FÖRSTA TIDSKIFTET. Slutet af år 1847. (continued 6)

“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade Adelaïde; “ni är då personligen bekant med markisinnan?“

“Ja, mademoiselle.“

“Och ni har varit hemma hos henne?“

“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att svara, liksom fruktade han, den simple arbetaren, att blifva misstänkt för alltför många besök hos en markisinna.

“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde med ett allvar och en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman.

“I förgår“, svarade Cambon.

“Och det var då ni fick biljetten?“

“Ja.“

“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af markisinnan sjelf, så är det svårt för mig att begripa, hur den kunnat komma i era händer.“

“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål bragte arbetaren för tillfället kunde hitta på.

“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att ni af vanlig nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde er“, menade Adelaïde med blicken stadigt fästad på den unge mannen.

Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick upptäcka en misstanke, som motsade hennes ord, och det var denna upptäckt som jagade blodet till hans hufvud.

Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta, ty hos honom är hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen. Den ännu icke förhärdade vet ingen anklagare så svår som den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans egna kinder, kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan den skyr allt orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men som verlden ofta sammanblandar denna rodnad med det sjuka samvetets, så har också mer än en oskyldig ofta nödgats snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin rodnande kind.

“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“, sade han något nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat än den största rättvisa ... Jag hoppas att den dag aldrig skall inträffa, då min nyfikenhet öfverväldigar min hederskänsla.“

“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat misskänna den ... Ni har fått biljetten af någon annan än markisinnan?“

“Ja, så förhåller det sig.“

“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“

Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty han hade ju lofvat Denise, att icke inblanda henne i denna kinkiga sak; och äfven om han icke lofvat henne det, skulle han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda henne någon olägenhet.

Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför Adelaïde framställa sig såsom den der stode väl i vantarne hos kammarjungfrun. Han hade ju till och med nyss fruktat för att Adelaïde kunde anse honom stå i något förtroligare förhållande till markisinnan. Men Armand kände lyckligtvis så mycket af strategien, att han visste det offensiven ofta är halft vunnet, medan defensiven lika ofta är halft förloradt, hvarföre han beslöt att genast kasta sig in på den förra.

“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“ frågade derför Armand.

“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade Adelaïde med ett uttryck i blicken och rösten, som röjde hur svår striden var emellan hennes stolthet och smärta.

“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“ fortfor Armand.

“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa frågor?“

“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken klar, och hvilken annan upplysning kan ni väl då begära eller behöfva af mig? ... Kunde jag gifva mera, skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ... Värdigas förlåta mig, men jag kan ej säga något vidare utan att blottställa den person, som jag i första rummet har att tacka för att det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som man sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs hela sällhet.“

Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande inom sig sjelf och iakttagande derunder en tystnad, som Armand icke trodde sig böra afbryta. Slutligen närmade hon sig ena väggen och vidrörde en dervid hängande klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes kammarjungfru visade sig i dörren.

“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde.

“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade kammarjungfrun.

“Har hertigen frågat efter mig?“

“Ja.“

“Hvad svarade du honom?“

“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“

“Vet han att en främmande är inne hos mig?“

“Jag tror det inte.“

“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“

“Nej, mademoiselle.“

“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“

Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut hafva hugnat Cambon med en förundrad blick.

“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge mannen, “ni har brefvet?“

“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon, erbjudande henne ifrågavarande biljett.

“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo och genomögnade den för andra gången.

“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon komma hit?“ frågade hon.

“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar, så vidt det beror af min förmåga“, förklarade Cambon.

“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en önskan, en lidandes bön, som ...“

“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand ifrigt.

“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är möjligt att jag då kunde behöfva er.“

“Hvilken timme?“

“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör ej stiga upp hit, utan först vänta min kammarjungfru, som skall föra er till mig.“

“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära detta hus och lemnar icke min post, förrän er kammarjungfru kommit.“

“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar er ur djupet af mitt hjerta.“

“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“

“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ... Dock, min förbindelse till er är större än hans, ty honom har ni blott ryckt från döden, då ni deremot ryckt mig ur ... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man ämnade mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig, aldrig så länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad icke jag förmår: han skall belöna er såsom ni förtjenar.“

Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt den i sin och fästade sina brinnande blickar på densamma. Det är allt mycket vackert och betydelsefullt man kan se på en sådan der liten bländhvit hand. Armand borde hafva åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde, öfverväldigad af en passion, hvars namn och betydelse han ännu knappast kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan till sina läppar, hvilka brände som eld.

Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin hand tillbaka och stirrade nästan med bestörtning på den unge mannen, hvars själ tycktes vara i sjunde himlen.

Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också fallet desto hårdare.

“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig dörren. Det föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet icke allenast förstört allt det värde, som kunnat ligga i den tjenst han bevisat den unga flickan, utan äfven sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på den smärta, hvarunder hennes hjerta redan dignade.

Huru han kom utför trapporna och från gården ut på gatan, visste han knappast. Han tänkte på ingenting annat än den olyckliga handkyssningen. Hade i denna stund en vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej gått ur vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben, hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff för en begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från den missbelåtenhet, som nu tärde honom, till någon verklig olyckshändelse, som kunde döfva den förra. En dum gerning rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig, ja kanske mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något af fruktan för det hotande straffet.

Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för tillfället ingen vagn på gatan, och om den också funnits, så har man i Paris icke så lätt för att köra öfver folk som i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk, alldenstund en dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett år vid galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor.

Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats att hädanefter hafva förnuftet i behåll, när det gälde att kyssa vackra fruntimmers händer. Lättare föresatser kan man göra här i verlden, och ändå hafva svårt för att hålla dem.

Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin goda föresats; men om han kunnat ana hela följden af sin oförsigtighet eller dumhet, hade han icke lugnat sig så lätt.

Sextonde kapitlet. Vidare om biljetten.

Under det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière, befann sig hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett, lifligt språkande med denne.

Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som skulle hafva vunnit priset till och med framför profetens morgonrockar. “Profetens morgonrockar!“ utropar den förvånade läsaren, som, ehvad höga föreställningar han än må göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen icke hyser något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck och med aska på hufvudet samt följaktligen på intet vis “ajusterade“ för nutidens salonger. Det blef Eugène Scribe och Giacomo Meyerbeer förbehållet att gifva oss en bättre tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde, är en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona och som derjemte sjunger de grannaste recitativer och arier, verkliga mästerstycken, enligt s. k. “kännares“ omdömen, men något tråkiga, enligt vårt och den stora allmänhetens. Alla komma emellertid öfverens deruti, att utan lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers profet för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort mest för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur Fromageau.

Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat göra hvad heroerne Scribe och Meyerbeer icke ens med förenade krafter förmått? Jo, monsieur Fromageau är skräddare. Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding, för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller sig till monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en tråd af guld. Monsieur Fromageau eller, rättare sagdt, hans hus vid boulevard Poissonnière har blifvit en af den franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är ett af de vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta i hela Paris. Namnet profeten strålar på dess façade både i transparent och gaslågor, hvilka sednare jemväl garnera alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga tvänne våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera af hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande personerne, alla i kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt med speglar från golf till tak, är upptaget till klädesmagasin, och innanför fönsterna i bottenvåningen ligga utbredda morgonrockar, hvaribland finnas de som kosta flere hundra francs.

Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva vunnit priset framför alla dessa, borde således hafva varit utomordentlig. Också var den af det tjockaste röda sidendamast, broderad i guld från ofvan till nedan. Men den hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på profetens morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos monsieur Fromageau, nämligen hederslegionens vackra röda band.

Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro, att ordensbandet på morgonrocken blott var en egenhet hos monsieur Géronnière, nämna vi att samma svaghet är ganska vanlig hos många af de fransmän, som hugnas med ordnar. Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett dussin rockar, så kunde man vara viss om att han också på samma gång skulle bära ett dussin band, alla tillhörande samma orden. Det förefaller visserligen besynnerligt, att i ett land, der man för längesedan lagt titlarne å sido, man röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta bör mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut sig“ så grann som möjligt. Republikens president har icke underlåtit att skatta till denna fåfänga. Af tre bättre klädda herrar man möter på boulevarderna, är man säker på att en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel, utdelat så många ordnar, som franska republikens president, Louis Napoleon, under blott trenne års regering. För öfrigt är det i Frankrike, liksom i alla andra länder, längesedan man upphörde att räkna förtjensternas antal efter ordnarnes. Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga eller klandra dem.

Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen och bankiren, der de sitta bredvid hvarandra framför den lågande marmorspisen.

“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen; “jag hindrar er kanske? ... ni måste göra er toalett, ty jag förmodar att ni icke försummar infinna er i deputerade kammaren, som i dag har sin första session.“

Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner som monsieur Géronnière äfven skulle vara deputerad.

“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade bankiren, “jag har således god tid på mig.“

“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel af stort inflytande på Frankrike, större kanske än mången föreställer sig“, påstod hertigen.

“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande på Frankrike.“

Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och medgifva något sådant. Alltifrån den första reform-banketten, som samma år den 9 Juli hölls i Chateau Rouge och hvilken bevistades af omkring 1,200 valmän och deputerade, tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig mot styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man visste att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant både att oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett och att styrelsen med all makt ville förhindra den.

“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal blir“, sade bankiren.

“Ludvig Filips tal“, rättade hertigen.

Denna rättelse röjde af hvad slags trosbekännelse hertig de Beaudreuil var. Legitimisterne akta sig för att begagna orden: “konung“ och “trontal“, när det är frågan om någon annan än pretendenten, någon annan än deras, men säkert aldrig Frankrikes, Henrik V.

“Denna gången kommer ni att rösta med minoriteten, monsieur Géronnière“, förmodade hertigen.

“Ni tror det, hertig?“

“Ja.“

“Hvaraf tror ni det?“

“Emedan jag tyckt mig förnimma att ni mycket lutar åt den sidan.“

“Jag både vill och icke vill“, sade bankiren, något oroligt vrickande på stolen.

“Ni vill?“

“Derför att jag i många hänseenden ogillar ministèrens politik“, svarade bankiren.

“Ni vill icke?“

“Derför att jag af själ och hjerta är tillgifven konungen, som alltid varit en börsens vän, alltid en beskyddare af de stora kapitalerna, dessa fasta och enda grundpålar för nationernas välstånd och ära.“

“En börsens vän, en beskyddare af de stora kapitalerna“, upprepade hertigen; “har ni då glömt Teste’s öde? ... har ni förgätit den olycklige Pellapra? ... huru beskyddade han dem?“

Läsaren erinrar sig kanske en rättegång, som år 1847 väckte ett oerhördt uppseende icke blott inom Frankrike, utan äfven öfver hela Europa. En minister och pär af Frankrike med namn Teste blef lagligen förvunnen att hafva tagit mutor för att hos styrelsen utverka större omfång i arbetet af en saltgrufva. Teste var likväl stor kapitalist och ansågs ega tio millioner francs. I berörde rättegång invecklades general Cubières, likaledes stor kapitalist och pär af Frankrike, samt general-räntmästaren Pellapra, den störste kapitalisten af de tre, ty han egde ända till tjugo millioner francs, var 78 år, men trodde sig icke hafva fått nog af guld. Dessa pärer och stora kapitalister dömdes till höga penningeböter, Teste och Pellapra derjemte till fängelse och ärans förlust. Styrelsen, länge af allmänna opinionen anklagad för det mutnings-system som inrotat sig öfverallt i landet, fick genom ifrågavarande rättegång en ny stöt, som visst icke var den lättaste att parera.

“Jag medger“, svarade bankiren, “att konungen, med fästadt afseende på de stora tjenster dessa män gjort fäderneslandet, i tid kunnat nedtysta saken, i stället för att genom dess beifrande blottställa hela den förmögnare köpmanna-korpsens anseende, som är så nära införlifvadt med styrelsens eget ... Men detta var mindre hans fel än hans ministrars ... dessa trodde sig kunna återvinna sin förlorade popularitet genom att uppoffra sina bästa vänner.“

“Ni fortfar således att vara en blind beundrare af orleanisten?“ frågade hertigen.

“Jag förstår att skilja konungen ifrån hans ministrar“, svarade bankiren.

“Men ni förstår icke att skilja ministrarne från konungen“, anmärkte de Beaudreuil.

“Hans envishet att bibehålla dem är oförklarlig“, medgaf Géronnière.

“Ni anser ministrarne för odugliga och skadliga för landet ... er skarpa blick, monsieur Géronnière, har ej kunnat undgå att finna det ... Men hur vill ni bära er åt för den händelse att Ludvig Filip, döf för sina bästa vänners råd, bibehåller sin ministère utan ringaste modifikation? ... hur vill ni då göra, bäste monsieur Géronnière?“

“Hur jag vill göra?“ upprepade denne med en viss högtidlighet, liksom berodde det på honom.

“Ni vill rycka ned denna ministère“, fortfor hertigen, “och deruti handlar ni otvifvelaktigt såsom det en god patriot egnar och anstår ... Men under det ni rycker af alla era krafter, märker ni att Ludvig Filip är med oupplösliga band fästad vid ministèren och att han följaktligen måste följa med i fallet ... Hvad gör ni då? ... Jo, ni använder nu alla era krafter för att skjuta ministèren tillbaka upp till den plats, hvarifrån ni förut velat draga den ... Visserligen har ni derigenom räddat Ludvig Filip, det är obestridligt, men ni har på samma gång räddat en ministère, som hela Frankrike afskyr och den ni sjelf hatar.“

“Som jag hatar? ... Visserligen ... men ... Må konungen gerna behålla Guizot, hvilken, om jag undantager spanska affären, likväl är en stor statsman, som ...“

“Men Guizot släpper aldrig Dumon“, anmärkte hertigen, sneglande under lugg på bankiren, hvars ärelystnad han väl kände; “så länge Guizot bär utrikesministers-portföljen, skall Dumon bära finans-ministerns, hvilket är lika säkert som att Guizot skall sköta seglen, så länge Ludvig Filip sitter vid rodret.“

“Han måste tvingas dertill!“ förklarade Géronnière häftigt, ty han var tagen på sin svaga sida.

“Hvem måste tvingas?“ sporde hertigen.

“Konungen“, svarade bankiren.

“Och till hvad skall han tvingas?“

“Att afskeda sin gamla ministère och välja sig en ny.“

“Men hvem skall tvinga honom dertill?“

“Vi“, svarade Géronnière, i det han reste sig upp, stolt draperande sig i den granna morgonrocken, “vi, hans vänner, skola tvinga honom dertill.“

“På hvad sätt?“

“När konungen ser att hans eget parti, att hans egna vänner förklara sig emot hans ministrar, skall han icke längre våga skydda dem.“

“Ganska sannt ... men sättet? sättet?“ fortfor hertigen, spännande sin örnblick i bankiren.

Frågan om sättet tycktes bringa denne i mycken förlägenhet.

“Jag slår vad“, återtog hertigen, “att den demonstration, ni tänker göra, är densamma, hvaruti jag och mina vänner skola deltaga, naturligtvis för samma ändamål som ni.“

“Och hvaruti består denna demonstration?“

“Ni är en fin diplomat, monsieur Géronnière“, anmärkte de Beaudreuil leende; “ni låtsar glömma att det är fråga om en ny reform-bankett.“

“Aha!“

“Nåväl?“

“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra vallagen“, anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till förmån för de klasser, som hitintills varit utestängda derifrån?“

“Än sedan?“

“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra egna intressen?“

“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner, när vi deltaga i reform-banketten, detsamma? ... gäller det icke vårt skinn lika mycket som ert?“

“Ja, och derför förvånar det mig att ...“

“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni finner alltför väl att reform-banketten blott är en demonstration, som börjar med att hota våra rättigheter, men som endast skall sluta med ministèrens fall ... Tror ni väl att Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare, ha någon annan mening med dem?“

Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af sig sjelf att ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer Thiers och Odillon Barrot voro, kunde hafva för afsigt att stöta Ludvig Filip från tronen. De måttade dråpslagen blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva och regera i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga muren, hade de bort kunna föreställa sig, att andra än de sjelfve kunde storma derigenom. Men det gjorde de icke, och derför kan man väl med skäl påstå, att de, utan att veta det, gingo både republikanernes och legitimisternes ärenden.

“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande.

“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken sakna ert eller edra vänners namn på listan till banketten“, yttrade hertigen.

“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade den inbilske bankiren.

“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade kammaren och såsom sådan en af de mest impopuläre i Frankrike“, sade de Beaudreuil; “men ifrån det ögonblick ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af de mest populäre.“

“Hvad skall konungen säga?“

“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad han skall göra, det vet jag.“

“Och hvad skall han göra?“

“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“, svarade hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren.

Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och han blinkade lika betydelsefullt tillbaka.

“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände han; “konungen har visat mig så mycken uppmärksamhet, öfverhopat mig med så mycken nåd.“

“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni, skulle känna sig smickrad af Ludvig Filips nåd!“

“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men jag har aktning för konungens personlighet ... konungen har ett så godt hjerta.“

“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur Géronnière!“

Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur de Beaudreuil.

“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis regent“, yttrade den sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes politiska och ekonomiska förbistring! ... När man säger mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta, så ropar jag bland annat: glöm ej prinsen af Condé!“

“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora ögon.

“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade hertigen.

“Jag förstår er icke.“

“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu hafva i färskt minne! ... Jag känner en, som aldrig skall glömma den, icke ens i sin dödsstund.“

“Och det är?“

“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“

“Men ni måste förklara för mig den der historien“, bad bankiren, som endast var slängd i handelshistorien.

Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men tycktes icke vara sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen ansåg han icke bankiren och orleanisten Géronnière vara rätte mannen för att afhöra en sådan förklaring. Vi gifva den derför i hans ställe.

Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution Carl X med familj nödgades lemna Frankrikes tron och landamären, föll det ingen in att prinsen af Condé borde göra sällskap på resan, ty han var mycket älskad af folket. Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt spela någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det mesta använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att göra godt. Prinsen sjelf stannade också gerna qvar i ett land, der han var föremål för så mångas kärlek och tacksamhet. Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son, hertigen af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin förmögenhet. Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började prinsen af Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig Filip var rik nog, först tänka på om han ej borde ändra sitt testamente till förmån för Carl X:s sonson, den oskyldige hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste deltaga i moderns och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen verkligen ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en morgon fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken i sin sängkammare. Man sökte väl utsprida såsom sannolikt, att prinsen sjelf afhändt sig lifvet; men mängden, som förgäfves letade efter skäl för en sådan sannolikhet, trodde att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af Aumale fick den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga grafvarne i S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en ständigt brinnande lampa, på Ludvig Filips befallning, spred sitt sken öfver grafven. Huru det egentligen hänger tillsammans med denna dystra historia, vet man icke. Det intima förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till många hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund. Men säkert är, hvad icke en gång Ludvig Filips egna vänner kunna bestrida, att Juli-konungen alltid med en viss skygghet nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle den ständigt brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer, så måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät 1848 års sol lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende konung.

Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde, som inträdde i kabinettet med den olycksbringande biljetten i handen.

Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en brudgum dagen före brölloppet, skyndade emot sin brud och framräckte sin hand för fatta hennes.

Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen, som han sökte, drog sig hastigt undan, och blicken, som han mötte, vände sig föraktfullt ifrån honom.

Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade än på den ena, än på den andra.

“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad hon, “och läsa den högt, ty den rörer hertigen lika nära som oss, ja kanske ännu närmare.“

“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att detta bemötande öfverraskar mig.“

“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den, som gripit mig“, svarade Adelaïde med värdighet.

“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren, vägande biljetten i sin hand.

“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf brorsdottern.

“Madame la marquise Eulalie d’Estelle“, läste bankiren på utanskriften; “det är er stil, hertig.“

“Min!“ ropade hertigen, i det han hastigt nalkades bankiren.

Adelaïde skyndade fram, ställande sig emellan denne och hertigen.

“Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den högt?“ frågade hon.

“Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta“, sade hertigen; “hvad som högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna läsas af mig sjelf ... ett bref, skrifvet af min hand, måste uteslutande vara min egendom, skulle jag förmoda.“

“Ni misstager er, monsieur“, svarade Adelaïde, “detta bref tillhör markisinnan d’Estelle ... ehuru brefvet af en händelse och utan min egen förskyllan kommit i mina händer, har det likväl icke upphört att vara hennes egendom.“

Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom Adelaïdes, sökte bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt med att studera biljettens innehåll, utan att uppläsa den.

Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig hvarken rodna eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade monsieur Géronnière för ingen del den goda tanke han i detta hänseende hyste om sig sjelf. Hvarken hertigen eller Adelaïde hade ditintills kunnat föreställa sig, att bankirens merendels så betydelselösa ansigte skulle vara så färgrikt såsom det nu visade sig för dem. Än voro hans kinder hvita som alabaster, än röda som ordensbandet på morgonrocken, under det att läpparne voro blå och ringlarne kring ögonen gulgröna.

“Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?“ frågade Adelaïde, som icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen på onkelns ansigte.

Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen och lemnade honom biljetten utan att säga ett enda ord.

Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver sitt rof, men Adelaïde uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten i hertigens hand, liksom fruktade hon att han skulle förstöra den.

Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll både bankiren och hans brorsdotter som om ett nattsvart moln utbredde sig öfver hertigens ansigte. Men molnet, blott ett ögonblickets barn, skingade sig snart, och derefter syntes hertigen så lugn som om ingenting ovanligt förefallit.

“Och det är denna skrifvelse som upprört er så mycket?“ frågade han med ett leende, till hälften medömkan, till hälften förakt.

Bankiren och brorsdottern sågo tigande på hvarandra.

“Det är denna biljett som ni, mademoiselle, med en sådan högtidlighet bedt er onkel uppläsa“, fortfor de Beaudreuil, “men som ni, monsieur Géronnière, icke vågar läsa upp? ... Nå väl! jag skall läsa upp den jag, utan att hoppa öfver en enda rad, ett enda ord ... Men ursäkten att jag ej kan dela er öfverraskning eller smittas af er bestörtning!“

Derefter uppläste han med hög klar stämma följande:

“Eulalie!

“Svaret från Rom är anländt. Pater Angelini har, såsom jag redan var öfvertygad om, gått in på allt. Han skall icke blott tiga, utan äfven utplåna alla de spår, som för verlden kunde röja vårt hemliga giftermål. Jag skrifver för att underrätta er derom. Jag skrifver ock för att be er vara hemma i afton kl. 9, då jag ämnar besöka er. Ni vet huru mycket vi ännu hafva att tala om, och ingen tid är att förlora. Dagen är utsatt, och den 29 förer jag Adelaïde Géronnière till altaret. Jag behöfver icke upprepa huru vigtigt det är för oss begge att denna affär icke längre uppskjutes. En gång under tak, behöfva vi icke frukta stormen. Försigtigheten fordrar att ni ögonblickligen förstör denna biljett. Den 26 December.

Rigobert.

Sådant var innehållet af denna biljett, som redan och med skäl satt myror i så mångas hufvud, men hvars verkan helt och hållet syntes förfelad mot hertigens, som likväl närmast borde hafva gripits deraf. Beaudreuil hade uppläst alltsammans utan att darra på handen eller sväfva på målet.

Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra. Hur ville de förklara detta fenomen?

“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet ger ingen borgen för framtida lycka“, förklarade hertigen; “också är från detta ögonblick förbindelsen emellan våra familjer en omöjlighet. Men innan jag för alltid aflägsnar mig från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit denna biljett samt huru den kommit i edra händer.“

“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande sig för att genomskåda hertigens ansigte, som allt mera antog marmorns köld och hårdhet.

Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och förakt.

“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande sig till Adelaïde, “tilltror mig förmågan af ett brott, så bevisar det att den goda tanke, man vid er ålder vanligtvis hyser om menskligheten, icke slagit så djupa rötter i ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist på erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta er ... Men att ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande sig till bankiren, “med er erfarenhet af verlden icke ser i denna handling, som är falsk från början till slut, ett verk antingen af någon rival, som jag ej känner, eller af någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat mig, det är det enda som förvånat mig.“

“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett ögonblick varit förd bakom ljuset ... det var blott den förvånande likheten i stilen som öfverraskade mig ... Jag trodde genast, liksom ni, att någon hemlig fiende till oss begge efterterapat er stil för att genom offentlig skandal rubba det goda förhållande, som hitintills varit rådande oss emellan och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara ... Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta henne.“

“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes misstroende, om också blott af ett ögonblicks varaktighet, har likväl för evigt slitit alla ömmare band emellan oss.“

“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren med mycken häftighet; “aldrig, aldrig!“

“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen med samma lugn; “jag skulle kunna förstöra det och derigenom tillintetgöra det enda beviset på min förmenta brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det ... Tag det, monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden.

Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och kastade bitarne på golfvet.

“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande upp de på golfvet kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss det enda medlet att upptäcka, öfverbevisa och bestraffa den skurk, som förfalskat min stil, mitt namn! ...“

“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag skulle gifva offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej att våra fiender, det första denna händelse blefve offentliggjord, skulle kasta sig öfver den och gifva deråt en tydning förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne vid första anfallet, skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“

“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm, monsieur Géronnière“, sade hertigen; “men ni skall ej rycka honom undan min ... Min värja skall finna honom, om han också dolt sig i afgrunden!“

“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings blod!“ väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det ... Kom, Adelaïde!“ fortfor han, tagande sin brorsdotter vid handen, “kom! bed hertigen om tillgift för ditt oförstånd, och han skall glömma detta obehagliga uppträde, jag är säker derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min förmögenhet, än tillåta denna händelse något inflytande på våra planer för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra mig från att i morgon, såsom bestämdt var, följa er begge till mairen och ifrån mairen till Madelaine-kyrkan.“

“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns, “medföljer i morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“

“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och en tår i ögat; “ni behöfver icke vanställa era läppar med att fälla en sådan dom ... Jag har ju redan sagt, att er misstanke icke ger någon borgen för framtida lycka och att derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter är en omöjlighet!“

Sjuttonde kapitlet. Place de la Concorde.

Place de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och kanske den mest storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen reser sig till en höjd af åttio fot obelisken från Egypten, hvilken, härstammande från konung Sesostris’ tidehvarf och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af Afrikas sol, år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med tusentals hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes på sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt emellan tvänne mästerstycken till fontäner, som omhölja dess fot med skummet af glittrande strålar.

Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke af den aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda Paris har honom att tacka för. Många ståtliga byggnader, flere vackra platser öppnade inom de tätast bebyggda delarne af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m. m. äro hans verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud.

Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas trädgård och slott, i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen i fonden, i söder Seine-floden, på hvars andra strand, midt öfver Pont de la Concorde, höjer sig National-församlingens palats, ofvan om hvilket synes Invalid-hotellets stora kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och 4,000 invalider, samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader, sjöministerns palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars fond utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner.

Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl aldrig nog beundra, har icke alltid haft samma utseende och samma namn. Den kallades först “place Louis XV“, med anledning af denne konungs staty, som derstädes restes år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst, skall hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra vinklarne af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder hofkonstnären ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig XV. Icke ens den tidens parisare voro af samma tanke. Det präktiga monumentet blef städse ett föremål för deras bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande lika mycket för sin qvickhet som för sin sanning:

År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en bild af Friheten, och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. Bredvid denna bild stäldes en figur, lika litet passande för frihetens bild som de fyra dygderna för Ludvig XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med blodig tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och dess hemska stämma ljöd genom den bestörta verlden, kallande till sig icke blott dem, för hvilkas hufvud den restes, utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest.

Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland hvilka Ludvig XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette och Danton, madame Roland och Filippe Egalité, madame Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och Robespierre med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens oförskräckthet och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet samt döende med oskuldens leende eller föraktets på sina läppar.

Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: “place Louis XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, anbefalld af bourbonerne. Festen var en af de mest lysande i Paris, rik på underdåniga tal, doftande kransar och brinnande lampor. Fontänerna kastade strålar af vin. Men ångerns tårar, försoningens skönaste vittnesbörd, kunde icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest blott ett vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en revolution, som likväl brutit dess bojor.

År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen namnet “place de la Concorde“, hvilket den jemväl burit i Napoleons dagar. La Concorde är ett betydelsefullt namn, som nog pryder en offentlig plats; men utöfvar det ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder det litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga sig, som varit närvarande på place de la Concorde den 28 December 1847, samma dag kamrarne öppnades.

Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De förre voro uppstälde på tvenne linier ända från deputerade kammarens palats till Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig den böljande massan af civile som floden mot kajerna. Tre fjerdedelar af denna folkmassa bestod af arbetare, men arbetare utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke gerna med belåtenhet på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl, såsom denne, hafva försyndat sig mot högre gudar. Deraf låter sig förklaras den bitterhet, det känner och gifver luft åt vid åsynen af bättre lottade varelser. Hvar och en, som ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst, betraktas af detta folk som en fiende.

Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran, styrande mot deputerade kammaren. Troligtvis åkte deruti någon ledamot af kammarens majoritet, ty en medlem af nationens majoritet färdas aldrig på det sättet.

“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek och utsvulten.

“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt utseende; “fast vänta, jag känner det ... Det är någon minister som i dag far upp i deputerade kammaren för att tala och rösta emot förminskningen af arbetstimmarne och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen sjelf stulit ur statens kassor eller fått i mutor för det han lemnat dem till plundring åt andra.“

“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då hvem jag skulle anse honom vara?“

“Nej.“

“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver folkets sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar till döds sin hustru, modern till hans åtta barn ... Sedan ger man honom en dosis gift, för att rädda honom från schavotten, ty den är bara för fattigt folk.“

“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“ anmärkte en tredje, skrattande.

“Fick han inte?“

“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ... Säg mig någon, som sett den förnäme mördarens lik.“

“Nej, ingen har sett det.“

“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“

“Hur då?“

“Af det enkla skäl, att mördaren hemligen skaffades undan ... Jag vill våga hufvudet på att han i denna stund tröstat sig under annat namn på främmande jord.“

“Den stackars hertigen, som måste bli eremit på gamla dagar!“

“Vacker eremit med 50,000 francs i ränta.“

“Och sin hustrus vålnad till sällskap.“

Den tron är ännu i Frankrike rådande, att Praslin, hertig af Choiseul, hvilken år 1847 så gräsligt mördade sin hustru, en dotter till general Sebastiani, icke tog gift, såsom vederbörande påstodo, utan hemligen skaffades undan till Spanien.

“Hertig de Choiseul var således lyckligare än grefve de Mortier“, förklarade en fjerde.

“Aha! grefve de Mortier ... och likväl tog han inte lifvet af sin hustru, han.“

“Det är sannt; men ändå skar han djupare in i sin hustrus hjerta, än hertigen i sin.“

“Alldeles så ja ... grefven gjorde bara några skåror i sin sexåriga dotters hals, för att förarga modern ... det var ju bara för att förarga henne som han ville mörda barnet ... Hvad de förnäma ändå äro påhittiga!“

“Det är följden af en bildad uppfostran.“

“Och om han lyckats deruti, tror väl någon att man fått se hans schavott?“

De omkringstående skrattade.

“Ni tror det inte ... jag bedyrar likväl att den blifvit lika hög som hertigens.“

“Haha!“

“Så hög“, fortfor den förre, “att endast han, som bor i höjden, kunnat se den, men ingen som bor på jorden.“

“Ja visst ... ganska sannt.“

“Och bara jorden slipper se den, så trösta sig nog både hertigar och grefvar“, yttrade en sjette; “tänd blott många ljus i kyrkan för de mördades räkning, och deras skuggor bli snart försonade ... när skuggorna äro försonade, hvad har då Gud att säga?“

Läsaren vet kanske förut, att katolikerne, för att försona sina döde, bruka tända ljus i kyrkorna. Ju flera ljus, desto säkrare försoning och desto kortare tid behöfva de aflidne dväljas i skärselden. Man måste medgifva att det är en försoning för godt köp.

“Men hvad menade ni med att hertig de Choiseul var lyckligare än grefve de Mortier?“ frågade en sjunde.

“Jo“, svarades, “hertigen var så klok att han i tid makade sig undan, då deremot grefven stannade qvar. Och vet ni hvad följden blef?“

“Han häktades, lagfördes och dömdes“, svarades ironiskt.

“Nej, han ansågs för galen och behandlades som sådan.“

“Ja, jag vill minnas det ... man sade att grefve de Mortier var galen.“

“Hvem sade det ... läkarne kanhända?“

“Nej, efter som jag vill minnas, vågade icke ens grefvens egen läkare utgifva betyg på att grefven var galen ... men grefvens familj påstod att så var.“

“Grefvens familj! ... ha ha!“

“Och jag påstår att grefvens läkare hade orätt och att grefvens familj hade rätt.“

“Ni påstår? ... skälet, skälet?“

“Var det icke tokigt af honom att ej i tid maka sig af, såsom hertigen gjorde?“

“Ganska sannt ... haha!“

Läsaren erinrar sig troligtvis denna fasaväckande händelse. Påståendet att grefven var galen bestreds af hans egen läkare.

“Men om en fattig fan mördade halfva Paris, tror ni väl att man skulle anse honom för galen?“ frågade en.

“Nej! ånej!“ svarade flere.

“Och hvarför skulle man ej göra det?“

“Förmodligen derför att man har en så god tanke om den fattiges förstånd“, svarades.

“Aha! säg snarare att man har en god tanke om hans armar.“

“Hvad menar ni med det?“

“Jo, ju starkare armar, dessto starkare rodd på galererna.“

“Aha!“

“Derför är det ju klart att man icke kan skicka andra än de fattige till galererna.“

“Men man skickar dem också upp på schavotten.“

“Naturligt ... den som icke har råd att försona himmelen med vaxljus, måste försona den med blod ... de fattige ha större tillgång på blod än på vaxljus.“

“Men det är besynnerligt, att himmelen, som har så godt om stjernor, kan sätta så stort värde på vaxljus“, undrade en.

“Det är inte besynnerligt“ svarade en annan, “ty himmelen har inga prester, som välsigna stjernorna, då deremot hvarje kyrka i Frankrike har minst ett dussin, som välsigna vaxljusen.“

“Ganska sannt ... den som hade lika godt om bröd som om prester!“

“Sådana som broder Léotade till exempel.“

“Aha!“

“Hvem är broder Léotade?“ frågade en, som ditintills icke blandat sig i samtalet.

“Hvem är ni, som inte känner broder Léotade?“ frågade den som stod bredvid honom.

“Han känner inte broder Léotade!“ ropade alla förvånade.

“Har ni aldrig hört talas om djefvulen?“ frågade en.

“Åh gubevars, hvem har inte hört talas om honom“, svarade den tillfrågade.

“Men inte om pater Léotade?“

“Jag har helt nyligen kommit till Paris, och derför ...“

“Kunde väl tro det ... Broder Léotade var en stor predikant, som hela verlden skulle höra ... Men det var inte nog med att höra honom, när han stod på predikstolen: man ville höra honom äfven i hans enskilda boning ... En afton går en from och skön femtonårig flicka in till broder Léotade, för att emottaga hans välsignelse ... Hvad som skedde inom klostermuren vet blott Gud; men hvad verlden vet det är att den stackars flickan icke kom lefvande ur klostret, utan låg strypt utanför dess murar, när morgonsolen uppgick.“

“Emellertid blef broder Léotade anklagad och dömd för det han kränkt och mördat det arma barnet“, intygade en af de kringstående. “Om han varit af hertiglig eller greflig familj, hade man nog lagt fingrarne emellan.“

“Broder Léotade hade den mäktigaste af alla familjer“, upplyste en annan, “han hade hela presterskapet som lade sig ut för honom ... Presterne sökte dels muta, dels skrämma vitnen och domare.“

“Men det lyckades ej?“

“Nej, ty alla prester äro legitimister, som hvar man vet, och “päronet“ (öknamn på Ludvig Filip) har ingenting emot att man skär nacken af liljorna (bourbonerne)!“

“Och sådana skola predika Kristi lära.“

“De predika den såsom de uppfattat mästaren?“

“Och huru hafva de uppfattat mästaren?“

“Ni frågar huru de uppfattat Kristus?“

“Ja.“

“De hafva uppfattat honom icke såsom de fattiges Gud, utan såsom jesuiternes och judarnes konung.“

“Ganska sannt!“ ropade flere.

“Men tror någon att Gud länge kan tåla detta?“ frågade en.

“Nej, nej!“

“Och hvad gör den Gud, som icke tål?“

“Han straffar!“

“Ja, ja!“

“Och när straffar han?“

“Snart! ... Ned med pärerne! ned med kapitalisterne! ned med presterne!“

“Ja ja, ned med dem alla!“

“Och framför alla ned med Lou...“

“Tyst! ... ser ni icke stads-sergeanterne!“

Sådana voro de omdömen som fäldes å place de la Concorde och blefvo allt mera högljudda och stränga, i den mån någon person antingen af hög börd eller af andligt stånd visade sig. Tvedrägten och hatet glödde på place de la Concorde.

Hertig Praslins dolk, drypande af hans makas hjertblod; grefve de Mortiers knif, sänkt i hans sexåriga barns strupe; broder Léotades snara, knuten kring den femtonåriga flickans hals, voro bland dessa tidens tecken, af hvilka man trodde sig kunna sluta till stundande allmänna olyckor. När folk, tillhörande samhällets förnämsta klasser, nedsöla sig i brott, som äro sällsynta till och med inom de lägsta, och när makten, glömmande att likheten inför lagen är statens starkaste grundpelare, gör allt sitt till för att vända från dylika förbrytares hufvud det straff de förtjena, då knakar det i samhällets fogningar, då remnar grundmuren, då närma sig våldet, striden och fasan.

“Var det längesedan konungen for upp i deputerade kammaren?“ frågade på en annan sida af torget en bättre klädd person sin granne.

“Han for för en timme sedan och bör snart vara tillbaka“, svarade grannen.

“Han åkte med vanlig ståt, förmodar jag?“

“Ja visst ... Först redo sex karabinierer med spända pistoler.“

“Och sedan sex kyrassierer med dragna värjor.“

“Vidare tolf lancierer omkring den jernbeslagna vagnskorgen.“

“Slutligen en sqvadron kyrassierer, alltid färdige att hugga in.“

“Alldeles som vanligt, hör jag.“

“Så far den bäste af republiker, såsom Lafayette kallade Juli-konungen.“

“Och han åker dessutom genom en haj af fyratusen bajonetter.“

“Det bevisar att han har godt om bajonetter.“

“Hur kan han ha ondt om bajonetter, som har råd att skicka 30,000 sådana till jesuiterne i Schweiz!“

“Aha! bravo!“ hördes från de närmaste.

“Jag undrar just hur trontalet låter.“

“Håller vad att jag kan det utantill.“

“Åhå!“

“Nå, hur låter det då?“

“Det består af tvänne afdelningar.“

“Den första?“

“Är en fordran om ökning i civil-listan.“

“Aha ... Juli-konungen har då inte nog med sina tolf millioner, utom dem, som hans prinsar hafva.“

“Nå, hvari består den andra afdelningen?“ frågade en annan.

“I en begäran om anslag för bestyckandet af fästningsverken kring Paris, naturligtvis med kanonmynningarna vända mot den oroliga, otacksamma staden.“

“Jojo ... Medborgare-konungen, som började med att omgifvas af republikanska institutioner, slutar med att omgifvas af fästningsverk!“

“Bravo, bravo!“ skränade åhörarne.

“Och val-reformen?“ frågade en.

“Val-reformen?“

“Finns det väl någon förnuftig varelse i Frankrike som tror att konungen och hans ministrar skola taga initiativet till val-reformen?“

“Nej, nej! ingen, ingen!“

“Vi skola således ha qvar pärs-kammaren, denna skugga af senat, den konungen, när han vill, kan beherska blott genom att utnämna nya pärer i sitt intresse!“

“Vi få således behålla deputerade kammaren, som blott består af embetsmän, dem ministrarne utnämna och afsätta, när det faller dem in!“

“Blott 300,000 valmän i ett land med 36 millioner invånare!“

“En penning-census beherskar det ärofullaste folk i verlden!“

“En parlamentarisk oligarki ... se der frukten af våra revolutioner, våra tårar, vårt blod!“

“Ja, ja! mille démons!“

“Ned med Guizot! ned med Lou...“

“Tyst! ... akta er för stads-sergeanterne!“

“Ah, der kommer ...“

“Var god och gif rum.“

“Af med hattarne!“

Folkhopen öppnade sig för en högväxt, något fetlagd man med vackert, ehuru något för stolt ansigte. De som trängde närmast denne man, blottade likväl sina hufvud, till ett tecken af sympati och vördnad.

Mannen, oaktadt sin stolthet, besvarade helsningarne med en liflighet, som röjde huru angelägen han var att bibehålla sin popularitet.

Den populäre stannade vid åsynen af en yngre man i blus, som äfven råkat komma honom nära.

“Monsieur Armand, ett ord!“ hviskade den förre i blusens öra.

“Jag står till er tjenst, monsieur!“ svarade denne med en djup bugning.

“Följ mig då.“

“Jag följer.“

Herrn och blusen aflägsnade sig ur folkträngseln och stannade först på rue Rivoli, der de, hviskande och med uppmärksamma blickar omkring sig, började följande samtal:

“Har ni fått biljetten, jag på förmiddagen skickade er?“ frågade mannen.

“Nej, jag har icke varit hemma sedan tidigt i morse“, svarade Armand.

“Då har min betjent tagit biljetten hem med sig, ty jag hade förbjudit honom att lemna den qvar, i fall ni vore borta ... Lyckligt då att jag nu träffade er sjelf.“

“Hvad önskar ni, monsieur?“

“I natt skickar man er tvänne nya kistor.“

“Jag förstår!“

“De komma vid midnattstiden.“

“Godt! ... jag skall icke sofva i natt.“

“Den ena innehåller några utmärkt goda jagtgevär.“

“Godt!“

“Den andra är fyld med krut ... Var derför försigtig vid dess emottagande och nedbärande.“

“Ja, monsieur.“

“Det var derom biljetten handlade, men den handlade äfven om något annat.“

“Och det var?“

“Om ett vigtigt förtroende, som man uppdragit er.“

“Och det är?“

“Ni måste resa, monsieur Armand.“

“Resa!“ upprepade denne icke just med glädje.

“I morgon eller allra sist i öfvermorgon.“

“Så snart?“

“Kanske ni icke vill resa?“

“Min vilja är alltid underordnad min pligt.“

“Bra! ... Förtroendet föll enhälligt på er, ty ni är på en gång den käckaste och pålitligaste.“

“Jag hoppas förblifva värdig denna goda tanke.“

“Jag vet det ... Men i fall ni skulle hafva något angeläget, som för närvarande fäster er vid Paris, så ...“

“Visserligen“, inföll Armand, som tänkte på Adelaïde Géronnière; “men pligten går framför allt.“

“Ni kan tänka på saken och gifva mig svar i morgon innan klockan tre.“

“Hvart skall jag resa?“

“Till Lyon och några andra städer, som stå i beröring med oss ... Men mera derom i morgon, i fall ni bestämmer er för att resa ... Brännaren närmar sig svafveltråden, snart springer minan.“

“Ni kommer från kammaren, monsieur?“

“Ja.“

“Ni har hört trontalet?“

“Ja.“

“Om jag vågade fråga ...“

“Om trontalet ... Ni vill veta hur den stridshandske ser ut, som medborgare-konungen kastat för nationens fötter?“

“Det är då en stridshandske?“

“Ja“, svarade mannen med illa dold tillfredsställelse, “ja, det är en stridshandske med en skymf mot Frankrike, i hvarenda maska ... Nationen skall ej ett ögonblick tveka att emottaga utmaningen ... Det blir storm, men den sista, vill jag hoppas, och efteråt skall det blifva klart och rent för alltid.“

“Gifve det Gud!“ yttrade Armand.

“Medborgare-konungen kallar oppositionens ledamöter fiendtliga och blinda: han stämplar hvarje vän af reformen till en fäderneslandets förrädare ... det finns således mer än 35 millioner förrädare i detta land!“

“Eller också blott en!“ ropade Armand med gnistrande ögon, “en som bär krona ... Derför allons enfant, och vive la république!“

“Tyst! ... ni glömmer hvar ni är ... Ni kommer i morgon klockan tre.“

“Jag kommer.“

“Och då får jag ert bestämda svar?“

“Ja.“

“Au revoir, monsieur Armand!“

“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“

“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place de la Concorde.

“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster.

“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla sidor.

Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt emellan soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen och December-dagens sol, öfvergjutande med sitt guld Invalid-kupolen, lutade mot sitt fall. Fontänerna kastade omkring sig kaskader af ljusröda perlor.

“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes ryggar.

I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner, syntes då och då mellan bajonetterna och kaskarne profilen af ett åldrigt ansigte med stora hängande kindben och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte var talande och orden voro:

“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina fiender och allt böjer sig för min vishet, min rikedom.“

O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande ord: “Konung! hvad betyda din vishet och din rikedom, när de till grundval hafva endast kanoner och bajonetter, men icke folket, folket!“

Några strimmor af det sken, som förgylt Invalid-kupolen, föllo på Ludvig Filips ansigte, som deraf för en stund syntes förklaradt. Men följande ögonblick nedsjönk solen och konungens ansigte förbleknade med dagen, mörknade med skymningen och blef slutligen svart som natten.

Innan den kungliga vagnen hunnit inom Tuilerierna, voro alla gaslyktorna på place de la Concorde tända, för att ej räkna de otaliga lågor, som förvandlade de Elyseiska fälten till ett haf af ljus.

Det kungliga tåget liknade ett begrafningståg.

Och ett begrafningståg var det äfven, ty det var för sista gången Ludvig Filip for ifrån deputerade kammaren till Tuilerierna, det var för sista gången han från place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen.

När sju veckor derefter en sjuttiårig gubbe med lutande hufvud och darrande knän smög sig ut på samma plats från den lilla bakporten i södra trädgårdsmuren kring samma slott, var denne gubbe icke mera Ludvig Filip. Det var blott den skälfvande skuggan af en bland verldens mäktigaste monarker.

Adertonde kapitlet. Opera-biljetten.

Armand Cambon, som genast efter samtalet med Ledru Rollin begifvit sig på hemvägen, varseblef vid hemkomsten till sin ödsliga boning en hyrvagn, hållande på rue Etienne.

Det klack i honom, såsom det heter på god svenska, icke för det att han såg en vagn på gatan — ty hur kan man väl bli ängslig eller förvånad öfver att se en vagn i Paris, der man nästan räknar lika många åkdon som innevånare i Stockholm — men derför att vagnen höll utanför porten till den lilla trädgården, som omgaf det bekanta spökhuset; och som ingen annan än vår hjelte bebodde detta hus, så var det klart att vagnen måste gälla honom.

Det är så många som begagna vagn och bland andra äfven polisens tjensteandar för mera beqvämlighets skull, och sådana påhelsningar kunna icke vara angenäma för en menniska, som nattetid emottager kistor med vapen och ammunition.

Armand, som säkert icke var främmande för dylika betraktelser, nalkades vagnen med mycken försigtighet och dessutom gynnad af mörkret, ty som man icke gerna eklärerar för spöken, så var gatan icke särdeles rik på lyktor.

“Monsieur“, sade han till kusken med half röst, “hvem väntar ni på?“

Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfverensstämma dock deruti att de sofva lika ofta som vagnen står. Armand nödgades derefter något högre upprepa sin fråga, understödjande den med en dragning i den sofvandes rock. Icke desto mindre fortfor kusken att sofva. Näst menniskor med godt samvete finnes ingen, som har så god sömn som kuskar i allmänhet och hyrkuskar i synnerhet.

“Ah, monsieur Armand!“ ropade inifrån vagnen en qvinnas behagliga stämma.

Vår hjelte blef öfverraskad, men lugnad, ty polis-sergeanter äro icke kända för ljuf röst och behagligt framställningssätt. Han närmade sig derför vagnsdörren; men innan han hunnit den, uppsköts den inifrån, och, vid det svaga skenet från en aflägsen lykta, varseblef Armand ett vackert formadt ben, som letade efter fotsteget.

Vår hjelte var ej sen att hjelpa det vackra benet till rätta och hade snart den hugnaden att emottaga och ställa på gatan en smärt och tätt beslöjad dam, hvilken, icke nöjd med blotta stödet för fötterna, hängde sig fast med begge armarne vid sin kavaljer.

“Ack, Armand!“ fortfor damen, kastande slöjan åt sidan, “om ni visste hur länge jag väntat på er! ... om ni visste hur orolig jag varit! ... jag fruktade att ni aldrig skulle komma hem ... och nu, fast ni är hemma, fruktar jag ändå ... Ack, monsieur Armand!“

“Så lugna er då, bästa mademoiselle!“ bad Armand, under det artigaste bemödande att lösgöra sig från de armar, som nästan knutit sig kring hans hals.

“O! hvarför säga mademoiselle?“ yttrade damen med ett förebrående uttryck i rösten; “hvarför inte rätt och slätt Denise? Ni måtte väl redan ha känt igen mig!“

“Utan tvifvel“, svarade Armand, som om han icke hade hört rösten på markisinnans kammarjungfru, likväl skulle hafva igenkänt henne på gesterna, “utan tvifvel, Denise ... Men hvad tillskyndar mig den äran att ...“

“Ni anar då inte, Armand, hvad jag har att säga er? ... Är det väl möjligt att ni ej anar det?“

“Hur skulle jag kunna det ... Men så sansa er då och vät inte ned era fina klädningsärmar på min våta blus ... Ni skall veta att det har regnat en god stund.“

“O, min gud, har det regnat! och jag som icke märkt det.“

“Det tror jag nog; ni, som åker kan ej ...“

“Stackars gosse, hvad ni är våt! ... låt mig torka er!“

Och med en uppoffring, värdig det bästa hjerta, fortfor Denise att blöta ned sina sidenärmar och sin fina spetsnäsduk, för att befria den stackars gossen från regndropparne.

“Ni är mycket god, bästa Denise, men ...“

“Men hvarför går ni inte med paraply i ett sådant väder? ... jag har två, jag.“

“Har ni två!“

“Ja, älskade, jag har två, begge af siden, men det ena är svart med hvit krycka.“

“Med hvit krycka!“ ropade Armand med half förtviflan: “men så säg då ...“

“Jag ville så gerna ge er denna paraply“, förklarade Denise med all den ömhet, hvaraf en kammarjungfru är mäktig; “hvad den skulle kläda er, gode Armand, och hvad det skulle glädja mig!“

“Oändligt förbunden för så mycken godhet“, svarade Armand något tvärt; “men det skulle äfven glädja mig om jag finge veta hvarför ni hedrar mig med ett besök vid den här tiden på dagen.“

“Min gud, hvad ni är kall!“ ropade Denise något stött.

“Är jag kall?“

“Kall som sten, som is!“ fortfor kammarjungfrun, något förtretad.

“Så är det alltid, när det är regnigt väder“, förklarade vår hjelte.

“Så låt oss då gå in“, föreslog Denise, “ty jag har vigtiga saker att omtala ... Om det regnar här, så både haglar och blixtrar det derhemma.“

“Jag är nyfiken att höra hvad ni kan ha att berätta“, sade Armand, bjudande armen åt sin dam, som ej var sen att emottaga den.

“Hu! hvad det är dystert härinne!“ utlät sig Denise efter sitt inträde i arbetarens kammare, och under det att denne letade efter sina tändstickor.

Hvad skulle Denise hafva sagt, om hon vetat att hon befann sig på en vulkan, som ögonblickligen kunde bryta ut och kasta henne så högt som Pantheons kupol?

“Ni har rätt ... det är ingen salong, dit man gerna kan bjuda fruntimmer“, svarade värden.

“Åh, hvarför inte?“ frågade Denise, lätt försonad med det dystra; “det gifves dock ögonblick, då den mörkaste koja kan bli en ljusens boning ... Ack, Armand!“

När en koja och ett hjerta börja spöka i en fransk kammarjungfrus hufvud, då är det långt gånget.

“Visserligen, men då måste man bestå den en bättre upplysning än den jag kan åstadkomma“, svarade Armand, i det han tände sin lampa, hvilken, långt ifrån att förvandla kammaren till en ljusens boning, snarare gjorde den ännu dystrare, emedan lampan röjde alla bräckligheterna derinne.

Vår hjelte hade alls ingen lust att svärma med markisinnans kammarjungfru. Tvärtom tycktes han riktigt bemöda sig att störa hennes ljufva drömmar. Men en sanning är det också att knappast någon förefaller oss så motbjudande som den, hvilken enträget förklarar oss en kärlek, den vi icke kunna dela.

“Ni är lycklig ni, som kan skämta!“ anmärkte Denise suckande.

“Men som likväl kan vara alvarsam, när det gäller att visa sig tacksam“, sade Armand, som insåg att han borde hugsvala en gäst, som suckar; “ni har haft mycket besvär för min skull, Denise ... i går tidigt på morgonen måste ni ånyo fara hit, fast jag äfven då hade den olyckan att vara borta.“

“Ni har således fått markisinnans skrifvelse?“

“Ja, tack vare er godhet.“

“Förstår ni meningen med denna biljett?“

“Skulle den då vara svår att förstå? ... Den handlade helt enkelt om en person, som markisinnan för längesedan grymt behandlat och den hon nu lofvat gifva ett slags upprättelse.“

“Ja, jag minns ... det var frågan om den der Simon, den der vindragaren ... Ni talar om att markisinnan lofvat upprättelse, och detta är nog möjligt ... men har hon gifvit den än? och om hon gifvit den, hvari består den? Och är han, som skulle få den, nöjd dermed?“

“Ni påminner mig just att jag icke hört något af Simon sedan i går morse ... tidigt i morgon vill jag besöka honom, för att höra ... Men det låter på er, bästa Denise, som ni skulle tvifla på markisinnans goda mening?“

“När markisinnan lemnade mig biljetten med befallning att genast föra den till er, log hon på ett sätt ... ett sätt, som ... nog af, jag tror att meningen är allt annat utom god ... Säkert är, att på samma gång jag for till er, for hon till polis-prefekten.“

“Hvad skulle hon göra hos honom?“

“Hvad vet jag? ... Men det vet jag att man ej för roskull far till polis-prefekten.“

“Hvarför icke? ... polis-prefekter äro väl menniskor de också, och er sköna herskarinna tycks intressera sig för hela menskligheten ... Men à propos, hvem är den der baron S:t-Bris, som jag i förgår såg i markisinnans sällskap på operan?“

“Ah! ni var då verkligen på operan i förgår?“ frågade Denise med en besynnerlig blick på den unge mannen.

“Ja, hvad vore väl för underligt deruti?“

“Det är då sannt att ni var der!“ yttrade kammarjungfrun bleknande.

“Får jag icke besöka operan, jag som alla andra? ... Men jag såg äfven en annan herre i markisinnans sällskap, en herre, som, i fall jag ej misstager mig, satt alldeles för nära hennes juveler ... Men hvad kommer åt er, bästa Denise? ... hvad tänker ni på?“

Denise svarade ej. Djupt försjunken i sina tankar, men med blicken på sin värd, tycktes hon icke hafva hört hvad han sade. Det är också långt gånget, när en fransk kammarjungfru försjunker i tankar.

“Ni var då förut bekant med mademoiselle Adelaïde Géronnière?“ frågade Denise knappast hörbart, men utan att taga sina ögon ifrån Armand.

Denne rodnade och syntes något förlägen vid denna fråga.

“O min gud!“ pustade ånyo kammarjungfrun.

“Hvarför frågar ni om jag förut var bekant med mademoiselle Géronnière?“ sporde Armand, ånyo förtretad på sig sjelf för sin ofrivilliga benägenhet för den röda färgen.

“Och ni har redan visat henne hertigens skrifvelse till markisinnan?“ frågade Denise.

“Ja visst.“

“När?“

“På förmiddagen ... det var verkligen hög tid, skulle jag tro.“

“O! jag är mycket olycklig!“ utbrast Denise med tårar i ögonen.

“Skulle markisinnan då misstänka att det är er jag har att tacka för detta vigtiga fynd?“

“Om hon misstänkt mig, tror ni väl då att jag nu suttit här? ... tror ni att jag nu varit bland de lefvandes antal? ... jag har vågat mycket för er, Armand! ja, ganska mycket.“

“Jag tviflar icke på det ... men när hon ej misstänker er, hvarför är ni då så orolig?“

Denise började snyfta, hvilket föranledde Armand, som kände deltagande för hennes tårar, att fatta hennes hand, hvilket hade den verkan att Denise började snyfta mindre.

“Nej, det kan ej vara möjligt, jag kan inte tro det!“ sade Denise, lutande sig emot sin värd.

“Hvad är det som ni icke kan tro?“ frågade Armand, mycket besvärad af detta lutande tillstånd.

“Att ni hela aftonen hade era ögon på hertigens fästmö“, svarade hon.

Armand tryckte kammarjungfruns ansigte häftigt till sitt bröst, för att derigenom hindra hennes ögon att upptäcka de blommor, som ånyo besvärade hans kinder, och qvarhöll den tacksamma flickan i denna ställning ända tilldess de förargliga blommorna förbleknat.

“Men så berätta då, goda Denise, hvad som händt hemma hos er!“ bad Armand, skjutande lika häftigt kammarjungfruns ansigte ifrån sig; “ni sade nyss att det både haglade och blixtrade derhemma.“

“Middagstiden kom hertigen till markisinnan och talade länge i enrum med henne“, började Denise något lugnare.

“Aha, jag förstår ... Nå vidare?“ ropade Armand med otålighet.

“När hertigen gått sin väg“, fortfor Denise, “ringde markisinnan efter mig, och jag skyndade naturligtvis in till henne.“

“Vidare, vidare!“

“Hon frågade mig om jag ännu kom ihåg den unge karlen, som jag för några aftnar sedan förde till henne ... Om jag kom ihåg er! ... Ack, Armand! hur skulle jag kunna glömma er!“

“Det förstås ... jag är tacksam för så mycken ... Men hvad sade hon mera?“

“Hon berättade att ni ... Men det är ju en galenskap!“

“Ja, ja ... men hvad berättade hon?“

“Att ni ända till vansinne var förälskad i hertigens fästmö ... kan man tänka sig något befängdare?“

“Nej, nej, det kan man icke“, medgaf Armand, böjande sig ned och låtsande söka något på golfvet. “Men hvad sade hon mera, bästa Denise?“

“Att hon visserligen i förgår hade sett huru ni hela aftonen betraktade mademoiselle Adelaïde, men att hon likväl icke förrän nu varit öfvertygad om er galna böjelse ... Är det möjligt, Armand, att ni en hel afton kunnat sitta och betrakta mademoiselle Géronnière?“

“Hur kan ni tro det, bästa Denise? ... hur kan ni tro att man ser någon annan, när man har Fanny Cerrito framför sig ... Ni kan ej föreställa er hur väl hon dansar!“

“Jaså, hon dansar så väl, gode Armand?“

“Guddomligt, goda Denise!“

“Hvad jag längtar att se henne! ... Armand, vi skola följas åt för att se henne.“

“Det är gifvet ... jag har just tänkt föreslå det.“

“Ack, hvad ni är god! ... i afton då ... hon uppträder i afton, jag har sett det i tidningarna.“

“Omöjligt i afton, men i morgon eller i öfvermorgon, allra säkrast i öfvermorgon“, föreslog Armand, som kom ihåg att han vid den tiden borde vara på väg till Lyon.

“Således i öfvermorgon ... hvad jag längtar till öfvermorgon!“

“Än jag då! ... Men, Denise, jag tyckte ni sade att markisinnan numera trodde sig öfvertygad om min galna böjelse för mademoiselle Géronnière.“

“Ja, hon sade till och med att er olyckliga kärlek förledt er till ett brott.“

“Ett brott! hvad säger ni?“

“Ja, ett groft brott ... hvilken gemen, hvilken nedrig beskyllning!“

“Och hvaruti skulle mitt brott bestå?“

“Jo, för att hindra hertigens giftermål med den ni älskade, skulle ni ... Men det hörs ju tydligt, att allt hvad hon sagt är ett påhitt för att undanrödja all verkan af den der biljetten, som hon naturligtvis anser er hafva tagit hos henne.“

“Hvad skulle jag?“

“Jo“, svarade Denise skrattande, “ni skulle ha förfalskat hertigens stil och ...“

“Förfalskat hertigens stil!“ ropade Armand resande sig från stolen.

“Och skrifvit att han och markisinnan äro hemligen gifta ... Derefter hade ni visat detta bref, som ni sagt er hafva hittat hemma hos henne, för mademoiselle Adelaïde, för att derigenom förmå denna att slå upp med hertigen ... Att allt detta är ett påhitt af hertigen och markisinnan, för att draga sig sjelfva ur knipan, kan ju ingen bättre känna än jag.“

“Det var ett djefvulskt påhitt“, mumlade Armand, gående af och an på golfvet med ögon sprutande eld likt en tigers, “ett djefvulskt påhitt, men som lyckligtvis ingen förståndig menniska kan sätta tro till“, tillade han något lugnare; “och om man också kunde göra det, skall ingenting bli mig lättare att vederlägga än det.“

“Men man skall bjuda till att göra det troligt, och man har redan utlagt sina nät“, sade Denise.

“Tala, tala!“ bad Armand, återtagande sin plats på stolen bredvid Denise.

“Ja, man har utlagt sina nät för er, stackars Armand“, fortfor den bästa af kammarjungfrur, återtagande sin lutande ställning, hvilken likväl ej var den bästa, åtminstone i Armands tycke, “och det starkaste nätet skulle heta Denise ... Men var lugn, älskade vän! Denise vill kanske fånga er, elake, men aldrig snärja er, aldrig!“

“Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger!“ ropade Armand, som visserligen icke ville begripa det förra, men så mycket mera det sednare; “förklara då, i himlens namn, förklara hvad ni menar med dessa nät, som man vill lägga ut för mig.“

“Markisinnan lofvade mig en ganska betydlig penningsumma, om jag ville utföra det uppdrag hon gaf mig.“

“Och hvaruti bestod detta uppdrag?“

“Jag skulle genast begifva mig till mademoiselle Géronnière och säga henne ...“

“Hvad?“

“Att Armand Cambon varit min älskare.“

“Hvilken nedrighet!“ utbrast Armand med brusande häftighet.

Denise stirrade förvånad på den oartigaste af alla kavaljerer.

“Och att han såsom sådan besökt mig hvarje afton under loppet af ett helt år“, fortfor emellertid Denise.

“Det är hiskligt!“ fortfor Armand i sin blinda ifver.

Denise bleknade. Det vore då så hiskligt af en simpel arbetare, kantänka, att vara älskare åt en markisinnas kammarjungfru, åt en flicka sådan som Denise, hvilken, äfven utan biträde af markisinnans garderob och sminkburkar, skulle hafva väckt uppseende både på Vallentino och Mabille.

“Förstå mig rätt, goda Denise!“ skyndade Armand att tillägga, ty han uppfattade nu hela vidden af sin oartighet; “ni, med ert obefläckade rykte skulle ljuga på er sjelf att ni hade en älskare, som besökte er hvarje afton!“

Detta förbättrade visst icke saken. En flicka med Denise’s behag skulle således behöfva ljuga i sitt påstående att hon hade älskare. Det var redan en stor oartighet att tillvita henne brist derpå. Det är blott de fula som behöfva dikta kärleksäfventyr och använda hela sin vältalighet för att derom öfvertyga en misstrogen verld.

“Hvem skulle icke gerna vilja vara älskad af er!“ yttrade Armand, som ändtligen fann att han hade mycket att försona. “Men var detta allt hvad ni skulle säga mademoiselle Géronnière?“

“Ack nej“, svarade Denise, någorlunda tröstad af de sista orden; “jag skulle äfven säga henne att ni på den sednare tiden börjat visa mig mindre ömhet än förut, ja, att ni till och med visat mig liknöjdhet och förakt ... Markisinnan är en dålig menniska, icke sannt, Armand?“

“Mycket dålig ... men fortfar, bästa Denise! ... hvarför skulle ni säga så?“

“Jo, för det ni vid ett tillfälle fått se mademoiselle Adelaïde och då blifvit förtjust i henne, förälskad ända till galenskap i henne ... Det vore ju också en galenskap, gode Armand?“

“Visst vore det en galenskap ... än sedan?“

“Och sedan att ni, förblindad af er olycksaliga passion, icke tänkt på annat än att söka bryta hennes förbindelse med hertigen ... Bland annat hade ni bedt mig visa er en af de biljetter, som hertigen skickat till markisinnan, ty hertigen, som var markisinnans homme d’affaires, brefvexlar naturligtvis mycket med henne ... Jag, i min svaghet för er, hade ej kunnat emotstå er bön, utan gifvit er en sådan biljett, den ni genast tagit, utan att likväl säga mig hvad bruk ni ämnade göra deraf.“

“Och med denna biljett till mönster skulle jag hafva skrifvit den andra, som jag lemnat mademoiselle Géronnière?“ tillade Armand; “ja, ni har rätt, Denise, det var ett nät, men ett värs-nät, som jag blott behöfver blåsa på för att få det att brista.“

“Slutligen“, fortfor Denise, “skulle jag, som ännu älskade er, bönfalla hos mademoiselle Géronnière och hennes onkel om förlåtelse för er, den de också skulle utlofva så väl af deltagande för mig, som af medömkan med den olyckligaste af alla passioner.“

“Och följden af denna vackra historia borde bli, att den bedragna i morgon skulle räcka sin hand åt bedragaren“, tillade Armand; “nämn mig en röfvarkula, som hyser ett par större missdådare än hertigen och er markisinna.“

“De äro förfärliga“, medgaf Denise.

“Men, Denise, kan ni förklara hvarför markisinnan är så angelägen om att hertigen blir gift med mademoiselle Géronnière?“

“Både hertigen och markisinnan äro skyldiga stora penningsummor, efter hvad jag tror mig veta, då deremot mademoiselle skall vara den rikaste flicka i Frankrike.“

“Jag begriper ... bankirens brorsdotter skall betala hertigens skulder och hertigen markisinnans ... Allt detta är mycket lätt att förstå.“

“Men vet ni hvad följden blir deraf att jag nu är här, i stället för att, såsom markisinnan tror, vara vid rue d’Anjou?“ frågade Denise.

“Ni förlorar den penningsumma, hon erbjudit er, men ert goda samvete skall gifva er full ersättning, ty ni har uppfylt er pligt både som menniska och kristen.“

“Jag skall aldrig mera våga återvända hem, aldrig mera återse markisinnan“, svarade Denise.

“Jag inser äfven det ... hur skulle ni längre kunna tjena ett sådant odjur!“

“Förberedd på hvad som skulle hända, har jag också i vagnen tagit med mig all min egendom, alla mina dyrbarheter“, försäkrade Denise med en smägtande blick på sin värd.

“Ni har tagit med er, säger ni!“ ropade Armand med förskräckelse.

“Ja, och jag har spart ihop ganska mycket under de år jag varit hos markisinnan“, bedyrade Denise med en viss tillfredsställelse; “o!“ tillade hon med fransyskans hela värma, “hvarför har jag inte millioner att gifva er! ... hvarför är jag ej så rik som Adelaïde Géronnière!“

“I himlens namn, sansa er!“ bad Armand allt mer förskräckt; “hvarför skulle ni ge mig millioner? hvarför skulle ni ge mig något?“

“Derför att ni skall älska mig liksom jag älskar er!“ ropade Denise, knytande sina armar om guldarbetarens hals, “derför att vi aldrig skola skiljas från hvarandra, derför att vi skola bli de lyckligaste varelser på jorden! ... ja, min vän, min älskade, vi skola bli lyckliga som himmelens änglar!“

Guldarbetaren använde hela sin styrka för att lösa detta halsband.

“Ni yrar, bästa Denise!“ ropade han under detta arbete; “ni vet icke hvad ni säger! ... jag har visserligen för er den största tillgifvenhet, aktning och vänskap ... jag skulle kunna våga lifvet för er, om det gälde ... Derför måste jag vara uppriktig mot er, ty det vore ett brott att bedraga er ... Jag hyser för er en brors ömhet; men att älska er såsom ni menar, är mig omöjligt ... Sansa er, se icke på mig så der förfärligt, bästa Denise! ... jag kan icke gifva er min kärlek, jag kan icke gifta mig med er! ... men så länge jag lefver, så länge jag andas, vill jag, skall jag ...“

Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den beryktade gatans spöken på flykten, och hon hoppade upp från stolen, liksom hade hon blifvit stungen af en ödla.

“Ha! det är då sannt!“ skrek hon; “ni älskar en annan! ni älskar Adelaïde Géronnière! ja, ni älskar henne, endast henne!“

Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja på den eld, som tärde kammarjungfrun.

“Hon hade då rätt, markisinnan!“ fortfor Denise; “ni älskar bankirens brorsdotter och hertigens brud! ... ni älskar henne ända till vansinne! ... och jag, min dåre, som icke genast såg det! ... ve mig! Men“, tillade hon med en hemsk beslutsamhet, “ve också henne! ve er! ve oss alla!“

Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg mot dörren.

“Så får ni ej gå, stackars flicka!“ sade Armand med en mildhet i rösten, som hejdade den olyckliga Denise; “ni får icke lemna mig i detta tillstånd ... hör mig ännu en gång, Denise ... jag besvär er att höra mig!“

Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka till stolen, på hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk gråt. Det är obegripligt hvad en fransk kammarjungfru kan gråta, när hon riktigt sätter sig till.

“Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta, goda flicka“, sade han, “så skulle ni ej plåga mig såsom ni nu gör ... Låtom oss förnuftigt talas vid, för att se hvad man kan göra i denna förtviflade sak ... det måtte väl finnas något råd ... Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!“

Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet, hoppets barn, hade intagit hennes läppar, förföljande med solstrålens fart och styrka de flyende tårarna.

“Ack, Armand!“ hviskade hon, lutande sig ånyo fram mot honom, ty han hade tagit plats midt framför henne.

“Var då en gång förnuftig“, tillrådde han, lutande sig tillbaka; “gifves det då ingen medelväg mellan kärleken och hatet!“ tillade han helt naivt.

Enfaldige dödlige! det gifves ingen medelväg. Elden vill antingen upplysa och värma, eller bränna och förstöra.

“Ni älskar mig då?“ fortfor kammarjungfrun.

“Jag bad ju er att vara förnuftig“, svarade den unge mannen, som nu hade så lätt för att vara förnuftig, emedan han ej var kär i henne, som han ville lära förnuft; “låtom oss blott tänka på er ... Jag inser nog, att ni ej kan återvända hem till er matmor ... Men hur i en hast finna någon passande plats för er? ... Säkert har ni någon bekant fru eller flicka, som ni kunde bo hos, tilldess ni fått något lämpligare ställe, som ej bör vara svårt för en så städad, god och vacker flicka som ni, Denise ... I morgon vill jag sjelf höra efter ... Var viss om att jag icke skall ge mig någon ro, förrän jag funnit någon familj, som med nöje vill taga emot er ... Lugna er då och gif er åtminstone till tåls till i morgon eller till i öfvermorgon ... Ack, min gud, hvad säger jag! ... i morgon måste jag ju resa bort, det var sannt det.“

“Hvad! ni ämnar resa bort i morgon“, ropade Denise, ånyo hoppande upp från stolen.

“Ja, tyvärr ... det var först för några timmar sedan som jag fick ordres derom.“

“Jaså, ni visste till och med förut att ni i morgon skulle resa bort, visste det förrän jag kom hit?“

“Ja, bästa Denise, i ett ärende af högsta vigt och som ej tål det ringaste uppskof.“

“Och hur länge tänkte ni bli borta, monsieur Armand?“

“Möjligtvis några veckor, goda flicka ... Men detta skall likväl icke hindra mig ...“

“Jaså ... några veckor! ... Ni ämnade bli borta några veckor?“ frågade Denise med ett ironiskt löje på de bleka läpparne, ty kammarjungfruns ansigte hade blifvit jemnblekt.

“Ja“, svarade Armand, förvånad öfver så många frågor om samma sak.

“Ni visste att ni skulle resa i morgon för att bli borta några veckor och bjöd likväl mig på operan till i öfvermorgon!“ yttrade kammarjungfrun med ett uttryck af harm, som icke kan beskrifvas.

Att bjuda någon på operan till i öfvermorgon, när man sjelf tänker resa bort i morgon och icke återkomma på några veckor, är under vanliga förhållanden i och för sig sjelft en svår sak. Men när den bjudna är qvinna och dertill på köpet fransyska, hvilken älskar spektaklerna kanske mera än sitt lif, då är det ett brott.

Lägger man nu dertill den omständigheten, att den bjudna betraktar den bjudande såsom sin blifvande kärälskelige man, då är det förfärligt, och detta så mycket mera som statens lagar, icke förutsättande eller anande möjligheten af ett slikt brott, icke heller kunnat bestämma det straff, hvarigenom det möjligtvis kan försonas.

Armand blef högeligen flat, hvarpå ej var att undra.

Det sjuka samvetet erinrade honom nu, att han besvarat kammarjungfruns ifriga önskan att i hans sällskap få beundra Fanny Cerritos dans med en bjudning icke för morgondagen, då han möjligtvis ännu kunnat vara qvar i Paris, utan för dagen derpå, då han trodde sig vara rest eller, rättare sagdt, just derför att han då trodde sig vara rest, emedan han af skäl, som vi äfven känna, önskade sin efterhängsna beundrarinna så långt vägen räckte.

“Och jag, som ville uppoffra mig för en sådan!“ mumlade Denise mellan tänderna och med en blick på dörren.

Armand började en stammande förklaring, men hvars slut Denise icke gaf sig tid att afhöra. Med en panters vighet kastade hon sig på dörren och försvann.

Armand, efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf, hastade efter henne ut i farstun, genom trädgården och kom just lagom för att se markisinnans kammarjungfru hoppa in i vagnen och stänga vagnsdörren efter sig, hvarefter åkdonet rullade af med mer än vanlig hastighet.

Vår hjelte stod någon stund qvar i porten. Kanske väntade han att Denise skulle återvända. Fåfäng väntan.

“Om hon nu far till rue d’Anjou“, sade Armand för sig sjelf; “må hon fara! ... jag kommer efter i morgon, jag ... och må de akta sig, i fall de skulle våga sig fram med den der historien om mig! ... det är ej tänkbart att någon förnuftig varelse kan sätta tro dertill ... Emellertid var det der löftet om opera-biljetten en stor dumhet.“

Efter dessa ord vände han sig om för att gå in i trädgården.

Nittonde kapitlet. Spökhusets granne.

Men innan vår hjelte gick in i trädgården, kom händelsevis hans blick att falla på det lilla huset, hvars fönster vette mot samma trädgård och hvilket, efter hvad vi förut hört, beboddes af en prest, lika oförskräckt som guldarbetaren, hvad spöken beträffade.

Öfver porten till ifrågavarande byggnad dinglade en lykta, hvars darrande sken knappast räckte till att upplysa façaden af huset; men som den hängde högre än trädgårdsplanket, föll äfven en stråle af skenet in i trädgården.

Armand såg att ett af prestens fönster stod öppet och upptäckte ett hufvud deruti.

Denna omständighet kunde icke gerna väcka arbetarens förvåning, ty i södern är man ej rädd för att ligga i öppet fönster, äfven om vintern är strängare än den då var. Det är blott i det härdade norden som man känner konsten att medelst kitt eller klistradt papper utestänga himmelens friska luft.

Det är alls icke ovanligt att i Paris midt under den skarpaste kyla se folk af begge könen sitta och sy vid öppet fönster, utan att synålen går trögare för det eller att handen är rödare än vanligt. Mången arbetare eller grisett har icke ens eldstad i sitt rum, och om de också hafva en sådan, akta de sig nog för att kasta bort sin ringa arbetsförtjenst på en så dyr öfverflödsvara som ved.

När nordbon vintertiden kommer till Paris, så, och ehuru han icke försummar att förse sig med rum med eldstad, som lefver och sprakar från morgon till qväll, klagar han likväl öfver köld, en klagan, som väcker mycken munterhet hos parisarne, ty de hafva svårt för att begripa huru en half-barbar från björnarnes land kan frysa i Paris.

Vi nämnde att Armand icke förvånades öfver grannens öppnade fönster och det hufvud, som visade sig deruti. Men hvad som väckte hans uppmärksamhet var att detta hufvud ofta höjde sig och tycktes rigta sina blickar mot en viss punkt inom trädgården samt derjemte medelst vissa rörelser eller tecken röja något hemligt förstånd med ifrågavarande punkt.

Armand visste att trädgården eller täppan, för hvilket sednare namn den kanske mera gjorde skäl, inom sig icke egde någon märkvärdighet, som kunde vara föremål för nyfikenheten, icke ens vid dagsljus.

Täppan, hvars små jordbitar på länge icke varit odlade, egde några fruktträd och mossbetäckta stammar och grenar, röjande samma vanvård, samt ett par kastanier, någorlunda lummiga sommartiden, men fullkomligt nakna i December månad. Det fanns ej heller i någonderas kronor ett enda fågelbo, som kunde draga åt sig uppmärksamheten för den händelse att hufvudet i fönstret, som, enligt Armands tanke, icke kunde tillhöra någon annan än hans granne, presten, vore beundrare af fåglarnes byggnadskonst.

Vår hjelte, som, skyddad af porten, kunde se, utan att sjelf vara sedd, sökte föremålet för det der hufvudets blickar och trodde sig slutligen hafva funnit det.

Midt på gångstigen emellan trädgårdsporten och ingången till spökhuset reste sig en grofhuggen piedestal af sten, ganska hög och bred, på hvilken fordom kanske stått någon bild.

Armand, som icke mycket sysselsatte sig med fornlemningar, hade icke särdeles bråkat sitt hufvud med att utgrunda den ursprungliga meningen med berörde stenparti, som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller skönhet i formen att bjuda på.

Emellertid föreföll det Armand som vore just denna piedestal det egentliga föremålet för grannens ögon och tecken.

Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka piedestalen sin uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta någorlunda för sig, emedan det just var på dennas ena sida som strålen af grannens lykta föll.

Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade vår hjelte, var att han vid foten af piedestalen trodde sig upptäcka en alltför utstående och spetsig sockel, hvilken han förut aldrig hade förmärkt. Men hans öfverraskning blef ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga sig inåt och försvinna.

Knappast hade han börjat reflektera öfver detta besynnerliga förhållande, förrän det tycktes honom att äfven piedestalens fris fått en ganska oproportionerlig tillökning af ungefär ett qvarters bredd, men hvilken tillökning lika hastigt försvann som den kommit.

Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand funnit dess omritning väl mycket likna ett menniskohufvuds, och denna upptäckt kom honom på den tanken, att sockeln, som han nyss sett, möjligen kunde hafva varit en menniskofot.

Det var således en menniska, som gömde sig bakom piedestalen, ty, såsom vi kanske minnas, trodde icke Armand mycket på spöken.

Men en menniska, som på detta sätt gömmer sig, är en misstänkt person, och misstanken förminskades ej genom det hemliga förstånd, som tycktes råda emellan stället, der denne dolde sig, och fönstret, hvaruti prestens hufvud syntes.

Armand, ehuru han de tvänne sednaste dagarne haft mycket annat att tänka på, hade likväl icke glömt uppträdet på Vendôme-platsen, der han sett sin granne i sällskap med en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den bästa tanke om denne granne, och säkert är att han icke skulle hafva låtit bigta sig af en sådan prest.

Vår hjelte, lika litet fruktande menniskor som gastar, tänkte först raka vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för att taga den misstänkte personen närmare i ögonsigte och sedan handla allt efter omständigheterna; men som han vid mera eftersinnande fann piedestalen vara så bred att till och med tre personer kunde dölja sig bakom den, beslöt han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde till målet.

Han lemnade porten, men i stället för att genom den gå in i trädgården, smög han, tyst och smidigt som en katt, nära utefter planket och kom på detta sätt till en annan sida af samma trädgård och hvilken sida, gemensamt med planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd, mycket smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och stenar, som der blifvit nedvräkta.

Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt hvar sin sida några plankor, hvarvid uppkom ett hål så stort, att en menniska med hans proportionerliga växt derigenom kunde krypa in i trädgården.

Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna hemliga ingång, ty genom den brukade han draga in de kistor med vapen och ammunition, hvilka den revolutionära propagandan tid efter annan skickat att af honom förvaras.

Dessutom voro två utgångar nödvändiga för en sådan fästning, och Armand var en för klok kommendant för att uraktlåta något, som vore förenligt med den yttersta försigtighet.

Det dröjde icke många sekunder, förr än Armand befann sig inom trädgårdsplanket. Derefter, och sedan han lika varsamt skjutit tillbaka de begge plankorna så att den hemliga ingången doldes, böjde han sig ånyo ned till marken både på händer och fötter.

I denna föga menskliga ställning började han med fortfarande försigtighet skrida utefter en krusbärshäck, som utsträckte sig emellan planket och den gångstig, på hvilken piedestalen stod.

Lyckligt anländ till sjelfva spökhuset, aktade han sig dock för att söka den rätta ingången, utan valde i stället den motsatta sidan deraf. På denna sida var hans kammarfönster beläget. Fönstret var upplyst af det ljus, som stod på bordet inne i samma kammare. Att slå sönder en ruta, sticka in armen och öppna fönstret samt derefter kasta sig sjelf in rummet, var för Armand ett ögonblicks verk.

Väl inkommen, släckte han genast ljuset och smög i mörkret på tåspetsarne först till det ställe, der han hade sina skarpladdade terzeroler, och sedan till dörren, hvarinvid stod en tung rostad sabel, hvars handterande alltid utgjort ett angenämt tidsfördrif för Hvita Björnens lärjunge.

Försedd med dessa vapen och följaktligen vid bättre lynne, närmade han sig ånyo fönstret, hvars innanluckor han tillstängde.

Derefter skred han ånyo till dörren och stannade der lyssnande.

Ingenting ovanligt hördes utifrån.

Armand hade likväl väntat sig någon följd af den sönderslagna fönsterrutan. Men som allt förblef tyst, öppnade han kammardörren, gick ut i den trånga förstugan, hvars väggar han med spetsen af sin dragna sabel noga undersökte.

Ingenting hindrade honom från att komma till sjelfva porten. Stannande innanför tröskeln dertill, kastade han en spejande blick ut i trädgården.

Som han nu befann sig på andra sidan af piedestalen, blef det honom lätt att upptäcka icke blott en, utan tvänne karlar, som nedhukat sig invid piedestalen och voro orörlige på sin plats.

Afståndet emellan dem och honom kunde vara ungefär tio till tolf alnar.

“Messieurs!“ ropade Armand till dem; “hvem söken I?“

Vid första ljudet af hans röst uppreste sig de begge karlarne hastigt och på en gång, liksom träffade af en elektrisk stöt, och visade sig nu i sin fulla längd.

“Jag får förbereda er på“, fortfor Armand, “att jag har en pistol i hvardera handen och att jag ger eld på den förste, som rör sig ur stället ... Derför icke ett enda steg hvarken framåt eller åt sidan förr än jag ger lof dertill ... Vidare får jag tillkännagifva, att mina kulor träffa säkert inom tjugufem alnar, hvilket är ungefär dubbelt så långt skotthåll som det jag nu har ... Det der är uppriktigt och rätt fram taladt, skulle jag tro ... Svaren mig derför lika uppriktigt, hvem söken I?“

De begge karlarne lutade sina hufvud tillsammans, liksom för att rådgöra.

“Väderleken tillåter mig ej att vänta längre“, försäkrade Armand, “och dessutom är det tröttsamt, att stå så här länge och sigta. Derför hastigt och lustigt fram med svaret!“

Intet svar följde, detta oaktadt.

“I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat era munnar“, återtog vår hjelte; “om detta varit min afsigt, hade redan hvar och en af er haft sin kula i hjertat ... Men oroen er icke för det ... jag sigtar icke på bröstet, utan endast på magen ... Nödgas jag än en gång vänta på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i den stummaste tunga.“

“Monsieur!“ svarade ändtligen den ene af de begge karlarne, “vi begripa ej hur ni kan få det infallet att skjuta på folk, som icke gjort er något ondt.“

“Hvar och en har sitt infall“, svarade Armand; “ert är att lägga sig i försåt på andras egor för att röfva eller mörda ... mitt är att skjuta på röfvare och mördare det första jag kommer öfver dem.“

“Men hur kan ni falla på den tanken att vi vilja mörda och röfva?“ frågade den andre karlen.

“Vi voro något trötta och sömnige och gingo blott in för att sofva“, tillade den förste.

“Sofva på våta marken?“ frågade Armand; “det är icke möjligt att så hyggligt folk som ni behöfver underkasta sig en dylik olägenhet, helst när I, såsom jag har skäl att förmoda, hafven en vän så nära, han nämligen som bor i huset här bredvid och den jag nyss såg ligga i fönstret ... Om jag icke bedrog mig, så gaf han er till och med tecken, men om det var för att be er komma upp till honom eller ligga qvar här, kan jag ej så noga bestämma ... Bad han er om det sednare, så var det oförlåtligt af en kristen och allra mest af en person, som bär den svarta långrocken.“

“Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur“, försäkrade den förste karlen.

“Vi känna hvarken er eller er granne“, bedyrade den andre, “men hvad vi känna är att ni fullkomligt misstagit er på våra personer och att ni kan komma att stå till ansvar för det ni hotat oss med vapen i hand.“

“Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni ej vill att vi med våra rop skola tillkalla folk till vår hjelp“, sade den förste, “ty jag tror ej ni har rättighet att så behandla oss som ni nu gör.“

“Jag håller hundra mot ett att I ej skolen öppna era munnar för att tillkalla främmande folk“, yttrade Armand; “och jag håller tusen mot ett, att hvardera af er har på sig en knif nog skarpslipad för att kunna skära halsen af en arm satan, som sofver i sin säng.“

“Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning“, sade den ene.

“Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmå!“ uppmanade Armand, “ty det är min fasta föresats att icke släppa er utom trädgården förrän jag allra minst pryglat er efter bästa förmåga ... ropen derför och skriken, medan I ännu hafven tid dertill.“

De begge karlarne stodo tysta liksom stenen, mot hvilken de stödde sig.

“Jag visste nog att ni icke skulle taga ned himmelen med era rop“, sade Armand. “Nu lyster mig se hurudana vapen sådana hjeltar som ni bruka bära.“

Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge karlarne med fasta steg och uppmärksamma blickar både framför och omkring sig samt med sabeln i högra handen och en framsträckt terzerol i den venstra.

Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig höra ett prassel från ena sidan af trädgården, hvilket föranlät honom att stanna lyssnande.

“Hvad förehafves här? hvad i himlens namn står på?“ frågade en karlröst från samma sida.

Armand vände ansigtet åt det håll, hvarifrån rösten kom, hvilket tillfälle de begge karlarne begagnade för att lemna sin plats och taga till fötterna.

Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende, men kände sig hejdad af någon, som fattade honom i högra armen.

“Hvad är det frågan om? hvarför är ni beväpnad?“ frågade samma röst.

Armand igenkände i den person, som hejdat honom, sin granne, presten.

“Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge missdådarne?“ frågade Armand.

“Hvilka missdådare?“ frågade presten.

“De som nyss lågo gömde här och som begagnade er mellankomst för att springa sin väg.“

“Det var då missdådare i er trädgård“, sade presten; “det var en annan sak ... låtom oss då skynda efter dem.“

Dervid släppte han Armands arm. Den unge mannen hastade till trädgårdsporten, men kunde icke upptäcka dem han sökte. Deremot hörde han steg af springande, som allt mera aflägsnade sig.

Armand vände sig om och mötte presten, som hade följt honom.

“Jag låg i mitt fönster“, sade denne, “då jag oförmodadt hörde en häftigare ordvexling i er trädgård ... detta föranlät mig att springa ned ... Hvad var det väl för folk som var här?“

“Ni skulle således icke känna dem?“ frågade Armand, närmande sig grannen.

“Det är svårt att i mörkret från mitt fönster kunna igenkänna folk, som uppehåller sig i trädgården, och ännu svårare hade detta varit, ifall de, med hvilka ni nyss ordvexlade, voro förbrytare, såsom ni påstår.“

“Hur då?“

“Emedan folk af mitt stånd endast hafva umgänge med sådana slags brottslingar, som vi uti fängelserna en och annan gång nödgas bereda till döden.“

“Jaså, blott i fängelserna ... icke annorstädes? ... icke på Vendôme-platsen till exempel?“ frågade Armand.

“Vendôme-platsen? ... jag förstår icke hvad ni menar.“

“Jag menar att jag härom aftonen mötte er på Vendôme-platsen.“

“Det är väl möjligt att jag kunnat vara på Vendôme-platsen; men hvad har det att göra med denna sak?“

“Jo, ganska mycket, efter som jag då såg er i sällskap med en person, som några minuter förut hade sökt stjäla ur min ficka.“