007:021 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom. 007:022 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap; 007:023 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

007:024 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal. 007:025 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar. 007:026 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt. 007:027 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

008:001 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst. 008:002 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas. 008:003 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

008:004 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn. 008:005 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd. 008:006 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är. 008:007 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet. 008:008 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt. 008:009 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

008:010 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld. 008:011 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

008:012 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt. 008:013 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag. 008:014 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt. 008:015 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är. 008:016 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

008:017 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig. 008:018 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet. 008:019 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver. 008:020 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar, 008:021 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

008:022 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. 008:023 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar. 008:024 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten 008:025 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född, 008:026 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft. 008:027 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet, 008:028 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt, 008:029 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar— 008:030 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt; 008:031 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

008:032 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar. 008:033 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara. 008:034 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag och håller vakt vid dörrposterna i mina portar. 008:035 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN. 008:036 Men den som går miste om mig han skadar sig själv; 008:037 alla de som hata mig, de älska döden.

009:001 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare. 009:002 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord 009:003 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder: 009:004 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så: 009:005 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat. 009:006 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg. 009:007 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav. 009:008 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig. 009:009 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer. 009:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.) 009:011 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått. 009:012 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

009:013 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon. 009:014 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden, 009:015 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram: 009:016 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så: 009:017 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.» 009:018 han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup.

——

010:001 Detta är Salomos ordspråk.

En vis son gör sin fader glädje, men en dåraktig son är sin moders bedrövelse.

010:002 Ogudaktighetens skatter gagna till intet men rättfärdigheten räddar från döden.

010:003 HERREN lämnar ej den rättfärdiges hunger omättad, men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

010:004 Fattig bliver den som arbetar med lat hand, men de idogas hand skaffar rikedom.

010:005 En förståndig son samlar om sommaren, men en vanartig son sover i skördetiden.

010:006 Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

010:007 Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.

010:008 Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

010:009 Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg, men den som går vrånga vägar, han bliver röjd.

010:010 Den som blinkar med ögonen, han kommer ont åstad, och den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

010:011 Den rättfärdiges mun är en livets källa, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

010:012 Hat uppväcker trätor, men kärlek skyler allt som är brutet.

010:013 På den förståndiges läppar finner man vishet, men till den oförståndiges rygg hör ris.

010:014 De visa gömma på sin kunskap, men den oförnuftiges mun är en överhängande olycka.

010:015 Den rikes skatter äro honom en fast stad, men de armas fattigdom är deras olycka.

010:016 Den rättfärdiges förvärv bliver honom till liv; den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.

010:017 Att taga vara på tuktan är vägen till livet, men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse.

010:018 Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar, och den som utsprider förtal, han är en dåre.

010:019 Där många ord äro bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig.

010:020 Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, men de ogudaktigas förstånd är föga värt.

010:021 Den rättfärdiges läppar vederkvicka många, men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd.

010:022 Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill

010:023 Dårens fröjd är att öva skändlighet, men den förståndiges är att vara vis.

010:024 Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom, och vad de rättfärdiga önska, del varder dem givet.

010:025 När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige; men den rättfärdige är en grundval som evinnerligen består.

010:026 Såsom syra för tänderna och såsom rök för ögonen, så är den late för den som har sänt honom åstad.

010:027 HERRENS fruktan förlänger livet men de ogudaktigas år varda förkortade.

010:028 De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan, men de ogudaktigas hopp varder om intet.

010:029 HERRENS vägar äro den ostraffliges värn, men till olycka för ogärningsmännen.

010:030 Den rättfärdige skall aldrig vackla men de ogudaktiga skola icke förbliva boende i landet.

010:031 Den rättfärdiges mun bär vishet såsom frukt, men en vrång tunga bliver utrotad.

010:032 Den rättfärdiges läppar förstå vad välbehagligt är, men de ogudaktigas mun är idel vrånghet.

011:001 Falsk våg är en styggelse för HERREN, men full vikt behagar honom väl.

011:002 När högfärd kommer, kommer ock smälek, men hos de ödmjuka är vishet.

011:003 De redligas ostrafflighet vägleder dem, men de trolösas vrånghet är dem till fördärv.

011:004 Gods hjälper intet på vredens dag men rättfärdighet räddar från döden.

011:005 Den ostraffliges rättfärdighet gör hans väg jämn, men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

011:006 De redligas rättfärdighet räddar dem, men de trolösa fångas genom sin egen lystnad.

011:007 När en ogudaktig dör, varder hans hopp om intet; ja, ondskans väntan bliver om intet.

011:008 Den rättfärdige räddas ur nöden, och den ogudaktige får träda i hans ställe.

011:009 Genom sin mun fördärvar den gudlöse sin nästa, men genom sitt förstånd bliva de rättfärdiga räddade.

011:010 När det går de rättfärdiga väl, fröjdar sig staden, och när de ogudaktiga förgås, råder jubel.

011:011 Genom de redligas välsignelse varder en stad upphöjd, men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

011:012 Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa; en man med förstånd tiger stilla.

011:013 Den som går med förtal, han förråder din hemlighet, den som har ett trofast hjärta döljer vad han får veta.

011:014 Där ingen rådklokhet finnes kommer folket på fall, där de rådvisa äro många, där går det väl.

011:015 En som går i borgen för en annan, honom går det illa, den som skyr att giva handslag, han är trygg.

011:016 En skön kvinna vinner ära, och våldsverkare vinna rikedom.

011:017 En barmhärtig man gör väl mot sig själv men den grymme misshandlar sitt eget kött.

011:018 Den ogudaktige gör en bedräglig vinst, men den som utsår rättfärdighet får en säker lön.

011:019 Den som står fast i rättfärdighet, han vinner liv, men den som far efter ont drager över sig död.

011:020 En styggelse för HERREN äro de vrånghjärtade, men de vilkas väg är ostrafflig behaga honom väl.

011:021 De onda bliva förvisso icke ostraffade, men de rättfärdigas avkomma får gå fri.

011:022 Såsom en gyllene ring i svinets tryne, så är skönhet hos en kvinna som saknar vett.

011:023 Vad de rättfärdiga önska får i allo en god fullbordan, men vad de ogudaktiga kunna hoppas är vrede.

011:024 Den ene utströr och får dock mer, den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare.

011:025 Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.

011:026 Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket, den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse.

011:027 Den som vinnlägger sig om vad gott är, han strävar efter nåd, men den son söker vad ont är, över honom kommer ock ont.

011:028 Den som förtröstar på sin rikedom, han kommer på fall, men de rättfärdiga skola grönska likasom löv.

011:029 Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel, och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.

011:030 Den rättfärdiges frukt är ett livets träd, och den som är vis, han vinner hjärtan.

011:031 Se, den rättfärdige får sin lön på jorden; huru mycket mer då den ogudaktige och syndaren!

012:001 Den som älskar tuktan, han älskar kunskap, men oförnuftig är den som hatar tillrättavisning.

012:002 Den gode undfår nåd av HERREN, men den ränkfulle varder av honom fördömd.

012:003 Ingen människa bliver beståndande genom ogudaktighet, men de rättfärdigas rot kan icke rubbas.

012:004 En idog hustru är sin mans krona, men en vanartig är såsom röta i hans ben.

012:005 De rättfärdigas tankar gå ut på vad rätt är, men de ogudaktigas rådklokhet går ut på svek.

012:006 De ogudaktigas ord ligga på lur efter blod, men de redliga räddas genom sin mun.

012:007 De ogudaktiga varda omstörtade och äro så icke mer, men de rättfärdigas hus består.

012:008 I mån av sitt vett varder en man prisad, men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad.

012:009 Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare, än den som vill vara förnäm och saknar bröd.

012:010 Den rättfärdige vet huru hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.

012:011 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest, men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.

012:012 Den ogudaktige vill in i det nät som fångar de onda, men de rättfärdigas rot skjuter skott.

012:013 Den som är ond bliver snärjd i sina läppars synd, men den rättfärdige undkommer ur nöden

012:014 Sin muns frukt får envar njuta sig fullt till godo, och vad en människas händer hava förövat, det varder henne vedergällt.

012:015 Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta, med den som är vis lyssnar till råd.

012:016 Den oförnuftiges förtörnelse bliver kunnig samma dag, men den som är klok, han döljer sin skam

012:017 Den som talar vad rätt är, han främjar sanning, men ett falskt vittne talar svek.

012:018 Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom.

012:019 Sannfärdiga läppar bestå evinnerligen, men en lögnaktig tunga allenast ett ögonblick.

012:020 De som bringa ont å bane hava falskhet i hjärtat, men de som stifta frid, de undfå glädje.

012:021 Intet ont vederfares den rättfärdige, men över de ogudaktiga kommer olycka i fullt mått.

012:022 En styggelse för HERREN äro lögnaktiga låppar, men de som handla redligt behaga honom väl.

012:023 En klok man döljer sin kunskap, men dårars hjärtan ropa ut sitt oförnuft.

012:024 De idogas hand kommer till välde, men en lat hand måste göra trältjänst.

012:025 Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje.

012:026 Den rättfärdige visar sin vän till rätta, men de ogudaktigas väg för dem själva vilse.

012:027 Den late får icke upp något villebråd, men idoghet är för människan en dyrbar skatt.

012:028 På rättfärdighetens väg är liv, och där dess stig går fram är frihet ifrån död.

013:001 En vis son hör på sin faders tuktan, men en bespottare hör icke på någon näpst. 013:002 Sin muns frukt får envar njuta sig till godo, de trolösa hungra efter våld.

013:003 Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv, men den som är lösmunt kommer i olycka

013:004 Den late är full av lystnad, och han får dock intet, men de idogas hunger varder rikligen mättad.

013:005 Den rättfärdige skyr lögnaktigt tal, men den ogudaktige är förhatlig och skändlig.

013:006 Rättfärdighet bevarar den vilkens väg är ostrafflig, men ogudaktighet kommer syndarna på fall.

013:007 Den ene vill hållas för rik och har dock alls intet, den andre vill hållas för fattig och har dock stora ägodelar.

013:008 Den rike måste giva sin rikedom såsom lösepenning för sitt liv, den fattige hör icke av något

013:009 De rättfärdigas ljus brinner glatt, men de ogudaktigas lampa slocknar ut.

013:010 Genom övermod kommer man allenast split åstad, men hos dem som taga emot råd är vishet.

013:011 Lättfånget gods försvinner, men den som samlar efter hand får mycket.

013:012 Förlängd väntan tär på hjärtat, men en uppfylld önskan är ett livets träd.

013:013 Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom, men den som fruktar budet, han får vedergällning.

013:014 Den vises undervisning är en livets källa; genom den undviker man dödens snaror.

013:015 Ett gott förstånd bereder ynnest, men de trolösas väg är alltid sig lik.

013:016 Var och en som är klok går till väga med förstånd, men dåren breder ut sitt oförnuft.

013:017 En ogudaktig budbärare störtar i olycka, men ett tillförlitligt sändebud är en läkedom.

013:018 Fattigdom och skam får den som ej vill veta av tuktan, men den som tager vara på tillrättavisning, han kommer till ära.

013:019 Uppfylld önskan är ljuvlig för själen, men att fly det onda är en styggelse för dårar.

013:020 Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis; den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.

013:021 Syndare förföljas av olycka, men de rättfärdiga få till lön vad gott är.

013:022 Den gode lämnar arv åt barnbarn, men syndarens gods förvaras åt den rättfärdige.

013:023 De fattigas nyodling giver riklig föda, men mången förgås genom sin orättrådighet.

013:024 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.

013:025 Den rättfärdige får äta, så att hans hunger bliver mättad, men de ogudaktigas buk måste lida brist.

014:001 Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt, men oförnuft river ned det med egna händer.

014:002 Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.

014:003 I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod, men de visa bevaras genom sina läppar.

014:004 Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom, men riklig vinning får man genom oxars kraft.

014:005 Ett sannfärdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne främjar lögn.

014:006 Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt.

014:007 Gå bort ifrån den man som är dåraktig; aldrig fann du på hans läppar något förstånd.

014:008 Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg, men det är dårars oförnuft, att de öva svek.

014:009 De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer, men bland de redliga råder gott behag.

014:010 Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg, ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.

014:011 De ogudaktigas hus förödes, men de rättsinnigas hydda blomstrar.

014:012 Mången håller sin väg för den i rätta, men på sistone leder den dock till döden.

014:013 Mitt under löjet kan hjärtat sörja, och slutet på glädjen bliver bedrövelse.

014:014 Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad, och den gode bliver upphöjd över honom.

014:015 Den fåkunnige tror vart ord, men den kloke aktar på sina steg.

014:016 Den vise tager sig till vara och flyr det onda, men dåren är övermodig och sorglös.

014:017 Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är, och en ränkfull man bliver hatad.

014:018 De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel, men de kloka bliva krönta med kunskap.

014:019 De onda måste falla ned inför de goda, och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.

014:020 Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad, men den rike har många vänner.

014:021 Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

014:022 De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse, men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.

014:023 Av all möda kommer någon vinning, men tomt tal är ren förlust.

014:024 De visas rikedom är för dem en krona men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.

014:025 Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som främjar lögn, han är full av svek.

014:026 Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste, och hans barn få där en tillflykt.

014:027 I HERRENS fruktan är en livets källa genom dem undviker man dödens snaror

014:028 Att hava många undersåtar är en konungs härlighet, men brist på folk är en furstes olycka.

014:029 Den som är tålmodig visar gott förstånd, men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.

014:030 Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen.

014:031 Den som förtrycker den arme smädar hans skapare, men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.

014:032 Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall, men den rättfärdige är frimodig in i döden.

014:033 I den förståndiges hjärta bor visheten, och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.

014:034 Rättfärdighet upphöjer ett folk men synd är folkens vanära.

014:035 En förståndig tjänare behaga konungen väl, men över en vanartig skall han vrede komma.

015:001 Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord kommer harm åstad.

015:002 De visas tunga meddelar god kunskap, men dårars mun flödar över av oförnuft.

015:003 HERRENS ögon äro överallt; de giva akt på både onda och goda.

015:004 En saktmodig tunga är ett livets träd, men en vrång tunga giver hjärtesår.

015:005 Den oförnuftige föraktar sin faders tuktan, men den som tager vara på tillrättavisning, han varder klok.

015:006 Den rättfärdiges hus gömmer stor rikedom, men i de ogudaktigas vinning är olycka.

015:007 De visas läppar strö ut kunskap, men dårars hjärtan äro icke såsom sig bör.

015:008 De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN, men de redligas bön behagar honom väl.

015:009 En styggelse för HERREN är den ogudaktiges väg, men den som far efter rättfärdighet, honom älskar han.

015:010 Svår tuktan drabbar den som övergiver vägen; den som hatar tillrättavisning, han måste dö.

015:011 Dödsriket och avgrunden ligga uppenbara inför HERREN; huru mycket mer då människornas hjärtan!

015:012 Bespottaren finner ej behag i tillrättavisning; till dem som äro visa går han icke.

015:013 Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust, men vid hjärtesorg är modet brutet.

015:014 Den förståndiges hjärta söker kunskap, men dårars mun far med oförnuft.

015:015 Den betryckte har aldrig en glad dag, men ett gott mod är ett ständigt gästabud.

015:016 Bättre är något litet med HERRENS fruktan än en stor skatt med oro.

015:017 Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

015:018 En snarsticken man uppväcker träta, men en tålmodig man stillar kiv.

015:019 Den lates stig är såsom spärrad av törne, men de redliga hava en banad stig.

015:020 En vis son gör sin fader glädje, och en dåraktig människa är den som föraktar sin moder.

015:021 I oförnuft har den vettlöse sin glädje, men en förståndig man går sin väg rätt fram.

015:022 Där rådplägning fattas varda planerna om intet, men beståndande bliva de, där de rådvisa äro många.

015:023 En man gläder sig, när hans mun kan giva svar; ja, ett ord i sinom tid, det är gott.

015:024 Den förståndige vandrar livets väg uppåt, Då att han undviker dödsriket därnere.

015:025 Den högmodiges hus rycker HERREN bort, men änkans råmärke låter han stå fast.

015:026 För HERREN äro ondskans anslag en styggelse, men milda ord rena.

015:027 Den som söker orätt vinning drager olycka över sitt hus, men den som hatar mutor, han får leva.

015:028 Den rättfärdiges hjärta betänker vad svaras bör, men de ogudaktigas mun flödar över av onda ord.