FÖRSTA TIDSKIFTET. Slutet af år 1847. (continued 7)

“Det var besynnerligt, ehuru visst icke omöjligt ... Jag besöker ofta Vendôme-platsen, emedan jag har bekanta, som bo dervid ... Det är mycket möjligt att jag under mina promenader dit eller till andra platser möter folk, som icke hafva den allra bästa konduit ... men vet ni då ej att en prest måste komma i beröring med allt slags folk? ... tror ni väl att det blott är änglar som nalkas hans bigtstol?“

“Ficktjufven var då ett af era skriftebarn, värdaste fader?“

“Men, min son, om ni verkligen visste att det var en ficktjuf ni såg i mitt sällskap, hvarför antastade ni ej honom? ... hvarför angaf ni honom ej för närmaste polissergeant? ... Ni såg mig i ett så farligt sällskap, utan att varna mig ... Tror ni då att en ficktjuf har mera aktning för prestens fickor än för andras? ... Om jag vid detta tillfälle blifvit bestulen, hvem skulle jag i andra rummet haft att tacka för det?“

Armand teg något förlägen, ty, såsom läsaren kanske erinrar sig, hade vår hjelte sina giltiga skäl hvarför han på Vendôme-platsen icke vågade antasta ficktjufven.

“Antingen har ni fullkomligt misstagit er på person eller också yrar ni, min son“, återtog presten, “ty, vid gud, jag annars begriper, hur ni kunnat falla på den tanken, att jag ligger i samråd med ficktjufvar och dylika figurer.“

“Men hvad betydde dessa tecken jag såg er från ert fönster gifva de begge skälmarne, hvilka nyss sprungo härifrån?“ frågade Armand.

“Ni vet icke hvad ni säger, unge man! ... har jag gifvit dem tecken?“

“Jag såg det från min port och jag såg det tydligt, ty lyktan var blott en aln från ert hufvud.“

“Ni är från era sinnen ... jag såg visserligen folk i trädgården och stack ut mitt hufvud för att kunna se om det var desamme som ...“

“Hvilka desamme?“

“Desamme som jag så många nätter förut sett i er trädgård.“

“Hvad! ni har förut sett skälmar i min trädgård!“

“Jag vet ej om era vänner förtjena denna fula benämning.“

“Mina vänner, säger ni?“

“Ja visst, de måtte väl vara era vänner, eftersom jag alltid sett er så vänligt emottaga dem.“

Armand studsade.

“I början föreföll det mig mycket besynnerligt att de alltid kommo nattetid“, fortfor presten, “men, tänkte jag sedan, den unge mannen har göromål ute om dagarne och följaktligen blott tid att om nätterna emottaga besök. Att de voro era vänner trodde jag så mycket mer, som jag ofta sett dem föra med sig kistor och koffertar, och dessa, efter hvad jag på afstånd trodde mig finna, ganska välförsedda och tunga ... Tjufvar bruka, såsom ni nog hört omtalas, snarare föra från än till hus ... Det kunde följaktligen icke vara dylikt folk.“

Armand kände ångestsvetten i sin panna.

Det var då någon som bespejade honom om nätterna och som misstänkte honom, ja kanske redan upptäckt hvad ingen oinvigd borde upptäcka.

“Såsom det anstår en god medborgare och vän af ordningen“, fullföljde presten, “tänkte jag först yppa dessa nattliga sammankomster för vederbörande polis-kommissarie, men jag afstod snart från denna tanke, ty en prest har icke att göra med andra hemligheter än dem man anförtror honom ... Också lägger jag mig aldrig i andras angelägenheter.“

“De personer ni nattetid sett hos mig“, tog ändtligen Armand till ordet, “äro arbetare utan arbete, liksom jag sjelf ... Vi sammanträda för att gemensamt öfverlägga om medlen för att afhjelpa våra bekymmer för framtiden ... De kistor, ni sett dem medföra, innehålla deras verktyg ... Hos mig skulle derför polis-kommissarien hafva gjort en ringa fångst.“

“Derom är jag också öfvertygad“, medgaf presten med mycken saktmodighet.

“Men jag vet ej om förhållandet blefve detsamma, i fall polis-kommissarien skulle göra er ett nattligt besök“, yttrade Armand, som erinrade sig skuggorna af de många hufvud han sett på grannens fönstergardin.

“Ni menar att äfven jag har sammanträden hemma hos mig“, svarade presten; “jag har lika litet skäl som ni att bestrida detta påstående ... Nämn mig den samhällsklass som icke nu för tiden konspirerar ... Presterskapet har icke heller skördat några gyllene frukter af Juli-revolutionen ... vi hafva nog våra bekymmer vi också ... Men våra bekymmer röra icke allenast vår egen framtid, utan hela menniskoslägtets ... Men det är sent, det är tid på att vi gå in hvar och en till sig ... Det fägnar mig emellertid att hafva gjort er bekantskap, om jag också icke kan berömma er för öfverdrifven artighet ... Gud vare med er, min son!“

Presten gjorde några korstecken och höjde välsignande sina armar, hvarefter han med långsamma, men fasta steg aflägsnade sig ur trädgården.

Armand följde den bortgående med ögonen så länge han kunde se honom, och lyssnade till hans steg så länge han kunde höra dem.

Derefter lemnade han sjelf trädgården och gick in i sin kammare, hvälfvande i sitt hufvud många oroliga tankar.

Snart försvann minnet både af Denise och de begge karlarne, lemnande hela rummet åt tanken på den besynnerlige grannen och den nya fara, som hotade honom från detta håll.

Tjugonde kapitlet. Dim-figurer.

Den följande dagen, som uppgick öfver Paris, var en af dessa om vintern icke sällsynta dagar, då man tror sig kafva i molnen och då polisen utställer poster vid kajerna för att hindra folk från att klifva ned i Seinen.

En för blicken ogenomtränglig dimma omhöljde den stora staden. Man såg knappast handen för ögonen, än mindre hvart man gick eller hvar man stod. Också går ingen ut sådana dagar som ej är rent af tvungen dertill.

Parisarne frukta icke för krutrök och drufhagel, men desto mera för dimma och regn.

Om Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip lika säkert rådt om Herrans väder, som de trodde sig rå om Herran sjelf, så hade de utan tvifvel i godan ro ända till sin död suttit qvar på sina troner. Det är nästan omöjligt att vara entusiast midt i floder af regn eller att sjunga marseljäsen, när dimman qväfver andedrägten.

Det är icke lätt att i en sådan dimma leta sig fram i den parisiska labyrinten.

Armand Cambon, som hade stora skäl för sin utevaro denna dag, visste väl att han befann sig inom Faubourg S:t-Germain, men deremot icke namnet på den gata, utefter hvars murar han trefvade, ungefär klockan tio på förmiddagen.

Uti Faubourg S:t-Germain, belägen söder om Seinen, bo för det mesta gamla adliga familjer af den allra hvitaste legitimitet.

De hafva stora vackra palatser med tjocka murar och starka ekportar, som tillbommas inifrån så ofta vinden medför något hotfullt sorl från den norra stranden.

De gamle hertigar och markiser, hertiginnor och markisinnor söka trösta sig öfver förlusten af sina privilegier genom den blinda dyrkan de egna sina fördomar. De äro gudfruktige ända derhän att de om helgdagarne ligga på knä innanför kyrkdörrarne, insamlande kollekter för kyrkornas räkning. Men väl komne utom kyrkporten, skåda de med blandade känslor af förakt och harm ned på de lägre folkklasserna, icke glömmande att år funnits, då “packet“ frossat af “ädla“ fäders blod, men deremot förgätande att sekler funnits, under hvilka “packet“ offrat de “ädle“ sin svett, sitt blod, sina tårar.

De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och Henrik V:s porträtt i de gyllene psalmböckerna.

De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars förbjudna frukter de ensamt fingo smaka och då ingen bestred dem herraväldet öfver djuren, hvaruti inbegrepos snart sagdt alla, som icke hade tillträde till hofvet eller deras salonger.

Osäkert torde vara om de någonsin gått så långt i ortodoxien, att de, liksom andra dödlige, härledde sig från Adam och Eva, dessa tvänne beskedliga landtbor med sina enkla naturseder och sin ännu enklare toalett.

Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela styrelse-tid ha de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet. De strålande Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse än de mörka gränderna i S:t-Antoine.

Juli-konungen var i deras ögon ingenting annat än en tempelrånare, som störtat deras altaren i gruset, och under sina fötter trampat den afgud de dyrkat.

Derför aktade de sig för att med sin närvaro illustrera hans salonger, hvilka i stället fyldes af den aristokrati, som visst icke är en bit bättre än den gamla, nämligen penningens.

Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden var S:t-Germain för Paris. Det var ett slags eremit-lif emellan trymåer och kristaller, ett slags biblisk sorg med silkessammet i stället för säckväf.

Den 24 Februari 1848 logo de rätt hjertligt och, såsom det allmänt påstås, för första gången på aderton långa år. De sågo nämligen i Ludvig Filips fall den eviga rättvisans straffande hand.

Visserligen hade de hellre sett om den straffande handen burit den hvita glacé-handsken à la Henrik V i stället för den trefärgade à la Lamartine, men de medgifva dock att den röda vanten à la Ledru Rollin varit vida värre.

Det ena medgifvandet föder det andra.

De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i hans president-stol endast en piedestal färdig att emottaga deras afgud från Wiesbaden, och småningom började de titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut förpestad af Juli-konungens spioner, föreföll dem nu något klarare och friskare.

Författaren till denna berättelse har vid många tillfällen haft lyckan att se flere af dessa gamla familjer än i domstolarnes sessions-rum, der de flitigt inställa sig hvarje gång Berryer, den store tröstaren för en stor förlorad sak, försvarar någon klient, och än på soiréerna och balerna i Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista för att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare fortgång på den reaktionära banan.

De dansa polka och masurka ypperligt, hvilket bevisar, att de ändock i något hänseende följt med sin tid. Hädanefter liksom förr skola de utgöra bal-salongernas förnämsta prydnad.

Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket de icke fingo under Ludvig Filips regering, emedan republiken är för ädel för att harmas öfver deras menlösa altaren och för stark för att frukta deras ännu menlösare afgud.

Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer, hafva de förlorat all förmåga att vara farliga och skola slutligen, för att icke alldeles sjunka i glömskans djup, nödgas fly till och hylla republiken, hur mycket de än hata republikanerne.

Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han för dimmans skull icke kunde läsa på husknutarne, och icke heller mötte han någon som kunde upplysa honom derom.

Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och kände i detsamma någon trampa honom på foten.

“Pardon, monsieur!“ ropade en röst, hvilket bevisade att det ej var en hästfot som trampat honom.

“Pardon! är det icke monsieur Albert?“ frågade Armand, som kände igen rösten.

Albert, som var mekanisk arbetare samt stor beundrare af Ledru Rollin och Louis Blanc, blef ledamot af provisoriska regeringen efter Februari-revolutionen och deporterad efter Juni-upproret.

“Hvem känner mig under denna himmelska slöja?“ frågade rösten.

“Jag, Armand Cambon“, tillkännagaf denne, hvars näsa i detsamma vidrörde en annans.

“Ah, verkligen! ... nu ser jag er ändtligen“, yttrade Albert, tryckande Armands hand.

“Var god och säg mig hvar jag är någonstädes“, bad Armand; “jag har gått vilse och vet ej om det är andra eller tredje gatan från Seinen som jag nu är på.“

“Det är den tredje.“

“Således rue de l’Université?“

“Ja visst.“

“Och ni är säker på det, monsieur?“

“Måtte väl det, efter min kusk stannat utanför detta hus, som jag nu måste upp uti.“

“Hvilket nummer har detta hus?“

“Åttiotvå.“

“Verkligen? ... då har jag icke gått så vilse som jag trodde ... Men är det ej i åttiotvå som monsieur Lamartine bor?“

“Jo, det är just honom jag ämnar besöka.“

“Ni hos Lamartine?“ frågade Armand, något förundrad.

“Nå, än sedan?“

“Lamartine är en stor författare och en ädel man; men är han icke legitimist?“

“Bah! Lamartine är icke mera legitimist än ni och jag.“

“Men så tros det ändå.“

Före Februari 1848 ansågs allmänt Lamartine, hvilkens arbeten och personlighet alltid varit lika högt värderade, tillhöra det legitimistiska partiet, i hvars högqvarter han också bodde, och säkert fanns det ingen som ansåg honom vara republikan.

“Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad för att bli ett helgon à la Berryer“, svarade Albert; “men Lamartine är för stort snille och för mycket fransman för att offra på absolutismens altare ... Medborgarkronan är vackrare än helgon-glorian, åtminstone på denna sidan grafven.“

“Men ...“

“Men ni undrar kanske hvad jag har att göra hos Lamartine?“

“Hvarför icke?“

“Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den reform-bankett, som oppositionen med Odillon Barrot i spetsen skall tillställa i början af snart instundande år“, upplyste Albert, “och det är för att höra om detta rykte eger grund som monsieur Ledru Rollin skickat mig till honom.“

“Jag gör då orätt i att uppehålla er längre ... Men det var sannt: ett ord i förtroende, monsieur Albert!“

“Hvad har ni att säga?“

“Men låt oss hviska.“

“Godt! ... här är mitt öra ... lägg dit hela ert hjerta.“

“Det går icke an att skicka mig något mera om nätterna“, hviskade Armand.

“Hvarför ej det?“ hviskade Albert.

“Jag fruktar att man är vår hemlighet på spåren.“

“Morbleu!“

“Eller, rättare sagdt, att man misstänker oss för något hemligt.“

“Hvilket kommer på ett ut ... Men hur vet ni ...“

“Jag har nu icke tid att förklara mig närmare ... emellertid är det bäst att vara försigtig.“

“Utan tvifvel ... Men hvad bör man göra?“

“Byta om rustkammare.“

“Kanhända.“

“Träffar ni monsieur Ledru Rollin i dag före mig, så var god och säg honom det.“

“Det förstås ... Men hur var det, skulle ni icke resa?“

“Jo, i morgon.“

“Och lokalen?“

“Står för min räkning.“

“Och nycklarne?“

“Lemnar jag åt er.“

“Godt! ... har ni något vidare att säga mig?“

“Nej.“

“Så farväl då!“

“Er tjenare! ... lycka till, monsieur Albert!“

De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och försvunno med detsamma ur hvarandras åsyn.

Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren tilldess han hunnit närmaste hörn, då han vek af åt venster in på en annan gata. På denna hade han icke tagit många steg förrän han våldsamt stötte mot en annan dim-figur. Men både han och den han stötte emot glömde att bedja hvarandra om förlåtelse.

Den sednare var svart från hufvud till fot, och Armand igenkände i honom sin granne.

“God morgon!“ helsade ändtligen denne med ett vänligt grin.

Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så vänligt.

“Ett hiskligt väder!“ yttrade presten.

“Och likväl ute?“ yttrade arbetaren.

“Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.“

“Dock äro de ej de ende, som ni ser“, tillade Armand.

“Jag ser att icke heller ni bäfvar för dimman“, sade presten.

“Jag försäkrar er att jag icke bäfvar för något.“

“Det bevisar godt samvete.“

“Icke alltid ... det finns nog onda samveten som icke heller bäfva för något.“

“En dylik tro har religionen icke ingifvit er, min son.“

“Icke religionen, men vissa af dess prester.“

“Jaså ... farväl, min son!“

“Farväl, min far!“

Derefter aflägsnade sig Armand, fortsättande sin väg. Men hastigt föll det honom något in, och han stannade, vändande sig om.

Då tyckte han sig märka att konturerna af en mörk kropp uppenbarade sig genom den tjocka, men likväl ljusa dimman och att dessa konturer allt mera närmade sig, utan att Armand kunde höra några steg. Han tog derför sitt parti och gick rakt på skuggan.

Hastigt och med ett rop af öfverraskning stötte han ånyo på sin granne, hvilken syntes ännu mera öfverraskad af detta nya möte.

“Ah, ni följer mina steg, vördade fader!“ ropade Armand.

“Ja, jag glömde tacka er för i natt“, förklarade presten.

“Hå! ... tack sjelf!“

“Jag förmodar att ni njutit en ostörd hvila?“ yttrade den förre.

“Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst i natt igen“, erkände Armand.

“Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig och blir ändå aldrig sömnig.“

“Aldrig“, svarade Armand: “jag har en beundransvärd förmåga att hålla mig vaken ... lägg det väl på minnet, i fall ni skulle tvifla på min vaksamhet.“

“Ni är mycket förekommande, min son.“

“Men tål icke att någon följer mig i hälarne“, svarade Armand.

Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett ömkansfullt löje.

Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och skildes för andra gången från sin granne. Han stannade ej förrän han kommit framför porten till ett större hus vid samma gata. Han vidrörde en klocksträng, hvarefter porten öppnades.

“Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?“ frågade han portvaktaren, hvilken var honom till mötes i den höghvälfda portgången.

“Ja ... men hvad vill ni för godt?“ var den trumpna fråga, hvarmed portvaktaren besvarade hans.

Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur hos alla förnäma portvaktare.

“Och hon bebor naturligtvis första våningen?“ fortfor Armand.

“Ja ... Men hvad vill ni? hvem är ni? jag känner er inte“, fortfor portvaktaren.

Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta hus, men då hade han kommit och gått trädgårdsvägen samt följaktligen icke haft tillfälle att göra portvaktarens bekantskap.

“Hvad är det egentligen fråga om?“ envisades husets nitiske tjenare.

“Ingenting, min vän!“ svarade Armand lakoniskt och hastade uppför den breda ljusa trappan, som ledde till första våningen.

Portvaktaren, särskildt förargad öfver att kallas “min vän“ af en varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande, men stannade midt i trappan, när han såg Armand från öfra sidan knyta näfven emot honom. Han kände af erfarenhet att bluser, af hvad färg de vara må, lika ofta tala med knytnäfven som med munnen, och som portvaktarens styrka förnämligast låg i den sednare, så vände han tillbaka, förmodligen för att rådgöra med sin hustru om huru man borde behandla en “min vän“, som knyter näfven mot en markisinnas portvaktare.

Armand ringde på dörren deruppe, och denna öppnades af en betjent i rikt livré.

“Var god och underrätta markisinnan att Armand Cambon anhåller att få tala med henne“, var det enkla sätt, hvarpå Armand introducerade sig hos en markisinnas betjent.

Betjenter hafva tvänne olika mått, hvarmed de mäta olika slags folk. De sämre mäta de från hjessan till fotabjellet och de bättre från byxfickan till högra handens fingerspetsar. Det var klart att vår hjelte skulle mätas med förstnämnda mått, emedan det icke finns någon byxficka på bluser och följaktligen ingen börs i den.

“Hvad har ni med mitt hår och mina skor att göra?“ frågade Armand, som icke tyckte om mått-tagningen; “jag har hvarken bedt er frisera det förra eller borsta de sednare.“

“Hvem är ni?“ frågade betjenten, temligen förbluffad.

“Hvem jag är? ... jo, jag är den som skall tala med markisinnan“, svarade Armand, trängande sig in i tamburen.

Armand Cambon hade ett sätt att umgås med betjenter och portvaktare, så att man kunde anse honom tillhöra den riktigt fashionabla verlden.

Också trodde markisinnans betjent, som aldrig drömt om så mycken djerfhet hos en blus, helt säkert att han hade framför sig någon förklädd prins, emedan han med den djupaste bugning aflägsnade sig ur tamburen, för att anmäla den uppvaktande.

Efter någon stund utkom han, uppslog begge dörrarne till salen, hvilket borde hafva smickrat vår hjeltes fåfänga, eftersom det blott är för storfolk man uppslår två dörrar på en gång, och bad monsieur vara så gunstig och stiga in.

Armand befann sig i en större salong, prydd med byster af de gamla goda tidernas regenter, statsmän och krigare. Och hvarför skulle man ej i de skönas salonger finna bilderna af dem, som kanske tillbragt största delen af sin tid i de skönas sängkammare?

Bland figurerna igenkände Armand en, som han visserligen ansåg vara lefvande, men hvilken var nästan lika orörlig och hvit i ansigtet som marmorbysterna. Det var Denise, markisinnans kammarjungfru.

“Jag skall föra in monsieur“, sade hon med darrande röst till betjenten.

Denne aflägsnade sig, efter att förut hafva gifvit den förklädde prinsen en lika ödmjuk som ångerfull blick. När han försvunnit, störtade kammarjungfrun fram till Armand, yttrande med halfqväfd ångestfull stämma:

“Himmelens gud! hvarför kommer ni hit?“

“Jag vill tala med markisinnan.“

“Ni kommer för att förråda mig! ... jo, jo, för att förråda mig!“

“Det har jag visst icke tänkt på.“

“För att omtala att jag besökte er i går, för att omtala hvad jag i går berättade er.“

“Har ni ingenting annat att frukta för, så kan ni vara lugn, mademoiselle.“

“Och jag kan lita på det? ... och ni skall icke göra mig olycklig?“

“Var viss om, att jag icke är så oförsonlig som ni, bästa Denise.“

“Men hvad vill ni då hos markisinnan?“ frågade hon ännu tviflande, ty hon hade säkerligen ännu icke glömt opera-biljetten.

“Jag har bedt er trygga er vid mitt löfte, emedan jag ännu aldrig brutit ett sådant“, svarade Armand, som deremot alls icke tycktes hafva opera-biljetten i minnet.

“Så kom då: jag vill föra er in till markisinnan“, sade Denise; “men jag stannar i rummet utanför och lyssnar på ert samtal med henne ... Bryter ni ert löfte, låter ni henne med ett enda ord förstå att det ringaste förhållande varit rådande oss emellan, lemnar jag på ögonblicket detta hus för att kasta mig i Seinen.“

“Seinen skall icke hafva mig att tacka för ett så vackert byte“, förklarade Armand småleende; “men dröj för all del icke att föra mig till er matmor, den jag, uppriktigt sagdt, gerna unnade Seinen.“

Denise gick före Armand genom några prunkande gemak, hvarefter hon öppnade en dörr och tillslöt den efter Armand, som nu befann sig i samma rum, der han förut en gång varit.

Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften liggande på den lilla soffan, innehade samma retande ställning som vid förra tillfället. Förmodligen hade detta sätt att presentera sig, när hon gaf företräde, blifvit en vana hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock lugn, ty vid detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens eller själens ögon.

“Ni har önskat tala med mig“, började markisinnan, utan att likväl denna gång bedja sin gäst sitta.

“Ja, madame!“

“Hvad önskar ni?“

“Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till Algeriet.“

“Om jag säger er att jag gjort det för att skilja honom från en trakt, som naturligtvis alltid måste påminna honom den stora förlust han lidit, så tror ni mig säkert icke“, yttrade markisinnan, lekande med en hårlock, som ringlat ned på hennes barm.

“Nej, madame“, svarade Armand kallt och utan att beundra afbrottet emellan den korpsvarta locken och det snöhvita hyende, hvarpå den fallit.

“Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria mig från ett odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet, så tror ni mig kanske.“

“Visserligen ... men, à propos sättet, hvad betydde den skrifvelse jag sist hade den äran emottaga från er?“

“Det betydde hvad jag då tänkte.“

“Och sedan?“

“Tänkte jag annorlunda ... Vi fruntimmer äro kända för vår ombytlighet.“

“Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter hans egen önskan och på min tillrådan man skickade honom till Alger? ... Ni hör att jag noga känner till allt ... jag har också i dag tidigt på morgonen besökt det ställe, der Simon arresterades.“

“Jaså, man har sagt det?“

“Ja, och jag tror mig äfven ana den rätta orsaken.“

“Så mycket bättre.“

“För att utan svårighet kunna hos polis-prefekten utfå ett tillståndsbref för flyttningen till Alger, fordrade kanske formen, att Simons egen önskan togs till förevändning.“

“Det är möjligt att formen fordrade det!“

“Vidare befarade man kanske att den fruktade mannen skulle återkomma, och Simon är verkligen den som icke länge låter qvarhålla sig på ett och samma ställe ... Hemkommen skulle han hämnas.“

“På mig naturligtvis.“

“Nej, på mig, som så förskräckligt hånat honom i hans olycka.“

“Derför är det ju bäst för er att han aldrig återkommer“, sade markisinnan med isande köld.

“Ni är en förfärlig qvinna, madame!“

“Så tycker man icke i allmänhet, monsieur ... Har ni något vidare att säga?“

“Jag säger att ni måste använda ert inflytande för att skaffa den arme mannen tillbaka.“

“Ni anser mig då ha mycket inflytande?“

“Ja, tyvärr ... Det står illa till i det land, der det finnes något annat inflytande än religionens, moralens och lagarnes ... Jag trodde icke på möjligheten af ett lettre de cachet i dessa tider, men allt börjar bli möjligt, märker jag ... Men i hvad fall som helst, madame, måste ni skaffa Simon tillbaka, ty annars ...“

“Ty annars börjar ni process emot mig eller sätter mig i tidningarne?“

“Väl möjligt ... men innan jag det gör, vänder jag mig till hertig de Beaudreuil“, förklarade Armand, fästande en genomträngande blick på markisinnans ansigte; “jag vill åtminstone försöka att vinna honom för Simons sak.“

Armand yttrade detta icke blott för att hota, utan äfven för att komma på talet om den förra biljetten, emedan han ännu hade kammarjungfruns historia i färskt minne.

“Ni tror er då stå mycket väl hos hertigen?“ frågade markisinnan utan synbar förvirring.

“Man behöfver icke stå väl hos menniskor för att kunna inverka på dem“, menade Armand.

“Men ni står mer än vanligt illa hos honom, och det bör ni väl icke undra på.“

“Aha, vi äro nu inne på kapitlet om den märkvärdiga biljetten, som ...“

“Som ni tog med er, när ni härom aftonen passerade min kammarjungfrus kammare.“

“Och som hertigen skrifvit till er“, tillade Armand tvärt, ehuru han undrade hvarför markisinnan nämnde sin kammarjungfrus kammare.

Markisinnan föll i ett högljudt skratt.

“Vill ni med detta skratt låta mig förstå att hertigen icke skrifvit den der biljetten?“

“Fråga min kammarjungfru“, svarade hon med fortfarande munterhet.

“Er kammarjungfru? ... hvad skulle väl hon kunna upplysa i denna sak?“

“Hvarjehanda i fall hon ville det ... Unge man, det var mycket nära att ni hade satt en ganska vacker flicka på Saint-Lazare[1] ... Men de republikanerne äro nu i stånd till allt.“

“Vill ni kanske påstå att er kammarjungfru författat den der besvärande skrifvelsen?“

Markisinnan svarade med en nickning, som kunde betyda hvad som helst.

“I sådant fall förvånar mig blott en sak.“

“Hvilken?“

“Att er kammarjungfru, om hon begått ett sådant brott, i stället för att vara på väg till Saint-Lazare, ännu är qvar i ert hus.“

“En qvinna förlåter gerna ett brott, som har kärleken till orsak.“

“Kärleken?“

“Ja, är det då så otänkbart att en kammarjungfru kan älska en hertig?“

“Er kammarjungfru skulle således älska hertig de Beaudreuil! ... och hon bevisar sin kärlek derigenom att hon förfalskar hans stil?“

“Ni vet då ej att den mest brinnande kärlek, när den förrådes, blir det mest brinnande hat? ... Men jag glömde att ni är ett barn, som ännu icke känner verlden.“

“Det är troligt att ni icke har så orätt deruti ... men ett ber jag er icke glömma.“

“Och hvad skulle det vara?“

“Att jag icke har barnets lättrogenhet ... Men icke nog dermed: det är äfven min fasta föresats att söka upplysa alla andra, hvilka kunde vara lika lättrogna som ni anser mig vara.“

Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen en blick, flammande och vild som blixten.

Armand satte mot blixten ett trotsigt leende.

“Ni tror mig då ej?“ frågade hon med snart återvunnen köld.

“Nej“, svarade Armand utan vidare omständigheter.

Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte hon ut ena armen mot marmorbordet, fattade en gyllene ringklocka och ringde.

Denise inträdde blek och darrande.

“Denise“, sade markisinnan efter att länge hafva betraktat den förskräckta flickan; “det är nu återigen fråga om den der biljetten, som redan åstadkommit så mycket oväsende ... Den unge mannen der tror att det var en skrifvelse från hertigen till mig ... Är det så?“

Denise såg ömkelig ut och hennes läppar rörde sig utan att gifva något ljud.

“Svara, Denise!“ uppmanade markisinnan; “har hertigen skrifvit denna biljett?“

“Nej, madame!“ svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande på mattan.

“Är det något mera ni vill att jag skall fråga den stackars flickan?“ vände sig markisinnan till Armand.

“Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta hvem som skrifvit den“, svarade denne.

“Och ni vill att jag skall göra henne denna fråga i en främmandes närvaro?“

“Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen.“

“Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur“, sade markisinnan med en medlidsam blick på kammarjungfrun. “Denise! du måste uppriktigt säga den unge mannen hvem som skrifvit den.“

“Jag?“ utropade Denise, skådande än på markisinnan och än på Armand, under det att hon skälfde i alla leder.

“Du har ingenting att frukta, mitt barn“, fortfor markisinnan; “du har min förlåtelse och behöfver ingen annans ... Icke heller tror jag att monsieur Armand har skäl att vara mera oförsonlig mot dig än jag, ty att han tagit biljetten och visat den för mademoiselle Géronnière samt derigenom satt verlden i rörelse, det är icke ditt fel, utan blott hans ... Frukta således ingenting, utan säg inför honom detsamma som du bekänt inför mig, nämligen att det är du, du sjelf som skrifvit denna fatala eller, rättare sagdt, enfaldiga biljett.“

Denise vred sina händer, så att hon kunnat vrida dem ur led.

“Skynda dig, flicka!“ uppmanade markisinnan med hög och befallande stämma: “det är du som skrifvit den.“

“Ja!“ stammade Denise nästan tillintetgjord.

“Ni? ni!“ ropade Armand, betraktande kammarjungfrun med bestörtning.

“Monsieur!“ sade markisinnan; “jag hoppas att ni icke tilltror er ega rättighet att göra den arma flickan några förebråelser ... Äfven väntar jag af er ridderlighet, att ni icke för någon, hvem det vara må, omtalar denna händelse, som, efter hvad jag nyss låtit förstå, endast är ett verk af en barnslig svartsjuka.“

“Men“, yttrade Armand, “men ...“

“Hvad ville ni säga?“

“Är mademoiselle Géronnière upplyst härom?“

“Det är klart.“

“Om rätta förhållandet?“

“Om rätta ... det förvånar mig att ni ens kan sätta det i fråga ... Denise har velat gifta mig med en hertig“, tillade hon skrattande, “och det var välmenande af henne; men ni, monsieur, tror att en markisinna, när hon gifter sig med en hertig, behöfver göra det hemligt, och det är enfaldigt af er ... Hvad er vän, vindragaren, beträffar, så är det kanske nog med den minnesbeta jag redan gifvit honom ... Jag vill derför använda mitt inflytande för att få honom tillbaka ... Och nu farväl, monsieur!“

Armand bugade sig, men dröjde, ty han var sysselsatt med att studera den förtviflade kammarjungfruns anletsdrag.

“Gå in i sängkammaren, Denise, jag skall göra min toalett“, befalde markisinnan.

Denise skred på svigtande ben öfver golfvet och försvann genom dörren till sängkammaren.

I detsamma visade sig samme betjent, som insläppt Armand, och anmälde baron Saint-Bris, hvilken genast derpå inträdde och närmade sig markisinnan, som förbindligt smålog emot honom.

Armand igenkände i denne samme kavaljer som han sett i markisinnans loge på operan.

“Ledsaga monsieur ut!“ yttrade markisinnan till betjenten, dervid hugnande vår hjelte med den artigaste afskeds-gest.

Armand, icke tillfredsstäld af det knapphändiga löfte markisinnan gifvit honom angående Simon, hade visserligen ett och annat att ytterligare språka med henne om; men som hennes afskedshelsning var temligen tydlig, så aflägsnade han sig efter en stel bugning.

“Nå, baron!“ yttrade markisinnan till den ankomne, men med en mun, som icke mera log.

“Ni har låtit kalla mig, madame ... hvad befaller ni?“ frågade baronen, tagande plats på stolen bredvid divanen.

“Ni såg den der karlen?“

“Ja, jag visste redan att han var här.“

“Och denna farliga menniska läto de uslingarne undkomma“, fortfor markisinnan.

“Det var fasligt hvad man hade brådtom att underrätta er derom“, yttrade baronen.

“Nå, hvad är nu att göra?“ frågade markisinnan högst orolig.

“Var lugn, madame! ... innan aftonen har han upphört att vara farlig.“

“Innan aftonen?“ upprepade markisinnan, utan att synas lugnare.

“Innan middagen ville jag säga“, rättade baronen; “ja, inom en timme ... Men hvad ville han hos er?“

“Inom en timme, sade ni?“

“Inom mindre än en timme“, svarade baronen, tummande sina vackra svarta mustascher.

Markisinnan syntes lugnare och log ånyo.

Tjuguförsta kapitlet. Vidare om dim-figurer.

Armand följde betjenten, som med vördnadsfull beställsamhet uppslog dörrarne för den förmente prinsen.

Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand vore vida mer än han ville synas vara, deraf att denne så kallt besvarat markisinnans artiga afskedshelsning, hvilket säkerligen ingen annan än en mycket hög person skulle våga.

Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens vördnadsbetygelser, ty han grubblade på den historia markisinnan nyss berättat honom. Han hade ingen anledning att anse kammarjungfruns hjerta bättre än herskarinnans. Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras verk.

Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när hon afgaf bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man skulle kunna draga den slutsatsen, att en annan makt än kärleken för sanningen vid detta tillfälle beherskade henne; men detta allt kunde äfven vara en följd deraf, att hon, som dagen förut berättat honom en annan historia till markisinnans nackdel, kanske fruktade att Armand skulle yppa den för en matmor, som icke var att leka med.

Men för att kunna förfalska en annans stil fordras allra minst att sjelf vara skrifkunnig, och Armand kände icke Denise’s förmåga i den ädla skrifkonsten, men hade icke mycket förtroende till kammarjungfrurs i allmänhet, hvad denna kunskap beträffade.

Dock, hvad betydde det? I Paris är kanske ännu mindre än annorstädes brist på kopierings-snillen, som arbeta både för egen och andras räkning, och kammarjungfrur äro ofta mindre rådlösa än annat folk. Det är icke för roskull Molière och Beaumarchais gifvit dem snille och talang på deras husbondfolks bekostnad.

Armand, föga nöjd med kammarjungfruns historia nästlidne gårdag, var det ännu mindre med markisinnans denna dag. I den förra framstod han visserligen såsom en simpel förfalskare, men denna beskyllning ansåg han sig utan svårighet kunna tillbakaslå. Deremot skyldrade han i den sednare såsom en narr och det i dubbelt hänseende, och denna fläck, förutsatt likväl att historien vore sann, fann han omöjlig att aftvå.

Icke under då, om vår hjelte grubblade och tankfull följde betjenten.

Utkommen i farstun stördes han i sina tankar af denne som med ryggen i bågform yttrade följande:

“Monsieur! det var ledsamt att ni icke tog er kappa med er upp, så att jag fått värma den innan ni tager den på er ... det är en förskräcklig väderlek i dag.“

“Min kappa?“ förvånade sig Armand, som i alla sina dar aldrig nyttjat ett sådant plagg.

“Ja visst, monsieur, ty jag tar för gifvet att ni inte gått ut i sådant väder utan öfverrock, eller har ni verkligen ingenting annat än den der tunna blusen? ... Jag ber om förlåtelse, men det är något försigtigt och kunde ha farliga följder.“

“Icke för den, som är van, monsieur.“

“Ni skulle vara van att gå i blus?“ satte betjenten i fråga och blinkade dervid såsom en slipad och i hemligheter härdad betjent brukar blinka; “monseigneur ursäktar väl att jag vågar tvifla på det?“

Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå att han genomskådat masken, för den händelse att denne skulle vilja sträcka anonymiteten ända derhän att gå utan att ge drickspengar.

“Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att drifva gyckel med mig!“ ropade Armand förargad, ty han misstänkte verkligen betjenten för en sådan djerfhet.

“Bevare mig gud för det!“ ropade denne, tagande förskräckt ett steg tillbaka.

“Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var för slag?“ fortfor Armand.

“Herre min gud, jag trodde att betjenten, som väntar er utanför porten, bar er kappa.“

“Betjenten! ... hvilkens betjent?“

“Er naturligtvis ... jag tyckte till och med att det var två.“

“Två? ... ni säger, att det var två betjenter som väntade på mig?“

“På hvem skulle de annars vänta?“

“När såg ni dem?“ frågade Armand, som nu började bli uppmärksam.

“Jag var för en stund sedan nere i porten och öppnade den.“

“Och då såg ni?“

“Två personer, som stodo utanför och dem jag ej kände.“

“Och desse sade att de voro mina betjenter?“

“Nej, och icke heller hann jag fråga dem, ty de drogo sig hastigt tillbaka ... Men jag tog för gifvet att ...“

“De drogo sig tillbaka, säger ni?“

“Ja, monsieur.“

“Och hastigt?“

“Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte se dem mera ... Monsieur finner således att ...“

“Men har icke den herrn, som nyss kom, betjenter?“

“Baronen? ... visst har han det ... men inte var det hans, för dem känner jag nog.“

Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan och tittade derigenom, men han såg ingenting annat än den tjocka ogenomträngliga dimman.

“Bonjour, monsieur!“ sade han efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf och gick derefter utför trapporna.

“Bon“ kom visserligen fram på betjentens läppar, men “jour“ sväljdes, ty hans högra hand, som enligt gammal vana framräcktes, fick emot vanan ingenting.

Han gjorde en grimace som tycktes säga: “Gud bevare oss från sådana prinsar!“ eller “ges det väl någon onyttigare varelse på jorden än en snål prins!“

Betjenten, hackande tänderna lika mycket af köld som af förargelse, lemnade snart farstun.

Dagen hade börjat olyckligt för honom. Först hade han varit höflig för ingenting och sedan hade han för samma betalning kanske förstört sin helsa.

När Armand, i hvars öron det der “bon“ klingat ganska hemskt, kommit ned i portgången, fann han portvaktaren stående utanför dörren till sin portkammare, fullt ut om ej mera ödmjuk och bugande än betjenten.

Dennes förra goda tanke om den förmente prinsen hade således äfven transpirerat till portgången.

“Befaller monsieur att jag öppnar porten?“ frågade denne med ett leende allra minst värdt en franc.

Armand stod tigande med högra handen om hakan, lik den som söker ett förnuftigt beslut. Ingen tror kanske hvad det är nyttigt att taga sig om hakan, isynnerhet för den som icke har snusdosan att rådfråga.

“Ni har säkert en god syssla, monsieur portvakt?“ frågade ändtligen Armand, tagande handen från hakan, hvilket bevisar att han fattat sitt beslut.

“En förträfflig syssla, monsieur“, svarade portvaktaren, “den bästa man kan önska sig ... bara förnämt folk som går ut och in, upp och ned ... deraf följer att det alltid vankas hederligt med drickspenningar åt portvaktaren ... jag bedyrar, monsieur, att det sällan är någon som ger mig mindre än en franc för mitt besvär att öppna porten ... Merendels får jag två, ja till och med fem ... det blir en vacker inkomst det på året ... Men det behöfs också, monsieur ... man har en talrik och fattig familj, åtta personers dagligt hushåll, monsieur, och om det icke funnes personer, hertigar och prinsar, monsieur, som understundom, ja ganska ofta gifver mig en och annan louisd’or, så skulle det ...“

“Och ni bor förmodligen bra också?“ afbröt Armand portvakten, hvilken hade ett vida mer populärt och lättfattligt framställningssätt än sjelfva betjenten.

“Åjo, går väl an“, svarade portvaktaren; “kanske det roar monsieur att se hur en arm syndare bor“, tillade han, i det han med en djup bugning öppnade dörren till kammaren; “så får jag kanske den äran, den nåden att visa er min hustru.“

“Det skall bli mig rätt angenämt att få se henne“, ljög Armand, som hela tiden sett hennes knotiga ansigte genom glasrutan på dörren och var belåten med hvad han redan sett.

Armand steg in i rummet och skådade omkring sig derinne. Han begrep icke huru ett åtta personers hushåll kunde rymmas i denna kammare, så framt icke portvakterskan finge gälla för sju, hvilket hon nog såg ut för att göra.

“Kammaren är just icke mycket lång och inte mycket bred heller“, menade portvaktaren; “men så är den så mycket högre.“

“Och ett stort fönster med hvitt vackert glas uti“, anmärkte Armand, som företrädesvis riktade sina ögon dit.

“Näst ett par goda ögon behöfver en portvaktare två goda fönsterrutor“, förklarade portvaktaren.

“Naturligtvis ... Förlåt, madame! vore det möjligt att få tända en cigarr?“ frågade Armand sin husliga värdinna.

“Tusen, monsieur, om ni behagar“, svarade hon, hastande till en bundt tändstickor, som stod på spiskanten.

Armand förde handen först i sin ena ficka och sedan i den andra.

“Hvad är det!“ skrek han till och drog ut den tomma handen; “sådan förargelse! ... jag har tappat mitt cigarrfodral.“

“Herre min gud! det var kanske ett dyrbart fodral!“ ropade portvaktaren och hans hustru nästan med en mun.

“Åja så der ... jag hade icke velat förlora det för femtio francs ... stommen var af silfver med små guldstift uti.“

“Silfver med guldstift!“ ropade det deltagande portvaktarfolket.

“Om betjenterne fått tag uti det ... tro mig, monsieur, en sådan pjes lemnar ingen tillbaka“, erkände hustrun fritt och otvunget.

“Nej, jag kommer ihåg nu“, sade Armand: “innan jag gick in genom er port, tog jag upp fodralet och lade deruti en halfrökt cigarr ... derefter stoppade jag fodralet tillbaka i min ficka, såsom jag trodde åtminstone, ehuru det är mera troligt att jag stoppat galet och släppt det på gatan.“

“På gatan?“

“Då är det förloradt, ty sedan monsieur kom in, ha säkert flere personer gått förbi huset.“

“Men det är också möjligt att ingen sett det för den tjocka dimmans skull“, trodde Armand.

“Det vore, min själ, inte omöjligt!“ medgaf portvaktaren med ljusnande ansigte; “man kan knappast se något på en alns afstånd ... Tänk om det låge qvar!“

“Nå hvad står du och tänker efter!“ skrek hustrun till sin man; “ut med dig och leta! ... har du inte ben, har du inte armar? ... ut med dig! ... himmel! sådan man jag har! ... en man, som bara tänker!“

Dervid knuffade hon sin käre man ut i farstun. Det syntes tydligen att hon var för portvaktaren hvad portklappen är för porten, nämligen på en gång slående och oskiljaktig.

“Monsieur!“ ropade Armand efter honom, “jag minnes att jag stoppade ned fodralet midt framför ert fönster ... leta der mycket noga, ty om jag tappat det, så måste det bestämdt ligga der.“

“Ja, ja!“ skrek portvaktaren, hastande ut på gatan med oförminskad fart, ty, ehuru fri från hustruns näfvar, förföljdes han ännu af hennes röst, och en sådan röst kan nog sätta ben under en arm dödlig.

Armand hastade deremot fram till fönstret och lutade ansigtet mot rutan.

Portvakterskan följde honom till fönstret, synbarligen föga nöjd med den plats han tagit.

“Jag har icke mycket hopp om att ni återfår det“, sade hon, “ty betjenten var nyss ute på gatan.“

“Jaså“, svarade Armand, utan att ändra ställning.

“Men att monsieur går så der klädd, fast det icke är karnevals-tiden“, anmärkte portvakterskan leende.

“Hvarför skulle jag icke det?“ yttrade Armand, ansträngande sina ögon för att se genom dimman.

“Åh“, svarade portvakterskan, “vi äro väl inte så blinda heller ... hvarför skulle vi vara blindare än andra? ... Ni tar väl inte illa upp, i fall jag hädanefter säger monseigneur, i stället för det simpla monsieur?“

Under det hon sade detta, gjorde hon nigning på nigning och det med mycket buller, förmodligen för att draga Armands uppmärksamhet från fönstret.

“Ah, nu ser jag er man!“ ropade Armand, “nu håller han på att leta framför fönstret.“

“Stackars gubbe! se hur han kryper“, yttrade portvakterskan; “men att det är förgäfves, det anar jag“, tilläggande derefter för sig sjelf: “om han nu bara kunde stoppa det hos sig så, att den andre inte märker det.“

Såsom vi höra, misströstade icke portvakterskan att hennes käre man skulle hitta skatten, men hon fruktade blott att dess rätte egare skulle återfå den.

Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands ögon följde icke den på gatan trefvande portvaktarens rörelser. Deremot följde han med mycken uppmärksamhet rörelserna af tvänne skuggor, som från olika håll närmade sig skattsökaren.

Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas ansigten, som helt och hållet höljdes af dimman. Men det märkte han att samma skuggor, när de kommit så nära portvakten att de nästan vidrörde denne, vida hastigare drogo sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno.

Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår hjelte, ty han vände sitt ansigte från fönstret och denna vändning tillskyndade honom ett hjertligare leende från portvakterskans läppar.

Efter en stund återkom portvaktaren med ett bedröfvadt ansigte.

Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika bedröfvad som han. Denna gång var det likväl ingen förställning, ty förtrytelsen förenade sig med bedröfvelsen.

“Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som har fiskat upp det“, utbrast portvakterskan.

“Och jag som alldeles förstört mina pantalonger!“ knarrade portvaktaren med en ömklig blick på vår hjelte, viljande dermed låta förstå att fall gifvas, då hittelön kan komma i fråga, äfven om ingenting hittas.

“Mina vänner!“ sade Armand, “låtom oss icke längre tänka på det der lapprit!“

“Lapprit?“ upprepade portvaktaren; “ett par splitter nya pantalonger! ... o min gud!“

“Monseigneur tycker nog att det är lappri, han“, inföll portvakterskan; “men gubben min var så glad öfver sina pantalonger, ty han hade fått dem af mig på sin femtionde födelsedag ... När var det den firades nu? ... jo, för fjorton dar se’n ... Herre min gud, hvad tiden går fort!“

Vaktmästarens hela kostym såg snarare ut för att hafva varit en gåfva på det lyckliga parets brölloppsdag.

“Såg ni inga menniskor ute på gatan?“ frågade Armand sin värd.

“Åjo, visst var det ett par karlar.“

“Kände ni dem?“

“Nej, monseigneur ... Gud vet hvad jag skall få på mig om söndag!“ jämrade sig portvaktaren, som bestämdt föresatt sig att vinna ersättning för det förlorade cigarrfodralet.

“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med dina klagovisor“, bestraffade honom hustrun; “tror du väl att monseigneur vill att du skall förlora det ringaste? ... ack nej, det vill han visst icke.“

Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans trösteord, lyssnade blott till sina tankar, och dessa sade till honom följande: Dessa karlar, som posterat sig utanför detta hus, vänta på ingen annan än dig, och om de just icke äro desamma som föregående natt legat i din trädgård, hafva de åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och deras anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för onda anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig så stark och modig, ovilkorligen måste komma till korta mot tvänne beväpnade och beslutsamma bofvar, till följd hvaraf det vore högeligen dumdristigt att ensam och obeväpnad begifva sig ut på denna gata.

“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den omtänksamme portvakten, som härledde den unge mannens tankfullhet från förlägenhet i den vägen.

“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands oväntade svar på portvaktarens fråga.

“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke känna den gudsmannen!“

“Går han ofta hit?“

“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade portvakterskan.

“När var han här sednast?“

“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick ju kort förrän ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom i porten, tycker jag.“

“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla äro de så hederliga och frikostiga emot oss.“

Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick, lemnade sin plats vid fönstret och började promenera på golfvet; men hans blick på portvaktarens väggur sade honom att han icke hade lång tid att promenera på, emedan han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och ganska aflägsen trakt af staden.

“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade han sin värd.

“Någon vagn?“

“Som höll i grannskapet af detta hus?“

“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er vagn, monseigneur?“

“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“ erinrade sig Armand.

“Hvarför just der?“

“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“

“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“

“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många gånger?“ yttrade Armand med ett leende, som om möjligt ökade portvaktarfolkets goda tanke om hans person; “jag förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“

“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade portvaktaren; “befaller ni att jag går upp för att hemta ned den?“

“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt behöfs det icke, efter jag alltid bär en sådan hos mig.“

“Och som passar till låset?“

“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni följer mig genom trädgården, ty annars kan jag gå vilse i dimman och dränka mig i någon af dammarne.“

“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig lycklig att kunna vara er till tjenst!“

“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i farstun.

“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“, hviskade portvakterskan i sin mans öra.

“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka och satte sig i rörelse.

Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte lyckligt öfver de små broarne och genom häckarne, men hvilka dimman hindrar oss att beskrifva.

“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste vägvisaren. “Och ni är säker på att ni har er vagn utanför?“

“Visst är jag det.“

“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom porten, “är vagnen der?“

“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade Armand.

“Det är obegripligt att man icke svarar“, menade portvaktaren.

“Kan ni begära att man skall höra i en sådan dimma?“ yttrade Armand.

Portvaktaren såg förvånad på vår hjelte, ty han hade aldrig förut hört att dimman lägger sig på örhinnorna.

“Nyckeln passar icke, jag har tagit orätt nyckel“, sade Armand; “men det gör ingenting ... Var god och lägg er på fyra fötter.“

“Hvad!“ ropade portvaktaren, “skall jag lägga mig ...“

“På fyra fötter!“

“Fyra fötter? ... men, monseigneur ...“

“Begriper ni då icke att jag måste stiga på er rygg, för att kunna komma upp på muren?“

“Visserligen är det beqvämare ... men ... men, monseigneur ...“

“Se så, låt det gå fort nu bara“, befalde monseigneur, tryckande ned portvaktaren mot marken.

“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i det han, liggande fyrfota, sträckte på armarne och benen så mycket han förmådde, under det att han höjde ryggen, så att denna liknade ett brohvalf, allt i den berömvärda afsigten att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt.

Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet upp på muren.

“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren, i det han återtog sin tvåfotade ställning.

“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand.

“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan, om man också bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade portvaktaren, som tog till så att han kunde låta pruta med sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva det.

“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast går upp till markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt mig öfver trädgårdsmuren, så ger hon er på ögonblicket mera drickspengar än ni förut fått på hela året ... Farväl nu, min hedersvän, och helsa er hustru!“

Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena.

“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo i Rossinis opera, stod portvaktaren med framräckt hand. Men som hoppet är det som sist lemnar menniskan, äfven när det är som befängdast, så började ifrågavarande menniska att småningom återhemta sig och med detsamma införlifva sig med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han väl kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så stora som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, och hvilket visst icke vore att förakta.

Lugnad återvände han derför genom trädgården och återsåg snart sin kära portgång.

Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför. Portvaktaren igenkände genast markisinnans vagn, och som han deraf drog den slutsatsen att hon ämnade åka ut, fick han brådtom och ilade med en ynglings raskhet uppför trapporna till första våningen.

När han kom in i salen, såg han att han verkligen kommit i grefvens tid.

Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till Tuilerierna, stod midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru, hvilken just höll på att hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans skuldror.

Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i hand och färdig att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent höll utvecklad bakom hans rygg.

“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“, började portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var att förlora; “han befalde mig berätta nådig markisinnan att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och att jag derföre skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“

Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten stirrade förvånade på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt, ty han hade icke hemtat andan, sedan han tog första trappsteget.

“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten hemma“, fortfor portvaktaren, “men jag lade mig på fyra fötter, jag, och allt gick som en dans, må markisinnan tro ... Men det var sannt, monseigneur har glömt qvar ett cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han med en misstänksam blick på betjenten.

“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan.

“Han är drucken“, menade baronen.

“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig markisinnan“, fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur mig säga.“

“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem menar ni med monseigneur?“

“Honom som jag hjelpte öfver trädgårdsmuren och som jag låg på fyra fötter ...“

“Har då karlen förlorat förståndet!“ ropade markisinnan.

“Kan ni då icke säga hvad det är för en monseigneur ni menar?“ frågade baronen.

“Samma monseigneur som för en stund sedan var uppe hos markisinnan“, svarade portvaktaren.

“Har någon monseigneur sökt mig i dag?“ frågade markisinnan betjenten.

“Icke det jag vet, madame“, svarade betjenten, “så framt inte ...“

“Ja, det var just ni som sade att det var en monseigneur“, inföll portvaktaren, vändande sig till betjenten; “ni sade det åt min hustru dernere i portgången ... Hvar hittade ni det der cigarrfodralet med silfverstommen och guldstifterna?“

“Tig!“ befallde markisinnan sin outtröttlige portvaktare, “tala ni, Gaudin! hvad betyder allt det här? hvem menar han med monseigneur?“

“Jag tror nästan att han menar den der unge mannen, som nyss gick härifrån“, svarade betjenten.

“Hvad för slag! ... den unge arbetaren! ... Är det honom ni kallar för monseigneur?“ frågade markisinnan skrattande.

“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“ tillade baronen, likaledes skrattande.

“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en förändring i fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det var då bara en simpel arbetare ... o min Gud! ... bara en simpel arbetare?“

Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva en trognare representant än i portvaktaren vid detta tillfälle. Också hvart han vände sig, såg han endast leende ansigten, men intet hopp om drickspengar.

“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som lät honom klifva på min rygg!“ klagade portvaktaren nästan gråtande.

Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han måste hålla sig för magen. Men både markisinnan och baronen blefvo i en hast alvarsamma.

“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han i trädgården?“

“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, den uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till porten och att han gått denna väg många gånger förut, den bofven!“

Markisinnan blef gulgrön i ansigtet.

“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade baronen med djupa rynkor i pannan.

“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när vi kommo till porten, hvilken var låst, tvang han mig att lägga mig på händerna, och så steg han upp på min rygg och från min rygg upp på muren, den nidingen!“

“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och baronen, vexlande dervid med hvarandra en blick, obegriplig för de öfrige.

“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar, och derefter hoppade han ned.“

“På gatan?“

“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära och förarga mig ... men vänta, vänta bara!“

“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande tänderna.

“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare, hvarefter hon med en blick af gränslöst raseri vände sig mot fönstret, förmodligen för att dölja sin sinnesrörelse för de andra.

Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för andras qval än för sitt eget, så skulle han kanske kunnat trösta sig med den hämnd han, ehuru omedvetet, utkräft på dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg ingenting annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru, som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första våningen mot den storm, som väntade honom i portgången?

Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den sköna markisinnans hus.

Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand Cambon.

Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins, ja, kanske större än att vara en verklig.

Tjuguandra kapitlet. Madeleine-kyrkan.

En fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand Cambon infunnit sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières hus.

Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva fått bud ifrån bankirens brorsdotter.

Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var dock ännu så tät, att Armand ansåg sig böra fatta posto framför sjelfva porten, på det att budet, som han väntade, desto lättare skulle blifva honom varse.

Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan, dels för att erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon ånyo kunde behöfva den, dels för att få fullständig upplysning om hvad medel man begagnat för att förtaga verkan af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela henne hvad som händt honom sjelf, sedan han sist såg henne, emedan han var fullt öfvertygad att markisinnan hade del i de tvänne särskilda stämplingar, för hvilka han varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen.

Dessutom kände han ett innerligt behof att försona det fel han begick, när han vid afskedet dagen förut tryckt och kysst hennes hand på ett sätt, som naturligtvis måste såra en sådan flicka som Adelaïde.

Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott sig läsa i hennes ansigte, hade sedan dess följt och icke lemnat honom ens under de äfventyr, hvaruti han det förflutna dygnet varit invecklad.

Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste uppmärksamhet på sig sjelf och den djupaste vördnad för henne. Med ett ord, allt skulle bli så bra och godt igen eller, rättare sagdt, lika främmande och hopplöst som förr.

Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan, han alltid den fattige och föraktade arbetaren.

Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt skulle ock den känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget, ren som svanen, men tystare än han, tills den dött i det moln, hvari den lefvat.

Buller af vagnshjul och hästfötter störde Armand i hans romantiska betraktelser.

Som han för dimman ännu icke såg hästarne eller åkdonet, så drog han sig närmare intill porten. Snart började både hästar och åkdon blifva synliga, och Armand fick tillfälle att betrakta dem på nära håll, ty vagnen höll just framför bankirens port.

Väntande att någon skulle stiga utur denna vagn, drog sig Armand några steg åt sidan. Men ingen steg ur vagnen, och icke heller syntes någon betjent som kunde öppna vagnsdörren.

Kusken, en ståtlig monsieur i rikt livré, satt orörlig på sin bock, småsvärjande öfver dimman. Vår hjelte beundrade de höga och stolta hästarne samt den ofantliga vagnen, för hvars inköpspris man skulle kunnat tillhandla sig snart sagdt ett helt qvarter inom Ladugårdslands- eller Catharina-församling i Stockholm.

Armands beundran afbröts af ett nytt buller från en annan vagn, hvilken äfven snart visade sig, stannande efter den första och nästan lika prydlig som den. Också den sednares vagnsdörr förblef tillsluten.

En tredje vagn och strax derpå en fjerde kommo, stannade och höllo efter hvarandra.

Derefter blef det någon stund tyst på gatan.

Armand blef orolig och ämnade just fråga någon af kuskarne, hvem eller hvilka skulle åka i de fyra vagnarne, då porten till bankirens hus knarrade på sina gånghakar och tvänne betjenter i samma livré som den förste kusken utträdde på gatan, närmande sig den första vagnen, hvars dörr de öppnade.

Vår hjelte smög sig fram för att bättre kunna se, ty allt visade sig för honom som genom ett hvitt flor.

Han såg tvänne personer uppstiga i den främsta vagnen. Den ene var en herre, hvars ansigte han ej kunde urskilja, men han tycktes ej heller mycket bemöda sig för att se det, emedan hans blickar uteslutande sökte den andra personen, en qvinna, som bar en hvit slöja nästan lika lång som hon sjelf. Slöjan var likväl kastad bakåt, så att den föll ned på ryggen utefter kappan af mårdbrämad svart sammet.

Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte, under det hon uppsteg i vagnen.

Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning, som ville undfalla hans mun, och drog sig derefter hastigt tillbaka.

Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som vidare passerade. Det var först när den sista vagnen, efter att hafva upptagit dem som deruti skulle åka, körde från porten, som han någorlunda återkom till sig sjelf.

Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde äfven hans fötter samma väg som de.

Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större hus vid samma gata och icke långt ifrån Saint-Honoré. Armand nalkades den sista vagnen.

“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken.

“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne.

“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand.

“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens något snäsiga svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“, tillade han, “ty han slår, och ni kunde råka illa ut för bakbenen.“

“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter han gick förbi vagnarne, vek af åt venster in på rue Saint-Honoré, följde denna gata och befann sig snart på Madeleine-platsen.

Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och December-solens klara, om ej just så varma strålar föllo på den vackra Madeleine-kyrkan, till sitt yttre en trogen afbild af de tempel, som i en forntid prydde Hellas’ minnesrika jord.

Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka.

“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom.

Armand vände sig om och mötte för andra gången på denna dag monsieur Albert.

“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag gick just och tänkte på er.“

“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand tankspridd.

“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni illa?“

“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“

Det var vigt att skylla på dimman.

“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert nu“, anmärkte Albert ganska riktigt.

Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade öfver Armands själ.

“Hvad önskar ni, monsieur Albert?“ frågade den sednare.

“Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken jag berättat hvad ni sade mig i morse.“

“Och han?“

“Blef naturligtvis lika orolig som jag ... Men ni kom icke att säga mig hvem det är som spionerar på oss.“

“Jag fruktar för den der presten, som bor i mitt grannskap, den der så kallade broder Bredôt.“

“Den der, som ni förut en gång talat om?“

“Densamme.“

“Nå?“

“Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende ... Undrar just om han är hvad han synes vara.“

“Ni tviflar på att han är prest? ... Men efter hvad jag vill minnas, så har ni beskrifvit honom såsom en figur med vidrigt ansigte och lömsk uppsyn.“

“Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.“

“Morbleu! hur kan ni då tvifla på att han är prest?“

Detta omdöme af Albert förefaller läsaren kanske något för skarpt; men säkert är att de fulaste karlar, man möter på gatorna i Paris, äro prester.

Den svarta, oformligt långa och vida rocken, i förening med den lågkulliga och bredbårdade hatten bidrager icke heller till figurens försköning.

Vi frågade en gång en fransman, hur det kom till att alla prester i Paris med få undantag äro så fula, emedan det föreföll oss som om man med flit utvalde de fulaste till detta stånd.

“Det är för de arma qvinnornas skull“, svarade fransmannen, “ty fan sjelf kan ej vara farligare än en vacker prest.“

“Men“, invände vi, “detta öfverensstämmer föga med den katolska kyrkans idé, som förnämligast går ut på att imponera på de yttre sinnena och derför måste sträfva efter möjligaste skönhet i formen.“

“Nå, då är det derför att endast fula karlar vilja bli prester“, sade han, “för att genom den svarta rocken vinna den lycka, som skulle sky för deras blotta ansigte ... den svarta rocken, som förefaller oss karlar så obehaglig, har deremot en elektrisk verkan på damerna.“

“Enligt er, skulle således hela den katolska kyrkan endast vara till för qvinnornas skull“, anmärkte vi.

“Ja visst“, svarade fransmannen; “katolska kyrkan existerar icke blott för damernas skull, utan äfven genom dem. Utom dem hade vi alla för längesedan varit hugenotter eller protestanter.“

Vi lemna osagdt huruvida fransmannen hade rätt.

“Jag misstänker emellertid den der brodern för att stå i beröring med mördare“, yttrade Armand, “och säkert är att jag en gång sett honom i sällskap med en ficktjuf.“

“Jag vill minnas att ni äfven berättat det.“

“Då kommer ni också ihåg den der källaren, som jag upptäckt bredvid vår“, sade Armand, “och hvaruti fanns guld och silfver ... Jag trodde först att allt det der var deponerad egendom; men nu ...“

“Nu?“

“Nu vill jag våga min hals på att det är tjufgods och att broder Bredôt är den drake, som rufvar derpå.“

“Minsann det låter otroligt.“

“Det vore kanske i sin ordning att meddela en poliskommissarie vår upptäckt“, föreslog Armand.

“Är ni galen!“ utbrast Albert.

Armand såg förundrad på monsieur Albert.

“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning, börjad med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som ligger bredvid, eller tror ni kanske att den helige brodern, när han råkat i polisens klor, skall lägga fingrarne emellan, hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger han, det kan ni vara säker på.“

“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes mig afskyvärdt“, förklarade Armand.

“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“, svarade Albert.

“Och det stackars folket som förlorar sin egendom, sitt guld och silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“ frågade Armand, som icke vågade disputera med Albert i politiken, med Albert, som var Ledru Rollins och Louis Blancs högra hand.

“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade Albert, “är mindre att beklaga än det folk, som icke har en bit bröd att äta, och det är just för detta folk som vi arbeta ... Jag skulle till och med kunna bevisa att det är en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att uppoffra något för dem, som ingenting ega.“

Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en stor beundrare af S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa ganska mycket.

“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se tjufven på galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan ske på annat vilkor än att ni och jag måste göra honom sällskap, då afstår jag gerna från detta nöje.“

“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena utan att riskera det andra“, menade Armand, “nämligen att så fort ske kan flytta vapenförrådet till annan lokal.“

“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka på, under det ni är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser i morgon?“

“Jag reser i dag, helst i dag“, svarade Armand med liflighet.

“I dag? ... så mycket bättre ... Ni är då verkligen färdig att resa i dag?“

“Ja, jag har numera ingenting här att göra“, yttrade Armand med en sorglig ton och en lika sorglig blick på Madeleine-kyrkan.

“Ledru Rollin skall bli glad, när han får höra det.“

“Och jag också, när jag väl en gång är härifrån“, suckade Armand.

“Hvart går ni nu, monsieur Armand?“

“In i kyrkan.“

“Lycklig ni, som har tid att gå i kyrkan!“ yttrade Albert leende.

“Mycket lycklig“, medgaf Armand, också leende, ehuru mindre gladt än Albert.

De begge konspiratörerne togo afsked af hvarandra, hvarefter Armand närmade sig den höga trappan, som leder upp till ifrågavarande kyrka, nedanför hvilken flere lysande ekipager höllo.

“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han till en af kuskarne.

“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken.

“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“

“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“

“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“

“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en viss andakt, som röjde att han hade sitt stall inom Faubourg S:t-Germain.

Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina frågor, hvilka följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades kanske att den han frågade, mindre väl underrättad om verkliga förhållandet, skulle åtminstone för tillfället gifva någon näring åt det bedrägliga hopp, som aldrig lemnar menniskan.

Armand intog första steget af trappan och vände sina ögon mot Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan förrän han återsett de fyra vagnarne. Kanske hoppades han att den, i hvilken hertigen åkte, skulle köra omkull och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen.

För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig äkta förening knytes i Frankrike, berätta vi följande:

Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar ett äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor, som å ömse sidor äro gjorda och antagna. Med berörde kontrakt, vederbörligen undertecknadt af kontrahenter, giftoman och vitnen, infinner man sig hos mairen, som på porten till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som önska gifta sig.

Detta anslag skall stå minst fjorton dagar, efter hvilken tid, men icke öfver året, kontrahenterne ega att ånyo inställa sig hos mairen, som, i fall något jäf mot äktenskapet under anslagstiden icke blifvit anmäldt, uppläser för de trolofvade några paragrafer ur Code civil rörande äktenskapet och derefter förenar dem medelst en för tillfället lämplig lyckönskan, hvarefter giftermålet är vederbörligen ingånget.

Vill man sedan, hvilket visst icke är nödvändigt, derå vinna kyrkans sanktion, så far man från mairen till närmaste kyrka.

Det är till det mesta endast förnämt och rikt eller också presterskapet mycket hängifvet folk som begagnar den kyrkliga ceremonien, och som detta slags folk icke utgör majoriteten af nationen, så sakna de flesta äktenskap den presterliga välsignelsen och följaktligen äfven Guds, såsom bigtfäderne vilja påstå, men skriftebarnen icke erkänna.

Det råder mycken otro inom den katolska kyrkan, men rättvisan fordrar erkänna att denna otro förnämligast gäller presterskapet, hvars lära man sedan den första stora revolutionen börjat skilja från Guds och hvars lefverne alltjemnt gifvit stöd åt denna skilnad.

Armand, hvars blick länge irrat öfver Madeleine-platsen, fäste sig slutligen vid en prydlig vagn, som stannade nära det jernstaket som omgifver kyrkan. Ur denna vagn stego en herre och en dam.

Armand återsåg i den förre baron Saint-Bris och i den sednare markisinnan d’Estelle. De gingo uppför trappan och snuddade förbi vår hjelte, som med ovilkorlig rysning mötte deras blickar. Begge sågo icke eller låtsade icke se honom.

Armand följde dem med ögonen tilldess de försvunnit genom kyrkporten, hvarefter hans uppmärksamhet riktades mot den basrelief, som pryder frontonen på kyrkan.

Denna basrelief föreställer den botfärdiga Magdalena af hvilken kyrkan har sitt namn.

Magdalena ligger på knä vid frälsarens fötter, bedjande honom om syndernas förlåtelse, hvilken hon också erhåller. På venster om frälsaren står Hämndens ängel, tillbakadrifvande de sju hufvudsynderna som följa Magdalena; på höger visar sig Medlidandets ängel, ömt betraktande den ångerfulla synderskan. Uppdragen att framkalla Rättvisan, låter han i stället nalkas Oskulden, stödd af Tron och Hoppet. Kärleken, sysselsatt med vården om tvänne barn, kan ej följa sina systrar, men han anvisar med en blick den plats, som i de himmelska boningarne är förvarad åt den segrande dygden, under det att en annan ängel emottager den frommes själ, uppstigande ur grafven, och visar denne det eviga lifvet, så ljust och herrligt på andra sidan grafven.

Huruvida Armand gjorde någon jemförelse emellan den botfärdiga, han såg på frontonen, och den obotfärdiga, han sett gå in i kyrkan, eller om han i öfrigt beundrade den yttre arkitekturen af kyrkan, veta vi icke; men att denna är beundransvärd, det vet hvar och en som en gång sett den.

År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på ifrågavarande plats, och derpå arbetades ända till 1789, då arbetet, som redan kostat två millioner, afbröts.

Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen erkände, tyckte att det var nog med de två millionerna, och detta tycke var kanske icke så oförnuftigt.

År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för att deraf göra ett tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti borde inställas statyerna af de krigare, som offrat flitigast åt den grymmaste och blodigaste af alla gudinnor.

För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag, bland hvilka det af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne började med att nedrifva allt hvad som redan var färdigt så när som på peristilens åtta kolonner.

Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de flesta af pelarne till Ärans tempel, när restaurationen, efter att med främmande bajonetter hafva bortjagat Äran och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens förändring till en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef begrafven under peristilen.

Verket fulländades dock i likhet med hans plan och framstår nu efter så vexlande öden såsom en herrlig afbild af den antika byggnadskonsten.

Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är omgifvet af 52 fristående refflade pelare i korintisk stil, och sjelfva peristilen är formad af dubbla pelar-rader. Man kan knappast se något prydligare än denna façade.

I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti helgon stå; och dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från trenne glas-kupoler.

Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett mästerstycke, som i sitt slag icke lemnar något framför sig. Under peristilen hvilar arkitekten förbleknad, förmultnad. Hvad betyder det? Från hvarje nisch, hvarje kolonn, hvarje kapitäl strålar hans minne.

De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade sig på platsen; och Armand skyndade in i kyrkan.

Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen af en bländande prakt, ty hvilken rikedom af marmor och guld, statyer och målningar! Men den vördnadsbjudande högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom murarne af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker man fåfängt.

Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den sköna konstens blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes sköna land, och man tror sig vara i ett konstgalleri i stället för i en kyrka.

Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen afdeladt medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka skola påminna något om det inre af Fredens tempel i Rom; men de ända till slösaktighet anbragta förgyllningarne anstå lika litet den antika byggnadskonsten som den guldbroderade sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus.

Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade med marmorskifvor af olika färger och hvilka äfven stöta konstsinnet, dels derföre att de svära emot och genom sin tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels också för det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi aldrig kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne för att stärka dem.

Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som, sträckande sig genom skeppets hela längd, framställer åtskilliga episoder ur Magdalenas lif, troligtvis mera betydelsefulla i religiöst än i konstnärligt hänseende.

För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur Magdalenas lif måste vara mera hugneliga för den ångerfulla än för den oskyldiga. Högre såsom konstverk uppskattas den tafla, som pryder halfrunden, hvari kyrkans fond slutas. Denna målning, följande perspektivets alla lagar på konkav grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och Magdalena, denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför har konstnären grupperat de stora personligheter, som haft det största inflytande på kristna religionen från kyrkans äldsta tider ända till Napoleon, som emottog kejsarkronan af Pius VII.

Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert än majestätiskt, mera öfverensstämmande med de katolska ceremoniernas pomp och ståt, än med den frommes andakt.

Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att före kyrkans inredning inreddes under peristilen Vignons graf.

Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre prakten ingenting annat än högaltaret, som, ehuru det ännu är full dager, prydes af en mängd brinnande vaxljus, mellan hvilkas höga gyllene stakar stå hvita porslinskrukor med uppspirande röda och hvita blommor.

Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd.

Hvar och en kan redan deraf sluta till ett bröllopp mellan personer tillhörande den högre samhällsklassen.

Lågorna af de många vaxljusen, kämpande med solens strålar som skjuta in i kyrkan från glas-kupolerna, sprida ett gulaktigt sken öfver marmor-gruppen på högaltaret, denna äfven föreställande Magdalena, hänryckt blickande upp mot himmelen, med en ärkeängel på hvar sin sida, begge i en beundrande ställning. Denna grupp af Marachetti ställa vi högst bland kyrkans öfriga många konstverk.

Rundt omkring altarringen prunka förgylda karmstolar med himmelsblå sidendynor. De fleste af dem äro redan upptagna af personer, som icke kunna öfverraskas af gyllene karmar och himmelsblått siden.

Närmast och midt framför altardisken stå på en dyrbar hermelins-brämad matta tvänne bönstolar likaledes med förgylda karmar och blå sidendynor, från hvilkas hörn små guldtofsar prydligt nedhänga. Katolska kyrkan har minsann ett rätt vackert ameublement.

Framför hvardera af dessa tvänne bönstolar brinner på altardisken ett tvåtums vaxljus af minst halfannan alns längd.

På hvar sin sida om högaltaret står en trupp korgossar i hvita kåpor, hvardera anförd af sin bas. Den ene är Levasseur, förste bassångare vid franska operan, och den andre Lablache.

Det kan gå an att sjunga på ett bröllopp, när hvarje ton och troligtvis äfven hvar paus betalas med en louisd’or. Lablache, höljd i den hvita kåpan och sjelf bred och hög som ett kor, skymmer bort hela sin afdelning.

Utom de förnäma herrskapen, som innehafva de gyllene karmstolarne, finnes äfven mycket annat folk i den rymliga kyrkan, alla riktande sina blickar mot det festligt smyckade högaltaret och otåligt afvaktande det lysande brudparets ankomst. Må man dock icke föreställa sig att kyrkan i denna stund är helt och hållet upplåten till brölloppshögtidligheten.

Madeleine-kyrkan har åtta små kapeller, belägna vid sidorna och alla med hvar sitt lilla vackra altare.

På sju af dessa brinna, mer och mindre talrikt, smala vaxljus i svarta bleckpipor, som vårdas af svartklädda qvinnor. Det är likljus, brinnande för deras själar, som slocknat, när denna dag tändes, och för hvilka man på detta sätt tror sig bana vägen till Gud.

Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är det jordiska lifvet.

Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken af glädje eller sorg, men framför det stå tvänne personer, likaledes väntande, ehuru mindre på andras lycka än på sin egen, hvilket man ej må förtänka dem.

Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans insegel på det äktenskap, som de samma dag knutit inför mairen.

Men ingen af den talrika församlingen följer dem med sina blickar, ingen har för deras skull tändt vaxljus och bestrött altarstigen med blommor, ingen orgel skall spela, ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och med glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar och de tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva rättighet.

Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå, och en slöja af det gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud. Brudgummens svarta frack röjer bekantskap med place du Temple, der man köper endast gamla utslitna plagg, och hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar under den hvita bomullsvanten.

De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske skola de finna lyckan och sällheten utan att lysas af vaxljus, utan att vandra på rosor.

En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande deras tvänne vigsel-ljus. Efter honom framskrider den prest, som skall helga deras äktenskap. Hans blick är dyster, ty han beklagar kanske det öde, som denna dag hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret.

Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand bönstolarne för sig och sin brud. De knäböja. Kanske skola de möta himmelen utan att knäböja på himmelsblått siden.

Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder.

Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje hufvud vänder sig mot ingången för att fånga upp en blick af den annalkande bruden, hvars skönhet och rikedom man känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven nyfiken att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar sig ut i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det.

Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska nyfikenheten ända derhän att man springer för att se brudar, och icke heller vet man af det slags råhet, som hemma hos oss vid dylika tillfällen stör en ung oskyldig bruds ljufva blygsamma tankar.

Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just veta hvarför, önskat bana sig fram så nära högaltaret som möjligt; men vid grinden till det träskrank, som ungefär femton steg från den stora kyrkporten är upprest för att tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats derinnanföre, hade han genast blifvit hejdad af de personer, som före honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto utanför samma grind.

Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats, och han hade så mycket mindre skäl till ett nytt försök som deras rätt att stå skranket närmast var obestridlig.

Han måste således åtnöja sig med den plats han hade, tröstande sig med hoppet att åtminstone kunna vara en af de förste, som skulle få se brölloppståget vid dess inträde i kyrkan.

Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de personer, som omgåfvo honom, icke nöjda med att hafva afstängt honom från skranket, tycktes jemväl hafva för afsigt att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all möjlighet att se kunde blifva honom betagen.

Armand var dock icke den person, som så lätt kunde trängas från den plats han beslutit att bibehålla. Ehuru hans våldsamma omgifning utgjordes af högväxta och axelbreda karlar, dels bättre dels sämre klädde, vek han icke en hårsmån från sin plats.

“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene af dessa, en grof ful krabat med röda mustascher.

“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag trampar er ögonblickligen på den andra, om ni icke står stilla.“

“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden på mig“, anmärkte en annan, som, ehuru svartskäggig, likväl icke var vackrare än den förre.

“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva mig baklänges, borrar jag in dem ända till refbenen, s’il vous plaît!“ svarade Armand.

Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges öra och hviskade något till denne, som Armand icke kunde höra. De öfrige kringståendes öron närmade sig samma mun, liksom för att få del af hvad som sades.

Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom att hvad som hviskades endast kunde hafva afseende på hans person.

“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot mig?“ frågade han derför och det så högt att hans tvetydiga omgifning borde kunna höra det.

Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen.

“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“ ljuder en kraftfull stämma från kyrkporten.

Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne reslige schweizarne, som öppna brölloppståget och hvilkas trekantiga, grannt utsirade hattar och gyllene stafvar synas högt öfver allas hufvud.

Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från Schweiz, som fortfarande är resarnes fädernesland.

Till föga heder dock för detta den gamla frihetens hjelteland hafva dess hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva sig icke blott till det katolska presterskapets tjenare, utan äfven till det absoluta konungadömets drabanter.

Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden till skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand att blifva bland dem, som stå brölloppståget närmast.

Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med flere ordnar, leder sin brud vid handen. Brudskruden är naturligtvis af hvitt siden (moirée antique, det dyrbaraste af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda brabants-spets, är fästad under den krans af orange-blommor som pryder den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af myrten.

Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant, en daggdroppe, som, i stället för att sugas upp, suger i sig solstrålarne, för att sedan skicka dem afkylda, men lika klara till menniskans öga, hvilket på detta sätt kan tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas af dess strålar.

Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade klädningar som de franska. Men en gång i sitt lif bära de en drägt, som går upp ända till halsen, och det är när de stå brud.

Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke, som kunnat göra hundrade familjers lycka.

Armand, som icke är någon beundrare af siden och juveler, fäster sin blick vid brudens ansigte.

Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med klädningen snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom varse. Den blick, hon dervid skänker honom, har icke mer än tre sekunders varaktighet, men uttrycker icke desto mindre trenne på hvarandra följande känslor: förvåningens, föraktets och sist medömkans.

Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad, tager ett steg för att följa henne, utan att likväl begripa hvad han ämnade göra, men känner sig i detsamma fjettrad vid sin plats af flere händer, som med skrufstädets kraft bakifrån omfattat hans arm.

Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick på dem, som stå bakom honom; men ingen af dessa synes träffad deraf, under det att hans armar fortfarande äro fängslade.

Det är först när brölloppståget hunnit inom skranket och dess grind blifvit tillstängd som han återfår sin frihet.

Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till högaltaret, knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt vigselljus.

En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre silfverfat, på hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt. Korgossen tager de begge guldmynten, korsar öfver dem och niger i tvänne omgångar, hvarefter han värmer dem i ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der de blifva sittande under hela ceremonien.

I de smala ljusen på det mindre altaret n:o åtta sitta också mynt, men endast tvänne femsous-stycken. I förhållande till förmögenheten gifver dock det fattiga brudparet säkerligen mycket mera än det rika.

Orgeln tystnar.

Madeleine-kyrkans pastor, Duguerre, träder i sin fulla skrud inom altarringen. Duguerre, en af Frankrikes förnämste andlige talare, är en högväxt ståtlig man af femtio år, men han är märkvärdig äfven derför att han är den ende prest inom katolska kyrkan som är gift.

I sin ungdom var han militär, gifte sig tidigt och skulle med sin hustru resa till Westindien. Under resan förliste fartyget, och Duguerre, som trodde sig hafva förlorat sin hustru i vågorna, sörjde henne så djupt, att han öfvergaf militär-ståndet och blef prest.

Många år derefter inkommer ett fruntimmer i Madeleine-kyrkan och finner en förundransvärd likhet emellan predikanten och hennes man, hvilken hon äfven trott sig hafva lemnat på hafsbotten.

Man skrider till närmare förklaring och finner att man å ömse sidor sörjt förgäfves, och återseendets glädje är lika hjertlig som stor.

Men en katolsk prest får icke vara gift. Duguerre kan ej öfvergifva en hustru, som himmelen återgifvit honom: icke heller kan han öfvergifva Madeleine, som är ett af de största brödstycken inom franska kyrkan.

Huru allt detta slutligen sammanjemkades, känna vi ej; men Duguerre skildes icke från sin hustru, och Madeleine, som i Duguerre ännu eger sin herde, bjuder på lika vackra, men icke fullt så allmänt afhörda messor som förr, emedan damerna icke tro sig finna samma uppbyggelse i pater Duguerre’s predikningar som de förr funno, och hvilket torde gifva ett nytt stöd för nödvändigheten af det katolska presterskapets ungkarlslif.

Kyrkoherden börjar bröllopps-messan, i mycket öfverensstämmande med de lutherska vigselorden. Kanske äro dock mannens herravälde och hustruns undergifvenhet målade i bjertare färger än hos oss, ty det heter, att, liksom Christus är kyrkans öfverhufvud, så skall ock mannen vara hustruns, men att också mannen skall älska sin hustru, liksom Christus älskar sin kyrka.

Vidare får hustrun en påminnelse om att hon bör vara älskvärd som Rachel, vis som Rebecka och trogen som Sara.

Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens räkning, antingen derför att det icke finnes några tjenliga föredömen att anföra eller också för det att det icke anses löna mödan.

Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad öfver de nygifta, aflägsnar sig kyrkoherden, hvarefter tvänne andra prester träda inför högaltaret, och nu börjas den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar, bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett protestantiskt öga har svårt att vänja sig.

Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den herrliga sången från de tvänne körerna, som svara hvarandra.

Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans starka sida, och den hänrycker samma själ som kanske nyss förut med vämjelse vändt sig från den presterliga pantomimen.

När monsieur Levasseur uppstämmer sitt:

tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet.

Men när signor Lablache svarar med sitt:

då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud och det är som om marmor-grupperna rörde sig på sina piedestaler. Närmande sig under många nigningar de nygifta, framräcker presten mot dem den förgylda silfver-patén, hvilken de kyssa och derigenom besegla oupplösligheten af sitt förbund.

Derunder sjunger chören:

Det är slut på högtidligheten.

De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar.

De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja ännu på sina, ehuru kyrkan, hvad dem beträffar, en god stund förut uppfylt allan rättfärdighet.

De bedja ännu, antingen derför att fattigdomen alltid är rikare på böner än rikedomen, eller också bedja de för dem, hvilkas brölloppsfest äfven gjutit glans öfver deras.

En dag skulle de för sina barn kunna berätta, att på deras brölloppsdag hundratals vaxljus brunnit och att Lablache skakat dômen med sin väldiga stämma.

De jättelika schweizarne höja sina gyllene stafvar, och brölloppståget sätter sig i rörelse mot kyrkporten.

Trängseln utanför skranket börjar ånyo. Armand, som under hela högtidligheten trott sig finna att hans person mera än brudparet varit föremål för de närmast ståendes uppmärksamhet, låter sig icke heller nu tillbakaträngas, oaktadt flere förnyade bemödande.

Ännu en gång vidröres han af den frasande moirée-klädningen, ännu en gång möter han brudens öga, som, ungefär med samma uttryck som nyss, vänder sig ifrån honom.

Armand står med handen på hjertat och den bittraste sorg i anletsdragen.

Bruden, efter att hafva skridit förbi honom ett eller två steg, stannar hastigt och vänder sig om. Kanske ångrar hon den blick af förakt, hvarmed hon besvarat den unge mannens djupa smärta.

Armand lyfter sina ögon mot höjden, i det han med handen ger henne ett varningens tecken.

Bruden stannar, bleknar och rycker sin hand ur brudgummens.

Men i detsamma kasta sig de personer, som under hela ceremonien i kyrkan bevakat alla Armands rörelser, framför denne, så att han icke mera kan se hvarken bruden eller hennes omgifning.

Folkmassan tränger på; och medförd i dess hvirfvel, kommer Armand ändtligen ur kyrkan och det i samma ögonblick som de granna vagnarne aflägsna sig från platsen.

Armand qvardröjer några minuter på trappan, ett rof för många bekymmerfulla tankar. Slutligen går han ned på platsen och försvinner bland folket.

Klockan fem eftermiddagen är han på väg till Lyon.

Slut på förra delen.

Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande (innan/efter):

... dessa trenne sou.“ ... ... dessa trenne sous.“ ...

... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, somhiälfde ... ... ensam bodde, hvartill kom, att källaren, som hvälfde ...

... “Jaså, tvänne dagar å råd ... Hur mycket besvär har ... ... “Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har ...

... verkställare?“ ... ... verkställare.“ ...

... “Och huru hafva de uppfattat mästaren.“ ... ... “Och huru hafva de uppfattat mästaren?“ ...

... sina popularitet. ... ... sin popularitet. ...

... detta tillfälle har ban ingen bindel hvarken för kroppens eller ... ... detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens eller ...