FÖRSTA TIDSKIFTET. Slutet af år 1847. (continued 3)

“Och följden? ... Ah, jag anar den.“

“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon syntes hörsamma kallelsen, under det att Madelone högljudt skrattar åt hennes vanmäktiga raseri. Jag nämnde nyss, att en stor race-hund låg vid den förnäma damens fötter, men glömde att omtala det hunden redan vid första molnet på herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar och visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde väl björnens älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta för en hunds blickar och tänder! ... Den förnäma damen förlorar emellertid allt sitt tålamod, hela sin besinning och ger ett tecken åt den trogna hunden.“

“Store gud!“

“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars Madelone, som ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet blödande ur flere sår, ty, för sent ångrande sin grymhet, ger den förnäma damen för sent kontra-order åt sin hund.“

“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande gladan!“ sade Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“

“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog Cambon den äldre; “men hur skulle han hämnas? Den förnäma damen hade rest, efter att hafva skickat Madelone en sedel på några hundra francs till salfva på hennes blessyrer. Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han tänkte endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna sin olyckliga Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången; men enögd blef hon för sitt återstående lif och ett stort djupt ärr vanstälde den vackra näsan. Ett år derefter insjuknade ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver sin förlorade skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa belägenhet, ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka eller den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den förnäma damen. Den gången tillfrisknade icke Madelone. Hon dog i armarne på sin björn, som också ensam bar henne till grafven. Han tog hennes likkista under ena armen och bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett barn. Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma slag på gubbarne genom sin högljudda sorg. Han tjöt väl som tio björnar, och fåfängt bjöd jag till att trösta honom. Han har ej kunnat trösta sig än.“

“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade Armand.

“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ... För öfrigt bad han mig att ej för någon omtala den rätta orsaken till Madelones olycksöde. Förmodligen hade han sin uträkning med det. Kanske trodde han sig derigenom kunna insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt redan vore glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet. Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin des Plantes. Hon är då återkommen till Paris; men hon må taga sig tillvara för Hvita Björnen, ty han är ej den som afskräckes af ett misslyckadt försök. Han skall ej gifva sig någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika tilltygad som den stackars Madelone var. Något värre vill han henne säkert icke.“

“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej hennes mening att det skulle ta så illa.“

“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att reta arga hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är rik eller förnäm, och den, som man retar på, är fattig och obetydlig, ty man skall lätt kunna komma på den tanken, att brottet härleder sig lika mycket från förakt som från öfverilning.“

“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste man varna den hotade damen ... om man blott kände hennes namn och hemvist.“

“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon den äldre; “envis är han, jag vet det, men jag torde väl träffa på någon sida hos honom, som är känslig för annat intryck än hämndens ... Men min kära Armand, det är tid på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse! Gud välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God natt, mitt barn!“

Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå.

“Armand!“ ropade fadern efter honom.

Cambon den yngre stannade.

“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket ifrån dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke min uppmärksamhet, lita på det.“

Armand rodnade och såg förlägen ut.

“Så tag det då, min gosse“, bjöd fadern, i det han räckte silfvermyntet åt sin son, “tag det och göm det gerna, i fall det kan göra dig något nöje ... Vid din ålder är det mycket man gömmer som icke ens är värdt en franc, men som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.“

“Ack nej, behåll det, min far!“ bad Armand, skjutande myntet tillbaka; “det der är ju så barnsligt.“

“Det gläder mig att du är förståndig“, yttrade Cambon den äldre, stoppande fem-francsstycket tillbaka i sin ficka; “men“, tillade han med blicken på den bortilande ynglingen, “måtte det blott räcka länge!“

Sjette kapitlet. Spökhuset vid rue S:t-Etienne-des-Grès.

Ofvannämnda gata, som har sitt namn af en kyrka, hvilken byggdes dervid i det nionde seklet, men grusades i det adertonde, blef år 1846 icke blott föremål för befolkningens i Frankrike nyfikenhet och förvåning, utan gaf äfven i alla andra länder vatten på deras qvarn, som tro på öfvernaturliga tilldragelser, ty berättelsen om dessa öfverfördes snart från de franska bladen till nästan alla utländska tidningar, och författaren erinrar sig att äfven i Aftonbladet hos oss hafva läst något derom.

Besagda år skulle en ny gata öppnas emellan rue S:t-Etienne-des-Grès och rue Soufflot, till hvilket ändamål arbetsfolk ditskickades, men vid det första spadtaget i jorden öfverraskades arbetarne af en mängd stenar, som föllo öfver deras hufvud och äfven sårade några.

Stenarne kommo från en liten trädgård, i hvilken fanns ett mindre stenhus, vid den tiden bebodt af en skomakare och hans hustru, ett mycket fattigt, men fromt och stilla folk. Trädgården och det lilla huset undersöktes mycket noga, utan att någon upplysning om orsaken till stenkastningen kunde vinnas.

Polisen, som snart fick kännedom om förhållandet, infann sig på stället; men spöket hade lika liten respekt för polisen som för arbetsfolket. Stenar fortforo att kastas från samma håll. Man stälde vakt både i det lilla huset och i den lilla trädgården, men ingenting halp. Samma stenkastning och samma fruktlösa forskningar efter orsaken. De som stodo utanför planket kring trädgården, sågo tydligt huru stenarne kommo sättande derifrån högt öfver planket, men de som stodo innanför det, sågo lika litet till stenar som stenkastare. Hela befolkningen inom Paris, till hvars kunskap dessa oförklarliga spökerier snart kommo, strömmade, under loppet af flere veckor, till ifrågavarande gata, och ingen fanns som icke hade sett någon i luften flygande trollsten; men hvem eller hvilka som slungat dem, var och förblef en hemlighet, som ännu ingen lyckats afslöja.

Ingenting kan länge vara nytt i Paris, icke en gång spökhistorier. De nyfiknes antal blef allt mindre och mindre, och snart talade man i staden icke mera om det lilla huset vid rue S:t-Etienne-des-Grès. Men de som egde hus i granskapet af spökhuset, skreko jemmerligt, ty alla hyresgäster flyttade sin väg, emedan ingen ville bo i en trakt, der tunga stenar, helt och hållet förnekande sin natur, flögo i luften som fåglar.

Följaktligen stod icke allenast spökhuset med dess trädgård öde, utan äfven fyra eller fem af de dertill gränsande egendomarne. Detta för husvärdarne högst beklagansvärda tillstånd räckte till hösten 1847, då det ändtligen lyckades dem att finna tvänne personer, som med mod att trotsa spöken, förenade lust att hyresfritt bebo rymliga lokaler. Husvärdarne skulle till och med gerna hafva betalt den eller dem, som ville flytta till deras öfvergifna tomter, för att derigenom småningom locka folket tillbaka.

Den förste af de två — inga flere anmälde sig — som åtog sig det menniskoälskande värfvet att lindra husvärdarnes qval, var Armand Cambon, hvars djerfhet sträckte sig ända derhän att han tog sjelfva det fruktade spökhuset i besittning. Den andre var en prest af omkring trettio år, med blekt ansigte och svart skägg. Denne flyttade in i det hus, som var spökhusets trädgårdsplank närmast. Hvarför han företrädesvis valde detta hus, som till och med var oansenligare än sjelfva spökhuset och dertill på köpet närmast detsamma, under det att de mera aflägsna och mera beqvämliga egendomarne stodo lediga, kunde ingen begripa. Dock trodde sig mången kunna härleda prestens förkärlek för det hus, han bebodde, från dess något klosterlika arkitektur. Man visste att både en kyrka och ett kloster fordom funnits på denna gata, så att det visst icke vore omöjligt att ifrågavarande hus kunde vara ett qvarstående fragment af klostret. En prest måste alltid finna sig hemmastadd i ett kloster, och spöken bör han mindre än någon annan kunna frukta. Vigvatten och korstecken hafva i alla tider varit ofelbara medel, om ej mot djefvulen, åtminstone mot spöken och gastar.

Men hvad som kunde förmå en så ung och vacker gosse som Armand Cambon, hvilken dessutom icke var prest, att taga in och bebo en så ödslig lägenhet som spökhuset i trädgården, var vida oförklarligare. Men i Paris sysselsätter man sig icke länge med hvad andra menniskor hafva för sig, så att de begge enslingarne snart blefvo helt och hållet öfverlemnade åt sig sjelfve, hvarmed de också begge tycktes särdeles belåtna.

Fönsterna till det rum, Cambon bebodde, vette åt den delen af trädgården, hvartill utsigt var från fönsterna i prestens våning. Denne kunde således utan svårighet se när Cambon hade ljus i sin kammare, liksom Cambon kunde se när det var upplyst hos presten.

De begge grannarne tycktes icke vara det ringaste bekanta, och icke gjorde de någon min af att närma sig hvarandra, för att mildra enslighetens enformighet. Kanske trodde de icke heller så mycket på hvarandras enslighet.

Presten, som icke sof alla nätter, borde så lätt kunna se, huru understundom skuggorna af flere hufvud tecknade sig på gardinerna till Cambons kammarfönster, liksom Cambon, hvilken lika litet var någon sjusofvare, icke heller kunde underlåta att någon gång förmärka flere hufvud bakom prestens rullgardiner. Huruvida den ene grannen funderade på betydelsen af så många hufvud nattetid i den andres boning, veta vi icke, men tro dock helst, att någon fundering hvarken från den ena eller andra sidan kom i fråga, emedan, såsom nyss antyddes, nyfikenheten att veta sin nästas bestyr icke är en af fransmannens hufvudsynder. Det der tillhör i allmänhet andra mindre städer och Stockholm isynnerhet.

Den enda folkklass, som i Paris kan beskyllas för nyfikenhet, är polisen med dess vare sig uppenbara eller hemliga tjensteandar; men så länge menniskor finnas att spionera på, skall den säkert låta spöken vara i fred, och som nu rue S:t-Etienne-des-Grès var spökenas högqvarter, så besvärades denna gata högst sällan af polissergeanterna, hvilka hade mer än tillräckligt att syssla med de folkrikare qvarteren i den ofantliga staden.

Dock är det mer än troligt, att polisen, derest den, i likhet med oss, hade lyssnat till Cambons samtal med sin far på Bicêtre, ögonblickligen skulle hafva hastat till spökenas högqvarter och icke lemnat det, förr än den fått fullkomlig reda på betydelsen af de många hufvud, som den andlige grannen sett. Den skulle hafva upptäckt en af de farligaste klubbar, försedd med lika många armar som vapen, och följaktligen gjort sig ett af de lyckligaste kap en polis någonsin kan göra. Men polisen hade icke det minsta väder derom. Den hade visserligen både hört och sett stenar kastas af osynliga makter, men kunde omöjligt tilltro dem förmågan att bygga barrikader.

Huruvida samma slags resultat kunnat vinnas hos den andlige grannen, veta vi ej; men i allmänhet kan man taga för gifvet, att prester icke gerna konspirera mot sådana styrelser, som inskränka folkens frihet på samma gång de gynna och understödja jesuiterne.

Det var en afton ungefär åtta dagar efter de händelser, som de föregående kapitlen innehålla, då Armand Cambon anlände till sitt dystra hem. Han kom ifrån sin far, ty sällan gick någon dag förbi som han ej besökte denne.

Han förde sin nyckel till dörrlåset för att öppna sin kammare, då han märkte att något satte sig emot det införda axet. Han kände naturligtvis efter och fick tag uti en helt liten biljett, doftande af dyrbara parfymer. Inkommen i sin kammare, tände han hastigt sitt ljus och läste följande af en fruntimmershand på det finaste rosenpapper prydligt prentade rader:

“Monsieur Armand Cambon!

Ett fruntimmer, som mycket intresserar sig för er, önskar se er i morgon. Ifall ni å er sida samtycker att råka henne, torde ni underkasta er de vilkor eller försigtighetsmått, hon nödgats föreskrifva och dem ni, såsom en man af heder, skall respektera. Klockan åtta i morgon afton väntar er på Place Vendôme, norr om kolonnen, en vagn med två hästar. En maskerad qvinlig domestik skall öppna vagnsdörren för er och med er instiga i vagnen. Derefter och sedan hon förbundit era ögon, hvartill ni jemväl måste beqväma er, skall hon ledsaga er till det fruntimmer, som, efter hvad ni bör finna, vågar mycket för att skänka er ett möte, som mer än en dödlig skulle afundas er. Lydnad, försigtighet och tysthet!“

Biljetten saknade underskrift.

Man behöfver icke nödvändigt ha tjuguårigt blod i sina ådror för att blifva mer än vanligt varm af en sådan biljett. Men Armand var konspiratör innan han blef älskare. En konspiratör måste vara kall som is, om han också befinner sig midt i remnan af en glödande vulkan.

“Kan det vara en snara?“ frågade han sig sjelf; “och om det så är, hvad är meningen dermed? ... Man vill kanske narra mig från min bostad, för att, under min frånvaro, anställa en undersökning ... Men om man det verkligen vill, hvartill väl så många omständigheter? ... Jag är ju borta största delen af dagen, så att, ifall man hade någon aning om att ... Nej! det är ej någon polisens tjensteande som skrifvit denna biljett ... ingen polissergeant skrifver på rosenpapper och har så fina parfymer ... Men hvem är det då? ... Det är ett fruntimmer och ett så kalladt bättre fruntimmer till på köpet ... Jag vet endast tvänne sådana som möjligen skulle intressera sig för mig, åtminstone blott tvänne som kunna ha råd att begagna vagn med två hästar och kammarjungfrur med mask för ansigtet ... Men hvem af dessa två är det? ... Ljufva högblå ögon kunna omöjligt skrifva en sådan biljett, men väl de svarta blixtrande, ty det är så likt svarta ögon det der.“ (Armand hade, såsom vi höra, en bättre tanke om de blå. Var det derför att de erinrade om hans mor och hennes ursprung från norden?) ... “Ja, det är min dam i Jardin des Plantes“, fortfor han, “jag är säker på det. Jag var ej så blind, att jag icke såg hur hon betraktade mig den der dagen, och nu är hon rörd af tacksamhet för det jag ryckt henne ur lejonets gap ... Men bör jag gå? ... bör jag blindt kasta mig i ett äfventyr, som kan hafva ganska betänkliga följder? ... Men den sköna damen har säkert haft mycket besvär att få reda på min bostad, och detta bevisar hur angelägen hon är att råka mig och huru gränslös hennes tacksamhet är ... Det vore derför mycket orätt af mig att icke gå, helst hon i morgon enkom för min skull ställer en vagn på Place Vendôme. Det der visar mer än vanlig välvilja, det visar en erkänsla, som ... De milda blå ögonen hafva minsann icke lagt två strån i kors för att ... Jag börjar verkligen tro att svarta ögon äro skyltar för mycket känsligare och ömmare hjertan ... Men jag bör icke vara orättvis mot de blå ... Ett oskyldigt hjerta skulle ej skicka hästar och vagn för att i skymningen hemta en karl; skulle icke heller nyttja maskerade kammarjungfrur, som knyta bindlar för ögonen på en ung man, och skulle, framför allt, icke låta förstå, att den ynnest, de visa en karl, kunde väcka afund hos mer än en dödlig ... Nej, jag bör icke infinna mig på Place Vendôme, jag vill icke vara ett blindt redskap för en förnäm dams nycker, jag har verkligen mycket vigtigare saker att tänka på än att ... Men var det icke min bestämda föresats att varna den der damen för det försåt, som Hvita Björnen ytterligare kunde ställa mot hennes lif eller lemmar? Om någon olycka från det hållet hände henne, skulle icke jag med skäl förebrå mig att ej i tid ha underrättat henne om faran? ... Ja, det är nödvändigt att jag inställer mig, det är af högsta vigt att jag i morgon afton klockan åtta stiger in i vagnen och låter mina ögon förbindas, ty endast på detta sätt blir det mig möjligt att rädda den sköna okända från Madelones sorgliga öde.“

Så resonerade Cambon för sig sjelf, gående af och an i sin lilla tarfligt möblerade kammare. Hastigt spratt han till och stannade. En helt och hållet ny tanke hade fattat honom. Han skyndade till dörren, den han tillriglade, hvarefter han sprang till fönstret och fälde ned rullgardinen. Derefter drog han sängen från dess vanliga plats och stälde den framför dörren. Vidare förde han ett skåp från dess plats vid ena sidoväggen till fönstret, hvilket snart doldes af samma skåp.

Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagne, tog han ljusstaken och närmade sig den plats, hvarpå sängen stått. På denna plats knäföll han och lade ögonen mycket nära till golftiljorna. Han fann snart i en fin golfspringa en ståltråd, som med flit tycktes vara krökt och vikt öfver ena tiljan. Varsamt vidrörde han ståltråden och rätade ut den. Derefter petade han ned samma ståltråd, så att den icke mera syntes. Förmodligen för att öfvertyga sig att den icke längre fanns i springan, upptog han ur fickan en nål, hvilken han stack ned i samma hål, som ståltråden nyss hade fylt. Nålen gick obehindradt både ned och upp. Derefter flyttade han sina ögon och händer till en annan tilja och fick rätt på en nästan omärklig rigel af jern. Sedan han vidrört denna rigel, förde han ett knifsblad ned i en springa och bände på detta sätt upp en lucka, som fylde en så stor öppning, att en menniska derigenom kunde stiga ned under golfvet.

Cambon tog ljuset och nedsteg derefter genom samma öppning. Han befann sig nu i en källare, så låg att han måste krypa för att kunna röra sig derinne. Han letade efter något på stengolfvet och fick ånyo tag i samma ståltråd, som han nyss förut skjutit ned genom golfvet. Med mycken försigtighet efterseende att han ej med benen vidrörde denna tråd, som tycktes sträcka sig längst bort till slutet af källaren, kröp han i samma riktning, hållande ljuset framför sig och alltid med ögonen fästade vid den besynnerliga ståltråden.

Ståltråden förlorade sig i en vägg. Denna vägg blef också föremålet för Cambons synnerliga uppmärksamhet. Vid skenet af ljuset upptäckte han äfven på denna vägg en liten rigel, som han vidrörde. Derefter sköt han med handen på muren och det med den verkan, att fyra sammanfogade stenar af murens tjocklek böjde sig inåt, beredande på detta sätt en öppning så stor att Cambon derigenom kunde krypa, efter att förut hafva qvarlemnat ljuset i den låga källaren.

Cambon hade nu kommit in i en källare, ojemförligt djupare och längre än den han nyss lemnat, samt svagt upplyst af ett sken, som tycktes komma från djupet. Cambon, efter att hafva gått utföre tio eller tolf trappsteg, befann sig snart på en fuktig jordbotten. Han närmade sig det ställe, hvarifrån ljusskenet kom, och böjde sig snart öfver en öppen lykta, den han varsamt drog till sig och hvars lilla glaslucka han tillsköt. Derefter undersökte han handtaget på lyktan, vid hvilket var fästad en ståltråd, troligtvis densamma, hvarom man nyss talat och hvilken gick igenom begge källarne. Cambon löste oftanämnde tråd från lyktans handtag och började derefter se sig omkring i den underjordiska boningen.

Nära invid det ställe, der lyktan nyss stått, stod en fjerding. Framför denna stannade Cambon, upptagande ur sina fickor flere små paket, som han lade i fjerdingen. Att denna var fyld förut bevisades deraf, att de paket som Cambon nu ditlagt, snart bildade en råga på hvad som förut fanns i fjerdingen. Sedan Cambon sålunda tömt sina fickor, upphöjde han lyktan och skred med samma varsamhet utefter väggarne, vändande lyktans sken mot dem. Skenet föll på en mängd musköter, pistoler, pikar och sablar, som dels hängde på väggarne och dels stödde sig mot dem.

Det var således en fullkomlig rustkammare, hvaruti Armand Cambon befann sig. Den unge mannen tycktes njuta vid åsynen af alla dessa dödens verktyg. Än blottade han en sabel och gjorde några hugg i luften åt venster och åt höger; än spände han hanen på en musköt eller pistol; än ruskade han på jernet till en pik, för att pröfva dess styrka. Med ett ord, han tycktes med mycken förkärlek dröja vid denna vapenmönstring.

Han hade redan undersökt eller profvat tolf vapen af olika egenskap och skulle just fatta tag i det trettonde, en bössa med dubbla pipor, då han hastigt och utan att vidröra bössan drog handen tillbaka, vändande sina blickar mot den mest aflägsna af källarens väggar.

“Återigen samma buller!“ mumlade han; “det är nu säkert den fjerde aftonen jag hört det ... Hvad kan det väl vara för ett slags rum härintill? ... Hvem kan besöka det och hvad kan man der ha för sig?“

Cambon stod en lång stund tyst och öfverläggande med sig sjelf.

Slutligen tog han sitt parti. Han närmade sig den vägg, hvarifrån han trott sig höra de ljud, som för fjerde gången väckt hans uppmärksamhet och förvåning, och lade sig ned med örat tätt intill väggen. I denna ställning förblef han länge.

“Det låter alldeles som om man hamrade metall“, sade han efter en stund; “troligtvis är det derinne en källare, liksom denna ... men hur kommer man ned till den? ... Nedgången dertill är ej från det hus jag bebor ... Men från hvilket då?“

Cambon tänkte efter att af de närmaste husen endast ett för det närvarande var bebodt, det nämligen som var beläget midt emot hans trädgårdsplank. En del af den källare, hvari rustkammaren var, låg under trädgården och det var ganska möjligt att denna källare endast genom en mur skildes från en annan, hvilken ginge under samma trädgård och på något sätt vore förenad med den grundval, på hvilken det ifrågavarande bebodda huset stod.

I detta hus bodde, som vi redan känna, äfven en annan person, nämligen en prest, lika litet spökrädd som Armand Cambon.

Cambon fortfor att lyssna och han stärktes fullkomligen i sin tro, att ljudet kom från hamrandet af metall.

Efter en stund upphörde detta ljud, hvarpå följde några minuters tystnad.

Cambon bibehöll icke desto mindre sin lyssnande ställning. Efter några minuters förlopp tyckte sig Cambon höra ett annat ljud, liknande det som en jerndörr förorsakar, när den upplåses, gnisslar på rostade gångjern och sedan tillslutes. Derefter blef det tyst.

Cambon dröjde qvar med örat intill väggen en god qvarts timme, men tystnaden fortfor att vara oafbruten.

“Skulle den, som nyss varit der, gått sin väg?“ frågade sig Armand; “var det ljud, jag sist hörde, verkligen af en jerndörr, som min hemlighetsfulle granne öppnat och igenlåst efter sig?“

Ytterligare en qvart stod Cambon qvar vid muren, men ingenting vidare hördes derifrån.

Öfvertygad således att ingen lefvande varelse för närvarande funnes i hans granskap, tog han sig nu till att noga undersöka sjelfva väggen, för att se huruvida de begge hvarandra så närbelägna källarne hade någon gemensam dörr eller lucka. Krypande på händer och fötter letade han utefter väggen, icke lemnande någon fläck deraf ovidrörd.

Döm då om hans förvåning, när han på muren tätt invid marken upptäcker en rigel, alldeles lik den, som fanns på den lucka, genom hvilken han inkommit i rustkammaren från den lägre källaren derutanför.

Cambon stiger upp, skyndar till vapensamlingen och väljer sig derutur ett par små pistoler och en lång dolk. Pistolerna stoppar han på sig, men dolken begagnar han för att skrapa undan den jord, som hindrar rigeln att löpa. Snart är hindret undanröjdt, och nu fattar Cambon med begge händerna i det jernbleck, hvaruti rigeln sitter, ty det är verkligen en lucka, också af sammanfogade stenar, som han håller uti.

Luckan ger icke vika, men den följer med Cambons händer, hvarefter han genom öppningen sticker in den långa dolken, som icke möter något motstånd.

Han har således beredt sig ingång till den källare, hvarifrån han hört bullret. Men det är icke nog med att ha funnit ingången: man måste äfven undersöka hvad märkvärdigt kan finnas derinne.

Det är icke blott af nyfikenhet man måste göra det; försigtigheten fordrar det äfven, ty en källare sådan som Cambons, en källare med sådant innehåll, kan icke nog betryggas.

Cambon är långt ifrån att känna sig glad öfver den upptäckt han gjort. Fast mer bäfvar han för den och han svettas af ångest vid blotta tanken på ett så farligt granskap.

Emellertid är ej ett ögonblick att förlora. Han måste passa på, medan den mystiske grannen är borta, ty att denne är borta, slutar han icke allenast af tystnaden, utan äfven af mörkret derinne.

Men om den mystiske grannen skulle komma tillbaka, under det att Cambon vore der, en säkerligen lika oväntad som ovälkommen gäst, hvad mer?

Hvad annat, än en strid på lif och död emellan de begge grannarne!

Cambon ryste, men icke för striden, icke ens för sin egen död. Han ryste vid den tanken, att kanske nödgas döda en menniska, för att derigenom bevara en hemlighet, hvars yppande bestämdt skulle medföra icke blott hans egen, utan äfven trehundra tappra ynglingars undergång, för att icke tala om sjelfva den sak, för hvilken man väpnat sig och hvilken var Cambon till och med vida heligare än hans och hans kamraters lif.

Cambon tvekade icke länge. Han vidgade öppningen och sköt först in lyktan.

Derefter kröp han sjelf in. Inkrupen, var han ögonblickligen på benen, hållande lyktan i venstra handen och dolken i den högra, beredd att försvara sin plats eller dö.

Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra och ingen arm höjde sig mot hans bröst.

Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade han att undersöka lokalen.

Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika hög och bred som rustkammaren, men betydligt längre och sträckte sig, såsom Armand redan förmodat, under trädgården, och var sålunda blott en betydligare fortsättning af den förra källaren.

Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr, hvilken, nu tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom hvilken den hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig.

Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna dörr ytterligare kunde leda, utan började i stället att undersöka sidoväggarne.

Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg, och han höll lyktan deröfver.

Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid sett många gånger.

Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd deglar, alltsammans sådant som guld- och silfverarbetare använda till de ädla metallernas nedsmältning.

Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke svårt för att igenkänna den ädla metallen.

Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin upptäcktsresa.

Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det han närmade sig den andra sidoväggen, ty tätt invid denna blänkte en verklig hög af guld och silfver.

Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske denna skatt under medeltiden blifvit till förvar nedburen i denna källare, hvilken utan tvifvel tillhört det kloster eller den kyrka, som då funnits derofvan?

Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en betydlig skatt till på köpet; men den bar visst icke någon prägel af medeltiden.

Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor och fat, armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida form, att Cambon, vid närmare betraktande af herrligheten, icke kunde vara rätt säker på om ej flere af dessa dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var Armand Cambon en utmärkt skicklig arbetare i guld och silfver. Säkert är att Cambon igenkände flere stämplar af de fabrikanter, som på den tiden voro mest “en vogue“.

Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde en äldre tid, och hvilket blott bevisade att deras egare icke var någon ensidig beundrare af det gamla eller det nya.

Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var att åtskilliga pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem blifvit nedlagdt, voro på ett högst skonlöst sätt hopklämda eller hopslagna, hvaraf man skulle kunna sluta till att metallens värde egentligen vore det som låge dess egare om hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen af den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning och så mycken möda i arbete.

Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga betraktelser öfver sättet att behandla konstarbeten i guld och silfver.

Det är klart att Cambon först och främst önskade svar på dessa frågor: hvem är den lycklige egaren till allt detta guld och silfver? och hvarför har han burit det ned i källaren? samt slutligen, hvarför vill han smälta ned alltsammans?

Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som stulit på flere ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit, för att smälta ned det samt derefter under hand afyttra det.

Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon eller några, som, af fruktan för en stundande revolution, gömt sin egendom i källaren, såsom man i äldre tider brukat göra, och man vill smälta ned den, för att lättare kunna dölja eller medföra den.

Begge dessa fall voro lika möjliga.

Men, i detta sednare fall, hvem var egaren? eller ifall egaren till så mycket guld och silfver ej sjelf ville synas — hvilket var troligt — hvem var kommissionären?

Husen i grannskapet voro ganska anspråkslösa och några af dem, efter hvad bekant är, så illa berygtade, till följd af den der spökhistorien, att ingen ens hyresfritt ville bebo dem. Det var således knappast rimligt, att någon af de olycklige hyresvärdarne kunde för egen räkning innehafva så mycket guld och silfver. Således var någon af dem blott kommissionär.

Men kommissionär kunde endast den vara, som förfogade öfver det hus, till hvilket källaren hörde, och hvad kunde väl detta vara för ett hus?

Det fanns ingen närmare egendom än den hvarut presten ensam bodde, hvartill kom, att källaren, som hvälfde sig under trädgården, hade riktningen mot samma hus. Det var således presten, som antingen för någon gynnares eller något skriftebarns räkning till förvaring emottagit detta dyrbara gods.

Men var det väl också presten som ditfört smältugnen och deglarna? Var det äfven han som hamrat ihop dessa vackra dyrbara arbeten? Utan tvifvel, ty prester kunna allt, tänkte Cambon i sin fromhet, på samma gång erinrande sig, att han en och annan natt sett skuggorna af åtskilliga hufvud på paterns rullgardin, hvaraf han redan förut dragit den slutsats, att den andlige mannen icke var så allena i verlden som han syntes vara.

För öfrigt, hvem kunde så noga veta, om ej den andlige mannen sjelf vore egaren till skatten? De andlige hafva i alla tider icke blott känt flere vägar till saligheten än andra dödlige; de hafva derjemte känt flere kanaler till förvärfvandet af äfven det timliga goda, än mången uteslutande verldsligt sinnad. Med ett ord, ingenting var omöjligt för mannen af svarta rocken.

Ett var dock säkert: att egaren till skattkammaren icke kunde vara mindre rädd om denna än Cambon var om sin rustkammare.

Men Cambon kunde icke tillbringa hela sin tid i denna skattkammare eller i evighet reflektera öfver den möjlige egaren dertill. Derför, och sedan han ånyo kastat en blick öfver dyrbarheterna, kröp han tillbaka in i sin källare och tillsköt derefter mycket sorgfälligt rigeln till blindluckan. Icke nog dermed: han stötte ned i jorden framför ingången tvänne grofva värjklingor och vände deras fästen mot samma lucka, för att understödja rigeln och försvåra ingången, för den händelse det kunde falla egaren till skattkammaren in att göra ett motbesök i rustkammaren.

Sedan detta väl var undanstökadt, fästade Cambon ståltråden vid lyktan, hvilken med öppen lucka återstäldes på sin plats nära fjerdingen. Derefter tog han ett af de små paketen, som utgjorde rågan på fjerdingen, och hälde på jorden, emellan lyktan och denne, något som liknade krutkorn. Den som närmare betraktat fjerdingen skulle vid dess botten hafva upptäckt ett litet hål, hvarutur några svarta korn framtrillade, förenande sig med dem som Cambon utstrött. Cambon, efter att än en gång öfver denna tillredelse hafva kastat en pröfvande blick, kröp tillbaka in i den låga källaren och passerade den, såsom förr, på fyra fötter och alltid med ögonen på den medföljande ståltråden. När han kommit till den första luckan förde han ståltråden med verkligen darrhändt försigtighet genom det fina hålet på ifrågavarande lucka samt vek dess yttersta ända öfver en af luckans tiljor. Derefter höjde han sig på armarne upp i sin sängkammare. Sedan han på detta sätt väl kommit upp, tillslöt han luckan efter sig, men så omtänksamt att, om man också ej haft för ögonen Cambons dervid något bleknande ansigte, man likväl kunnat märka att någonting högst vigtigt och farligt förknippade sig med oftanämnde lucka.

Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon att ställa sängen öfver den samt flytta skåpet från fönstret till dess vanliga plats vid väggen.

Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde han af sig och intog sängen. Men innan han somnade, genomläste han åtskilliga gånger den lilla parfymerade rosenbiljetten, som den okända sköna skickat honom, ehuru han redan kunde den utantill.

Ändtligen släckte han ljuset och insomnade.

Han drömde om högar af guld och silfver, så stora som berg, och om svarta drakar, som vakade deröfver; han drömde om barrikader, icke mindre höga, på hvilka han sjelf stod i blod till midjan och af krutmoln omhvirflad; han tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans i den högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta lockar, hade det mjukaste bruna hår och, i stället för nattsvarta ögon, de mildaste högblå. Slutligen tyckte han, att någon smög sig under hans säng och ryckte upp blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden. Han hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf, jemte det hus han bebodde, uppslungad i rymden högt öfver Notre-Dame.

Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten ur sin panna.

“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han och lade sig ånyo.

Han insomnade för andra gången; men om han drömde något mera, känna vi icke.

Sjunde kapitlet. Vendôme-platsen.

Vendôme-platsen, bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en qvadrat med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de vackraste i Paris; men kronan af dess skönhet är naturligtvis Vendôme-kolonnen, en, åtminstone hvad det yttre beträffar, värdig medbroder till Juli-kolonnen. Vi säga: till det yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett lysande minne af en ärofull frihetskamp, invigdt af segrande medborgares blod, så är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet, som invigt begge dessa olika minnen, ropar också med olika röster från jorden.

Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet, uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på historiska minnen, och hvilken plats i Paris är icke det! Den egdes och beboddes år 1720 af irländaren Law, den på en gång mest snillrike och mest olycklige vinglare verlden känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan hela Europa, dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten.

Der störtades, under den första stora revolutionen, från sin piedestal Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått der sedan år 1699, och det i samma ögonblick Ludvig XVI såsom fånge fördes öfver platsen för att insättas i det sorgligt bekanta Tempeltornet.

Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation general Bonnaire, den tappre försvararen af la Place de Condé, midt framför Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer framstälde flere af hans egna krigsbedrifter.

Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade i Paris, nitiske rojalister uti de linor, som, fästade kring halsen på Napoleons staty, skulle nedrycka den från kolonnen, och drogo af alla krafter samt svettades af hjertans grund för den goda saken, utan att likväl på detta sätt kunna böja den envisaste af bronshalsar.

Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes år 1810 för att föreviga minnet af franska härens bedrifter under 1805 års fälttåg. Vendôme-kolonnen, i likhet med Juli-kolonnen, helt och hållet af brons, är likväl högre än denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och statyn inberäknade. Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna metallkanoner. Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad med troféer af alla slags vapen, fanor och militäriska drägter. Öfver ingången till kolonnen sväfva tvänne segerns genier, uppbärande en tafla, hvars latinska inskrift erinrar om monumentets uppkomst.

Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer af ringa konstvärde, föreställande i kronologisk ordning alla bedrifterna från början af 1805 års fälttåg ända till fredens afslutande efter slaget vid Austerlitz. Genom en spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen, uppkommer man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna staty är likväl ej densamma som restes der 1810.

Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga den, men detta lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både hästar och åsnor till hjelp. Förtviflade öfver så många fruktlösa ansträngningar, beslöto rojalisterne att underminera kolonnen, för att genom dess fall kunna åtkomma den förhatliga stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men som de visst icke hade för plan att skona statyn, så hittade de på ett annat medel att få den ned. Det hade kommit till deras kunskap, att artisten Delaunay, som upprest bilden, ensam besatt hemligheten för dess störtande. Delaunay ålades derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden, hvilket han också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten med den lilla trekantiga hatten samt i den drägt, han vanligtvis brukade bära och den han gjort så ryktbar öfver hela verlden.

Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin betydelse, utan äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge skall göra en förvånande effekt, man må betrakta den vid dagsljus från Tuilerierna eller från boulevarden. Men den tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen från sin mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af verldens störste krigare. Också underlåter ingen, som gör sin månskenspromenad öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina ögon mot den stolta bronsbilden, isynnerhet när månen smyckar den med sitt vackraste silfver.

Men få torde betrakta den med så mycken andakt som Armand Cambon, hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer än sju, likväl redan instält sig på mötesplatsen. Cambon såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på höjden af sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der den fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för det han skakat Europas troner, än för det han, ett trolöst barn, förrådt sin moder, republiken — för det han, af friheten kastad till äran, bjöd äran att mörda friheten. Det var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty han, som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin hatt och framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin hyllning åt en storhet, hvars fot hvilade på grusade städer och krossade menniskoben, och hvars hjessa bar en lager, drypande af blod och tårar. Cambons andakt för tillfället tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta, olycka, hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och hånande vindar.

Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det är besvärligt att stå så der länge och titta upp till en höjd af 107 alnar, helst när man, såsom Cambon, är klädd i hvit stärkt halsduk med mycket styfva kragar. Det är gifvet, att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att ha blus på sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan, man tager på sig en fin vacker svart frack med tillhörande väst och pantalonger. Allt detta hade också vår hjelte, och det var väl värre än det, han hade ett par hvita handskar i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde beundra Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om man också känner sig rörd af hvad man för tillfället ser eller tänker på, så är det derför icke nödvändigt att upptaga och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man har i andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med fingret, ty allting är “comme il faut“ i mörkret.

Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera byxfickan, som icke är “comme il faut“, hvarken vid dagsljus eller i mörker. Han hade nämligen i den ena en hopfälld dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor, hvardera laddad med sin lilla nätta kula.

Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man går till fruntimmer; men Armand Cambon var en försigtig general. Den anonyma biljetten, den väntande vagnen, den maskerade kammarjungfrun och den der bindeln för ögonen, allt detta var visserligen intressant; men det var icke rent spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man sina försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man måste göra detsamma på det andra. Med ett ord, Armand fann det alls icke underligt, att han försett sig med dessa små vapen, som äro så lätta att dölja i fredstid, men af hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller att försvara sig, helst mot flere fiender på en gång.

Det är en gammal sanning, att tiden aldrig går så långsamt som när man väntar på något angenämt. Ännu var klockan blott en qvart till åtta, och vår hjelte hade funnit den qvart, han redan tillbragt på Vendôme-platsen, längre än en vanlig timme, ehuru han fördrifvit tiden med en repetitionskurs i Napoleons historia. Emellertid marscherade han af och an på den vackra platsen, som för ingen del hade brist på promenerande af begge könen.

I ett af hörnen höll en säljare af gamla manskläder ett efter vanligheten långt och blomstrande tal för sina trådslitna paltor inför ett auditorium af omkring tjugo personer. Säljaren hade ett blekt och magert ansigte, men hans kropp tycktes hafva ovanligt grofva och feta dimensioner. Vid närmare påseende fann man dock att detta härledde sig deraf, att säljaren hade hela sitt varulager på sig. I den mån han sålde och blef af med sina varor, blef han sjelf allt smalare och spensligare. Slutligen, och hvilket bevisade att han gjort goda affärer, stod han i bara skjortan och kalsongerna. Så rustad, aflägsnade han sig med begge händerna fulla af mynt, under allmänhetens gapskratt.

Armand skrattade med, men kände i detsamma att någon i hopen stötte till hans ena sida. Han förde handen ögonblickligen dit, der han känt stöten, och kom just lagom för att gripa om en annan hand, i hvilken han igenkände sin egen lilla terzerol.

“Hvad är meningen med detta?“ frågade han den, hvilken handen tillhörde och som tycktes vara en man tillhörande den s. k. bättre samhällsklassen.

“Jag ber om förlåtelse!“ stammade denne, släppande terzerolen på gatan; “men ... men det föreföll mig besynnerligt, att ni går på gatan med sådana saker“, tillade han, derefter smygande sig bort.

“Ni skulle hellre sett, att det varit en börs“, mumlade Cambon, i det han, sjelf något förlägen, böjde sig ned och upptog terzerolen, den han hastigt gömde hos sig.

Han såg nog hvad det var för en figur som han varit ute för; men han aktade sig att börja process med en ficktjuf, som, i stället för en börs, finner en laddad pistol i sin nästas ficka.

Nästan lika glad som ficktjufven öfver att ingen polissergeant varit vitne till uppträdet, drog sig Cambon till en annan sida af Vendôme-platsen med föresats att dädanefter bättre vårda sina fickor. Han slog ånyo några slag fram och tillbaka, finnande tiden något raskare i sitt lopp allt ifrån den stund han fick en tjuf att fundera på.

Händelsevis kom hans blick att falla på tvänne manspersoner, hvilka mötte honom. Som månens sken föll på deras ansigten, blef det mycket lätt för honom att urskilja anletsdragen.

Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara vapensamlare, varit nära att tillskynda spökhusets rustkammare förlusten af en terzerol med två pipor.

Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var i ficktjufvens sällskap.

Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda border samt en mycket lång rock, lik den som de franska presterne bruka.

Cambon stannade, ansträngande sitt minne.

Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga ansigtet i förening med den der svarta långrocken?

Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade han för sig sjelf:

“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt! ... och likväl var han så lik presten vid rue S:t-Etienne, min granne, att jag nästan skulle kunna svära på att det var samme person.“

I detsamma hördes ett tornur slå åtta.

Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan af Vendôme-platsen, som ligger norr om kolonnen.

Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina två hästar och en körsven på kuskbocken. Framför den halföppna vagnsdörren stod en qvinlig gestalt i kappa och hatt, från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt flor.

Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som, förande floret något åt sidan, tycktes fixera honom med ena ögat.

“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med låg stämma.

“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom floret upptäcka ett ansigte, som, utom floret, till mer än hälften var betäckt med en svart mask.

“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“

“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle stanna norr om Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom ett maskeradt fruntimmer, som skulle bjuda mig en plats i samma vagn.“

“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ... Var då god och stig in!“

Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt gjorde en lika behaglig som begriplig rörelse med handen åt den unge mannen.

“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter mig väl att först hjelpa er upp?“

“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans framräckta hand.

Den maskerade damen satt nu i vagnen.

“Med er tillåtelse intager jag nu platsen vid er sida“, sade Cambon, i det han raskt hoppade in i vagnen och satte sig bredvid den okända.

“Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?“ frågade hon.

“Ja, men det var öfverflödigt, hör jag, ty man låser just nu igen den utanför.“

“Det är kusken.“

“Det var en artig kusk, min nådiga!“

“Såå?“

“Nu är vagnen i kuskens händer och jag är i edra“, sade Cambon muntert.

“I mina?“

“Ja visst.“

“Hm, hm! ... vi få väl se.“

I detsamma satte sig vagnen i rörelse.

Åttonde kapitlet. Den maskerade.

Vagnshjulen rullade af temligen fort; men vagnskorgen var som en gunga.

Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut åkt så beqvämt. Men som han icke heller förut hade åkt i sällskap med ett maskeradt fruntimmer, så fann han sin belägenhet högst egen och besynnerlig. Det är icke nog med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill, kunna stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig kunna göra, sedan han öfvertygat sig om att vagnsdörren blifvit låst utanför och nyckeln till låset troligtvis gömd i den artige kuskens ficka.

Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt och behagligt, när man icke, allt efter som det faller en in, kan utbyta det mot det obeqväma och obehagliga. Högsta lycka är ingenting annat än högsta frihet.

En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När man kan sucka på sammetsklädda resårer, då står det icke rätt till. En artig kavaljer frågar icke gerna sin dam, hvarför hon suckar; men man kan svara på samma sätt, och det gjorde också vår hjelte.

Armands suck hade åtminstone den verkan, att den löste den maskerade damens tungband, som någon stund varit temligen hårdt tilldraget.

“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet underkastat er de order man gifvit“, sade hon.

“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det tror jag nog ... Man bjuder mig på en vagn, som en prins skulle kunna åka i; och man bjuder mig på ett sällskap, som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta — måste vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett, eller, rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann icke många af mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“

“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“

“Hvad?“

“Ni minnes väl en annan af föreskrifterna?“

“Den att man skall binda för mina ögon ... hvem kan glömma någonting så vigtigt?“

“Var god och tag denna duk ... Ni skall sjelf binda den för ert ansigte.“

“Ni tror mig då kunna göra det lika ärligt som om ni sjelf gjorde det?“

“Ja, jag tror er derom.“

“Men på det hela taget vet jag ej hvartill det egentligen skall tjena ... Om meningen är, att jag ej skall se hvart vi åka, så vet ni sjelf, huruvida jag hitintills en enda gång gjort min af att nedfälla jalusien ... Nyfikenheten är ej en af mina svaghetssynder.“

“Jag vet nog att det för närvarande är öfverflödigt ... men efter det är bestämdt föreskrifvet, så ...“

“Så bör man punktligt lyda ... På det ni icke skall få något obehag genom mig, så tager jag duken och skyndar att fullgöra den vigtiga föreskriften.“

“Här ... tag.“

Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk, hvars doft ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten.

“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“, sade Cambon, under det han band för sina ögon, “om ni icke haft den der svarta masken för ert ansigte.“

“Hur då?“

“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör det mig alldeles detsamma, om jag har förbundna ögon eller ej“, svarade Armand med en fransmans vanliga ledighet.

“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade, beledsagande sina ord med en ny suck.

Cambon hade gerna velat fatta handen på den som kunde sucka så vackert. Men det är icke rätt förståndigt att trycka handen på domestiken, när man i perspektivet har en möjlig handtryckning af domestikens herskarinna. Cambon var en mycket förståndig menniska.

En liten paus följde nu.

“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen Cambon den tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke heller gå emot min natur ... Men utan att fela för mycket mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för nära, skulle jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant att finna reda på min bostad?“

“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“

“Utan tvifvel.“

“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt af staden.“

“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“

“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken husera?“

“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“

“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den der trädgården ... o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag tänker på att jag ...“

“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade Cambon, “och sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren, för att träda den vackraste af biljetter in i låset på den fulaste af dörrar ... Tro mig, jag ser tydligt hvilken ängslan detta förorsakat er.“

“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den maskerade.

“Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har jag ej redan förorsakat!“

“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna qvar några skrifna rader.“

“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon.

“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“ frågade den maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i uttrycket, den Cambon ganska lätt märkte, ty när man är beröfvad synen, tilltager hörselns sinne i styrka.

“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse ifrån en dam ...“

“Som man icke känner?“

“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem vet om det skulle vara lika intressant, ifall man kände henne, ty ...“

Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var lika högt uppdrifven som hörseln, så kände han ganska tydligt huru en liten hand tryckte hans egen.

Men Cambon aktade sig att besvara handtryckningen. Alltid samma förstånd — alltid en son af norden.

“Man befarade emellertid att någon annan än ni skulle upptäcka biljetten“, tog ånyo den maskerade till ordet, utan att längre qvarhålla sin hand på ett så otacksamt ställe.

“Ingen fara med den saken“, svarade Armand; “och det är följden af att bo tillsammans med spöken ... Ni kan vara säker på att ingen annan hedrar mig med besök än den, som är tvungen dertill.“

“Ni skulle således icke hafva några vänner?“ frågade den maskerade med deltagande.

“Det vore mycket otacksamt af mig att påstå sådant ... men hvad betyder väl vänskapen för de dödlige mot fruktan för de odödlige?“

“Ni har då endast spökrädda vänner?“

“Jag vet åtminstone en, som icke är spökrädd.“

“Och det är?“

“Den, som under min bortovaro hade mod att sticka biljetten i låset.“

“Ah, ni anser då mig för er vän?“ frågade den maskerade med en viss liflighet.

“Det var då verkligen ni?“

“Ja, min herre!“

“Men ni skulle icke vilja säga mig, huru ni bar er åt för att få reda på min aflägsna och dystra bostad?“

“Ingenting är omöjligt för oss fruntimmer.“

I detsamma stannade vagnen.

“Vi äro vid målet eller hur?“ frågade Armand.

“Ja, min herre.“

“Och hvad bör jag nu göra?“

“Stiga ur vagnen, naturligtvis.“

“Och sedan?“

“Låta mig ledsaga er.“

“Och bindeln?“

“Låter ni sitta qvar.“

“Tilldess?“

“Man ber er aftaga den.“

Nu hörde Armand vagnsdörren öppnas utifrån.

“Behagar ni räcka mig er hand?“ frågade den maskerade.

“Aha, ni har redan stigit ur“, svarade Cambon, räckande fram sin hand, som ögonblickligen fattades af en annan.

“Så der ja ... nu är ni på marken.“

“Jag tackar er på det förbindligaste ... Den fördömda bindeln, som nödgar mig att så besvära ett fruntimmer!“

“Bekymra er icke om det, utan var god och följ mig.“

“Jag följer ... icke ett barn en gång skall vara lättare att leda än jag ... Jag trotsar er att finna en karl, som mera blindt följer era befallningar.“

Armand Cambon, ledd af den lilla handen, skred framåt med den försigtighet, som anstår en blind.

“Nu äro vi framför en trappa“, tillkännagaf ledsagerskan.

“Mycket lång?“

“Blott fyra steg ... den leder till en trädgård.“

“Vi äro således nu i trädgården?“ frågade Armand, sedan han tagit de fyra stegen.

“Ja, och låtom oss gå vidare.“

Armand, under det han framskred, hörde en lätt vind leka med trädens qvistar.

“Vi komma här till en liten bro“, meddelade hans följeslagarinna.

“Jaså, en liten bro ... de der små broarna äro för näpna ... Hvart bär denna?“

“Öfver en damm.“

“Och i dammen simma svanor ... det här blir allt mer och mer romantiskt.“

“Ni tycker då mycket om svanor?“

“Om jag tycker om svanor? ... ack, min Gud! jag är alldeles förtjust i svanor ... Men hvart bär det nu?“

“Vi befinna oss vid en annan trappa.“

“Jaså, det är mycket trappor i denna trädgård.“

“Men denna bär nedåt.“

“Bär den nedåt? ... det är följden af att ha trappor som bära uppåt.“

“Stig försigtigt!“

“Denna trädgård tycks ej vara anlagd för blinda att promenera uti.“

“Troligtvis.“

“Det är väl också för första gången som en blind vandrar här?“

“Ni tror det?“ frågade ledsagerskan med en röst, som föreföll Cambon något ironisk.

“Aha! det skulle således icke vara första gången“, anmärkte denne ... “i sanning, min nådiga, ni leder den blinde med en skicklighet, som röjer både öfning och vana.“

“Min herre!“

“Tusen gånger om förlåtelse! ... Men hvar äro vi nu? ... Vid en ny trappa, förmodar jag.“

“Ni förmodar alldeles riktigt ... Men den leder uppåt och är mycket lång.“

“Vi komma således upp i ett hus?“

“Ja, monsieur.“

“Det var präktiga trappsteg, breda och refflade, som i ett palats.“

“Det är också ett palats.“

“Så mycket bättre.“

“Hvarför så mycket bättre?“

“Emedan förnäma damer vanligtvis bo i palatser.“

“Ni längtar då mycket efter förnäma damer?“ frågade ledsagarinnan med samma sorgbundenhet som i vagnen.

“Ja, i fall de hysa samma deltagande för fattigt folk i allmänhet som för mig.“

“Deltagande, säger ni?“

“Ja visst ... är det ej deltagande att hemta en fattig arbetare i vagn och att ...“

“Binda för hans ögon.“

“Det bevisar ett deltagande, som vill vara inkognito, ett deltagande utan anspråk på tacksamhet eller vedergällning.“

“Ha ha!“

“Ni finner det lustigt, tror jag!“

“Tyst, min herre, tyst!“

“Det är då icke nog med att vara blind ... ni begär äfven att jag skall vara stum.“

“Ja ... vi komma till en dörr.“

“Och genom dörren in i ett rum ... det der är ju i sin fullkomliga ordning.“

Armand hörde sin ledsagarinna sätta en nyckel i låset och upplåsa det.

“Följ nu noga efter mig“, bad hon med svag röst.

“Jag följer“, svarade Armand lika sakta och lät sig föras af samma hand, som han under promenaden mer än en gång känt darra i sin, utan att han kunde förklara orsaken.

Armand, som städse känt mycket deltagande för darrande fruntimmer, kunde omöjligt underlåta att gifva sin ledsagerska en trösterik handtryckning, ty han var äfven en son af södern. Hans goda hjerta blef också belönadt, ty han tyckte att den maskerades ansigte glädjestrålade genom masken.

Det dröjde icke länge förrän man ånyo stötte på en dörr.

“Nu äro vi vid målet“, hviskade den maskerade till den blinde.

“Så mycket bättre“, försäkrade denne; “jag är verkligen mätt på att leka blind.“

“När ni väl inkommit i nästa rum“, sade den maskerade, “är ni god och stannar på det ställe, der jag lemnar er.“

“Ni tänker då lemna mig?“

“Ja, min herre“, svarade hon med detta sorgliga uttryck, som redan förut väckt Cambons uppmärksamhet och som så väl öfverensstämde med den lilla handens darrning.

“Och hvad återstår mig sedan?“ frågade Armand.

“Endast att vänta tilldess man ber er aftaga bindeln“, svarade hon.

“Och ni är säker på att man skall bedja mig derom?“

“Visst skall man bedja er aftaga bindeln.“

“Men hvem skall bedja mig?“

“Gif er till tåls ... det får ni nog se ... Kom nu, monsieur!“

Det der “kom nu, monsieur!“ lät verkligen så jämmerligt, att Armand verkligen kände sig underlig till mods.

“Den der damen maskerar icke blott sitt ansigte“, tänkte han, “utan äfven en känsla, som hon ej är mäktig.“

Emellertid fick han icke lång tid på sig att tänka, ty han kände sina begge fötter gunga på en elastisk matta, under det hans sinnen nästan rusades af de paradisiska vällukterna omkring honom.

“Glöm ej att bibehålla bindeln tilldess man befaller er att aftaga den“, tillsade högt hans följeslagarinna, men denna gång med en röst, som genom sitt uttryck af kall likgiltighet stack betydligt af emot den förra tonarten både under åkningen och promenaden.

Armand hörde henne aflägsna sig, han hörde en dörr öppnas och tillslutas. Derefter blef det tyst som i en graf.

Armand stod orörlig på den plats, der han blifvit stäld, stum och med sin bindel för ögonen. Ännu bad honom ingen aftaga den. Hur länge borde han förblifva i denna ställning?

Nionde kapitlet. Från Nord till Söder.

Det orörliga blinda tillståndet blef emellertid mycket pinsamt för den unge mannen, helst de starka parfymerna och den qväfvande hettan i rummet uppdrefvo blodet till hans hufvud.

Det var derför nära att han vändt sig till ställets okända guddom, för att begära sina ögon åter, då en röst helt nära honom och klar som ett klockljud yttrade följande:

“Ni är en verklig riddare, unge man! ... utan att känna er dam lyder ni blindt hennes befallningar ... Men ni är pröfvad nog, och jag tillåter er att aftaga bindeln.“

Armand var ej sen att hörsamma denna befallning. Men den förvirring, som vällukterna, hettan och bindeln nyss tillskyndat honom, var ett intet emot den berusande öfverraskning, hvilken bemäktigade sig hans hjerna vid den syn, som nu mötte hans stirrande ögon.

Han befann sig midt i skötet af den utsöktaste österländska prakt; men speglar, kronglas, väggens sidentapet och mattans broderier fördunklades af den tafla, han hade framför sig, och så nära ... så lycksaligt eller olycksaligt nära.

Midt framför honom och på icke mera än två alnars afstånd höjde sig en mycket låg, men mycket bred soffa af purpurschagg med små inväfda guldblommor, på hvars svällande kuddar i halfhvilande ställning visade sig den förtrollande gestalten af en ung qvinna i en drägt af svallande spetsar och hvars hals och halfblottade barm genom sin yppighet och bländande hvithet kunde förrycka äfven en son af norden.

Den skönas nacke var omsluten af en fin hvit mössa, hvars rikt veckade blonder helt och hållet betäckte hårfästet, afundsjukt döljande hvarje lock, liksom behöfdes ej denna del af de qvinliga behagen för att vinna segrar. Men det var icke blott håret som hon ansett sig böra betäcka: äfven ögonen, näsan och öfre halfvan af kindbenen doldes under en halfmask af svart silkessammet. Således hade den mönstrande blicken endast pannan, munnen och hakan med deras närmaste omgifningar att njuta af; men man kunde verkligen vara belåten med hvad man redan såg, emedan hvart och ett af de synliga partierna kunnat ensamt vara nog för mången annan qvinnas behagsjuka.

Hvad som dessutom och i sin mån bidrog att förvirra sonen af södern voro de små högvristade, i guldbroderade tofflor infattade fötterna, hvilka lågo i kors öfver hvarandra på en nedanför soffan stående pall, öfverdragen med hvit atlas och garnerad med silfverfransar, samt de mjällhvita, glänsande händerna, af hvilka den ena understödde den något bakåtlutande nacken, under det att den andra hängde ned öfver soffkanten, liksom den nyss blifvit neddragen af en tillbedjande älskares läppar, men dröjde qvar derför att den ännu icke blifvit tillbedd nog.

Men hvad som framför allt utgjorde, att vi så må uttrycka oss, diademet på denna qvinnas tjusningsmakt var de tvänne blixtar, som oupphörligen slungades fram ur sammetsmaskens tvänne ögonhålor. Det var en farlig allt nedslående eld, farligare kanske derför att den kom från ett batteri, som var maskeradt.

Sirenen tycktes njuta af den unge mannens förlägenhet och förvirring.

“Ack, hvilket vackert barn!“ sade hon för sig sjelf; “han rodnar som en flicka ... men det klär honom oändligt ... Den qvinna, som i en kyss fångar upp denna rodnad, måste få läppar af purpur, om de också förut varit bleka som snö ... och den qvinna, som förut har nog af purpur, måste få läppar af eld.“

“Monsieur!“ yttrade hon högt, “ni kommer från den mörka aftonen och ni har nyss varit insvept i bindelns natt ... ni inträder hastigt i ett rikt upplyst rum och låter bindeln falla ... hvad är då naturligare än att era ögon förbländas och era sinnen förvirras? ... Men tag plats i fåtöljen bredvid divanen här, så framt ni är för blyg att sätta er på pallen bredvid mina fötter ... Ni blir på detta sätt fri från ljuskronans skimmer, som plågar er, och får i stället framför er mitt ansigte eller, rättare sagdt, min mask, som icke bör kunna vara farlig. Tag plats här, stackars gosse!“

Armand Cambon rörde sig ej ur stället.

“Nej, madame!“ sade han; “det är ej det tvära ombytet från aftonens mörker och bindelns natt till era rika kronors ljus, som slagit mig med förvirring och förvåning ... det är ni sjelf, madame, det är er oförlikneliga skönhet, som bragt mig från mig sjelf, och likväl ... likväl ...“

“Men hvarför sätter ni er ej, min vän?“ frågade den sköna; “hvarför afbryter ni den der nätta komplimangen till mig med det der tråkiga: likväl, likväl?“

“Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det underligaste äfventyr i hela mitt lif“, sade Armand.

“Ni har icke lefvat länge än, unge man! ... men hvad är det då ni finner så underligt?“

“Det är ju en maskerad från början till slut“, svarade sonen af norden, ändtligen bemannande sig.

“Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! ... Men huru kan ni tala om slutet? Är ni mäktig än att bedöma slutet?“ tillade hon med det mest förföriska leende, som någonsin beherskat en qvinnas mun.

“Den som förde mig hit, var maskerad ... den som jag kommer till, är maskerad“, fortfor Cambon i sin envishet.

“Vid Gud!“ utbrast damen, resande sig häftigt upp från sin halfliggande ställning, “jag tror nästan att ni alvarsamt fordrar en förklaring af mig! ... Men“, tillade hon något saktmodigare, “ni är ett barn, alldeles obekant med verlden ... jag måste väl lära er, jag ... Men låt mig icke för fjerde gången be er sitta!“

Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen. Denna rörelse var oemotståndlig. Cambon satte sig.

“O himmel, hvad är det jag ser!“ utbrast masken, stirrande på en af Cambons fickor.

Saken var den, att, vid det Armand tog plats i den anvista fåtöljen, kom af en händelse kolfven till hans dubbel-terzerol att framsticka.

“Ni har vapen på er! Ni nästan skrämmer mig!“ fortfor hon, fixerande något misstänksamt sin gäst.

Stammande och rodnande förklarade Cambon, att i en tid, då partierna stodo nästan väpnade mot hvarandra, hade han, färdig att öfverlemna sig åt ett äfventyr, hvars verkliga natur han icke bestämdt kunde känna, beväpnat sig för att, i händelse af anfall, icke sakna medel till försvar.

“Sådan barnslighet!“ inföll den sköna; “gif mig er terzerol!“

“Jag bör underrätta er att den är laddad och följaktligen vådlig att handtera af en ovan hand.“

“Så lägg bort den då, lägg den på bordet der! ... Amors koger är ej gjordt för terzeroler.“

Cambon lade vapnet på bordet och återtog derefter sin plats i fåtöljen.

“Ifrån första stunden jag såg er“, började sirenen, “föreföll det mig som om ni icke tillhörde den klass er blus tillkännagaf ... Hvem vet så noga hvad slags notabilitet ni kan vara! ... Antingen är ni en röfvaranförare, från Gud vete hvilka skogar, eller ock en prins på sidolinien ... ni vet att vi ha god tillgång på sådana slags prinsar ... är det ej till exempel allmänt bekant att Emile Girardin kunde kalla Ludvig Filip för onkel och att redaktören af “La Presse“ skulle kunna kyssa vår dygdiga prinsessa Adelaïde på hand och ropa: Min mor, min ömma mor! gif mig ett rike, i stället för en tidning, att styra!“

“Ah, ni är legitimist, madame!“ sade Cambon; “jag kom med bindel för ögonen till en skön dam, hvars namn jag ej har den äran att känna ... Låt mig också gå härifrån med samma bindel, och jag skall ändå kunna säga, att jag tillbragt denna afton i S:t-Germain.“

“Ni är mindre barn än jag trodde“, anmärkte damen leende; “men hvaraf sluter ni till att jag är legitimist?“

“För några år sedan bar jag, på min principals anmodan, en silfver-servis till en rik dam, som bodde vid Chaussée d’Antin. Hon berättade mig, att grefven af Chambord, legitimisternes pretendent, hvarken var son till hertigen af Berry eller dess gemål, utan helt enkelt sonen till deras kusk, och att hertiginnan, som sex veckor efter hertigens mord föregafs vara i välsignadt tillstånd, upptagit detta barn såsom hennes och hertigens eget, för att derigenom beröfva republikanerne eller orleanisterne frukten af deras förmenta stämplingar mot Bourbonska dynastien.“

“Hvilken nedrig osanning!“ ropade damen häftigt; “men det är icke första gången jag hört den.“

“Det tror jag också, ty historien är mycket gammal, och man har till och med skrifvit volymer derom ... Men vet ni hvad jag svarade den rika damen i Chaussée d’Antin?“

“Ni tillrättavisade henne skarpt, icke sant?“

“Nej, jag sade till henne blott dessa ord: Ni är orleanist! ... och jag sade det af samma skäl som jag nyss sade till er: Ni är legitimist!“

“Och ni är diplomat, min herre! ... Men till hvilken af de begge historierna sätter ni det största förtroendet, om jag får fråga?“

“Madame, jag är republikan!“ svarade Cambon med värma; “jag bekymrar mig föga om de skandaler, som den ena kungliga grenen skakar ned öfver den andra ... I mina ögon äro alla prinsar lika oäkta, när frågan gäller att leda ett folks öden, när frågan är att styra ett land!“

“Ah! ni är verkligen sublim till och med i er villfarelse!“ utlät sig den sköna, i det hon eldigt tryckte hans hand.

Sonen af södern kände hela sin varelse brinna under denna handtryckning; men han drog ej sin hand tillbaka. Det är förvånande hvad man i söder lätt vänjer sig vid den allra starkaste hetta.

“Men för all del“, återtog hon, “låtom oss lemna politiken! den är för qvinnans boudoir hvad nordanvinden är för blomsterrabatten ... Ni yttrade nyss något missnöje med den maskerad man bjudit er på, och jag lofvade er en förklaring ... Lyssna med uppmärksamhet, ty jag bedyrar er, min vän, att det icke är många jag skulle bevärdiga med en förklaring öfver mitt handlingssätt.“

“Jag är mycket tacksam för er godhet“, sade Cambon med sammanpressad andedrägt, ty den der handen, den der lilla mjuka handen blef allt varmare och varmare.

“När ett fruntimmer fäster en mask vid sitt ansigte“, började hon, “är det antingen derför att hon vill dölja fula anletsdrag, eller också för inre, ehuru kanske ännu vigtigare skäl ... För att lugna er, ber jag er vara öfvertygad om att det förra här icke är förhållandet“, tillade hon med ett leende nog mäktigt att öfvertyga den störste tviflare; “det beror af er sjelf, huruvida ni i en framtid, hvilken kanske icke är så långt aflägsen, får se det ansigte, som nu nödgas dölja sig för er.“

Hon gaf i detsamma den unge mannen en blick, som satte både hjerta och hjerna i lågor.

“Derför till de andra vigtigare skälen“, började hon ånyo; “ni kunde kanske klandra mig för många saker, men ni skall ej klandra mig för brist på uppriktighet ... Ni är ett naturens barn ... jag vill också söka vara naturlig ... Jag råkade en gång händelsevis att möta er, att se er ...“

“Jag vet det“, inföll Armand leende.

“Ni vet det? ... ni skulle veta det! ... omöjligt!“ ropade damen med synbar förvåning.

“Ja, jag vet det, emedan det var vid samma tillfälle som jag första gången hade äran att se er.“

“Ännu en gång, det är omöjligt! ... Vid hvilket tillfälle skulle det ha varit?“

“I Jardin des Plantes ... var det ej så?“

“I Jardin des Plantes! ... när?“

“För omkring åtta dagar sedan.“

“Jag har på fyra år icke varit i Jardin des Plantes.“

“Icke på fyra år! ... således icke heller för åtta dagar sedan?“

“Nej, monsieur!“ bedyrade damen med ett uttryck af fullkomlig sannfärdighet.

Cambon stirrade förbluffad på sammetsmasken.

Skulle det då icke vara Jardin des Plantes? icke vara S:t-Germain? ... Vore det kanske i stället Place de la Bastille? vore det kanske S:t-Honoré?

Nej, Place de la Bastille har icke så brännande svarta ögon. S:t-Honoré har icke så yppiga förföriska former. Den stolta Juli-kolonnen är bara sexton år. Den stolta, om ej stoltare, Vendôme-kolonnen är mycket äldre.

Men om det hvarken är den ena eller den andra, hvem är då den tredje?

“I himlens namn, hvem är ni då?“ frågade sonen af norden, i det han våldsamt lösgjorde sin hand och temligen oartigt steg upp från stolen.

Armand Cambon, som ditintills trott sig gästa hos damen i Jardin des Plantes, men nu fann sig vara hos ett fullkomligt obekant fruntimmer, hvars brinnande blickar, skjutande fram ur de begge hålorna på den svarta masken, som till mer än hälften betäckte hennes ansigte, gåfvo åt hela hennes gestalt ett demoniskt uttryck, Armand Cambon, säga vi, kunde nu icke lösgöra sig från den tanken att han befann sig i närheten af ett ondt väsende, hvars farliga välde måste bekämpas med helt andra vapen än dolken och terzerolen. Med ett ord, sonen af norden blef spökrädd för första gången i sitt lif.

“Tyst tilldess jag slutat!“ befallde damen med Junos stränghet på Venus’ mun; “ni rycker undan er hand och ni flyr mig! ... Ni är mindre än ett barn, ty ni är en dåre ... ni är mindre än en dåre, ty ni är en man utan mod.“

Hade hon då läst i hans tankar?

Armand sökte samla sin kraft till en trotsigt utmanande blick. Men han misslyckades. Han stod ännu under inflytande af demonen. Ännu tillhörde han mera södern än norden.

“Jag såg er“, återtog sirenen efter en stunds tystnad, “jag tyckte om er manliga kraftfulla hållning, ert ädla själfulla ansigte ... Er drägt röjde en arbetare, men det sätt, hvarpå ni bar den, var ej en mans ur hopen ... Jag ansåg er förtjena ett bättre öde och jag ville öfverhopa er med hvad jag, med hvad alla andra mena med lycka, ty jag var mätt på alla dessa betitlade och dekorerade afgudadyrkare, hvilkas hela företräde ofta endast är ett verk af skräddarens eller perukmakarens konst ... Med ett ord, jag ville ha en man efter mitt sinne, en man oförderfvad till själ och kropp, en man som, i utbyte mot den lycka jag bjudit honom, skänkte mig sin tacksamhet, sin hela tillgifvenhet ... Men innan jag handlade, ville jag pröfva, ty jag borde icke göra mig skyldig till ett misstag, som skulle visa mig löjlig i verldens ögon; jag ville icke, i händelse af någon skrytsam fåfänga å er sida, blottställa mig för ert och era kamraters grin ... Deraf, min herre, dessa försigtighetsmått, deraf denna svarta mask, som ni ej kan tåla, emedan den lemnar er utan vapen emot mig!“

Under detta tal hade den vredgade Juno rest sig från sin guldbroderade char och kastat öfver sina snöhvita skuldror en blå silkesmantel. Hon gjorde rätt deruti, ty hvarför räcka olympens pokal åt en mun, som aldrig ännu känt någon törst efter olympens nektar!

“Vi hafva begge misstagit oss“, återtog hon med detta leende, som den vid segrar vana aldrig uraktlåter, icke ens i det ögonblick hon besegras; “ni, då ni ryckte handen från er lycka; jag, när jag spilde dess droppar på en ofruktbar jord ... Nu har ni förstått mig, och nu kan ni gå ... Jag har sett ert ansigte, men jag skall tiga ... ni har icke sett mitt, och ni skall också tiga.“

“Och om jag äfven hade sett ert ansigte“, sade sonen af norden med en obeskrifligt mild stämma, ty den kom från det mildaste hjerta, “skulle jag ändå ha tegat och dött med min hemlighet.“

Han hade mot sin vilja blifvit rörd af hennes öppna oförbehållsamma bekännelse, kanske också något smickrad deraf, ty hvilken karl i söder eller i nord känner sig icke smickrad af att höra sitt beröm från så sköna läppar?

“Jag tror er, liksom jag tror alla andra“, yttrade demonen med ett löje hälften bitterhet, hälften hån; “men emellertid har ni er frihet åter ... vagnen, som förde er hit, väntar att föra er tillbaka.“

“Ni är mycket god som bjuder mig på att åka“, svarade Armand, som kände sin egenkärlek något sårad af denna direkta visning på dörren; “men“, tillade han, kastande sina blickar omkring i rummet, “men ...“

“Hvad söker ni?“ frågade den numera föga gästvänliga värdinnan.

“Bindeln“, svarade sonen af norden ... “Ah, der är den.“

“Men, det är sannt, jag har besvärat er för en hel afton“, sade hon, “jag har kanske ryckt er från ert arbete och derigenom tillskyndat er en förlust, som jag icke gerna vill ha på mitt samvete. Hvad kan jag göra för er? ... Säg mig uppriktigt hvad ni önskar.“

“Jag önskar att ni är god och låter det fruntimmer, som förde mig in, äfven ledsaga mig ut, ty det är svårt att med förbundna ögon gå utför trappor och öfver broar ... Det är klart, att jag måste gå såsom jag kommit, ty, oaktadt min försäkran att bevara er hemlighet, skulle ni likväl icke tro mig ... och om ni också trodde mig, så är ändå alltid vissheten bättre än tron.“

“Jag tackar er för denna granlagenhet ... Men ni skall emottaga denna lilla ring såsom ett minne af den besynnerligaste maskerad i er lefnad.“

Dervid drog hon från sitt finger en diamantring af högt värde.

Armand nalkades den sköna daman; men, i stället för att taga den dyrbara presenten, sköt han artigt tillbaka den fina handen och sade:

“Ni skall icke gifva mig denna ring, ty ni kunde i en framtid få olägenhet deraf ... Om också ingen af dem, jag är i beröring med, vet att den suttit på ert vackra finger, så skulle man ändå undra hvarifrån jag bekommit den ... Tiden är verkligen så beskaffad, att den arbetare, som har mera än sitt tarfliga bröd, nästan betraktas såsom en misstänkt person ... Men deremot är jag säker på, att ni utan fruktan kan emottaga något af mig.“

“Af er?“ utropade damen högeligen förvånad.

“Ja, jag till och med tror att ni med största nöje skall emottaga min gåfva“, sade Cambon leende.

“Och denna gåfva är?“

“Detta lilla vackra papper“, svarade han, räckande henne den bekanta rosenbiljetten.

“Ah!“

Hennes hand flög till biljetten, omfattande den, men flög icke med samma hastighet tillbaka, ty hennes lillfinger hade vidrört den unge mannens hand.

“Jag tackar er, ja, jag tackar er!“ sade hon halfhviskande, och tillade derefter för sig sjelf: “Hvilken karakter! hvilket hjerta! ... och hvilken skada! hvilken förlust!“

“Och nu taga mina ögon godnatt af er“, yttrade sonen af norden, hopvikande sidenduken till formen af en bindel, för att knyta den för ögonen.

“Men huru kom det sig“, började ånyo damen med masken, sedan hon flyktigt genomögnat biljetten, “att ni, på blotta erhållandet af en biljett utan underskrift och känd stil, likväl instälde er till mötet?“

“Jag trodde att biljetten var från damen i Jardin des Plantes“, svarade Armand.

Det hade några minuter varit temligen dunkelt i sammetsmaskens ögonhålor; men nu började det blixtra derifrån med samma liflighet som förr.

“Den der damen i Jardin des Plantes sysselsatte er då så mycket? ... hon var då mycket förtjusande den der damen?“

“Visserligen var hon förtjusande, men ...“

“Hon var också icke maskerad såsom jag“, inföll den sköna skrattande.

Det är obegripligt med hvilken lätthet en qvinna kan öfverhoppa det vida svalget mellan vreden och mildheten, mellan sorgen och glädjen.

“Det var icke det jag ville säga“, yttrade sonen af norden, “det var minst på hennes skönhet jag tänkte, när jag, i den öfvertygelsen att hon skrifvit biljetten, gick för att träffa henne.“

“Hvarpå tänkte ni då?“ frågade damen, hejdande sin munterhet, ty återigen led skönheten ett nederlag.

“Jag tänkte begagna tillfället för att varna henne ...“

“För hvad?“

“För en stor fara, som sväfvar öfver hennes hufvud.“

“För en fara, säger ni?“ frågade damen, tagande ett steg fram på golfvet.

“Ja, för en stor fara, som jag sade.“

“Och som skulle hota ...“

“Som hotar min dam i Jardin des Plantes.“

“Hvem hotar henne? hvarför hotas hon? och hvaruti består denna fara?“

Dessa frågor, nästan på en gång gjorda, röjde vida mer än vanlig nyfikenhet. Också kunde Cambon icke underlåta att ånyo fästa ett par ifrigt forskande blickar på sin värdinna.

“Ni vill icke säga hvaruti denna fara består?“ fortfor hon med förökad häftighet.

Armand teg, ty han var i denna stund mera öga än öra.

“Denna fara är då helt ny?“ återtog hon.

“Nej, den är gammal ... den är redan af två års ålder.“

“Två år, säger ni? ... Och hon är likväl i okunnighet derom, efter hvad ni påstår?“

“Ja, det var först för åtta dagar sedan som den började stiga från plan till verklighet.“

“Åtta dagar? ... Och det var i Jardin des Plantes som den först började bli verklig?“

“Ja.“

“Men det är er skyldighet, min herre! ... ni måste säga mig allt!“

“Ja, jag måste det“, medgaf ändtligen Cambon; “jag måste det, när jag en gång träffar henne.“

“Men om det var, som ni säger, för åtta dagar sedan som faran började, hvarför har ni icke redan underrättat henne derom?“

“Jag känner hvarken hennes namn eller bostad ... Jag bedyrar att ingen dag sedan dess gått förbi som jag icke varit gripen af den djupaste oro öfver hennes öde ... Jag har ströfvat omkring öfverallt, jag har besökt de offentliga promenaderna, har sprungit fram och tillbaka genom passagerna, men utan resultat ... Döm då om min glädje, när jag fick den der biljetten, ty jag tog för gifvet att det var hon som skrifvit den.“

“Hvarför tog ni det för gifvet?“

Detta var en svår fråga att besvara. Han kunde icke påstå att svarta ögon äro mera benägna för hemliga möten än de blå. Icke heller vågade han säga, att de voro tacksammare, ty derigenom skulle han ju låta påskina att han väntade sig någon tacksamhet. Men alltid hittar man på något.

“Jag trodde“, svarade ändtligen Cambon, “att damen i Jardin des Plantes skulle vara nyfiken att veta, hvarför man ställer hämnden till lejonet, i stället för till himlen.“

“Lejonet! ... O min gud, det var då ... Och ni vill icke säga mig det minsta?“

“Jag har redan sagt för mycket.“

“För mycket, säger ni?“

“Emedan det endast rör det fruntimmer, hvarom frågan är ... emedan det är hon sjelf som är orsaken till hvad som händt och kanske kommer att hända.“

“Hon sjelf!“ ropade Cambons värdinna oroligt och i synbar strid med sig sjelf.

“Emedan det är hon som genom sin grymhet ...“

“Grymhet?“

“Ja, genom sin egen grymhet uppdrifvit det moln, som tänder blixten öfver hennes hufvud!“

“Och ni yppar ingenting för mig?“

“Ingenting för er“, svarade sonen af norden.

“Menniska, ni gör mig vansinnig!“ mera skrek än talade den maskerade, som — icke längre var maskerad.

Den svarta sammetsmasken, ögonblickligen sliten från de gracer den nyss dolt, kastades längst bort åt sidan af rummet och föll öfver det gyllene bordets marmorskifva, betäckande nu vid sitt fall en liten grupp af Sèvres-porslin, föreställande mytens trenne dansande gracer. Huru orätt derför att påstå, det masken förnämligast är till för att dölja det fula och att den derför blifvit uppfunnen af någon barmhertig tröstare eller också af någon köpman, som spekulerat på majoritetens kassa! Snarare skulle vi tro, att den är en uppfinning i afsigt att med aningens finare färgstoft förhöja det sköna i verkligheten. Och om så är, då har masken — icke sin uppfinnare, utan sin uppfinnarinna.

“Ah! jag anade ändå att det var ni!“ utbrast Armand i högsta glädje, ty i stället för den fruktade demonen, såg han nu ett bekant ansigte och dertill, på köpet, hvilket ansigte!

“Jag har beröfvat mig mitt enda skydd“, sade damen i Jardin des Plantes med svag och nästan ångerfull stämma; “och från detta ögonblick är det blott på er heder som mitt rykte hvilar.“

“Och det hvilar säkert“, försäkrade sonen af norden, närmande sig soffan och fattande den skönas hand; “ni kan lita på mig som en syster på sin bror ... Och ni skall förlåta mig, om de ord jag nyss fälde voro för hårda, för stränga.“

“Ni är en ädel man!“ hviskade damen, lutande sitt hufvud mot Armands skuldra och läggande sin lediga arm om hans hals, troligtvis derför att hon, skakad af den häftiga sinnesrörelsen, kände sig behöfva ett stöd för tillfället, eller kanske också för att visa till hvilken grad en qvinna kan glömma och förlåta.

Men man behöfver icke stå, när man har divan och fåtölj. Värdinnan intog den förra och gästen den sednare. Men ingen artig värdinna sitter sjelf i soffan och bjuder gästen en stol. Också bad hon genast sin gäst lemna fåtöljen för att intaga — icke soffan, som visserligen hade varit artigt, utan den lilla silfverpallen, hvilket var icke blott artigare, utan äfven förtroligare. Den sköna icke blott bad, utan ock hjelpte sin gäst att flytta, och denne flyttade gerna, emedan fåtöljen var för mjuk och varm att sitta uti.

Men hvad som än värre var, han flyttade på samma gång helt och hållet från norden till södern.

“Hertiginnan de Vallière hade en konung vid sina fötter“, började nu den omaskerade, sedan placeringen blifvit sådan hon önskade; “men jag har en republikan, jag ... dock skulle jag icke vilja bortbyta republikanen mot konungen.“

Pretendenten, den guddomlige i Wiesbaden, hade bestämdt fått slag, om han hört dessa gudlösa ord, han som icke har råd att förlora en enda af sina erkeänglar.

Sådana ord kunde deremot icke annat än smeka Cambons öra, ty dels är det ovanligt att en legitimist sätter republikanen framför konungen, dels också är det möjligt, att en republikan, ehuru han icke tycker om konungar, likväl finner sig ganska smickrad af att jemföras med dem. Fåfängan spelar en stor roll här i verlden och ingalunda den minsta i Frankrike. Hvem vet dessutom om det ej slutligen kunde lyckas den hederlige republikanen att vända om denna legitimist, som säkert är lika mäktig som skön, och göra henne till en af yttersta venstern. Hvilken seger då för den goda saken?

Också tryckte Armand den tacksammaste kyss på den skönaste hand i verlden. Men han satt på pallen der, icke allenast för att visa sin tacksamhet, utan äfven för att berätta, och, ehuru opåmind, började han ändtligen sin berättelse.

Först redogjorde han för Hvita Björnens försåt i Jardin des Plantes mot den stolta damen i hermelinsmanteln. Sedan gick han de tvänne åren tillbaka. När han kom till uppträdet emellan den förnäma damen, tvätterskan och hunden, fixerade han skarpt sin dam i soffan. Han behöfde icke mycket anstränga sina ögon, ty hon, som han fixerade, hade sitt ansigte nästan invid hans, naturligtvis för att bättre kunna höra hans berättelse. Han syntes emellertid belåten med sin forskning, ty ehuru den sköna i början icke erinrade sig den fatala händelsen, emedan hon uppehållit sig de två åren i Italien, hvarifrån hon nyligen återkommit, röjde hon likväl, när hon väl kommit till full visshet derom, ett sådant deltagande och en sådan ånger öfver hvad som händt, att Armand, som aldrig väntat sig någon välvilja af de förnäma mot de låga, verkligen rördes djupt deraf.

Hvad skulle den sköna icke hafva velat gifva, om allt detta varit ogjordt? Men som det gjorda icke kunde ändras, ville hon åtminstone gifva en summa pengar till en lysande grafvård öfver den stackars Madelone, och en ännu större summa till ett ide åt Hvita Björnen, och gud vete icke allt hvad den nya Magdalena ville gifva!

“Men om han icke nöjer sig med hvad jag nu vill göra för honom?“ frågade hon slutligen.

“Han måste det“, svarade Cambon; “jag skall tala med honom, och min far skall äfven tala med honom.“

“Men om han icke följer era råd ... Ni har ju sjelf, min ädle vän, beskrifvit honom såsom en af de oförsonligaste menniskor på jorden ... Det är ju förfärligt att ständigt veta sig vara i fara för ett sådant vilddjur! ... Men borde man icke angifva saken för polisen?“

“Hvad tror ni väl att polisen kunde uträtta i denna sak?“

“Den kunde ha ett vaksamt öga på den elaka menniskan.“

“Ingen har så lätt för att bedraga polisen som han.“

“Då borde man låta arrestera honom ... ingenting skall bli mig lättare än att få en polis-order utfärdad.“

“Men han har ju ännu icke gjort er något ondt?“ invände Cambon, och denna invändning erinrade något om norden.

“Ni vill då att jag skall vänta tilldess han verkligen gjort det?“ anmärkte hon ganska riktigt.

“Men jag har ju sagt er att jag skall ställa allt till rätta ... Det ligger mycken makt i den der minnesvården på Madelones graf ... det skall blidka honom, det är jag säker om.“

“Men om han icke låter blidka sig? ... Nej, det säkraste är att genast låta fängsla honom.“

“Men betänk då, att han är min fars gamle vän, att han äfven varit min allt sedan barndomen.“

“Då måste jag resa från Paris ... ni vill då, Armand, att jag skall öfvergifva Paris?“

“Ni skulle lemna Paris för det ... Nej, nej! jag skall nog vaka öfver er jag, och så länge jag finns ...“

“Men ni skall icke alltid vara mig så nära ... Ack jo, ni måste det ... Ni, som räddat mig från det ena vilddjuret, skall äfven befria mig från det andra ... Ja, från denna stund ... O min gud!“

Den skönaste bland qvinnor var i detta ögonblick äfven den oroligaste, och hvem kan undra derpå? Det gälde ju hennes lif, ja, än mer, det gälde hennes skönhet, ty det var egentligen den som Hvita Björnen hotade. Kan man då undra på att hon i sin ångest, knytande de runda armarne kring den unge mannens hals, tryckte hans hufvud hårdt intill en barm, af oron uppjagad i de våldsammaste vågor.

“Hädanefter får ni ej lemna mig!“ svärmade hon, läggande sin brinnande kind på Armands förut glödheta hjessa; “och ni kan det icke, ty ni skall älska mig, liksom jag älskar er! ... det är endast vällust, en salighet att veta sig vara älskad af dig!“

Då, och liksom af en händelse, föll den fina spetsmössan från detta sköna, oroliga hufvud, och ett svall af rika lockar flödade ned öfver Armands varma anlete, liksom en natt i södern faller ned öfver dagen i det ögonblick denne njuter som mest af himmelens glöd, rosornas prakt och hafvets oroliga vågor.

Men långt ifrån att fly denna natt, flyr man i stället till den så gerna; ty i vecken af dess hemlighetsfulla mantel möter man orons beherskare, hvilans sötma och drömmarnes brokiga verld; man glömmer att dagen funnits, att dagen kommer; man har nog af tystnaden, stjernorna och drömmen.

På silfverpallen sutto nu hvarken sonen af södern eller sonen af norden. O gudar! skall då pallen, boudoirernas lägsta möbel, alltid vara öfversta steget till gudinnans char! Och skall denna char, som evigt glänser af gudinnans skönhet, aldrig få stråla af gudinnans dygd! Och slutligen, skall det då aldrig finnas någon manlig arm nog mäktig att hejda det mot solen skenande spannet, innan det blir för sent, innan ögat blir stunget af solens stråle och hjernan förbränd af dess eld!

Nej! Josef tillhör gamla testamentets tider. Men en mild guddom, som icke vill att nya testamentet skall sakna sin, nalkas i hög tid den nya madame Potifars dörr och ropar derigenom med en qvinnas stämma:

“Madame! madame!“

Kabinettets sköna herskarinna spritter upp lik en yrvaken och, kastande för andra gängen silkesmanteln kring sammetsskuldran, flyger hon till dörren.

“Madame! Hertigen!“ ropar samma röst.

“Hertigen!“ upprepar damen innanför.

“Ja, han vill på ögonblicket tala med markisinnan.“

“Sade du ej att jag icke tar emot?“

“Jag sade till och med att madame åkt ut.“

“Men?“

“Men han trodde det ej ... hertigen har kommit trädgårdsvägen och sett vagnen, som håller der.“

“Hvem bad honom komma trädgårdsvägen?“

“Hertigen säger sig komma för att få muntligt svar på den der biljetten han skickade markisinnan för två timmar sedan.“

“Ah, det var sannt, den der biljetten ... ja, jag vet.“

“Det skulle vara mycket angeläget.“

“Ja, jag kommer ihåg.“

“Hvad skall jag svara hertigen?“

“Bed hertigen vänta mig i salongen ... Kom sedan tillbaka ... fort!“

Damen med silkesmanteln vände sig derefter från dörren med högra pekfingret på sin mun, synbart försjunken i djupa tankar.

Sonen af södern, som, under det ofvananförda korta samtal fördes, stått bredvid det förgylda bordet och med handen på marmorskifvan, betraktade oroligt sin värdinna.

“Ni har ingenting att frukta, min vän!“ sade hon småleende emot honom.

“Jag är orolig blott för er skull, madame!“ yttrade Armand.

“Enfaldiga barn!“ svarade hon.

I detsamma hördes en knackning på samma dörr.

“Det är jag, madame!“ ljöd utanför samma röst som nyss; “hertigen väntar i salongen.“

Damen närmade sig dörren och vidrörde en rigel, hvarefter dörren öppnades och ett fruntimmer inträdde, i hvilket Cambon igenkände sin ledsagerska.

“Har du haft masken på dig inför hertigen?“ frågade ställets herskarinna.

“Nej, jag tog den på, nu när jag gick in, ty jag trodde att ...“

“Det är onödigt, Denise; vi äro begge förrådda, som du ser“, sade hon skrattande.

Denise demaskerade sig, så att Cambon äfven hade för sina ögon det andra fruntimret i Jardin des Plantes.

“Du säger till att man spänner från hästarne!“

“Monsieur Armand åker då icke?“ frågade Denise med en röst som föreföll Armand något sväfvande.

“Nej, och monsieur Armand går icke heller, ty han superar hos mig.“

“Har madame något vidare att befalla?“ frågade Denise knappast hörbart.

“Nej.“

Denise gjorde en djup nigning och aflägsnade sig mycket blek om kinden.

Derefter närmade sig den förtrollande värdinnan sin gäst, som knappast hörde eller såg.

“Och hvad tror ni dens öde blir, som hvarken går eller åker?“ frågade hon honom.

Armand svarade icke. Han kunde blott le såsom den lycklige ler.

“Kom!“ befalde herskarinnan, hvarefter hon, fattande hans hand, förde honom genom en blinddörr in i ett annat rum, vida grannare och betydelsefullare än det förra, ty det var samma boudoir, som vi uti en föregående tableau vivant visat läsaren, medan vår hjelte var på väg till Bicêtre.

“Jo, min vän“, afgaf den sköna sjelf till svar, “hans öde blir att stanna här, medan jag i salongen afskedar en hertig.“

“Markisinna!“ stammade Armand, förande hennes begge händer till sina läppar.

“Inför verlden är jag markisinnan Eulalie d’Estelle“, svarade hon, “men endast Eulalie för er, för dig ... Ni skall bli lycklig, älskade barn! ... ni skall få se.“

Markisinnan Eulalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, hvarefter hon försvann genom blinddörren.

Denna kyss gifven i Ludvig XV:s dagar, och markisinnan Eulalie d’Estelle skulle blifvit brännmärkt; samma kyss gifven under skräck-regeringens tid, och guldarbetaren Armand Cambon skulle blifvit guillotinerad. När ytterligheterna möta och nöta hvarandra, tager menskligheten ut sin rätt. Har man icke vunnit annat på den första franska revolutionen, så har man åtminstone vunnit det, att man kan kyssas utan att först behöfva rådfråga stamträden.

Tionde kapitlet. Tillbaka från Söder till Nord.

Sonen af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt andetag, ty det var längesedan han ordentligt fått andas ut. Han gned sina ögon med fingerspetsarne, ty det var längesedan han kunde se klart framför sig. Men allt förgäfves. Han liknade en drucken, som med skum blick och darrande hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan droppen blifvit tömd.

Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att göra honom nykter. Boudoiren var visserligen icke på långt när så rikt upplyst som kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad spermaceti brann i midten af den stora kristallkronan. Men derigenom fick hela rummet ett högst underligt och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt, hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva kronan, utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af de gyllene band eller trådar af brons, hvilka med sina påträdda facetterade kristallkulor uppburo de horisontela kristallbanden af kronans nedre del. Skuggorna tecknade sig först på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar, vid taklisten och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå sidenväggarne samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de, ånyo brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna öfver golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig i en stor tät krans, afbildad på mattan midt under kronans gyllene kupa.

Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade en stor, konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta galler framtindrade ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och sidendamast, af silfver och guld i alla möjliga brytningar och vidunderliga former.

Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om paradiset, men också om ormens gift; allt bebådade njutningen, men också döden.

Armand var en ny Ulysses i Kalypsos grotta, med den skilnaden att Armand saknade styrka att lemna sin; ja, icke ens hågen dertill hade ännu vaknat hos honom.