FÖRSTA TIDSKIFTET. Slutet af år 1847. (continued 2)

Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att knäfalla, för att på din rygg emottaga alla dessa dvärgar, som din blotta andedrägt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den oförlåtligaste af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille? ... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga folk!“

Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet på elefantens snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med half-alns långa betar försedda munnen.

“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, “eller en kula af bly!“

“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans snabel hväser, ja kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet ... men bräcker han pålarne? vräker han omkull palisad-verket för att krossa belackarne under sina fötter? Vakande eller sofvande visar han sina ofantliga tänder, men hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han så stor och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är någon dufunge, med samma lätthet som jag petar ihjäl en geting ... Ja, det är folket, folket, folket! ... Men tyst! var det inte en vagn som stannade utanför trädgårdsporten?“

Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. Armand följde med ögonen alla hans rörelser, för att af dem kunna gissa till hvad som föregick inom denna alltid besynnerliga varelse, men som likväl aldrig visat sig så besynnerlig som vid detta tillfälle.

“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med leoparden“, började ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de bita i jernstängerna; de skaka med sina starka ramar de burar, hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru fängslade, likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck dem köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både köttstycket och handen ... Det är också folket, men icke sådant det är, utan sådant det borde vara.“

“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; “jo, galler af jern, i stället för af trä, och i stället för bröd tämjer man dem med glödgade stänger eller med svält, som är värre än stål och eld ... Öppna porten till elefantgården, öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp alla lösa! ... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är inte den råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas af en bit bröd, eller den som biter i en boja ... Folket är den kraft, som beherskar jorden, och mot denna kraft båta hvarken bojor eller tyranner ... Det styres, derför att det vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes och ändå tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet att det aldrig kan gå förloradt och att dess kraft lika litet som naturens och tidens kan gå tillbaka ... Skilnaden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke tål, utan blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“

Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade dervid ingen synnerlig uppmärksamhet, men desto mera hans följeslagare, hvilken, tagande Armand under armen och dragande honom med sig, ropade:

“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag ... kom, kom! annars är den lefvande gladan slukad innan vi hunnit fram, och det vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare sagdt, hon kunde undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig till sinnes.“

Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste följa med samma snabbhet.

Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet, blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde icke underlåta att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars både utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast den andras, utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne, som gifvit honom fem-francsstycket och bedt honom vara välkommen till rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika vacker, ja kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora nattsvarta ögon; hennes mycket krökta näsa; hennes svällande öfverläpp, som lindrigt öfversköt den andra; hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder, med hvar sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans af korpen, var uppkammadt och förlorade sig under de hvita med små röda törnrosor beprydda rikt veckade blonderne, som koketterade emellan hufvudet och den mörkgröna af en stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis för att lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar af de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes behöfva något annat än sin egen höjd och glans, för att tjusa och kufva; allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike, medvetande af sin makt, men icke egande tid att minnas sina förra triumfer för de nya troféer, som dagens eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den svarta hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet är, som man vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra), hvilken omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess egarinna in — och hon var rik äfven på dylika infall — att låta verlden något mer än blott ana hvilka herrliga former doldes derunder.

Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, och hennes toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters afund, men man såg snart att hon tillhörde det slags qvinnor, hvars hela lif är ett studium för att upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp till oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande ihop till ett intet vid ett moln på hennes panna.

Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och Hvita Björnen veko åt sidan, när de närmade sig dörren till galleriet.

“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita Björnen, sedan de båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, som du ser.“

“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade Armand med förlåtlig nyfikenhet.

Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan inne i galleriet, dit också Armand ögonblickligen följde honom, gripen af en oro, som han likväl icke kunde förklara.

“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan djurvaktaren.

Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde minst om en louisd’or.

“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, madame! ... det fattas ännu en halftimma i tre.“

“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne ännu äro tomma.“

“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan de begge burarne“, förklarade han med en sidoblick åt dörren till galleriet, liksom hoppades han på ännu flere besök, emedan hans dröm om guld icke helt och hållet kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar.

“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta vackra djuren, när de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade djurvaktaren med möjligaste ömhet i rösten, ty han visste af gammal erfarenhet, att de förnäma fruntimmerna alltid äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande och ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se hur jag lägger in maten i burarne?“

“Ja.“

“Var då så nådig och följ mig!“

Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att börja med de burar, som stodo den närmast. Han kunde dock icke underlåta att öppna denna dörr, för att se om icke några francs- eller sous-stycken vore på väg till hans galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas, tillslöt han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot den första buren.

Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen i saknad af djur att se på, sökt de menniskor, som jemte henne och hennes följeslagarinna voro inne i galleriet. Af dessa menniskor var Armand Cambon den som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför lejonets bur, hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa stora ögon, ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett sig mätta.

Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de milda högblå ögonen på Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste förlägenhet de stora svarta ögonens eld, och det ehuru dessa länge och väl spelade på honom. Emellertid skulle detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han haft någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara så farlig.

Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna från Armidas ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens röst höjde sig, dragande allas uppmärksamhet till sig, allas utom Hvita Björnens, hvilken syntes så godt som fastnitad vid sin plats.

Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller mindre allt efter dens rang och anspråk, som var burens herre. Djurvaktaren, som före åskådarnes inträde bestyrt denna rättvisa fördelning, behöfde således nu blott öppna hvarje bur och deruti genast inkasta den portion, som tillkom en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar i rofdjurens gastronomi, under det han införde deras portioner.

Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade mycket. Han beskref med de lifligaste färger t. ex. lejonets och tigerns fina smak, huru de väsnades och hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta ankommet, hvilket så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna, men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, när köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal häst, den de blott i allra högsta nödfall kunde fördraga. Han beklagade att statens ekonomiska förhållanden icke medgåfve serveringen af lammkött, öfvertygad som han var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta födoämnen ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom närma sig mensklighetens gräns.

Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. Men den lika opartiske som vältalige djurvaktaren glömde ej heller de öfriga. Sålunda berömde han schakalen för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa lejonet, den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en sak derför att en annan kastat den åsido, utan städse hade för ögonen det vackra ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“

Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån att vara en gourmand, alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost och var lika glad, antingen man gaf henne finare eller gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen medgaf han att hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga att hon var beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade och visade tänderna ända till det blodröda tandköttet; men detta bevisade icke desto mindre det jemnaste lynne, den mest stadgade och konseqventa karakter, som onekligen förtjenade beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde till undantagen.

Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren. Men en fransman, som orerar mycket — och det göra de alla — måste äfven orera mycket om sig sjelf ... och äfven det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren visade honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom sin dagliga beröring med lejonet och tigern fått det förras styrka och den sednares vighet, ehuru han, naturligtvis af aktning för sin nästas lif och lemmar, hvarken pröfvat det ena eller det andra. Han tillskref sitt välde öfver dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig hade han gått in i deras burar och stört dem, när de varit sömniga och velat njuta nattro; aldrig hade han, liksom andra jordens mäktige, ryckt brödet, eller, sannare uttryckt, köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga och velat äta.

Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen tirad om huru han, fastän make och familjfader, likväl nödgades försaka familjlifvets behag, för att helt och hållet kunna egna sig åt sina älsklingar i Jardin des Plantes, hvarigenom tydligen all omtanke för hans och hans familjs framtida bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes, som med kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig frikostighet mot den, som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga studium.

Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken han gått från bur till bur och inlagt i hvardera den bestämda portionen, utom i lejonets, framför hvilken ännu låg qvar den för det bestämda anrättningen.

“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning för damen med hermelins-manteln; “madame undrar säkert hvarför jag ännu icke dukat för lejonet?“

“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej gjort det? ... djurens konung framför allt, tycker jag.“

“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en högst kostlig historia ... det skall säkert roa madame att se något, som man ej alltid får se här i galleriet, och jag skattar mig lycklig att ha något nytt att bjuda på, allra helst i dag, då himlen beskärt mig så förnäma åskådare eller, rättare sagdt, åskådarinnor.“

“Hvad är det då?“

“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid på Hvita Björnen, som nu stod bredvid de samtalande, “den der herrn och jag hafva hållit ett vad.“

“Ett vad?“

“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min goda vän för öfrigt, har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren med mycken tonvigt på detta ord och lika mycken öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att om man på samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke bröd, så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“

Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han hade väntat få höra något om den lefvande gladan, och fick nu i stället höra talas om ett stycke bröd.

“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller hvad tror du, Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon vände sig till sin följeslagarinna.

“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“, svarade Denise.

“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand Cambon, som också utgjorde en del af gruppen.

Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan tvifvel förnäma damen, att veta om lejonet hellre åt bröd än kött, eller om hon blott ville göra sig underrättad om den unge karlen, den hon mer än en gång betraktat, toge sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna vi icke rätt afgöra.

Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha missklädt en markis, och svarade:

“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i denna vigtiga sak, helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker som monsieur Mathieu.“

Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning, värdig Bouffé i Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse monsieur Mathieu icke desto mindre tog för god pris, ty hvem kunde väl här sätta hans vitsord i fråga?

“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand, “så skulle jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor skulle välja brödet framför den vanliga spisen.“

“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett fruntimmer artigheten för en öfverflödsvara?“

“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand så fin som eder, madame, framräckte det.“

Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan på Hvita Björnen, öfver hvars ansigte i detsamma en vild glädje flammade.

“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag nog ... lejonet skulle taga brödet för handens skull, men på samma gång också sjelfva handen ... ha, ha, ha!“

“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand, liksom hon redan känt vilddjurets tänder omkring den; “men“ tillade hon, snart återhemtande sig och med blicken på Armand, “men ni skulle väl icke sträcka er artighet så långt att bedja mig våga försöket?“

“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter han tillade med mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till och med på det alvarligaste råda er, att, när djuren inkommit, icke nalkas burarne på två alnars afstånd, och, hvad särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar framför den.“

Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och fann Hvita Björnen stående med uppspärrad mun och ursinniga blickar, helt och hållet egnande hans vän Armand Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig sjelf, att Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med sammetsmantiljen.

“Och hvarför skall jag mer än någon annan hålla mig på afstånd från burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade hon.

“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet i högre grad ha ett godt öga till er än till någon annan“, svarade Armand.

“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att en så högljudd protest icke kunde vara annat än en oartighet.

Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på en visa.

“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung ämnar göra mig sin kur.“

“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en djup nigning; “hur mången furste bland menniskorna har ej redan gjort det!“

“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till tjenarinnan icke utan en viss halfförsmädlig ryckning på den sköna öfverläppen.

“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan.

“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande Armand med sin öfverlägsna blick; “har man någonsin hört dylikt? ... lejonet, mitt äldsta och vackraste barn, skulle således icke ha lika godt öga till alla? lejonet, min enda ålderdomsglädje, skulle således vara lika de andra monarkerna, som blott ha smak för några få, men förakta alla andra?“

I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen, från och med pärerna i Luxembourg ända ned till djurvaktarne i Jardin des Plantes.

“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och pratar och glömmer att klockan redan slagit tre ... hör på bara ... hyenan börjar tjuta: hon är säkrare än solvisaren i Palais Royal, ty antingen det är mulet eller klart väder säger hon hvad klockan är slagen.“

Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre bur var en hel vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna dörr öppnades, när man drog på en gröfre tågända, som hängde ned från taket framför hvarje bur i galleriet.

Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra, derunder avancerande från bur till bur, hvilket allt gick med mycken hastighet.

Och det ena djuret efter det andra störtade från den yttre buren in i den inre och det med en fart och ett ljud, som erinrade om öcknens sandhvirflar.

En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var dess dörr icke öppnad.

Under det att nu tre af de innevarande vitnena till djurens goda matlust, nämligen damen med sammetskappan, hennes kammarjungfru och Armand Cambon, hvilken följde dem, betraktade hvad som var att betrakta och gjorde sina anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän, Hvita Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen.

“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han räckte Hvita Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här spettet och jag det andra ... på spetsen af det, som ni har, sätta vi köttstycket, på spetsen af mitt brödstycket, så att ni icke kan säga, att jag genom mitt välde öfver lejonet tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi in spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå mellandörren ... Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket på, så snusar jag ur silfverdosan ... hugger det deremot först i mitt med brödet på, så röker ni ur sjöskumspipan ... Är det ej honnett deladt, hä?“

Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för sig sjelf som en verklig björn. Var han kanske icke ännu ense med sig sjelf?

“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren med mycken häftighet, ty han fruktade verkligen för denna olycka, och detta plågade honom så mycket mer, som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin egen och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade den i sin ficka.

“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar lejonet sig sjelf, än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom är det ju vitnen på saken, och dertill var det ju icke jag, utan ni, käre Simon, som föreslog vadet, och för öfrigt är det icke alldeles så säkert att jag vinner ... Jag är verkligen sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en annan krok i dag ... Man kan minsann ledsna på att i evighet äta kött ... nyhetens behag är så retande, så oemotståndligt ... Men sak samma ... ni kan aldrig föreställa er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett gifvet ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“

“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“ utropade Hvita Björnen; “handla mer och prata mindre, käre Mathieu ... Hvar har ni er knif?“

“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor fällknif ur sin ficka.

“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa hela detta stora stycke.“

“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu, i det han skar af ett stycke så litet, att det med beqvämlighet kunde inskjutas mellan burens jernstänger.

“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt spett i det afskurna stycket.

“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra spettet; “men hvar har ni nu ert bröd?“

Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan på den andra, hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning körde händerna ned i begge fickorna.

“Ah, hvad är det!“ yttrade han under dessa manövrer, “hvar kan jag ha stoppat mitt bröd? ... har jag tappat det?“

“Hvad behagas!“ ropade djurvaktaren, lång i synen som en urang-utang.

“Kan jag ha förlagt det på något ställe? ...“

“Monsieur Simon!“

“Har någon stulit det ur min ficka?“

“Monsieur Simon! ... ni söker undanflykter.“

“Jag vet bestämdt, att jag för en halftimme sedan köpte mig ett alldeles färskt bröd.“

“Ni är ingen man af heder, monsieur Simon!“

“Jag gaf två sous för det lika säkert som en.“

“Två sous lika säkert som en? ... jag förstår, ni gaf icke en sou en gång.“

“Ah, nu vet jag ... jag gaf alltsammans i tankarne åt elefanten ... Kors, sådant nöt jag var!“

“Det bestrider jag ej ... men jag bestrider att ni gaf något åt elefanten, monsieur Simon!“

“Ni tillvitar mig då en osanning, monsieur Mathieu?“

“Nej; men ni ljuger, när ni säger att ni hade brödet, pardonnez-moi!“

“Ni tror att jag vill lura er, monsieur Mathieu!“

“Nej, men ni vill bedraga mig på en silfverpjes, excusez-moi!“

“Jag kunde krossa era refben, monsieur Mathieu!“

“Hvad! ... i mitt eget hus och i så många vitnens närvaro, monsieur Simon?“

“Och sedan sticka det ena refbenet efter det andra in i lejonets gap, s’il vous plaît.“

Lejonets och tigerns vederlike i styrka och vighet tog ängsligt ett steg tillbaka. Hvita björnarne äro berygtade för sin styrka, helst när de gå på två ben och heta Simon.

“Men jag vill inte att vi skola skiljas som ovänner, monsieur Mathieu“, sade Hvita Björnen.

“Det skulle göra äfven mig mycket ondt, monsieur Simon“, förklarade djurvaktaren, något gladare.

“Jag skyndar på ögonblicket ut och köper ett nytt bröd“, föreslog Hvita Björnen.

“Ha! ni skyndar ut!“ yttrade djurvaktaren, ånyo förlorande sitt glada lynne.

“Ni misstror mig ånyo, käre Mathieu.“

“Jag misstror er icke, alls icke ... men ni skall aldrig komma tillbaka, monsieur Simon!“

“Ni är oefterrättlig ... Nåväl, jag skall inte röra mig ur fläcken.“

“Och brödet?“

“Skall ni sjelf köpa och för detta ändamål emottaga dessa trenne sous.“

“Omöjligt! ... det är mig förbjudet att gå bort, när folk är inne i galleriet.“

“Ja, då kan jag omöjligt hjelpa det“, förklarade Simon, vändande sin vän ryggen.

“Men kunde ej er vän derborta gå i ert ställe?“ föreslog djurvaktaren.

“Jo, det vore just den rätte att skicka ... han skulle aldrig komma tillbaka, ty han tycker inte om att jag förlorar min snusdosa, min vackra silfversnusdosa ... Han menar så väl, den hederlige Cambon.“

“Fördömda silfversnusdosa!“ mumlade djurvaktaren, utan att likväl misskänna dess värde.

Skulle då äfven han, monsieur Mathieu, åt hvilken man anförtrott de ädlaste af alla fyrfotade varelser, nödgas offra sin pligt åt det olycksaliga korruptionssystem, som, till råga på alla olyckor, hvilade centnertungt öfver landet sedan flere år tillbaka!

“Fördömde korruptions-ande!“ suckade Mathieu; “men“, tillade han, icke ensidigt betraktande saken, “är ej korruptionen utgången från och underhållen af sjelfva styrelsen? Är det ej hvarje offentlig embetsmans ovilkorliga pligt att handla i styrelsens anda? Hur skulle det väl annars gå med enigheten och den kompakta styrkan, hvilka äro så nödvändiga för en styrelse, som vill uträtta något här i verlden? Om det är nödvändigt för menniskors lycka att gå på sidan om samhällets lagar, måste det också vara lika nödvändigt för djurens väl, att gå på sidan om den för djurvaktaren i Jardin des Plantes utfärdade instruktionen?“

“Nåväl, jag går då sjelf“, förklarade ministèrens trogne anhängare; “men ... men ...“

“Men låser naturligtvis väl igen dörren till galleriet“, inföll Hvita Björnen skrattande, “för den händelse att den verkliga ångern skulle falla öfver mig ... Men, det ber jag er, köp det färskaste och mjukaste bröd som finns.“

“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita plymen, “värdes ursäkta att jag på några minuter aflägsnar mig ... det är för det der vadets skull, som min vän, oaktadt alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu envisas att vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som utan tvifvel måste bli af stort inflytande på naturalhistorien, den vigtigaste af alla vetandets grenar.“

Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan, yttrade Simon till tjenarinnan följande:

“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles förvridit hufvudet på min vän ... han glömmer mig och följer alla era steg, liksom jag inte funnes till i verlden ... Jag undrar inte på det, ty ni är ett af de skönaste fruntimmer han sett, ja, skönare än mången af de markisinnor och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön: ni skall inte gyckla med den stackars gossens känslor.“

I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att likväl förut hafva varnat sina kunder för att under hans frånvaro gå burarne för nära. Att han ganska ordentligen låste igen dörren efter sig och sedan stoppade nyckeln i sin ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af omtanke för den dyrbaraste af hans snusdosor.

“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän Hvita Björnen.

“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade denne helt lugnt.

Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön, ville visst icke gyckla med den vackraste gosse i hela Paris, och hvilken dertill på köpet var så omhuldad af markisinnor och hertiginnor. Det var förmodligen för att öfvertyga honom derom, som hon nu började med Cambon ett ganska alvarsamt och från allt koketteri fritt samtal, tagande till ämne tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och hvars goda matlust de gemensamt beundrade.

Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är ett så grymt djur. Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk. Det funnes menniskor som behandlade sina likar på samma sätt som tigern behandlar sitt rof. Men tigern är jemväl ett förnämt djur, och företrädesvis var det också förnämt folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade att beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert, utan äfven i fullkomligt republikansk anda, så att den unge mannen icke kunde annat än på det högsta lifvas deraf, helst läpparne, som rörde sig, hade en så frisk färg, och tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en så bländande hvithet.

I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det derför att de, tack vare sina förståndiga mödrar, ända från barndomen vänjas från att förtära varm soppa, eller derför att man ingenstädes i verlden får köpa så vackra och väl konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke varit nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor om hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga.

Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen, närmade sig under tiden den förnäma damen, som naturligtvis icke borde bli lottlös, och sade till henne med mycket låg stämma:

“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin entré, så har jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren till dess bur.“

“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade efter monsieur Simon, som icke var sen att bereda henne detta nöje.

Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru den artige jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre buren dervid öppnades samt huru derefter lejonet, ett af de största som någonsin med sitt rytande skakat Numidiens skogar, med ett enda skutt befann sig invid den inre burens galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos.

Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock alltid mest storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta sednare stadium hade nu inträdt, och hvem kan undra derpå? Lejonet visste att mattimmen var inne, dess enda glädje efter en förlorad frihet; det hörde huru i nästgränsande burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte tänderna mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden, ja det såg den till och med ligga utanför buren, utan att likväl kunna nå den. Detta förbiseende mot skogarnes majestät var för stort för att kunna förlåtas; det var ett för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft skämt med en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod.

Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen reste sig så olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte sig mot golfvet, med det stora hufvudet hvilande på de framskjutna ramarna; att den högburna svansen, beskrifvande nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och burens sidoväggar med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen.

Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons uppmärksamhet, om icke de öfriga djurens läten och rörelser, synnerligen deras, hvilkas burar befunno sig närmast honom, hade dragit hans ögon och öron till sig, ty hvad Denise beträffade, så hade hon endast ögon och öron för “den vackraste gosse i Paris“.

Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser bland djuren midt i deras matro? — Jo, när skogarnas konung vredgas, då inträder oron i djurens verld, då rullar sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern, lemnande sitt rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam, för att finna skydd i dess lummiga krona.

“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i det han pekade på tigerns bur; “hvad kommer åt tigern som glömmer att äta? ... och se på de andra sedan, äfven de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och tillbaka i sina trånga rum ... se! se!“

“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån den förnäma damens stämma.

Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen med sammetsmantiljen stående i nära halflutad ställning framför lejonets bur på ett afstånd af ungefär en aln. Hon slog händerna tillsammans och applåderade, liksom hade hon framför sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“.

Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva gestalt, lik en knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt af sin fägring, prunkar vid dess fot.

“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade Armand sig sjelf; “buren är ju tom ... men om den är tom, hvad kan det väl då vara för märkvärdigt derinne?“

Cambon kastade ånyo en blick på sin vän Simon, och det föreföll honom då som om den knöliga stammen, i stället för att bjuda den granna rosen ett skydd, alltmera började luta, hotande att falla.

I detsamma hördes ett nytt rytande, vida starkare och förfärligare än förr. Alla djuren instämde deruti. Det var en hisklig konsert i djurens galleri.

Stammen vacklar verkligen, den faller och under fallet vidröra tvänne af dess grenar, liksom af en händelse, blommans begge sidor, böjande hennes stjelk och krona framåt — framåt mot lejonets bur, framåt intill jernstängerna, som redan imma af den andedrägt, som fasansfullt glöder derinne.

Åter ett rytande, för hvilket hela byggnaden skälfver, men denna gång uppblandadt med menniskors ångestrop. Ett hårdt slag och ett ännu hårdare fall följa derpå. Stammen har fallit, men icke framåt, såsom dess riktning bebådade, utan åt sidan, till följd af en yttre kraft.

Den stolta rosen, hvars krona, påtryckt af en oemotståndlig tyngd, redan fördjupat sina blad mellan burens jernstänger, är ögonblickligen ryckt derifrån och hvilar vanmäktig i Armand Cambons famn, som ännu om sitt byte strider med djurens konung.

Lejonet, hvars skarpa tand kom en sekund för sent för att begrafva sig i den förnäma damens ansigte, har medelst sin genom gallret utsträckta ram fattat uti hennes tjocka sidenklädning.

Nu gäller det att pröfva silkesmaskens och sidenfabrikens förenade verk.

Väfven brister, tack vare den sednares vinningslystnad, och den nye S:t Göran faller baklänges mot galleriets stengolf med sin räddade prinsessa i famnen, under det den nye draken uttömmer sitt raseri på ett afslitet sidenstycke, som snart var förvandladt i den yppersta silkesvadd.

I samma ögonblick inrusar djurvaktaren i galleriet. Han har ett bröd af skålpundsvigt i handen, men hans uppspärrade mun synes så stor, att han nästan skulle kunna sluka det. Hans ögon, färdiga att klämmas ur sina gropar, stirra på de olika grupperna.

Der sitter, längst bort på stengolfvet, Hvita Björnen med handen för ena tinningen, blödande af det djupa sår, honom vid fallet tillskyndades; der ligger, något närmare djurvaktaren, Armand Cambon, till hälften döfvad af den törn, hans nacke gjorde mot samma golf, och ofvanpå honom samt af hans armar ännu omsluten den granna, men afsvimmade damen; der, allra närmast djurvaktaren, står Denise, blek och orörlig som marmorbilden, och der står, nej, der rasar lejonet, trasslande in sina förfärliga tänder i silkestrådarna. Och allt detta under en chorus från de många burarne, hvars make ännu ingen hittills hört.

“Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?“ blef ändtligen djurvaktarens första fråga.

“Det vet jag verkligen inte“, svarade Hvita Björnen, i det han reste sig upp från golfvet, “jag är ofta plågad af fallandesjuka, och den kom på mig just som lejonet trädde in i buren ... jag bör aldrig gå att se på vilda djur ... jag tål inte vid det, märker jag.“

“Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?“ blef den andra frågan.

“Det vet jag heller inte“, upplyste Hvita Björnen, “så framt det inte kommit in af sig sjelft ... ni har säkert glömt att låsa dörren ... det var mycket oförsigtigt af er, monsieur Mathieu!“

“Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?“ blef den tredje frågan.

Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den förtviflade djurvaktaren fram till lejonets bur och började med tillhjelp af spettet införa köttstyckena, under det han utöste förbannelser, såsom det en verklig djurvaktare egnar och anstår. Derefter, och sedan han medelst de förra tystat munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände han sig om för att med de sednare ytterligare traktera en annan konungs undersåter.

Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de, han ämnade förbanna, hade försvunnit. I hela det stora galleriet fanns, med undantag af djurvaktaren och hans djur, ingen lefvande varelse. Hvem skulle således inför hans maktmyndighet förklara, huru lejonet inkommit i buren, hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke och slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han nyss sett, betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig sjelf för att öfvertyga sig att han var vaken. Han fann att han var vaken, men hur finna lösning på gåtan?

Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade lejonet och på sitt sätt välsignade maten, hade Armand Cambon, hvilken snart återfått sansen, med tillhjelp af Denise, som icke i evighet kunde vara en stod af marmor, utburit den förnäma damen, hvilken deremot tycktes för evighet vara afsomnad. De buro den avsvimmade till vagnen och, med ytterligare tillhjelp af en bestört betjent, uppsatte henne i den, hvilken derefter, dragen af tvänne äkta fullblodsfålar, snart lemnade Jardin des Plantes bakom sig.

Armand Cambon, som ingen bedt göra sällskap, stod naturligtvis qvar; men när han vände sig om, föll hans blick på Hvita Björnen, hvilken icke heller å sin sida funnit skäl att längre se på sällsynta djur.

De begge vännerna betraktade hvarandra en god stund, ehuru med föga vänliga blickar.

“Obegripligt!“ bröt ändtligen Simon tystnaden; “jag vet inte hvad det kom åt mig ... det var som om en svindel gripit mig ... utan dig, min raske gosse, hade jag säkert blifvit orsaken till en mycket stor olycka“, tillade han med ett uttryck, som icke var främmande från ironi.

“Olycklige!“ ropade Armand häftigt, “ni ville begå ett mord! ... ett mord!“

“Tyst! skrik inte så!“ förmanade Hvita Björnen, skådande omkring sig, “hörde du inte att jag fick en svindel och att ...“

“Ni ville mörda en menniska, försåtligt mörda en menniska!“ fortfor Armand med ökad harm; “en man, som ni, Simon, mörda! ... Och mörda en qvinna, en svag, värnlös qvinna! ... Det är icke blott rysligt, det är nesligt! ... det finns ej ord för att beteckna en sådan bragd!“

“Du är tokig, Armand lille, med ditt evinnerliga mord och mord ... Hur kunde väl mord komma i fråga ... hur kan man mörda, när man står i bur med armstjocka jernstänger framför sig? ... En eller ett par skråmor, se der allt ... ett öga eller en näsa mindre, se der alltsammans ... Hur mången har ej fått hjelpa sig fram i verlden utan både öga och näsa och utan tillgång att köpa sig nya? ... Du är en narr, kära Armand, som ej vet hvad du säger.“

“Och att vilja taga mig till medbrottsling“, fullföljde den harmsne unge mannen, “ty hvad var väl meningen med att narra in mig i djurgalleriet? ... hvad annat, än att få någon som kunde sysselsätta besvärliga personer, för att ni desto mera ogeneradt skulle kunna begå ert nidingsdåd ... Ja, rulla ögonen! ... Det var ett nidingsdåd, olycklige!“

“Tacka min vänskap för din gamle far“, sade Hvita Björnen med halfqväfd stämma, ty hans galla började koka, “tacka denna vänskap för att de ord, du sist sade, inte blifva de sista du talat i denna verld!“

“Jag fruktar er icke!“ svarade Armand lugnt och upplyftade sin högra arm; “denna arm, som hindrade er från att begå det ena brottet, skall äfven hindra er från det andra.“

“Så tacka då himlen, om du inte vill tacka mig“, yttrade Simon, “för det du fått tillfälle att rädda ett vackert fruntimmer, och dertill på köpet en förnäm och rik dam, som skulle kunna betala sin räddare med lika många kedjor af guld som du sålt kedjor af messing.“

Armand vände föraktligt Hvita Björnen ryggen och gick.

“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben far din och skryt med att du räddat den lefvande gladan!“

Fjerde kapitlet. En tableau vivant.

Armand Cambon hade haft den lyckan att på en enda dag göra tvänne goda gerningar. Klockan ett hade han på Place de la Bastille räddat en bankir från att sönderslitas af folket, och klockan tre i Jardin des Plantes ryckt en förnäm dam ur lejonets klor. Dessa bragder, som nästan på samma gång skyddat rikedomen och börden, samhälls-platåens tvänne gräddskålar, att vi så må uttrycka oss, skulle hafva varit mer än tillräckliga för att, innan aftonen bredt sina stora vingar kring den stora staden, dubba honom till en hjelte inför verlden, för att icke tala om romanen. Men för att så skulle ha skett, borde du, käre Armand, i stället för rödrutig blus af två francs värde, haft promenadfrack, köpt, om ej just betald, för minst hundra francs.

Då skulle du icke behöft stå qvar på Bastilj-platsen för att se hur bankiren for sin väg, utan att dessförinnan bjuda dig hem till middagen; då skulle du kanhända fått ledsaga hans sköna brorsdotter till bordet, sitta mellan henne och onkeln, och — hvem vet! — kanske skulle du, notabene i fall brorsdottern varit fri från andra brölloppsbekymmer och mycket älskat sin onkel, samt denne likaledes varit fri från statsbekymmer och mindre älskat sina pengar, möjligtvis äfven kunnat i kompani med din sköna granne börja en kärleksroman, som slutat med festligt tåg i vagn till Madeleine-kyrkan.

Men nu hade du icke den af fru Lenngren besjungna fracken, utan blott denna blus, som, ehuru besjungen af Béranger, likväl förnämligast är beqväm att ha på sig i gatustrider, i hvilka du oftast kastar dig för mycket mindre anledningar, än den att rädda en menniska med hederslegionen på bröstet och millionerna på fickan; och när nu äfven detta en gång lyckats dig, bör det icke vara nog för din ärelystnad? Ungefär så måtte monsieur Géronnière hafva tänkt, enär han hvarken före eller efter hemkomsten till sitt palats vid rue d’Anjou-S:t-Honoré nämnde ett enda ord af tacksamhet för den stora tjenst du gjort honom. Visserligen hade den ljufva och naturligt goda Adelaïde hugnat dig med de tacksammaste blickar samt till och med bedt dig vara välkommen till onkelns hus; men är du väl säker på att, om du också toge henne på orden, ditt besök finge sträcka sig längre än till tamburen, detta non plus ultra för en man af gatan, för en arbetare från S:t-Antoine? — Stackars Armand Cambon! derför att du var en blus, ansåg man det kanske för din ovilkorliga skyldighet att ensam våga striden mot mer än hundra andra bluser, för att rädda en man med millioners förmögenhet, men utan en milliondel känsla för ditt och dina kamraters intresse.

Men om du haft frack, hade du icke varit i Jardin des Plantes i ett sådant sällskap som Hvita Björnens; du hade icke heller haft den lyckan att rädda en qvinnas lif eller ett skönt ansigte, som ofta är dyrbarare än sjelfva lifvet.

Bar den förra gerningen ingen frukt, så skall den sednare deremot blifva desto fruktrikare, ty utan dig hade detta glänsande ansigte, i stället för att nu, såsom troligt är, sola sig med välbehag i en förgyld spegel, legat begrafvet under tjocka bindlar, för att sedan, när dessa en gång blifvit borttagna, söka det djupaste mörker, på det att ingen främmande blick måtte bäfva tillbaka vid åsynen af en hemsk ruin.

Det kan icke slå fel, att från denna stund hvarje qvinna du möter, skall med beundran fästa sin blick på dig och önska sig i farans stunder en riddare som du, en Simsons like. Hvem skulle ej gerna vilja blifva din Delila, men trognare än hon, klokare än hon, ty hon skulle icke åt en förhärjande sax lemna detta rika mörka hår, af fruktan att kraften med detsamma kunde gå förlorad?

Är du nyfiken att se ditt stundande afundsvärda öde, så följ med din blick dit vårt trollspö pekar, och stanna med klappande hjerta, men med tillbakahållen andedrägt, framför denna

Tableau vivant.

(En qvinnas boudoir, praktfullare än en oinvigd ens kan drömma om. Siden och guld, speglar och kristaller i förbländande strålbrytningar. En säng, af hvilken blott den gyllene estraden synes, ty det öfriga förlorar sig i en sky af snöhvita draperier, mellan hvilka här och der snören och tofsar af guld framglindra. På det skära sidentäcket en qvinna, hvars minsta blick fördunklar boudoirens prakt, och hvars minsta rörelse, af speglar från alla sidor återgifven, kommer åskådarens hjerta att glöda. Framför sängen en annan qvinna, men knäböjande och uppbärande ett förgyldt silfverfat, på hvilket man upptäcker rubinglödande kristallflaskor med proppar af guld och doftande af österlandets skönaste parfymer. Tystnaden afbrytes endast af knäppningarne från pendylen, öfverallt omgifven af gracer och amoriner, föreställande kärleken och vällusten, som med leende blickar söka döda tiden.)

Men taflan är icke blott lefvande; den är äfven talande. Derför lyssna:

HERSKARINNAN: Denise! Jag vill vara allena i afton och emottager således ingen.

DENISE: Ingen?

HERSKARINNAN: Nej! ... Man skulle upptäcka min sinnesrörelse, man skulle fråga mig om orsaken ... Jag vill icke visa den förra, för att slippa förklara den sednare.

DENISE: Madame befinner sig nu mycket bättre.

HERSKARINNAN: Mycket bättre? ... Jag befinner mig fullkomligt väl ... Drag gardinen mera åt sidan, det är något för varmt härinne.

DENISE (åtlydande befallningen): Himlen vare lofvad, att allt slutades så väl!

HERSKARINNAN: Hvilket?

DENISE: Händelsen i Jardin des Plantes naturligtvis ... Blodet stelnar i mina ådror vid blotta tanken derpå.

HERSKARINNAN: Hvilken händelse?

DENISE (betraktande förvånad sin herskarinna): Hm!

HERSKARINNAN: Ah! du menar lejonet.

DENISE: Jag menar också den unga, raska karlen som ...

HERSKARINNAN: Den unga, vackra karlen ville du säga ... Ja, du har smak, Denise ... Det var en Adonis i blus, som sjelfva kärleksgudinnan icke skulle förakta ... Du intresserar dig mycket för den unga, vackra karlen.

DENISE: Jag skall bedja för hans väl, så länge jag lefver ... Han har räddat en person, för hvilken jag skulle offra tusen lif, om jag hade.

HERSKARINNAN: Hvem har han räddat?

DENISE (ånyo förvånad): Den ... den, som utom honom nu varit lejonets rof.

HERSKARINNAN: Sådant prat, kära Denise! ... Är då Jardin des Plantes en af Afrikas skogar, der lejon och tigrar springa lösa, slukande sitt rof hvar och när de komma öfver det?

DENISE: Har man då aldrig hört omtalas olyckor i Jardin des Plantes? ... Det var icke länge se’n som ...

HERSKARINNAN: Du öfverdrifver alltid, enfaldiga flicka!

DENISE: O! att madame hade sett hvad jag såg!

HERSKARINNAN: Hvad såg du?

DENISE: En syn, som skall visa sig i mina drömmar och störa min sömn.

HERSKARINNAN: Dertill fordras ganska mycket, min bästa Denise! ... Nå, låt höra, hvad såg du?

DENISE: Ni kunde icke se honom, den der karlen, som stod bakom er ... det var en ohygglig menniska.

HERSKARINNAN: Jag erinrar mig, att han ej var bland de älskvärdaste.

DENISE: Denna menniska hade bestämdt ondt i sinnet mot er.

HERSKARINNAN: Mot mig? ... Jag hade ju icke den äran att känna honom, och detsamma skall han kunna säga om mig.

DENISE: Likväl såg det ut, som om han med flit trängt madame fram till den förfärliga buren.

HERSKARINNAN: Med flit? ... du yrar ... Troligtvis var han lika nyfiken som jag, och jag bedyrar, att det verkligen var något att se ... ståtliga djur, de der lejonen!

DENISE: Möjligen något att se, men icke att gå nära ... Emellertid hade madame sitt ansigte tätt intill jernstängerna ... O min Gud!

HERSKARINNAN: Det är mycket möjligt, men jag kan ej så noga erinra mig det.

DENISE: Ni kan det icke, ty ni hade fallit i vanmakt.

HERSKARINNAN: Bah! ... Jag qväfdes något af den obehagliga odören ... det var icke min boudoir, bästa Denise!

DENISE: Det var då som den unge, oförskräckte karlen ...

HERSKARINNAN: Den unga, vackra mannen ... Ah! nu kommer det intressantaste.

DENISE: Det var då han rusade fram och med ett enda slag fälde jätten till marken.

HERSKARINNAN (uppreser sig, skrattande, på armbågen): Jätten! ... Allt bättre och bättre ... Du målar sagans och chevaleriets tider ... Du skall då öfvergifva mig, Denise? ... I stället för att somna vid dina muntliga berättelser om dagens äfventyr, skall jag slumra in vid läsandet af dina noveller i La Presse eller någon annan tidning ... Ja, jag förlorar dig, men litteraturen vinner, och detta skall blifva min tröst.

DENISE (fortfarande oförskräckt): Och när han slagit jätten, ryckte han, snabbare än blixten ...

HERSKARINNAN: Snabbare än blixten ... bra, bra!

DENISE: Ryckte er från buren just i detsamma lejonet ämnade hugga sin tand i ert ansigte, i det skönaste ansigte, som ...

HERSKARINNAN: Förträffligt! ... du skall ej glömma mitt ansigte i dina romaner.

DENISE: Men lejonet hade med ramen fattat tag i er klädning ... O, det var rysligt!

HERSKARINNAN: Min vackra, nya sidenklädning, madame Barenne’s mästerstycke ... Men du bör icke sörja deröfver, Denise ... denna tillökning i din toalett skall nedslå modet på alla dina rivaler på la Salle Valentine!

DENISE (kyssande sin herskarinnas hand): Ack, madame! hvad ni är god, englagod! ... hur skall jag någonsin kunna visa min tacksamhet! ... och denna vackra, denna dyrbara klädning får jag verkligen?

HERSKARINNAN: Ja, men gå icke lejonen för nära ... de der herrarne taga souvenirer på ett sätt, som verkligen derangerar oss ... Men du har säkert icke slutat din vackra historia ... eller är garneringens afslitning detsamma som upplösningen af romanen?

DENISE: När lejonet afslitit garneringen, föll den unga mannen baklänges på stengolfvet.

HERSKARINNAN: Och jag med naturligtvis, efter jag ej följde med garneringen?

DENISE: Ja, madame!

HERSKARINNAN: Fy, Denise! jag i armarne på en blus! det der duger alls icke i romanen ... Hör på, mitt barn!

DENISE: Hvad befaller madame?

HERSKARINNAN (med alvar): Af din tacksamhet för den nya klädningen följer tydligt, att du icke med ett enda ord omnämner denna händelse för någon, hör du, icke för någon ... Jag vill icke vara hjeltinna i en sådan roman, jag vill icke spela en roll bland lejon och tigrar och bland menniskor, som säkert icke äro stort bättre än de ... Lyckligtvis är jag icke känd af någon bland hjeltarne ... det är endast du som känner mig ... du känner också att jag håller ord, när jag säger, att det första jag hör någon misstänka, att det der vackra fruntimret, som blusens armar ryckte ur lejonets gap, var jag, så är du för alltid skild både från min person och mina klädningar.

DENISE: Madame, jag skall vara stummare än muren.

HERSKARINNAN: Och hvad beträffar sjelfva händelsen, som du med dina romaneska anlag har öfverdrifvit, så vill jag säga dig för det första, att ett lejon i bur icke är ett lejon i skogen; och för det andra, att ett lejon i bur först måste bräcka minst tre tjocka jernstänger, innan det kan äta upp en menniska; samt för det tredje, att hvilken som helst kunnat göra sin sak lika bra som din hjelte ... ja, jag är till och med öfvertygad om att den vedervärdige djurvaktaren gjort det mycket bättre, ty han hade säkert icke fallit på golfvet och dragit mig med sig, hvilket var föga skickligt och mycket oartigt.

DENISE: Men, madame ...

HERSKARINNAN: Men du måste väl medge, att om den fule djurvaktaren varit den lycklige, som ryckt mig från buren, så hade du väl aldrig fallit på den idén, att göra honom till hjelte i din roman.

DENISE (förlägen): Madame ...

HERSKARINNAN (med sänkt, förtroligare röst): Hvad deremot angår ... Kom närmare, Denise!

(Denise närmar sitt hufvud till herskarinnans.)

HERSKARINNAN (hviskande och med en viss fuktig glans i blicken): Hvad deremot angår den unga, den vackra karlen, så ...

DENISE (sprittande till): Den unga karlen!

(Ljudet af en ringklocka höres utifrån.)

HERSKARINNAN (häftigt): Det kommer någon ... skynda Denise! ... du hörde att jag icke tar emot i afton.

DENISE: Men om det är hertigen?

HERSKARINNAN: Lika godt.

DENISE: Madame har då åkt ut för att promenera?

HERSKARINNAN: Nej, men jag tar icke emot!

(Denise skyndar ut.)

HERSKARINNAN (allena): Denise är icke så dum ... Han var verkligen förtjusande, den der hjelten i menageriet ... hvilket vackert och regelbundet ansigte! hvilken kraftfull och ädel hållning! hvilken mild glans i hans öppna blick! hvilken klang i hans manliga stämma!

(Hon lutar tyst, men tankfull, hufvudet mot handen.)

Hvarför denna tankfullhet? Hvad kan väl en så skön och lyckligt lottad qvinna i denna stund tänka på?

Tänker hon på den stora fara, hvari hon nyss sväfvat och hvarifrån hon så lyckligt blifvit frälst?

Nej, hon har ju helt nyss och med fullkomlig öfvertygelse sökt bevisa, att det icke var den ringaste fara.

Tänker hon på något medel att belöna den fattige arbetaren för det han, troende på farans verklighet, i sin välmening ryckt henne derutur?

Nej, hon har ju, ehuru i hög grad försonlig mot lejonet, yttrat sin förtrytelse öfver arbetaren, för det han icke hade den skickligheten och artigheten, att släppa henne, innan han föll.

Hvarpå tänker hon då?

Kanske tänker hon, att mycket duger i verkligheten, som icke anses duga i romanen. — —

Femte kapitlet. Bicêtre.

Det är nu tid på att skynda efter Armand Cambon, hvilken i stället för att, såsom vi trodde, beskåda vår tableau-vivant, fortsatte vägen till Bicêtre. Han tänkte — den rättvisan måste vi göra honom — icke det ringaste på sina tvänne goda och berömliga gerningar; han tänkte hvarken på de svarta ögonen i Jardin des Plantes eller — oförlåtligt nog — på de mörkblå å Place de la Bastille. Han höll sig anspråkslöst till det lägre djurriket, tänkte uteslutande på en björn och en glada, och den ene var hvit och den andra lefvande, utan att han kunde begripa hvad den ene hade att skaffa med den andra.

Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer än en gång hade han som gosse suttit på Hvita Björnens knä; mer än en gång hade denne trakterat honom med kastanier och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom slåss med händer och fötter på samma gång — en konst, som man i Paris får lära sig hos ordentliga mästare för en franc i timmen; han hade lärt honom hugga på sabel och handtera eldgevär samt att i nödfall bruka kolfven, ty Hvita Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var hemma i många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var tacksam för alla dessa välgerningar och visste dessutom att hans far satte stort värde på Hvita Björnen. Derför gjorde det honom ondt, att i honom finna en mördare, och den grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl vara grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur?

Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande gladan? Han hade ju till och med bedt Armand Cambon inför sin far skryta med att han räddat henne. Damen i hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle följaktligen vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer som ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador, hvilka i fulhet och roflystnad varit så lika hvarandra som den ena kardborren den andra.

Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska gåta. Derför sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt, uppnådde snart Barrière de Fontainebleau, passerade Rue de la Maison Blanche, trädde derefter utom fästningsvallen samt befann sig ändtligen framför portarne till Bicêtre.

Bicêtre! — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet Bicêtre var det hemskaste ord franska språket egde; då vid dess blotta nämnande mannen bleknade, hustrun skälfde och det stojande barnet tystnade tvärt; då den adlige förföraren, hårdt ansatt af föräldrarne till den borgardotter han förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att jaga dem på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott, tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt, eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under Ludvig den heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster. Der munkar äro, der äro också fångar. Den sista kulan i radbandet löper in i länken af en fånges kedja. Efter någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter beboddes af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till midjan. Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet och pöbeln. Nittonde seklets filantroper borde icke skryta med att hafva upptäckt det cellsystem, som de nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och begagnats långt före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela mansåldrar framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap än samvetet och Gud.

Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes antal och kunde icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna. Furstarne, någon gång beredde att gifva vika för sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre, som derefter till största delen upptogs till fängelser. Återstoden af lokalen uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar. Men Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo förpassade af lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket, i form af “ordres du roi“ eller “lettres de cachet“, skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka antingen dömdes såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd, eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket förstånd. Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och om det någonstädes bör spöka här i verlden, så vore det synnerligast der.

Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen der ett hospital för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt är upplåten till försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne samt för sådane, som genom kroppsskador blifvit oförmögne till arbete. De försörjdes antal belöper sig för närvarande till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga könet. Salpêtrière, en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter endast qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i andra länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit underfund med centralisationens nytta uti förevarande fall. I Sverige, åtminstone i Stockholm, tyckas hvarje församlings fattigdirektörer täfla om hvilket af deras fattighus kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att äta. I Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system, gör man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina fattige ålderstigne och krymplingar till godo. En främling från norden befinner sig i verklig förlägenhet, när fransmän fråga honom, hur det står till med fattigförsörjningen i hans fädernesland: han stannar alltid i valet mellan att ljuga eller att blottställa sitt lands möjligen goda anseende här, ty man träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i historien. Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att hvarje församling inom Stockholm har sitt fattighus.

“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte vara lika många fattigdirektioner?“

“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar främlingen, som naturligtvis måste säga B, när han sagt A.

“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar fransmannen.

“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen, förtigande likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras löner; “dock“, tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter inom hufvudstaden som hafva sina särskilda kamrerare och kassörer, hvilka sitta med goda löner.“

“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen; “det der bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt onödig omkostnad, emedan den som kan föra räkenskaper för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem för 1,000, för 2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet att fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles väl?“

Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har ej mod att säga C. Derför besvarar han ej den sednare frågan, ty han kan ej skryta hvarken med fattighusens snygghet eller de svenska fattig-soppornas förträfflighet; han kan ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom andra menniskor hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för att tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till följd af gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det kanske svälta ihjäl. Men som han ej helt och hållet kan tiga, så gifver han följande undvikande svar:

“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att hafva en gemensam fattigvård för hela Stockholm, men frågan har alltid strandat mot den omständigheten, att det under tidernas förlopp funnits flere förmögne och menniskoälskande församlingsbor, som uteslutande till sin församlings fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man icke ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen de ädle gifvarnes vilja och mening skulle förbises.“

“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall, och oaktadt centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor till godo?“

“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några riksdaler af den summa, som den ädle döde anslagit åt sin församlings fattige, komme att springa öfver till en annan församlings fattige, och det vore genast ett streck i räkenskapen för de ädle döde.“

“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre verld skola vara lika belåtne, om hvad de en gång, obekante med centralisationens fördelar, skänkt sin församlings fattige, komme hvilken fattig som helst till godo?“

“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt och i Sverige fordras minst två vitnen, innan man kan antaga ett faktum för klart och ostridigt.“

“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som har många ädle döde, kan få mer än den behöfver, då deremot en annan, som kanske har ingen ädel död, får alls intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället för välgerningar, hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“

“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid det första påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt, “de ädle dödes vilja måste aktas och helighållas!“

“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva då de närvarande och kommande slägtena intet anspråk på aktning och helgd? ... Är det ej dessa egentligen som hafva godt eller ondt af det förflutna? ... Är det något godt, välan, låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt dem ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en vis styrelse att jemna förhållandena.“

Som det är mycket svårt att bestrida sanningen af ett sådant påstående, så fortsätta vi i stället berättelsen om Bicêtre. Man kan besöka detta ställe, väntad eller oväntad, och alltid der finna samma ordning, snygghet, beqvämlighet, ja man skulle till och med kunna säga välstånd, ett förhållande, som, enligt hvad vi nyss låtit påskina, visst icke är rådande i Sverige, der man nästan anser det för en oartighet, om, vid en förestående revision, man förut icke skickar bud med underrättelse att man är i antågande, på det att vederbörande måtte hinna vädra, städa, skura, lägga på rena lakan och koka bättre soppa. Det är en olycka de der revisionerna, men det är en lycka i olyckan, att de nästan aldrig göra sin pligt.

Besök Bicêtre! genomvandra dess kök, och det skall vattnas dig i munnen vid åsynen och doftet af dessa kolossala stekar, som vändas af kockar, fina och städade som om de tillhörde en konungs kök; genomvandra de stora salarne, der de fattige ligga i hvar sin, med rena sparlakan och rent linne försedda, säng, utan att, tack vare de välluktande örterna på sängbottnarne och de ventiler, som i det rikligaste mått äro att tillgå, den minsta osunda luft stöter din näsa; gå in i deras matsalar, der tio sitta vid ett bord med sin sunda vällagade föda och sin butelj vin, och du skall säga att mången handtverkare i Sveriges städer, för att icke tala om allmogen, skulle tacka sin gud, om han hade en dylik middagsmåltid för sig och de sina. Glöm ej heller att taga sjukrummen i ögonsigte. Du har der läkare, sjuksköterskor och läkemedel i öfverflöd; men du har äfven en sjukmat, som icke en gång skulle tillbakaskickas från en rik mans sjuksäng, ty den anses för det bästa af alla läkemedel.

Men det är ju alldeles uppåt väggarne! skall kanske en och annan utropa, som finner mjuka bäddar högst opassande för fattiga gubbars ömtåliga kroppar och möra stekar lika olämpliga för fattiga gubbars svaga tand.

Utan att behöfva beskyllas för en pjunkig filantropi, kunna vi väl påstå, att den sjukliga ålderdomen i och för sig sjelf är en så tryckande börda, att den visst icke behöfver någon tillsats af hunger, köld eller annan vanvård, för att blifva tillräckligt tung, samt att följaktligen hvar och en, som för dess stödjande gör möjligtvis för mycket, har ett vida vackrare konto hos sitt samvete och Gud än den, som, beräknande dagportionen efter yttersta möjligheten att uppehålla ett bräckligt lif, i stället gör för litet.

Må ingen likväl föreställa sig att lätjan hör till dagordningen på Bicêtre. Hvarje på inrättningen intaget fattighjon har visserligen rättighet att der njuta fullständig försörjning utan att behöfva arbeta, men för den, som der vill arbeta, finnes både tillfälle och uppmuntran. Den person, som vill arbeta, eger att inom inrättningen för femton sous i månaden hyra sig ett jordområde af tre alnars längd och halfannan alns bredd, som han ensam eger att oqvaldt besitta, så länge han ordentligt betalar sin hyra. På denna lokal uppställer han sin verkstad och arbetar efter bästa förmåga och fallenhet, ty han vet, att hvad han förtjenar blir hans egen vinst, utan att, såsom bruket är på många andra ställen, inrättningen delar frukten af hans möda eller deröfver tillvällar sig något slags förmynderskap. Det är ju så mycket godt man kan få för denna vinst och hvilket naturligtvis måste smaka bättre derför att man sjelf beredt sig det. Man vill läsa dagens tidning, ty fast man är gammal och sjuklig, kan det ändå vara roligt att veta hvad som händer och sker i verlden; man vill, utom det vanliga traktamentet, ha ett eller två glas vin och en pipa tobak, för att stödja tankekraften, när man politiserar, jemförande det gamla med det nya. Med ett ord, det är så många beqvämligheter, som en styfver bredvid kan bereda en. Hvem skulle derför icke gerna vilja hyra sin lilla lokal och hafva sin egen lilla verkstad, hvilken, utom dessa nyss uppräknade herrligheter, skänker förströelse, bättre helsa och gladare lynne? Den som kan arbeta och icke vill det, anses också af de andra för en mycket besynnerlig och anmärkningsvärd varelse, och en stor skam är det att hafva förlorat rättigheten till egen lokal genom uraktlåtenhet att betala sin hyra.

Så går det till i Bicêtre, och derför råkar man der en ålderdom, som med ena foten i grafven likväl har en tacksam leende blick för den sol, som ännu strålar så skön öfver den åldriges sista vinterdagar.

Armand Cambon, vederbörligen insläppt, styrde sin kosa öfver den stora vackra gården rakt fram till den särskilda byggnad, hvaruti befinna sig dessa små verkstäder, om hvilka vi nyss talat. Han beträdde snart den smala stig, som delar den lilla fabriksstaden i tvänne långa qvarter. På begge sidor om honom sutto gubbarne vid sina arbeten, somliga hopvridande kammar af ståltråd i alla möjliga former; andra raspande horn, för att användas till knappar; andra åter bultande oxsvansar, för att, sedan de blifvit så möra och lösa att de kunde häcklas som lin, sälja dem åt tapetserare till stoppning i madrasser; andra, såsom t. ex. den blinde skräddargubben der, syende kläder och trädande på synålen med tillhjelp af tungspetsen. Armand var mycket bekant på stället och lifliga helsningar vankades också ifrån höger till venster.

“God afton, Cambon!“

“Hur står det till, kära Armand?“

“Hur låter det i Paris?“

“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“

“Nå, smäller det snart?“

Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa.

Armand Cambon nickade till höger och venster utan att svara, ty han såg sin far, hvars verkstad var längst bort, resa sig upp från sin stol, i tydlig afsigt att möta sonen, och detta ville denne förekomma. Den som såg den äldre Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på Bicêtre. Men såg man honom stå eller gå, då begrep man det nog, ty den äldre Cambon, som icke hade en enda rynka på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på sin femtioåriga hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång gifvit honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution, borttagit, tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf.

Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så hade också han, som gick på dem, före besagde revolution varit verkmästare på en större mekanisk fabrik. I egenskap af krympling intogs han på Bicêtre, hvarigenom det också blef honom möjligt att använda den lilla sparpenning, han genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons uppfostran. På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar, berlocker, urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde komma öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst, så att det helt säkert icke skulle hafva dröjt länge förrän han haft en ny sparpenning, så framt han icke ansett sig böra göra allt för att utveckla och förädla sin Armands goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig utvecklingen och stärkandet af kroppskrafterna.

Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref och räknade, läste historia och geografi och, efter det bör kunna smickra oss svenskar att höra det, vilja vi blott nämna, att han visste, hvad icke alla fransmän veta, nämligen att Sverige icke är detsamma som Schweiz och att Stockholm, men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket land han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som alla andra fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda, hyste något varmare, så härledde sig detta hvarken från geografien eller historien. Den äldre Cambon hade bestämt den yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se dennes namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande modeller. Armand gjorde också ovanliga framsteg och var redan ansedd såsom en af de skickligaste guld- och silfverarbetare i Paris. Han dref i begge dessa ädla metaller de ypperligaste konststycken och var lifligt eftersökt af alla affärsmän i den vägen. Det var först mot slutet af 1847 som han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete, ty som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade det icke heller mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför sin fader med messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi redan känna, på gatorna och torgen. Vi hafva hört honom tala för varan med denna svada, som är fransmannen så egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett skråderi. Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen, hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro, att han talade lika mycket i den revolutionära propagandans intresse som i faderns. Framtiden skall utvisa huruvida denna tro är grundad.

Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke mycket för hjelten i en roman. Bättre hade kanske varit, om han kunnat förstöra guld- och silfverskålar, i stället för att göra dem, såsom fallet vanligtvis är med många hjeltar. Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han för närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda kunna trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan således vänta af honom en hel mängd äfventyr, emedan han dertill har den allra bästa tid. Han har redan haft ett par sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva, skola flere icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar. Armand är en värdig son och han älskar sin far framför allt i verlden. Hittintills har han icke haft något annat att älska, ty af sin mor har han blott det dunkla minnet af en qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han för mycket grät.

Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en bön, som hon lärt honom och den han sedan hvarje afton upprepat, ehuru han på många år icke visste hvad den betydde, ty den var på ett språk, lika främmande för honom som för alla andra fransmän. Bönen är:

Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan han somnade, läsa denna bön ur sitt minne, ehuru med en brytning, som gjorde, att en svensk, som hört honom, knappast skulle hafva igenkänt sin första och derför mest oförgätliga bön från barndomens och oskuldens tid. Men Armand, som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock med djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast inslumrade efter den och att han i drömmen vanligen återsåg sin mor, hvilken talade med honom på samma främmande språk som bönens, men hvilken han då alltid så väl och innerligt förstod.

Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan, att man i himmelen hellre talar svenska än franska!

Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman till fädernet och svensk till mödernet, följaktligen en son af södern och norden.

“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“ ropade fadern, i det han ändtligen satte sig; “jag har varit orolig för din skull ... ja, det är verkligen sannt ... mycket orolig, min käre Armand!“

“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han tänkte på sina tvänne äfventyr.

“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en ganska besynnerlig dröm.“

“Ingenting annat än en dröm, min far?“

“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ... nåväl, jag tror icke heller mycket på drömmar, ehuru det alltid är orätt att misstro hvad man icke bestämdt vet.“

“Och hvad drömde ni?“

“Att jag hoppade öfver Seinen, förbi Pont Neuf och Henrik den fjerdes stod.“

“Hoppade öfver Seinen?“

“Ja, du hör nog att det bara var en dröm“, sade fadern, småleende betraktande sina träben; “men jag tyckte att Seinen var röd som af blod och att Henrik den fjerdes stod var genomskinlig som en skugga ... Jag minnes också ganska väl hvarför jag gjorde det vådliga skuttet ... Jag tyckte nämligen att din mor, min beskedliga blåögda Marie, stod på andra sidan floden och vinkade mig.“

“Och ni talade äfven med min mor?“

“Hon tilltalade mig, i det hon pekade på den röda floden: “Akta, att ej vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden“; så talade hon, och jag hörde det så tydligt som jag nu hör dig.“

“Ja, det var en besynnerlig dröm.“

“Men detta är likväl ej hvad som mest förefaller mig besynnerligt.“

“Och det är?“

“Att jag för många år sedan hade ungefär samma dröm ... det var natten emellan den 25 och 26 Juli 1830?“

“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten före Juli-revolutionen, min far!“

“Ja ... äfven då var Seinen röd.“

“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“

“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången på samma sida och vinkade mig.“

“Och hon sade?“

“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden ...“ Dagen derefter utbröt revolutionen, som beröfvade mig mina begge ben och satte Carl den tiondes krona på Ludvig Filips hufvud.“

“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“

“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade Cambon den äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse hvilar på helt annat än en dröm ... jag har haft denna öfvertygelse länge.“

“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande honom ömt på axeln; “ni har nu inga ben att förlora.“

“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare ... Armand, glöm ej din mors varning!“

“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade Armand, nästan hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde kanhända? ... ingen skugga kan bära en krona ... det är slut med konungadömet, min far!“

Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son tycktes fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma mening, ehuru de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning, som utgångens verklighet kunde komma på skam.

“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande låg ton; “hvar hafven I er Lafayette?“

“Vi hafva ingen Lafayette som anför“, svarade Armand, “men också ingen Lafayette som råder ... ingen Lafayette, som midt ibland troféerna af folkets seger omfamnar en prins och ropar: “se här den bästa ibland republiker!“ ... nej, min far, det hafva vi lyckligtvis ej.“

“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ... När var du sist i Faubourg du Temple?“

“I förgår.“

“Hvem presiderade?“

“Monsieur Albert.“

“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för andra ... dock mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans ord, men låt ej för mycket hänföra dig af hvad han säger ... Bjuder han dig att taga två steg, så tag dem, men så försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett tillbaka ... der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han tager det andra, emedan det andra för antingen tillbaka eller också bortom målet, hvilket är lika olyckligt ... Glöm ej att det bästa alltid är fiende till det goda ... Kasta icke bort det silfverstycke, du har i handen, derför att du ser ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty medan du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd en dag, men icke två ... förstår du mig?“

“Jag förstår.“

“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ... Det är lättare att så, än skörda ... alls ingen konst att kasta ut kornet, men ganska stor att väl berga axet ... Medan bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta roffåglarne upp de spilda kornen på åkern.“

Armand tryckte sin faders hand.

“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“

“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det skulle väcka polisens uppmärksamhet.“

“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ... men när rösten ropar ett ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför sätter en förståndig menniska aldrig sitt hela förtroende till ekot.“

“Och Louis Blanc?“

“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst, underkastadt samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand, hur nödvändigt det är att aldrig handla på blotta örats kommando ... Granska noga och tänk väl för dig ... det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar rättvisan för århundraden ... Den som i bösspipan lägger mera laddning än den tål, förlorar både pipan och handen ... Se der i få ord hela historien af vår första revolution.“

“Jag tackar er, min far!“

“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik är den legion, som står under ditt befäl?“

“Jemnt trehundra, min far.“

“Och du är fullkomligt säker på alla dessa trehundra?“

“Lika säker som på mig sjelf.“

“Och de äro alla vid din ålder?“

“Jag har strängt följt ert råd, min far ... de äro alla vid min ålder.“

“Bra! vid den åldern är man ej förrädare ... Ynglingen och gubben förråda aldrig, ty den förre har allt att hoppas af lifvet och den sednare intet ... Medelåldern är farligast, icke blott derför att den hyser afund till den förre och förakt för den sednare, utan derför att den funnit att mycket, ja kanske det mesta af hvad den hoppats, icke mött honom på den raka vägen, till följd hvaraf han tror sig böra söka det på den krokiga ... Min son! frukta som för pesten allt som kan drifva dina vänners inbillning öfver den gräns, som förståndet utstakar, och predika för dem bittida och sent, att jorden icke har något skönare än ett stadgadt förstånd under en ungdomlig hjessa.“

“Jag skall ej glömma det, min far!“

“Och upptäcker du någon, som, en gång erinrad om öfverilningens fara, icke bättrar sig, stryk ur hans namn ur era rullor och stäng er dörr för hans person.“

“Men en utstruken vän är en farlig fiende.“

“Du har rätt ... Upplös derför hela legionen och förklara att du helt och hållet uppgifvit planen ... Låt icke på något vilkor förmå dig att stanna qvar.“

“Men om legionen icke upplöser sig, utan väljer en annan anförare?“

“Låt den välja.“

“Och jag?“

“Du värfvar på nytt och vänder dig dervid företrädesvis till dem af dina förra kamrater, som mest lyssnat och följt dina råd, men undviker den eller dem, som icke gjort det ... På detta sätt, Armand, rensar du din legion från dem, som i annat fall förr eller sednare skulle spränga den ... du rensar den utan att behöfva stöta någon för hufvudet.“

“Och de skola följa mig?“

“Ja, emedan de finna att du är den förståndigaste och klokaste ... Ungdomen är i sina handlingar sällan förståndig, men genom sin instinkt för allt, som är ädelt, drages den till allt, som är förståndigt ... Hvar hafven I era vapen, er ammunition?“

“Hos mig.“

“Godt! ... Och allt är väl förvaradt?“

“Ja.“

“Men om, detta oaktadt, polisen skulle få väder på stället och upptäcka det farliga förvaringsrummet?“ frågade fadern med en bekymrad blick.

“Der står en krutfjerding i källaren och en brinnande lykta bredvid“, svarade Armand.

“Det vill säga?“

“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en trappa ned i grafven.“

“Och du?“

“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand ... det är jag, min far, som begrafver.“

“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof röst och nedsänkt hufvud.

“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande med ömhet in i faderns ögon.

“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker äfven på att ett hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att man ej lika lätt gör sig ett hjerta som ett par ben.“

“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge det väl slutligen med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far, på ett bristande hjerta den dagen ni förlorade era begge ben?“

“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från Notre-dame“, sade barrikad-invaliden med gnistrande ögon, “när trumhvirflarne ringla öfver gatorna likt ormar med tungor af eld; när kanonkulorna borra sig in i barikaderna, när Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar; när ...“

Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina kamrater närma sig hans verkstad.

“Har du sålt mycket i dag?“ frågade han, ombytande samtalsämne.

“Ja“, svarade Cambon den yngre, i det han plockade fram sina små paket och radade upp pengarna, icke heller förglömmande det märkvärdiga fem-francsstycket, som naturligtvis, ehuru af helt andra skäl, var lika märkvärdigt i faderns ögon.

Det är klart, att Armand icke kunde underlåta att dervid omtala sitt första äfventyr på Bastilj-platsen och det är lika klart att han med mer än vanlig värma skulle beskrifva den unga flickan med de högblå ögonen.

“Akta dig, Armand“, svarade fadern, som tyckte att värman blef alltför brännande; “ingen har i all sin dar gjort så dåliga affärer som kärleken, och i Frankrike är den visst icke lyckligare än i andra länder ... Oaktadt vår sextioåriga strid emot ståndsfördomarne, oaktadt det heter, att striden är slutad och traktaten undertecknad till vår fördel, spelar ännu elden utåt hela linien ... Hur många gånger har du hört, att en handtverkares son äktat en adelsmans dotter eller att en adelsmans son gift sig med dottern till någon inom vår klass? ... Du finner det knappast i romanerna, ty om också någon af dessa framställer såsom möjligt ett intimt förhållande emellan ungt folk af olika stånd, så slutar ändå vanligen romanen med att göra borgarsonen eller borgardottern till ett understucket barn, som igenkännes antingen af ett litet diamant-kors, som hängt öfver lindebarnets bröst, eller af ett broderadt vapen på lindan.“

Armand, förtretad på sig sjelf för den rodnad, som tidt och ofta under faderns ord anfäktade hans kinder, var ganska glad att hafva ett nytt äfventyr, till hvilket han kunde fly. Han skyndade derför att, sedan han väl i faderns händer öfverantvardat kassan för dagen, omtala, och det med mycken utförlighet samt under många sidoslängar åt Hvita Björnen, händelsen i Jardin des Plantes.

Cambon den äldre lyssnade med mycken uppmärksamhet och lät utan ringaste afbrott sin son berätta till punkt.

“Slutligen bad han mig helsa till er, min far“, slutade Armand, “och äfven säga er att jag räddat den lefvande gladan.“

“Den lefvande gladan!“ upprepade Cambon den äldre mycket tankfull.

“Jag ämnade derför genast fråga er derom“, sade Armand; “men vi kommo att tala om så mycket annat.“

“Simon sade dig ej namnet på detta fruntimmer?“

“Nej, han gjorde icke ens min af att känna det ... Men säkert är att hon icke kände honom.“

“Det var, som du säger, en mycket vacker qvinna?“

“Ja.“

“Högväxt?“

“Ja.“

“Och af förnämt utseende?“

“Ja, hon syntes van att befalla och herska.“

“Präktig toalett naturligtvis?“

“Som en furstinnas.“

“Ja, det måste vara hon“, sade Cambon den äldre med fortfarande tankfullhet.

“Hvilken, min far?“

“Hör på hvad jag går att berätta dig.“

“Jag lyssnar med största nyfikenhet.“

“Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse“, började Cambon den äldre; “i motsats till andra män med jättelika kroppskrafter, har han alltid varit häftig, grälig och färdig att hugga till för den allra minsta anledning, och likadan som han var, när jag först lärde känna honom, är han ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck och han är den ende, som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna och municipal-gardisterna, som gerna sett mellan fingrarna med hans öfverdåd och hårdhändta lekar, emedan han alltid står till deras tjenst, när frågan gäller att spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare än någon annan både vädrar upp och griper ... Likväl skulle ingen kunna påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för öfrigt gör den alla möjliga förargelser ... det är blott för att sjelf få göra hvad han vill som han understundom går polisens vilja eller önskan till mötes ... För öfrigt är Hvita Björnen en ärlig menniska, och fast man har mycket att anmärka mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att säga om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt förhållande till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt hans vilda öfverdåd.“

“Jag vet det, min far.“

“Hvita Björnen var ungefär vid din ålder, när Juli-revolutionen utbröt“, fortfor barrikad-invaliden; “och han stred vid min sida. Jag såg honom ensam kämpa mot sex jättar af Carl den tiondes schweizer-garde och nedslå dem alla med sin klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed man drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere sår och bad honom draga sig tillbaka för att låta förbinda sig. “Prat!“ svarade han; “ju mera blod man förlorar, desto svalare blir man, och ju svalare man är, desto säkrare utdelar man slagen“, och för hvarje ord bekräftade han sin sats med ett krossadt hufvud eller ett splittradt ben. När jag stupade, träffad af kanonkulan, var Hvita Björnen vid min sida. Han reste upp mig och bar mig på venstra armen, under det han fortfor att med den högra svänga sin förhärjande klubba.“

“Ja, han räddade ert lif, min far!“ ropade Armand lifligt, “och derför skall jag älska honom så länge jag lefver!“

“Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur striden till det hus, der man amputerade mig ... Han höll i mig under operationen, och jag minnes ganska väl huru han derunder brummade öfver den fördömda kanonkulan, som borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den hindrade honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde jag ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet kastade han oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom den egentliga orsaken till alltsammans ... Men han lemnade mig likväl ej förrän operationen väl var försiggången.“

“Den förträfflige mannen!“ inföll Armand med djup rörelse.

“Derefter återvände han till striden och dröjde länge borta. När han återkom, hade han blott skaftet till klubban qvar i sin hand och syntes mycket misslynt. “Hur är det med dig, Simon?“ frågade jag honom. “Eländigt, uselt!“ svarade han, slängande ifrån sig skaftet; “men det är mitt eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I början gick det gudskelof ganska bra och lyckligt för mig — jag har aldrig haft så roligt, som jag kan minnas — men klubban sprack; det är följden af att inte ha dem af jern, såsom jag alltid påstått: ack, hvarför tog jag inte två klubbor!“ Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp var ett ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda sig. Han svor öfver ödet, som gifvit menniskan ett skinn, hvilket den minsta knappnål kan rispa upp, under det att buffeloxen fått en hud, som trotsar muskötkulor. Slutligen föll han i feber och yrade beständigt om buffelhud och tvänne klubbor.

“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med blossande kinder.

“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre, “denne jätte utan nåd och barmhertighet, denne man, som icke en gång en klippa skulle kunna hejda, leddes likväl i band af den svagaste hand och tämdes af det minsta ord från en ung qvinnas läppar.

“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde allt öfver honom.“

“Hvad konst hon använde för att dressera denna björn, känner jag ej, men att ingen björn så dansat efter en menniskas pipa som Hvita Björnen gjorde efter Madelones, det var jag ofta vitne till. Hur mången gång har jag ej sett denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone var mycket ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes små händer, och det med en mjukhet och artighet, som skulle ha anstått en hofman i Ludvig den fjortondes tid. Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse; han vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, ty björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna hade bort skänka Madelone en ärekrona till tacksamhet för de många armar och ben, som hon räddat från förstörelse, under de fyra år hon lefde tillsammans med Simon!“

“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte Armand.

“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone var för klok att gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles nödvändigt“, hörde jag henne ofta säga, “att jag står på sådan fot med Simon, att jag hvilken stund som helst kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon rättighet att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken på att Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen spak som ett lamm: han skulle hellre hafva förlorat sina begge ögon, än sin Madelone, och det ehuru Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och med, enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone dessa örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“

“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande gladan?“ frågade Armand något otålig, ty det led på tiden att han borde lemna Bicêtre.

“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den vackra Madelone hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda djur, derjemte en förvånande skicklighet att tvätta spetsar. Man påstod att ingen deruti kunde öfverträffa henne. Deraf följde naturligtvis att Madelone var eftersökt af en mängd förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp och betalte den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som ett dockskåp och hennes garderob den täckaste man kunde se. Hvita Björnen var icke lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne fick promenera i Champs-Elysées med Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla spetskantade svarta sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått taft, ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags tafter för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick såsom det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer, hvilket dessutom bar en mössa, så kokett och så rik på spetsar att den kunnat tjena till skylt för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars hand alltid hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när de voro ute, men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det är klart att Hvita Björnen icke gerna ville se rynkor på en sådan näsa.“

“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand, som visste att fadern alltid blef mycket ordrik, när han talade om sin vän Hvita Björnen.

“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du vistades i Lyon“, fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare min, “tog Madelone sin lilla korg på armen och gick upp i ett mycket förnämt hus: jag minnes ej gatan. Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste rum, kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de andra rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket vacker dam i reskläder, vid hvars fötter låg en stor race-hund af utsökt skönhet och med ovanligt stora tänder. Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod på resande fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme sedan, om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som Madelone emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet med de flesta småväxta fruntimmer, var mycket kort om hufvudet, förklarade helt oförskräckt att hon, i stället för missnöje och klander, gjort sig förtjent både af beröm och särskildt betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den förnäma damen, hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer, var mycket stolt af sig, gaf tigande Madelone en föraktlig blick, hvarefter hon började mycket noga granska spetsarne.“

“Och sedan?“

“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones tvätt och klagade bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem hon ansåg ohjelpligt förstörda, allt under en mängd uttryck som måste såra den förnämsta spets-tvätterskan i Paris.“

“Och Madelone?“

“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan små af gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck förklarade hon, att den förnäma damen icke mera förstod sig på tvätt än hunden som låg der på mattan. Det vore utan tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en förnäm dam, huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken hon har i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng, bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon icke förstår sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade också den lilla ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen i afsigt att låta någon domestik kasta ut den oförskämda tvätterskan. Men någon af domestikerna visade sig ej; kanske voro de alla sysselsatta med anordningen för resan, så att ingen hörde klockans ljud. Madelone, genomskådande afsigten, blef utom sig af harm och förklarade att den förnäma damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes fötter. Förnäma damer sätta visserligen stort värde på sina hundar, icke sällan anseende dem hafva mera vett än folk i allmänhet; men som de med folk i allmänhet aldrig mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den högväxta damen i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den förolämpade tvätterskan.