INNEHÅLL (continued 40)

012:054 Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så. 012:055 Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark hetta'; och detta sker. 012:056 I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda; huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden? 012:057 Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är? 012:058 När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar dig i fängelse. 012:059 Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt ända till den yttersta skärven.»

013:001 Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. 013:002 Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo lida sådant? 013:003 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås. 013:004 Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem, menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som bo i Jerusalem? 013:005 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås.»

013:006 Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men fann ingen. 013:007 Då sade han till vingårdsmannen: 'Se, nu i tre år har jag kommit och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?' 013:008 Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: 'Herre, låt det stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva omkring det och göda det; 013:009 kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må du då hugga bort det.'»

013:010 När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga, 013:011 var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde räta upp sin kropp. 013:012 Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom», 013:013 och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon upp sig och prisade Gud.

013:014 Men det förtröt synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen. 013:015 Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder den bort för att vattna den? 013:016 Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få lösas från sin boja?» 013:017 När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av honom.

013:018 Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna det vid? 013:019 Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»

013:020 Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid? 013:021 Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

013:022 Och han vandrade från stad till stad och från by till by och undervisade folket, under det att han fortsatte sin färd till Jerusalem. 013:023 Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva frälsta?» Då svarade han dem: 013:024 »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det. 013:025 Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och sägen: 'Herre, låt upp för oss', så skall han svara och säga till eder: 'Jag vet icke varifrån I ären.' 013:026 Och I skolen då säga: 'Vi hava ju ätit och druckit med dig, och du har undervisat på våra gator.' 013:027 Men han skall svara: 'Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.' 013:028 Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen eder själva utkastade. 013:029 Ja, människor skola komma från öster och väster, från norr och söder och bliva bordsgäster i Guds rike. 013:030 Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och somliga som äro de första bliva de sista.

013:031 I samma stund kommo några fariséer fram och sade till honom: »Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.» 013:032 Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att jag i dag och i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först på tredje dagen är färdig. 013:033 Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstädes än i Jerusalem.— 013:034 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men haven icke velat. 013:035 Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen: 'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'

014:001 När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där vaktade på honom, 014:002 att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom. 014:003 Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke lovligt?» 014:004 Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk och lät honom gå. 014:005 Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp den, jämväl på sabbatsdagen?» 014:006 Och de förmådde icke svara något härpå.

014:007 Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till dem: 014:008 »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna någon som är mer ansedd än du, 014:009 och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och honom och säger till dig: 'Giv plats åt denne'; och så måste du med skam intaga den nedersta platsen. 014:010 Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit dig säger till dig, när han kommer: 'Min vän, stig högre upp.' Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna. 014:011 Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

014:012 Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får vedergällning. 014:013 Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. 014:014 Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.» 014:015 Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!» 014:016 Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många. 014:017 Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.' 014:018 Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' 014:019 En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' 014:020 Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag icke komma.' 014:021 Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.' 014:022 Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort, men har är ännu rum.' 014:023 Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar, och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt. 014:024 Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall smaka sin måltid.'»

014:025 Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade till dem: 014:026 »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge. 014:027 Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge.

014:028 Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger vad som behöves för att bygga det färdigt? 014:029 Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom 014:030 och säga: 'Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk.'

014:031 Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen? 014:032 Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt borta, skicka sändebud och underhandla om fred.

014:033 Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger.— 014:034 Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft? 014:035 Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»

015:001 Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom. 015:002 Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne tager emot syndare och äter med dem.» 015:003 Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:

015:004 »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det? 015:005 Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje. 015:006 Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.' 015:007 Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva.

015:008 Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den? 015:009 Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.' 015:010 Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring.

015:011 Ytterligare sade han: »En man hade två söner. 015:012 Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina ägodelar mellan dem. 015:013 Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet. 015:014 Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd. 015:015 Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. 015:016 Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något. 015:017 Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av hunger! 015:018 Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; 015:019 jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.'

015:020 Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt. 015:021 Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.' 015:022 Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter. 015:023 Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och gör oss glada. 015:024 Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.

015:025 Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans. 015:026 Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. 015:027 Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta den gödda kalven.' 015:028 Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och talade vanligt med honom. 015:029 Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud; och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner. 015:030 Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit slakta den gödda kalven.' 015:031 Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all mitt är ditt. 015:032 Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.'»

016:001 Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans ägodelar. 016:002 Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan icke längre få vara förvaltare.' 016:003 Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke; att tigga blyges jag för. 016:004 Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.' 016:005 Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig min herre?' 016:006 Han svarade: 'Hundra fat olja.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv femtio.' 016:007 Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?' Denne svarade: 'hundra tunnor vete.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.' 016:008 Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig klokare mot sitt släkte än ljusets barn. 016:009 Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot eder i de eviga hyddorna.

016:010 Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är. 016:011 Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? 016:012 Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?

016:013 Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.»

016:014 Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de drevo då gäck med honom. 016:015 Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.

016:016 Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma ditin. 016:017 Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av lagen kan falla bort.

016:018 Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.

016:019 Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och prakt. 016:020 Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av sår, 016:021 och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna kommo och slickade hans sår. 016:022 Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven. 016:023 När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte. 016:024 Då ropade han och sade: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.' 016:025 Men Abraham svarade: 'Min son kom ihåg att du, medan du levde, fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får han här hugnad, under det att du pinas. 016:026 Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till eder icke skola kunna det, och för att ej heller någon därifrån skall kunna komma över till oss.» 016:027 Då sade han: 'Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom till min faders hus, 016:028 där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke också de komma till detta pinorum.' 016:029 Men Abraham sade: 'De hava Moses och profeterna; dem må de lyssna till.' 016:030 Han svarade: 'Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem från de döda, så skola de göra bättring.' 016:031 Då sade han till honom: 'Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.'»

017:001 Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma! 017:002 För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små. 017:003 Tagen eder till vara!

Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom. 017:004 Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.» 017:005 Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.» 017:006 Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder.

017:007 Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'? 017:008 Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'? 017:009 Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt? 017:010 Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.'» 017:011 Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen. 017:012 Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd 017:013 och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.» 017:014 När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena. 017:015 Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst 017:016 och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit. 017:017 Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio? 017:018 Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud, utom denne främling?» 017:019 Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har frälst dig.»

017:020 Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, 017:021 ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

017:022 Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det. 017:023 Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter. 017:024 Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag. 017:025 Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. 017:026 Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: 017:027 människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans. 017:028 Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, 017:029 men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, 017:030 alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras. 017:031 Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset, han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka. 017:032 Kommen ihåg Lots hustru. 017:033 Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men den som mister det, han skall rädda det. 017:034 Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar. 017:035 Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen, den andra skall lämnas kvar.» 017:036 Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»

018:001 Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas. 018:002 Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa. 018:003 I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.' 018:004 Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: 'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa; 018:005 likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.'» 018:006 Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger. 018:007 Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem? 018:008 Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»

018:009 Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra: 018:010 »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan. 018:011 Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan. 018:012 Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.' 018:013 Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, misskunda dig över mig syndare.'— 018:014 Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.» 018:015 Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem. 018:016 Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. 018:017 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

018:018 Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» 018:019 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena. 018:020 Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'» 018:021 Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.» 018:022 När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.» 018:023 Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var mycket rik. 018:024 Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike! 018:025 Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.» 018:026 Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?» 018:027 Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.»

018:028 Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och hava följt dig.» 018:029 Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller föräldrar eller barn, 018:030 ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»

018:031 Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen. 018:032 Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad, 018:033 och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen.» 018:034 Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades.

018:035 Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid vägen och tiggde. 018:036 När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad det var. 018:037 Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som kom på vägen. 018:038 Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.» 018:039 Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.» 018:040 Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom: 018:041 »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt mig få min syn.» 018:042 Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.» 018:043 Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och allt folket som såg detta lovade Gud.

019:001 Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden. 019:002 Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man. 019:003 Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten. 019:004 Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram. 019:005 När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.» 019:006 Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje. 019:007 Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för att gästa hos en syndare.» 019:008 Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen. 019:009 Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son. 019:010 Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.»

019:011 Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras. 019:012 Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka. 019:013 Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.' 019:014 Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.» 019:015 När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat. 019:016 Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.' 019:017 Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.' 019:018 Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.' 019:019 Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.' 019:020 Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk. 019:021 Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.' 019:022 Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått? 019:023 Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.' 019:024 Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.' 019:025 De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.' 019:026 Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 019:027 Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»

019:028 Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem. 019:029 När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna 019:030 och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit. 019:031 Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: 'Herren behöver den.'»

019:032 Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem. 019:033 Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?» 019:034 De svarade: »Herren behöver den.» 019:035 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå. 019:036 Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen. 019:037 Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett; 019:038 och de sade:

»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!» 019:039 Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.» 019:040 Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»

019:041 Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den 019:042 och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. 019:043 Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. 019:044 Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.» 019:045 Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne; 019:046 och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.» 019:047 Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom; 019:048 men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.

020:001 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram 020:002 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?» 020:003 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den. 020:004 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?» 020:005 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?' 020:006 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.» 020:007 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var. 020:008 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.» 020:009 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid. 020:010 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort. 020:011 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort. 020:012 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom. 020:013 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.' 020:014 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.' 020:015 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? 020:016 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!» 020:017 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:

'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'?

020:018 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.» 020:019 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. 020:020 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld. 020:021 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. 020:023 Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» 020:023 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem: 020:024 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.» 020:025 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» 020:026 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.

020:027 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom 020:028 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder. 020:029 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös. 020:030 Då tog den andre i ordningen henne 020:031 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig. 020:032 Slutligen dog ock hustrun. 020:033 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» 020:034 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män; 020:035 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män. 020:036 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen. 020:037 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'; 020:038 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.» 020:039 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.» 020:040 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom.

020:041 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son? 020:042 David själv säger ju i Psalmernas bok:

Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 020:043 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.' 020:044 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?» 020:045 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det: 020:046 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden— 020:047 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»

021:001 Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna. 021:002 Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar. 021:003 Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra. 021:004 Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo.»

021:005 Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han: 021:006 »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.» 021:007 Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att ske?» 021:008 Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden är nära'. Men följen dem icke. 021:009 Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax änden inne.»

021:010 Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike; 021:011 och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen. 021:012 Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull. 021:013 Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd. 021:014 Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I skolen försvara eder. 021:015 Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot. 021:016 I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. 021:017 Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull. 021:018 Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat. 021:019 Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.

021:020 Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära. 021:021 Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på landsbygden må icke gå ditin. 021:022 Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas. 021:023 Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk. 021:024 Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade.

021:025 Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, 021:026 då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva. 021:027 Och då skall man få se 'Människosonen komma i en sky', med stor makt och härlighet. 021:028 Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.» 021:029 Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och på alla andra träd. 021:030 När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att sommaren redan är nära. 021:031 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är nära. 021:032 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker. 021:033 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås. 021:034 Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt; 021:035 ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare. 021:036 Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»

021:037 Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där över natten. 021:038 Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen för att höra honom.

022:001 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära. 022:002 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

022:003 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv. 022:004 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem. 022:005 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar. 022:006 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.

022:007 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet. 022:008 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.» 022:009 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?» 022:010 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in. 022:011 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?' 022:012 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.» 022:013 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

022:014 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom. 022:015 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; 022:016 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.» 022:017 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan; 022:018 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.» 022:019 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» 022:020 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder. 022:021 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet. 022:022 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!» 022:023 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.

022:024 En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. 022:025 Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'. 022:026 Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. 022:027 Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare.— 022:028 Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; 022:029 och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, 022:030 så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

022:031 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; 022:032 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

022:033 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.» 022:034 Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»

022:035 Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.» 022:036 Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant. 022:037 Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan» 022:038 Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»

022:039 Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom. 022:040 Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.» 022:041 Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad 022:042 och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.» 022:043 Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom. 022:044 Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden. 022:045 När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse. 022:046 Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.» 022:047 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom. 022:048 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?» 022:049 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?» 022:050 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. 022:051 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom. 022:052 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar. 022:053 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.» 022:054 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd. 022:055 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

022:056 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom. 022:057 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.» 022:058 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.» 022:059 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.» 022:060 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen. 022:061 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.» 022:062 Och han gick ut och grät bitterligen.

022:063 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom. 022:064 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?» 022:065 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

022:066 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd 022:067 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke. 022:068 Och om jag frågar, så svaren I icke. 022:069 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.» 022:070 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.» 022:071 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»

023:001 Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus. 023:002 Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.» 023:003 Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»

023:004 Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.» 023:005 Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.» 023:006 När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen. 023:007 Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dalar också var i Jerusalem.

023:008 När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken. 023:009 Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade denne honom intet. 023:010 Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade honom häftigt. 023:011 Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus. 023:012 Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.

023:013 Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna och folket 023:014 och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för. 023:015 Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden. 023:016 Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.» 023:018 Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös.» 023:019 (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.) 023:020 Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva Jesus lös. 023:021 Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!» 023:022 Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.» 023:023 Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga. 023:024 Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde. 023:025 Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att med honom skulle ske efter deras vilja.

023:026 När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus.

023:027 Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom. 023:028 Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn. 023:029 Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.' 023:030 Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.' 023:031 Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!»

023:032 Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom. 023:033 Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. 023:034 Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.— 023:035 Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.» 023:036 Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte honom ättikvin 023:037 och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.» 023:038 Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.»

023:039 Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» 023:040 Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 023:041 Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.» 023:042 Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» 023:043 Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»

023:044 Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen, 023:045 i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu. 023:046 Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. 023:047 Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!» 023:048 Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen. 023:049 Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.

023:050 Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man, 023:051 som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. 023:052 Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. 023:053 Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd. 023:054 Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå. 023:055 Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. 023:056 Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

024:001 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett. 024:002 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven. 024:003 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp. 024:004 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder. 024:005 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda? 024:006 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: 024:007 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'» 024:008 Då kommo de ihåg hans ord. 024:009 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra.— 024:010 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. 024:011 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke. 024:012 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. 024:013 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. 024:014 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. 024:015 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. 024:016 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom. 024:017 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut. 024:018 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?» 024:019 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket: 024:020 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom. 024:021 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde. 024:022 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven 024:023 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde. 024:024 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»

024:025 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! 024:026 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?» 024:027 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom. 024:028 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare. 024:029 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem. 024:030 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem. 024:031 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.

024:032 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?» 024:033 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem. 024:034 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.» 024:035 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

024:036 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder. 024:037 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo. 024:038 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? 024:039 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.» 024:040 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. 024:041 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?» 024:042 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; 024:043 och han tog det och åt därav i deras åsyn.

024:044 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.» 024:045 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna. 024:046 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 024:047 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem. 024:048 I kunnen vittna härom. 024:049 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»

024:050 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. 024:051 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. 024:052 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje. 024:053 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.

Evangelium enligt Johannes

001:001 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 001:002 Detta var i begynnelsen hos Gud. 001:003 Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. 001:004 I det var liv, och livet var människornas ljus. 001:005 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.

001:006 En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes. 001:007 Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att alla skulle komma till tro genom honom. 001:008 Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset. 001:009 Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen. 001:010 I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta av honom. 001:011 Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom. 001:012 Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn; 001:013 och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.

001:014 Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning. 001:015 Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om denne jag sade: 'Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag.'» 001:016 Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd; 001:017 ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus. 001:018 Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.

001:019 Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. 001:020 Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är icke Messias.» 001:021 Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han svarade: »Det är jag icke.»—»Är du Profeten?» Han svarade: »Nej.» 001:022 Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig själv?» 001:023 Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: 'Jämnen vägen för Herren', såsom profeten Esaias sade.» 001:024 Och männen voro utsända ifrån fariséerna. 001:025 Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då, om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?» 001:026 Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt ibland eder står en som I icke kännen: 001:027 han som kommer efter mig, vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa.»

001:028 Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.

001:029 Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds Lamm, som borttager världens synd! 001:030 Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig; ty han var förr än jag.' 001:031 Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.» 001:032 Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom. 001:033 Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i vatten, han sade till mig: 'Den över vilken du får se Anden sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.' 001:034 Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds Son.»

001:035 Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar. 001:036 När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se, Guds Lamm!» 001:037 Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus. 001:038 Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det betyder mästare) »var bor du?» 001:039 Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.— Detta skedde vid den tionde timmen. 001:040 En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt Jesus, var Andreas, Simon Petrus' broder. 001:041 Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus). 001:042 Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade: »Du är Simon, Johannes' son; du skall heta Cefas» (det betyder detsamma som Petrus).

001:043 Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.» 001:044 Och Filippus var från Betsaida, Andreas' och Petrus' stad.

001:045 Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.» 001:046 Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?» Filippus svarade honom: »Kom och se.» 001:047 När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.» 001:048 Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet.» 001:049 Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.» 001:050 Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att jag såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad detta är skall du få se.» 001:051 Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp och fara ned över Människosonen.»

002:001 På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu moder var där. 002:002 Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet. 002:003 Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De hava intet vin.» 002:004 Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu icke kommen.» 002:005 Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder, det skolen I göra.» 002:006 Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina reningar; de rymde två eller tre bat-mått var. 002:007 Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde dem ända till brädden. 002:008 Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till övertjänaren.» Och de gjorde så. 002:009 Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade övertjänaren på brudgummen. 002:010 och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.» 002:011 Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom.

002:012 Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar. 002:013 Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till Jerusalem. 002:014 Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där. 002:015 Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas penningar och stötte omkull deras bord. 002:016 Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån; gören icke min Faders hus till ett marknadshus.» 002:017 Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för ditt hus skall förtära mig.» 002:018 Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?» 002:019 Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.» 002:020 Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?» 002:021 Men det var om sin kropps tempel han talade. 002:022 Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det ord som Jesus hade sagt. 002:023 Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han gjorde. 002:024 Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände alla 002:025 och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av sig själv visste han vad i människan var.

003:001 Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. 003:002 Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.» 003:003 Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike.» 003:004 Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?» 003:005 Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike. 003:006 Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande. 003:007 Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på nytt. 003:008 Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.» 003:009 Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?» 003:010 Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och förstår icke detta? 003:011 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd tagen I icke emot. 003:012 Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska ting? 003:013 Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen. 003:014 Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, 003:015 så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv. 003:016 Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. 003:017 Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. 003:018 Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn. 003:019 Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda, 003:020 Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade. 003:021 Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»

003:022 Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska landsbygden, och där vistades han med dem och döpte. 003:023 Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig. 003:024 Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse. 003:025 Då uppstod mellan Johannes' lärjungar och en jude en tvist om reningen. 003:026 Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat om, han döper, och alla komma till honom.» 003:027 Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen.» 003:028 I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.' 003:029 Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått. 003:030 Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag förminskas.— 003:031 Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som kommer från himmelen, han är över alla, 003:032 och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl tager ingen emot hans vittnesbörd. 003:033 Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han därmed att Gud är sannfärdig. 003:034 Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen icke Anden efter mått. 003:035 Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand. 003:036 Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom.»

004:001 Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes; 004:002 dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar. 004:003 Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen. 004:004 Därvid måste han taga vägen genom Samarien. 004:005 Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef. 004:006 Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den sjätte timmen. 004:007 Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Giv mig att dricka.» 004:008 Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat. 004:009 Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna. 004:010 Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka', så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten.» 004:011 Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet?» 004:012 Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?» 004:013 Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av detta vatten, han bliver törstig igen; 004:014 men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.» 004:015 Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.» 004:016 Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan tillbaka.» 004:017 Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.» Jesus sade till henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.» 004:018 Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri sade du sant. 004:019 Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet. 004:020 Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.» 004:021 Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja Fadern. 004:022 I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna—ty frälsningen kommer från judarna— 004:023 men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. 004:024 Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och sanning.» 004:025 Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss allt.» 004:026 Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu nämnde.» 004:027 I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att han talade med en kvinna. Dock frågade ingen vad han ville henne, eller varför han talade med henne. 004:028 Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket: 004:029 »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Månne icke han är Messias?» 004:030 Då gingo de ut ur staden och kommo till honom. 004:031 Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och ät.» 004:032 Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.» 004:033 Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat till honom?» 004:034 Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.» 004:035 I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på fälten, huru de hava vitnat till skörd. 004:036 Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar tillsammans glädja sig. 004:037 Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den som skördar. 004:038 Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.»

004:039 Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne allt vad hon hade gjort. 004:040 När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar. 004:041 Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull. 004:042 Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta nu att han i sanning är världens Frälsare.»

004:043 Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen. 004:044 Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget fädernesland. 004:045 När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden. 004:046 Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst, vilkens son låg sjuk. 004:047 När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden. 004:048 Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så tron I icke.» 004:049 Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.» 004:050 Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom, och gick. 004:051 Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare och sade: »Din son kommer att leva.» 004:052 Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade febern honom.» 004:053 Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock hela hans hus. 004:054 Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.

005:001 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem. 005:002 Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelargångar. 005:003 I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade. 005:004 005:005 Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. 005:006 Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva frisk?» 005:007 Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.» 005:008 Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.» 005:009 Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det var sabbat den dagen. 005:010 Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.» 005:011 Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå.'» 005:012 Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin säng och gå?» 005:013 Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen.— 005:014 Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.» 005:015 Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk. 005:016 Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten. 005:017 Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.» 005:018 Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

005:019 Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen. 005:020 Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder. 005:021 Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill. 005:022 Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen, 005:023 för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom. 005:024 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet. 005:025 Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande. 005:026 Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv. 005:027 Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 005:028 Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst 005:029 och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom. 005:030 Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig. 005:031 Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd. 005:032 Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. 005:033 I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen, 005:034 Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta. 005:035 Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus. 005:036 Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig. 005:037 Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt, 005:038 och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke. 005:039 I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig. 005:040 Men I viljen icke komma till mig för att få liv. 005:041 Jag tager icke emot pris av människor; 005:042 men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder. 005:043 Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga. 005:044 Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud? 005:045 Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp. 005:046 Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit. 005:047 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?»