INNEHÅLL: (continued 6)

Huru mycket, Emilia, hade jag icke att rörande mig sjelf, för dig omorda, endast mitt sinne för närvarande kunde inrymma några andra tankar, än dem, hvilka dessa dagars sorgliga tilldragelser framalstrat, och hvilka nu helt och hållet gjort anspråk på min styrka, Jag är verkeligen slö och otillgänglig för allt, ja, ända till ömhetsbevisen af min älskade moder, hvars varma omsorger för mig, äfven under min frånvaro, visat sig på så otaligt sätt, — Snart, o snart! måste jag dock, jag olyckliga, vaknad återgå till mig sjelf, för att med full sans och resignation gå mitt utsedda mål till möte.

Den 12.

Jag kommer nu, ifrån en omgifning, hvilken i den svarta känslolösa mullen begrafvit sin skönaste glädje; o Emilia! till hvilken sönderslitande smärta har icke mitt öga i dag varit vittne. — Huru grym, huru förskräcklig är ej den moment, hvilken för evigt sliter ifrån oss det älskade föremålet, det må sedan vara maka, barn eller föräldrar, i hvars stumma närhet vi dock, om än aldrig så sorglig, till sista stunden tycka oss finna tröst. — Ja, hon hvilar nu, den hulda engeln, lugn och stilla inbäddad i jordens kalla famn; den ljusa blicken sluten för all jordisk fröjd och smärta. — Jag har verkeligen alldrig bivistat någonting så högtidligt som i dag, den sorgliga begrafningen hos B——s — om hvilken jag äfven i korthet här vill meddela dig. Klockan 1/2 till 4 samlades i sorgehuset, jemte öfrige gäster, fjorton unga flickor af den aflidnas närmare bekantskaper, alla klädda i hvitt, samt i gröna kransar, öfver hvilka långa hvita till fötterna räckande flors-slöjor nedföllo, och sedan icke mer någon af de väntade saknades, men efter tidens sed, förfriskning af kaffe kringbjudits, samlades man omkring klockan fyra, i det stora luftfriska rummet, gränsande intill den aflidnes kära sängkammare, hvilket nu erbjöd en högst imposant anblick. Uppå en upphöjning, öfverdragen med svart kläde, och omgifven af tolf stycken utmärkt väl agade unga, friska granar, stod på fyra stora gyllene klot den smakfulla kistan beklädd med bländande hvit sammet, och fullströdd med gyllene stjernor; kring kistans kant smög sig af samma slags gyllene composition, en murgrönsranke, så täck, så sirlig, att man ej kan tänka sig någonting i dylik genre konstmässigare arbetadt. En dylik ranke prydde det invid stående locket. Inne i kistans hägn, slumrade under saliga drömmar den ljuft afsomnade, höljd i hvitt lätt sidentyg, hvilket, icke som klädning (det var hennes uttryckliga önskan), men löst och mantellikt i smakfulla veckningar omslöjade den fina kroppen. På de ljusa lockarne, hvilka lika herrliga som tillförene vågade sig kring panna och hals, hvilade en krans af den friska murgrön, hvilken af kärlekens hand under helt andra omständigheter blifvit inympad i muren under hennes fönster och som af en underbar ingifvelse var bestämd till brudkrans, samt nu, sorgligt nog, fick uppfylla sin bestämmelse.

Kring halsen smög sig sluteligeu nästan osynlig, den himmelsblå gåfvan af den älskade, hvilken ännu i hennes dödsstund tillika med hans hand, funnits hårdt innesluten i hennes, och hvilken skatt Hofrådinnan på intet vis låtit beröfva henne. — Efter ett stumt betraktande af denna rörande syn, hvarunder den förtviflade modren, under den smärtsammaste ångest, med våld nödgats ifrån rummet aflägsnas, upphöjdes af den olycklige likbleke R., hos hvilken intet tecken till lif upptäcktes (så otillgänglig syntes han för hvarje känsla) det stjernströdda locket. Han ärnade just öfver den slumrande nedsänka detsamma, då synbart gripen af den mest genomträngande smärta, han handlöst lät det, vid sin sida åter nedsjunka; hvarefter han med båda armarne, ovilkorligt omfattande den kalla kistan, sanslös öfver densamma neddignade. — Du kan väl Emilia tänka dig, hvilken förskräckelse häraf uppstod; hans krafter voro så medtagne, så han nu fullkomligt, afsvimmad måste inbäras i nästa rum, där genom flere honom omgifvande personers tillhjelp, han småningom återkallades till medvetande.

Kistan hade emedlertid under denna oväntade katastroph nedtagits, och var nu med högtidlighet, af åtta unge ädlingar på den väntande paradvagnen nedburen, hvarefter — anförde af Hofrådet, hvilken tillika med sina fyra sorgklädda barn, uppstigit i en vagn, de fjorton par om par sittande flickorna, i sju efterföljande vagnar afreste. Efter slutad ceremonie, sedan nemligen den ofanteliga skara af öfrige gäster (karlar) anländt till grafven, afsjöngs af den bekransade ungdomen, hvilken kring grafven förskansat sig, några sköna, för tillfällät lämpade verser, hvari fem à sex utmärkta karlröster högtidligt instämde. Detta voro ögonblick, Emilia, hvars intryck jag alldrig glömmer; äfvensom ljudet af den hörbara suck, hvilken den ljuslockiga, tätt intill min sida smygna Hanna der under utandades, och hvilken till den grad beröfvade mig hela min ståndaktighet, så jag deraf och vid anblicken af de stora tårar hvilka droppvis nedrullade på hennes mjella klädnad, icke med ett enda ljud vidare förmådde instämma i sången. Mitt hjerta var så krampaktigt hopprässadt, så jag rätt innerligen tackade Gud, då sången änteligen upphörde, och vi omsider samtelige fingo bereda oss till återtåg.

Med en kyss ifrån sin makes läppar emottog nu den sörjande modren, der hon bland en skara tröstande fruar satt omgifven, den huldas sista hälsning; hennes sinnesstyrka dervid, likasom under hela den för henne nog pinsamma aftonen, var äfvenså önskvärd, som oväntad; R. deremot var och förblef fullkomligt känslolös; hans matta blick irrade ofta, under det han, sluten, satt försjunken inom sig sjelf, bort till det ljusa blå, likasom ville han der, bland silfvermolnen uppsöka henne, hvars unga lif han så olyckligt förspillt. Att bittra samvets-förebråelser, och icke endast saknaden efter den bortgångne, gnagade hans hjerta, blef tydligt för alla dem, hvilka något så när lärt sig utgrunda menniskosinnet, ty, i motsatt fall skulle äfven någongång det välgörande lugnet, icke alltid blott den våldsammaste förtviflan, talat ur den dystra blicken.

Huru gärna Emilia, skulle jag icke ännu en stund, med både penna oeh tankar, sysselsätta mig hos dig, kunde endast mitt hjertas tillgifvenhet för Friherrinnan, gilla ett längre aflägsnande ifrån henne; men som hon, troligen i svit af denna dags uppträden, för närvarande befinner sig långt ifrån väl, hastar jag att med min närvaro och hjertliga omvårdnad, så vidt sig göra låter, förskingra denna hennes iråkade olust. O Emilia! huru snart, huru snart försvinner icke den tid jag, såsom nu, fullkomligt oberoende, om icke fullkomligt lycklig, med sann känsla får öfverlemna mig till allt, som gjort för mig lifvet gladt och förnöjsamt; med hvilken fasa emotser jag det tvång, det gränslösa elände, en förening utan kärlek skall bereda mig. O Rosa! huru lycklig är ej du! så suckar jag redan ofta, ofta, du som i grafvens lugna famn, fått glömma lifvets smärta, den djupa, den tärande, hvilken ej af rikedomens förmåner, börd eller lycka, någonsin kan mildras eller förglömmas.

Den 19.

Känner du den hemska betydelsen af denna dag, Emilia? säg, o! säg, anar ej ditt ömmande hjerta det gränslösa qval dess födelse alstrat i min själ? hviskar ej min tysta suck till dig, att hon för evigt, för evigt skiljt mig ifrån all min sällhet? — Ja väl Emilia, denna dag har då för alltid stadfästat min förbindelse med Baron Y., den rike, den uppsatte, den allmänt aktade; af hvilken förbindelse mitt förnuft ju hade allt skål att glädjas, emedan en sådan lycka vida öfvergår allt hvad den medellösa Mathilda någonsin vågat hoppas, kunde hon endast glömma sitt hjertas saliga vårdagar. Hvilka alla, ljusa och lefvande, med outplånliga drag, stå tecknade i hennes sorgsna inre. — Jag har då i dag, med lefnadsglad blick, (min pligt, mitt samvete har så bjudit) emottagit de lyckönskningar, hvilka af otålige sammankallade lysningsgäster i sirliga formulärer blifvit nedvältrade på mitt arma hjerta; jag har, under sken af tillfredsställelse burit den lysande drägt, min brudgums uppmärksamhet under vänliga lyckönskningar mig tillställdt. Och Emilia; mitt hjerta har dock icke förqväfvits under alla dessa outsägliga marter; med tillkämpad uppmärksamhet, ja till och med liflighet, har jag med åtskilliga af härvarande personer underhållit de vexlande ämnen, hvartill dagens vigt så rikeligen gifvit anledning, och — o! huru litet har dock min själ vid allt detta varit tillstädes. — Emilia, Emilia, jag lider dubbelt af de förebråelser mitt brottsliga samvete under närvarande omständigheter gör mig; har jag väl rättighet att undanstjäla honom, som hädanefter ensam har att göra anspråk på min ömhet, min tillgifvenhet, en enda tanke af alla dem, hvilka så otaliga kringirra? Är jag icke en svag, afskyvärd varelse, i högsta måtto oförtjent af den godhet, den hyllning den älskande modren och jemväl han sjelf, alldrig upphöra att uppå mig slösa; nej Emilia, jag vill, jag måste lära att älska, att värdera honom; det skall blifva mitt trognaste bemödande; jag vill i hvarje hans handling upptäcka kraften af en ren, en ädel själ, ty sådan måste den hos honom finnas, han kunde eljest icke förgudas af henne, som endast kan älska dygden. O! säkert, säkert skall Gud i sin nåd bistå mig, att, iakttagande dessa mina pligter, med förtröstan, lugn och tillförsigt, kunna gå mitt dunkla öde till mötes. — Huru obeskrifligt ökes icke min längtan efter dig Emilia, ju närmare jag nalkas målet för min bestämmelse, ju mera jag inser omöjligheten af denna återförening; — jag blir då ensam, fullkomligt ensam öfverlemnad till min smärta, och skall finna intet hjerta, till hvilket jag under salig känsla af att blifva förstådd, kan sluta mitt, utblottadt på all fröjd. — O Gud! styrk blott mina svaga krafter, att jag icke under eget betryck, måtte komma att såra dem, hvilka så varmt önska min välgång, min lycka, hvilka måhända till en del sjelfve genom uppoffrandet af andra bättre, kärare åsigter, lämpat sig i det nödvändiga. — Se dock Emilia, huru under allt mitt qval, den högste underbart velat lisa mitt hjerta, medelst uppfyllandet af en min lifligaste önskan; jag har nemligen i långa tider föreställt mig med mera framgång, och mindre smärta, att kunna emotgå det ögnablick, hvilket med oupplösliga band skall fästa mig vid Baron Y., endast jag oförmodadt, och utan att der förut hafva sett honom, såsom hans brud kunde öfverlemnas till honom; föreställ dig då den tillfredsställelse mitt inre i dag kände, då jag genom ett bref, tillstäldt Friherrinnan, fick erfara att Baronen omöjligt före den 5:te Maj, sjelfva bröllopsdagen, i S. kunde inträffa, emedan fartygets, med hvilket han ärnar anlända, resetourer voro bestämda, och till sin grämelse, han såleds ej der förut, hvilket han dock tillförene hoppats, finge omfamna sin dyra moder. Han försäkrar likväl intet kunna hindra hans anträffande nämnde dag, emedan fartyget med Guds hjelp ginge pålitligt och lyckligt; bifogande ännu, det den ömmande modren alltså med all säkerhet till redan utsatte dag, kunde arrangera, och iordningställa den blifvande högtidligheten.

Dessa rader blifve då de sista, Emilia, jag, före den redan alltför ofta omnämnde dagen tecknar dig; jag vill med kraft undfly hvarje tillfälle till klagan, och, kunde jag väl, sluten till ditt bröst, öfverlemnad i förtroende till dig, återhålla dess utbrott? O nej! — hvila må derföre min penna nu, för att ännu en gång före den stund jag går att för evigt afsäga mig min lycka, förd af min darrande hand kunna teckna dig min sista fria hälsning; den återstående tiden skall oafkortad egnas till trägna arbeten, samt sällskap åt den person, hvilkeu så huldt velat, ehuru grymt förfelat min lycka.

Den 5 Maj. — Förmidd.

Här står jag åter för din blick, Emilia, en alltid trogen bild af lidandet, för att ändteligen i ditt vänskapsfulla sköte utandas min kärleks, min sällhets sista suck. O Emilia! Emilia! huru bittra falla icke i denna minut mina tårar på de rader jag, ännu fri, ännu obunden, i få penndrag här vill anteckna. Du min hulda, min sanna vän, skall säkert fatta den mening de förrädiska, nu oåterhållna uttala. Ja Emilia, hon är då inne den dag, hvars klara himmel, hvars milda sol, hvars unga friska grönska, äfven kunnat medföra sällheten åt din vän; men, annorlunda, annorlunda ville hennes ovänliga öde. — Hon står nu här, öfverlemnad åt smärtande minnen, här, i sitt lilla älskade sängrum, hvilket i sjelfva denna stund, grymt påminner om den sällhet, hon här, ehuru ögonblickligt, njutit, omgifven af dyrbarheter och ståt, hvilket allt af den välmenande lyckliga modren, för min tillfredsställelse här blifvit hopat; ännu några få timmar, och dessa stumma, plågsamma vittnen till mitt qval, skola komma att tungt trycka min arma lidande varelse. O Gud! hade dock Emilias hand, den systerligt varma, i mina lockar fått infläta den krans af frisk murgrön, hvilken, enligt mitt orubbeliga löfte, och till ett sorgligt minne af Rosa kommer att pryda min panna, men nej, icke ens denna sällhet skulle blifva mig förunnad. Mitt hufvnd är tungt af oro och en genomgråten natt, ty endast åt natten vågar jag anförtro mina bekymmer; hon förtiger så mildt de känslor, hvilka under stillhet öfverlåtas i dess sköte, och, ehuru huld och ljuflig, lider hon ej af de tårar och suckar, hvilka i ymnighet utpressas ifrån ett bedröfvadt sinne. Fåfängt har, under hela den passerade morgonen, jag sökt öfvertala mig sjelf till lugn, för att åtminstone till någon ringa del kunna undgå de anmärkningar, hvilka ej utan skäl öfver mig torde utfalla, då den af Friherrinnan utsedda brudsätan, Majorskan Pygmeus, innan kort, i sina angelägenheter, här inträffar; och, ehuru kär för mitt hjerta, en känsligare varelse än hon, i nämnde omständigheter varit, prisar jag mig dock verkeligen lycklig, att Friherrinnans val just stadnade vid denna; hvars hjertlöshet, om möjligt, skall bidraga att härda min ofta påkommande, oförlåtliga svaghet.

Klockan 2.

Till dig, till dig, vill mitt hjerta; — underbara känsla, hvars kraft jag ej mägtar förklara; — huru ständigt hvilar icke i dag min tanke hos dig utan att ett enda ögnablick äga styrka att öfvergifva din bild, du hulda trogna vän. Säkert, o! säkert, — så säger mig mitt hjerta, tänker Emilia i denna stund på mig, ehuru hon icke kan ana till de förhållanden i hvilka ödet stäldt mig; du, min älskade deltagerska i både sorg och glädje, är då till min sanna tillfredsställelse besparad lidandet af att erfara mina bekymmer, du är i denna minut lyckligare än din Mathilda, ty du känner med innerlig njutning, djupt i ditt hjerta sällheten af att älska och älskas af en tillbedd make; lifvet har för din öppna blick uppnått den högsta punkt af fröjd, då deremot dess ljus för mig för evigt nedgått i en djup ryslig natt. — O Ferdinand! du! hvars namn mina läppar här för sista gången under saknad och kärlek vågar nämna, så har då ditt flygtigt skimrande, sjelfammade hopp, så snart, och för alltid sjunkit i kolsvart mull; det är förbi, förbi, för evigt! — Hvad du är lycklig, o Rosa! som aflägsnad ifrån sorg och qval, under den grönskande kullen hvilar så fridfull, så stilla; huru gärna, huru gärna, ville icke din qvarblifna vän, invid din sida, omsväfvad af dödens kalla flägtar, dela ditt lugna läger; o! kanske, kanske att dock snart hennes utmattade hjerta finner ro, for att förenad med dig, känna himlens bättre varaktigare fröjder.

Klockan 3.

Himmel! Hvilket språng, hvilket gny och larm, har icke inom ett ögnablick uppstått, inom det hitintills så stilla huset; ack! huru ängsligt anar icke mitt klappande hjerta, den mer än sannolika anledningen till denna plötsliga förändring. Kuskar, betjenter, jungfrur och uppassare, hasta under skyndsamhet fram och åter, öfver trappor och gårdar, utan att ens gifva sig tid att under denna allmänna förvirring, med hvarann vexla ett enda ord; deras glada ansigten förräda dock någonting högst ovanligt. Gud! Gud! öfvergif mig ej under denna min obeskrifliga oro, men gif mig styrka att med ståndaktighet sluteligen emottaga bekräftelsen på min grufveliga förmodan.

Klockan half till 4.

Ja Emilia, han är verkeligen redan kommen den fruktade, ack, ack! så djupt beklagansvärde Baronen; han är kommen att med lugn och i hopp om stilla lycka, emottaga den för honom okända maka, hvilken ett underbart öde en huld moderskärlek, så obegripeligt för honom utsett; i hvars ömma tillgifvenhet, och vänskapsfulla emottagande han troligen emotser hela sin timmeliga lycka; och huru grymt, huru grymt bedrages han icke i detta billiga hopp! Hvar, hvar finnes väl, inom hela min olyckliga varelse den ömhet, den vänlighet förborgad, på hvilken han såsom man, kan göra sig så fullt anspråk. — Kan du väl tro Emilia, att jag för första gången med ren, oförfalskad glädje, genom Annette, hvilken först hastade att förkunna mig Baronens ankomst, emottog den enkla men ljufva gåfvan af tvenne friska halfutspruckne mossrosor, omvirade af sköna förgät-mig-ej, dem hans hjertliga välmening, genom den nyssnämnda mig tillsändt. — O! huru mycket värderade icke mitt hjerta i tysthet detta bevis på granlagenhet och fin känsla, hvilken jag verkeligen skulle tilltrott endast en varelse, att på dylikt sätt kunna tolka, — En varm tär från mitt öga, har som tacksamhetsgärd fugtat de skära bladen.

Den glädjedruckna modren lemnade mig just nu; hennes sällhet är obeskriflig. Under innerliga glädjetårar gaf hon mig den förnyade underrättelsen om sonens ankomst, hvilken — enligt hennes ord — nu otålig afbidade ögonblicket att änteligen blifva mig förestäld. — Huru innerligt prisade jag ej händelsen som korrt förut satt mig, i det lyckliga skick, att omöjligen före vigseltimmen kunna efterkomma Baronens önskan. — Majorskan hade verkeligen till min stora tillfredsställelse till den grad tourberat min frisyr, så ett förnyadt arrangerande af toilette, numera endast skulle förspillt den behöfliga tiden. — Äfven till mig Emilia, sträckte sig Friherrinnans kärleksfulla omtanke, uti öfverlemnandet af det paquette, hvilket, enligt hennes till mig en gång gifna löfte, skulle innehålla berättelsen om hennes eget framfarna öde. Vid dess aflemnande var nu blott forenadt ett enda litet förbehåll, nemligen, att icke förr än såsom hennes sons maka, jag skulle bryta paquettets insegel. Hon gaf mig genom denna lilla skrift, ett förtroende, det ännu ingen före mig, icke ens hennes älskade Gustaf ägt. Gåfvan var nu gemensamt åt oss gifven, och skulle såsom sådan, enligt hennes önskan, af oss gemensamt begagnas. — Knapt har jag hunnit att på densamma medelst en varm kyss uttrycka min tacksamhet. Majorskan hvilken redan annoncerat mig sin ankomst undanrödjer mägtigt hvarje känsla som varmare kunde finna inrymme inom mitt bröst; hon närmar sig som bäst mitt rum, Gud! och i hvilket ändamål; himmel! bistå ditt arma olyckliga barn, gif henne kraft, gif henne mod, att med ståndaktighet efterfölja din allvisa vilja. — O! Emilia, dyra Emilia, bed för din vän, hvilken under den alltför hårda pröfningen redan känner sina krafter sjunka; hon förmår icke mer, hennes hand darrar och hjertat klappar hörbara slag. O Gud! hvem skall bistå, hvem skall frälsa mig utur denna gränslösa ångest.

Tillägg af en främmande hand.

Som jag förmodar mina hulda läsarinnor, i anseende till de skildringar den unga Mathilda i föregående anteckningar, äfven om sig sjelf gjort, och hvilka jag med hennes eget vänliga tillstånd nu till en öfverseende allmänhet vågat öfverstyra, — alla dock något litet interessera sig för utgången af hennes mindre milda öde, hoppas jag de äfven gunstbenäget vilja ursäkta en likaså ovan pennförerska, som Mathilda varit det, det lilla intrång hon, ehuru okänd, i redan nämndes anotationer dristar göra. Hennes orationer blifva sannerligen icke långa, hon vill endast till hvar en af sina benägna läsarinnors tillfredsställelse omförmäla, huru under den nobla Majorskan Pypmei erkändt smakfulla handläggning, — den det i icke förut veten — oändeligt täcka Mathilda, i sin enkla drägt snart utmärkte sig i hänförande skönhet. Klockan åtta på aftonen, sedan den ofanteliga, äfven af eder, mina hulda läsarinnor väntade bröllopsskaran i de klart upplysta rum man voro församlade, öppnades dubbeldörrarne till Friherrinnans rum, och, ledd vid den älskade modrens hand, inträdde nu bruden; en matt rodnad spridde sig öfver de vackra ehuru bleka dragen, i det hon med uppslagen blick svagt hälsade de närvarande. Kring den skönt hvälfda pannan smög sig i behaglig vridning en högst ovanlig, men onekligen högst täck krans af frisk murgrön, (buren såsom ett minne efter brudens bortgångne vän, Fröken B.) äfven som de herrliga lockarne och bröstet befanns prydt, endast af tvenne doftande undersköna mossrosor. En yppig klädnad af hvit smidig kammarduk omhöljde den utmärkt välväxta figuren, på hvars fylliga, med färgen på klädningen tällande hals, ingen enda prydnad var att upptäcka; den plägligaste blondslöja nedföll sluteligen sirligt fästad, ifrån den prydliga kronan, samt nådde i rik svajning de små täcka sidenbeklädde fötterna. Men, som sagdt, hon framsväfvar ju nu vid den lyckliga Friherrinnans hand, för att med krossadt hjerta inför den icke ringa församlingen änteligen aflägga sitt för evigt bestämmande löfte. Hennes redan längesedan åter till golfvet sjunkne blick, hade ännu icke skadat den höge ädle, i prägtig Ryttmästare-uniform klädde brudgummen, hvilken nu, öfverlycklig, med ilande steg nalkades henne; hon hörde ej den lätta uppmuntrande hviskningen af Friherrinnan, hvilken i hans hand öfverlemnade hennes, att ej af öfverraskningen låta sig för mycket öfverväldigas; mekaniskt och nästan utan all känsla, följde hon den ledande brudgummen fram till den för högtidlighetens fullbordande bestämda platsen; men, hvem målar hennes obeskrifliga bestörtning, då hon i den till henne nedlutade fästmannens röst, hvilken genom ett lågt, men kärleksfullt uttaladt: "mod, mod, min dyra Mathilda", ville tillhviska henne fattning, igenkänner sin egen evigt outsägligt älskade Ferdinand S. En likblekhet öfverdrog med blixtens hastighet det sköna ansigtet; "för Guds skull! fatta dig hulda engel", framhviskade ännu en gång den förskräckte Baronen, "det är ju din, för evigt din Gustaf, din Ferdinand, som ber dig derom; se då min dyrkade, en enda gång upp till din älskling, och, du skall sansa dig." Verkeligen en enda blick uppå honom, den så underbart återfundne, framjagade åter glädjens sköna rodnad på brudens liljekind; en ström af tacksamhetens oåterhållna tårar, hvilka våldsamt frambröto utur hennes sköna ögon, förtydligade meningen af deras öfverjordiska uttryck; men, nu nedkallades under högtidlig tystnad, Allfadrens välsignelser öfver det öfversälla paret, hvilket hand i hand gemensamt knäböjande under salig känsla svuro hvarandra löftet om evig, aldrig svikande tro. En mera sann, en mera kärleksvarm lyckönskan har troligen aldrig yttrats, än den, hvilken sedermera af den upprörda Friherrinnan öfver hennes båda älsklingar uttalades; hon såg nu sin högsta önskan, föreningen emellan dessa henne så dyrbara personer, uppfylld, och befanns nu hela timmar endast syesselsatt med betraktandet af den sällhet hon så lyckligt skapat. Ännu förestod den glada bruden en icke så alldeles ledsam surprise, neml. det personliga omfamnandet af hennes efterlängtade vän, den lilla Pastorskan Emilia R., hvilken jemte sin långa man Herr Wilhelm, på Friherrinnans enträgna önskan, och för att kunna bivista omnämnde högtidlighet, företagit den muntra färden till S. "O! det är för mycket, för mycket ljuft på en gång", utropade, vid dessa personers oförmodade åsyn, under glädjetårar den sällhetsdruckna Mathilda, och sjönk under vexlande omfamningar, ömsom till sin unge lycklige makes, ömsom till sina nyss anlände vänners trogna bröst. Först emot morgonen, då efter förlustelser och nöjen, den talrika samlingen skingrats, fick uti den lilla kretsen af sina fyra vänner, den ännu drömmande Mathilda reda det obegripliga sammanhanget, hvilket i en enda person, så underbart förenat hennes båda, så väl olycklige, som lycklige älskare. Ett tusende gånger i minuten upprepadt: "förlåt", lät härunder i jemn fortsättning af den kärleksdruckne Baronen höra sig, hvilket ord, knapt half-uttaladt, ofta med en öm kyss af hans sköna makas läppar borthämtades. "O!" yttrade Baronen, i det han sökte hämta luft för sina svallande känslor, "huru ofta, huru ofta gjorde det mig icke ondt, ja djupt in i själen, att icke kunna yppa för dig den hemlighet, som så tungt tryckte mitt hjerta; endast hoppet att den lyckliga timmen ändteligen en gång skulle slå, då jag obeslöjad finge framställa mig för dig, var det enda, som förmådde trösta mig. Måtte min dyra Mathilda dock blidka sin vrede emot den stackars Gustaf, då hon får veta, det äfven han, af den älskade modren till en början likaså obarmhertigt som du, fördes bakom ljuset, ty ända till den stund då din egen känsla plötsligt förrådde mig att icke så kunde förhålla sig, ansåg jag, med kärleksglödande, men sönderslitet hjerta, enligt min moders försäkran, dig för en lycklig, redan bestämt eclaterad brud, hvars tillärnade förening med den utkorade, genast vid eder återkomst till S., skulle försiggå. Jag vill icke omnämna hvad min själ vid denna krossande underrättelse led, ty, att manligt kämpa mot hjertats mest glödande låga, är ej lätt, i synnerhet då föremålet för vår tjusning genom dygd, oskuld och skönhet, alldagligen stegrar försåten; men, att med en enda blick, en enda tanke beröfva en annan sin egendom, hu! något dylikt var mig ej möjligt att ens tänka. Föreställ dig såleds min outsägliga sällhet att i en lycklig stund, genom ömsesidiga öppna meddelanden, erfara ditt hjerta fullkomligt fritt; jag upptäckte nu min dyra moders afsigt, den nemligen, att endast en ovilkorlig böjelse å hvardera sida skulle blifva claven till vår förening; och tack vare den högste, så var ju äfven fallet. Att icke, såsom jag förmodadt, omsorgen för egendomens ordentliga skötande, och enligt hvad hon föregifvit, Inspectorernes säkrare pröfvande varit orsaken till den roll, min mor ålagt mig, under namn af Herr S. och hvilken jag dyrt måste förpligta mig att under min vistelse på ——krona, emot en hvar, dig min Mathilda, icke undantagen, iakttaga, blef mig äfven ganska tydligt, och Gud vet sannerligen huru troget jag, med så mycken kärlek till dig, skulle kunnat utföra min sak, hade icke den hårda dageliga påminnelsen af min mor, samt fruktan att sluteligen beröfva henne sitt hjertas länge väntade glädje, härvid understödt mitt ofta nog svigtande mod. — Jag vill icke glömma att ännu en gång beskrifva den förskräckelse jag erfor vid underrättelsen om min redlige väns, Baron C——s dig gjorda anbud, om hvilket jag verkeligen icke hade någon aning; jag ansåg mig nu vara en, ehuru oskyldig orsak till den lidelse, jag, kännande hans hjerta, väl visste honom genom ditt afslag skola erfara.

"Det rörande afsked till Herr S., föreföll mig alldeles icke oväntadt, ehuru mitt hjerta djupt led af den uppoffring du af denna kärlek gjorde. Jag hade fullkomligt föreställt mig ditt handlingssätt sålunda, då jag kände den alltför försakande, tacksamma tillgifvenhet du hyste till min mor, och tackade jag således blott i mitt hjerta Gud! att den fignerade Herr S., i verkeligheten icke fannts till." — "Men", inföll nu den unga Friherrinnan, helt förvånad, "genom hvilken underbar skickelse inträffade väl du i S., just den olyckliga baldagen, der genom ditt hemlighetsfulla uppförande du så mycket både upprörde och förskräckte mig? Du var likväl", tillade hon smekande, "bra hård, min Ferdinand, som så djupt, så svårt nändes såra din arma Mathilda!" Åter en bön om tillgift, beseglad med tusende handkyssar. — "Ack! ack! min dyra Mathilda, jag passerade verkeligen alldeles incognito, emedan ingen annan än min hulda mor kände min dervaro; ty ser du mitt förvaltare embete var äfven i och med eder afresa slutadt, och jag sjelf tvungen att efter tilländalupen permission, återvända till mitt regemente. O! min evigt älskade Thilda, misstyck, o! misstyck ej, att äfven den älskande brudgummen, din egen lycklige Gustaf, ehuru ögonblickligt det ock lät sig göra, på sin glada förlofning ville vara närvarande, och förlåt hans kitslighet, som oaktadt öfvertygelsen om ditt ömma hjertas tro, dock icke kunde afhålla sig ifrån sällheten att af dina egna läppar höra det ljufVa upprepandet af din saknad, och fortfarande beständighet".

Under dylikt joller, hvar vid de så kära namnen: Gustaf, Ferdinand, omvexlade, och den confunderade Mathilda icke undgick vårt myckna gyckel, försvann — den herrliga gudasköna morgonen hvarunder ingen enda af det lilla sällskapets medlemmar tycktes ihågkomma den behöfliga hvilan, förr än sluteligen den redan högt skridne solen med sina, genom fönstren inkastade guldstrålar, verksamt påminde derom.

Att tvenne härpå följande veckor, af Mathildas vänner, stundeligen tillbragtes i hennes glada omgifning, under vexlande nöjen, och hjertelig trefnad, är begripligt; och var det verkeligen endast det lifgifvande hoppet, Mathildas man lemnade henne, att ännu denna sommar jemte henne besöka hennes fordna kära hem, hvilket förmådde mildra den saknad, skilsmässan ifrån den ena ömma vännen, så naturligt åstadkom den andra.

* * * * *

Att nu äfven, här bifogadt, medföljer den agtningsvärda äldre Friherrinnan Y——s i korthet beskrifna lefnadsöden, bör ej förefalla mina läsarinnor underligt, då jag går att säga dem, det hennes eget goda medgifvande lemnat anledning dertill. — Efter en treflig dags tillbringande hos henne, inom en sluten krets, hvarunder tidsfördrifvet för oss en hvar, oaktadt den rodnande Mathildas ofta dervid yttrade motsträfvighet, utgjorde afhörandet af hennes mig nu formeligt öfverlemnade anteckningar, dem den långe Pastor R. med verkelig pathos oss föreläste, lemnade ändteligen, efter många förnyade böner, samt föreställningar, den vänliga Friherrinnan tillåtelse om införandet af den lilla skrifteliga gåfva hon på bröllopsdagen till sin unga svärdotter öfverlåtit. Att denna tillåtelse med tacksamhet antogs, blef alltför tydligt, äfvensom att jag (ägarinnan till de öfrige anteckningarne) icke blef långsam med dessa sednares bifogande till de nyssnämnde. Afskriften deraf följer således:

Friherrinnan Y——s egenhändiga anteckningar.

Gåfvo till Maihilda Y., född S.

Min far, Friherre N. Öfverste i ——sk tjenst, gifte sig vid nära 39 års ålder, efter erhållet afsked, med en förmögen, skön, 22-årig enka, hvilken efter sin aflidne man, Major Doll, ägde en enda arfvinge, en då fyra-årig son. — En lycka, dylik med den min far genom sitt gifte gjorde, var sannerligen rar att finna; ty utom den ingalunda obetydliga förmögenhet han med sin Fru erhöll, begåfvades han i hennes person med en varelse, hvars dygder och själs-egenskaper vida öfvervägde alla timliga förmåner. — Denna förening, en följd af den unga Ofverstinnans eget hjertas val (känslan till hennes förutgångne sextiofyra-årige hälft inskränkte sig naturligtvis endast till en tillgifven vänskaps), tycktes inom det första året af deras ägtenskap, med fullt skäl kunna benämnas en ibland de lyckligaste; ty, genom min fars hjertliga ömhet, ansåg sig min mor, öfvermåttan säll; — endast den af min far så lifligt väntade arfvingen, i hvilken han så säkert trodde sig få omfamna en efterlängtad son, kunde numera föröka den husliga trefnaden. Men till hans obeskrifliga smärta, såg han detta med så mycken tillförsigt närda hopp fullkomligt slocknadt, då min mor, i stället för arftagaren till alla hans titlar och anor, i den bestörta fadrens armar darrande nedlade mig, hennes arma, nyfödda dotter. — Med illa qväfd harm återlemnade mig min far till den djupt smärtade modren, utan att ens med en enda blick, eller den obetydligaste smekning hafva hälsat den oskyldiga nykomna. — Hvad det ömma modershjertat vid ett dylikt frånstötande bemötande led kan lätt begripas; så mycket mer som denna olyckliga tillfällighet sedermera gaf anledning till den synbaraste köld, och kallsinnighet å den af henne så ömt älskade makens sida. — År kommo, och år gingo, och intet hopp syntes, att genom en ny arfvinge åter upphjelpa det förstörda humeuret hos min far, hvilken nu, underbart nog, på min halfbroder — en god, utomordentligt renhjertad varelse, den man i anseende till dess lydaktighet, tillgifvenhet, samt för öfrigt ovanligt älskvärda caracter, verkeligen tvangs att älska — öfverflyttade hela sin ömhet. — Denne njöt nu ensam, och i fullaste mått, min fars oförminskade hyllning, då deremot jag, alldrig vågade taga ett steg för att närma mig det is-omhöljda fadershjertat. — Ja, han till och med i sitt hat till mig gick så långt, att ofta föreslå min mor mitt aflägsnande ifrån hemmet, emedan han sade mig ständigt i hans ögon utgöra en tagg, ett ondt, den hans kränkta äregirighet omöjligt kunde fördraga. — Sålunda hade under onämnbar smärta för min känsliga hulda mor, hvilken min olyckliga födelse beröfvat sin makes hela tillgifvenhet, tolf tunga år förgått, hvilken tid dock för mig, — under vana, samt öfvertygelse att annorlunda icke kunde vara, — försvunnit under den barnsligaste trefnad, ty min dyra, evigt älskade mor hade härunder i mångdubbelt mått begåfvat sin lilla Mathilda med den mest lyckliggörande kärlek, samt i mitt unga hjerta, under bekymmer och tårar nedlagt månget herrligt frö, hvilket i kommande tider skulle bära — om äfven närd af min egen smärta — en önskvärd skörd. Huru öfvertygande bevisade hon icke för mitt då ännu oförståndiga sinne, förgängligheten af denna verlds så begärliga goda; tydliggjorde för mig huru endast menniskans ädlare jag, den odödliga själen, var det föremål, på hvilket hela vår inre ljusa blick borde hafva afseende, på hvilken ovilkorligen berodde vår odödliga varelses förenande, eller afskiljande ifrån vårt högre himmelska ursprung; — rigtande med huld moders omsorg hela min varma barnakänsla till denna allt omfattande Försyn, såsom allena ägande förmåga att vidmagthålla, och fortplanta våra goda tankar och beslut. Huru mildt föreställande afböjde hon icke äfven den högst löjliga egenkärlek, hvilken — närd genom mig omgifvande personers smicker, samt min i följd deraf alltför kärblefna spegel — redan höll på att taga alla mina dråpliga anlag i anspråk; ty jag fann alltför väl, att den omisskänneliga likhet man sade mig äga med min gudasköna mor, alldeles icke lände mig till nackdel. Men, o! huru lyckligt, huru sannt öfvertygade hon mig ej genom den dageliga erfarenheten, ja, genom den minsta blommas förvandling, om förgängligheten af den så obetydliga, hjertat alldrig lyckliggörande förmån: — fägringen. Äfven i anseende till min bror, var jag den mest lyckliga syster; ty icke ens den strängaste blick af min far, förmådde afhålla honom att på hans lilla Thilda, minutligen slösa ömhet och välmening; allt hvad hans stjuffars ovanliga gifmildhet hopade på honom, så väl penningar, som bon-bon, etc., användes oinskränkt på mig, och var det verkeligen ofta, endast med vilkor att med mig få dela det goda, han af min far emottog hvarjehanda dylika håfvor. Men, nu kommer den tidpunkt, hvilken för mig arma oerfarna varelse utgjorde en ibland de mest olyckliga i mitt lif; — jag förlorade min mor! Med hvilken gräselig smärta lågo icke vi, jag och min älskade Ralph. på knä inför den döende modren, hvilken för evigt, för evigt nu, blef oss beröfvad, för att här, af henne för sista gången emottaga den så ofta gemensamt undfångna välsignelsen. Med hvilken obeskriflig, sorglig, men tillika salig blick, betraktade icke den, om sin bortgång förvissade, sin dyre förstfödde, hvilken vid sina sjutton år, manligt uttalade löftet att för den öfvergifna systern blifva ett troget stöd och försvar, men ack! hvilket löfte han endast medelst den goda viljan förmådde uppfylla. Min fars första företag, efter min mors bortgång, var att till sin broder, hvilken jemte sin famille bebodde en skön egendom, afsända mig. Afven den käre brödren, ifrån hvilken skiljsmässan i min öfvergifna belägenhet var gruflig, blef vid samma tid engagerad vid et ——skt regemente, och jag således utsedd att på en gång beröfvas allt hvad för mitt hjerta utgjort sällhet och fröjd.

I detta, min Onkels hus blef jag likvisst emottagen med den största hjertlighet, och var jag lycklig nog att inom kort förvärfva mig såväl mina trenne leksyskons, som Oncles och Tantes tillgifvenhet.

Jag skulle nu tillsammans med de förstnämnde, en flicka vid mina år, samt en elfva- och en fjortonårig gosse, för en ung informator i huset, njuta en vetenskaplig undervisning, hvarföre under omsorgsfull iakttagelse våra timmar af den nogräknade husfadren nu ganska sorgfälligt indeltes. O! huru gärna, huru gärna hastade icke jag, hvarje gång min läsetimme inföll, att i den trefliga skolkammarn af den vänlige läraren emottaga den undervisning, i hvars sätt att på sina åhörare öfverflytta och meddela lärdomar, i hvars hela anda så mycken likhet med den min saknade begråtna moder så lyckligt ägt — nu låg. Mitt tolf-åtiga sinne kunde verkeligen icke njuta en högre fröjd, än den, att dageligen få åhöra och uppfatta de allvarliga och religiösa lärdomar den unge Herr Sommer oss barn så mildt sökte meddela. På dylikt sätt förgingo trenne lugna år, hvarunder minnet af min älskade mor, på sätt, nämnt är, upplifvadt, ännu icke en enda dag svikit hennes qvarlemnade dotter, då ett oförmodadt besök af min far, helt plötsligt kom att sätta alla, mitt hjertas fibrer i rörelse, han förkunnade mig nemligen, efter några timmars vistande i huset, att till följande dag finnas beredd att åter hemfölja honom. Gud! jag vill ej söka beskrifva den smärta dessa oväntade ord förorsakade mig; jag kände vid deras uttalande, ett ögonblickligt ondt, för hvilket jag ej skulle finna ord; hela min blod rusade i svallande vågor fram till en enda punkt i mitt hjerta, hvilket jag tyckte i ett nu skulle börda förgås. Med svigtande steg uppsökte jag mitt rum, der jag ändteligen föll i en förtviflansfull gråt. Hvad som egenteligen föregick inom min själ, kunde jag väl ej, under den smärtsamma stunden, för mig sjelf göra redo, men att vid den plågsamma tanken på skilsmässan ifrån detta mitt nya hem, Sommers bild först och sist inblandade sig, var något, hvilket jag icke kunde dölja för mig sjelf. — Så, hade jag, öfverlemnad åt en gränslös smärta, i tårar tillbragt ungefär en qvart timme, då min hulda leksyster, den femton-åriga Amalia, muntert inhoppade. Hon kände icke den bittra anledningen till min smärta, den jag dock nu i få ord meddelade henne. Storgråtande föll hon mig härvid om halsen, bedyrade det hon omöjligt kunde lefva utan mig, emedan hon så helt och hållet vant sig att anse mig såsom en den käraste syster, besvor mig att icke öfvergifva sig, låfvande att på sina knän bedja sin Onkel om tillåtelse för mig, att ännu, helst ett år få qvarblifva hos henne, samt ilade efter detta hennes unga känsliga hjertas så naturliga utbrott, att hos sin mor, genom böner och smekningar, om möjligt utverka mitt förlängda qvarstadnande i hennes föräldrars hus. Hon hade knapt efter sig tillslutat dörren, förrän jag plötsligt såg densamma åter upplåtas, samt Sommer, med en bok i handen, blek och förvirrad inträda. Ännu alldrig hade hans fot beträdt detta rum. Min häpnad att just i denna minut finna honom begagna ett dylikt tilltag, blef verkeligen stor. Jag hann likvist knappt tillsända honom en förgråten frågande blick, ty efter att med snabbhet hafva öfverlemnat mig boken, hastade han åter bort, genom den halföppnade dörren. En liten papperslapp var det första som vid bokens öppnande föll mig i ögonen; med hämmad andedrägt och klappande hjerta läste jag derå följande, som det syntes i hast tecknade ord: "Mathilda! vill och vågar ni väl i afton, på ett enda ögnablick besöka den lilla grottan invid klippstranden, der den fordne, tillgifne Läraren, endast med några få ord vill uppehålla Er." Handen hvilken qvarhöll billetten, darrade häftigt; ännu en gång omläste jag dessa rader, tvekande att våga efterkomma den deruti yttrade önskan. Huru kär hvarje Sommers önskan för mig blifvit, sade mig nogsamt mitt hjerta, hvilket, om det kunnat, jagadt af viljan, genast ilat att uppfylla hans åstundan; likvisst afhöll mig nu fruktan att möjligen af min far, eller den öfriga omgifningen kunna öfverraskas, ifrån detta vågsamma steg. Knappt hade jag hunnit gömma billetten, förän Amalia med tårfulla ögon åter inträdde; hennes bemödanden att hos min Far, i afseende å sine önskningar vinna något, hade fullkomligt misslyckats; han tycktes fast besluten att följande dag jemte mig afresa. Den kort derefter inträffade soupéen förgick under otrefnad. Ingen enda af sällskapet syntes stämd till munterhet; min far med sitt ständigt otåliga humeur, var ingalunda bland dem, som lifvade, eller förlängde en conversation; min Oncle, som till en dylik dock gjorde ett och annat fruktlöst utkast, åt dessemellan med sin vanliga goda appetite, samt kastade då och då undan sina tjocka buskiga ögonbryn, en förstulen blick på sin bror, hvilken med gaffeln på talriksbrädden afmätt knäpte takt till en af sina favoritmarscher. — Min Tante, på hvars hjerta den afgudade Amalias tårar fallit, tunga som qvaderstenar, förblef sluten, ombjöd för artighets skuld någongång sin svåger af en eller annan rätt, hvilken syntes henne serdeles lyckad, samt formade deremellan oupphörligt den fina damastservietten i sina välkända regelmässiga veck. Sommer strök ovanligt ofta svetten ifrån den höga pannan, undan det sköna mörklockiga håret, samt stirrade för öfrigt blott ned i den sirliga talriken. Gossarne sutto af lutter aktning för den ovänlige gästen, raka som tända ljus, samt Amalia och jag tänkte i närvarande omständigheter sannerligen minst på mat eller dryck. — Efter denna ängsliga timme sades änteligen: god natt, och man åtskildes. Af den flygtiga blick Sommer härunder sände mig, fann jag tydligt hans hopp, att nu se sin önskan uppfylld, men, huru verkställa något dylikt? Jag rigtade just mina långsamma steg åt mitt rum, då oförmodadt den sorgsna Amalia proponerade mig att ännu för sista gången tillsammans med henne besöka våra samfäldta favoritplatser. En liflig aning att möjligen härunder sammanträffa med Sommer, for som en blixt genom min själ, och, i ögnablicket derpå, vandrade under tystnad, den hulda Amalia och jag, hand i hand fram åt de rika trädgårdsalléerna. Efter att i en herrlig aftonsvalka hafva promenerat vid pass en timme, föreslog Amalia en liten hvila uppå en skön klippbrant, hvilken platts i synnerhet var blefven henne kär. Man kunde neppeligen njuta en skönare anblick än den, det lugna, vida hafvet, omgifvet af berg och skog, härifrån erbjöd. Här nedsatte vi oss med tårfulla blickar, rigtade långt ut öfver de i fjerran försvinnande hafsböljorne. — Huru häftigt klappade icke mitt hjerta; högst fyra à fem stenkast skiljde mig härifrån den lilla grotta, der jag visste mig otåligt väntad af Sommer, och med ett plötsligt utrop af: "vänta mig här bästa Amalia, blott på ett ögnablick vill jag besöka grottan;" bortilade jag redan med bevingade steg. Med hvilken underbar känsla inträdde jag icke i den tysta hyddan, der den fordom så lugna Sommer, nu med förstörd blick genast mötte mig. "O! min fröken, dyraste Mathilda", uttalade han med staplande röst, "tiden är dyr, blott ett enda ögnablick har jag lofvat uppehålla er och hinner såleds icke med ord uttala den tacksamhet mitt hjerta känner för er outsägliga godhet att för misstankar här hafva velat blottställa er person; jag vill derföre genast skrida till afhandlandet af det ämne, som, sedan några få timmar, så smärtsamt sysselsatt alla mina tankar. Ni skall lemna oss Mathilda; så har er vän, den goda Amalia sagt mig, ni skall plötsligt och alldeles oförberedt lemna de personer, hvilka blott i er närvaro finna glädjen, hvilka er huldhet, er vänlighet omstrålat med outsäglig fröjd; o! dyra varelse, i hvars närhet jag i åratal varit lycklig nog att få andas, i hvars unga själ jag af en högre försyn blef utsedd att fortplanta himmelens renhet, ni skall då öfvergifva honom, honom i hvars bröst ni himmelska engel, tändt, icke den hastigt uppblossande passionens, nej, den lugna evigt lofvande, evigt fortfarande kärlekens osläckeliga eld; o! ni vet, ännu icke har det obetydligaste ord förrådt er mina känslor, ty, att i ert unga bröst störa den välgörande friden, dertill har jag härtills ej haft hjerta; men nu, nu då ni så hårdt, så oförtänkt ryckes ifrån dens bröst, hvilken tillika med dagen, hvars ljus han röner med lifvet, hvars vällust han njuter, vant sig att hugnas af edra blickar, af er hulda omgifning, nu frågar han er, icke öfvertalande, men öppet och utur sitt hjertas djup: kan ni älska med den varm i eviga kärlekens eld, såsom han gör det, älska den fattige, obetydlige Sommer, hvars högsta mål skall blifva, egandet af eder ömt tillbedda Mathilda; för hvars framtida sällhet han i hvarje ögnablick vill vaka, åt hvilken han i svett och möda vill egna sina dagar, sitt lif; Ni känner mig, nu svara, o! svara, dyra, evigt älskade Mathilda." — Mitt svar. — "O!" — jag sjönk mållös i hans vidt utbredda armar. — "Huru lycklig gör du ej din Carl", hviskade han, och tryckte mig än fastare intill sig. — "O! lofvar du att alldrig bryta den ed, detta oskyldiga famntag mig svurit? lofvar du att evigt, när och iferran älska mig lika ömt, lika beständigt? lofvar du att intet förhållande, ingen frestelse, intet jordiskt tvång, skall afvända din kärlek, ditt hjerta ifrån mig? säg lofvar du att evigheten, den oföränderliga, skall möta din själ, mot mig lika trogen, lika kärleksvarm som detta saliga nu?" — O Gud! huru underbart upplöste sig uti en enda tydlig känsla, alla de otaliga, hvilka hitintills oförstådda vexlat om i mitt bröst; himmel och jord, allt försvan för min blick, och nästan utan all känsla tillät jag den af mig — jag kände det nu — outsägligt älskade, att med ömma kyssar ifrån mina läppar borthemta löftet om evig tro. Sagta upplöste sig hans, mig fast omslutande armar: "gå, du måste nu gä", — framstammade han änteligen med salig blick, och — i minuten derpå mätte mina vacklande steg den slippriga gångstigen emellan grottan och klippan, der den vänskapsfulla englagoda Amalia ännu satt väntande på spetsen af dess höga brant. — Då jag tidigare än vanligt följande morgon uppvaknade, stod ett bud, afsändt ifrån min far, framför min säng, genom hvilket han lät tillsäga mig, att genast infinna mig hos honom. "Jag har låtit kalla dig", yttrade han, då jag inträdde, "för att låta dig veta, det jag, i anseende till din tilltänkta afresa, funnit för godt ändra mina planer. Du må ännu här qvarstadna ett år, under hvilken tid jag hoppas du skall aflägga den dig illa klädande barnslighet, som du under min vistelse här, i alltför hög grad yttrat; ett helt år till de femton, skall väl bringa alla dåraktiga och narraktiga infall till tystnad; se så, — du får gå." — Kan jag beskrifva min glädje öfver detta oväntade återkallande af min dom? Nej, den var så omåttlig att verkeligen inga ord kunna tolka dess höjd. Jag hastade nu i fullt språng att hos min älskade Amalia förkunna min lycka; äfven hennes fröjd härvid var högre än jag kunnat föreställa mig, hand i hand flögo vi att än vidare hos min Tante omförmäla, det så lyckligt förändrade beslutet; öfverallt spordes glädje; det var i synnerhet Amalia och mig omöjligt att dölja dess innerlighet; jag fruktade endast att under de få timmar min far ännu befann sig inom huset, genom mina obetänksamma glädjesprång förjaga hans möjligen iråkade bättre humeur, men fann dock honom till min lycka, vid sin ännu om förmiddagen inträffade affärd, vid ett temmeligen trefligt lynne. — O! detta följande år, hvilken sällhet, hvilken outsäglig sällhet medbragte icke det för mig; endast den, som af ett dagligt umgänge med sitt hjertas älskade, runt den rena kärlekens ljufhet, kan göra sig begrepp om, huru lycklig jag nu var. — Ingen anade våra hjertans tysta förbund, ty ett hjertligt umgänge med husets gemensamma gunstling, den allmänt älskade Sommer, hade ifrån första stunden af mitt inträde hos min Oncle, ägt rum. Ingen misstänkte således att i de ungas bröst en ömmare känsla än den stilla vänskapens, funnit tillträde. Men ack! ett år, — huru snabbt bortilar det icke under vänskapens och kärlekens drömmar; — ju närmare tiden led till mitt bestämda aflägsnande ifrån detta sällhetens hemvist, desto oroligare slog mitt hjerta. Min älskade själssyster, den vänfasta Amalia, den enda för hvilken jag dock på sednare tider ej hade hjerta att dölja min hemlighet, blef äfven på samma år formeligen förlofvad med en sin cousin, hvilken omständighet föranledt cousinens oftare vistande i huset. Detta partie var alldeles enligt hennes eget val, och skulle äfven, efter allt utseende bereda hennes framtida lycka. Men, jag återgår till mig sjelf och min smärta, att genom min fars ankomst se hela min fröjd kullstörtad; att mitt öde denna gång var oföränderligt uttaladt, behöfde jag ej betvifla, huru ljufva voro derföre icke de ostörda ögonblick lyckan, att få vara tillsammans med min trofasta Amalia, under de tvenne flygtiga dagar min far uppehöll sig hos oss unnade mig. O! huru outplånliga stå de icke ännu alla med friska drag tecknade i min själ. Mit lifligaste hopp blef nu ett snart återseende af honom, hvilken jag visste äfven innan kort skulle lemna min Oncles hus, för att, med för framtiden ljusare utsigter beträda en ny bana. Men huru hastigt försvann ej uti ett enda ögonblick min fröjd, då min far under middagsmåltiden, den sista dagen af sitt vistande hos min Onkel, i anledning af Amalias omordade partie, oförmodadt yttrade: "Ja, det var dugligt, det var raskt, det säger äfven jag, ingen annan än en krigsman, må någonsin värfva om min dotter, ty vid Gud! ingen ann än en sådan skall dock erhålla hennes hand; stympare, eländige stympare äro alla öfrige, vare sig pennfäktare, bokvurmer eller landtkrabbor", och härpå tömde han i ett drag sitt fyllda glas. "Hm, hm", puttrade min Onkel småsnäsigt, "ära vare i alla tider vårt stånd, men icke få vi dock så helt och hållet skamfila våra civila medbröder, ibland dem gifvas ju…" — "Krukor, eländige krukor", skrek nu min far uppbragt, "vid alla dj—r", och härvid knöt han handen i bordet, så tallriken framför honom dansade, "hvad som är sagt är sagt, en militaire och ingen annan skall, så sannt Gud mig hjelpe till kropp, lif och själ, få äran blifva min måg!" En likblekhet hade vid dessa hans ord plötsligt, likt en störtsky, öfverdragit min Carls vänliga anlete, han klagade nu öfver en häftigt påkommen näsblod, samt lemnade i ögonblicket rummet. Min ångest var gränslös, och likväl nödgades jag härunder med lugn blick afbida måltidstimmens slut. De timmar som härpå följde voro de mest pinsamma jag i min lefnad sett försvinna, ty min far önskade nu att jag, tillsammans med Amalia, skulle låta honom höra några stycken, dem han i en framliggande notbok funnit och igenkänt. Jag spelade och sjöng nu, så att till slut hela rummet för mina förvirrade blickar omdansade, men ändteligen steg min far upp, och jag blef således lyckligt befriad ifrån min olidligt plågsamma sysselsättning. — En ljuf tåreflod lindrade vid uppkomsten till mitt rum, mina brusande, så länge i bojor slutne känslor; alldrig, alldrig skall jag glömma den salighet jag erfor derutinnan, att med tårar, så varmt utgjutne för den älskade, kunna lätta mitt hjerta. Oemotståndligt drefs jag nu, att än ett enda ögnablick, det sista, kanske för eviga tider, besöka den sköna, täta, af mig så välkända parken, i hvars rika doftande skugga jag upplefvat så många lyckliga timmar, — men, huru beskrifva mitt hjertas glädje, att efter några stegs tillryggaläggande, varseblifva Sommer, hvilken, med smärtan målad i sina sköna drag, satt blek och dyster, kinden lutad mot den häftigt darrande handen. — Med ilande steg flög jag att här för sista gången slutas i hans för mig vidt utbredda armar; våra läppar förmådde icke öppna sig till uttalande af ord, — stumma, fullkomligt stumma, lågo vi några ögnablick tätt slutne till hvarandras bröst; o Gud! hade jag i denna saliga minut fått utandas mitt hjertas sista suck, huru överlycklig hade icke min själ för evigt flygtat bort, till ett bättre, ljusare hem; men nej, jag var bestämd att erfara pröfningar, ännu hårdare än dem, hvilka genom förlusten af en öm mor, genom evig försakelse af en faders kärlek, redan träffat mitt unga sinne. — Men, jag vill dock ej söka beskrifva den smärta som ovillkorligen bemägtigade sig mig, i den moment jag skulle slitas ifrån den af mig så varmt älskade kretsen, i hvars omgifning jag, ehuru egenteligen främling, öfverhopats med den ömmaste föräldra- och syskonkärlek; under fullkomlig vanmakt upplyftades jag, efter det smärtsammaste afsked ifrån alla dessa, i vagnen invid min far, der jag ostörd i ett hörn fick bortgråta min afton.

Huru annorlunda än hos min Onkel tillgick icke nu uti min fars hus; kammartjenare, kuskar och betjenter svärmade om hvarann, och tycktes genom sin extra putsning och makalösa, minutliga deciplin, antyda något Hoflikt. Äfven för min räkning anskaffades tvenne kammarjungfrur, de enda i hela huset, hvilka, undantagandes mig, samt en gammal ondsint madame, den der hade uppsigten öfver linkläderne, utgjorde qvinliga väsen, ty kokning, städning, servering, uppassning, allt bestyrdes endast genom karlar. — Äfven hvad elegance i meublering etc, vidkom, var luxen vida ögonskenligare, än då min mor ännu lefde; alla de då ganska propra husgeråds-effecterne voro nu utbytte mot nya, ypperliga och dyrbara, äfven som dylika ännu dageligen anskaffades i allt större mängd. Min far tycktes verkeligen alldrig blifva mätt på slikt öfverflöd.

Mina dagar forgingo under temmelig enformighet; förmiddagarne tillbragtes vanligtvis under fullkomlig ensamhet, intill kl. 3, då jag i min merendels alltid tyste och slutne faders sällskap, fick intaga min middag. Aftnarne ifrån 6 till 10, användes att emottaga eller göra besök, hvilka sistnämnde dock sällan inträffade, af orsak att min far högst ogärna lemnade sitt hus, men väl dageligen derstädes inbjöd personer af förnämsta qualité. — Att denna bestädiga hemmavaro alldeles öfverensstämde med min nuvarande böjelse, blef tydligt; jag omlefde nu under sorgsen ensamhet många lyckliga stunder, dem jag under vistelsen hos min Onkel, med outsäglig tillfredsställelse njutit. Minnet af dessa tider var den dyrbaraste af alla mina besittningar, det enda som vakande och drömmande utgjorde min glädje; äfven ett och annat ifrån Amalia stundom ankommet bref, kom härunder att lifligt hugna mitt sinne, jag kände vid hvarje sådants ankomst den obeskrifligaste fröjd, emedan jag, för det första oändeligen ömt älskade denna ljufva systerliga vän, och för det andra, emedan ett dylikt på så mångfalldigt sätt lät mig påminnas den lyckligaste, och sällaste tid i hela min lefnad.

Ett år hade sålunda förgått, — jag hade härunder, i anseende till svårigheten att icke upptäckas, blott en enda gång, genom min hulda Amalia, njutit sällheten af ett långt brefs ankomst ifrån Sommer, deri han, i de mest lefvande och själfulla ord, för mig upprepade sina känslor och tankar, förvissade mig om den rena kärlek, hvilken i hans bröst, först med döden kunde upphöra; påminde mig om tusende lyckliga tillsammans tillbragte stunder; besvor mig, att bevara min honom en gång lemnade tro, samt underrättade mig sluteligen derom, att han, i anledning af min fars nog hårdt yttrade beslut, — att endast åt en militair lemna sitt barn, — redan sedan ett halft år — ingått i militairtjenst, på hvilken bana han nu medelst ådagaläggande af drift och ihärdighet hoppades erhålla sina förmäns välvilja, och sluteligen blifva i tillfälle vinna sitt hjertas högsta mål, — min hand. — Gud! hur upprörde mig icke detta uppoffrande af egna kärare åsigter; han hade nemligen alldrig ägt tycke för Militairlifvet, detta hade jag tusende gånger hört honom yttra; det var således helt och hållet af kärlek till mig, som han öfvergifvit den civila bana, i och för hvilkens skickliga beträdande, han i åratal användt så mycken själsansträngning. Med den innerligaste känsla af ömhet erfor jag allt detta, mitt hjerta slöt sig till den älskade, om möjligt i ännu högre grad än tillförene; det lifvande hoppet, att en gång, välsignad af min far, med Sommer kunna knyta ett oupplösligt band, fick nu ett bestämt insteg i mitt bröst; lifvet, — det på sednare tider för min blick så dystra, så hemska, antog nu en ljus, himmelsklar färg; med ett ord, jag började åter lefva afvundsvärda dagar. — Under dylika sällhetsdrömmar hade jag änteligen fyllt mina sjutton år; — nu inkallade mig en dag min far till sig, gaf mig med en vink tecken, att närma mig den plats, der han på soffan halflåg, samt bad mig sluteligen att, sittande på en stol, afhöra hans meddelanden. "Du har nu" — började han med likgiltig ton, "uppnått den ålder, då en flicka vanligtvis börjar tänka på ändamålet med sin existence; om äfven hos dig denna naturliga känsla yppats, känner jag ej. — Jag vill derföre nu i korthet meddela dig en sak, deri jag hoppas du med tillförsigt till mitt faderliga välförstånd, utan motsägelse skall finna dig; — Öfverste T., en behållen duglig karl, har för icke längesedan hos mig anhållit om din hand, han hade väl det löjliga infall, att äfven af din egen mun önska höra ditt vanliga samtycke, hvilken omväg jag likvisst fann alldeles onödig, hvarföre jag, å dina vägnar redan lemnat honom det oåterkalleliga Ja, som jag nu önskar och befaller, att du ännu i denna afton sjelf för honom skall uttala. Han är" — tillade min far, efter en paus, "hvad du väl sjelf vet, icke mera ung, men hans reelité så mycket pålitligare; och skall säkert hans frikostighet, förenad med ett godt bemötande, ersätta dig de 50 år han som man äger mer än du. — Nu nog — du känner min vilja."

"Min far! min far!" framstammade jag i gränslös ångest, "för Guds skuld, afkunna icke så grymt min dom; hör mina böner, se till min förtviflan, jag kan, — nej, jag kan omöjligt hörsamma denna alltför hårda begäran; mitt hjerta är sedan länge ej mera fritt; jag kan såleds icke medgifva Öfverste T. det samtycke ni, utan att lyssna till detta hjertas röst, så grymt, så omenskligt lemnat honom. Återtag, o! jag ber er min egen, min gode far, jag bönfaller, för Guds skuld, återtag…" — "Hvad, — du vågar, du ussla", dundrade min far med gräselig röst, och ögonen rullade vildt i sina gropar, "du vågar verkeligen med ett enda ord motsätta dig min önskan, du eländiga afföda, hvilken ifrån din födelsetimme varit mig en helfvetets pina, och du, du skulle verkeligen våga att annorlunda än med djup hörsamhet för min befallning emottaga din, af mig utsedde fästman? — ditt hjerta… — O! du häderska af all barnslig lydnad; så vare då du af mig, din egen far, förbannad i tid och evighet; måtte under samvetsagg, och ofrid, du irra kring, en varnagel för alla dom, hvilka under trotts, och sjelfmyndighet, glömma sina skyldigheter mot föräldrar. — Nå väl, är du nu nöjd?"

Jag hade under en häftigt gripande yrsel, vanmägtig nedfallit på mina knän; mitt hjerta stod orörligt. Kallsvetten lopp liksom i vågor öfver panna och hals; jag förblef under flere minuter fullkomligt oveten om hvad som föregått. — Min närvaro i min fars rum, samt åsynen af hans gråbleka, gräseligt förvridna ansigtsmuskler, påminte mig sluteligen om den grufveliga sanningen; jag släpade mig nu, under den outsägligaste ångest fram till hans knän; omfattande dem med ursinnig kraft, framprässade jag med brinnande läppar och den högsta ansträngning: "min far, jag vill, o jag vill efterkomma…." — "Ha! du vill nu, din ussling, du vill nu, efterkomma min önskan, icke derföre att din barnsliga pligt, eller tillgifvenhet uppfordrat dig dertill, men emedan du fruktar förbannelsen af mina läppar; vanartiga vanvetting, hon drabbe derföre din hela varelse, ända till det ögnablick du med glädjetydande blick, inför T. aflagt ditt tacksamma antagande af hans anbud. — Nu gå, jag fördrager derförut icke din anblick."

Himmel! hvilka helfvetiska qval utstod icke mitt arma hjerta, timmarne efter dessa fasansfulla ögnablick; jag tänkte på intet annat, än att snart se den för visiter utsatte timmen — infalla, hvilken änteligen skulle lösa den tungt tryckande förbannelsen från min lidande varelse; jag tänkte icke en minut på Sommer; min far, min omensklige far, var den enda, hvilken, i förskräckelig skepnad oafvikligen framstod för min själ. — Änteligen utpekade den sekellångsamt skridande visarn på 6; och kort derefter stadnade Öfverste T——s vagn framför vår port. — Ett himmelens budskap hade alldrig kunnat vara mig kärkomnare; med blossande kinder och flygande gång hastade jag genom den långa rad af praktrum, hvilka skiljde mig från förmaket, der Öfversten redan jemte min far stod inbegripen i något samtal. Jag inträdde nu, och gick med ilande steg fram till den utsedde fästmannen: "med tacksamhet för Herr Öfverstens hedrande anbud har jag nu, enligt Herr Öfverstens egen önskan, äran uttala mitt hjertliga antagande af" … mera förmådde jag ej, mina läppar vredo sig convulsiviskt, det svindlade för min blick, och den vördnadsvärde Öfversten, hvilken i den outtalade meningen troligen endast såg den jungfruliga timiditén, slöt mig under utrop: "O! du täcka, söta, englalika flicka", just i rättan tid i sina darrande vidt öppnade armar.

Förlofningen försiggick helt och hållet utan vittnen; om trenne månader skulle jag vid Öfversten smidas med ägtenskapliga band. — Mina känslor vid allt detta kunna lättare tänkas, än beskrifvas; min fars alldrig förr visade vänlighet var dock den ljusstråle, hvilken uppehöll mitt ofta svigtande mod. — Huru belåten skulle icke en fri qvinna, med ett par dussin år mer på nacken, i mitt ställe kunnat vara, ty Öfverste T. var en den mest agtningsvärda och rättskaffens man, man kunde tänka. Öfverseende ömsinthet, och tålmodighet, voro egenskaper, hvilka hos den hedervärde gubben stundeligen framlyste; äfven den vid dylika åldrar så vanliga snikenhet på jordiska fördelar, afskydde han som synden, icke allenast hans närmsta, men äfven fremmande personer, hvilka hos honom anklagade sin nöd, gingo alldrig ohulpne ifrån den menniskoälskande mannen.

Endast en månad återstod nu för min frihet. Min far ämnade just börja föranstalta om lysning och brudutstyrsel, till hvilket sednare den frikostige brudgummen bestämdt velat göra ett verksamt bidrag, då en dödande slagfluss, oförmodadt nedlade den gamle Öfversten på sjuksängen, der efter tvenne dygns lugnt kämpande, han för evigt insomnade.

Mitt unga sinne saknade i den bortgångne, den aktade vännen, men gladdes ovillkorligen åt sin nu återvundna frihet. Jag tyckte mig genom frivilligt försakande af all jordisk fröjd, hafva gjort min far det största offer han någonsin kunde fördra, och ansåg mig således härefter fullkomligt fri ifrån hvarje tvång å hans sida. Nu först hade jag åter mod att genom ett ömt bref till min älskade Carl delgifva honom mina utståndna qval, upplifvande med glad förtröstan honom så väl som mig sjelf, till nytt hopp, om slutelig framgång. — Men, hvem tyder min förskräckelse, då min far ett halft år derefter, dels med böner, dels med hot, åter påyrkar en förbindelse med en person, hvars löjlighet allena bordt afskräcka hvarje förnuftig far ifrån, till och med den aflägsnaste tanke om förening med sitt barn; Friherre Y., en man öfver femtio år, ful och halt, med ett högmod, och en besparingsanda utan like, men hvars enorma förmögenhet i min fars ögon mägtigt öfverskylde hvarje själens, eller kroppens bristfällighet, hade funnit för godt hugna mig med sin nådiga blick, och utseddes nu af min far till min ägta man. — "Hvad jag förbehåller", tillade min far, sedan han i vidlyftiga ord föreställt mig fördelarne af detta partie; "inga affecter, inga tragedier, du vet att jag äger makt, och kan med stränghet förfara, der goda ord ej hjelpa; vill du godvilligt foga dig i min önskan? eller…" — Hu! hans blickar förvildades åter, min inbillning försatte mig med fasa till den tid, då, för hans raseri, ingen gräns tycktes hafva funnits; med skälfvande läppar uttalade jag hörsamhet, — och, uppå min adertonde födelsedag firades med pomp och ståt, min förening med den rike Baron Y., den vämjeligaste varelse jag någonsin sett.

Detta allt hade så hastigt försiggått, att jag knapt redigt kunnat betänka mitt öde; icke en enda rad ifrån min hand, hade för min Carl delgifvit detsamma, han var och blef fullkomligt oveten om förändringen af våra lefnads-utsigter.

Det hus min far på hyra innehaft, var nu af Baron Y. för oss gemensamt inköpt, allt var sig derinom likt, endast den fria Mathilda gick der nu, bunden och dyster, förenad med en person, hvars alla åsigter voro ifrån hennes så vidt åtskiljde, som hennes arma hjerta var skiljt ifrån hans.

Efter ett långt tilländalupet år, hvarunder mitt enda hopp varit det sluteliga emottagandet af den ljufva älskade varelse jag bar i mitt sköte; satt jag en aftonstund, — min man och far voro utreste på en spel-soirée, — ensam och tankfull, invid den lilla säng der min tvenne veckor gamla son ljuft slumrade; mina tankar hvilade nu, som oftast, oaflåtligen hos honom, hvilken jag troligen alldrig mer skulle se; hvilken för mig gjort så mycket, och hvilken jag emot min vilja lönat så hårdt, så grymt; ymnigt flödade mina tårar vid den lifliga föreställningen, huru det kunnat vara, och huru allt nu var; då öppnades oförmodadt och med häftighet dörren till mitt rum, och o min Gud! Carl! min alldrig förglömda Carl! stod skön, och reslig i herrlig officers-uniform framför mina förvånade blickar. — I ett nu låg han för mina fötter. "Ändteligen, ändteligen min dyra, dyra Mathilda", utropade han med all kärlekens styrka, "är jag nu här, ser jag dig då åter; o! skall jag väl nu kunna hoppas att af din far vinna löfte om din hand, skall ej vår trogna karlek beveka, och medla hos honom för oss; jag är nu sedan ett halft år, Premier-Lieutenant, äger mina förmäns aktning, och sanna ynnest, och måste med alldrig hvilande ansträngning, dageligen göra mig förtjent om allt vidare befordran; din stränge far skall ej äga samvete att vägra mig min ljufvaste lycka", och nu slöt han mig med ursinnig ömhet i sina trofasta, älskande armar. — "Gud! Gud! det är för mycket", framsuckade jag med qväfd röst, "du vet då ej" … och nu upplyftade jag med darrande hand floret som betäckte den lille. — "Evige himmel! du är…" stammade han bleknande, och vacklade flere steg tillbaka. —- "Jag är, — ja! jag är, jag olyckliga! en annans maka; inför Gud din, endast och evigt din trogna, din samma, dig gränslöst älskande Mathilda, hvilken vid minnet af dig, i vården af sitt hulda barn, äger sin enda glädje; — men, för verlden, maka åt en femtio-årig, högmodig, girig, plågsam man, den der med stundelig otålighet vet förbittra mina sorgfulla dagar; men, o Gud! huru har då alldeles kunnat undgå dig underrättelsen om"… — "Du är då för mig förlorad", framsuckade han nu, liksom uppvaknad ifrån en tung svår dröm, "jag äger dig ej mer! o! Mathilda, är du verkeligen en annans? icke min; icke min, mer? — Är det du sjelf som afsagt dig mig, frivilligt, alldeles frivilligt?" — Jag fasade för brottet att som en annans maka, med ömhet slutas till en främmande mans bröst, men nu, nej, detta hemska, detta vanvettiga i hans både röst och ord, — jag ägde mer intet betänkande. "O! dyre Carl! min själs älskling;" uttalade jag med fast röst, och tryckte en varm kyss på hans bleka fugtiga panna, "frivilligt af hela min själ, älskade jag dig, endast dig; så gör jag, jag svär det vid Gud, och detta oskyldiga barn, så gör jag det ännu, och intill min sista suck; endast tvång, det grymmaste tvång har slitit mig ifrån den, hvilken mitt hjerta alldrig kan glömma; tror du mig Carl? eller skall äfven ditt misstroende fördystra mitt unga, högst olyckliga lif?" — Han hade åter sjunkit till mina fötter. "O! då är, och förblir du evigt min", hviskade han med svag röst, "om äfven hela detta långa lif skulle åtskilja oss; då, då, återfinna vi hvarann likväl en gång, deruppe, ett ömt, troget, älskande syskonpar, dem den heligaste kärlek änteligen en gång skall förena; och nu min hulda, min evigt älskade Mathilda, min dyra syster, nu farväl, ett långt, ett evigt farväl; alldrig beträde min fot detta land, der jag ägt, och beröfvats hvad jag skattat högre än mitt lif." — Han tryckte på den nyföddes panna en lätt välsignande kyss, slöt än en gång mig, med passionens hela häftighet till sitt högt klappande bröst, samt lemnade mig i detta lif — för evigt.

Huru grymt uppref icke denna omständighet de blödande såren i mitt hjerta; jag älskade, älskade med den mest hänförande makt, öfver all beskrifning; och bäfvade dock i hvarje ögnablick att för mig sjelf tillstå denna brottsliga svaghet. — Han hade, den olycklige, enligt med hvad jag af min kammarjungfru sedermera fick veta, på blotta efterfrågan om icke huset beboddes af Baron N., genast hastat trapporne uppföre och således, öfvertygad om äfven min dervaro, utan vidare omsvep ilat att upphinna mina rum.

Efter en tidrymd af fem evighetslånga år, erhöll jag händelsevis genom en min ungdomsvän Prostinnan K., hvilken för några år tillbaka åtföljt sin man till X, underrättelsen om Kapitain Sommers ditflyttning med sin unga fru; — genom förfrågningar fick jag kort derpå af samma hand veta, att han redan i tvenne år varit gift med en ganska älskvärd varelse; — att han var densamme jag ännu med lika oförminskad häftighet älskade, behöfde jag genom hvarjehanda inträffande omständigheter icke betvifla; jag gladde mig endast af allt hjerta, att han ändteligen funnit en varelse, med hvilken han, i en lycklig förening kunde glömma sina vidriga motgångar, och fägnade mig ännu så mycket mer, som jag hörde honom med sin älskade lefva ett sorgfritt, oberoende lif. Huru varmt välsignade icke jag den stund, som sedermera genom den lilla Mathildas födelse kom att förljufva den dyre fadrens dagar, o! hade jag blott genom en enda kärleksfull kyss på hennes späda kind, fått återgälda den välsignelse han en gång så varmt öfver min lilla Gustaf uttalade.

Redan tredje året af mitt ägtenskap hade min far dödligt insjuknat; han hade ofta under dessa år, vid erfarandet af den alldeles oerhörda niskhet, och misstänksamhet min man vis à vis användandet af penninge-medel, visat, genom halfuttalade ord, yttrat sitt missnöje deröfver, ja, till och med någongång på ett fint sätt låtit den mägtige Baronen förstå, huru opassande ett dylikt förfarande i hans omständigheter var. Alla sådana föreställningar voro, och förblefvo likväl fruktlösa. — Vid sin dödssäng kallade nu mig min far till sig, erkände med rörande ord sin emot mig ständigt visade hårdhet, den han, om icke förr, åtminstone nu, sade sig bittert ångra, nedkallade öfver mig, sitt genom honom olyckligt vordne barn, den högstes välsignelser, samt afsomnade sluteligen under häftiga plågor i mina dotterliga armar. — Att efter honom hyckla en saknad, den jag icke kände, vore mer än usselt; jag hade af fullaste hjerta gifvit honom den tillgift han så lifligt önskat, och ansåg nu som min största lycka att åt glömskan kunna lemna alla dessa försvunna osälla år. — Ännu i fem derefter följande, utstod jag vid min omilda makes sida svåra tryckande dagar. Gud den högste fann likväl, efter ett åttaårigt, olyckligt ägtenskap, måttet fyldt; Baron Y. afsomnade efter några få dagars sjukdom, efterlemnande mig samt sin ende son, en snart sagt omätlig förmögenhet.

Hade min lycka som hustru varit ingen, var den deremot som mor, afundsvärd; — en engel i mennisko-skepnad sväfvade nu invid min sida, och förljufvade genom sin mildhet, känslighet, samt ljusa fattningsgåfva, i högsta måtto mina dagar. — Med beklämt hjerta emotsåg jag väl den tid hvilken i och för hans studier ovilkorligen skulle aflägsna honom ifrån det stilla hemmet, men skattade också så mycket mer de år jag ännu i synlig måtto fick hylla honom vid mitt moderliga bröst. Min alltid lika älskvärde broder, hade ett år efter mitt gifte, förenat sig med en vacker, men till sin själs-uppfostran temmeligen vårdslösad varelse, hvilken för verldens glans och gunst, ofta glömde sina ädlare åligganden; den hulde fädrens bemödanden att på en mera vinningsrik punkt rigta sina trenne späda älsklingars begrepp, syntes nästan fåfänge, i synnerhet hvad hans båda flickor angingo; modrens verldsliga åsigter hade redan hos dem gjort alltför betydliga framsteg. — Den äldsta af dessa, den nuvarande Majorskan Pygmeus, var endast tio år, då fadren genom den oskonsamma döden bortrycktes utur deras krets. — Jag begret med blödande hjerta i honom, den ädlaste vän, den kärleksfullaste bror, himmelen någonsin mig kunnat förunna.

Äfven den ljufva Amalia bortkallades af en högre Försyn vid knappa 23 års ålder, förutgången af sitt enda barn, en älskvärd och hoppfull son.— Jag ägde således icke heller länge trösten af hennes ofta hugnande tillvaro: — Hon begråtes ännu ömt och troget af den sörjande mannen, hvilken under ett, ehuru alltför kort ägtenskap, dock lyckligt nog blef i tillfälle uppfatta hennes hjertas ovanligt älskvärda egenskaper.

Ännu min Mathilda, vill jag meddela dig, hvilken ensamt denna lilla skrift är egnad, mitt under härpå följande tid varmt hysta hopp, och mina önskningar. — Jag ägde nemligen ingen lifligare tanke, än att en gång, i händelse den högste unnade eder hvardera lifstid, förena dig med min dyre Gustaf, och hade jag så helt och hållet införlifvat mig med denna idée, så jag med verkelig svårighet skulle sett det misslyckadt. — Tänk dig således min grämelse att genom Prostinnan K., af hvilken jag tid efter annan erhöll underrättelser om din famille, höra dig, ehuru alltför ung, redan oförmodadt fästmö. — Jag trodde mig nu häri se Guds finger, och upphörde en lång tid med alla förfrågningar rörande dig, eller dina föräldrar, samt företog, för att skingra den bedröfvelse denna oförberedda omständighet förorsakade mig, såsom ock för stadgandet af min i långliga tider högst vacklande hälsa, i sällskap med min son, en utländsk resa, hvilken varade i närmare tvenne års tid.

Med föga återvundna krafter återvände jag nu till mitt hemland; men — Gud, hvilka underrättelser mötte mig här: — din mor var död, troligen af sorg öfver eder plötsligt förstörda egendom, hvars förlust tvungit henne att för förvärfvandet af det behöfliga, öfver förmåga anstränga både hälsa och krafter; din far, den af mig evigt saknade, hade ett halft år derpå följt henne; och du! irrade ensam, fader- och moderlös, öfvergifven af kärleken, hvilken i dig, den rika arftagerskan efter dina föräldrar, nu synbart endast hyllat guldet; — du, var nu ett lidande offer för beroendet och nöden. — Himmel! hvilken hjertskärande smärta erfor jag icke härvid; min lifliga önskan blef sedermera att som din ömma mor, få emottaga dig i mina öppna armar; — du vet huru det lyckats mig; Prostinnan K. var härvid min verksamma medhjelperska. Med otålighet räknade jag dagarne, ja, till och med timmarne, intill din ankomst; o! huru saligt belönad blef jag ej genom den dotterliga kärlek du så huldt egnat din tacksamma vän.

Huru mycket Baron C. dig gjorda anbud förskräckte mig, kan du af mitt åter upplifvade hopp, om en förening emellan dig och min Gustaf, lätt sluta till; ödet skulle likväl här få styra, så blef mitt oåterkalleliga beslut; deraf kommo mina i detta hänseende alfvarliga föreställningar; deraf de moderliga råd du utur mitt bref kunde inhemta. — Mitt hjerta klappade af outsäglig fröjd, vid det beslut du, följande endast ditt eget hjertas röst, så ståndaktigt för mig uttalade.— Ännu förestod så väl för dig, som mig sjelf, den pröfning, för hvilken lyckan gynnade mig att på det oförmodadt erhållna ——krona utställa oss alla. — Äfven Gustaf, min dyre Gustaf, skulle härvid bedragas, det förblef en nödvändighet, på det edra hjertan frivilligt, och utan förbehåll skulle finna hvarann; han trodde dig, enligt mina ord, bestämt förlofvad i S. — Med en glädje, den jag knapt kunde dölja, upptäckte jag nu den kärlek, hvilken, lik en häftig eld uppblossade i edra hjertan; den slog rötter, allt djupare och djupare, ju mera jag syntes er blind och oveten af dessa edra känslor; och — o Gud! jag kände mig under allt detta, den lyckligaste mor under solen. — Men nu, — nu kom det hårdaste af alla prof; du skulle med lågande hjerta, med ömt besvarad kärlek uppoffra dig, för din välgörerska; — mitt hjerta led härunder, outsägligt, ja, verkeligen outsägligt; men, att se dig likt ett luttradt rent guld, genomgå frestelsen, att med försakelse af din högsta jordiska lycka, se dig för din pligt afstå din kärlek, — o! det var något jag under salig njutning eftersträfvade. Att din själ, oaktadt alla sina lidanden, var stark nog till hvarje uppoffring, derom var jag fast öfvertygad; o! förlåt mig, förlåt mig allt detta, du, min själs dotter, min oförgätlige Carls dyra älskling, hvilken nu för evigt, för evigt genom min Gustaf blifvit min ofrånsliteliga, dyrbaraste egendom.

Här sluta sig Friherrinnans anteckningar. — Den främmande handen vill nu endast tillägga några högst få ord, hvaruppå mina unga läsarinnor troligen finnas litet nyfikne; nemligen: huruledes några dagar, efter det den lyckliga Mathilda Y. med sin älskade förenades, den olycklige Häradshöfding R., genom ägtenskapliga band, så vidt han det nu mera förmådde, godtgjorde den arma Caroline D. hennes obeskrifliga lidande. — Hon var likväl icke länge i behof af detta återgifvande af hennes förlorade lugn, ty fjorton dagar efter sin tilltvungne förening med R., afsomnade hon lugnt, efter att under smärta hafva gifvit lifvet åt en täck son; äfven han, den lille, öfverlefde endast några få timmar sin mor; de hvila nu båda i samma inhägnad som huldt skyddar den saliga Rosa.

Baron C——; men, man förmodar likvisst ännu endast något dylikt — lärer genom ett oförtänkt sammanträffande med Hulda N., hvilken jemte sin mor, och sin, i följd af det lidna skeppsbrottet blesserade far, begagnar brunn, samt bader i S., — åter påmints om kärlekens lycka. Hon skall vara en oändeligen täck och själfull varelse, huld i ordets egenteliga bemärkelse; — tillräcklig anledning nog för den känslige C. att med sitt varma rättskaffens hjerta ersätta henne dess långvariga saknad och lidande.

Och nu, mina hulda öfverseende läsarinnor, är tillika med den själalyckliga Mathilda Y., ägarinnan till den främmande handen sluteligen i tillfälle att göra er samteliga sin ödmjuka afskedsreverence; att densamma å den sistnämndes vägnar, icke blir ibland de modernaste, deruppå kunnen J, i betraktande af hennes tillvaro på landet, draga säker växel; men, blifven J, med denna enkla författare-produkt, lika öfverseende, som J det måsten vara, med hennes naturliga motsträfvighet för moderna plattheter, kan hon dock skatta sig lycklig; ty, för den naturliga ofattligheten rår ju den stackars menniskan ej. Hon kan blott härvid till sitt sanskyldiga lugnande, tillgripa och på sig använda salig farmors sins tröstegrund: "O! blif tig altid lik, så går tig altid väl". — Detta oaktadt lofvar hon er dock mina vänliga läsarinnor, att till dess hon möjligen härnäst med er kan sammanträffa, och hon, men här uppstår ett fatalt stort Not. Ben., då ännu af eder igenkännes, (hvilket oss emellan sagt, såsom högst inmodernt alldeles är aflagt) till reparerande af sin nu visade oskicklighet, vinlägga sig om ett regelmässigt inöfvande i den sublimaste och mest graciösa compliment, icke en sådan som, hvarken den verkliga eller falska Taglioni, för er utfört, — nej Gud bevars; men högst, och tillräckligt nog, endast en dylik, med den en liten enkel landtpastorska möjligen kan komma ut med, — till dess… Gott sey bey uns!