FÖRSTA TIDSKIFTET. Slutet af år 1847. (continued 4)

Armand sökte, för att hemta sig, kasta en granskande kännarblick på de guld- och silfverarbeten, hvarunder toalettbordet dignade; men på silfverlocket af hvarje ask, vid guldproppen till hvarje kristallflaska såg han sirenens hvita fina fingrar, som han nyss slutit i sin hand och bränt med sina läppar till underpant af evigt slafveri. Han närmade sig den gyllene estraden, hvarpå sängen hvilade, för att öfvertyga sig om att denna krona bland möbler icke var af underbarare egenskap än alla andra af samma slag; men det första han drog undan den hvita silkesbefransade muslinsgardinen, studsade han, ty han tyckte sig i halfdunklet midt emot möta ett lefvande ansigte, som stirrade emot honom från sängens inre, och när han förvånad blickade upp mot sänghimmeln mötte han samma ansigte, samma stirrande blick.

Öfvertygad likväl att sängens spegelvägg och spegeltak endast återgifvit hans egen bild, dunkelt framstäld genom skuggallret, tryckte han med handen på sidenbädden, hvars svällande yta snart gaf efter för den. Han såg sin hand sjunka; men icke blott handen. Hela hans yttre och inre menniska följde med, hans planer för framtiden, faderns bild och moderns minne, hela hans fosterlandskärlek, hela hans ära, allt sjönk ned i den mjuka silkesgrafven och kunde icke stiga upp igen, ty skuggallret, som betäckte graföppningen, förvandlade sig småningom till verklighet, förvandlade sig till galler af jern, dem samvetsqvalen smidt och ingen ånger förmådde bryta.

Arme Ulysses! du har ingen Minerva, hvars gudahand sväfvar öfver ditt hufvud; ingen Penelope, som der borta på Itakas strand fuktar sin fruktlösa väf med saknadens blodiga tårar. Arme Ulysses! du är evigt fjettrad vid Kalypsos förtrollande ö!

Oförmodadt brytas några af trollburens galler, en dörr öppnas nära sängen och på boudoirens brokiga matta visar sig ett qvinligt väsende.

Är det Kalypso som söker sin Ulysses, för att med den odödligas smekningar döfva den dödliges qval? Är det markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken, sedan hon afskedat en kufvad hertig, kommer att lägga den gyllene bojan kring den frie arbetarens hals?

Nej, det är ej Kalypso, det är ej markisinnan Eulalie d’Estelle.

Det är — o himmel, hvilken prosa! — det är Denise, markisinnans kammarjungfru.

“Monsieur Armand, förlåt!“ sade hon med darrande stämma; “förlåt mig!“

Armand, som kände igen henne mera på den ängsliga rösten, än på ansigtet och kroppsställningen, emedan hon befann sig i samma mystiska belysning som allt annat i boudoiren, kunde omöjligt begripa hvad han hade att förlåta markisinnans kammarjungfru.

“Monsieur Armand!“ återtog hon genast, liksom hon ej väntat något svar, “ni undrar säkert öfver att jag så här inställer mig i markisinnans boudoir?“

Armand, som denna afton sett mycket underligare saker än en kammarjungfrus inträde i sin matmoders boudoir, syntes icke heller det ringaste förundrad.

“Att jag inkommer“, fortfor Denise, “utan att vara kallad af er eller någon annan.“

På mycket hade Armand tänkt, men aldrig hade han tänkt på att inkalla kammarjungfrun hvarken i sin egen eller andras sängkammare.

“Ni älskar då markisinnan!“ sade Denise med halfqväfd röst, tagande hans tystnad för ett tecken till missnöje med hennes inställelse; “ja, ni älskar henne mycket ... mycket!“

Armand spratt våldsamt upp ur sin halfva sömn. De der orden: “älskar markisinnan“ och “älskar henne mycket“ klingade icke rätt harmoniskt i hans öron. Äfven han, i likhet med annat ungt folk, hade haft sin föreställning om kärleken; men som han sjelf var af ett rent och oförderfvadt sinnelag, åtminstone före resan till söder, så hade han också om kärleken fattat det mest rena och sublima begrepp. Den sjudande vulkaniska känsla, hvilken nu bemäktigat sig honom, öfverensstämde föga med detta rena sublima begrepp, ty den förra förhöll sig till det sednare ungefär såsom stormklockans slag, kallande till mord och brand i en upprorisk stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning en ingående helgdags-afton. Begge äro gjutne af samma slags metall, men anden, som sätter dem i rörelse, blir aldrig densamme. Den ena eggar, berusar och förstör; den andra lugnar, försonar och helgar. Den ena kan angripas af samma eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned såsom en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på hvarje ton en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju längre den höjer sin röst och sjunger samma hugsvalande sång ända in i sin yttersta timme — — Armand kände nog att det ej var den gode andens röst som ljöd genom hans själ, men han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra.

“Det skall då äfven hända er hvad som redan händt så många andra!“ fullföljde Denise; “men med er är det synd, ty ni är så god, så oskyldig.“

“Hvad är det som har händt så många andra?“ frågade Armand, i det han tog ett steg närmare den besynnerliga kammarjungfrun.

“Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta och dö!“ svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; “se der hvad som händt så många andra, och likväl hafva dessa många andra varit både rika och mäktiga, då deremot ni, monsieur Armand, då deremot ni ...“

“Då deremot jag?“ frågade denne, närmande sig ånyo ett steg.

“Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig, skall, sedan ni bortgifvit och krossadt återfått det enda ni egde, nämligen ert redliga och omisstänksamma hjerta, skall, säger jag, icke hafva någonting annat öfrigt än er djupa sorg och gränslösa förtviflan.“

“Ni tror ni då att markisinnan ...“

“Är olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en kärlek, som börjar med jorden och slutas med himmelen, egnar hon en kärlek, som börjar med himmelen och slutas med jorden ... ja, under jorden.“

Den unge mannen kände en kall ilning genom sin själ, ty det var ej utan att spåqvinnans ord egde ett visst slägttycke med den aning, hvilken redan, såsom vi veta, hade intagit honom, innan Denise inträdde i den mystiska kammaren.

Men hvad betyder väl en sorglig aning hos den, som ända till hakan står i ett haf af förtjusning!

“Och ändå är hon så skön!“ utgöt sig derför sonen af södern, “hennes blick så klar, hennes mun så varm, hennes tal så brinnande ...“

“När luften är klar, är också Seinen klar“, svarade Denise, “och man skådar i dess vatten den blanka solen och den blåa himmelen ... Men kasta er i Seinen, och ni skall bli både på sol och himmel bedragen!“

“Men, mademoiselle, hvad kan förmå er att så bedöma er herskarinna, som ...“

“Som öfverhopar mig med tillgifvenhet och förtroende?“ inföll Denise; “ja, jag begriper nog att det måste väcka er förundran.“

“Hvarför har ni ej, med er kännedom om markisinnans karakter, förut varnat de många andra?“ fortfor Armand, ty en söderns son och, såsom vi skulle förmoda, äfven en son af norden tvifla hellre än de tro, när någon illa bedömer den qvinna, som öfverlemnar sig åt dem, isynnerhet om denna qvinna är skön som markisinnan Eulalie d’Estelle.

“Ni frågar hvarför jag ej varnat de många andra?“ sporde Denise.

“Ja, jag frågar det, mademoiselle!“

“Ni frågar ... och hvad vill ni att jag skall svara er! ... o min gud!“

“Ni skall svara hvad som är förenligt med sanningen ... Ni finner att ingenting är så nödvändigt som den, allra helst i en sak af denna ömtåliga beskaffenhet ... Således, hvarför har ni endast varnat mig?“

“Ja, monsieur Armand ... Men jag har ju redan sagt er det.“

“Hvad har ni sagt?“

“Att jag tycker det vara synd om er.“

“Hvarför mera om mig än om någon annan ... Bör man icke tycka det vara lika synd om alla, som bedragas och förrådas?“

“Jo, men ...“

“Men?“

“Men det är derför att jag icke ... Om ni visste hvad er fråga gör mig förlägen, monsieur Armand!“

“Säg ut, mademoiselle! ... ni pröfvar väl mycket mitt tålamod, sedan ni gjort allt för att väcka och reta min nyfikenhet ... Ni måste säga mig allt, så framt icke ...“

“Så framt icke?“

“Så framt jag icke skall anse er för en baktalerska mot er matmor och en lögnerska inför mig!“

Denise studsade förskräckt tillbaka med handen hårdt tryckt mot sitt bröst, ty Armand hade talat med gnistrande ögon och nästan sammanbitna läppar.

“Nåväl“, svarade hon med svag röst och nedfälda ögon, “det är derför att jag mera ömmar för er än för de många andra.“

“Tala tydligare, jag förstår er icke!“

“Derför att jag hyser för er en ... en känsla som jag icke egt för många andra ... icke egt för någon annan ... ja, monsieur Armand“, tillade hon med mera mod, “icke för någon annan i hela verlden!“

Den unge mannen tog ett steg tillbaka. Han erinrade sig nu den maskerades suckar och handtryckningar i vagnen, vidare den maskerades handtryckningar och suckar under promenaden genom trädgården. Han kom äfven i håg samma persons varma tal om tigerhjertat i Jardin des Plantes. Han lade allt detta tillsammans med detta ömsom bleknande och ömsom rodnande ansigte vid hennes inträde i kabinettet samt hennes nu för tillfället nedslagna ögon och stammande tunga, och slöt af alla dessa förenade omständigheter, att markisinnans kammarjungfru helt enkelt blifvit förälskad i guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, hvilket numera icke kunde förvåna denne, som, i fall han lik Don Juan i en framtid finge en katalog på alla sina eröfringar, kunde börja den med en markisinna, och dertill en markisinna kanske skönare än både Donna Elvira och Donna Anna.

Men den sjelf oerfarne Armand Cambon hade hört berättas, att den blonda kärleken egde en yngre brunett syster, som hette svartsjukan, och att denna, allt ifrån det ögonblick det fanns mera än en Adam eller en Eva på jorden, oupphörligen anfäktat sin äldre skönare syster, dervid hvarken sparande på osanningar eller skandaler.

Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten, icke kunde vara mera stålsatt och betryggadt mot den lilla svartalfen, än alla andra menniskors, hvarför han, som var för artig för att kunna säga kammarjungfrun sitt hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att under ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga komplimang:

“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet, men kan icke inse huru jag gjort mig förtjent deraf.“

“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade den förtviflade Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm ton betydde.

“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans älskare, “ni vill att jag skall tro så ofantligt mycket, men sjelf vill ni icke bevisa det ringaste.“

“Ni fordrar bevis?“

“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd, för att kunna tro ert hjerta.“

“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“

“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade Cambon med samma förnäma lätthet.

Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man står som disponent i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande af silfver och guld, och en imperialsäng med speglar i väggen och taket.

“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade Denise, fixerande skarpt sin extra husbonde.

“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden; “jag trodde hon var enka, jag.“

Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som taga mot gäster, utan att föreställa dem för mannen. Vår älskare tycktes icke heller taga särdeles hett vid sig öfver den omständigheten att markisinnan fortfarande var gift. Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan öfver att hans älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver en kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt. Vi nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes vistande under tropiken icke varit helsosamt för vår hjeltes sedliga grundsatser. Detta gör oss ondt, ty hvem vill icke gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla dygder!

“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig derför att fråga.

“Nej!“

“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som hafva de vackraste hustrurna, alltid skola vara de största turisterne.“

“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“

“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade Cambon med något lugnare samvete; “förhållandet emellan de begge makarne är då icke det allra bästa?“

“Icke det allra bästa?“

“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“

“Skilda och likväl oskiljaktiga.“

“Hvad behagas?“

“Som jag säger ... De bo icke tillsammans och träffas likväl dagligen ... den person, hvilken markisinnan i detta ögonblick talar med i salongen, är ingen annan än hennes man.“

“Hertigen?“

“Ja, hertigen är markisinnans man.“

“Men hvarför kallar man ej då markisinnan för hertiginna? ... Legitimisterne äro räddare om titlarne än om själen.“

“Emedan ingen vet att de äro gifta, utom presten, som vigt dem, och jag, som först för en timme sedan fick veta det, ehuru ej af dem sjelfva.“

“De äro då hemligt gifta?“

“Ja, och det måste ha skett uti Italien, dit de för två år sedan åtföljdes och der markisinnan vistades två år, men hertigen blott ett.“

“Han reser ifrån sin hustru, och det var mycket illa och straffvärdt af honom ... Hon reser efter honom för att uppfylla sin pligt såsom maka, och deraf slutar jag att felet icke är å hennes sida.“

“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“

“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“

“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, yttrade Denise, “är att hertigen i dessa dagar ämnar gifta sig.“

“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som det bör vara.“

“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, som naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“

“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena foten fastspikad vid mattan.

“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom dertill“, förklarade Denise.

“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad.

“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!“ bedyrade kammarjungfrun.

Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.

“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore ju det största skurkstreck emot en tredje oskyldig person, ett groft brott emot naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt! ... Ni ljuger, ja, ni ljuger, qvinna!“

“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise med fast ton; “och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.“

Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade det åt Cambon.

“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det ni var ensam med markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin otålighet att träffa er, glömde att bränna upp liksom hon brukat göra med alla de skrifvelser hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan att jag ljugit!“

Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i biljetten.

Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands ansigte blott en älskares smärta, och detta var bittert nog för henne, som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna.

“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade Armand mellan tänderna.

Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens historia för att kunna begripa den unge mannens mening med den lefvande gladan.

“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; “men jag skall demaskera dem, jag skall krossa dem! ... jag vill ...“

Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till kabinettet.

Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande hans ena arm, vid hvilken hon hängde sig fast.

“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni mörda er sjelf! ... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, de skola döda er, som känner den! ... Jag är icke den första qvinna som hennes förföljelse och hämnd drabbar, och ni skall icke heller bli den förste man! ... I himlens namn, lugna er!“

Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den fasa, som stod tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; men han lugnade sig icke.

“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ ropade sonen af norden, ty dit var han nu på väg med tankens fart; “men icke för det jag fruktar röfvarbandet, utan derför att jag vill förekomma det rysliga brott man har i sinnet ... Jag måste ut!“

“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad ämnar ni göra? ... gif mig tillbaka biljetten!“

Cambon stoppade den i sin bröstficka.

“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande händerna.

“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, bedyrade Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat mig ... Lugna er derför, goda flicka!“

“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ frågade Denise, något tröstad af hans vänliga ord.

“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig att på något sätt bli inblandad i saken ... Men är ni då tvungen att längre dväljas i närheten af detta vidunder?“

Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden.

“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“, bekände Denise; “utan er hade jag kanske blifvit hennes medbrottsling; men min vänskap, min ömhet för er var starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock skulle jag kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste ... Ack, monsieur Armand!“

“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta henne?“ frågade Armand, som nu började få ett skäl till att lemna huset; “ty jag bör icke möta henne.“

“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne mera!“ medgaf Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett nytt möte kunde förändra allt; “men hon skall bli ursinnig för det jag tillåtit er gå.“

“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge alla hennes lakejer till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad ... markisinnan vet att jag är beväpnad ... Säg henne, att jag med terzerolen på ert bröst tvungit er att öppna dörren.“

“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande, monsieur Armand?“

“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för det hon lemnat mig ensam, att jag var ursinnig för det hon satt så länge i salongen med en annan karl, den bofven, den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“

“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade samma dörr, genom hvilken hon kommit; “i denna farstu är en trappa, som bär till trädgården samma väg ni kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant mörker? ... Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“

“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en katt, som en tiger ...“

“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise med tanken på menageriet och det första mötet; “den der tigern ...“

“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig, bästa Denise, hon kunde komma!“

“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det, gode Armand! ... Men hur kan jag träffa er, för att underrätta er, för att säga er ...“

“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är farstun, som ...“

“Ack, Armand!“

“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ... Ah, der är första trappsteget.“

“Jag ville göra allt för er, Armand!“

“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården, säger ni?“

“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ... det är ju så?“

“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag ... God natt, god natt!“

“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade kammarjungfrun.

“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde henne Armand, i det han störtade utför trappan.

Det stod numera icke i någon mensklig makt att få nordens son tillbaka till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.

Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver dammarne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans svajande lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinetter, ett måttligt byte för den skönaste af eröfrarinnor.

Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför långt ifrån att sörja öfver den snöpliga utgången af ett äfventyr, som börjat så lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje välsignade han natten, regnet och stormen.

Elfte kapitlet. Madelone får sin grafvård.

Paris, som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven en nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt det öfriga. I granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta nederlag ofvan och under en mark, som fordom tillhört ett kloster, upptagande ett jordområde af omkring 200,000 qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket inneslutande flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, dels boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre än 49 stora källare, hvilka, efter hvad man påstår, rymma 175,000 vinfastager. Ack de klostren! hvad de egentligen skulle med källare, som rymma så många tusen fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft dem alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes törst, om ej efter rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, är allom bekant. Icke heller kunde de gerna hafva gjort sig så mycket besvär enkom för fångars beqvämlighet, emedan de, hellre än att draga på sig ett så stort antal af dessa att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig skyldige till blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes verk kommit efterverlden till nytta. Vi hafva redan visat, hurusom vi hafva dem att tacka för uppfinningen af cellsystemet samt för den mängd af underjordiska fängelser, hvilken icke kan undvaras så länge brottet och förtrycket täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till olyckans härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. Vi se nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska salar upplåtits till förvarande af vinfastager och att Bacchus, den olympiske juvenalen, med sina bacchanter icke försmått att välja till residens dessa riken, som fordom egdes af Pluto med hela hans anhang af infernaliska qval.

Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand Cambons språng öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, såg man denne, i sin vanliga rödrutiga blus, hasta mellan vinfastagerna på ifrågavarande nederlagsplats, letande och frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom bekant är, tillhörde denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke sprungit många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med mörk blick emottagande sin fosterson.

“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han vidrörde en af de gröfsta händer i verlden.

“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens hand nästan för hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt välkommen eller en känsla af belåtenhet.

“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; “ni har sofvit illa i natt, käre Simon!“

“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig ifrån sin f. d. lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, medelst hvilken han började framrulla det fastage, mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har sofvit illa ... Ditt blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den sömnlösa natten åtminstone icke gjort mig slapphändt.“

“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver visa tänderna eller nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något förargad öfver sin gamle väns plumpa sätt; “gjorde jag rätt, så skulle jag icke berätta er den glada nyhet, jag har att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit hit i dag.“

“En glad nyhet! ... hå tusan!“

“Ja visst, en mycket glad nyhet.“

“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ frågade Hvita Björnen, fortfarande att rulla fastaget.

“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag kan icke glädja er med denna nyhet ... Men jag har en annan som säkert skall fröjda er mycket mera.“

“Och det är?“

“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan besökte er och att jag då talte med er om en viss sak?“

“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat vidt och bredt om ... Hör du, Armand lille, helsa din far och be honom göra sig en skalle af trä i stället för den, som han snart är på väg att förlora.“

“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade Cambon den äldres son.

“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll Hvita Björnen hånskrattande.

“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand.

Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, vårdade sig icke om att besvara detta genmäle utan fortsatte lugnt sitt arbete.

“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ frågade Armand, i det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den oartige f. d. läraren.

“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven mot fastaget, till verklig fara för dess laggar, hvarefter han ändtligen närmade sig fostersonen.

“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade han med genomborrande ögonkast.

“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; “men ni är verkligen så obändig och svår att jag knappast vet om jag skall tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.“

“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ fortfor Hvita Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens lurande egenskap.

“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger ni om det, fader Simon?“

“Du säger att du varit hos henne?“

“Ja.“

“När?“

“I går.“

“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att besöka henne? ... hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för pannan, “nu förstår jag, nu förstår jag!“

“Hvad är det ni förstår?“

“Det var då för att lura mig, som den der räfven till djurvaktare härom dagen kom till mig och ville veta hvem du var, hvad du hette och hvar du bodde ... Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja, jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag borde draga vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men innan jag ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän djurvaktaren i Jardin des Plantes.“

“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte Armand; “men hvad tjenar det nu till! ... jag har ju den lefvande gladans adress, liksom hon har min ... Kunde ni väl begära att ni skulle vara den ende som visste hvar hon bodde!“

“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, mera liknande en räf än en björn; “men ser du ändå att det gick såsom jag förespådde ... hon skulle bestämdt bli tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till sig för att belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, du fick säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, ty ingenting var billigare än det ... De granna ögonen voro på sätt och vis din tillhörighet, emedan det var du som räddat dem ... Den lefvande gladan hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka med näbben och skyla med vingarna, hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara glad, Armand lille!“

“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand med stränghet i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden lika godhjertad som tapper, och likväl ryser ni ej för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser den för en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag varelse för ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni straffa ett mindre ... Vid gud, jag känner ej mer igen er, käre Simon!“

Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände han sig träffad af sin f. d. lärjunges ord.

“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare medel att försona den stackars Madelones skugga?“ frågade Cambon.

Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.

“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ fullföljde Armand.

“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och något sneglande åt ena sidan.

“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en ännu vackrare grafvård åt Madelone?“

Hvita Björnen spärrade upp ögonen.

“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande.

Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han talade om Madelone, och äfven detta var en frukt af den saliga dödas lärdomar och förmaningar i lifstiden.

“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan om saken, var hon genast beredd att gifva tiotusen francs åt er, käre Simon, samt dessutom femtusen till grafvård åt er Madelone.“

“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; “hvarför icke så gerna tiotusen åt grafvården, hvarför icke helst alltsammans åt Madelone?“

“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty när ni väl fått pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni sjelf finner för godt ... Är det icke sannt?“

“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård för femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, Armand lille? ... dina fickor se väl tunna ut, tycker jag.“

“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“

“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara hennes löfte! ... ha, ha, Armand lille!“

“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade Cambon, “trodde jag icke mycket på det löfte hon gaf mig i går; ja, jag hade till och med mina stora anledningar att tro det alltsammans skulle stanna vid blotta löftet ... Men när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre, dit jag tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt i låset till min kammare denna lilla biljett.“

Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som han visade sin vän Hvita Björnen.

Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde raskt sin breda hand till den, liksom ville han sjelf studera dess innehåll.

“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen tillbaka; “jag har i dag något svårt för att läsa så der fina stilar ... jag har på någon tid inte varit rätt bra i ögonen.“

Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var den, att han, som hade armar för att rulla vinfastager och händer för att bryta jern, tycktes helt och hållet sakna fingrar tjenliga för pennan. Han hade i sin ungdom icke fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade aldrig fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var angelägen om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon var icke den ende, som deruti blifvit vanlottad. Man träffar bland de lägre klasserna inom Paris alltför många okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar man likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. Tager man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som är tryckt, så torde i Sverige högst få finnas, äfven inom de allra lägsta klasserna, som icke kunna läsa sin bibel, katekes och psalmbok, då man deremot i Frankrike träffar ganska många, som icke ens känna bokstäfverna. Katolska presten vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens skicklighet i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra sitt slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, att på de sednare tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. Ju mera det katolska presterskapet emanciperar sig från påfvestolens omedelbara inflytande, desto ljusare blir det i samhällets dälder.

Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin gamle väns ögon, uppläste för honom biljetten, som var af följande innehåll:

“Monsieur Armand Cambon!

Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting då blef bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar det varmaste deltagande, ty hvilken menniska med hjerta skulle ej ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda alla sina krafter för att, så vidt möjligt vore, mildra den? Man har derför ansett sig böra förklara att hvad som i går lofvades, skall till alla delar uppfyllas i dag. Ni kommer väl ihåg att löftet i går grundade sig på er egen tanke, ert eget råd; och som man bör förmoda, att ingen bättre än ni kan känna den hederlige, om också något originelle, mannens anspråk så gör man sig förvissad om att hvad man nu gör för honom skall af honom emottagas med glädje, och denna glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa rader.“

“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita Björnen med särdeles förnöjdt utseende.

Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter:

“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som skrifva så vackert.“

“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det finns då heder och samvete äfven bland denna klass.“

“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“

“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret den stackars Madelones öde?“

“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga skrifvelse.“

“Står hennes namn under biljetten?“

“Nej.“

“Det var besynnerligt.“

“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt namn ... det kan också vara ett bevis på en anspråkslös välvilja.“

“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade Hvita Björnen; “har du någonsin förr sett en förnäm dam uppresa en vård på en fattig tvätterskas graf?“

“Nej, käre Simon.“

“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne undan lejonets tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge väns hand och tryckande den varsammare än nyss; “jag tackar dig för det du slog mig till marken ... Madelone skall äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du räddade.“

“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, ty han tänkte på en annan biljett, som han hade i en annan ficka.

“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; “ty Madelone får en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart att det skall bli i Père-Lachaise?“

“I Père-Lachaise, ja visst.“

“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det skall bli ett ordentligt grafkor med murad graf inunder och så stor ...“

“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, sade Armand med rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade af en fuktig glans.

“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“

“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag skall ni gå dit med era kransar.“

“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det skall bli mitt enda nöje, ty det är ...“

Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket starka menniskor äro vanligtvis mycket rädda för att visa andra den ömmare rörelse, som någon gång öfverväldigar dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras och mensklighetens ära.

“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja min far, att ni nu känner er lyckligare än förr“, sade Cambon.

“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... bör kunna bli bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som aristokraternes.“

Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till Hvita Björnens fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, mycket att fördöma aristokraterne för, och det icke minsta var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina döde. Men när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom vi finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste sak i verlden att hafva till och med den rikaste grafvård i verlden, åtminstone så rik som de förhatlige aristokraternes. Menniskan är sig lik, och det var icke Hvita Björnen förbehållet att jäfva den satsen.

“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ frågade Simon efter en stunds högtidlig tystnad, helgad minnet af den märkvärdigaste bland spets-tvätterskor; “det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för hastigt.“

“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och tankspridd.

“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt besked om den sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke kände dig, skulle jag kunnat tro, att du varit något liknöjd för hvad som rörde mig och Madelone så nära.“

“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ svarade Armand undvikande; “det säkra är emellertid, att ni har stora skäl till belåtenhet med hvad jag gjort.“

“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en tjenst, som du vill att jag skall bevisa dig, och jag skall göra den, om jag också ensam måste storma Tuilerierna.“

“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand leende, “och jag är öfvertygad om att Hvita Björnen då icke blir den, som gömmer sig i Madelones grafkor.“

“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande Armands begge händer; “jag skall äfven ha kransar för en ny Juli-kolonn ... Men hvart går du?“

“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa på annan ort.“

“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand lille!“

“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande.

“Den der lilla biljetten.“

“Nåväl?“

“Behöfver du den?“

“Ni vill ha den?“

“Ja, jag har fått en idé, ser du.“

“Hvilken?“

“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och lägga den till grundplåt under Madelones grafkor.“

“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom beteckna, att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt hjerta.“

“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande.

“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den lilla biljetten.

“När träffar jag dig?“

“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“

“Jag går också dit.“

“Godt! ... då råkas vi der.“

“Hur dags?“

“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat mitt ärende för dagen.“

“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex hos din far ... Han skall råda mig, hvilken artist jag bör anlita för att få ritningen till monumentet ... jag vill gerna hafva det olikt alla andra.“

“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens verkställare.“

“Och det är?“

“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i mitt hufvud?“

“Du? ... omöjligt, Armand lille!“

“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan rita och att jag gjort upp ritningar till flere arbeten både i guld och silfver.“

“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ... Nej, min gosse, jag måste vända mig till någon af de större artisterne.“

“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“

“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“

“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar kosta pengar, då deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“

“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om Madelonens grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes skull tycktes hafva glömt alla sina gamla sympatier för det demokratiska elementet.

Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat. I Frankrike lika mycket som annorstädes har fåfängan spelat demokratien mer än ett spratt.

“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken är emellertid att Madelone får sin grafvård.“

Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur Hvita Björnens åsyn.

Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en blick på de öfriga vinfastagerna; men aldrig förr hade hans öga med sådan andakt hvilat på dem.

Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de prydligaste begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter i marmor och brons. Kanske såg han sig omgifven af alla dessa ståtliga minnesvårdar, som hvälfva sig öfver Abelards och Heloises stoft, öfver Racines, Corneilles, Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af Frankrikes ära som vindragarens tanke i denna stund knäböjande dröjde. Nej! han satt i ett grafkor, hvars like i skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett; han band på kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade med en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes skuggor nedlade sina lyror, sina svärd.

De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom åt Hvita Björnen, som satt så der orörlig och stirrade framför sig; men det begrepo de, att när en kamrat, sådan som Hvita Björnen, icke gör något annat än sitter på vinfastagerna, så blir det desto flere vinfastager att rulla för de öfrige vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med rättvisa och billighet.

Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat, der han satt i sina drömmar. De frågade först höfligt huru det var möjligt för en så stark arbetare som Hvita Björnen att blifva trött så tidigt på dagen? Men då intet svar följde, började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som nu vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det klart att drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också började Hvita Björnen se sig omkring och förfärligt rulla ögonen, utan att likväl röra sig ur stället.

Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager, hvarför kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar och ben, naturligtvis för att sätta lif och rörelse uti dessa för en vindragare så nödvändiga lemmar.

“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut sig i sin fulla längd.

“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade en af kamraterna.

“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå att Madelone får sin grafvård.“

“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade vindragarne.

Tolfte kapitlet. Hvita Björnen får också sitt ide.

Klockan var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens grofva gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick in i en bagarbod. En fransk bagarbod ser ej ut som våra svenska. Der finnas bröd ända till två alnars längd och en alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i en svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med det största i midten och vidare allt efter som de äro stora till. Nedvid hvarje af dessa större bröd ligga smärre, formande ett slags fotställning, och ofvanpå de förre ser man några andra smärre, bildande ett slags kapitäl. Följaktligen är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är ganska aptitlig.

“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens se på bagaren.

Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så stort som våra svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt så innehållsrikt som dessa och naturligtvis färskt, ty i Paris hinner ingenting blifva gammalt. Sedan Hvita Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt, gick han, utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren, som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga: “Bon soir, monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita Björnen, ty denne var på sin tid känd af alla. Men Hvita Björnen hade aldrig tillförene varit oartig, ty en fransman kan icke gerna vara det.

Hvita Björnen gick derefter in i en annan bod nära invid bagarens och hvaruti funnos viktualievaror. Men smöret är jemväl formadt och uppstäldt i kolonner på disken, i fönstret och vid väggarne. Hvarje smörkolonn, så ren och klar att man åtminstone med blotta ögonen icke kan upptäcka det minsta smolk, har till piedestal en ofantlig ost, denna i sin ordning omkransad af små ostar, som stå på kant, lutande sig mot den stora. Men kolonnen har också sitt kapitäl, ty på en å den liggande blank tennskifva, vidare än sjelfva kolonnen, knyter sig en krans af ägg, snarlik en balustrad, från hvars midt höjer sig en lanternin af de läckraste fläskkorfvar, hvars pyramidaliska spets slutar med en liten krona af rädisor, hvarannan röd och hvarannan hvit. Men det är blott formen som är antik, ty innehållet, liksom bagarbodens, är kärnfärskt allt igenom.

“Smör för en sou!“ sade Hvita Björnen, framräckande sitt bröd, men för öfrigt lika ohöflig mot viktualiehandlanden som mot bagaren.

Viktualiehandlanden fattade en knif med blankt blad och tog med den ett litet stycke ur en redan ituskuren smör-kolonn samt utbredde derefter samma stycke på brödet, så att smörgåsen blef i behörigt skick. Hvita Björnen betalte och gick. Viktualiehandlandens: “Bon soir, monsieur!“ klingade för döfva öron. Vindragaren fortsatte sin väg, ätande på sin smörgås.

Men det är ej blott folk af Hvita Björnens klass som i Paris på detta sätt göra sin måltid. Författaren till denna berättelse har mer än en gång tagit sin frukost på samma sätt, och han har sett personer mycket bättre än han göra detsamma, utan att någon af de förbigående parisarne röjt någon förvåning deröfver.

Vi skulle icke vilja tillråda en bättre klädd person att försöka detsamma i Stockholm. Först blefve han förföljd af en svärm gatpojkar, som, ehuru sjelfva temligen parisiska hvad detta sätt att spisa beträffar, likväl skulle förlöjliga samma sätt hos “bättre“ folk. Mötte han sedan en bekant, så skulle denne genast taga till fötterna, flyende som för pesten en vän, hvilken jemte lorgnett och handskar vore försedd med någonting så hiskligt som en smörgås. Ginge han slutligen upp i ett kollegium eller en rätt, t. ex. kongl. Svea hofrätt, så finge han säkert en skrapa för oskickligt uppförande på gatorna. Han blefve rent af en förlorad menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en offentlig smörgås-ätare? hvilken procentare låna pengar åt en offentlig smörgås-ätare? hvilken flicka gifta sig med en offentlig smörgås-ätare? hvilket statsråd förorda en offentlig smörgås-ätare? Den olycklige! han kunde icke ens visa sig, utan att verldens misstänksamma blick skulle haka sig fast vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplat honom värre än, snart sagdt, den djupaste last.

Vi erinra oss, och troligtvis mången annan stockholmsbo, den gamle baronen och f. d. guvernören S., mannen med det ungdomliga ansigtet och det yfviga hvita håret, som för några år sedan sprang på Stockholms gator i svart frack och hvita linnebyxor både sommar och vinter. Vi hörde honom ganska litet klandras för det han i sina yngre dagar förstört sin betydliga förmögenhet, men deremot ganska mycket för det han, i saknad af betjent eller städerska, sjelf hemtade sitt dricksvatten från stadens brunnar. Det förra var ingen fläck på hans adliga sköld, men det sednare en outplånlig plump i hans stamtafla.

Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna, hemta dårskaperna! Om vi äfven hemtade något af det naturliga, det förståndiga, så skulle vi vinna mycket, i stället för att förlora mycket.

“Bah, hvilken snusförnuftighet!“ svarar man med ett medlidsamt löje; “liksom låge det så mycket förstånd i en smörgås, som förtäres på gatan!“

Det är likväl mycket förståndigt af en fattig menniska att ute i fria luften äta en frukost, som inne hos källarmästaren eller konditorn skulle kosta minst fyra gånger mera; och för öfrigt gäller hvad vi sagt så ofantligt mycket annat, som vi i Stockholm icke känna eller tro på derför att det ej står i de mode-journaler vi hemta från Paris.

Hvad man än må hafva att anmärka emot Paris — och det är, åtminstone i vårt tycke, ganska litet — men fri är man, fri från många af de fördomar, som så mycket bidraga till tvång, vantrefnad och krångel annorstädes.

Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade framför ett likörställe, mycket bekant i Paris under namnet “Silfverdisken“, och hvilket en resande icke gerna underlåter att åtminstone en gång besöka.

Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan, men med en anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades plommonlikörer för två sous glaset. Efter tvänne års förlopp lemnade nyssomförmälte disk rum för en af tenn och hvilket slags disk är det vanliga på dylika ställen. Men det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna. Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000 francs. Men denna dyrbara disk, uti hvilken icke blott madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina sköna svarta ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke ett pråligt lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses äfven af sakkännare vara värd minst 400,000 francs, prisad vare samma tvåsous-likörer. Må ingen derför tro, att likörerna äro underhaltiga. När man säger den vackra madame Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro oöfverträffliga, så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon känner de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en vanlig artighet, utan rena sanningen, och som madame Moreau anser det vara hvarje menniskas pligt att tala sanning, så har hennes vackra mun icke något belönande småleende för den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin hyllning. Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken, ty det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den; men innan sin död skulle hon säkert, om hon det ville, kunna spegla sig i en af guld, utan att behöfva resa till Californien, utan att behöfva göra annat än utminutera sina tvåsous-likörer.

Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken har naturligtvis mångdubblat den. Dock måste medgifvas, att madame Moreau icke bygger hela sitt förtroende på silfverdisken.

“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne en gång författaren.

“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau.

“Men om det skulle falla någon in att i granskapet öppna ett dylikt ställe med en dylik disk — afunden är i stånd till allt?“

Madame Moreau svarade endast med en blick ... men med en blick, som ... Ja, hon hade rätt, den förträffliga madame Moreau. En sådan blick köper man ej i någon guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill säga mycket.

“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau, i det hon slog uti den frejdade plommonlikören.

Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var väl mer än det. Han var dess alldagliga kund ända från dess första ögonblick för tjugo år tillbaka.

“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“, anmärkte madame Moreau, utan att synas stött öfver Hvita Björnens uraktlåtenhet att besvara hennes helsning.

Hvita Björnen brukade hvarje afton klockan half till åtta visa sig framför silfverdisken och taga sin likör, och detta oafbrutet i tjugo års tid. Icke en gång Madelones sjukdom och begrafningsdag hade hindrat honom derifrån.

“Men, i himlens namn, monsieur Simon, hur är det med er i dag?“ frågade madame Moreau, förvånad öfver sin kunds oförklarliga tystlåtenhet.

“Hur sade ni, madame?“ frågade denne, sedan han sväljt likören.

Madame Moreau var ej den som frågade tvänne gånger om en och samma sak, ty hon var ej van vid att vänta på svar: hon hade vanligtvis alltid fått flere sådana än hon önskade sig.

“Jag frågade hur det var med er i afton?“ sporde hon likväl, ty med Hvita Björnen var förhållandet annorlunda. Hon ansåg nämligen sig och sin mor stå i en viss förbindelse till monsieur Simon. Han hade gifvit handsölet på trädisken, handsölet på tenndisken, handsölet på silfverdisken.

Och handsölet hade haft välsignelse med sig, såsom vi känna. Derför var hon mer försonlig mot honom, än hon skulle hafva varit mot hvilken annan som helst.

Ja, madame Moreau var till och med så tacksam för det förflutna, att hon upprepade sin fråga för tredje gången.

“Illa“, svarade ändtligen Hvita Björnen, i det han satte sig på en stol och såg ned på golfvet.

“Illa, monsieur Simon?“ frågade madame Moreau med verkligt deltagande.

“Mycket illa, madame Moreau“, fortfor Simon, synbart besvärad af frågorna.

Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga vidare, och dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra kommande och gående med blickar och plommonlikörer.

Men hvarifrån detta illa på en dag, som utlofvat icke mindre än 15,000 francs till en grafvård åt Madelone?

Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig på Bicêtre, der han precist klockan sex skulle möta Cambon den yngre. Medan man väntade på denne, språkade man oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon den äldre, som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde han ett ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af några andra sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till rådslaget, utan äfven af Hvita Björnen sjelf, som likväl var den kinkigaste bland alla. Han hade till och med gått in på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om händer, och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet.

Men klockan slog half sju, utan att någon Armand Cambon syntes till. Hon slog sju, men ingen Armand Cambon lät sig afhöra. Den unge guld- och silfverarbetaren var känd af alla för sin punktlighet, så att hans frånvaro nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många mörka aningar.

Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf sig ej längre till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma väg, som han visste att Cambon den yngre brukade gå. Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men ingen af de mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han förbi porten till Jardin des Plantes.

“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten.

Denne stannade och upptäckte en i porten stående mansperson.

“Hvad är det om?“ brummade han.

“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade samma röst.

“Hvad behagas?“

“Eller, rättare sagdt, ur hvad slags dosa snusar ni, ty jag tar för gifvet att ni ej, utan mitt lof, snusar ur min silfverdosa?“ fortfor rösten, i hvilken läsaren troligtvis igenkänner vår gamle bekante, djurvaktaren i Jardin des Plantes.

Hvita Björnen, icke bevärdigande monsieur Mathieu med något svar, tog ut steget för att gå vidare.

“Har ni träffat monsieur Carlion i dag?“ frågade djurvaktaren.

“Monsieur Carlion?“ upprepade Hvita Björnen, hejdande sig: “hvarför skulle jag träffa honom?“

“Hvem vet det?“

“Nå, hvarför frågar ni mig då?“

“Derför att han har frågat efter er.“

“När?“

“Vid middagstiden.“

“Hvad vill han mig?“

“Det kommer han nog att säga sjelf“, svarade djurvaktaren med en viss vigt på orden.

“Jag har intet otaldt med monsieur Carlion“, förklarade Hvita Björnen.

“Ingen har något otaldt med monsieur Carlion“, sade djurvaktaren; “men monsieur Carlion har otaldt med alla.“

“Det rör mig inte.“

“Inte mig heller, Gud vare lof! ... ha, ha, monsieur Simon!“

“Hvad kraxar ni åt, gamle korp?“

“Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?“ frågade den humoristiske djurvaktaren.

“Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!“ förklarade Hvita Björnen, utan att uppfatta humorn.

“Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon! ... ha, ha, ha!“

“Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu!“ försäkrade Hvita Björnen, närmande sig med knuten näfve sin gamle vän.

Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu vurmade på. Derför drog han sig hastigt tillbaka inom porten och uppehöll sig ej heller länge bakom den. När Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte han ingen, hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa resultat.

Denna omständighet, i förening med hans ordvexling med djurvaktaren, ökade allt mer och mer hans dystra lynne, så att han med skäl kunde besvara madame Moreaus vänliga förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“

“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf madame Moreau.

Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, ty han kom ihåg djurvaktarens ord.

“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem minuter sedan, just på slaget half åtta, då ni alltid brukar komma hit.“

“Och han som frågade efter mig, var ...“

“Monsieur Carlion.“

“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos er, madame Moreau?“

“Ja, som jag säger.“

“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“

“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han ... Nu kan ni fråga honom sjelf.“

Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart en person, som i detsamma inträdde.

Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med försilfrade knappar, i hvilka man såg ett skepp, staden Paris’ vapen. Dessutom hade han värja och trekantig hatt. Men den ankomne behöfde knappast denna uniform för att röja sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat se det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och stolta hållning.

Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men deras stads-sergeanter och polis-soldater äro verkliga resar samt dertill utvaldt vackra och prydliga karlar.

Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för stadsvakten i Stockholm Nyström hade icke så orätt, när han inför dåvarande öfverståthållaren, numera likaledes framlidne baron Edelcreutz, föreslog, såsom den enda möjlighet att höja den föraktade stadsvaktens och de nästan lika mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att dertill endast borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk.

“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade öfverståthållaren med ett ironiskt leende.

“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man uttager ur de begge gardesregementerna, och förnämligast ur konungens lifgarde till häst, de längsta, vackraste och bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på stadsvakten, ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“

Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han haft en galning framför sig.

“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen; “måttliga korfvar ä’ bäst.“

I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta svar, som skulle för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares lekande humor, under det man skrattat af hjertans grund vid föreställningen af den underliga figur, den stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva gjort. Men i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska stor dumhet, medan man gillat kaptenens förslag, såsom det på en gång förståndigaste och nödvändigaste.

För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett det okloka och vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla allmän ordning och personlig säkerhet, sökas ur samhällets drägg.

Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne, vilja vi blott som hastigast nämna, att till och med en underofficer af linien skattar sig särdeles lycklig, när han erhåller plats antingen såsom stads-sergeant eller såsom simpel nummerkarl vid de tvänne militära polis-kårerna i Paris, Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka begge kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro både folk och uniformer de vackraste man kan se. För öfrigt trotsa vi hvilken som helst att kunna visa oss mera artiga och förekommande menniskor än polis-sergeanterne och polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven om konstaplarne i London och Berlin. Stockholm har sent omsider fått en ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för att om den kunna gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas naturligtvis det bästa. Förnämsta konsten ligger blott deruti att icke vara för njugg på penningen, när det gäller allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro penningar värda.

Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen, såsom åt en gammal vän, och gick derefter fram till silfverdisken, der han tog sig en plommonlikör, han som andra, och betalte den med sina två sous, ty i Paris behöfva ej polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm.

“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började Hvita Björnen samtalet.

“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med samma vänlighet, “jag har verkligen i dag tänkt på er mer än vanligt.“

“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig, ni har äfven sökt mig, såsom jag hört.“

“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era bekanta efter er.“

“Ni har då något att säga mig?“

“Utan tvifvel.“

“Är det mycket angeläget?“

“Mindre för mig, än för er sjelf, monsieur Simon.“

“En hemlighet?“

“Åhnej, vi kunna gerna, om madame Moreau det tillåter, språka här om saken“, förklarade stads-sergeanten, i det han slog sig ned på en stol bredvid Hvita Björnens.

“Nå?“

“Ni är nyfiken?“

“Klart.“

“Ni anar kanske?“

“Hvad?“

“Har ni träffat er vän Armand Cambon i dag?“ frågade stads-sergeanten.

“Ja, visst har jag träffat honom“, svarade Hvita Björnen, fixerande skarpt monsieur Carlion.

“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“

“Att?“

“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar sig för er.“

Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon blefvo också större än vanligt. I detta ögonblick hade hon alltför väl kunnat begära två francs för plommonlikören, utan att någon skulle ha förvånat sig deröfver eller prutat deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller stads-sergeanten märkte de granna globernas förstoring, ty den ene tänkte på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få väl se.

“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand Cambon“, återtog stads-sergeanten.

“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja, han har berättat mig ...“

“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll monsieur Carlion, klippande med ögonen.

“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det för ...“

“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan sagt er allt ... Nå, hvad säger ni sjelf derom?“

“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni begriper väl, monsieur Carlion, att markisinnans godhet på det högsta rört mig ... och att jag, långt ifrån att känna någon ovilja mot henne ...“

“Ja, ni har verkligen hyst den största ovilja mot markisinnan“, tillade stads-sergeanten; “er ovilja hade till och med kunnat bli farlig för hennes lif ... det hade kunnat bli ganska vådligt för henne det der uppträdet i Jardin des Plantes.“

“Uppträdet i Jardin des Plantes! ... hvad är det för uppträde?“ frågade Hvita Björnen, som var för klok att bekänna ett kort, utspeladt af en stads-sergeant.

“Ni tror icke att jag känner det“, yttrade denne; “ni har alltid så underliga idéer för er, monsieur Simon ... Markisinnan har, som ni väl kan förstå, berättat allt för mig, och äfven den unge Cambon ...“

“Hvad har den unge Cambon berättat?“

“Detsamma som markisinnan ... det måtte ni väl också kunna begripa.“

“Har han berättat ... Armand Cambon skulle för er ha berättat ...“

“Att monsieur Simon hyser en stor förkärlek för lejonen i Jardin des Plantes.“

“Ha!“ utropade Simon, slående knytnäfven mot sin breda knäskål, så att den vackra madame Moreau hoppade upp från sin stol bakom silfverdisken.

“Men min Gud, hvad ni alltid är häftig“, förebrådde stads-sergeanten med vänligaste stämma; “ni är ond på den beskedlige gossen, som ni snarare borde tacka, ty hvad nu markisinnan tänker göra för er, är i alla fall hans verk.“

Hvita Björnen lugnade sig, ty hans tanke återfördes till grafvården.

“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“ frågade stads-sergeanten.

“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela tacksamhet“, försäkrade Hvita Björnen.

“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å sin sida monsieur Carlion; “jag sade också genast, att ni skulle med största tacksamhet uppfylla hennes önskan.“

“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“ undrade Simon med ett verkligen sublimt leende.

“Och likväl gjorde hon det i början.“

“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan skrattande; “hon tror då mig vara en verklig björn.“

“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten; “men när Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade, att hon gick ert hjertas innersta önskan till mötes ...“

“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll Simon, med tilltagande munterhet.

“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade icke längre“, fortfor stads-sergeanten.

“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen.

“Och det är?“

“Att hon vände sig till er i denna sak.“

“Finner ni detta så underligt?“

“Ja.“

“Markisinnan är, skulle jag tro, berättigad att vända sig till hvem hon vill.“

“Visserligen, men ...“

“Och för öfrigt kan det ju göra er detsamma, allenast det blir såsom ni önskat.“

“Nå må göra då ... det är då åt er hon lemnat detta uppdrag.“

“Ja, och ni kan vara viss om att jag icke skall underlåta något, som kan bidraga till den lyckliga utgången.“

“Godt! ... jag får väl då rätta mig derefter.“

“Det är gifvet, monsieur Simon.“

“Det är då åt er hon lemnat pengarna?“

“Ja.“

“Hela summan?“

“Ja.“

“Femtontusen francs.“

“Var det så mycket?“ frågade stads-sergeanten, synbart förvånad.

“Ja visst var det femtontusen francs“, försäkrade Hvita Björnen med ifver.

“Och hon har lofvat er så mycket?“

“Ja ... vänta så skall ni sjelf få se“, yttrade Simon, tagande fram den lilla rosenbiljetten, som Armand Cambon på förmiddagen lemnat honom; “det här är markisinnans egenhändiga skrifvelse.“

“Och der stå femtontusen francs?“ frågade monsieur Carlion, ånyo klippande med ögonen.

“Nej, jag ser att der står ingen uppgifven summa“, svarade Hvita Björnen.

“Nå?“

“Men Armand Cambon sade, att hennes löfte gick ut på den summa jag nämnt.“

“Och Armand Cambon har sagt femtontusen?“

“Ja, monsieur Carlion.“

“Det måtte vara missförstånd, ty markisinnan påstod, att den unge mannen just varit den, som föreslagit hela affären och sjelf uträknat hvad den skulle kosta.“

“Emellertid är det såsom jag sagt.“

“Men så mycket kan ju icke behöfvas, käre monsieur Simon.“

“Det är visserligen sannt att det låter sig göra för mindre ... Nå, det är detsamma, bara det blir vackert och värdigt“, medgaf Hvita Björnen, fogligare än man af honom kunnat vänta.

“Nå är ni färdig nu då?“ frågade stads-sergeanten.

“Färdig? ... visst är jag färdig“, svarade Hvita Björnen med återtagen glädtighet.

“Genast?“

“Ja visst, om det också vore på ögonblicket.“

“Jag kunde väl tro det ... Men ... men hvar har ni era saker?“ frågade stads-sergeanten, skådande sig omkring.

“Saker? ... Visserligen har jag en ritning på tapeten; men ...“

“Ritning? ... Ni har då sjelf gjort upp er marschruta ... Så mycket bättre ... men hvar har ni er kappsäck?“

“Kappsäck! ... Är ni galen, monsieur Carlion!“ ropade Hvita Björnen, skrattande.

“Hvem är galen?“

“Ni, med all respekt.“

“Men vet ni då icke att jernvägståget till Lyon afgår klockan half tio?“

“Hvad rör det mig, monsieur Carlion?“

“Ni måste ju först resa till Lyon“, upplyste stads-sergeanten.

“Hvartill det? ... Man får ju arbetet lika godt, ja till och med bättre i Paris ... Hvad har jag då i Lyon att göra? ... Det är ju ett spektakel, min bäste monsieur Carlion.“

“Hur kan ni säga så, min allra bäste monsieur Simon? ... Från Lyon afgår man ju till Marseille?“

“Marseille!“

“Och derifrån med ångbåtsledighet till Alger.“

“Alger!“

“Ja, jag tror att om fyra dagar någon af ångbåtarne går från Marseille till Alger.“

“Men hvad vill då allt det här säga?“ frågade Hvita Björnen, som nu icke rätt visste om han borde skratta åt eller förarga sig öfver stads-sergeantens skämt, ty för ett sådant antog han det naturligtvis.

Men att skämta med Madelones minne var redan väl starkt i Simons ögon.

“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt er att ni skulle resa i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten.

Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten.

“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala er resa till Alger?“ fortfor denne.

Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur Carlion.

“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det är ju från honom som förslaget egentligen kommer, och ni sade ju nyss sjelf att ni var nöjd dermed ... Hvad kommer nu åt er, monsieur Simon?“

“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita Björnen med svag röst.

“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men tydlig stämma.

“Hvad är det för slag?“

“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det han reste sig från stolen och närmade sig silfverdisken.

Stads-sergeanten reste sig äfven upp och följde vindragaren.

“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen, torkande med rockärmen svetten ur sin panna.

Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att hälla uti glaset, ty hennes ögon hvilade på Simons bleka ansigte.

“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon, “hvad betyder allt detta här?“

“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra denna fråga“, förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er bara: en förnäm dam, som alltid omfattat monsieur Simon med mycken ynnest och nåd, får höra att han, ledsen vid Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa till Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas der och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna land, der man aldrig vet hvad köld är ...“

“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame Moreau, som aldrig hört Simon klaga öfver kölden, men deremot nu ganska tydligt såg att han var blossande varm.

“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig en summa pengar för att ombestyra monsieur Simons resa, och jag har redan köpt biljetten till resan.“

“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke beredd på att resa“, anmärkte den beskedliga madame Moreau.

“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten; “och likväl har hans bäste vän, Armand Cambon, som madame säkert känner, icke allenast beredt honom derpå, utan äfven sjelf meddelat den förnäma välgörarinnan hans önskan först och samtycke sedan ... Följden är också den att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört mig om och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom en säker följeslagare, på det han ej måtte få för tråkigt under den långa resan ... ja, icke nog dermed, jag har äfven förskaffat mig polis-prefekten monsieur Rambuteau’s egenhändiga order.“

“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen, kastande de tvänne sou-styckena på silfverdisken.

“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade madame Moreau, “och jag har glömt att hälla i den.“

Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade, ty han tog ett steg närmare dörren.

Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann sig emellan Hvita Björnen och samma dörr.

“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett försmädligt leende.

“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga order“, påminde Carlion, i det han tog fram ett papper, som han höll framför Hvita Björnens ögon.

“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara god och maka åt er något, ty annars ...“

“Ty annars?“

“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag har skor med dubbla bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen.

“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar jag?“

“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i vägen“, förklarade Hvita Björnen.

“Ni är för tung och ovig till saltomortaler, monsieur Simon ... Ni hoppar icke ens öfver sex man med påskrufvade bajonetter.“

Dervid tog stads-sergeanten ett nytt steg baklänges mot dörren.

Hvita Björnen följde honom icke, ty han hörde vapengny och upptäckte i den öppnade dörren flere män i municipal-gardets lysande uniform.

“Ni har gjort er mycket besvär, monsieur Carlion“, anmärkte Hvita Björnen.

“Det är visst icke något besvär, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med en bugning; “ni är för öfrigt icke den förste betydande person, som lemnat Paris med eskort.“

“Men ni har glömt att jag år 1830 ensam fälde till marken mer än två dussin af Carl X:s schweizer-garde och hvilka alla voro halfva hufvudet längre än era gardister“, erinrade Hvita Björnen.

“Hvem kunde glömma det?“ yttrade monsieur Carlion; “men på den tiden var ni en oförståndig och hetlefrad yngling, då ni deremot nu är en äldre och sansad man.“

“Det är således med våld man ämnar föra mig från Paris?“ frågade Hvita Björnen.

“Med våld? bevare oss Gud derifrån!“

“Utan ransakning och dom släpa mig till Alger?“

“Hur kan ni tro oss om något sådant?“

“Men om jag vägrar att följa er? ... om jag protesterar mot detta angrepp på den personliga friheten?“

“I fall det är ett angrepp mot den personliga friheten, så är det klart att ni måste protestera.“

“Nåväl, jag protesterar.“

“Det måste ske skriftligen.“

“Godt! jag gör det skriftligen.“

“Det är i sin behöriga ordning, men protesten måste dateras Alger.“

“Monsieur Carlion!“ röt Hvita Björnen till, antagande en hotfull ställning.

“Klockan är redan half nio och ni vet att half tio afgår bantåget.“

“Det kommer en gång att utkräfvas en blodig vedergällning för detta godtyckliga förtryck.“

“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta en så angelägen resa.“

“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som någonsin blifvit spunnen.“

“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets gap?“

“Ha, monsieur Carlion!“

Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet och stannade slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl hans breda händer fattade. Men om också hans begge armar med all säkerhet kunnat lyfta denna silfverskifva och begagna den som vapen, i trots af de 15,000 francs som den kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“ fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning var med grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita Björnen drog tillbaka sina händer, ty Simon var ingen Simson.

Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita Björnens blickar och rörelser, lade sina runda armar öfver silfverdisken, för att beskydda den, liksom hade hon verkligen fruktat för en ny Simson.

“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det är kanske icke så farligt som ni föreställer er ... men ett fruktlöst motstånd vore både vansinnigt och olycksbringande för evigt.“

“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med knutna handen mot pannan.

“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade madame Moreau med det mest deltagande uttryck; “var då lugn, ty så länge jag lefver, skall ingen vissnad krans ligga på Madelone’s graf.“

En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade madame Moreau för hennes tröstrika löfte. Derefter vände han sig mot stads-sergeanten och municipal-gardisterne, hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans bröst.

“Jag följer er“, ropade han, “derför att jag vill det ... derför att jag behöfver denna nya olaglighet, för att få er merit-förteckning full ... Fören mig öfver hafvets vågor ända till yttersta gränsen af Afrikas öknar! ... Jag skall gräfva mig genom de sednare och klyfva de förra: jag skall återkomma ... Men ve då, ve er alla! ve, ve!“

Efter dessa ord öfverlemnade han sig med högburet hufvud åt vakten och försvann med den.

Sålunda fick Hvita Björnen äfven sitt ide.

Trettonde kapitlet. Queue’n.

Men hvarför kom icke Armand Cambon, såsom aftaldt var, klockan sex till Bicêtre? hvarför bröt han sitt till Hvita Björnen gifna högtidliga löfte? hvarför glömde han någonting så vigtigt som Madelone’s grafvård?

Armand Cambon kunde icke komma till Bicêtre klockan sex. Han kunde icke komma sju, icke heller half åtta, ja troligtvis icke ens på hela aftonen, ty han stod i queue på rue Lepelletier utanför l’Académie Royale (numera Nationale) de Musique.

Denna queue, flere timmar gammal, tycktes förlora sig i oändligheten. Krökande sig i flere bugter, var den ännu orörlig som en mättad orm; men den var långt ifrån att vara mättad, ty den började vid biljettluckan, och denna var ännu icke öppnad. Dess orörlighet var en följd af ordningens vana, denna blott bevakad af en enda stads-sergeant, som icke ens behöfde öppna munnen, för att hålla lugnet vid makt.

I Stockholm har man, oss veterligt, endast vid tvänne tillfällen sökt bilda queue. Det första var då högstsalig konung Carl XIV Johans lik visades; men då gick det så oregerligt och lifsfarligt till, att en viss grefve, känd för sina naiva infall, fann sig föranlåten yttra: “Det är aldrig värdt att bereda stockholmsborne något nöje“. Det andra tillfället var, när Jenny Lind för några år sedan för första gången efter en hemkomst till fäderneslandet skulle uppträda såsom “Regementets Dotter“; men då, ehuru queue’n bildades midt framför en högvakt samt från början till slut bevakades af polisbetjenter, uppkom en sådan oordning, att nästan hvarje deruti stående person fick sina kläder sönderrifna och ganska många blefvo så illa skadade att de sanslöse måste bäras från platsen. Endast i Stockholm kunde det gå an för ett par handfasta vindragare eller jernbärare, att, sedan de sjelfve hela natten sofvit i god ro, om morgonen inställa sig för att bryta queue’n och intaga första ledet framför de många hundra, som stått der hela natten. Men det blir väl bättre med tiden. Efter ett halft sekels förlopp kunna nog våra barnbarn bilda queue lika bra som alla andra, och det vore åtminstone något.

Den queue, om hvilken vi nu tala, har, såsom äfven nämndes, stått der flere timmar, ja långt före den vanliga timmen för middagsmåltiden, som är klockan fem; men man behöfver derför icke hungra eller törsta. På begge sidor om queue’n röra sig en mängd minuthandlare af gatan, serverande all slags kallmat, alla sorters dryckesvaror, jemte snus, cigarrer och stoppade tobakspipor med sina dertill hörande brinnande fidibussar, ja till och med sko- och klädesplagg med mera, som tillhör ordentlig toalett. Man säger att man naken kan inträda inom murarne af Palais National (f. d. Royal) och inom en qvarts timme gå ut derifrån “comme il faut“, och detta är visserligen sannt. Men man kan också, en fallen ängel lik, störta ned från himmelen midt i en parisisk queue och efter några minuters förlopp träda lika hygglig och snygg som annat folk in i den granna teatersalongen, för att vid Fanny Cerritos dans eller Julia Grisis sång drömma om sin förlorade himmel.

Men utom dessa köpmän af gatan, kringsvärmas man äfven af en tallös mängd utbjudare af texten eller programmet till det teaterstycke, som samma afton skall uppföras.

Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen ganska långt ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd af följande rop från alla sidor.

“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme de la pièce: le violon du diable, trois sous ... voici le programme! ... tout le contenu de la pièce, la pièce entière, un franc! ... voici le programme!“

Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen texten eller programmet.

“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade han den som stod bredvid honom.

“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till svar med en medlidsam blick på den okunnige.

“Nej, monsieur.“

“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för första gången?“

“Nej.“

“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda deruti?“

“Nej.“

“Hm!“

Armand Cambon hade således, i stället för att hålla sitt löfte till sin f. d. lärare, stält sig i queue utan att känna hvilken pjes skulle uppföras och utan att hafva Fanny Cerrito att skylla på. Vår hjelte var då en blind teatervurm.

“Skall vara alldeles utomordentlig, den der italienska dansösen“, återtog grannen.

“Jaså“, svarade Armand, temligen liknöjdt.

“Skall vara till och med bättre än Maria Taglioni och Fanny Elsler.“

“Jaså.“

“Monsieur tycker inte särdeles om balletter, tror jag?“ yttrade grannen något förvånad.

“Så der“, svarade Cambon med ett uttryck, som bevisade att grannen trodde rätt.

“Monsieur är kanske mera road af musiken?“ frågade denne; “ni är en stor beundrare af operan, monsieur?“

“Det kan jag just inte säga“, svarade Cambon mycket tankspridd.

“Hm!“ mumlade grannen, som fann det vara förspild möda att tala med en sådan barbar.

Om Armand Cambon hvarken tyckte om operamusiken eller balletten, hvad hade han då i queue’n utanför operahuset att göra? Hvarför tog han upp platsen för en annan, som bättre än han förmådde uppskatta dessa himmelens gåfvor, och detta vid ett tillfälle, då han visste sig vara väntad och efterlängtad på Bicêtre?

“Det skulle emellertid lätt kunna hända att vi i afton gå miste om biljetter“, yttrade grannen.

“Gå miste om biljetter!“ upprepade Armand häftigt; “ni tror då, monsieur, att ...“

“Att innan vi hinna till biljettluckan, kunna möjligtvis alla biljetterna vara sålda“, menade grannen.

“Hur då? ... hur kan ni tro det?“ ropade Cambon med en ifver, som borde förändra grannens förra tanke om hans kärlek för opera-musiken och balletten.

“Jo“, svarade grannen, “för det första hafva vi mera än hundra personer framför oss i queue’n, hvilka naturligtvis skola köpa biljetter innan vi hinna fram.“

“Än sedan?“

“För det andra har det hela förmiddagen varit stark efterfrågan på biljetter ... det är möjligt att det blott finnes ett mindre antal qvar, i fall det ens finnes någon ... fem äro alltid mer än fyra.“

En biljett till teatrarne i Paris kostar på förmiddagen 25 procent mera än på eftermiddagen, då man, medföljande queue’n, köper i biljettluckan. Detta gäller alltid de förnämsta teatrarne. En parterrbiljett till operan t. ex. kostar före middagen fem francs, men efteråt i queue’n endast fyra, hvarför det också händer att queue’n icke får biljetter, isynnerhet när sådana pjeser gifvas, hvilka, såsom det hos oss kallas, förorsaka “rusning“. Men hvad de mindre eller folk-teatrarne beträffar, är det vissa rader eller loger, som aldrig få säljas förut, på det att arbetsklassen, som icke har tillfälle att köpa på förhand, icke förgäfves må ställa sig i queue. Att stå förgäfves i queue är emellertid en stor obehaglighet, det kan ej bestridas; men dock händer sådant, ty fransmannen är för stor hushållare för att på förmiddagen betala en sak med fem francs, som han på eftermiddagen kan få för fyra.

“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade Armand nästan med hjertat i halsgropen.

“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar jag att jag ej köpte på förmiddagen.“

Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken genast intogs af en bland de två, som förut stått bakom honom. Det var nu ändtligen förståndigt af vår hjelte. Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna till Bicêtre innan det stängs.

Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han springer endast förbi queue’n och stannar vid dess första led.

Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande. Han skulle tillbakavisas och, om han föröfvade våld, tillbakakastas midt i skötet på stads-sergeanten, och det är icke fader Abrahams sköte. Icke en gång en prins skulle våga detta försök.

Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i queue, utan att någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis de första leden och skryta ganska högljudt med sin lycka. Men när biljettluckan öppnas, smyga de sig understundom förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig af denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue?

Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris gör man sig hvarken tid eller besvär att förarga sin nästa. Man lemnar denna fullkomligt i fred. Det är visserligen sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet för sina medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk; men så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller -syster med sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet bland de mera hjertliga folken.

Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda de första leden för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten, kunna bevaka platsen åt hugade spekulanter. Den som vill betala dem hvad de begära, får också deras plats. Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller någon som bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger sig med bortvändt ansigte förbi biljettluckan. Men man förlorar icke modet. Man ställer sig utanför porten till teaterhuset och passar på, när någon pjes eller akt är slutad. Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig, om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans rynkor eller svettdropparne, och summan blir att man bjuder några sous, men allra helst ingenting för kontra-marken, den man sedan, i fall det blir affär af, säljer åt en annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas äfven denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig icke för det. Man lägger sig att sofva, antingen man har eller icke har tak öfver hufvudet, och drömmer om nya queuer och lyckligare teaterportar, om mycket goda eller mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af beggedera. Det är endast medelmåttan man hatar.

Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon vände sig.

“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar i luckan?“ frågade han.

“På hvilken plats, monsieur!“

“På parterren till exempel.“

“På parterren? ... det finns, monsieur.“

“Många?“

“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många, när Fanny Cerrito dansar! ... Finnes det ett dussin qvar, så må man skatta sig lycklig, lyckligare än själen, när den lemnar sin skärseld.“

“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“

“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito dansar! ... monsieur, hon dansar för första gången i le violon du diable ... le violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett, monsieur!“

“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand otåligt.

“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin, men jag vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det åtminstone finnes åtta qvar ... Ah, hvarför har ni inte i tid passat på, monsieur? ... hvarför står ni inte i queue från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito dansar? ... Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur! ... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“

Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således blifva den sjunde eller åttonde af de åtta utvalde.

“Jag vill köpa er plats“, förklarade Cambon.

“Ni vill ... jag undrar alls icke på det ... men jag svarar er såsom jag nyss svarade den tjugonde, ty ni är den tjuguförste, som vill köpa denna lyckliga plats ... Men hvad tänkte ni då på, som inte förr ...“

“Men hvad svarade ni den tjugonde?“ frågade Armand, stampande fötterna af otålighet.

“Att jag sjelf en gång måste se denna ojemförliga talang, som sett Europa vid sin fot, sett Amerika, monsieur! ... Kanske är det den enda gången hon uppträder, åtminstone förklarade hon sjelf på repetitionen i dag, ty jag har en bror som är maskinist, monsieur, hon förklarade att hon först efter en månad tror sig kunna uppträda för andra gången ... hon står en qvarts timme på ena tåspetsen, utan att någon håller henne om lifvet, monsieur, och under det hon står på denna tåspets, spelar hon viol, monsieur, och det är just le violon du diable, monsieur ... hvilken sublim ballett! ... Le violon du diable är en ängels tanke, monsieur! ... Splitter nya dekorationer, målade af den store Desplechin ... hvilka skyar! hvilken himmel, hvilken soluppgång! Soluppgången är af den store Thierry; man kunde ge fem francs bara för himmelens skull, monsieur.“

“Ett bestämdt ord: vill ni sälja eller vill ni inte sälja?“ frågade Cambon med tilltagande oro.

“Ni är en stor beundrare af Fanny Cerrito, och det hedrar er smak, monsieur!“ komplimenterade affärsmannen; “ni skall applådera henne med värma och kraft, ty ni är i era bästa år, och jag unnar henne denna hyllning ... Jag vill ej beröfva henne den och skulle derför kunna afstå min plats åt er.“

“Nå, priset?“

“Jag nämnde att jag har en bror, som är maskinist: jag skulle kunna få se henne ändå, skulle kunna få se henne mellan kulisserna, monsieur.“

“Priset, priset!“

“Tjugu francs ... mon dieu! nej, tretti francs, monsieur.“

“Här är en franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet kände svalget emellan begära och bjuda.

“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren och följaktligen icke stött, “betänk då, att när le violon du diable första gången uppfördes i Milano, var det sådan trängsel vid ingången till operahuset, att tjugu menniskor blefvo ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor och barn, monsieur!“

“En franc“, fortfor Cambon.

“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig omkring efter flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny Cerrito ...“

“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand.

“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna, att Fanny Cerritos man är den, som spelar viol ... en hustru, som dansar efter sin mans viol, är det icke värdt fem francs det, monsieur?“

“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst i första ledet.

“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der att göra!“ ropade stads-sergeanten till Cambon; “maka er genast bort, s’il vous plaît!“

“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i affärsmannens öra och med andan i halsen.

“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin plats; “två francs för en sådan dansös! ... jag går under, jag dör, men dör för konsten ... Man skall afundas er, man skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare än lyckans ... Adieu, monsieur!“

Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och blicken på två-francstycket. Armand var glad, liksom hade han gjort den bästa affär i verlden. Förr än att gå miste om en biljett denna afton skulle han hafva sålt sin sista blus, och likväl var han ingen beundrare af balletten och musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans!

Fjortonde kapitlet. Djefvulens fiol.

L’Académie Nationale f. d. Royale de Musique, som har sin upprinnelse från det sextonde seklet, har icke alltid haft sin plats, der den nu är, ty den första académie de musique, stiftad af Baïf, en italiensk poet, i förening med en fransk kompositör Courville, erhöll sina privilegier af Carl IX, och hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa tvänne män voro de första som i Frankrike förenade poesien med musiken. År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af bemälde akademi, som då någon tid stod i högt anseende. Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej att der uppträda både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas tempel för helt andra ändamål än konstens. När han i nåder värdigades undandraga någon oskyldig flicka hennes föräldrars välde och skydd, inskref högstdensamme henne helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel mera än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar.

Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat! Och ändå, à propos djefvulens fiol, finnas de som förundra sig om man släpar deras troner i gruset, om man jagar dem sjelfva utom gränserna, om man lägger deras hufvud på ... Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka in på politiken, att man alltid, när man trampar på republikens jord, äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock, det blir väl bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga nord, der tronen ännu står upprätt och der den icke stjelper så lätt, emedan många vackra minnen omhägna den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda laster vid dess fot; der har sväfvat annat än folkens förbannelser öfver dess himmel.

För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli flyttade bemälde akademi till Palais Royal, emellan hvilket och Tuilerierna den, till följd af eldsvådor, ytterligare fördes och återfördes. Slutligen trodde man sig vid rue Richelieu hafva funnit ett säkert hem för den franska operan, då följande hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån:

Natten emellan den 13 och 14 februari år 1820, medan hela Paris öfverlemnade sig åt en brusande karnaval och opera-salongen skakades af en glad publiks bifallsyttringar, smög der, djupt insvept i sin kappa, en man, hvars namn var Louvel, exalterad republikan, hvilken fått i sitt hufvud att han för framtiden borde försäkra sitt fädernesland om republiken. Detta enligt orleanisternes utsago, hvaremot både republikaner och bourboner påstå, att Louvel blott var en stor beundrare af Orleanska huset, en beundran, som, efter hvad vi alla veta, låter sig väl förenas med hatet mot den Bourbonska grenen. Det var en djerf tanke, men den var äfven afskyvärd, ty han trodde sig kunna verkliggöra den genom ett mord. Hertigen af Berry, Ludvig XVIII:s brorson och Carl X:s son samt franska kronans ende legitime arftagare, bevistade jemte sin gemål operan samma afton. Han inträdde i hertigen af Orléans sedermera Louis Philippe’s loge och smekte dennes barn. Sjelf hade han ännu ingen son att smeka, och när sonen en dag kom till verlden, låg fadershanden vissnad under marmorn i S:t-Denis. Hertiginnan, som önskade lemna teatern före operans slut, åtföljdes till vagnen af sin gemål. Hertiginnan for, och hertigen skulle återvända till sin loge, då Louvel störtar fram, fattar uti prinsens venstra skuldra och ända till fästet stöter sin dolk i hans bröst. Hertigen sjunker död till marken, och Louvel flyr. Men under flykten springer han på en pastejbagare, som helt lugn vandrar sin gata, bärande en bricka med bakelser. Brickan kastas vid sammanstötningen ur pastejbagarens händer och faller på gatan. Pastejbagaren sätter efter den flyende för att få ersättning för sina förlorade bakelser, upphinner och hejdar honom. Louvel, som har vida mer än bakelser på sitt samvete, söker slita sig lös. En brottning uppstår, under hvilken den vakt, som söker mördaren, anländer. Man kämpar icke så förtvifladt som Louvel för att slippa betala någonting så obetydligt som några bakelser.

“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte polis-sergeanten, läggande handen på Louvel, som på ögonblicket gripes och bindes af vakten.

“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren.

“Hertigen af Berry“, svara soldaterne.

“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse; “hur skall det då gå med mina bakelser!“

De äro stora egoister, de der fransmännen.

Midt under den allmänna bestörtningen, sågo äfven de, som borde känna den djupaste smärta, i attentatet ett medel att främja sitt partis afsigter. Nya lagar utkommo ögonblickligen, som ytterligare begränsade den personliga friheten och den periodiska pressen, redan förut kringskurna af det mest godtyckliga förtryck, hvartill kom en valreform, som inskränkte landets representanter snart sagdt till en handfull hofmän. Hofvet tröstade sig således, medan folket som vanligt fick betala fiolerna. Men, också à propos djefvulens fiol, det blef ej folket som dansade, utan bourbonen Carl X sjelf år 1830, liksom orleanisten Ludvig Filip 1848 vid ungefär samma musik. Djefvulens fiol är ett farligt instrument att spela på. Den, som det gör, får visserligen i början hela verlden att dansa, men slutar snart med att dansa sjelf, och att dansen ej bär till himmelen är klart som dagen. Se der ha vi nu politiken igen! Det är luftens fel ... men komma vi då aldrig in i opera-salongen?

De franska sånggudinnorna måste efter hertigens mord lemna rue Richelieu, förbannad af alla legitimister, och fly till det tempel, som de nu bebo vid rue Lepelletier och hvilket invigdes den 19 Augusti 1821. Men de lära ej förlorat på bytet, och den som för första gången träder inom l’Académie Nationale de Musique öfverraskas ovilkorligen af den prakt, som, när vi undantaga Théâtre Italien, likaledes i Paris, är den på en gång rikaste och smakfullaste vi skådat inom någon teater.

Vår kongl. svenska teater är visserligen ganska vacker; men att, såsom en svensk tidning för några månader sedan påstod, anse den för “en af de vackraste i verlden“, är väl något för mycket tilltaget. På sin höjd bör den kunna jemföras med Opéra-Comique eller Théâtre-Français. L’Académie Nationale de Musique rymmer nära 2,000 åskådare och bruttoinkomsten för qvällen, när huset är fullt, belöper sig till 10,000 francs, eller nära nog fem gånger så mycket som brutton af ett utsåldt spektakel å kongl. svenska teatern. Af de 25 teatrar, som finnas endast inom barriererna och hvilka alla stå under enskilda styrelser, är det endast fyra, eller l’Académie Nationale de Musique, Théâtre Italien, Opéra-Comique och Théâtre-Français, som hafva årliga anslag af staten; men icke desto mindre bära sig alla mycket väl, och om det också under republikens första år gick något klent för åtskilliga af dem, så är det deremot nu så fördelaktigt, att kännare till och med påstå att tilloppet af teaterbesökande aldrig under konungadömet varit så stort som under nuvarande år. Nästan hvarje teater har sin vackra foyer, prydd med utmärkte författares och kompositörers bröstbilder i gips eller marmor. Stockholms kongl. teater har visserligen också sin foyer; men allt sedan Gustaf III:s tid hafva de, som besöka teatern, saknat den. Hvarför upplåtes aldrig ett enda af de många stora och prydliga rummen till detta ändamål? Det är sannt, vi hafva inga teaterförfattares och opera-kompositörers byster att pryda foyer’n med; men det kunde nog vara angenämt ändå, att, liksom inom teaterhusen i Paris, hafva ett rum, der åskådarne emellan akterna kunde råkas och språka med hvarandra, i stället för att nu, såsom fallet åtminstone är med våra stackars fruntimmer, i hela tre, ja fyra timmar oupphörligen sitta inklämda inom trånga loger. Och ville man nödvändigt hafva byster derinne, så kunde man ju, i brist på författare och kompositörer, uppställa utmärkte skådespelares och skådespelerskors. Lars Hjortsbergs gubbhufvud skulle taga sig väl ut i gips. Emilie Högqvists byst vore heller icke att förakta. Det vore något att börja med, skulle vi tro. I en framtid kunde man möjligtvis få se i gips eller marmor, allt efter råd och lägenhet, Torslow, Almlöf, Dahlqvist och Jolin i hans dubbla egenskap af dramaturg och skådespelare, samt fruarna Eriksson, Torslow och Westerdahl; och hvad sägs om Jenny Lind, den ryktbaraste af alla, och hvilken med sin sällsynta talang äfven förenar den sällsynta lyckan att såsom sådan allmänt vara erkänd, fastän hon lefver! Det blefve ju en vacker samling, eller hur? Man kunde, för att ytterligare illustrera den, uppställa den tredje Gustafs bild i fonden, med Kellgren på högra sidan och Leopold på den venstra. Det borde bli en artig syn nog för kommande svenska konstnärer och konstälskare. Man kunde tro sig förflyttad tillbaka till det tidehvarf, då konungakronan göt sin uppmuntrande glans öfver snillets och talangens lager. Dock, vi hade så när glömt, att vår kongl. teater hyser inom sina murar icke mindre än tre foyer’er, som alltid äro öppna och tillgängliga, nämligen herrar Pohls och Davidssons konditorier samt den rymliga Operakällaren med sina buteljer och bålar, i stället för byster och statyer. Der får man den ärliga lilla supen och den stora till och med, för att ej tala om lilla saltkötts-smörgåsen och det redliga ölglaset; men allt detta får man ej i Paris, som endast bjuder beqvämare platser att sitta på och ljusa rymliga korridorer.