INNEHÅLL (continued 26)

015:029 HERREN är fjärran ifrån de ogudaktiga, men de rättfärdigas bön hör han.

015:030 En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap giver märg åt benen.

015:031 Den vilkens öra hör på hälsosam tillrättavisning, han skall få dväljas i de vises krets.

015:032 Den som ej vill veta av tuktan frågar icke efter sitt liv, men den som hör på tillrättavisning, han förvärvar förstånd.

015:033 HERRENS fruktan är en tuktan till vishet, och ödmjukhet går före ära.

016:001 En människa gör upp planer i sitt hjärta, men från HERREN kommer vad tungan svarar.

016:002 Var man tycker sina vägar vara goda, men HERREN är den som prövar andarna.

016:003 Befall dina verk åt HERREN, så hava dina planer framgång.

016:004 HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål, så ock den ogudaktige för olyckans dag.

016:005 En styggelse för HERREN är var högmodig man; en sådan bliver förvisso icke ostraffad.

016:006 Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning, och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

016:007 Om en mans vägar behaga HERREN väl så gör han ock hans fiender till hans vänner.

016:008 Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.

016:009 Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN är den som styr hennes steg.

016:010 Gudasvar är på konungens läppar, i domen felar icke hans mun.

016:011 Våg och rätt vägning äro från HERREN, alla vikter i pungen äro hans verk. 016:012 En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar, ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.

016:013 Rättfärdiga läppar behaga konungar väl, Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.

016:014 Konungens vrede är dödens förebud, men en vis man blidkar den.

016:015 När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv, och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.

016:016 Långt bättre är att förvärva vishet än guld förstånd är mer värt att förvärvas än silver.

016:017 De redligas väg är att fly det onda; den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.

016:018 Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.

016:019 Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.

016:020 Den som aktar på ordet, han finner lycka, och säll är den som förtröstar på HERREN.

016:021 Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig, och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

016:022 En livets källa är förståndet för den som äger det, men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.

016:023 Den vises hjärta gör hans mun förståndig och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.

016:024 Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.

016:025 Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.

016:026 Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta ty hans egen mun driver på honom.

016:027 Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada; det är såsom brunne en eld på hennes läppar.

016:028 En vrång människa kommer träta åstad, och en örontasslare gör vänner oense.

016:029 Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som icke är god.

016:030 Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar; den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.

016:031 En ärekrona äro grå hår; den vinnes på rättfärdighetens väg.

016:032 Bättre är en tålmodig man än en stark, och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.

016:033 Lotten varder kastad i skötet, men den faller alltid vart HERREN vill.

017:001 Bättre är ett torrt brödstycke med ro än ett hus fullt av högtidsmat med kiv.

017:002 En förståndig tjänare får råda över en vanartig son, och bland bröderna får han skifta arv.

017:003 Degeln prövar silver och smältugnen guld, så prövar HERREN hjärtan.

017:004 En ond människa aktar på ondskefulla läppar, falskheten lyssnar till fördärvliga tungor.

017:005 Den som bespottar den fattige smädar hans skapare; den som gläder sig åt andras ofärd bliver icke ostraffad.

017:006 De gamlas krona äro barnbarn, och barnens ära äro deras fäder.

017:007 Stortaliga läppar hövas icke dåren, mycket mindre lögnaktiga läppar en furste.

017:008 En gåva är en lyckosten i dens ögon, som ger den; vart den än kommer bereder den framgång.

017:009 Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense.

017:010 En förebråelse verkar mer på den förståndige än hundra slag på dåren.

017:011 Upprorsmakaren vill allenast vad ont är, men en budbärare utan förbarmande skall sändas mot honom.

017:012 Bättre är att möta en björninna från vilken man har tagit ungarna, än att möta en dåre i hans oförnuft.

017:013 Den som vedergäller gott med ont, från hans hus skall olyckan icke vika.

017:014 Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst; håll därför inne, förrän kivet har brutit ut.

017:015 Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige, de äro båda en styggelse för HERREN.

017:016 Vartill gagna väl penningar i dårens hand? Han kunde köpa sig vishet, men han saknar förstånd.

017:017 En väns kärlek består alltid. och en broder födes till hjälp i nöden.

017:018 En människa utan förstånd är den som giver handslag, den som går i borgen för sin nästa.

017:019 Den som älskar split, han älskar överträdelse; Men som bygger sin dörr hög, han far efter fall.

017:020 Den som har ett vrångt hjärta vinner ingen framgång, och den som har en förvänd tunga, han faller i olycka.

017:021 Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom, en dåres fader har ingen glädje.

017:022 Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tager märgen ur benen.

017:023 Den ogudaktige tager gärna skänker i lönndom, för att han skall vränga rättens vägar.

017:024 Den förståndige har sin blick på visheten, men dårens ögon äro vid jordens ända.

017:025 En dåraktig son är sin faders grämelse och en bitter sorg för henne som har fött honom.

017:026 Att pliktfälla jämväl den rättfärdige är icke tillbörligt; att slå ädla män strider mot rättvisan.

017:027 Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes är en man med förstånd.

017:028 Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis; den som tillsluter sina läppar är förståndig.

018:001 Den egensinnige följer sin egen lystnad, med all makt söker han strid.

018:002 Dåren frågar ej efter förstånd, allenast efter att få lägga fram vad han har i hjärtat.

018:003 Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt, och med skamlig vandel följer smälek.

018:004 Orden i en mans mun äro såsom ett djupt vatten, såsom en flödande bäck, en vishetens källa.

018:005 Att vara partisk för den skyldige är icke tillbörligt ej heller att vränga rätten för den oskyldige.

018:006 Dårens läppar komma med kiv, och hans mun ropar efter slag.

018:007 Dårens mun är honom själv till olycka, och hans läppar äro en snara hans liv.

018:008 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

018:009 Den som är försumlig i sitt arbete, han är allaredan en broder till rövaren.

018:010 HERRENS namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.

018:011 Den rikes skatter äro honom en fast stad, höga murar likna de, i hans inbillning.

018:012 Före fall går högmod i mannens hjärta, och ödmjukhet går före ära.

018:013 Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.

018:014 Mod uppehåller mannen i hans svaghet; men ett brutet mod, vem kan bära det?

018:015 Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap, och de visas öron söka kunskap.

018:016 Gåvor öppna väg för en människa och föra henne fram inför de store.

018:017 Den som först lägger fram sin sak har rätt; sedan kommer vederparten och uppdagar huru det är.

018:018 Lottkastning gör en ände på trätor, den skiljer mellan mäktiga män.

018:019 En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad, och trätor äro såsom bommar för ett slott.

018:020 Av sin muns frukt får envar sin buk mättad, han varder mättad av sina läppars gröda.

018:021 Död och liv har tungan i sitt våld, de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.

018:022 Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka och har undfått nåd av HERREN.

018:023 Bönfallande är den fattiges tal, men den rike svarar med hårda ord.

018:024 Den som ävlas att få vänner, han kommer i olycka; men vänner finnas, mer trogna än en broder.

019:001 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.

019:002 Ett obetänksamt sinne, redan det är illa; och den som är snar på foten, han stiger miste.

019:003 En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas

019:004 Gods skaffar många vänner, men den arme bliver övergiven av sin vän.

019:005 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han kommer icke undan.

019:006 Många söka en furstes ynnest, och alla äro vänner till den givmilde.

019:007 Den fattige är hatad av alla sina fränder, ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom; han far efter löften som äro ett intet.

019:008 Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt; den som tager vara på insikt, han finner lycka

019:009 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han skall förgås.

019:010 Det höves icke dåren att hava goda dagar, mycket mindre en träl att råda över furstar.

019:011 Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.

019:012 En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, hans nåd är såsom dagg på gräset.

019:013 En dåraktig son är sin faders fördärv, och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.

019:014 Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.

019:015 Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.

019:016 Den som håller budet får behålla sitt liv; den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.

019:017 Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.

019:018 Tukta din son, medan något hopp är, och åtrå icke att vålla hans död.

019:019 Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför, ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.

019:020 Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.

019:021 Många planer har en man i sitt hjärta, men HERRENS råd, det bliver beståndande.

019:022 Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet, och en fattig man är bättre än en som ljuger.

019:023 HERRENS fruktan för till liv; så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.

019:024 Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke föra den åter till munnen.

019:025 Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok; och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.

019:026 Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder, han är en vanartig och skändlig son.

019:027 Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.

019:028 Ett ont vittne bespottar vad rätt är, och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.

019:029 Straffdomar ligga redo för bespottarna och slag för dårarnas rygg.

020:001 En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav.

020:002 Såsom ett ungt lejons rytande är den skräck en konung ingiver; den som ådrager sig hans vrede har förverkat sitt liv.

020:003 Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv, den oförnuftige söker alltid strid.

020:004 När hösten kommer, vill den late icke plöja; därför söker han vid skördetiden förgäves efter frukt.

020:005 Planerna i en mans hjärta äro såsom ett djupt vatten, men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.

020:006 Många finnas, som ropa ut var och en sin barmhärtighet; men vem kan finna en man som är att lita på?

020:007 Den som vandrar i ostrafflighet såsom en rättfärdig man, hans barn går det val efter honom.

020:008 En konung, som sitter på domarstolen, rensar med sina ögons kastskovel bort allt vad ont är.

020:009 Vem kan säga: »Jag har bevarat mitt hjärta rent, jag är fri ifrån synd»?

020:010 Två slags vikt och två slags mått, det ena som det andra är en styggelse för HERREN.

020:011 Redan barnet röjer sig i sina gärningar, om dess vandel är rättskaffens och redlig.

020:012 Örat, som hör, och ögat, som ser, det ena som det andra har HERREN gjort.

020:013 Älska icke sömn, på det att du icke må bliva fattig; håll dina ögon öppna, så får du bröd till fyllest.

020:014 »Uselt, uselt», säger köparen; men när han går sin väg, rosar han sitt köp.

020:015 Man må hava guld, så ock pärlor i myckenhet, den dyrbaraste klenoden äro dock läppar som tala förstånd.

020:016 Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan, och panta ut vad han har, för de främmandes skull.

020:017 Orättfånget bröd smakar mannen ljuvligt, men efteråt bliver hans mun full av stenar.

020:018 Planer hava framgång, när de äro väl överlagda, och med rådklokhet må man föra krig.

020:019 Den som går med förtal, han förråder hemligheter; med den som är lösmunt må du ej giva dig i lag.

020:020 Den som uttalar förbannelser över fader eller moder, hans lampa skall slockna ut mitt i mörkret.

020:021 Det förvärv man i förstone ävlas efter, det varder på sistone icke välsignat.

020:022 Säg icke: »Jag vill vedergälla ont med ont»; förbida HERREN, han skall hjälpa dig.

020:023 Tvåfaldig vikt är en styggelse för HERREN, och falsk våg är icke något gott.

020:024 Av HERREN bero en mans steg; ja, en människa förstår icke själv sin väg.

020:025 Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de äro gjorda.

020:026 En vis konung rensar bort de ogudaktiga såsom med en kastskovel och låter tröskhjulet gå över dem.

020:027 Anden i människan är en HERRENS lykta; den utrannsakar alla hjärtats innandömen.

020:028 Mildhet och trofasthet äro en konungs vakt; genom mildhet stöder han sin tron.

020:029 De ungas ära är deras kraft, och de gamlas prydnad äro deras grå hår.

020:030 Sår som svida rena från ondska, ja, tuktan renar hjärtats innandömen.

021:001 Konungars hjärtan äro i HERRENS hand såsom vattenbäckar: han leder dem varthelst han vill.

021:002 Var man tycker sin väg vara den rätta, men HERREN är den som prövar hjärtan.

021:003 Att öva rättfärdighet och rätt, det är mer värt för HERREN än offer.

021:004 Stolta ögon och högmodigt hjärta— de ogudaktigas lykta är dem till synd.

021:005 Den idoges omtanke leder allenast till vinning, men all fikenhet allenast till förlust.

021:006 De skatter som förvärvas genom falsk tunga, de äro en försvinnande dunst och hasta till döden.

021:007 De ogudaktigas övervåld bortrycker dem själva, eftersom de icke vilja göra vad rätt är.

021:008 En oärlig mans väg är idel vrånghet, men en rättskaffens man handla redligt

021:009 Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.

021:010 Den ogudaktiges själ har lust till det onda; hans nästa finner ingen barmhärtighet hos honom.

021:011 Straffar man bespottaren, så bliver den fåkunnige vis: och undervisar man den vise, så inhämtar han kunskap.

021:012 Den Rättfärdige giver akt på den ogudaktiges hus, han störtar de ogudaktiga i olycka.

021:013 Den som tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv ropa utan att få svar.

021:014 En hemlig gåva stillar vrede och en skänk i lönndom våldsammaste förbittring.

021:015 Det är den rättfärdiges glädje att rätt skipa, men det är ogärningsmännens skräck.

021:016 Den människa som far vilse ifrån förståndets väg, hon hamnar i skuggornas krets.

021:017 Den som älskar glada dagar varder fattig; den som älskar vin och olja bliver icke rik.

021:018 Den ogudaktige varder given såsom lösepenning för den rättfärdige, och den trolöse sättes i de redligas ställe.

021:019 Bättre är att bo i ett öde land än med en trätgirig och besvärlig kvinna.

021:020 Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning, men en dåraktig människa förslösar sitt gods.

021:021 Den som far efter rättfärdighet och godhet, han finner liv, rättfärdighet och ära.

021:022 En vis man kan storma en stad full av hjältar och bryta ned det fäste som var dess förtröstan.

021:023 Den som besvarar sin mun och sin tunga han bevarar sitt liv för nöd.

021:024 Bespottare må den kallas, som är fräck och övermodig, den som far fram med fräck förmätenhet.

021:025 Den lates begärelse för honom till döden, i det att hans händer icke vilja arbeta.

021:026 Den snikne är alltid full av snikenhet; men den rättfärdige giver och spar icke.

021:027 De ogudaktigas offer är en styggelse; mycket mer, när det frambäres i skändligt uppsåt.

021:028 Ett lögnaktigt vittne skall förgås; men en man som hör på får allt framgent tala.

021:029 En ogudaktig man uppträder fräckt; men den redlige vandrar sina vägar ståndaktigt.

021:030 Ingen vishet, intet förstånd, intet råd förmår något mot HERREN.

021:031 Hästar rustas ut för stridens dag, men från HERREN är det som segern kommer.

022:001 Ett gott namn är mer värt än stor rikedom, ett gott anseende är bättre än silver och guld.

022:002 Rik och fattig få leva jämte varandra; HERREN har gjort dem båda.

022:003 Den kloke ser faran och söker skydd; men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

022:004 Ödmjukhet har sin lön i HERRENS fruktan, i rikedom, ära och liv.

022:005 Törnen och snaror ligga på den vrånges väg; den som vill bevara sitt liv håller sig fjärran ifrån dem.

022:006 Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.

022:007 Den rike råder över de fattiga, och låntagaren bliver långivarens träl.

022:008 Den som sår vad orätt är, han får skörda fördärv, och hans övermods ris får en ände.

022:009 Den som unnar andra gott, han varder välsignad, ty han giver av sitt bröd åt den arme.

022:010 Driv ut bespottaren, så upphör trätan, och tvist och smädelse få en ände.

022:011 Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.

022:012 HERRENS ögon bevara den förståndige; därför omstörtar han den trolöses planer.

022:013 Den late säger: »Ett lejon är på gatan; därute på torget kunde jag bliva dräpt.»

022:014 En trolös kvinnas mun är en djup grop; den som har träffats av HERRENS vrede, han faller däri.

022:015 Oförnuft låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.

022:016 Den som förtrycker den arme bereder honom vinning men den som giver åt den rike vållar honom allenast förlust.

022:017 Böj ditt öra härtill, och hör de vises ord, och lägg mina lärdomar på hjärtat. 022:018 Ty det bliver dig ljuvligt, om du bevarar dem i ditt innersta; må de alla ligga redo på dina läppar. 022:019 För att du skall sätta din förtröstan till HERREN, undervisar jag i dag just dig.

022:020 Ja, redan förut har jag ju skrivit regler för dig och meddelat dig råd och insikt, 022:021 för att lära dig tillförlitliga sanningsord, så att du rätt kan svara den som har sänt dig åstad.

022:022 Plundra icke den arme, därför att han är arm, och förtrampa icke den fattige porten. 022:023 Ty HERREN skall utföra deras sak, och dem som röva från dem skall han beröva livet.

022:024 Giv dig icke i sällskap med den som lätt vredgas eller i lag med en snarsticken man, 022:025 på det att du icke må lära dig hans vägar och bereda en snara för ditt liv.

022:026 Var icke en av dem som giva handslag, en av dem som gå i borgen för lån. 022:027 Icke vill du att man skall taga ifrån dig sängen där du ligger, om du icke har något att betala med?

022:028 Flytta icke ett gammalt råmärke, ett sådant som dina fäder hava satt upp.

022:029 Ser du en man som är väl förfaren i sin syssla, hans plats är att tjäna konungar; icke må han tjäna ringa män.

023:001 När du sitter till bords med en furste, så besinna väl vad du har framför dig, 023:002 och sätt en kniv på din strupe, om du är alltför hungrig. 023:003 Var ej lysten efter hans smakliga rätter, ty de äro en bedräglig kost.

023:004 Möda dig icke för att bliva rik; avstå från att bruka klokskap. 023:005 Låt icke dina blickar flyga efter det som ej har bestånd; ty förvisso gör det sig vingar och flyger sin väg, såsom örnen mot himmelen.

023:006 Ät icke den missunnsammes bröd, och var ej lysten efter hans smakliga rätter;

023:007 ty han förfar efter sina själviska beräkningar. »Ät och drick» kan han val säga till dig, men hans hjärta är icke med dig. 023:008 Den bit du har ätit måste du utspy, och dina vänliga ord har du förspillt.

023:009 Tala icke för en dåres öron, ty han föraktar vad klokt du säger.

023:010 Flytta icke ett gammalt råmärke, och gör icke intrång på de faderlösas åkrar. 023:011 Ty deras bördeman är stark; han skall utföra deras sak mot dig.

023:012 Vänd ditt hjärta till tuktan och dina öron till de ord som giva kunskap.

023:013 Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden; 023:014 ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.

023:015 Min son, om ditt hjärta bliver vist, så gläder sig ock mitt hjärta; 023:016 ja, mitt innersta fröjdar sig, när dina läppar tala vad rätt är.

023:017 Låt icke ditt hjärta avundas syndare, men nitälska för HERRENS fruktan beständigt. 023:018 Förvisso har du då en framtid, och ditt hopp varder icke om intet.

023:019 Hör, du min son, och bliv vis, och låt ditt hjärta gå rätta vägar. 023:020 Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som äro överdådiga i mat. 023:021 Ty drinkare och frossare bliva fattiga, och sömnaktighet giver trasiga kläder.

023:022 Hör din fader, som har fött dig, och förakta icke din moder, när hon varder gammal. 023:023 Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke, sök vishet och tukt och förstånd. 023:024 Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom. 023:025 Må då din fader och din moder få glädje, och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.

023:026 Giv mig, min son, ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dina ögon. 023:027 Ty skökan är en djup grop, och nästans hustru är en trång brunn. 023:028 Ja, såsom en rövare ligger hon på lur och de trolösas antal förökar hon bland människorna.

023:029 Var är ve, var är jämmer? Var äro trätor, var är klagan? Var äro sår utan sak? Var äro ögon höljda i dunkel? 023:030 Jo, där man länge sitter kvar vid vinet, där man samlas för att pröva kryddade drycker. 023:031 Så se då icke på vinet, att det är så rött, att det giver sådan glans i bägaren, och att det så lätt rinner ned. 023:032 På sistone stinger det ju såsom ormen, och likt basilisken sprutar det gift. 023:033 Dina ögon få då skåda sällsamma syner, och ditt hjärta talar förvända ting. 023:034 Det är dig såsom låge du i havets djup, eller såsom svävade du uppe i en mast: 023:035 »De slå mig, men åt vållar mig ingen smärta, de stöta mig, men jag känner det icke. När skall jag då vakna upp, så att jag återigen får skaffa mig sådant?»

024:001 Avundas icke onda människor, och hav ingen lust till att vara med dem. 024:002 Ty på övervåld tänka deras hjärtan, och deras läppar tala olycka.

024:003 Genom vishet varder ett hus uppbyggt, och genom förstånd hålles det vid makt. 024:004 Genom klokhet bliva kamrarna fyllda med allt vad dyrbart och ljuvligt är.

024:005 En vis man är stark, och en man med förstånd är väldig i kraft. 024:006 Ja, med rådklokhet skall man föra krig, och där de rådvisa äro många, där går det väl.

024:007 Sällsynt korall är visheten för den oförnuftige, i porten kan han icke upplåta sin mun.

024:008 Den som tänker ut onda anslag, honom må man kalla en ränksmidare.

024:009 Ett oförnuftigt påfund är synden, och bespottaren är en styggelse för människor.

024:010 Låter du modet falla, när nöd kommer på, så saknar du nödig kraft.

024:011 Rädda dem som släpas till döden, och bistå dem som stappla till avrättsplatsen.

024:012 Om du säger: »Se, vi visste det icke», så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det, och om ej han som har akt på din själ vet det. Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.

024:013 Ät honung, min son, ty det är gott, och självrunnen honung är söt för din mun. 024:014 Lik sådan må du räkna visheten för din själ. Om du finner henne, så har du en framtid, och ditt hopp varder då icke om intet.

024:015 Lura icke, du ogudaktige, på den rättfärdiges boning, öva intet våld mot hans vilostad. 024:016 Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp; men de ogudaktiga störta över ända olyckan.

024:017 Gläd dig icke, när din fiende faller, och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända, 024:018 på det att HERREN ej må se det med misshag och flytta sin vrede ifrån honom.

024:019 Harmas icke över de onda, avundas icke de ogudaktiga. 024:020 Ty den som är ond har ingen framtid; de ogudaktigas lampa skall slockna ut.

024:021 Min son, frukta HERREN och konungen; giv dig icke i lag med upprorsmän. 024:022 Ty plötsligt skall ofärd komma över dem, och vem vet när deras år få en olycklig ände?

024:023 Dessa ord äro ock av visa män.

Att hava anseende till personen, när man dömer, är icke tillbörligt. 024:024 Den som säger till den skyldige: »Du är oskyldig», honom skola folk förbanna, honom skola folkslag önska ofärd. 024:025 Men dem som skipa rättvisa skall det gå väl, och över dem skall komma välsignelse av vad gott är.

024:026 En kyss på läpparna är det, när någon giver ett rätt svar.

024:027 Fullborda ditt arbete på marken, gör allting redo åt dig på åkern; sedan må du bygga dig bo.

024:028 Bär icke vittnesbörd mot din nästa utan sak; icke vill du bedraga med dina läppar? 024:029 Säg icke: »Såsom han gjorde mot mig vill jag göra mot honom, jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.»

024:030 Jag gick förbi en lat mans åker, en oförståndig människas vingård. 024:031 Och se, den var alldeles full av ogräs, dess mark var övertäckt av nässlor, och dess stenmur låg nedriven. 024:032 Och jag betraktade det och aktade därpå, jag såg det och tog varning därav. 024:033 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila, 024:034 så skall fattigdomen komma farande över dig, och armodet såsom en väpnad man.

025:001 Dessa ordspråk äro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs, män hava gjort detta utdrag.

025:002 Det är Guds ära att fördölja en sak, men konungars ära att utforska en sak.

025:003 Himmelens höjd och jordens djup och konungars hjärtan kan ingen utrannsaka.

025:004 Skaffa slagget bort ifrån silvret, så får guldsmeden fram en klenod därav.

025:005 Skaffa de ogudaktiga bort ur konungens tjänst, så varder hans tron befäst genom rättfärdighet.

025:006 Förhäv dig icke inför konungen, och träd icke fram på de stores plats. 025:007 Ty det är bättre att man säger till dig: »Stig hitupp», än att man flyttar ned dig för någon förnämligare man, någon som dina ögon redan hava sett.

025:008 Var icke för hastig att begynna en tvist; vad vill du eljest göra längre fram, om din vederpart kommer dig på skam?

025:009 Utför din egen sak mot din vederpart, men uppenbara icke en annans hemlighet, 025:010 på det att icke envar som hör det må lasta dig och ditt rykte bliva ont för beständigt.

025:011 Gyllene äpplen i silverskålar äro ord som talas i rättan tid.

025:012 Såsom en gyllene örring passar till ett bröstspänne av fint guld, så passar en vis bestraffare till ett hörsamt öra.

025:013 Såsom snöns svalka på en skördedag, så är en pålitlig budbärare för avsändaren; sin herres själ vederkvicker han.

025:014 Såsom regnskyar och blåst, och likväl intet regn, så är en man som skryter med givmildhet, men icke håller ord.

025:015 Genom tålamod varder en furste bevekt, och en mjuk tunga krossar ben.

025:016 Om du finner honung, så ät icke mer än du tål, så att du ej bliver övermätt därav och får utspy den. 025:017 Låt din fot icke för ofta komma i din väns hus, Så att han ej bliver mätt på dig och får motvilja mot dig.

025:018 En stridshammare och ett svärd och en skarp pil är den som bär falskt vittnesbörd mot sin nästa.

025:019 Såsom en gnagande tand och såsom ett skadedjurs fot är den trolöses tillförsikt på nödens dag.

025:020 Såsom att taga av dig manteln på en vinterdag, och såsom syra på lutsalt, så är det att sjunga visor för ett sorgset hjärta.

025:021 Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; 025:022 så samlar du glödande kol på hans huvud, och HERREN skall vedergälla dig.

025:023 Nordanvind föder regn och en tasslande tunga mulna ansikten.

025:024 Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.

025:025 Såsom friskt vatten för den försmäktande, så är ett gott budskap ifrån fjärran land.

025:026 Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

025:027 Att äta för mycket honung är icke gott, och den som vinner ära får sin ära nagelfaren.

025:028 Såsom en stad vars murar äro nedbrutna och borta, så är en man som icke kan styra sitt sinne.

026:001 Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.

026:002 Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.

026:003 Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!

026:004 Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.

026:005 Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.

026:006 Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.

026:007 Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.

026:008 Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.

026:009 Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.

026:010 En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

026:011 Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.

026:012 Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.

026:013 Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.

026:014 Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.

026:015 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.

026:016 Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.

026:017 Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

026:018 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, 026:019 är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»

026:020 När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.

026:021 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.

026:022 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

026:023 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

026:024 En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek. 026:025 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

026:026 Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

026:027 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.

026:028 En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.

027:001 Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet icke vad en dag kan bära i sitt sköte.

027:002 Må en annan berömma dig, och icke din egen mun, främmande, och icke dina egna läppar.

027:003 Sten är tung, och sand är svår att bära, men tyngre än båda är förargelse genom en oförnuftig man.

027:004 Vrede är en grym sak och harm en störtflod, men vem kan bestå mot svartsjuka?

027:005 Bättre är öppen tillrättavisning än kärlek som hålles fördold.

027:006 Vännens slag givas i trofasthet, men ovännens kyssar till överflöd.

027:007 Den mätte trampar honung under fötterna, men den hungrige finner allt vad bittert är sött.

027:008 Lik en fågel som har måst fly ifrån sitt bo är en man som har måst fly ifrån sitt hem.

027:009 Salvor och rökelse göra hjärtat glatt, ömhet hos en vän som giver välbetänkta råd.

027:010 Din vän och din faders vän må du icke låta fara, gå icke till din broders hus, när ofärd drabbar dig; bättre är en granne som står dig nära än broder som står dig fjärran.

027:011 Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.

027:012 Den kloke ser faran och söker skydd; de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

027:013 Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan, och panta ut vad han har, för den främmande kvinnans skull.

027:014 Den som välsignar sin nästa med hög röst bittida om morgonen, honom kan det tillräknas såsom en förbannelse.

027:015 Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika. 027:016 Den som vill lägga band på en sådan vill lägga band på vinden, och hala oljan möter hans högra hand.

027:017 Järn giver skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.

027:018 Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt; och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära.

027:019 Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet, så avspeglar den ena människans hjärta den andras.

027:020 Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas; så bliva ej heller människans ögon mätta.

027:021 Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen, så ock en man genom sitt rykte.

027:022 Om du stötte den oförnuftige mortel med en stöt, bland grynen, så skulle hans oförnuft ändå gå ur honom.

027:023 Se väl till dina får, och hav akt på dina hjordar.

027:024 Ty rikedom varar icke evinnerligen; består ens en krona från släkte till släkte? 027:025 När ny brodd skjuter upp efter gräset som försvann, och när foder samlas in på bergen, 027:026 då äger du lamm till att bereda dig kläder och bockar till att köpa dig åker; 027:027 då giva dig getterna mjölk nog, till föda åt dig själv och ditt hus och till underhåll åt dina tjänarinnor.

028:001 De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem; men de rättfärdiga äro oförskräckta såsom unga lejon.

028:002 För sin överträdelses skull får ett land många herrar; men där folket har förstånd och inser vad rätt är, där bliver det beståndande.

028:003 En usel herre, som förtrycker de arma, är ett regn som förhärjar i stället för att giva bröd.

028:004 De som övergiva lagen prisa de ogudaktiga, men de som hålla lagen gå till strids mot dem.

028:005 Onda människor förstå icke vad rätt är, men de som söka HERREN, de förstå allt.

028:006 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet rik som i vrånghet går dubbla vägar.

028:007 Den yngling är förståndig, som tager lagen i akt; men som giver sig i sällskap med slösare gör sin fader skam.

028:008 De som förökar sitt gods genom ocker och räntor, han samlar åt den som förbarmar sig över de arma.

028:009 Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med hans bön en styggelse.

028:010 Den som leder de redliga vilse in på en ond väg, han faller själv i sin grop; men de ostraffliga få till sin arvedel vad gott är.

028:011 En rik man tycker sig vara vis, men en fattig man med förstånd uppdagar hurudan han är.

028:012 När de rättfärdiga triumfera, står allt härligt till; men när de ogudaktiga komma till makt, får man leta efter människor.

028:013 Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.

028:014 Säll är den människa som ständigt tager sig till vara; men den som förhärdar sitt hjärta, han faller i olycka.

028:015 Lik ett rytande lejon och en glupande björn är en ogudaktig furste över ett fattigt folk.

028:016 Du furste utan förstånd, du som övar mycket våld, att den som hatar orätt vinning, han skall länge leva.

028:017 En människa som tryckes av blodskuld bliver en flykting ända till sin grav, och ingen må hjälpa en sådan.

028:018 Den som vandrar ostraffligt, han bliver frälst; men den som i vrånghet går dubbla vägar, han faller på en av dem.

028:019 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest; men den som far efter fåfängliga ting får fattigdom till fyllest.

028:020 En redlig man får mycken välsignelse; men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.

028:021 Att hava anseende till personen är icke tillbörligt; men för ett stycke bröd gör sig mången till överträdare.

028:022 Den missunnsamme ävlas efter ägodelar och förstår icke att brist skall komma över honom.

028:023 Den som tillrättavisar en avfälling skall vinna ynnest, mer än den som gör sin tunga hal.

028:024 Den som plundrar sin fader eller sin moder och säger: »Det är ingen synd», han är stallbroder till rövaren.

028:025 Den som är lysten efter vinning uppväcker träta; men den som förtröstar på HERREN varder rikligen mättad.

028:026 Den som förlitar sig på sitt förstånd, han är en dåre; men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.

028:027 Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.

028:028 När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna; men när de förgås, växa de rättfärdiga till.

029:001 Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning.

029:002 När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket, men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.

029:003 Den som älskar vishet gör sin fader glädje; men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.

029:004 Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt; men den som utpressar gärder, har fördärvar det.

029:005 Den man som smickrar sin nästa han breder ut ett nät för han fötter.

029:006 En ond människas överträdelse bliver henne en snara, men den rättfärdige får jubla och glädjas.

029:007 Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak, men den ogudaktige förstår intet.

029:008 Bespottare uppvigla staden, men visa män stilla vreden.

029:009 När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man, då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

029:010 De blodgiriga hata den som är ostrafflig, men de redliga söka skydda hans liv.

029:011 Dåren släpper all sin vrede lös, men den vise stillar den till slut.

029:012 Den furste som aktar på lögnaktigt tal, hans tjänare äro alla ogudaktiga.

029:013 Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra; av HERREN få bådas ögon sitt ljus.

029:014 Den konung som dömer de armas rätt. hans tron skall bestå evinnerligen.

029:015 Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.

029:016 Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till, men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.

029:017 Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.

029:018 Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst; men säll är den som håller lagen.

029:019 Med ord kan man icke tukta en tjänare ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

029:020 Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.

029:021 Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt.

029:022 En snarsticken man uppväcker träta, och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.

029:023 En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.

029:024 Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv; när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.

029:025 Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.

029:026 Många söka en furstes ynnest, men av HERREN får var och en sin rätt.

029:027 En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga, och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.

030:001 Detta är Agurs, Jakes sons, ord och utsaga. Så talade den mannen till Itiel—till Itiel och Ukal:

030:002 Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa, jag har icke mänskligt förstånd; 030:003 vishet har jag icke fått lära, så att jag äger kunskap om den Helige.

030:004 Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son—du vet ju det?

030:005 Allt Guds tal är luttrat; han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom. 030:006 Lägg icke något till hans ord, på det att han icke må beslå dig med lögn.

030:007 Om två ting beder jag dig, vägra mig dem icke, intill min död: 030:008 Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig; och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer. 030:009 Jag kunde eljest, om jag bleve alltför matt, förneka dig, att jag sporde: »Vem är HERREN?» eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv, ja, förgripa mig på min Guds namn.

030:010 Förtala icke en tjänare inför hans herre; han kunde eljest förbanna dig, så att du stode där med skam.

030:011 Ett släkte där man förbannar sin fader, och där man icke välsignar sin moder; 030:012 ett släkte som tycker sig vara rent, fastän det icke har avtvått sin orenlighet; 030:013 ett släkte—huru stolta äro icke dess ögon, och huru fulla av högmod äro icke dess blickar! 030:014 ett släkte vars tänder äro svärd, och vars kindtänder äro knivar, så att de äta ut de betryckta ur landet och de fattiga ur människornas krets!

030:015 Blodigeln har två döttrar: »Giv hit, giv hit.» Tre finnas, som icke kunna mättas, ja, fyra, som aldrig säga: »Det är nog»: 030:016 dödsriket och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan mättas med vatten, och elden, som aldrig säger: »Det är nog.»

030:017 Den som bespottar sin fader och försmår att lyda sin moder hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skola äta upp det.

030:018 Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra: 030:019 örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.

030:020 Sådant är äktenskapsbryterskans sätt: hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen och säger: »Jag har intet orätt gjort.»

030:021 Tre finnas, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda: 030:022 under en träl, när han bliver konung, och en dåre, när han får äta sig mätt, 030:023 under en försmådd kvinna, när hon får man och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.

030:024 Fyra finnas, som äro små på jorden, och likväl är stor vishet dem beskärd: 030:025 myrorna äro ett svagt folk, men de bereda om sommaren sin föda; 030:026 klippdassarna äro ett folk med ringa kraft, men i klippan bygga de sig hus; 030:027 gräshopporna hava ingen konung, men i härordning draga de alla ut; 030:028 gecko-ödlan kan gripas med händerna, dock bor hon i konungapalatser.

030:029 Tre finnas, som skrida ståtligt fram, ja, fyra, som hava en ståtlig gång: 030:030 lejonet, hjälten bland djuren, som ej viker tillbaka för någon, 030:031 en stridsrustad häst och en bock och en konung i spetsen för sin här.

030:032 Om du har förhävt dig, evad det var dårskap eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen. 030:033 Ty såsom ost pressas ut ur mjölk, och såsom blod pressas ut ur näsan, så utpressas kiv ur vrede.

031:001 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

031:002 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son. 031:003 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

031:004 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker. 031:005 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. 031:006 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ. 031:007 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

031:008 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. 031:009 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.

031:010 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

031:011 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

031:012 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

031:013 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

031:014 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

031:015 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

031:016 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

031:017 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

031:018 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

031:019 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

031:020 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

031:021 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

031:022 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

031:023 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

031:024 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

031:025 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

031:026 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

031:027 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

031:028 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

031:029 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

031:030 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

031:031 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.

Predikaren

001:001 Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

001:002 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!

001:003 Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? 001:004 Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. 001:005 Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. 001:006 Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. 001:007 Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. 001:008 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. 001:009 Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. 001:010 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. 001:011 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

001:012 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. 001:013 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. 001:014 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

001:015 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.

001:016 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.» 001:017 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.

001:018 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

002:001 Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.

002:002 Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»

002:003 I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin—allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet—och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.

002:004 Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 002:005 Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. 002:006 Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. 002:007 Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. 002:008 Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

002:009 Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet. 002:010 Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.

002:011 Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

002:012 När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap—ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?— 002:013 då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

002:014 Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker.

Dock märkte jag att det går den ene som den andre. 002:015 Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet. 002:016 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

002:017 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 002:018 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort. 002:019 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.

002:020 Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen. 002:021 Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.

002:022 Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? 002:023 Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.

002:024 Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt: 002:025 »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?» 002:026 Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

003:001 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. 003:002 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. 003:003 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. 003:004 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. 003:005 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. 003:006 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. 003:007 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. 003:008 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

003:009 Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

003:010 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

003:011 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

003:012 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva. 003:013 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

003:014 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom. 003:015 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

003:016 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet. 003:017 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom. 003:018 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad. 003:019 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. 003:020 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft. 003:021 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

003:022 Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?

004:001 Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem. 004:002 Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu leva; 004:003 Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen.

004:004 Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

004:005 Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött.

004:006 Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind.

004:007 Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen: 004:008 mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.

004:009 Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. 004:010 Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom. 004:011 Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? 004:012 Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.

004:013 Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet. 004:014 Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike. 004:015 Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe; 004:016 det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

004:017 Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så vad ont är.

005:001 Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

005:002 Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst har överflöd på ord.

005:003 När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. 005:004 Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det. 005:005 Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk? 005:006 Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.

005:007 Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda. 005:008 Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad.

005:009 Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav.

Också detta är fåfänglighet.

005:010 När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem? 005:011 Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

005:012 Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada. 005:013 Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav. 005:014 Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig. 005:015 Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig—för vind? 005:016 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han, och plåga och förtret.

005:017 Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får. 005:018 Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva. 005:019 Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat.

006:001 Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det, 006:002 när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga. 006:003 Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster. 006:004 Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn; 006:005 det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han. 006:006 Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott—gå icke ändå alla till samma mål?

006:007 All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

006:008 Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

006:009 Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret.

Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

006:010 Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv. 006:011 Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav?

007:001 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen?

007:002 Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen. 007:003 Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat. 007:004 Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl. 007:005 De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

007:006 Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar. 007:007 Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje.

Också detta är fåfänglighet.

007:008 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

007:009 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

007:010 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

007:011 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

007:012 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen. 007:013 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

007:014 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt? 007:015 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

007:016 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

007:017 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv? 007:018 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid? 007:019 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

007:020 Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

007:021 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

007:022 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig. 007:023 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

007:024 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig. 007:025 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

007:026 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft, 007:027 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge. 007:028 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman. 007:029 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

007:030 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.

008:001 Vem är lik den vise, och vem förstår att så uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte ljust, genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.

008:002 Jag säger er: Akta på konungens bud, ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud. 008:003 Förhasta dig icke att övergiva honom, inlåt dig ej på något som är ont; han kan ju göra allt vad han vill. 008:004 Ty en konungs ord är mäktigt, och vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

008:005 Den som håller budet skall icke veta av något ont; och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna. 008:006 Ty vart företag har sin tid och sitt sätt, och en människas ondska kommer tungt över henne. 008:007 Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan säga henne huru något kommer att ske? 008:008 Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den, ej heller har någon makt över dödens dag, ej heller finnes undflykt i krig; så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.

008:009 Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra, henne till olycka. 008:010 Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna i staden. Också detta är fåfänglighet.

008:011 Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är, 008:012 eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl får länge leva. Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud, 008:013 men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke fruktar Gud.

008:014 En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.

008:015 Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.

008:016 När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i sina ögon, varken dag eller natt, 008:017 då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå icke. Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.

009:001 Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut; allt kan förestå henne. 009:002 Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.

009:003 Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.

009:004 För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon. 009:005 Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. 009:006 Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.

009:007 Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör. 009:008 Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud. 009:009 Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen. 009:010 Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.

009:011 Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet. 009:012 Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.

009:013 Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort: 009:014 Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den. 009:015 Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man. 009:016 Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.

010:017 De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

010:018 Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.

010:001 Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.

010:002 Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster. 010:003 Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.

010:004 Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.

010:005 Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten: 010:006 att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring. 010:007 Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.

010:008 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen. 010:009 Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.

010:010 Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.

010:011 Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.

010:012 Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva honom själv. 010:013 Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft.

010:014 Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?

010:015 Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.

010:016 Ve dig, du land vars konung är ett barn, och vars furstar hålla måltid redan på morgonen! 010:017 Väl dig, du land vars konung är en ädling, och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig!

010:018 Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.

010:019 Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.

010:020 Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt.

011:001 Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.

011:002 Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.

011:003 Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit.

011:004 En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.

011:005 Lika litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans.

011:006 Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som är gagneligast, eller om det ena jämte det andra är bäst.

011:007 Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen.

011:008 Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet.

012:009 Gläd dig, du yngling, din ungdom, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet att Gud för allt detta skall draga dig till doms. 012:010 Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta, och håll plåga borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.

012:001 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»; 012:002 Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet, 012:003 den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster; 012:004 då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten; 012:005 då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan; 012:006 ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen 012:007 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

012:008 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!

——

012:009 För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han. 012:010 Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

012:011 De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.

012:012 Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!

Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.

012:013 Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. 012:014 Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

Höga Visan

001:001 Sångernas sång av Salomo.

001:002 Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin. 001:003 Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn; fördenskull hava tärnorna dig kär.

001:004 Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig. Ja, konungen har fört mig in i sina gemak; Vi vilja fröjdas och vara glada över dig, vi vilja prisa din kärlek högre än vin; med rätta har man dig kär. ——

001:005 Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems döttrar, lik Kedars hyddor, lik Salomos tält. 001:006 Sen icke därpå att jag är så svart, att solen har bränt mig så. Min moders söner blevo vreda på mig och satte mig till vingårdsvakterska; min egen vingård kunde jag icke vakta. 001:007 »Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen? Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna vid dina vänners hjordar.»

001:008 »Om du icke vet det, du skönaste bland kvinnor, så gå blott åstad i hjordens spår, och för dina killingar i bet vid herdarnas tält.» ——

001:009 »Vid ett sto i Faraos spann förliknar jag dig, min älskade. 001:010 Dina kinder äro så täcka med sina kedjehängen, din hals med sina pärlerader. 001:011 Kedjehängen av guld vilja vi skaffa åt dig med silverkulor på.»

001:012 »Medan konungen håller sin fest, sprider min nardus sin doft. 001:013 Min vän är för mig ett myrragömme, som jag bär i min barm. 001:014 Min vän är för mig en klase cyperblommor från En-Gedis vingårdar.»

001:015 »Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön! Dina ögon äro duvor.»

001:016 »Vad du är skön, min vän! Ja, ljuvlig är du, och grönskande är vårt viloläger. 001:017 Bjälkarna i vår boning äro cedrar, och cypresser vår väggpanel.»

002:001 »Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.»

002:002 »Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.» 002:003 »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.

002:004 I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.

002:005 Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.» ——

002:006 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.

002:007 Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. ——

002:008 Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna. 002:009 Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort.

Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret. 002:010 Min vän begynner tala, han säger till mig:

»Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut. 002:011 Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos. 002:012 Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land. 002:013 Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.

002:014 Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.» ——

002:015 Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom. ——

002:016 Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor. 002:017 Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.

003:001 Där jag låg på mitt läger om natten, sökte jag honom som min själ har kär; jag sökte honom, men fann honom icke.

003:002 »Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom som min själ har kär.»

Jag sökte honom, men fann honom icke.

003:003 Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden. »Haven I sett honom som min själ har kär?»

003:004 Knappt hade jag kommit förbi dem, så fann jag honom som min själ har kär. Jag tog honom fatt, och jag släppte honom icke, förrän jag hade fört honom in i min moders hus, in i min fostrarinnas kammare. ——

003:005 Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. ——

003:006 Vem är hon som kommer hitupp från öknen såsom i stoder av rök, kringdoftad av myrra och rökelse och alla slags köpmannakryddor?

003:007 Se, det är Salomos bärstol! Sextio hjältar omgiva den, utvalda bland Israels hjältar. 003:008 Alla bära de svärd och äro väl förfarna i strid. Var och en har sitt svärd vid sin länd, till värn mot nattens faror.

003:009 En praktbår är det som konung Salomo har låtit göra åt sig av virke från Libanon. 003:010 Dess sidostöd äro gjorda av silver, ryggstödet av guld, sätet belagt med purpurrött tyg. Innantill är den prydd i kärlek av Jerusalems döttrar. 003:011 I Sions döttrar, gån ut och skåden konung Salomo med lust, skåden kransen som hans moder har krönt honom med på hans bröllopsdag, på hans hjärtefröjds dag.

004:001 Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon äro duvor, där de skymta genom din slöja. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gileads berg. 004:002 Dina tänder likna en hjord av nyklippta tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen ibland dem. 004:003 Ett rosenrött snöre likna dina läppar, och täck är din mun. Lik ett brustet granatäpple är din kind, där den skymtar genom din slöja. 004:004 Din hals är lik Davids torn, det väl befästa; tusen sköldar hänga därpå, hjältarnas alla sköldar. 004:005 Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell, som gå i bet ibland liljor.

004:006 Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, vill jag gå bort till myrraberget, till den rökelsedoftande höjden.

004:007 Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck. ——

004:008 Kom med mig från Libanon, min brud, kom med mig från Libanon. Stig ned från Amanas topp, från toppen av Senir och Hermon, från lejonens hemvist, från pantrarnas berg. ——

004:009 Du har tagit mitt hjärta, du min syster, min brud; du har tagit mitt hjärta med en enda blick, med en enda länk av kedjan kring din hals.

004:010 Huru skön är icke din kärlek, du min syster, min brud! Huru ljuv är icke din kärlek! Ja, mer ljuv än vin; och doften av dina salvor övergår all vällukt. 004:011 Av sötma drypa dina läppar, min brud; din tunga gömmer honung och mjölk, och doften av dina kläder är såsom Libanons doft. ——

004:012 »En tillsluten lustgård är min syster, min brud, en tillsluten brunn, en förseglad källa. 004:013 Såsom en park av granatträd skjuter du upp, med de ädlaste frukter, med cyperblommor och nardusplantor, 004:014 med nardus och saffran, kalmus och kanel och rökelseträd av alla slag, med myrra och aloe och de yppersta kryddor av alla slag.

004:015 Ja, en källa i lustgården är du, en brunn med friskt vatten och ett rinnande flöde ifrån Libanon.»

004:016 »Vakna upp, du nordanvind, och kom, du sunnanvind; blås genom min lustgård, låt dess vällukt strömma ut. Må min vän komma till sin lustgård och äta dess ädla frukter.»

004:001 »Ja, jag kommer till min lustgård, du min syster, min brud; jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor, jag äter min honungskaka och min honung, jag dricker mitt vin och min mjölk.» ——

Äten, I kära, och dricken, ja, berusen eder av kärlek.

005:002 Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren:

»Öppna för mig, du min syster, min älskade, min duva, min fromma; ty mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar.»

005:003 »Jag har lagt av mina kläder; skulle jag nu åter taga dem på mig? Jag har tvagit mina fötter; skulle jag nu orena dem?»

005:004 Min vän räckte in sin hand genom luckan; då rördes mitt hjärta över honom. 005:005 Jag stod upp för att öppna för min vän, och mina händer dröpo av myrra, mina fingrar av flytande myrra, som fuktade rigelns handtag.

005:006 Så öppnade jag för min vän, men min vän var borta och försvunnen. Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord.

Jag sökte honom, men fann honom icke; jag ropade på honom, men han svarade mig icke. 005:007 Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden, de slogo mig, de sårade mig; de ryckte av mig min mantel, väktarna på murarna.

005:008 »Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om I finnen min vän, så sägen—ja, vad skolen I säga honom? Att jag är sjuk av kärlek!»

005:009 »Vad är då din vän förmer än andra vänner, du skönaste bland kvinnor? Vad är din vän förmer än andra vänner, eftersom du så besvär oss?»

005:010 »Min vän är strålande vit och röd, härlig framför tio tusen. 005:011 Hans huvud är finaste guld, hans lockar palmträdsvippor, och svarta såsom korpen. 005:012 Hans ögon likna duvor invid vattenbäckar, duvor som bada sig i mjölk och sitta invid bräddfull rand. 005:013 Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar äro röda liljor; de drypa av flytande myrra. 005:014 Hans händer äro tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer. 005:015 Hans ben äro pelare av vitaste marmor, som vila på fotstycken av finaste guld. Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder. 005:016 Hans mun är idel sötma, hela hans väsende är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, I Jerusalems döttrar.»

005:017 »Vart har han då gått, din vän, du skönaste bland kvinnor? Vart har din vän tagit vägen? Låt oss hjälpa dig att söka honom.»

006:001 »Min vän har gått ned till sin lustgård, till sina välluktrika blomstersängar, för att låta sin hjord beta i lustgårdarna och för att plocka liljor.

006:002 Jag är min väns, och min vän är min, där han för sin hjord i bet ibland liljor.

006:003 Du är skön såsom Tirsa, min älskade, ljuvlig såsom Jerusalem, överväldigande såsom en härskara.

006:004 Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de hava underkuvat mig. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gilead. 006:005 Dina tänder likna en hjord av tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen ibland dem. 006:006 Lik ett brustet granatäpple är din kind, där den skymtar genom din slöja. ——

006:007 Sextio äro drottningarna, och åttio bihustrurna, och tärnorna en otalig skara. 006:008 Men en enda är hon, min duva, min fromma, hon, sin moders endaste, hon, sin fostrarinnas utkorade. När jungfrur se henne, prisa de henne säll, drottningar och bihustrur höja hennes lov. ——

006:009 Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön såsom månen, strålande såsom solen, överväldigande såsom en härskara?

006:010 Till valnötslunden gick jag ned, för att glädja mig åt grönskan i dalen, för att se om vinträden hade slagit ut, om granatträden hade fått blommor. 006:011 Oförtänkt satte mig då min kärlek upp på mitt furstefolks vagnar.

007:012 »Vänd om, vänd om, du brud från Sulem, vänd om, vänd om, så att vi få se på dig.» »Vad finnen I att se hos bruden från Sulem, där hon rör sig såsom i vapendans?»

007:001 »Huru sköna äro icke dina fötter i sina skor, du ädla! Dina höfters rundning är såsom ett bröstspännes kupor, gjorda av en konstnärs händer. 007:002 Ditt sköte är en rundad skål, må vinet aldrig fattas däri. Din midja är en vetehög, omhägnad av liljor. 007:003 Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell. 007:004 Din hals liknar Elfenbenstornet, dina ögon dammarna i Hesbon, vid Bat-Rabbimsporten. Din näsa är såsom Libanonstornet, som skådar ut mot Damaskus. 007:005 Ditt huvud höjer sig såsom Karmel, och lockarna på ditt huvud hava purpurglans. En konung är fångad i deras snara.» ——

007:006 »Huru skön och huru ljuv är du icke, du kärlek, så följd av lust!

007:007 Ja, din växt är såsom ett palmträds, och din barm liknar fruktklasar. 007:008 Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar. Må din barm då vara mig såsom vinträdets klasar och doften av din andedräkt såsom äpplens doft 007:009 och din mun såsom ljuvaste vin!»

»Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän och fuktar de slumrandes läppar. 007:010 Jag är min väns, och till mig står hans åtrå.» ——

007:011 Kom, min vän; låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten. 007:012 Bittida må vi gå till vingårdarna, för att se om vinträden hava slagit ut, om knopparna hava öppnat sig, om granatträden hava fått blommor. Där vill jag giva min kärlek åt dig.