INNEHÅLL: (continued 4)

Den 30.

Och bergfast rot, uti det unga hjerta, slog kärlek snart. —

Huru många dagar kan du ej räkna Emilia, sedan jag sednast samspråkade med dig, men säkert lemnar du mig dock, för hvar och en sådan; särskildt, din tillgift, då du får veta huru olika mot de första, dessa sednare här förgått. Som ingen hemlighet deraf göres, hastar jag nu att meddela dig, huruledes en liten vacker, ljuflig, glad och lycklig brud, numera hoppar ibland oss; kort sagdt, Häradshöfding R., hvars blotta namn kom Rosas kinder att på Grefve X——s bal täfla i färg med purpurn på de mörkaste rosor i hennes trädgård, han sjelf, har redan för ungefär tio dagar sedan, hos Rosa, samt hennes föräldrar, formeligen anhållit om Rosas hand. Söndagen efter sedan den lilla middagen för T.-boerne gafs, anlände han hit, icke på en hvit friarhäst, men sittande i en nät Chaise, förespänd med en den stoltaste bruna häst händelsen fogade, att Rosa och jag samma dag efter slutad middag, begifvit oss ut, för att jemte njutandet af en nyss erhållen interessant lectur, äfven njuta af den herrliga dagen, då oförmodadt ett åkdons rullande å den framåt ledande landsvägen väckte vår uppmärksamhet. — "Låt oss skynda att möta den ankommande", sade Rosa, "det är otvifvelaktigt underrättelser ifrån Adolf, ty pappa väntar det insände budet tidigt hem i dag;" vid dessa ord lemnade hon min arm, samt började att med ökad fart, ila vägen framåt. Men föreställ dig, huru förvånad, skamflat, och rodnande ända upp till örsnibbarne hon, framkommen nära sitt mål, tvärstadnade; hon tycktes synbart tvekande huru hon rätteligen borde förhålla sig, ty än gjorde hon, till besvarande af R——s hälsning, en obetydlig bugning, än avancerade hon åter några steg baklänges, seende sig oupphörligt om efter mig. Då jag ändteligen till henne var framkommen, hade R. redan stigit ned, lemnat tömmarne till sin betjent, samt vandrade nu invid Rosas sida, vägen framåt. Färgades af R——s ankomst Rosas kinder åter högröda, så orsakade den mig sannerligen en kännbar hjertklappning, likväl af det ljufvaste slag, ty sedan han artigt gjort äfven mig sin hälsning, framtog samt lemnade han mig det första, långa, hjertliga, och innerligt kärkomna bref, Friherrinnan, den älskade, den saknade med egen hand teknat mig. Under R——s lätta, ovanligt interessanta conversation, uppnådde vi nu snart hemmet, hvarefter Rosa smög att i vår samfäldta kammare ett ögnablick återhemta sig, ifrån sin fatala öfverraskning. Under de tvenne dagar R——s två månaders långa tjenstledighet, förenad med Hofrådets öfvertalande artighet, tillät honom vistas på Liljedahl, yppades mer än tydligt hans böjelse, samt afsigter till Rosa. Andra dagen af hans härvaro, under det de gamle togo sin vanliga middagslur, blef af oss unga beslutat, att i en täck trädgårdsberceau, låta oss af R. föreläsas ett af N——r nyligen utkommit poëm, det R. hit medbragt; sjelf som lån bekommit, och som sådant, icke hos oss kunde qvarlemna. I följd häraf, begåfvo vi oss, åtföljde af barnen, till nämnde berceau, der äfven desse sistnämnde, under vilkor af tystnad, skulle få öfvervara läsningen; men som Leontine på intet vis ville räknas till barnen, eller lät sig föreskrifvas ett eller annat, och hon dessutom ovanligt nog, alldeles icke af den nye gästen såg sig observerad, tog hon trotsigt af vid den första väg som tillstötte, samt fortsatte med afmätta steg, sin väg framåt parken. Att de båda andra barnen, icke heller längre stodo att hållas inom den skuggrika hyddans område, var begripligt; och såleds ser du oss nu, en trio der hafva intagit våra platser. Vår föreläsare hade redan bladat igenom några sidor, hvarunder såväl han, som vi med särdeles nöje uppfattat det höga och sköna hvilket alltid talar utur N——rs skrifter, då R. plötsligt fann boken flere blad igenom vara ouppskuren. Här var nu hvarken knif eller sax att tillgå, ty Rosa, jemväl jag, voro endast sysselsatta med små spetsstickningar, hvarföre jag i ett språng hastade att ifrån Rosas rum uppsöka det behöfliga. Jag måtte likväl för länge letat derefter, ty då jag under tysthet återkom, satt R. med den snyftande Rosa tätt sluten i sina armar. Hennes ymnigt nedrullande tårar förklarade mig alltför tydligt, hvad som under min frånvaro förefallit, och som ingendera under sin berusning blifvit mig varse, hade jag hvarken hjerta, eller mod att nu inträda i berceau'n. Jag smög mig obemärkt förbi densamma, slog en lof kring trädgården, för att efterse de små, samt återkom sent omsider långsamt och högsjungande, för andra gången samma väg uppföre. Då jag nu verkeligen inträdde, hade R. tillgripit sin bok, deri han med flammande ögon uppletade det bortblandade stället. Rosa räckte mig godt, utan att se upp, sin ännu darrande hand, samt gjorde med stapplande röst mig den menlösa fråga: "hvar jag väl dröjt så fasligt länge." Oaktadt en hvass, både knif och sax, gick läsningen eller denna passage öfvermåttan trögt; såg jag händelsevis upp ifrån mitt arbete, så öfverraskades merändels R——s ögon sväfvade öfver boken, och hvilande på den under sin förlägenhet outsägligt täcka Rosa; men, lyckligtvis afbröts nu dessa mystiska tvångfulla timmar, genom Hofrådets ankomst, hvilken, oveten om hela tilldragelsen, snart nog, ställde allt på sin gamla fot. Då efter slutad aftonmåltid, man ändtligen sagdt hvarandra, "god natt", samt Rosa och jag uppe i det lilla rummet, invid vårt trefliga fönster åter intagit våra platser, kastade plötsligt, under hög gråt, Rosa sina mjella armar kring min hals, under det hon med häftighet tryckte mig intill sig. "Hvad nu Rosa!" frågade jag, "jag tror minsann du gråter, hvad har väl händt?" Rosa teg, men fortfor att allt högljuddare gråta. Att hon sjelf ej förmådde ut med den bekännelse, hvaraf hennes vänskapsfulla hjerta ville lemna mig förtroende, fann jag tydligt, ty, ännu hade ej ett ord, ej en enda bokstaf någonsin oss emellan förrådt hennes tankar eller känslor för R. "Hör min Rosa", sade jag efter ett ögnablicks tystnad, "får jag öppna för dig sjelf och mig ditt unga oerfarna hjertas förlåt? får jag säga dig, huru djupt och innerligt jag deri läst? du älskar R.?" Rosa skälfde i mina armar. "Förskräcks ej min älskade, min dyraste Rosa öfver den heligaste och lyckligaste af alla känslor, den rena, oskuldsfulla kärleken. Hon utgör såsom sådan vårt högsta mål, den största ljufhet och salighet vi kunna tänka. Frukta henne ej, ty hon är mild som ett huldt barn, och för dig min älskvärda oskyldiga Rosa, bör hon ju evigt förblifva sådan. Men, då du nu sjelf forrådt mig ditt hjerta, ty, det har du dock egenteligen gjort, så besvara nu äfven min fråga: ligger det väl någon sanning i min förmodan, eller känner du intet, alls intet för denna R.?"

Nu upphöjde sig Rosa med hast ifrån min famn, blickande mig med englaljufhet i ögat: "Jo Mathilda! upprigtigt vill jag nu bekänna för dig huru mycket, oändeligt mycket jag känner för honom, huru han redan under ett helt års tid ständigt utgjort det käraste, första och sista ämnet för mina tankar, ehuru jag väl aldrig rigtigt vetat eller kunnat deröfver göra mig redo; men nu deremot…"

"Nå, huru vet du det nu då?" frågade jag med låtsad nyfikenhet; "jo! jag vet det så säkert, så säkert", och härvid lutade hon sitt hufvud åter ned uti mitt knä, samt berättade mig derpå, ifrån punkt och till pricka hela tilldragelsen i berceauen. Natten förgick under oupphörliga samtal, jag nödgades sluteligen allvarligt påminna Rosa om åtnjutande af någon hvila, så underbart var hon i hast försatt till glömska af allt henne omgifvande.

Följande dag, under det man gemensamt spisade middag, gjorde det glada Hofrådet en ouvert kungörelse af Rosas och R——s beslutade förbindelse. Den sistnämnde hade under morgonstunden haft tillfälle att till de älskade föräldrarne framställa sina önskningar, i hvilka den härunder inkallade Rosa, utan tillgjordt pruderie instämt. Mamsell Aramintha tuggade såleds härvid af lutter förvåning, jemt tre hvarf kring sitt korallband, strök ända till tjockarmen upp sina korta ärmar, innan hon rätt kunde fatta det oförmodade i saken. Mamsell Stin-Lovis gaf Hofrådinnan en fin pique, för det hon ej på förmiddagen kunnat omnämna detta, hon (Mamsell Stin-Lovis) hade då helt annorlunda kunnat arrangera sin middag. Leontine åt i disperation, liksom hon alldeles icke gifvit akt på Hofrådets yttrande, en dubbel portion af den henne eljest så vedervärdiga bouillonen; den guldlockiga Hanna rodnade af förrundran, då hon af Mamsell Stin-Lovis, till svar å sin fråga: "hvarföre middagen bordt vara annorlunda, då så prägliga munkar rykte på fatet", under tysthet fick veta "att Rosa och Häradshöfdingen en gång skulle blifva ett par, såsom Pappa och Mamma." Men Hofrådinnan, ifrån hennes öga, perlade långsamt och talande en klar tår, ned uti det mörka vinglaset, hvilket hon för sin Rosas välgång förde till sina läppar. Hvad den sade, uppfattade säkert med tacksamhet hon, för hvilken den så varmt utgjöts.

Ack! jag vill ej, jag vill ej, för mig sjelf förtydliga, hvad alltid, och obegripligt nog, vid tanken på R, jagar all bloden tillsamman i mitt hjerta; men — säkert, ja, helt säkert är det endast minnet af mitt eget mörka öde, som vid åsyn af ömmare förhållanden, så olyckligt påminnande framstår för min själ. O! måtte hon, denna engel! denna af mig så oändligt älskade Rosa, bliiva så lycklig mitt hjerta det önskar.

Samma dag på eftermiddagen gick den blyga, något försagda Rosa, ömsom rodnande och bleknande, arm i arm med sin utkorade, genom trädgårdens långa gångar. Vi voro alla i dag der församlade för att hjelpa Mamsell Stin-Lovis, med, så val afplockandet af den ofanteliga mängd provinserosor, hon till distelerande af ögonvatten, plägade insamla, som ock med skördandet af de till syltning nu alldeles fullmogne ypperlige Engelska hallonen. Efter slutadt arbete gick jag att uppsöka de förlofvade, hvilka jag en timme förut, i sälskap med Hanna och Victor, sett vandra genom parken, och fann dem nu äfven hand i hand sittande på Rosas favoritplats, en liten torfsoffa, uppförd under ett brant, i skuggan af några lindar liggande berg; lilla Victor hade nyss till sin stora syster, som han kallade Rosa, anbragt en ofantelig korg, uppfylld med nämnde rosor, hvari han nu under sjelfsvåldigt ras, fullkomligt inbäddade henne. Då jag nalkades, räckte mig Rosa med sin vanliga hjertlighet handen, samt drog mig ned invid sin rosenströdda sida. "Vi fira här, som ni ser med blomstrande rosor, vår kärleks rosenfest, Mamsell Sommer!" sade R., då jag, för att ej krossa blommorna, med handen lätt undanförde dem, ifrån platsen, der jag skulle sitta; "men ni!" fortfor han, "ni tyckes verkeligen ej älska, eller rättare hylla dem till den grad som min lilla Rosa och jag." — "Det gör jag i sanning säkert, Herr R.; det bevisar ju den vård jag lemnat dem, i det jag frälsat dessa rosor ifrån förstörelse och hotad undergång; men", tillade jag muntert, "jag vill i synnerhet lemna dem min varmaste hyllning, då de befinnas så fullkomligt törnefria som denna", härvid visade jag på den ros, Rosa som bäst höll i handen, "måtte de endast ständigt för henne blomstra sådana." R. såg på mig, med en försmädlig mine, men yttrade derefter, med studerad artighet: "huru kunna de väl någonsin annat, då den varma önskningen kommer ifrån er". — "Eller, angår Rosa, hade ni bordt säga", inföll jag litet grumsig, ty vid hans spetsiga ord uppstego åter objudna mina mörka vålnader; "också det, också det", tillade R., tog med belefvenhet sin älskeliga bruds hand, den han nu med grace förde till sina läppar, samt bjöd henne derefter armen, för att göra ännu en tour till hennes så mycket älskade plantskole.

På ungefär lika sätt förflöto de återstående dagarne af R——s härvaro, hvarunder innerligheten mellan de älskande, snart sagdt med hvarje minut syntes tillväxa. Rosa går nu ifrån morgon till qväl sjungande och drillande, så verkeligen både skog och dal genljuda af hennes glädje. Refrainen, "huru ljuft till att dö i ditt sköt", till det lilla sångstycke jag på Rosas begäran hit medhämtade, och hvilket hon härförut dageligen sjungande upprepat, höres numera alldeles icke utaf, den är tvärt förbytt till "mitt hjerta är en landtlig hydda", hvilken sång hon med den ljufvaste och barnsligaste röst låter höra dagarna igenom. Jag är nu mera henne alldeles oslippelig, och måste oupphörligt instämma uti: huru hygglig den R. är, huru vacker, hvilket skönt hår han har; hvilka vänliga och goda ögon; huru fin och propre; huru naiv, ja, till och med qvick; med hvilken grace och lätthet han skickar sig, huru ypperligt han valsar, och Gud vet huru många upprepade "huru", hon ännu vet framkasta; jag hinner verkeligen oftast på detta häftiga ordasvall, endast svara ett skämtsamt "ja visst, ja visst", på hvilket hon under sin ifver dock sällan fäster uppmärksamhet men blott lika oaflåtligt fortfor i sina glödande loftal.

I dag har Rosa, jemte bifogandet af ett par rätt subtila presenter, af R. erhållit det första bref; hennes glädje deröfver var likaså omåttlig som oförställd. Det lilla brefvet, åtföljande paquettet, med sin prydliga, till henne adresserade utanskrift förmådde dock, oaktadt allas vårt skämt och infall på intet sätt fängsla hennes nyfikenhet, "ja, ja, ni fån verkeligen dela dess innehåll eder emellan", utropade hon, högt rodnande, i det hon ögnade brefvets öfverskrift, "jag behåller i alla fall det bästa för mig sjelf; ack! huru lycklig jag ar!"

Men Emilia, jag har ju för Rosas angelägenheter, helt och hållet glömt mina egna, hvilka dock ligga mig icke så alldeles lätt uppå hjertat; verkeligen glömt, att säga dig, huru högst förvånad jag blef, att uti ett exemplar nya noter, dem Hofrådets postbud i går till mig uthämtade, finna ett ifrån C. till mig adresseradt, försegladt bref. Hvad det innehåller, känner jag sannerligen ej, ty det ligger ännu ouppbrutet inom sitt välkända prydliga sigill, nedgrafvet i botten af mitt schatull; men som jag tyvärr med säkerhet tror mig ana dertill har jag omöjligen ännu förmåtts till uppbrytande af detsamma. Dock! jag lemnar gerna allt detta tills vidare, och går nu med fröjd till ett annat ämne, nemligen Friherrinnans bref. Att med ord säga dig, huru mycket det gladde mig, blefve mig verkeligen omöjligt, man skall som jag, njutit öfvermåttet af hennes huldhet, för att rätt uppskatta värdet af dessa hjertliga rader. O! hvad jag på Friherrinnans vägnar är glad och lycklig, hon njuter nu den högsta grad af modersfröjd, närvaron af en älskad, dygdig son, hvilken redan i fjorton dagars tid, utgjort hennes alldagliga kära sällskap, men, som sällan här på jorden någon fröjd njutes fullkomlig, skymmes äfven dessa hennes glädjedagar af den bedröfliga visshet, att icke så länge hon hoppades, få behålla sin Gustaf hos sig. I anledning af inträffade omständigheter, har oförmodadt hans permission förkortats till en enda månad, hvarefter han åter på ett helt år ser sig tvungen lemna sin ömma mor.

En nyhet, och den rätt treflig, den Friherrinnans bref omnämner, vill jag dock omorda för dig; Grefve A. har nemligen, den allvetande verlden helt ovetande, och till förvåning, gjort Fröken Amelie T. sin formeliga cour. För omkring fjorton dagar sedan firades, i anledning deraf, hos Öfverste X. en gentil eclateringsfest, hvarvid äfven Friherrinnan varit närvarande. Det är verkeligen i mina ögon ett väl passande partie; jag undrar emedlertid hvad Geheimerådinnan derom skall säga. Baron C. (äfven honom omnämner Friherrinnan) har sedan min afresa ett par tre gånger gjort Friherrinnan besök; han vistas beständigt, då han af sin tjenst icke finnes upptagen, på Vestanby, "och", yttrar sig Friherrinnan, "skulle du Mathilda lilla, ej misstycka mitt raillerie, ville jag nästan tillskrifva dig någon del i hans alltför tydligt i ögonen fallande svårmod; ja, tro mig, öfverraskade icke jag C. med ögonen fulla af klara tårar, då han härom dagen med Gustaf besökte dina rum, för att der jemte fortepianots tillhjelp låta mig höra några nya sånger, Men jag ser ju din blick på din vän, oaktadt hennes något opassande skämt, stråla alltid lika vänlig och god; är det ej så, min Mathilda?" Ach! Emilia, hvad jag nu förebrår mig, min hitintills öfvade förbehållsamhet emot Friherrinnan; mitt hjerta drifver mig ovilkorligt att med aldra, aldra första, delgifva henne, hvad mellan mig och C. förefallit; och, gifves det någon, blir det visst hon, hvilken med mildhet och granlagenhet, skall blifva mig behjelplig att behandla denna alltför ömtåliga sak.

Den 8 Augusti.

Huru skall jag, Emilia! kunna göra dig begriplig den glädje jag känner öfver innehållit af ett åter i dag ifrån Friherrinnan erhållit bref; tänk dig, tänk dig blott, din Matbilda kommer att ännu i hela tvenne månaders tid få njuta af det nu så alltför herrliga landet; huru går det till? frågar du väl. Jo ser du, det går, ehuru verkeligen underbarligen ty alldeles oförmodadt är Friherrinnan nu ägarinna till ett skönt, stort gods, beläget omkring hela 16 milen ifrän S. Hon hade, hvilket jag alldrig hört henne omtala, en mägta rik slägtinge, en Grefve X., till hvilken hon befanns vara den enda arfvingen; denne har i flere års tid, vistats utomlands, i hopp att derstädes återvinna sin förlorade hälsa; plötsligt erhåller hon nu underrättelse om hans nyligen inträffade död, hvilken försätter henne i besittning af all hans betydliga qvarlåtenskap. Att efterse detta, i långliga tider vårdslösade och förfallna grefskap, blir naturligtvis nu en nödvändig följd; och som Friherrinnan tror det for hennes egen helsa skulle verka alltför fördelakligt att företaga denna lilla resa, har hon nu i godhet föreslagit mig, att på den hlifva sig följaktig. Hon fruktar likväl, att jag dervid torde komma att uppoffra för mycket, och att de 16 milen på en nio à tio veckors tid kunde skrämma mig. O! hon vet ej huru tvärtom, jag utur djupet af min själ, tillsänder henne, och en huld Försyn, den innerligaste tacksägelse, för det, på ett så obegripligt sätt, jag sett mina tusende gånger drömda önskningar uppfyllde.

Som jag förutsåg, Emilia! innehöll C——s bref endast förnyade upprepanden af den ömhet jag vet honom så upprigtigt hysa till mig. Han erbjuder mig deri, utan omsvep eller omvägar, sitt kärleksvarma hjerta, förenadt med sin hand, och en fullkomligt bekymmerfri framtid. Verkeligen tyckes hans lycka bero af mitt antagande utaf detta anbud, hvarvid, enligt allt hvad jag kan fatta, han gjort sig ett så alltför säkert begrepp. Han har, skrifver han, allt sedan min afresa, oaktadt omgifven af sin mest värderade vän, icke njutit en enda glädjefull timme, emedan han finner glädjen fullkomnad, endast i dens sällskap, hvilken han i djupet af sitt hjerta tillber. Äfven nu vill han med otålighet räkna timmarne intill den dag, han kan erhålla det svar han så glad tror att skall stadfästa hans framtida sällhet. Hvad jag, efter genomläsandet deraf tänkte och erfor, vet du. Jag hastade också genast derefter, att utur djupet af mitt hjerta, säga honom allt hvad detta hjerta kände. Att hans önskningar icke finna gensvar i mitt bröst, torde han snart få erfara, likvist tror jag med all säkerhet, att han i medvetandet om min sanna vänskap, skall känna sig, om icke lycklig åtminstone lugn. Äfven Friherrinnan delgaf jag allt, så väl den hos henne sist passerade aftonen, som innehållet af hans bref, samt mitt svar derå, hvilket sistnämnde, öppet och henne till genomläsning medföljde. — Att hennes bref i dag, till största delen, angick denna angelägenhet, kan du väl förmoda. Hon tyckes verkeligen vara högst öfverraskad af det förtroende jag lemnat henne, samt beder mig noga öfverväga det steg jag tagit, föreställande mig med ömhet, hvad jag medelst afslående af C——s hand förlorar. "Utgrunda", yttrar hon, "i djupet af din själ, om icke der möjligtvis den varma vänskap, hvilken du lofvar honom, ännu kan uppblossa till en öm låga; lek icke bort dåde din, och en redlig mans välfärd genom ett förhastadt beslut, hvilket du i en kallare moment, ja väl, i en mörkare framtid kunde ångra. Vet, att en hederlig, reel karl kan älska, ja, ända till ursinnighet, men, aldrig krypa, och det gjorde han, om han uppå ditt engång gifna afslag, kunde förnya sitt anbud. Betänk hvilken ljus framtid hans förmögenhet, förenad med ett kärleksfullt hjerta, kan bereda dig; och sedan du ännu yttermera och alfvarligt öfverlagt allt detta, först du svara mig, ty endast derefter icke förr, afsänder jag ditt till honom adresserade bref." Att ett moderligt älskande hjerta förestafvat henne allt detta, finner jag med innerligaste tacksamhet; men, att mitt beslut härvid icke af envishet, nej, långt derifrån, men under det lugnaste öfverläggande, och tolkadt af min innersta själ, icke kan blifva annorlunda, det upprepar, och känner jag äfven. Således måste, för att tillfredsställa Friherrinnans åstundan, jag ännu yttermera genom resonerande i denna sak, öfvertyga henne om huru moget jag redan behandlat detta ämne; huru, enligt hvad förhållandet är, jag olyckligt nog lärt mig frånskilja den sig ovilkorligt upptäckande lidelsen vi kalla: kärlek! ifrån en lugn fridfull vänskap! O! leka skulle jag ju då grymt med hans känsla, om jag åt slumpen ville öfverlåta en möjlig framtida ömhet, om jag åt rikedomen, den uslaste vinst för ett kärleksfullt hjerta, ville uppoffra så väl mitt, som hans. Och sluteligen, en, om ära så begreppslös varelse ville jag väl alldrig tänka mig, den der för sitt nöjes skull ägde samvete att gyckla alfvare, för att inför sina fötter kunna se kärleken, under älskvärd svaghet böja knä. O nej! nej! hon är en ovilkorlig känsla, för mig icke tänkbar till ofvertalande, eller uppmaning. Numera återstå mig högst få dagar, att vistas på detta så fridfulla Liljedahl, och, ehuru tiden här för mig oförmodadt förlängts till en hel vecka, finner jag den likväl hafva jagat undan. Friherrinnans bref tillkännagifver, att jag icke före afresan till ——krona, hennes nyss ärfda Egendom, behöfver återvända till staden, emedan hon med nöje säger sig göra den lilla omväg af tvenne mil, för att jemte afhämtandet af mig, kunna göra Hofrådets sitt besök. Den arma Friherrinnan! dessa dagar skola således af henne egnas till en smärtfull skilsmässa ifrån sin älskling, jag föreställer mig lifligt, till hvilken grad hennes hjerta deraf måtte lida. O! kunde min dotterliga tillgifvenhet helst till någon ringa del mildra hennes billiga saknad. — Tänk dig dock Emilia, en för Hofrådets familj så smärtsam händelse, hvilken för några dagar sedan kommit att plötsligt skymma deras eljest så klara himmel; lilla Adolf skulle, neml. på de yngre barnens enträgna begäran, jemto sin Lärare, på en veckas tid, åter eftersändas, på det den älskade lekbrodren i deras omgifning kunde blifva i tillfälle njuta af sommarens rika hofvor, hvilka naturligtvis utan honom för desse, omöjligt ägde samma interesse, hvarföre Hofrådets vagn, redan dagen före deras väntade ankomst, var dem emotsänd. Alla sutto i glad väntan; ännu blott en timme och den så mycket efterlängtade brödren kunde, jemte sin Lärare, redan vara anländ. Snart höres verkeligen en vagns rullande, och båda systrarne, som sedan en god stund stått på utkik, ilade, i fullt språng utför trapporne, med öppnade armar till vagnsdörrn — men ack! ingen Adolf! — Den trygge Herr Magistern utstiger, obesluten, huruvida han på godt maner skall kunna förklara sin lilla elevs uteblifvanda; — dock, artigheten bjuder ju honom först stiga in, derpå berättar han i skonsamma ordalag huru Adolf, alldeles yr af glädje att slippa hem, till vinnande af tiden, skulle försöka medelst tistelstången omvända vagnen; huruledes den, slående på en höjd, vid rörelsen fått fart, börjat rulla, och, o Gud! huru Adolf som ej mägtat återhålla densamma, fallit omkull, samt emellan hjulen och en sten, krossat armen. — Huru förbyttes nu i hast glädjen till sorg; tänke man sig, den arma Hofrådinnans ångest, vid föreställningen om sitt barns tillstånd; tårar och snyftningar, smärtans så naturliga kännetecken, flödade nu utan uppehåll, och den sig påträngande tanken, att Herr Magistern af skonsamhet ej yppat rätta förhållandet, måhända döden, injagade förtviflans oro hos de lidande föräldrarne. Sluteligen, sedan man något hunnit sansa sig, beslöts att genast inresa till den lille älsklingen. Fadren och modren voro sjelfskrefne, — men till hugnad och förströelse för Adolf, skulle en af de små flickorna få åtfölja. Nu uppstod en strid, hvilken efter vanligheten nedvägde Hannas vågskål. Leontine hade flere gånger varit modren följaktig vid dess utfarter, och således var Hanna nu fullkomligt berättigad dertill. "Nå flickor" yttrade sig Hofrådet, "hvilkendera kommer med? fort nu, ty vagnen förespännes redan. Hanna! det är ju din tour, skynda dig min flicka." Hanna stod med nedslagna ögon och klappande hjerta, och skulle innerligt gärna hastat den älskade lekkamraten till mötes; men, frugtande Leonines missnöje återhöll sig hennes glädjeyttring. Ändteligen, med armarne omfattande fadrens hals, utropar hon, "Låt Leontine resa, hon res så gärna, och jag får väl snart hälsa på den stackars Adolf, är det ej så min Pappa? Hälsa dock honom mycket, mycket ifrån hans Hanna, och", tillade hon med lägre röst, "säg honom att äfven jag så gärna kommit." Rörd tryckte Hofrådet henne mot sitt bröst: "Så, min älskade Hanna! väntade jag dig! rätt snart skall du åtfölja mig till din broder." Nu uppstod ett språng, — Hofrådinnan, mostrar, fastrar, domestiker, allt skyndade om hvartannat. För läraren, och de resande, uppdukades i hast allt, hvad Fru Hofrådinnans väl fournerade skafferi kunde åstadkomma; koteletter, kappor, biffstekar, tortor och hattar, sväfvade om hvarann, och syster Leontine underlät ej, att i största hast begagna sig af Hannas ädelmod, hvilken med älskvärdt nit, skyndade att till henne frambära alla behöfliga res-effecter. Den qvidande Adolfs arm tycktes i hast blifvit glömd, och i stället frambefalltes nu bomull och vadd, hvaruti Leontine förnämligast skulle inlägga perlor, ringar, nipper och band, spetsar och shawletter, liksom till en resa för flere månader, och sedan allt väl vardt iordningställt, husfrun utgifvit sina behöriga ordres, samt nyckelknippor och lås i pålitliga händer öfverantvardats, företogs den fyra mils långa resan.

I dag äro likväl så väl Hofrådet, som Hofrådinnan, tranquiliserade ifrån staden återvände, sedan de blifvit i tillfälle förvissa sig derom, att olyckan, ehuru smärtsam, dock ingalunda finnes ohjelplig. Den lille älsklingen åtnjuter nu, omgifven af sin leksyster, samt gamla Bata, hvilken vid detta tillfälle blef honom omistlig, en skicklig läkarevård, hvarigenom Hofrådets, som härvid komma att toura i påhälsningar hos honom, om sist 6 à 7 veckar åter hoppas se honom fullkomligt återställd. Rosas sällhet har då jag undantar den pinsamma smärta hennes hjerta genom brödrens olycka erfor, under denna sist förflutna vecka, varit obeskriflig. Hon har dageligen under glad oskuld njutit af sin så öppet, så ömt älskade R——s härvaro. Ack hvilken skatt han i henne äger, hennes rika inre utveklas stundeligen mer och mer, i allt ljusare, allt högre glans. Hvilka ädla och herrliga frön, hafva icke slumrat i detta rena hjerta; hvilka sköna men ömtåliga blommor lofva de icke att under en öm vård uppdrifva; o! det tillhör nu endast och allenast honom! till hvilken hon med det unga oerfarna hjertats fulla förtroende öfverlemnat sig, att blifva denna ömme ledare; och ve! ve! öfver honom, om han förrädiskt nog kunde hafva hjerta att vanvårda, eller förtrampa denna späda planta. — Jag har på dessa dagar mer än här förut, med mig sjelf försonats i tanken på R., och måste nu medgifva att mina farhågor, i anseende till honom, haft ingen, eller åtminstone en alldeles falsk grund. Han tyckes så helt och hållet äga blott en enda tanke, ett enda hopp: ägandet af sin Rosa, hvilken han ordentligt afgudar. Huru tillfredsställd lemnar jag icke nu henne, den hulda; ty hoppet, det ljufva, det smickrande, och alltid begärliga, tillhviskar mig så vänligt och förtröstansfullt: "Hon skall bli lycklig."

Den 13.

Friherrinnan är här, o! hvilket oändeligen ljuft återseende. Jag är så lyclig så jag knappt kan tänka mig någon större fröjd, än dem jag för närvarande njuter. Hvilken oförklarlig känsla förer mig så oemotsåndeligen till henne! tacksamhetens, för så mycket undfånget godt, visserligen, men utom den, äfven säkert det hos henne, och allena hos henne sig så ljuft uppenbarande, höga sällhetspridande, något, för hvilket jag sannerligen ej finner ord. Hon tyckes vara rigtigt tillfredsställd öfver min vistelse på landet, och finner, hvad verkeligen fallet är, mig härstädes blifvit ganska frodig och fet. Hofrådinnan är oändligen charmerad af Friherrinnans ankomst, samt uppbjuder all sin förmåga, att göra den sistnämndas vistelse här så treflig som möjligt. Redan morgondagen är bestämd till vidare fortsättande af resan, och, för att helt och hållet kunna egna Rosa det återstående af aftonen, har jag under det man der nere mangrant samlats kring thébordet, på ett ögnablick smugit mig undan, att i dessa i hast tecknade rader, sluteligen härstädes säga dig ett farväl! jag skall härefter jemte Rosa, uppå Hofrådinnans uppmaning, hasta att under prydlighet iordningställa Friherrinnans blifvande sängrum, hvarvid, såsom utgörande den förnämsta prydnad, en del af Rosas sköna blomster ej få saknas. A propos af Rosa! kan du väl Emilia föreställa dig någonting mera underbart, i går aftons, voro vi, R., Rosa och jag, promenerade till Rosas älsklingsplats, torfsoffan under berget; aftonen var gudomlig, solen just i sin nedgång kastade i den spegelklara sjön, hvilken nära derintill bildade en liten vik, sitt praktfulla guld; icke ett löf rördes, den högtidliga tystnaden afbröts endast stundom af ett och annat förbi surrande bi, hvilket till någon honungsrik blomma smugit att hämta ny näring. Vi sutto alla betagna under njutning af den herrliga sommarqvällen, då, borttorkande en tår ur sitt öga, Rosa helt oförtänkt yttrade: "Låt väl se, när och under hvad förändringar vi alla tre, på samma denna plats, härnäst sammanträffa, och om dervid du Mathilda! och du min dyre Ludvig alltid lika oförminskadt skall älska eder Rosa. O! när jag tänker uppå att ej så vore, att Mathilda vore långt, långt aflägsnad från mig, och att du!" (härvid kramade hon synbart den hand, hvilken i sin höll hennes innesluten) "icke mera älskade mig, då vill mitt hjerta redan brista af sorg. Derföre, upprepen mig nu båda, då vi troligen för sista gången under denna glada sommar, här, på denna min barndoms kära plats, äro tillstädes, upprepen för eder Rosa, det ni aldrig viljen glömma henne, aldrig skolen hafva hjerta, att frånröfva henne eder ömma, henne så outsägligt lycklig görande kärlek." Hon tystnade, ty tårarne, hvilka nu ymnige öfversköljde det täcka ansigtet, hindrade henne att fortfara. R. hade under rörelse, med båda armarna härunder omfattat henne, samt kysste, till bevis på sina, med hennes öfverenstämmande känslor, oupphörliga gånger hennes fina sammetslena hand; han syntes verkeligen så skakad, så han på en lång stund icke förmådde yttra ett ord; sluteligen afbröt han dock den inträffade tystnaden, medelst ett uppmuntrande skämt: "Huru kan väl min ljufva Rosa", inföll han, "någonsin tänka sig något annat, än att du alltid evigt älskas, dyrkas, ja förgudas af din Ludvig; förjaga för Guds skuld all annan tanke, ty motsatsen skulle sannerligen mycket såra honom, som varit lycklig nog att vinna din ömhet; du hulda! älskvärda varelse. Men får jag", tillade han skälmskt, "min Rosa. förutspå huru och under hvad förändring vi i nästa sommar här skola råkas, så är det, beträffande oss, såsom ett lyckligt älskande förenadt par, då skall du väl med Guds hjelp, min Rosa, redan burit den gröna friska kransen", och härvid gjorde han muntert med handen en liten lätt utmärkande rund kring hennes lockiga hufvud; — men han hade knappt uttalat dessa ord, förrän ifrån det fullkomligaste lugn, en häftig väderil hvinande for igenom luften, olustigt omkrusade vikens klara yta, samt skakade våldsamt trädens löf; och, vare sig nu möjligen af vindens åverkan, eller af den rörelse den lätt under berget sittande R——s arm kring Rosa gjort, allt nog, i samma ögnablick såg man en verkeligen icke tillförene observerad Murgrönsranke, hvilken förmodeligen kring bergets remnor letat sig en väg upp, i en högst naturligt bildad krans nedfalla öfver hennes hufvud. Denna anblick var så imponerande, så jag omöjligt kan förklara hvad jag dervid erfor. Äfven Rosa var af den inträffade förskräckelsen vid rankens oförmodade nedfallande så häftigt betagen, att på det nyss förut så lifligt blomstrande anletet, nu icke tecken till en droppe blod stod att finnas. Vi nödgades sluteligen, för att något upplifva henne, göra en tour kring trädgården, hvarunder hon småningom i det åter inträffade milda aftonlugnet, fick återhemta sina krafter. Men nej, nu hinner jag ej mera; god afton, och god natt min Emilia! jag hör redan Rosas lätta steg i trappan, hon kommer nu jemte R. att afhemta mig till blomsterskörden. God natt!

——krona ben 22 Augusti.

Uh! ett så stort, vidt och ödsligt hus, med sina förfärliga tre fulla våningar i höjd, sina ofanteliga gråstensmurar, sina gammalmodiga hvälfda fönsterfördjupningar; ett fasligt näste, jemlförelsevis med det täcka nyss lemnade Liljedahl. Jag kan ej förstå, huru ett friskt menniskosinne, på ett så onaturligt sätt kunnat förödsliga sin vistelseort. Men, jag vill likväl icke skrämma dig till döds Emilia! du kunde då ej få erfara huru man dock underbarligen kan somna, vakna och lefva roligt nog, under dess dystra tak. Den 18 om afton, just i solnedgången rullade Friherrinnans vagn fram genom den mörka, evighetslånga allée af urgamla oagade björkar hvilken leder upp till slottet, samt stadnade kort derefter vid porten af den stora man- eller borggården vid ——krona. Vi hade, för att fullkomligt kunna njuta af vår resa, åkt alldeles piano, det vill säga på en väg, af 16 mil, användt närmare fem dagar, hvarunder heller icke något enda, vid vår förbifart i ögonen fallande trefligt ställe, oskådadt gick oss ur sigte. Här, under skuggan af några vackra träd, intogs vår lilla frukost, der vid bruset af ett täckt vattenfall var middag, der invid randen af en klar å, vårt thé, och så vidare. De voro verkeligen helgedagar alla under denna färd upplefvade. Men vi hade nu, som sagdt, vid slutet af den femte upphunnit vårt mål, hvardera onekligen litet brydde öfver det mindre trefliga intryck, stelheten och dysterheten af de oss omgifvande föremålen, ovilkorligen på våra sinnen verkat. Men här var dock icke stället till någon längre besinning, jag hoppade såleds först ut, samt hjelpte derefter Friherrinnan att äfven nedstiga. Nu syntes en gammal man, med stapplande gång, derefter ett par qvinliga varelser i blå bindmössor, och snygga förkläden närma sig oss. "Det är visst den nådiga Friherrinnan", yttrade ifrigt bugande den kraftlöse gubben, i det han med slottsnyckeln i band, trädde fram till Friherrinnan; "den nye förvaltarn, hvilken för en par dagar sedan anlände, har redan beredt oss på detta nådiga besök, behagar hennes höga Nåde stiga upp till slottet, eller". — "Hvar har den nya förvaltarn bosatt sig", frågade Friherrinnan, i det hon vänligt räckte gubben, samt de bakom honom stående qvinnorne sin hand, "och hvar finnes han för närvarande, då han icke här synes inväntat min ankomst?" — "Han gjorde i dag en liten ridt till kyrkobyn, belägen ungefär en half mil härifrån", svarade under förnyadt bugande gubben, "dock torde han icke så alltför länge mera dröja; men, behagar icke hennes höga Nåde uppstiga?" och härvid gjorde gubben åter en liten meningsfull gest med nyskeln. "Hvar logerar den nya förvaltarn", upprepade ännu en gång Friherrinnan sedan gubben tystnat, "Ni har väl för honom utsett några anständiga rum?" — "Den unge herrn säger, det genom brefvexling hennes höga Nåde utlofvat honom få bo uppe i slottet, emedan han visste rummen här i nedra flygeln så förfallne, att med svårighet endast trenne af dem, desamma jag med hennes höga Nådes tillåtelse bebor, kunna begagnas; likvist har han före hennes höga Nådes ankomst icke vågat göra något intrång i Slottet, utan har tills vidare jag åt honom inrymt ett af mina." — "Nej, nej", afbröt Friherrinnan tvärt gubbens oration, "det går ej ann, Ni måste ännu i denna afton se till, att hans effecter blifva ömsade hit upp, helst i nedra våningen, emedan jag sjelf ärnar begagna den öfre, förstår ni mig?" — "Alldeles som hennes höga Nåde befaller", återtog gubben, vände sig nu långsamt om, samt gick i lutande ställning att för hennes höga Nåde ändteligen öppna de höga förstugudörrarne.

"Alla goda andar stå oss bi", hviskade jungfru Annette halfhögt, då hon under påpackning af nattsäckar, resknyten, cartoner och pirater, nu jemte oss öfrige började tåga trapporne uppföre, "man vågar här icke ens tala högt, ty det förfärliga ekandet ifrån hvarje hvalf upprepar ju så hemskt och näsvist, hvart enda ord man säger; söta Mamsell gå ej så fasligt fort, jag tycker verkligen det ständigt nappar mig i kjolarne, ack! ack! det här blir ändå rätt fasligt." — "Åh, du pratar, låt bara gå nu, dermed vänjer du dig snart." — "Jag tror dock ej", hviskade hon återigen, hoppade i hamn och häl efter mig, och nu inträdde vi i en stor urmodig med hjeltar och pantsarklädde riddare — oljemålad sal. "Min Gud! så mycket folk", suckade Annette, ängslig, "hvar skola vi gå vidare Fru Friherrinnan?" Friherrinnan gick förut, och vi följde henne efter till ett åt gården liggande solbelyst rum; här andades Annette åter. "Se här, ja här är verkeligen bäst", hviskade hon, "om man endast ej vidare skulle behöfva se den förfärliga samligen i det stora rummet." — "Nå det skall du slippa", sade Friherrinnan muntert, "se här", och ifrån det näst intill liggande rummet, visade hon henne nu en dörr, hvilken man såg bestämt ledde till den nyss passerade coridoren. Annettes glädje häröfver var obeskriflig; hon flög liksom jagad trappan utföre, för att ännu med betjentes tillhjelp — i från den medföljande packvagnen — uppbära våra återstående effecter.

"Nå Mathilda lilla", yttrade Friherrinnan, sedan den spökrädda Annette gått, "hvad säger du nu, tror du väl dig gå i land med en vistelse af tio à elfva veckor härstädes?" — "Hvilken fråga Fru Friherrinna; jag icke allenast enligt Friherrinnans ord tror mig dermed gå i land, men äfven under Friherrinnans omgifning komma att trifvas här fullkomligt väl. Stället är väl något trist, men man förer ju så ofta trefnaden med sig, och så hoppas jag äfven nu skall blifva fallet; jag är för min del oändeligt belåten med detta Friherrinnans godhetsfulla förslag." — "Verkeligen, nå det skulle af hjertat fägna mig, vi skola ock sannerligen, som du säger — bjuda till, att här införa trefnad; måhända skall det med en god vilja blifva oss lättare — än vi nu kunna förmoda." Härefter började under muntert stök, så väl Friherrinnan, som jag att på bästa vis, för natten — iordningställa våra tvenne sängrum; morgondagen skulle vidare bestämma för bekvämligheten erforliga ändringar. Sedan nu allt, med Annettes och de båda qvinnornes, (den gamla inspectorens hustrus och dotters) tillhjelp — blifvit ställt i behöflig ordning, gingo Friherrinnan och jag, under det Annette, i samråd med de nyssnämnda, föranstaltade vår lilla qvälsvard, att något så när taga i sigte lägenheterna kring slottet. Trädgården till exempel: med sitt fina utmärkt väl arbetade jernstakett, äger väl det mäst pittoreska läge man kan tänka sig; den är väl mycket förfallen, öfverallt bevuxen med alns högt gräs, men besitter de skönaste planteringar, af prägtige kastanier, ekar, lönnar och bokträd; vid dess ända resa sig kringliggande sträckor af klippor och höjder, bakom hvilka en täck träd omvuxen insjö vänligt erbjuder sin spegelklara yta. Ett Götiskt tempel med sitt prydliga torn och sina hväflda fönsterbågar, stående på en flat klippbrant, hvarifrån man äger en fri utsigt, bidrar att göra detta ställe af nejden ganska skönt. För resten ligger sjelfva byggnaden mycket dystert och skogomringad; i synnerhet tyckes på ena sidan om densamma, solens strålar aldrig kunna genomtränga. Alla flyglar, uthus, stall, ladugårdsbyggnader etc., äro af sten och se högst ovänliga ut; borggården deremot är obeskrifligt vacker, cirkelrund, samt omringad af skyhöga lummiga ekar. Midt uppå densamma ses en ofantlig rotunda med ett enda träd, så tätt lummadt, och stort, att under dess vidt omfattande grenar — minst trettio personer kunna beskyggas; kring dess kolossala stam löpa tvenne rader grönmålade karmbänkar, med ryggstöden från hvarandra, så en allmän sällskaplig conversation der behagligt kunde försiggå. Vidare hannt jag icke taga i skärskådande, ty nu tillsades om aftonvarden, och i följd deraf uppsöktes åter våra rum. Följande morgonen, — jag vaknade ovanligt tidigt — hade jag under tysthet smugit mig ur rummet, för att med klara ögon, och i full dager kunna uppfatta hvad under den föregående aftonens dunkel till en del blifvit mig förborgadt, och vandrade således, icke utan något stoiskt mod, genom de aftonen förut passerade rummen, till den stora salonen, der jag nu fick skåda hela Riddarskaran i sina forntida drägter, dels beväpnade i pantsar, hjelmar och sköldar, dels fredligt sittande till häst uppå prägtiga vältecknade gångare. Denna sal måtte varit ypperlig i sin ägares välmaktstid, ty teckningarne voro hänförande, lefvande och naturliga. Vidare öpnade jag ännu en dörr, hvilken på gnislande gångjern inlät mig i ett rum, troligen bestämdt till samlingsrum; detta var rätt prägtigt med inlagdt golf, stora speglar ehuru svarta af damm; en urmodig men ytterst väl arbetad mässingskrona, purpursammets-beklädde mahogyne-meubler och några utmärkt vackra men äfven fulldammige gyllene ramade tableauer; härifrån förde mig nyfikenheten till det närgränsande rummet; men föreställ dig min förvåning, att ibland damm, papper och luntor, vanvårdade klädesplagg m.m. finna en prydligt uppslagen, dammfri och putsad flygel; jag blef deraf ganska surprinerad, och kunde omöjligen icke afhålla mitt begär att anslå detsamma. Tonerna voro visserligen icke fullkomligt rena, men dock ingalunda mera missljudande, än man ofta, i synnerhet på landsorterne, finner dageligen begagnade instrument; detta var såleds ett bevis uppå dettas ovanliga godhet. Sedan jag ett flygtigt ögnablick preluderat härpå, fortsatte jag vandringen till det åter nästligganda rummet, ett litet kabinette med nischer och lönndörrar förutan ända; detta var det enda, som föreföll mig verkeligen hemskt, och hade jag sannerligen icke lust att länge här förbida, Annettes onaturliga frugtan höll nästan på att smitta mig; jag betraktade blott flygtigt ett par charmanta vackra fruntimmers portraitter, hvilka, bevarade under gröna urblekta siden-förhängen, hängde på dess väggar, samt tillslöt åter dörren. Ännu några accord på instrumentet, hvilket med ganska liten underhjelp kunde blifva rätt herrligt; derefter en par små sångstycken, så ännu en par ditto, Gud vet huru länge jag här — der jag så oförmodadt upptäckt ett för mitt sinne så njutningsrikt föremål kunnat bortdrömma min tid, om icke åtanken på Friherrinnan plötsligt manat till min pligt; jag hastade nu ut genom hela sträckan af rum; men tänk dig Emilia min, jag vill ej säga förskräckelse, ty det föremål hvilket nu mötte mina blickar, var minst skapat att injaga någon sådan; men min bestörtning, kan jag väl sanningenligt benämna det underbara jag erfor, då jag i salonen mötte en, ifrån våra rum utkommande ung, välväxt utomordentligt vacker man; vi stadnade ovilkorligt bägge på en gång; han troligen lika ofverraskad som jag, att bland denna döda samling så opåräknadt, finna en lefvande varelse. Den glödande hettan på mina kinder väckte mig ändtligen till besinning; jag gjorde nu i största hast en liten bugning, hvilken han med alldeles makalös grace besvarade; hvarefter jag, likasom bade Annettes spöken efterrusat mig, i full fart ilade de återstående rummen igenom, rakt intill Friherrinnan; här stadnade jag andlös: "min nådiga Friherrinna! hvilken, hvilken! kunde den person vara, som denna tid på dagen och oss ovetande gör sin tour igenon rummen, och den jag just i ögnablicket mötte promenerande i stora salonen flere rum härifrån; jag kan ej beskrifva den häpnad som vid hans anblick intog mig." — "Min Gud Mathilda, du är ju alldeles uppskrämd, var den person hvarom du talar då, så fasligt förskräckande? se här, jag tror verkeligen du behöfver vatten." — "Å visst icke min nådiga Friherrinna, jag blef bara lätt brydd, det var mig så alldeles oförväntadt, att här finna någon gäst; men befaller Friherrinnan icke upp Annette?"— "Nej, ännu icke, du måste dock göra mig begriplig hvem den personen möjligen kunde vara, du så opåräknadt på dina ströftåg mött, var han gammal och ful, så var det ovedersägligen Inspektören, hvilken du troligen sedan i går aftons torde glömt?" — "Nå du min Gud! nej, tvärtom, han var helt ung och vacker, och har troligen ännu aldrig i sin lefnad varit Inspektor." — "Nå kors, så du också kan utföra en sak, nu gissar jag, det förmodeligen var min nye förvaltare; ja men, han ser ej illa ut, så mycket jag i hast kunde finna; han var för en stund sedan uppe för att göra mig sin skyldiga uppvaktning; karlen ser temmeligen hygglig och städad ut, och tyckes för sin ringa del, uppsnappat en god portion af den behöfliga verldspolituren, det fägnar mig så mycket mer, som jag verkeligen — ehuru på långt afstånd — med honom räknar slägtskap, och är det äfven till en del genom hans mor, en ganska hederlig vältänkande, ehuru mindre bemedlad enka, jag — sedan nemligen denne S., för någon tid sedan lemnat dess militaire-bana, på hvilken han redan var upphunnen till Lieutenantsgrad — sjelf föreslagit honom tillsynen of denna vidlyftiga egendom." — "Och hvilket förslag han antar?" inföll jag. "Ja visst, om han är en driftig menniska, vill han väl ingalunda insöfva sig i overksamhet, dessutom bör han här komma att finna sin rikeliga utkomst, så han med den kära modren, ganska bekymmerslöst kan lefva, och törhända redan i nästa år, hvilket jag rätt gärna skulle se, blifva ställets duglige Arrendator." Således en Herr S. tillförene Militaire, nu förvaltare hos Friherrinnan: allt detta gick nu om i mitt hufvud. Jag stod ännu och funderade uppå herr S., Militairen och Förvaltaren, då Friherrinnan, hvilken härunder betraktadt mig, inföll: "Jag undrar sannerligen ej öfver din häpnad Mathilda, att i den der costumen möta en ung karl, se dig dock i spegeln." — Jag kastade nu ögat dit, och med en väl ganska fin och ganska snygg, men likväl ganska öfverflödig nattmössa, ditto en högst legert påsatt morgonhabit, stod jag nu pionröd i lebens grösse, skådande min egen värda person; Friherrinnan drog på munnen: "skynda dig nu att litet omsorgsfullare rangera din toilette, ty i ögnablicket tillsäger Annette om frukosten, den vi naturligtvis såsom vistande i ett hus, gemensamt med S. skola intaga." — "Ach! får jag ej lof att derifrån uteblifva?" — "Hvilken nyck, och till hvad ändamål? du vet Mathilda lilla, sådant der pryderi blir mig aldrig i smak." — Jag flög nu att ombyta drägt. Qvarten derpå inträdde Annette med frukostbudet, hvarefter Friherrinnan och henne i hamn och häl, jag gick att en par rum derifrån intaga den nämnde dejeunén. Här stod nu lutad emot en fönsterpost, den förskräcklige Herr S. Vid vårt inträde närmade han sig Friherrinnan, för hvilken han än yttermera gjorde sin vördnadsfulla bugning. — "Mamsell Sommer", "Herr S.", presenterade oss Friherrinnan, hvarvid vi åter tigande gjorde hvarannan les honneurs. Till min stora glädje upptogo nu så väl anrättningarne, hvilka genast tillgrepos, som de samtal hvilka af Friherrinnan stundligt underhöllos, så lyckligt hvar och ens tankar, så äfven jag småningom glömde hela förtreten af nattmössa, morgondrägt och förlägenhet. Herr S. visade under hela tiden en till högsta grad upphunnen belefvenhet, lätthet i conversation, och elegance i sätt och hållning; jag vågar bestämdt säga att Rosas R. i all sin fullkomlighet likväl betydligt kommer att stå efter denne, ty det utmätte något pretentieusa, och jag borde väl ej säga: illslugt spefulle hos R. är ifrån den öppna ljusa blicken hos denne — fullkomligt försvuret. Efter frukosten rådslog man om den för oss beqvämaste fördelning af rum. Friherrinnan skulle för sin räkning behålla de tre första, med sin egen utgång (dem nemligen hon nu innehade) jag de tvenne derefter följande — ett större och ett mindre — med ovilkorlig genomgång af salonen, då Friherrinnan njöt sin morgon eller middagsslummer. Derefter flyttades hela förmiddagen meubler och förnödenheter från rum till rum, till dess vi hvar och en med våra inventioner blefvo fullkomligt belåtne. Middagen, så väl som alla härefter blifvande måltider, serverades för beqvämlighets skull, nere i ett gladt ljust rum, liggande på motsatt sida af de trenne Herr S. innehar. Här hade Annette, till befrämjande af Friherrinnans tillfredsställelse, rigtigt gjort sitt bästa. Rummet så väl som bordet var alldeles fullprydt med de enkla men behagliga blommor Inspektörens lilla trädgård kunnat prestera. Friherrinnan syntes äfven så förnöjd så jag knappast någongång tillförene funnit lifligheten hos henne stigen till högre grad. Hon var mot Herr S. som mot alla, i synnerhet mot dem hon finner förstå skatta hennes godhet, uppmuntrande och egen. Hennes första tilltal till Herr S. yppade det vänliga du, hvarigenom hon troligen ville visa sig ej glömt den ringa slägtskap, hvilken i alla fall mellan dem ägde rum; att naturligtvis ett jemnt upprepadt; "min nådiga Tante" blifver följden, är begripligt. Efter-middagen tillbringades med promenader omkring Grefskapet, hvilket är vidsträckt och ståteligt, men i anseende till dess ovanliga dysterhet, icke vackert. Då vi efter slutad aftonvard sade hvarandra god natt, upprepade Friherrinnan ännu det Herr S. hädanefter så ofta han möjligen sjelf dertill funne sig hugad, och hvad tid som helst på dagen, ägde bestämdt tillträde till Friherrinnans rum: af hvilken vänlig tillåtelse han äfven tyckes vela begagna sig.

På enahanda sätt, halva dessa sist forflutne dagar försvunnit. Friherrinnan är oändeligt glad och nöjd, och hvad kan jag väl högre önska. Men jag har nu så sysselsatt mig med det närvarande, så jag alldeles glömt, att orda något om Rosa, hvilken likväl hos mig lefver i ett stundeligt minne. Du kan väl tänka Emilia, att ingendera af oss njöt betydligt af hvilan, den på Liljedahl sist tillbragte natten. Rosa utgjöt, under oskuldens öppenhet, för mig hela sitt hjerta, deraf icke en skymt blef mig förborgad; hvad hon i R——s närvaro på intet vilkor skulle haft mod att vidröra, afhandlades nu under nattens tysthet ganska frimodigt; hon avancerade i inbillningen till och med ända till brudkransen, hvaruppå R. under gårdagens afton fört hennes tanke, och hvilken, utan all fråga skulle komma att bestå af Murgrön. Hon hade så bestämdt införlifvat sig med idéen, att på hennes bröllopsdag nödvändigt en sådan borde pryda hennes hufvud, emedan så underbart, och liksom af en högre skickelse tillstäldt, just i samma ögonblick kransen af R. blifvit omnämnd, äfven Murgrönsranken till en dylik bildat sig kring hennes panna. "Tänk Mathilda", yttrade hon lifligt och huldt omfattande mitt lif, "om vi båda skulle lemna hvarann den fasta försäkran, att på vår bröllopsdag bära våra kransar, ovilkorligt af intet annat än Murgrön, kunde du ej lemna din Rosa detta löfte? säg?" — Nu måste jag ordentligt skratta; "nå det var då ett curiöst påhitt kära Rosa, och hvarföre det?" — "Jo, emedan jag först önskade vi blefve lika, och dertill, emedan en så sann och ovanligt trofast vänskap slingrat sig en väg kring våra hjertan, borde äfven denna ovanliga och herrliga växt, komma att på en sådan högtidsstund kring våra hufvuden slingra sina vackra fina grenar. Nå, lofvar du mig nu en gång Malhilda, så vet jag du alldrig bryter." — "Det gör jag visst", sade jag beslutsamt, "så mycket mera, som jag väl alldrig i detta lif torde komma att bära den af något slag." Rosa föll mig nu om halsen och upptog med sina kyssar, det nu så säkert och allt för lätt uttalade löftet. Ännu fortsattes under ömsom löje och tårar natten igenom värt prat, — morgonen fann oss fullklädde och systerligt omarmande hvarandra, djupt insomnade på Rosas soffa.

Den 3 September.

Huru ofta, huru ofta Emilia! har jag ej fattat den allvarligaste föresatts, att i några rader samtala med dig, och huru ofta är icke den åter så plötsligt omintetgjord. Jag förstår verkeligen ej hvarmed dessa dagar så upptagits; men sannt är likväl, att oftast natten inbryter förrän vi här — en hvar komma oss till hvila. Dock, ger jag med skäl Herr S. största skuld häri, emedan han ifrån tidig morgon till sednaste qväll beständigt hos oss utgör den dageliga gästen. De äro dock visst icke ledsamma dessa dagar, men förgå, oaktadt sin enformighet under Herr S——s interessanta meddelanden, tvärtom med obegriplig fart. Han är verkeligen en oändligt hygglig och älskvärd karl; tro dock icke min Emilia, att det är endast jag som finner det, nej, Friherrinnan har nu äfven lemnat honom detta vittnesbörd; hon tyckes hålla rätt hjertligt af honom, och han förtjenar denna hyllning äfven; man kan icke se en egen son med en mera uppmärksam, ödmjuk och — kärleksfullare vördnad bemöta sin mor, än han gör det mot Friherrinnan; huru skulle väl då ett hjerta, så ädelt och godt som hennes, med annat, än den uppriktigaste vänlighet löna ett dylikt förhållande. Hvad det är lyckligt att hon funnit ett föremål som åtminstone till någon del kan förströ hennes saknad efter den älskade sonen, jag fruktade sannerligen, att hennes humeur till ganska betydlig grad skulle komma att lida af denna skiljsmässa. Men vill du nu veta huru vi till en del tillbringa våra dagar? Jo, före frukosten göra vi alla tre en promenade, ettdera i trädgården, hvilken Herr S. låtit slå så slät, och så jemn som ett kammargolf, eller också i parken eller nejden ikring; derefter göres vår frukost. Förmiddagen förgår med konversation, hvarvid Herr S. obegripeligen nog, alldrig saknar ämnen, eller också läser han högt för Friherrinnan och mig som derunder arbeta rätt flitigt. Efter middagen, medan Friherrinnan sofver sin middag, har Herr S. utbedt sig, men tyst, du vet ju ej, huru har jag ock kunnat glömma att säga dig, det Herr S. är en ypperlig Pianist, samt sjunger, sjunger Emilia så, som jag ännu aldrig hört någon göra det; föreställ dig huru surprinerad jag blef, då härom dagen, vid det vi alla gemensamt besågo rummen, han uppå Friherrinnans fråga om han sjöng eller trakterade fortepiano, svarade: "något litet hvardera." På hennes derefter yttrade begäran: "låt oss höra fortepiano", accompagnera den skönaste, manligaste och mest tjusningsfulla röst; jag ordentligt förstummades; till den grad inverkade på mitt sinne, den hos honom så oförmodadt upptäckte gudasköna talangen. Nu kunde jag äfven ganska naturligt förklara, den vid min första morgonpromenade uppslagne renglänsande flygeln, hvilken då så särdeles väckte min uppmärksamhet. Nå väl, ännu samma dag förflyttades på Friherrinnans föranstaltande instrnmentet till den stora salonen, hvilken erbjuder en för musik alldeles förträfflig local. Att det sedermera af Herr S. väl stämdt och upphjelpt, icke förblifvit ovidrört, kan du väl förmoda. Men, nu återgår jag till vår eftermiddags sysselsättning: under det som nämndt är, Friherrinnan njuter sin middagshvila, har Hr S. utbedt sig att med sin viol, den han äfven med färdighet trakterar, få accompagnera mig på fortepiano, för att genom en dylik öfning gifva min touch och takt, den smak och säkerhet, han påstär den ännu behöfva; han finner ofta fel i min musik, hvilket han oförställdt med likväl så utomordentligt iakttagen grannlagenhet yttrar: huru roligt är det icke, att på ett sädant sätt höra sanningen; likaså yttras den af honom fullkomligt afslöjad, om nägongång i vår conversation, olika begrepp eller åsigter yppas. Sedan Friherrinnan vaknat, fortsättes läsningen, eller ombytes musiköfningarne till muntra vackra sångstycken, i hvilka Hr S. med mera tillfredsställelse, med sin röst accompagnerar min; han är nemligen, det jag väl alldrig skulle trott, fullkomligt belåten med dess enkelhet, emedan han ej älskar den granna konstmessiga sången; derefter promeneras mot aftonen, eller, i händelse af fult väder, spelas boston om ingenting, eller möjligen om en tallrick fullmogna krus- eller körsbär, hvilka efter spelets slut repartiseras i tre olika delar, allt efter de spelandes vinst eller förlust, hvaraf en hvar derefter bespisar sig; men hvilka dock sluteligen till det mesta tillfalla mig, emedan Friherrinnan för sin hälsas skull icke vågar, och Herr S., om jag så får säga, icke näns äta serdeles deraf. Huru treflig kan icke tiden göras för menniskan, om också tillbringad på den mäst otrefliga plats, endast en sann harmoni själarne imellan blir rådande. Jag har ännu alldrig — under den tid jag tillbringat hos Friherrinnan, kännt mitt inre så lugnt, så tillfredsställdt, så intet önskande som här; o! att den lyckliga friden ständigt skulle erbjudas mig, så ogrumlad och ren. I dag är Herr S. på några timmar utrest till närmaste by, för att, i anseende till den yttre oeconomien härstädes, vidtaga behöflige mått och steg. Egendomen som är mycket försummad, erfordrar en den noggrannaste eftersyn, den Herr S. med de tvenne nyanskaffade Inspectorerne ofta får dela.

Friherrinnan, som i början icke ville medgifva Herr S——s oändeligt gracieusa och gentila hållning, nödgades i dag sjelf kalla mig in till sitt cabinette, för att låta mig se, med hvilken lätthet han svingade sig upp i sadeln, samt derefter satt till häst. Om du skulle sett honom Emilia, i sin lilla bruna sidenfodrade bonjour, med små solblanka knappar, sitt yfviga brunlockiga hår, sin friska färg, sin vördnadsfulla bugning till Friherrinnan då han sluteligen med ett litet gyllene ridspö, gaf den under honom otåligt dansade krithvita gångarn en obetydlig knäpp; mina kinder ordentligt färgades derunder af fruktan att, i hvarje ögnablick se honom af den ystre, ovane hästen — kastad öfverända, och betagen af oro, utrusade jag vid hans affärd ovilkorligen till mina rum, för att änteligen se hans fortridt; men, se der skrider under kråmad gång, villigt lydande sin herres minsta nyck, den tämde, så stilla och lätt, som hade hon hållits af jernband. Nu tvärstadnar hon, gör en liten sväng, närmar sin Herre några steg till slottet, hvarunder den skicklige ryttarn finner tillfälle, att med tvenne till mösskanten lyftade finger göra mig sin hälsning; åter vändes hästen med sirlighet, hvarefter, under sakta traf, det nu småningom bär vägen framåt.

Klockan är redan mot fem, och ännu ses han icke återkommen. Friherrinnan har härunder ifrån mina fönster, flere gånger otålig spanat åt vägen, för att erfara, om han icke redan torde synas, emedan han bestämdt trodde sig vara åter emot kl. tre. Gud! måtte endast intet ondt händt. Just nu ropar mig Friherrinnan, hon önskar, det jag måtte blifva henne följaktig på den promenade hon — för att möta Herr S. — tänker göra; ack! det skulle jag likvist för mycket godt ej velat. Min Gud! ännu en förnyad påminnelse, jag måste lyda. Må väl!

Den 10.

Huru besynnerligt är ej menniskohjertat, verkeligen en underbar oförklarlig gåta! — kan du fatta Emilia, huru förskräckelsen och oron öfver en förmodad olyckshändelse till den grad kunnat upröra min fantasie, och reta mina nerfver, så en par tre dygns opasslighet deraf kunnat blifva följden. Tänk dig, hvilken obetydlighet nu gaf anledning till, att jag i några dagar hållit sängen: som jag omnämnde, var för en vecka tillbaka Herr S. utridande till en liten by, icke så alldeles långt härifrån; att Friherrinnan tidigare hemväntade honom samt under oro, jemte mig gick att invänta hans ankomst — vet du äfven; nå väl, klockan blef sex, sju, åtta och ingen S. hördes af, nu steg Friherrinnans ångest till betydlig höjd, emedan hon förebrådde sig hafva tillåtit honom begagnandet af den högst ystre hästen, ännu en half timme tillbragtes af Friherrinnan under väntan, då hennes hälsa i anseende till den kulna och redan fugtiga höstaftonen icke tillät ett längre uteblifvande; vi gingo såleds in samt satte oss hvardera vid mitt kammarfönster, hvilket hade utsigt åt vägen. Klockan led mot nio hvarunder skymningen så synbarligen tilltog, så man knappast mera kunde urskilja något föremål, Men likväl kom ingen S. Friherrinnan promenerade nu tyst längs kammargolfvet, men jag hade omöjligt förmått mig taga ett enda steg, så våldsamt klappade mitt hjerta, och genombäfvade mig den häftigaste oro. Jag kände mina kinder glöda under bemödande, att med mina ögons tillhjelp, urskilja någonting, hvilket jag å vägen tyckte röra sig; verkeligen såg jag nu en mensklig gestalt, men vandrande till fots, jag ilade under den obeskrifligaste ångest trappan utföre och intill köket, dit den ankommande redan anländt, och just nu höll på framtaga en röd silkesnäsduk, den jag bestämt igenkände tillhörde S., Jag såg intet vidare, det svartnade för min blick och sanslös nedföll jag i den bakom mig stående förskräckta Annettes armar. Då jag åter slog upp mina ögon, stod Friherrinnan med sina uppfriskande eau de lyser framfor mig, med hvilkas tillhjelp hon nu huldt bemödade sig att återkalla mig till krafter. — Efter förtärandet af ett glas friskt vatten, lyckades det mig äfven, att åter uppnå mitt rum, der Friherrinnan nu räckte mig en liten af S. skrifven billet; han hade vid sin återfärd, hvilken skedt något sednare än han förmodadt tagit en alldeles origtig ginväg, hvilken i stället att närma den med trakten fullkomligt okände till stället, tvärtom så långt derifrån aflägsnat honom så han samma dag omöjligt mera uppå sin ostyriga gångare kunnat begifva sig hem. För att dock undvika all slags vid hemmet möjligtvis inträffande oro, afsände han nu budet, hvilken med den i näsduken väl invecklade billetten, skulle förklara hans oförmodade uteblifvande. Jag hade knappt genomögnat lappen, förrän jag utbrast i den häftigaste gråt, hvarunder Friherrinnan ännu förnyade sin godhet, medelst besmörjelser af oljor etc., samt instämde sluteligen fullkomligt i, huru äfven hon, om hon så oformodadt först blifvit näsduken varse, deraf skulle erfarit samma förskräckelse, som jag. Följande morgon kände jag mig så matt, så jag icke förmådde höja mitt hufvud ifrån dynan, en stark feber arbetade genom hela min kropp, hvilken tvang mig att hela dagen behålla sängen. Mot klockan nio hörde jag Herr S——s frustande häst tillkännagifva sin herres hemkomst, äfvensom honom sjelf i ögnablicket derpå inträda till Friherrinnan. Febern rasade med förnyad kraft i mina ådror, hjertat slog, så det kunde höras; nu öppnades Friherrinnans kammardörr, och hon sjelf inträdde till min säng. "Får Ferdinand göra dig sin morgonhälsning min Thilda", yttrade Friherrinnan. Jag ville svara, men förmådde ej, pulsarne slogo så starkt och krampaktigt, så jag tyckte mig nästan vilja qväfvas, jag grep endast tag i Friherrinnans hand, under det jag kände tårarne framtränga i mina ögon. "Min Gud! Ferdinand", ropade Friherrinnan, i det hon förskräckt, med handen torkade svetten, som nu i stora pärlor utbröt kring min panna och hals; "allt detta har du åstadkommit." S. hade nu inkommit, och stod blek som en vattenlilja med brinnande ögon, framför min säng. "Jag! jag!" stammade hans skälfvande läppar. "Gud! jag hade verkeligen en sådan aning;" med dessa ord nedsjönk han häftigt skakad emot min säng. "Lemna henne ej", bad Friherrinnan, i det hon hastigt påtog sin shawl och nu gick att utur sitt hus-apothek uppsöka någon stillande medicin, "hör du det, lemna henne ej ett ögnablick." — "Icke ett ögnablick af mitt lif", upprepade med låg röst S., då Friherrinnan lemnat rummet, uppreste sig, samt närmade sig sängen, i det han med häftighet bemägtigade sig mina brinnande händer. "O Mathilda! dyra Mathilda! kan ni förlåta mig detta? kan hela mitt lif, egnat eder, blifva tillräckligt att förskaffa mig tillgift, för hvad ni nu för min skull lider? hvad har jag väl gjort, och huru litet betänkte jag följderna af mitt välmenta företag." Jag hörde ej mer, jag kände endast de täta slagen af hans hjerta, hvilket klappade under min hand.

Friherrinnan hade nu inkommit; flere timmar förgingo, under icke stark, men likväl beständig yrsel, hvarunder S. icke ett ögnablick lemnat rummet. Mot aftonen blef mit hufvud betydligt lättare, jag förmådde nu något resa mig ifrån kudden, ehuru icke utan svårighet, sjelf tala eller höra andra tala ikring mig. Ännu bägge de följande dagarna var jag så matt, så jag ehuru klädd nödgades taga hvila på soffan. S. var härunder i sine omsorger outtröttelig, tillbar mig min dryck, uppläste för mig åtskillig herrlig poesi; sjöng med sin milda röst några utmärkt sköna sångstycken, med ett ord, bjöd på allt upptänkligt sätt till, att för mig förkorta timmarne, hvilka troligen aldrig för en sjuk, med så obegriplig fart försvunnit. Nu är jag dock gudskelof åter lika stark och lefnadsglad, som förut, sedan det onda så lyckligt blef öfverståndit.

Den 21 September.

Skall du fördömma din vän Emilia, fördömma hennes hjerta som trolöst och flygtigt, då hon nu går att öppet och öfverlåtande, i ditt vänskapliga sköte lemna ett förtroende, kanske nog oväntadt, men likvisst uppriktigt och sannt; O Emilia! sträck ej din stränghet för långt, kalla ej lättsinnighet och glömska af fordna förhållanden, den tillgifvenhet jag nu tillstår mig känna för S.; ja, jag älskar honom verkeligen af hela min själ, af all min håg jag älskar honom så högt, som någonsin jag under min barndoms oskuldsdrömmar älskade Edvard; jag älskar honom högre, ty den aktning, den höga beundran, hvilken ledt mitt hjerta till S. kände jag alldrig för den förre. Han var mig kär öfver allting, emedan han var den förste, hvilken för mig nämnde ordet: kärlek; emedan han framför någon annan visade mig uppmärksamhet och tillgifvenhet, emedan jag icke med en blick fick yttra en önskan, den han ej genast, och ofta med största svårighet, uppfyllde; emedan jag i min oerfarenhet och barnslighet ej visste göra mig begrepp om något högre, något bättre, än den smickrande hyllning, han ständigt lemnade mig. Nu! nu! har mitt hjerta dock erfarit detta ovilkorliga, hvilket jag ej med ord kan benämna; men endast ljust och klart i min själ, känna och fatta; denna hänförande enhet emellan själar, som sammansmultit och i en enda blick säger: jag förstår dig, och dig kan och vill jag älska i lif och död! så känner jag det för S., ehuru jag verkeligen fasade för upptäckten deraf. Ock, frågar du väl: "är du olycklig nog att känna allt detta ensam; måste inom eget bröst du fördölja din sällhet och ditt qval?" Nej Emilia! nej! det vore dock grymt för din Mathilda; han har sjelf, min dyre S., under en lycklig stund, då jag lugn och sorgfri, ännu icke anade vidden af mina känslor, ensam satt bredvid honom i min förmaks-soffa, och ingalunda kunde tänka mig hans tankars rigtning, i enkla, kärleksfulla och lydliga ord förklarat mig, hvad han känner, hvad han evigt skall känna för mig. Tror du Emilia, att jag var nog tranquil, oaktadt det alltför oförmodade i hans yttrande, att lugnt under säkert en hel timmes tid öfverlåta min hand i hans, hvarunder han öppet gjorde mig förtroende af hela sin fin flutna lefnad; talte om sin mor, som han obeskrifligt älskar, hvilken han har att tacka för sina bättre känslors daning, som ifrån hans spädaste ungdom, genom exempel och ömhet bildat hans själ för ädlare intryck, och som genom sina moderliga omsorger och varningar, hindrat honom, att någonsin glömma sig sjelf och sitt höga himmelska ursprung; framställde, under sanningens rena mantel, sin medellöshet, och sitt hopp, att med drift och idoghet dock kunna ernå sorgfria dagar; huru dessa bemödanden obeskrifligen skulle lättas genom min motsvarande ömhet, och det hopp att jag här, der han troligen i längre tider vore tvungen söka sitt bröd, ville dela med honom lust och nöd. Lust och nöd med honom! O Emilia! det ville jag med outsäglig känsla af lycksalighet; det sade jag honom äfven ur mitt hjertats grund, då han sluteligen ännu en gång framställde mig sin upprigtiga fråga. Jag förtäljde för honom nu likaså tilldragelser ur min lyckliga barndom; sade honom, huru jag i en af mig ömt älskad ynglings kärlek sett min högsta fröjd, men, huru vid min iråkade fattigdom, och förlusten af mina föräldrar, den genom hans otro förbytts till djupaste smärta; huru jag som af en högre magt dock erhållit styrka att bära mitt af många sammanträffande omständigheter nog pröfvande öde, nu sluteligen hos den engel, hvilken blifvit och ersatt mig allt, åter vunnit ny lefnadslust och nytt lugn. Allt detta var för S. ingen nyhet; han kände till min förvåning genom Friherrinnan, som händelsevis för honom vidrört mina förhållanden, alltsammans. Prisade sig lycklig, som nu genom sin oföränderliga ömhet fick hoppas godtgöra hvad jag så hårdt pröfvat, försäkrande mig, att bemödandet och ernåendet deraf, skola komma att utgöra hans högsta lycka. Och säg, fördömmer du nu din Mathilda, för hennes outsläckliga kärlek till S. O! säg Emilia! Länge har jag varit obesluten, huruvida jag för Friherrinnan skulle delgifva detta förhållande, af fruktan, att hon icke med vänlighet skulle anse det. Gör jag henne möjligen orätt, då jag i hennes uppförande tycker mig se bekräftelsen på min farhåga. Skall min kärlek åter sänkas i graf; skall hon, hvilken jag är pligtig tacksamhet och lydnad, hvars önskningar jag vill hörsamma, vore det än på bekostnad af hela min timmeliga lycka, väl hafva hjerta att skilja mig ifrån honom, vid hvilken min själ är så oskiljaktigt förenad. Gud! det vore mer, mer, än din Mathilda kunde uthärda. Dock! det är sagdt, hon! hon skall bestämma mitt ve eller väl! det vet äfven han, som under tusende föreställningar sökt bevisa mig, att hjertat aldrig låter befalla sig, att det i med- eller motgång, alltid förblir sin egen rådgifvare; att Friherrinnan genom hvilka välgerningar som hälst, aldrig med skäl, kan göra anspråk på ett grymt uppoffrande deraf. O! hvilken ljuf siren-stämma ljuder icke vid hvarje hans ord, för mina öron, huru lockande att efterfölja dess bud; men nej! otacksamhet! du svartaste af förbrytelser, Mathilda skall alldrig, alldrig göra sig skyldig af en så usel tillvitelse; förr skall, som sagt, hon dö af sorg, än handla emot hederns bud, emot henne som för mig gjort så mycket, så oändeligt mycket godt! ännu i dag, då jag under Friherrinnans hvilotimme öfversäll, satt omsluten af hans älskade armar, tog han det ovilkorliga löftet af mig, att icke under vår vistelse här, upptäcka för Friherrinnan vår kärlek. Det var något, jag ehuru ogärna, dock ej kunde neka honom, emedan han dertill uppgaf för många antagliga skäl. Han vill bestämt först gifva sin egen mor del deraf, dertill erhålla hennes moderliga välsignelser, innan han för någon annan vill offentliggöra sitt företag; likaså önskar han att till fullo kunna göra den icke så obetydliga insamling af en, under trenne tjensteår åtnjuten lön, den han i anseende till den försträckning af medel, hvarmed hans sparsamma mor gått honom tillhanda, på åtskillige säkra händer utlånat, på det sluteligen han, med icke så alldeles toma händer, hos Friherrinnan skall kunna — som han säger: värfva mig, och omsider iordningställa sitt lilla bo. Ack Emilia! när jag tänker på min sällhet, att jemte en sådan varelse gå lifvets väg igenom, kan jag ofta icke annat, än under största tacksamhet mot Gud, sjunka på mina knän, och sända honom den varmaste suck, som så underbart styrt mitt öde. O! hvad jag vore lycklig, om endast ej det plågsamma medvetandet, att jag för Friherrinnan fördöljer mitt hjerta, skulle följa mig; kunde hon dock sjelf leda sig till rätta förhållandet, hvilket visst icke blefve svårt, endast hon med mindre bekymmerslöshet fäste sig vid hvarderas vårt hjertliga bemötande, och hvilket hon genom sitt säkra, lugna öfverlåtande, mera befrämjar, än förhindrar. Tror hon att Mathilda är blind för allt ädelt och skönt, eller tror hon, att tvenne hjertan ovedersägligt skapade för hvarann, under månadslångt dagligt umgänge, i evighet kunde förblifva hvarann likgiltige; eller — tror hon möjligen, att en enda tanke for C., den hon dageligen åkallar, rimligtvis kunde erhålla plats inom mitt hjerta. Icke ett ord, ej en blick tillkännagifver någon misstanke hos henne, hon visar sig så alldeles tranquil, och liksom alldrig varseblifvande den rodnad och de tårar, hvilka växelvis yppas på mina kinder, och hvilka af den emot henne iakttagne förbehållsamheten alldagligen ditjagas. O! kunde jag läsa i hennes själ, hvad hon härunder tänker, och om icke allt detta sluteligen skall leda till förminskande af hennes ömhet för mig. Dyre S., hvilken tjusningsmagt äger du icke öfver mig, då för den minst ljusa af dina föreskrifter, jag äger styrka att uppoffra hela min själs lugn.

Den 30 September.

Alltid samma lycka! samma hjertats ljufva hängifvenhet — och samma döds lugn hos Friherrinnan. "Hör Mathilda", sade i går Friherrinnan under det jag i höstskymningen satt och spelade några nätta nya sångstycken, dem S. lärt mig, "hör Mathilda, hvarföre spelar du alldrig nu mera mitt och min Gustafs lilla älsklings-stycke? Det gjorde du likväl alltid förr, och som jag tyckte — med så mycket nöje. Du drog dig då, gärna och ständigt till minnes, hvilken fröjd du derigenom beredde mig." — "O!" utropade jag med sammanpressad, ångerfullt hjerta, "det gör jag äfven i dag, och alltid, och" … men nu kunde jag ej längre tillbakahållas, jag flög till hennes fötter, derifrSn hon med moderlig ömhet drog mig upp till sitt bröst, kysste med den huldhet — hvilken blott kan yttras af en varelse, liktänkt med henne — tårarne ifrån mina kinder, i det hon med hjertliga ord ofvertygade mig, det hennes mening ingalunda varit att såra mig; "låt mig nu höra det kära stycket", bad hon derefter smekande, "men sjung det icke med någon tårdarrande röst, så älskar min Gustaf det visst icke." Jag sjöng nu, och spelte det så länge, så bra, och så klingande, jag någonsin kunde; då jag omsider vände mig om, såg jag i skymningen S. sittande i soffan tätt intill Friherrinnan med, som jag tyckte mot hennes knä lutadt hufvud; jag steg upp, närmade mig med en underbar, ännu oförklarlig känsla, soffan, då Friherrinnan plötsligt uppstigande och ännu en gång kyssande min panna yttrade: "Ser du min hulda Thilda, huru äfven Herr S. icke kan undvika lemna mig sin varma tacksägelse för det nöje jag och ingen annan vetat förskaffa oss; måhända skall detta stycke numera omtyckt af oss båda, blifva en orsak, att framdeles af dig oftare utföras." Vi återgingo derefter till de andre rummen, där ännu ett par timmar, under vanliga ämnen bortpratades. Att vårt ömsesidiga förhållande således icke helt och hållit undgått Friherrinnans uppmärksamhet, finner jag bestämdt af hennes fint yttrade pique, men, dervid stadnade äfven alla bevis.

I går och i dag hafva vi tillsammans gjordt temmeligen vidsträckta promenader; Friherrinnan har sjelf velat taga egendomen något så när i sigte, hvarföre vi straxt efter intagne frukostar begifvit oss å väg. Hvilken obeskriflig sällhet erfar jag icke af, att se henne under promenader betjena sig af S——s arm, som under det han varsamt och sirligt stöder henne, likväl oupphörligt genom de ömmaste blickar låter mig finna, huru kär jag är honom. Blir under vandringen jag ett ögnablick efter, eller omärkt snafvar öfver en liten stubbe, glömmer han ovilkorligt, hvilken ledare-plats han innehar, i det han med blixtens hastighet ilar att hjelpa mig. Friherrinnan ettdera — märker ej eller låtsar icke märka, det i hvarje ögnablick sig uppenbarande kärleksfulla i hans uppförande, ty merendels upptages under sådane momenter, helt och hållet hennes uppmärksamhet, af någon nedlutande gärdesgård, någon illa sådd åker, några ojemna renar, eller dylikt, till dess hon, en god stund efter det han redan ödmjukt och väntande stått invid hennes sida till fortsättande af promenaden, tankfullt emottager hans arm.

I går aftons, och likaså i dag föremiddags, under det Friherrinnan, som vanligt promenerade i salonen, genomgick jag, för att bevisa henne huru oändeligt gärna jag drog mig till minnes hennes önskningar, flere gånger det lilla stycket; men tror du Emilia jag derunder tygligt tyckte mig se, huru S——s anlete för hvarje gång stycket af mig upprepades, alltid mer och mer mulnade; jag ville först icke fästa uppmärksamhet dervid, men kunde sluteligen icke undgå att märka, med hvilken småironisk ton, han, i det han för mig framlade några andra sångstycken frågade: "om jag ej trodde tangenterne genom detta endas mer än beständiga återupprepande, möjligen kunde komma i så starkt obestånd, så de vid andra styckens exequerande blefve obrukbara?" — "Det är visst möjligt" svarade jag leende, i det jag bläddrande igenom noterne, uppslog ett litet, hvilket i synnerhet vunnit hans tycke. Nu var pannan åter fullkomligt ljus och klar; med glädtighet satte han sig ned vid flygeln, samt accompaguerade mig med sin sköna röst; till så många stycken, notboken möjligen kunde medgifva.

Då på eftermiddagen under S——s ledning jag genomgick en något svår sonate, den vi redan åtskillige gånger förut öfvat, tog han plötsligt min hand ifrån instrumentet, förde den med hjertlighet till sina läppar, i det han med den mest innerliga ton frågade: om det verkeligen endast och allenast var Friherrinnan jag så varmt ihågkommit, under det jag med så mycken känsla omspelte det lilla sångstycket, i går, i dag, jemte flere gånger förut; eller om icke någon tredje person blandade sig i detta minne. — "Förlåt mig min älskade Thilda", fortfor han, "men jag älskar dig så gränslöst! Du är så helt och hållet det enda, högsta näst min mor, jag i denna verld högaktar och värderar; du! den första, tror du mig Mathilda! den första qvinna, för hvilken mitt hjerta med kärlek och ömhet slagit; derföre finner du mig ända till löjlig svaghet angelägen om, att ingen annan karl på jorden skall äga din minsta tanke. Försäkrar du mig upprigtigt härom, vill du lugna mitt hjerta med det hopp, att hennes Gustaf, den af mig som rival, så mycket frugtade, icke funnit eller någonsin skall finna, någon liten plats i ditt hjerta." Jag hade med förundran åhört honom; men jemväl med den största lycksalighet insupit hvarje i hans yttranden uttalad ömhetsbetygelse, och kunde för blandad glädje och smärta, att möjligen af honom kunna misskännas, i början ej svara ett ord. Omsider, då genom en tåreström min känsla fått luft, blef jag dock i tillfälle försäkra honom, huru mycket han misstagit sig, huru jag alldrig ännu sett Baron Y. och så mycket mindre ej någonsin egnat honom någon annan tanke, än den Friherrinnan under samtal om honom flygtigt mig meddelat. S. syntes häröfver storligen förundrad emedan han varit fast öfvertygad om, det jag åtminstone i början af Baronens hemmavaro ännu icke lemnat staden. Du tror ej Emilia, huru tillfredsställd jag var öfver Rosas påfund, att just till Baron Y——s hemkomst, beifra min utresa till Liljedahl, ehuru i anseende till honom — mig visst icke underkastats någon farhåga, var i det hela jag nu rätt lycklig, att så lätt kunna vederlägga S——s tvifvel. Nu god natt, Friherrinnan hvilar redan längesedan, äfven jag hastar att söka hvilans skydd.

Den 20 Oktober.

De gulnade och spridda löfven, jemte ofta förnyade regnskurar på fönsterrutorne till min lilla älskade kammare, göra mig redan alldagliga påminnelser om den skiljsmessa, som ifrån denna för mig så kära ort, ifrån honom, hos hvilken min tanke ständigt hvilar, alltför snart mig förestår. Förgäfves önskar jag tusende gånger om dagen, att i jernband kunna binda den, ack! så flygtigt bortilande tiden, men fåfängt, fåfängt! endast en enda vecka återstår mera till njutande af denna outsägliga sällhet, umgänget med honom, som för mig utgör allt, hos hvilken jag finner hela min verld! I dag ännu förkunnade mig Friherrinnan, det hon sednast den 1 November vill vara i staden, emedan, utom små oekonomiska bestyr derstädes, hon för sin helsas skull, icke derutöfver vågar fördröja sin hemkomst. Det är äfven i anseende till den ovanligt vackra och torra hösten, hon ända hitintills uppskjutit sin återfärd. Jag kan vid alla dessa tillredelser nu mera omöjligt vara glad. När, när? O! inhöljt i mörker är för min själ den tid, då jag får återse honom, och Gud vet under hvilka omständigheter. Mitt hjerta står af ovilkorlig ängslan, endast jag tänker härpå, hvem! hvem! skall väl lösa mig mitt ödes ännu alltför dunkla gåta?

Härom dagen då jag jemte S. på trappan af det lilla trädgårdstemplet satt och betraktade hösten, hvilken i hvar flägt, i hvart strå, uppenbarade sig, och hvilken minutligen gaf mig påminnelse om huru jag, snart nog fjerran härifrån, skulle pröfva dess våldsammaste period; frågade mig S. hazardsvis, af hvilka personer såväl fruntimmer som karlar jag af Friherrinnans umgängen funnit mesta nöjet, och följakteligen ansett intressantast, Utan att öfverväga, der det ej kunde komma ifråga, citerade jag bland dessa: Grefvinnan X., Fröken E., min lilla Rosa, Baron Paul C. och inga fler jag kunde draga mig till minnes. — "Baron C.!" utropade S., "jag har sett honom, han är verkeligen en utmärkt ung man, han torde väl oftare umgås hos min tante?" — "Ja, mycket ofta, han räknar till henne någon slägtskap." — "Ja, jag vet det, nå, då har du min älskade Thilda icke kunnat underlåta finna den högst i ögonen fallande skilnaden mellan honom och de flesta unga karlar? Säg, är han ej tillika då han nemligen vill, utomordentligt hygglig?" — "Jo, men du må väl tillägga: då han nemligen vill, ty han vill det verkeligen icke alltid." — "Och ej mot alla", tillade S. — "Ja väl så", återtog jag; berättade honom nu Baronens inträdes-monologe till mig, första gången jag hos Grefve X. kom i någon beröring med honom, bifogade tillika, enligt rättvisan, den utmärkta uppmärksamhet, ja vördnad, han, för att godtgöra sina obetänksamheter, derefter emot mig iakttog. S——s panna rynkades härunder märkbart, hans anlete upptäcker ögonblickligen om innom honom något mindre behagligt försiggår. "Nå, huru blef förhallandet derefter herrskapet imellan", återtog han efter en stund, sedan fårorne i pannan jemnats; "Godt, min Ferdinand, rätt godt; å Baronens sida till och med innerligare än jag det kunnat förmoda, ty" … och nu fick jag lof att göra S. ett upprigtigt förtroende af Baronens mig nyss gjorda anbud. "Min Gud! min Gud!" suckade S., då jag slutat, och stora svettperlor rullade härvid långsamt utför hans panna, "och du har redan gifvit honom ditt bestämda afslag; hvad har du förkastat Mathilda? O! ehuru all blod härvid af ursinnig glädje strömmar tillsamman i mitt hjerta kan jag likväl ej afhålla mig att ännu en gång utropa: hvad har du förkastat genom afslåendet af en sådan varelses hand: lycka, välstånd, börd och hvad kan jag väl erbjuda dig, som till en ringa del kan ersätta allt detta. Gud! det var för mycket, och just han! han!" — Jag hade ej kunnat föreställa mig att erfarandet af en i det hela så ringa sak, till den grad skulle uppröra S. och var nu verkeligen rätt brydd, att bos honom kunna återställa lugnet. Med ömhet föreställde jag honom, att endast den sanna upprigtiga kärleken kan utgöra menniskans lycka; att jag alldrig — alldrig kunde hysa annat än en vänskaplig känsla för C., huru jag skulle bedragit honom och hans arma hjerta, om jag hycklat den ömhet jag ej kände samt, huru mitt samvete alldrig kunnat gilla en förbindelse, der, i sådant fall endast verldsliga uträkningar kommit i fråga. O! huru lycklig var jag nu deremot att äga en persons kärlek, den jag af hela min själ för dess eget rika inres skull fick älska och akta; vid hvars vedermälen af huldhet, min ömtålighet ej behöfde lida af den tanke, att ifrån motgång och medellöshet blifvit upphöjd till rikedom och rang, ty hvar finnes väl den man, hvilken vid dylika omständigheter, under lifvets ombytliga skiften — icke lätt glömmer qvinnans högsta enda goda, hennes finkänslighet, den der en gång vårdslösad och förglömd, ovilkorligen måste förtvina och dö.

"O! du är för hård i dina omdömmen min Thilda", utropade S. under det han med häftighet slöt mig i sina armar; "vore jag rik, ägde jag den rang, hvarom du talar, jag ville trotsa en hel verld i kärlek och uppmärksamhet mot dig! tror du mig; häri — säg?" — "Ja! ty du är också ej lik någon af denna verld." — "Men Baron C., honom skulle du ej tro?" — "Jag har alldrig tänkt mig något fall vis à vis honom, emedan jag alldrig kunde älska honom." Vi gingo härefter tillbaka till Friherrinnan, hvilken troligen redan saknat oss; S. med ett ganska upprördt sinne, till den grad hade mitt oväntade delgifvande verkat på honom.

I dessa rader säger jag dig åter ett: farväl, från dessa kärlekens och sällhetens nejder; när o när! skall jag återse dem, eller härifrån blifva i tillfälle, att för dig tolka min lycka, och, skall hon väl, under dessa tider så ljuft uppblomstrad för mig, någonsin komma att gifva några skördar! Må väl; efter några dagar, hör du åter ifrån mig.

S. den 3 November.

Åter här, åter här omsnärjd af otrefnad, fåfänga och dårskap. O Gud! hvar äro nu de sällhetstimmar, dem jag njöt under kärlekens omgifning! Borta! borta! för att måhända alldrig mera återkomma. O Emilia! kunde jag i den djupaste vrå af verlden undandölja min varelse för dessa lefnadalustige plågsamma menniskor, hvilka i hvirflande strömmar, alldagligen hitrusa, att i utnötta phraser göra Friherrinnan sina välkomstöskningar; skulle jag nännas, och skulle jag af den hulda välgörarinnan våga utbedja mig den nåd, att ej behöfva blifva deltagerska i de sammankomster, hvilka så väl inom, som utom hus stundeligen företagas, men ack! jag är pligtig henne hörsamhet, och måste således Emilia, måste med ett för verlden helt och hållet slutet hjerta likväl dricka af dess grumlade drägg. Friherrinnan som efter sin öfverståndna resa känner sig ovanligt rask, föreslår redan hvarjehanda bjudningar, dem hon för åtnjutne nöjen, tycker sig stadsboerna skyldig; i följd hvaraf hon om åtta dagar tänker arrangera ett stort caffé, samt om fjorton, en masqueradbal, den hon redan på ——krona omnämnde, och hvartill en otalig mängd folk så väl lands- som stadsboer komma att inviteras. Jag önskar sannerligen att dessa tider lyckligen skola förbigå, på det ändteligen, det ljufva lugnet åter må kunna efterträda denna storm. Nu har jag dock fullt och fast beslutat, att ej längre förtiga för Friberrinnan mitt hjertas hemlighet, under hopp, att hon till mina, och min dyre Ferdinands önskningar icke skall neka sitt bifall. Den glada sorgfria Rosa är redan jemte sina föräldrar inflyttad till staden; äfven hon, gjorde mig i dag ett kort besök; o! den som ägde hennes frid! den ljufva lyckliga själen!

Den 20.

"Men en dröm, en tålig dröm allent, Var mitt svärmeri, min tjusnings verld."

Huru skall jag väl Emilia! genom penndrag äga förmåga att för dig tydliggöra min gränslösa smärta! Anar du ej det qval jag lider, att ifrån den lyckligaste varelse under solen, känna smärtan i dess högsta vidd! — Ser du icke huru jag med dunkla förgråtna ögon, går en brud, hemförlofvad åt sorgen, och åt en varelse, den min blick ännu ej skådat, den jag alldrig alldrig kan älska; emedan mitt hjerta evigt tillhör honom, hvars namn jag numera ej vågar uttala, hvars minne är ett brott att tänka. — Som du ju visste, var min alfvarliga föresatts att upptäcka för Friherrinnan min kärlek till S. — Jag hade i anledning deraf, morgonen efter det jag sednast tillskref dig, mera tidigt uppstigit och gick nu med väl något klappande hjerta, men likväl i själen glad och nöjd, att ostörd i hennes sköte få öfverlåta mina känslor; jag hade knappt hunnit inträda, då hon med emot mig uträckta armar utropade: "Ack! min Mathilda! du kommer ju verkeligen som ett vänligt budskap, jag har hela morgonen otålig väntat ditt uppvaknande, för att ändteligen en gång blifva i tillfälle för dig yppa en önskan den mitt hjerta länge hyst, och hvars uppfyllande kommer att göra din mor en himmelsk glädje, men som äfven naturligtvis helt och hållet beror af dig sjelf." Vid dessa ord, hvilka fullkomligt tycktes henne förestafvade utur mitt eget hjerta, kände jag mitt bröst liksom krampaktigt sammanpressas; jag behöll dock min fattning och nedsatte mig vid hennes vink, med spänd uppmärksamhet vid hennes sängbrädd. "Säg mig nu såleds först, mitt älskade barn", fortfor Friherrinnan, "älskar du din mor ännu beständigt med samma dotterliga tillgifvenhet, hvilken du en gång sade, att gjorde dig så innerligt, så öfvermåttan lycklig?" — "Ja! vid Gud! lika beständigt!" — "Nå väl, vill och kunde du för hennes önskningars uppfyllande, som endast och allenast åsyfta ditt eget väl, uppoffra, om så fordrades, några ringa fördelar, eller till och med flygtigt förgående ömhetsrus, hvaruppå du dock alltför osäkert kunde bygga din lycka, för att på hennes mera erfarna och bepröfvade råd, stöda din kommande framtid?" Jag kunde for smärta knappt svara: "ja! jag kan och vill allt, som möjligen kan tillfredsställa min välgörerska." — "O! Mathilda! då kan och vill du äfven uppfylla en mors hjerta med himmelsk lycksalighet, du vill som min Gustafs hulda maka följa honom på hans lefnadsbana; du vill skänka honom din kärlek, din tillgifvenhet, och genom en ständigt fortfarande ömhet till honom, godtgöra hans mor, de lidanden hon, i så många mörka tider utstått; svara mig, vill du det?" — "Ja! jag vill bjuda till", utpressade jag nu med en tung suck, och nedsjönk, nästan utan all känsla invid hennes säng, där hon nu i sin moders fröjd smekande öfver mig nedkallade himlens välsignelser. Derefter framtog hon ett af hennes son skritvit bref, der ur hon delgaf mig, hans i anseende till mig yttrade tankar och önskningar. Att de alla voro en följd af Friherrinnans honom lemnade meddelanden om mig, kunde man tydligt finna, likväl upprepade han åtskillige gångor deri, huru han alltid skullo anse som den ljufvaste lycka, att genom den älskade modrens hand, erhålla sitt lifs följeslagerska, så mycket mer som hans hjerta hitintills förblifvit fullkomligt fritt; och hoppades han således genom en sann kärlek i en framtid kunna förvärfva sig sin ännu obekanta men likväl högaktade bruds ömhet, han delgaf vidare Friherrinnan, huru i följd af allt detta, han vid erhållandet af mitt gynsamma svar, genast skulle lägga in om det afsked ifrån tjensten, hvarförutan han icke skulle hafva hjerta fästa sin unga maka; ty att beröfva sin mor henne, den han visste hon älskade lika mycket som honom sjelf, ville han alldrig. Han bad henne således ännu en gång att med aldraförsta delgifva honom mitt svar, hvarefter han ville underrätta henne till hvilken tid, hon till vår förening bestämdt kunde hemvänta honom. Kan du således nu tänka hvad jag utstod, Emilia! O nej! du kan det ej, emedan du sjelf är lycklig, emedan du älskar af eget hjertas val, emedan du alldrig, knappt till namnet lärt dig fatta motgången.

Jag låg länge, under den qvalfullaste oro nedsjunken på mina knän, icke en enda tår kom att lindra min smärta; jag hade blott en önskan den att i ett nu kunna förgås; men ack! smärtan dödar ej, hon tär och gnager, lik vampyren, på det arma hjertat, tills det öfverfullt af sorg, men utmattadt på glädje, måste förtvina! Huru ofta ville jag ej följa dess lockande röst, och för henne i ett enda ord förklara, huru af hela min själ jag älskade S. Men, att beröfva henne den sällhet, jag i lefvande drag såg tecknad i hennes anlete, att kullstörta ett hos henne länge närt och nu stadfästadt hopp, att för kärlek, huldhet, vård och modershyllning, så ömt bevisad emot den olyckliga fattiga fader- och moderlösa flygtingen, lemna den uslaste otack, nej! nej! — Jag uppreste mig nu med häftighet, på det icke åter den förrädiske bilden af honom, såsom skiljoman skulle framträda, lindade mina båda armar kring hennes hals, och uttalade med fast och stadig röst, den tro, jag som tillgifven maka till hennes son, som älkande dotter till henne evigt ville hålla.

Friherrinnan yttrade härunder icke ett ord; hon tryckte mig endast med innerlighet till sitt hjerta; och jag, jag tackade innerligen Gud! som under en så svår stund meddelat mig ett sådant mod, och en sådan beslutsamhet. Ännu samma dag besvarade Friherrinnan, Baronens bref, i det hon å mina vägnar meddelade honom mitt vänliga antagande af hans anbud. Jag hade med temmeligen ståndaktighet genomlefvat evigheten af denna dag, åtminstone hade ingen enda tår derunder förrådt hvad jag kände, men, huru förtrolig blef deremot natten med min smärta, huru tyst och trogen emottog ej hon i sitt sköte hvar suck, hvar lidelse den tolkade. Äfven han, för hvilken de alla sändes, blef genom ett långt bref, det första och det sista, i ord, dem helt och hållet min känsla uttalade, underrättad om huru grymt mitt öde sig förbytt, huru han, evigt endast han, till min sista suck skulle äga min osvikliga trogna kärlek, ehuru jag af pligten uppfordrades att försaka allt, som kunnat göra mig lifvet ljust och gladt. Att han vore öfvertygad om min tro, vore sluteligen det enda band som härefter kunde fästa mig vid lifvet, och hvarförutan, det verkeligen skulle blifva mig en mörk fasansfull graf. Att dessa rader blefve de enda som någonsin skulle vexlas oss imellan, derom bönföll jag nu med hjertlighet, och ville jag äfven i uppfyllandet af denna önskan finna hans tillgifvenhet, och fortfarande vänskap for mig. Förmiddagen efter denna genomvakade natt, förde jag under någon skällning, till Friherrinan detta couverterade men oförseglade bref, i det jag bad henne, då bud skul le yppas till—— krona, sin ägare tillhanda afsända detsamma. "Till S.", sade Friherrinnan, i det hon kastade ett öga derå, "och oförsegladt? Se här, jag håller just äfven på all med posten till honom afsända ett bref, för att lemna honom några uppdrag dem jag vid min afresa glömt, försegla länge ditt." Härvid sköt hon lack och ljus till mig. Jag ville gripa efter sigillet; "kors! du har ju din ring på dig, då vill du väl ej betjena dig af andras namn — skynda nu." — Jag såg på henne, och förseglade sluteligen brefvet med min egen ring. "Se så", skämtade Friherrinnan, "det innehåller väl någon begäran om ett eller annat af hans sköna sångstycken, kan jag tänka, eller också någon varning att ej rida Sultan, eller huru? men, gif hit", och nu förseglades det med ögnablickets hast inneslutet i hennes eget, hvarefter betjenten i flygande språng ilade att inlemna detsamma å stadens post-contoir. — Det stora caffét försiggick under mycken ståt, några dagar derpå; hvilket tvång denna, så väl som hvarje tillställning beredde mig, kan du väl tänka. — Friherrinnan, med sin eljest så ljusa blick, är likväl nu fullkomligt blind för de lidanden jag erfar; hon ser i mina affällna bleka drag endast en följd af den vanliga brudsorgen, hvilken hvarje flicka nödvändigt måste röna. Menniskorna voro sig lika, så väl den ena som den andra, äfven så min lilla Rosa, i tillgilvenhet för mig.

Morgonen af masqueradbalen inträdde Friherrinnan med glädjestrålande anlete i mitt rum: "se här min älskade dotter", yttrade hon i det hon till mig framräckte ett sirligt bref; "och här", nu lade hon under moderliga tårar en gyllene ring på mitt finger, "förlofvar jag dig på mitt moders-ord, med: troheten, ömheten och redligheten; denna, sänder dig min Gustaf, Gud välsigne edert förbund!" Jag sjönk till hennes bröst. Brefvet innehöll de varmaste tacksägelser, och försäkringar, tecknade af Baronens egen hand; att de skulle gjort min lycka om jag med någon slags ljummare känsla, kunnat uppfatta dom, vill jag väl medgifva; nu deremot drogo de kring mitt hjerta en isskorpa den Friherrinnans ömhet forgäfves sökte smälta. Mot aftonen då gästerna voro samlade, offentliggjorde Friherrinnan min förlofning med hennes son, Baron Gustaf Ferdinand Y. — Gud! hade hon åtminstone i sitt ovetande, uteslutit det sednare namnet, hvars oförmodade upprepande åter höll på att beröfva mig min, med så mycken svårighet tillkämpade fattning. — Jag hade verkeligen icke af brefvet fäst mig vid det i famillen allmänt antagna namnet, hvilken troligen skulle gifvit det sitt enda interesse. Huru plågsamma de otaliga gratulations-upprepningarne föreföllo mig, anar du väl; jag tackade himlen då den förskräckeliga samlingen, i de för omklädning upplåtne rummen, änteligen drogo sig undan, hvarunder äfven jag fick tillfälle att hemta nya krafter. Balen var mycket brillant, masquerne täflade i lux och dyrbarheter; man såg här icke flere än högst fem à sex åldriga fruar, hvilka icke buro mask. Som jag icke gärna ensam, ibland denna skara kunde förblifva omaskerad, begagnade jag, med Friherrinnans tillåtelse, mig endast af en tät svart slöja, hvilken tillika med en svart underklädnad fullkomligt dolde, så väl det minsta af mina anletsdrag, som figur. O! huru väl fann jag mig ej i denna mörka svepning, hvilken så sannt öfverenstämde med känslan i mitt inre. Efter ett par contradanser, dem jag ej dansat, närmade sig mig en svart domino, samt anhöll om den kommande dansen; men, som jag alldeles icke ärnade dansa, gaf jag honom ett bestämt afslag. — "Ni afslår dock ej den hjertliga lyckönskan en upprigtig vän vågar göra er, Mamsell Sommer!" återtog masken, "måtte ni ernå all den sällhet jag så varmt öfver er nedkallar, och den jag endast åt er såsom Baron Y:a lyckliga brud, med lugn och sann tillfredsställelse kan önska." — "Jag tackar er af allt hjerta, Baron C.", utsade jag med något staplande röst. "Att denna önskan är upprigtig känner jag i djupet af min själ, Gud gifve den endast måtte uppfyllas!" — "Huru kan väl en lycklig brud draga annat i tvifvel", utsade nu med tydlig röst, en bakom mig stående mask, i purpurröd gyllenestickad domino; "får jag lof att dansa med er nästkommande dans, Mamsell Mathilda?" Gud! hvilkens röst igenkände jag ej bestämdt i den, hvilken sednast tilltalat mig; jag förmådde af förskräckelse knapt svara; "sorgen dansar ju ej." — "Åh!" återtog masken ironiskt, "sorgen glömmer oftast sin sorg, i synnerhet då den är tillskapad; vill ni verkeligen icke vara så god och dansa med den resande gratulanten en enda quadrille? för att ännu en gång upplifva ett det sista sönderslitande minnet af hans lycka på ——krona." — "Gud! Ferdinand! också du? vet då att den verkliga sorgen känner evigt sin saknad, glömmer alldrig under sina tärande qval, den hvars misstroende i hennes hjerta omvred smärtans dolk. Nej! sorgen känner sannerligen icke lifvets glada dansar." Jag hade för hela verldens goda icke längre kunnat qvarstadna i den bullrande salonen, och hastade nu derföre i min sängkammare der jag bortgret flere timmar. Jag skulle just, dertill föranledd af en häftig hufvudvärk, uppstiga ifrån min plats, för att hos Annette anhålla om något ättika, då jag med den grufligaste förskräckelse varseblef, stödd emot dörren, och belyst af det matta sken som det ensamt brinnande ljuset spridde, samma röda Domino, i hvilken jag trodt mig igenkänna S. — "Förskräcks ej för din älskling, Mathilda", uttalade med låg röst den välkända stämman, nalkades mig med ilande steg, och sjönk, förrän jag det kunde hindra, med aftagen mask, framför mina fötter. "Förlåt din Ferdinand", hviskade han nu, i det han i sina armar häftigt omslöt mig, "att han icke kunnat afhålla sig ifrån sällheten af att se dig. Förlåt, att han i afton så svårt sårat ditt hjerta; lofva honom, att icke sörja, ty kanske skall ännu glädjens sol komma att lysa oss. O! lemna mig detta löfte så troget, som jag villfar din begäran, att icke med en enda rad smärta ditt sinne. Lofvar du mig det? Jag medtar nu detta löfte; behåll deremot du detta hvilket skall påminna dig mig; och nu farväl! jag res i ögnablicket." Vid dessa ord slöt han mig ännu en gång till sitt bröst, tryckte en kyss på mina läppar och ilade utur rummet. Drömde jag, eller var ja vaken, var det verkeligen min outsägligt älskade Ferdinand, af hvars armar jag nyss så huldt omslutits? Ja! hans qvarlemnade gåfva, ett skönt och honom fullkomligen likt portrait hvilade ännu i min hand, och förvissade mig således tydligen derom, att min syn ej varit någon villa. Gud! med hvilken hänryckning tryckte jag ej den döda bilden till mitt hjerta; huru många tusende kyssar slösade jag ej på de älskade dragen; i deras betraktande glömde jag helt och hållet allt mig omgifvande, tills jag änteligen, trött af tårar och oro mot kl. tolf djupt insomnade. Emot fyra väcktes jag af Annette, hvilken högeligen förundrad att finna mig hvilande på mitt rum, berättade huru Friherrinnan, ständigt upptagen af bestyr för fèten, icke förr än just nu saknat mig, huru man nu först en hvar rustade sig till soupéen, och Friherrinnan således afsändt henne att i mina rum efterleta, och afhemta mig. — Jag kände vid det försök jag gjorde att resa mig upp, mitt hufvud angripet af en så våldsam värk, så det hade varit mig alldeles omöjligt att vidare inträffa bland societén, hvarföre äfven Annette, sedan hon med eau de cologne och ättika, hjelpt mig att badda hufvud och tinningar, åter lemnade mig i ro. Först emot kl. 9 vaknade jag utur den djupa sömn, hvari jag efter Annettes bortgående forfallit, och kände till min tillfredsställelse, mig af den åtnjutna hvilan ganska stärkt. Friherrinnan, hvilken öfver min opasslighet varit högst orolig, och som redan flere gångor under min sömn låtit efterse mitt tillstånd, blef nu af mitt personliga inträdande till henne, åter lugnad. Hon berättade mig der efter, huru hennes gäster först emot klockan 7 skingrats, sedan med den största liflighet dansen under hela natten fortfarit.