INNEHÅLL: (continued 5)

Sedan äfven Friherrinnan på förmiddagen uthvilat, företogs på eftermiddagen under hennes egen tillsyn, den vanliga efterstädningen, rengörandet och undanförandet af silfver, kristaller etc, putsning af speglar, kronor och dylikt, under hvilket oroliga stök jag således i mitt rum öfverlemnades fullkomligt till mig sjelf. Min ljufvaste och ständiga sysselsättning blef härunder betraktandet af dens bild, vilken för evigt var förlorad för mig, ty, det bedrägliga hopp, hvarmed han, så alltför fålängt sökt dåra, så väl sitt eget, som mitt hjerta, måste ju för alltid ifrån min själ förjagas; var jag ej med synliga band och med hela verldens kännedom, smidd vid en, af mitt hjerta snart sagt afskydd varelse; ägde icke hon, mitt sjelfgifna, orubbeliga löfte, hvilket endast döden kunde lösa. Hvar fanns då för mig mera något hopp? o! begick jag icke redan ett fel genom emottagandet af den dyra bilden; var icke dess ständiga och älskeliga betraktande ett grymt brott emot den tillgifvenhet jag med en så dyr ed förpligtat mig till Baronen! Mitt fasta beslut blef nu, att till lugnande af mitt samvete, ehuru tillika mördande för mitt hjertas sista glädje, så undangömma portraitet, att min blick, om äfven till lindrande af den största smärta, alldrig skulle komma att nå de älskade dragen, hvarefter jag under strömmande tårar, inhöljande bilden i flerdubbla papper, sluteligen nedlade paquettet i en liten, ständigt tillsluten byreaulåda. — Nu kände jag mig lättad, och gick att efter detta glädjens begrafvande åter uppsöka Friherrinnan. — 1 går och i dag, hafva hennes tankar allenast upptagits af tillrustningen för den blifvande föreningen; som vanligt afser hon ingen kostnad, ehuru stor den än må vara, emedan hon önskar det hennes sons bo, skall blifva propert och elegante. — För att som hon säger: fägna så väl sig sjelf, som mig, har hon redan till den 5:te Maj (min födelsedag) bestämt vårt bröllop. — Rosas är äfven till den 4:de, hennes samma dag infallande namnsdag, utsatt. — Vår bröllopsdag! hu! vid blotta tanken härpå isas verkeligen mina lemmar.

Den 1 December.

Snön yr i hvirflande flockar utanför mina fönster, och tyckes med friskt mod under vindens hemska sång, vilja dansa höstens sluteliga dödsdans. — Huru kalla kännes ej redan vindens ilar, huru kall hela verlden i kring mig! — O! hvad jag längtar efter dig! Emilia, för att ännu en gång vid ditt hulda bröst, få värma mitt äfven redan stelnande hjerta.

Du tror väl min vän, att jag gråter och klagar nu, som förr, öfver förlusten af mitt hjertas vårdagar! o nej! icke en enda tår fugtar mer mitt öga; de äro alla, dessa vekliga bevis på svaghet och vankelmod, af mitt förnuft förviste i evig landsflygt. — Jag spelar, jag sjunger, jag dansar; — jag till och med skämtar ibland, och i synnerhet i sällskap, ty, jagar ju en blifvande, i lycka afvundsvärd svärdotter till Friherrinnan Y. en naturligtvis såsom högst lycklig ansedd, firad och fjesad brud till Baronen! Huru skulle jag väl i Friherrinnans egna, eller i verldens ögon, på hvilka hon gör icke ringa afseende, genom yttrande af sorg, nännas beröfva henne den tillfredsställelse, hon i känslan af att hafva heredt min sällhet så ljuft njuter. Jag sömmar således nu i kapp med Rosa, i rödt och blått, gult och grönt, med ett ord i alla lifvets ljusaste färgor, till min Fästman Baron Y. en prydlig tabatier, hvarå glädjens rosor i skön förening muntert vexla om. — Julaftonen, den milda, fordom äfven för mig fridbådande, nalkas ju med snabba steg, då ju vanligtvis man till den, hvilken ligger ens hjerta kärast, och ens tanke närmst, finner fröjd uti att lemna något litet minne. — Friherrinnan har nu, oförmärkt likväl, uppmanat mig till denna lilla uppmärksamhet emot Baronen, hvarföre du äfven kan se timme efter timme på, mitt arbete nägon ny knopp, eller friskt lefvande blad slå ut. Dessutom, stjäl jag mig ännu, och det sker så gärna, till ett annat arbete, nemligen ett par i tapisseri sydda gungstols-öfverdrag, till min älskade mor; de skola ofta påminna henne om mig, det vet jag äfven derföre, att sjelfva platsen alldageligen af henne begagnas. Mönstren dertill äro oändeligen vackra, och föreställa: det ena, Jesu födelse i krubban, och det andra: hans tåg, jemte Joseph och Maria till Egypten. — Jag njuter verkeligen på förhand, af den fägnad denna gåfva skall bereda Friherrinnan, emedan jag vet henne högst svag för smakfulla tapisseri-arbeten. — Rosa! det jolrande muntra barnet, virkar under sång och qväden in både silfver och guld, i långa sköna kedjor till sin älskade! hvars namn likaså troget leker på hennes läppar, som hans bild djupt tyckes inpräglad i hennes själ; och för all med så mycket större täflan kunna fortskrida på dessa arbeten, hafva vi härunder beslutat, att turvis hos hvarann tillbringa våra arbetsstunder, hvilka också äro de enda jag med sann njutning vet värdera, och som dertill Gudskelof, under dessa återstående julveckar så bestämt komma att upptaga min tid, så alla lustbarheter och nöjen, nödvändigt derunder måste åsidosättas. Huru ofta sväfva ej mina tankar under denna eviga enformighet bort till dig! och huru tusende gånger suckar icke mitt hjerta efter att helst med en enda rad af din hand, blifva lisadt! Verkeligen vet jag ej, hvarifrån jag nu tagit det så säkra hopp, att rätt snart se denna min varma önskan uppfylld. O! måtte jag dock deraf icke svikas.

Den 10 Januari.

Silfver och gull! Kistorne full; Men uti hjertat det arma. saknaden varma!

Den tjugundefjerde December hade knapt ruskat sig till intåg, då den uppmärksamme brudgummen till sin brud, uti guld, dyrbarheter och genteliesser, ordentligt lät sina känslor öfverflöda. Verkeligen stodo redan vid mitt uppvaknande, uppradade på mitt nattbord, och inlagdt i sina prydliga lådor och paquetter, gyllene armband, halskedjor, smycken, örprydnader m.m., hvilka med sina skimrande ädelstenar, infattade i det renaste guld, visserligen voro ganska vackra att åse. Sidentygspackor, den ena dyrbarare än den andra, voro i höga rader uppstaplade öfver hvarandra, icke en enda nipp eller behöflighet, ja väl för en drottning, saknades ibland detta öfverflöd. Med en lätt suck öfverflög mitt öga allt detta, jag vågade ej låta den tala ut, eller gifva den ett mål för sin flygt; men påklädde mig blott med skyndsamhet, samt hastade in till Friherrinnan, hvilken med öppna armar emottog mig. Här afbördade jag nu för henne min tacksamhet i så hjertliga ord jag någonsin kunde, men, hvilken hon dock på intet vis emottog, emedan hon på samvete påstod sig icke till ringaste del vetat af detta, sin Gustafs föranstaltande. Hon var obeskrifligt glad hela dagen. Emot klockan sex, anlände Majorens, jemte Baronerne C., hvilka såsom Friherrinnans slägtingar voro inviterade att hos henne spisa julgröt. Aftonen förgick under temmelig trefnad, hvilken den muntre Majoren med sina bizarra infall, ingalunda bortskämde; och hade jag endast ägt sinne för skämt, hade jag visserligen i den utstofferade blomsterprydda Fröken Doll, funnit rik anledning dertill.

Julklappar ordentligt haglade öfver oss under soupéen, ingen såg sig härvid lottlös, så företänksamt hade Friherrinnan tillställt allt. Ibland alla de många äfven jag erhöll, fäste i synnerhet tvenne af dem min särdeles uppmärksamhet; den ena bestod i ett grönt silkesnystand, hvilket på samteliga närvarandes anmaning, afnystadt, inneslöt ett litet på en grön snodd hängande genomskinligt hjerta, bekransadt med det utsöktaste bladverk, samt inuti, på ena sidan af boetten i guldbokstäfver: den 17 Nov. evig trohet, på den andra: den 5 Maj, min lyckas dag! Utanskriften å couveret var, och förblef mig fullkomligt obekant. Den andra gåfvan var ett litet skönt etui, innehållande af masivt guld, och i utmärkt arbete: fingerborg, sax, pennknif, nålfoderal, pryl, ett par de sirligaste nyst-stjernor, samt en gyllene korkad kristalflaska. Utanpå dettas foderal, upptäcktes med förgyllda bokstäfver i gris de lint maroquin, intryckt orden: af den renaste vänskap! min blick ilade ovilkorligt öfver till C., hvilken med nedslagna ögon härvid häftigt mumsade i sig en stor tårta. "Jag vet väl ej", stammade, jag med en tillbakatryckt tår, i det jag åter i sitt Couvert invecklade etuiet, "hvem jag egenteligen har att tacka för denna prägtiga skänk; men att den med ett äfven rent, och dertill innerligt samt varmt hjerta emottages, vill jag dock försäkra den vänlige gifvarn." C. öfverfor nu, liksom för att borttorka värmen, hvilken så plötsligt uppstigit på hans panna, sitt ansigte med sin fina näsduk; att likväl den förrädiske tåren i hans öga, i ögnablicket derpå frambröt, varseblef dock troligen ingen annan än jag.

Sedan man nu alla åtskiljts, införde mig Friherrinnan i mitt rum; o! huru älskande visade sig här hennes hjerta, i de ofantliga packor af superfina lärfter, duktyger och parkumsbingor hon under den tid vi tillbringade vid bordet, låtit hit inbära. "Se här min älskade", yttrade hon, "detta blir min bästa julskänk till dig. Gud gifve dig lycka med alltsammans." Kan du fatta Emilia, hennes hjertas rikedom. O! den är outtömligare än den timmeliga och synliga hon besitter. Men nu, till dig sjelf, och mig. Min glädje, ja, min snart sagt ursinniga glädje, vid emottagandet af det bref jag på den första dag af detta nya år ifrån min själs syster erhöll. Du är Wilhelms lyckliga maka, o! huru öfverraskad blef jag ej af den ljufva underrättelsen. Ser du, känner du ej, huru öfver all tanke jag deröfver glädes; huru deltagandet i din sällhet är den sol, hvilken nu sprider lust och lif i min varelse. Jag har då ett foremål, till hvilket min tanke med begärlighet får ila; hvad jag tackar himlen, som under all min motgång gifvit mig denna rika anledning till fröjd. Och, just sjelfva Julafton, då jag i synnerhet så innerligt tänkte på dig. O! du lyckliga Emilia! din Julklapp öfvervägde i dyrbarhet alla i verlden; men, du vet väl äfven mer än mången annan, med hvilken fallet ej var detsamma; skatta denna rara gåfva. — Och, du får vistas och bo, med ditt hjertas vän, så nära intill dina föräldrar; hvilken glädje måtte du äfven derigenom erfara; tvenne mil, de äro ju att betrakta som ett intet hvarunder ni, i kärlek få toura med påhälsningar hos så väl svär- som egna föräldrar. Ja! jag gratulerar dig af allt hjerta min älskade lilla Fru Pastorska, och skulle med ett gladare humeur sannerligen ej underlåta uppmana dig, att i visthus, mjölkkamrar och bodar insamla, såsom i synnerhet trefliga Presthustrur anstår, så många skinkstycken, smörbyttor, limpor och ostar, du och din hjertans kär, möjligen i ert bo kunna använda. Jag föreställer mig hvad du, jemte honom, lik "Frithiof med sin Ingeborg" skär många runor i isens famn, på den herrliga friska och frusna våg mellan B. och det trefliga Svanevik. Släföret här är redan ypperligt och isarne säkra, huru skall allt detta ej då vara hos eder. Den välkända klangen af de liflige bjellrorne, hvilka här stundeligen höras, påminna mig så tusende gånger om våra muntra färder der borta! O! dessa minnen! dessa minnen!

Att detta nya år gifvit rika anledningar till besök, och återbesök gissar du troligen; likväl äro till min innerliga tillfredsställelse de sednare å Friherrinnans sida snart sagt alldeles eftersatte, af orsak det hon ännu icke vågat blottställa sig, för den inträffade årstidens kyla. Vi läsa således, då ej främmande derifrån hindra oss, de långa vinterqvällarne igenom, för hvarann någon utvald lecture, den Baron C. alldrig uraktlåter att anskaffa, eller spelar jag för Friherrinnan några större stycken, hvarunder hon vanligen gör sin promenade längs rummet. Äfven upptages många timmar med återkallandet af min barndom, och mina föräldrar, vid hvilka ämnen Friherrinnan med särdeles uppmärksamhet fäster sig, och, till hvilka hon till och med ofta leder min tanke. Huru njutningsrika dylika stunder för mig äro, föreställer du dig säkert. Sålunda förgå under stilla enformighet mina dagar; icke ett ljud, ej en hviskning ifrån fjerran orter, hvilka till mitt hjerta kunde tala tröst. Allt är tyst och dödt, endast saknaden lefver, hos mig förevigad!

Den 20.

Att sorg och glädje, löje och alfvar, under lifvets pröfningar ständigt omväxla, är ju så vanligt, men att jag Emilia! under djup känsla af bekymmer och lidelser, så af allt hjerta, och åt ett högst intet kunnat öfverlemna mig till, om ock endast en ögonblicklig fröjd, skulle jag dock ej trott. Dock, som ju intet intryck, af hvad beskaffenhet det än vara må, hos mig ägt, eller någonsin kommer att äga rum, deraf icke du fått del, vill jag äfven, om ej för annat så, för att ett ögnablick åter med dig kunna tala skämtets språk, delgifva dig följande comiska tilldragelse. Som du vet, blef jag genom Friherrinnans godhet öfverhopad med öfverflödigheter af linnelärfter etc. Att dessa, för att ändamålsenligt kunna begagnas, äfven skulle fördelas, tillklippas och förfärdigas, blef tydligt. Friherrinnan som icke äger någon kärare tanke, än förberedandet, och tillrustningen af min utstyrsel, hade redan åtskillige gånger allvarligt yrkat på hemtagandet af några personer, hvilka i sömnad skulle blifva mig behjelplige; vid hvilket anbud jag likväl länge nog, icke ägt styrka fästa vigt. — Jag hade nu, under flere dagars ständiga stillasittande, ådragit mig en plågsam smärta i bröstet, hvilken Läkaren, på Friherrinnans förfrågan bestämdt till — skref brist på rörelse; hvarföre Friherrinnan med hans tillstyrkan, under välmening föreskref mig dageliga utfarter. — Händelsen fogade att just samma dag en mycket mild väderlek inträffat, hvaraf jag ju ovilkorligen skulle draga nytta. — Och för att vinna ett dubbelt ändamål, föreslog mig nu Friherrinnan att i en by, belägen en timmes väg ifrån staden, uppsöka tvenne personer, hvilka för sin utmärkta linne-sömnad kommit i rop, och hvilka friherrinnan nu önskade att för min räkning accordera. — Nå väl, på befallning framkörde kl. 4 eft. midd. Friherrinnans kusk, en brutal, ryde men i sina åligganden oumbärlig person, hennes eleganta Souflette, hvari jag väl inpälsad och kringbäddad af fällar samt kuddar satte mig. — Under friskt traf bar det af genom stadens långa gator, och sedan landsvägen framåt, hvarunder mina tankar ovilkorligt återfördes till den tid jag, ännu lycklig och full af hopp, sednast färdats denna väg. — Jag hade så, på klingande före, åkt ungefär en half timme, då jag utur mina fantasier plötsligt uppväcktes af kuskens temmeligen ociviliserade utrop. "Nå f—n." I samma anda oarticulerade ljud, läto ur hans sträfva strupe i allt vidare fortsättning höra sig, hvilka sluteligen upplyste mig om förhållandet. Skrufven, hvilken fasthållit tistelstången, hade så tvärt, och för ögonblicket ohjelpligt afbrustit, så, i brist af rep, eller fimmerstänger, ingen dager sågs, att komma någon väg vidare. Hvad var att göra, alla försök att basta och binda, borttog endast tiden och såleds återstod mig, att med tålamod afbida kuskens återkomst, sedan han ridande återvände till närmsta torp, för att derifrån erhålla det behöfliga. Du skulle sett mig, Emilia, skuffad åt sida, utan hästar eller karl midt på landsvägen; en bedröflig, men tillika löjlig syn; först lopp bloden med ohämmad fart upp och ned i mina ådror, hvarunder jag i häftigheten utbrast i ett förgrymmadt brummande öfver den oblida händelse som skulle skicka mig till landsväga-vakt, tills sluteligen vid betraktandet af mitt öde, jag utbrast i ett ovilkorligt storskratt. Under det jag sålunda vid allt tilltagande munter sinnesstämning, i ro eftertänkte mitt läge, varsnade jag något som i skymningen småningom närmade sig mig. Det var en kursläde med isittande Herre och Fru. Emotseende deras förvåning vid mitt möte, drog sig min mun ånyo till det innerligaste skratt, hvilket jag i utbyte mot hela verldens goda, ej mägtade återhålla. Hvad jag anade inträffade. Slädan stadnade midt emot min, först nedsteg dess kusk, närmade sig så försigtigt, som skulle de argaste marodörer legat i bakhåll, eller släden varit uppfylld af pest och smitta, tittade sedan varsamt in, samt utropade, då han ingen fara fann: "Hä! nog sitter där ena." — "Hvad är?" spordes ifrån den nyss anlände släden; karlen vandrade tillbaka under förnyadt upprepande af: "Där sitter ena", då i detsamma dess Herre förfogade sig utur sin släda, samt närmade sig min. Såsom tvenne gamla bekanta, hvilka helt oförmodadt träffas, helsades nu i vänlighet på, frågades och svarades tills hela den fatala händelsen till punkt och pricka var utredd; den vänliga Frun i slädan, lät äfven åka sig närmare, på det ömsesidiga meddelanden och conversation, ogeneradt kunde för sig gå. Oaktadt alla mina böner om deras resas fortsättande, kunde de icke öfvertalas att lemna mig, förr än mitt ridande bud hann återkomma; hvilket icke heller dröjde alltför länge; och sedan jag, fullkomligt tryggad för inträdande recidif, åter kunde begifva mig till vägs, skiljdes jag med sann erkänsla ifrån dessa verkeligen godhjertade, välsinnade menniskor. — Friherrinnan roade sig vid min återkomst, äfven rätt godt åt mitt inträffade äfventyr, särdeles som hon, i anseende till den högst milda väderleken samt mitt åtnjutna goda sällskap, trodde mig af detsamma ej hafva lidit någon mehn.

I morgon inträffar här, det stora bröllopet hos Öfverste Z., hvilket skall försiggå rätt högtidligt. Vigseln kommer att ske uti Bataillonens varma kyrka, dit bruden jemte sin slägt och öfriga vittnen, blir åtföljd af tolf hvitklädda tärnor. Och som äfven jag, (ehuru i anseende till den ringa bekantskap oss emellan ägt rum, nog oförmodadt) kommer att höra till dessa sednares antal, blir jag i tillfälle efter bröllopet, utförligare beskrifva dig tillgången dervid.

Den 10 Februari.

Oaktadt upptagen af ständiga sysselsättningar, så väl själlösa, som själapinande (du min Emilia! vet ju hvari de sednare egenteligen bestå), vill jag dock uppfylla mitt dig gifna löfte, och för dig beskvifva förloppet af det gentila bröllopet. Som jag omnämnde, försiggick vigseln kl. 2 eft. midd. uti Bataillonens väl decorerade, och för tillfället upplåtne kyrka, hvilken, oaktadt dagsljuset, upplystes af oräkneliga vaxljus, och der den unga bruden, skön som en engel, och omringad af sina tolf rosenkransade Jungfrur, invid sin ståteliga brudgums sida, af stadens Prost emottog himmelens välsignelser. — Efter vigseln, tog den förtjuste nygifte mannen sin sköna bruds arm; en hvar af de tolf brudsvennerne likaså hvar sin kringstående tärnas, hvilken lätt igenkändes medelst olika blommor parvis utdelte till svenner och tärnor, hvarefter dessa, åtföljde af det öfrige sällskapet, i sina väntande equipager begåfvo sig tillbaka till brudgården.— Här intogs nu under pukors och trumpeters ljud, en dundrande middag, hvarvid skålande, hurrande och jubilerande ej saknades. Klockan var närmare till 7, då stolarne ändleligen skötos ifrån bordet samt till omklädning för balen utan ceremonie, en hvar småningom aflägsnade sig. Klockan 9 samlades man åter då den unga bruden ifrån sin prägtiga hvita sidenklädnad, gjort ombyte emot en skimrande hvit silkestygs, hvilken med en girlande af fina ljusröda bouquette-rosor, fästad 3/4 aln nedifrån, omslöt hela kjorteln. I hennes yppiga lockar vaggade en enda frisk, ros, hon var till hänförande skön att se. Enligt öfverenskommelse hade äfven alla brudjungfrur förbytt sina spetstygsklädningar till ett slags randigt gaze, hvilka de, prydde likaså med en enda i locken fästad blomma, sågo rätt behändiga ut. Balen varade till ljusan dag, och var ej så ledsam, jag föreställt mig. Efter soupéen, hvilken bestod af endast fyra rätter, men deremot otaliga sorter sylter, konfekturer, frukter och rariteter, skulle kronan, enligt gammal plägsed, dansas af bruden. Sedan hon, med väl förbundna ögon gjort sin tour ikring ungdomen, hvilken likaså mangrant befants med forbundna ögon, ilade hon med öppna armar att på mig, verkeligen på mig, vältra sin kronas tyngd. Jag vet ej hvarifrån den ångestfulla aningen, att just jag skulle blifva dess mål, kort förut påflugit mig, så, vid dess obarmhertiga verkställighet till allas mig omgifvande förvåning, mina läppar ovilkorligt utpressade ett lifligt utrop: "o! för Guds skull nej! nej!" — "Å ja, min lilla Friherrinna, du måste bära den, derföre gifves ingen pardon", yttrade nu under hjertligt skratt den muntra bruden, hvarunder jag, mött af Friherrinnans blick, i min förvirring med stammande röst sökte bevisa, huru mycket säkert, ja bestämt, Rosa B., förr än jag, skulle komma att begagna sig af en dylik. Denna korttänkta förklaring, togs emedlertid, till min lycka tillgodo, hvarvid man ännu blott skämtande öfver flickornas vanliga pryderie; och dermed slapp jag för denna gång, min ledsamt iråkade förlägenhet.

Dagarne efter denna, upptogos vidare af baler och tillställningar för det unga paret, hvarvid den unga Grefvinnan i skönhet och älskvärdhet verkeligen var oöfverträfflig. O! hvilken sällhet måtte dessa varelser röna, som sålunda sett sitt hjertas önskningar uppfyllde; som med hela sin själ kunna instämma i det löfte om kärlek och tro, de i den högtidliga stunden inför Allfadren flägga. Lyckliga Amelie! lyckliga Rosa! och lyckliga i alla alla! som under dylika himmelska känslor kunnen slutas, till edra älskades bröst, och som upprigtigt kännen att edert lifs följeslagare, äfven utgör edert lifs skönaste glädje! Men! — hvar irra åter mina tankar? hvilket är målet för deras ständiga flygt? bort, bort, i vågen ju icke hyllas af mitt hjerta, i måsten, måsten ju derifrån för evigt förvisas.

Den 3 Marti.

Nyss hemkommen ifrån en par dagars vistelse hos Rosa, hvilkcn hjertligt bedt mig, att med ett litet arbete, tillstäldt för R., blifva sig behjelplig hastar jag åter att med några rader göra dig en, om än alldrig så flygtig påhälsning. "Har du väl under dessa tider ock tänkt på mig", frågar du väl Emilia. O! ofta, ofta, ehuru verkeligen min tid under de sist förflutne veckor, så helt och hållet egnats Rosa, så jag åt dig, och mig sjelf, icke hunnit offra en minut. — Att ingen af Rosas vänner, börjande med Grefvinnan A., ifrån förtroendet att på det silfverhvita brudtäcket få lemna ett minne, ville uteslutas, kan du väl gissa, hvarföre Rosa af R. ifrigt uppfordrad att skrida till förfärdigandet deraf med fleres vår tillhjelp beredde sig till arbetets iordningställande, samt för några dagar sedan lyckades se det fullbordadt. — Äfven i går slöts bearbetandet af en till R. bestämd gåfva med hvilken Rosa, i flera veckor sysselsatt sig och till sin, om Söndag inträffande första lysning önskade se slutad, hvilket arbete för att af handtverkare till nämnde dag hinna fullfärdigas, fordrade en liten vice-hjelp. — Presenten består i en mästerligt vacker portfenille, hvilken i hoppet att vinna sin blifvande ägares tycke, nu utgör gifvarinnans innerliga fröjd. — "Du är dock rigtigt obegriplig Mathilda", sade i går eftermiddags Rosa, under det på det ännu ofullbordade arbetet, hon flitigt förde nålen upp och ned, "som icke beständigt sjunger, ständigt dansar, såsom jag, ständigt talar om din älskade Baron. — Vet du, jag kan verkeligen icke en minut låta bli att tänka på R. och ville i hvarje ögnablick äfven tala om honom, endast jag dertill, för er andra ägde courage. Jag vet ju då i verlden ingenting skönare och gudomligare än min R., ingenting högre och bättre; och kan ej låta bli då han håller mig sluten i sina armar, att, 'ehuru det väl ej lär vara så alldeles rätt', säger mamma, flere gånger i minuten låta honom taga af mig de aldrahjertligaste kyssar." — "Såå, det är ju obegripligt, och vill han då verkeligen taga dem så många?" — "Å-ja, och många fler ännu, men då kommer jag alltid ihåg mammas ord: 'att ej slösa med sin gunst', och hoppar då merendels i ett skutt ifrån honom, tills jag, uttröttad af hans efterjagande, åter sjunker till hans bröst, och åter…" — "Hvad då?" — "Åter sjelfmant kysser honom rätt ömt; men du! du glömmer väl ständigt att tala om din Baron, emedan"… "Emedan jag ej blifvit efterjagad, eller huru?" — "Kors men nu är du malitieuse Mathilda; nå, om du mer tycker om att tala om det förfärliga ——krona, än om din Baron så…" — "Nej Rosa! för Guds skull nämn det ej." — "Nå se der, hvad blir dig då i smak i dag? du är verkeligen på sednare tider bra tråkig, men se hit", — och nu hoppade hon i fullt språng upp ifrån stolen, ty hennes R. sågs med långsamma steg, och blicken rigtad upp mot fönstren, allt mer och mer närma sig den älskade; i ett nu var bågen försvunnen, och hon sjelf ilad att med öppna armar emottaga sin älskling. — Ack Emilia! hvilket rent och oskuldsfullt inre; huru hon den ljufliga varelsen, uppvuxen bland en stor stads öfverflöd, ja, väl dårskap, kunnat forblifva sådan, blir mig verkeligen obegripligt; — och likväl, oaktadt all denna, i hög grad bibehållna barnslighet, med hvilken sann känsla fattar hon ej den alfvarliga lidelsen. Med hvilken sjelfförsakelse skulle hon ej äga styrka att uppoffra, ja ända till sitt lif, endast hon derigenom kunde mildra olyckan hos sin like. O! du hulda känslofulla Rosa, måtte ditt eget hjerta skonas för motgången, under hvars välde din ömma, alltför veka själ säkert skulle duka under. — Du må tro Emilia! att jag oaktadt min inre dysterhet dessa dagar, ej kunnat underlåta rätt godt roa mig åt de båda anthepathierna i huset, hvaraf ingendera i bestyr och omsorger för Rosas förestående förening, vill stå efter den andra. Under det vi i går sutto beflitade med vårt arbete, inträdde med tysta men vigtiga steg Mamsell Aramintha; ärmarne voro ovanligt uppskjutne, ett tecken att något särdeles var å bane, och sedan hon, med blicken jagat ikring rummet, samt sålunda försäkrat sig det ingen öfverflödig person vore till finnandes, framtog hon utur sitt hvita krymptygs förkläde, hvilket med omsorg befannts trilladt kring armen, en näsduk, hvarur änteligen en förfärligt stor, med tamboursöm broderad gammalmodig nattmössa prydligt uppviklades. Med gravitetisk mine, framräckte hon nu nämnde kist-inventarium till Rosa, hvilken skälmskt bitande sig i den runda läppen, redan längesedan under tillbakahållet skratt, gifvit mig en och ann förstulen blick; och nu framkom, kryddad med sina behagliga fransyska stropher, den länge väntade till presenten hörande harang, hvarunder den välmenta mostren ordentligt lät sitt hjerta öfverflöda; och af hvilken vi ganska tydligt funno, huruledes nämnde mobille redan uti öfver tjugu år florerat, nemligen uti Mamsell Amarinthas kistbotten, af orsak (hvarifrån gud dock nådigt måtte bevara hennes chére petite Rosa), det endast och allenast genom des mauvais langues hennes eclaterade partie, om intet gått. Sedan hon såleds härigenom förklarat orsaken till dess något gulaktiga färg, aflägsnade hon sig åter högst tillfredsställd, med ärmarne ännu högre uppskörtade än de vid hennes ditkomst befunnos. — Men nu kunde också hvarken Rosa eller jag längre utstå med tillbakahållandet af det hjertligaste skratt, jag åtminstone under all min lefnad minnes mig yttrat. — Under det Rosa, med fram och baksteg, roade sig att framför spegeln betrakta sin nya eröfring, insteg plötsligt faster Stin-Lovis; jag hade omöjligt kunnat ana hvad som så oförmodadt denna tid på dagen, ledt hennes steg till oss, om hon icke genast framdragit med en, af väl trenne pappers-arkslängder hopskarfvad rimsa, derur hon nu högtidligt för den hulda brorsdottren, började uppläsa otaliga sorter marätter, spritpuddingar, à la dauber, roulader, pasteyer, ragouter etc. etc, för att sluteligen erfara hvilka af alla dessa uppräknade, Rosa på sitt blifvande, så väl lysnings-, som bröllopsbord, helst önskade se använda. — "Min Gud! min goda aldrabästa faster", utropade Rosa, i det hon hoppade upp i soffan, och med hjertlighet smekte den välvilliga fastrens glatta kinder, "jag önskar aldrahelst att faster sjelf måtte utfundera och bestämma alltsammans, ty då blir det i alla fall bäst; hvad jag lofvar faster, är att nämnde dagar äta mycket mer än någonsin eljest, och derefter med den alldrahjertligaste kyss, såsom nu, tacka faster för sin så ofta bevisade myckna godhet." — "Ja du är alltid en liten munter toka", puttrade fastren, "med hvilken man ej kommer långt; nå nå, skyll dig sjelf om Grefvinnan den, och Friherrinnan den, och Geheimerådinnan den, och Ofverjägarmästarinnan den, få något att gnata om, då får du äfven taga hela skulden på dig, ty faster Stin-Lovis; tvår i den förargelsen, sina händer fullkomligt rena." Och nu lufsade, icke utan litet vredesmod, gumman ut, sedan hon först väl ihoprullat, och djupt ned, i sin stora förkelficka neds toppat uppsattsen på alla så väl roulader som rouleauer.

Den 11.

Gud! huru förskräckligt har icke glädjen i Hofrådets famille på ett enda ögnablick förbytts till de grymmaste lidelser; Rosa, den ljufliga, glada, sjungande Rosa, ligger nu blek som dödens lilja, med förstummad tunga, och sjudande bröst, ett offer för sin oändeliga kärlek. Föreställ dig Emilia, hvilken ohygglig anledning förorsakat detta. Då jag i skymningen härom afton, just dagen före den, hvilken för första gången, för allmänheten skulle kungöra Rosas lycka, gick att i förtrolighet med henne bortprata några timmar, öfverraskade jag henne, slutande ett arbete, deri jag alldrig ens anat henne äga insigt. Hon hade nemligen i tysthet sysselsatt sig med portraiterandet af R., hvars bild hon så mästerligt likt, drag för drag hämtat endast utur sin inbildning; så djupt, och fast fannts den där inrotad. Vid mitt inträde rodnade hon som en skön ros, och bad mig, i det jag närmade mig bordet vid hvilket hon satt, dock icke göra narr af henne, för det hon, som nu synligt var, icke nöjt sig med betraktandet af R. de timmar han vore hos henne; hon var så obeskrifligt lycklig, att äfven deremellan kunna se honom, så hon omöjligt kunnat afstå ifrån sällheten att i lifliga drag återgifva hans bild åt papperet. Jag beundrade verkeligen den obegripliga konstfärdighet, hvarmed hon verkställt detta, och kunde ej uraktlåta lemna hennes talang det loford jag så sannt tyckte den förtjena. Sedan vi slutat att betrakta målningen, och Rosa under muntra infall bortstädat sin atteliér, satte vi oss vid den tilltagande skymningen, att i hennes soffa ännu vidare öfverlägga om morgondagen.

Rosa höll just på att i tankarne granska sin tillärnade lysningsdrägt, då oförmodadt hennes kammardörr öppnades, och en ung, i kappa och bahyte, inhöljd varelse inträdde. — Hon såg sig i början tveksam omkring, liksom hade hon väntat på tilltal, men, då hvarken Rosa eller jag, under afvaktan att hon skulle delgifva sitt åliggande, gaf någon invite härom, uttalade med en svag, melodisk röst, den främmande, en ödmjuk anhållan, att med Fröken Rosa B. kunna erhålla ett ögonblickligt enskildt samtal. — Rosa, som bestämdt i henne trodde sig se en af de medellösa varelser, hvars ambition, ehuru orätt nog, neka dem en ouvert begäran af de arbeten hvarmed så många deras likar nödgas lifnära sig, och på hvilka hon sjelf, såsom en eclaterad brud kunde förmodas äga öfverflöd, bad mig nu med en skonsam blick, att i nästa rum aflägsna mig. Jag följde hennes vink och, nu störtade sig den främmande till Rosas fötter, besvor henne att säga, om hon verkeligen, på sätt rygtet påstod, till Häradshöfding R. stode i någon ömmare förbindelse, eller möjligen i ett nog olyckligt fall, med honom vore förlofvad, och således uppå hans hand gjorde ägtenskapliga anspråk? — Rosa studsade af häpnad vid dessa högst oväntade ord, men som hennes oskyldiga hjerta icke kände någon förställning, medgaf hon öppet alla den obekantas frågor.

"O Gud!" utropade nu under förtviflans ångest den knäfallna; "förlåt, o förlåt! att jag nödgas smärta ert hjerta, men jag arma!" och nu kastade hon under strömmande tårar, ifrån sig det plagg, hvari hon så omsorgsfullt varit insvept, "jag måste, jag måste inför er bekänna min vanära, och mitt elände! O! ni ser i mig, en olycklig fader- och moderlös varelse, hvilken på R——s tro, grymt bedragen, fallit ett offer för gränslös kärlek och svaghet." Rosa förmådde vid åsynen af den arma, knapt hålla sig uppe; rosenfärgen på hennes kinder hade vid den okändes utrop, småningom öfvergått till den bleka liljans; en tung hörbar suck, undslapp det sammanpressade bröstet, och nu började ifrån de långa mörka glänsande ögonhåren, en och ann stor tår, långsamt nedrulla.

Vid den ljudliga sucken, hade jag, anande någonting ovanligt, i hast ilat till dörren, derifrån jag nu, osedd af båda, blef ett troget vittne till hela tilldragelsen. Sedan den olyckliga ett ögnablick hämtat sig, hvarunder Rosa, under egen svaghet sökt upphjelpa henne, närmade hon sig åter. "O!" bad hon i det hon med båda händerna fattade en af Rosas, "vågar den förskjutna ännu anropa er tillgift för den smärta hon beredt er? vill ni tro, det endast vanäran förmått henne till delgifvandet af sin grymma belägenhet. O! värdaste fröken! se i mitt hjerta och öfvertyga er om, det jag i saknad af hans kärlek, ehuru under gräselig smärta, dock evigt kunnat förblifva ett stumt vittne till hans sällhet uti föreningen med er, eller hvem helst hans trolösa hjerta valt, men o Gud! tvingas jag icke nu af min pligt; är jag ej skyldig den varelse, hvilken blott alltför snart kommer att uppenbara sitt upphofs skymf, att emot min vilja skrida till det steg, hvars tillgripande numera utgör den enda möjlighet att rådda den oskyldiges heder! o! se här", tillade hon, i det hon utur sin näsduk framtog ett litet paquette, det hon nu öfverlemnade till Rosa, "visa den arma bönfallande den välgerning, att helst med en flygtig blick genomögna detta, hvilket måhända till någon liten grad, skall komma att mildra den afsky ert hjerta troligen, i denna minut känner för henne." Sedan hon i den skälfvande Rosas händer qvarlemnat sin olycksgåfva, hastade hon, att under samma hemlighetsfulla tystnad hon ditkommit, öfvergifva rummet.

Då jag minuten derefter inkom, satt Rosa med stirrande ögon, och feberrodnad på de nyss så likbleka kinderna, krampaktigt tryckande det undfångna paquettet, emellan sina händer. Hon varseblef mig troligen icke, ty under flere minuter och i samma, oförändrade ställning, iakttog hon fortfarande den djupaste och mest hemska tystnad. "Min älskade Kosa", bad jag, i det jag nalkades soffan der hon satt, och med innerlig ömhet omfattade en af hennes glödheta händer, "förlåt din Mathilda att hon blifvit ett olofligt, ja, högst olofligt vittne till hvad nyss förefallit, och nu så häftigt upprördt dig; förlåter du mig det, du hulda? och", tillade jag suckande, "unnar du mig ännu en bönhörelse? öfverlemna nemligen i mina händer detta olyckliga paquette, hvars innehåll endast torde bidraga att fullkomligt sönderslita ditt hjerta." Jag ville nu under vänlighet gripa efter detsamma, då Rosa högtskrikande uppfor, samt bad mig för Guds skuld ej beröfva sig det enda bevis som ännu kunde uppdaga R——s oskuld; ty, att här dock ett misstag komme i fråga, vore hennes fasta öfvertygelse. På hennes innerliga upprepade begäran, hastade jag nu under största ångest, att inskaffa ljus, hvarefter hon, med egenhändigt väl tillsluten dörr, beredde sig till öppnandet af paquettet. Hon hade knappt brutit sigillet, då ett tungt guldrikt och R. fullkomligt likt portrait, nedföll i hennes knä. Med ett anskri föll hon härvid tillbaka öfver stolkarmen; marmorns blekhet öfverdrog åter de sköna dragen; jag såg henne hvarje minut färdig att falla i vanmakt; men nu uppreste hon sig med obegriplig styrka; tryckte den herrlige bilden med häftighet till sina läppar, i det hon med en engels förtröstan yttrade: "förlåt, o förlåt min R.! ingen svaghet numera af din Rosa, hon vill, och måste vara stark, att med salig känsla änteligen i dessa rader kunna upptäcka din oskuld!" — Under hela den tid hon med läsningen deraf blef sysselsatt, sågs hos henne intet tecken till ovanlig rörelse; endast då och då, borttorkade hon med handen den kallsvett, hvilken i ymnighet öfverlopp hennes panna; ingen enda suck förrådde hvad det arma hjertat led; — efter läsningens slut räckte hon mig brefvet; "se der!" yttrade hon med dof röst, "behåll det; nu vill jag för alltid lemna dig detta; — men denna!" fortfor hon, i det hon med sorglig blick betraktade bilden, "denna skall ännu i min dödsstund lisa mitt hjerta, ty, jag älskar dock den trolöse, till min sista suck!" Men, nu var det äfven ute med hennes krafter; vanmäktig nedsjönk hon i mina armar. Jag stödde under förskräckelse, så godt jag det i hast kunde, hennes hufvud emot stolens karm, samt ilade i fyrsprång att inkalla Hofrådinnan. Föreställ dig hennes ångest att finna sitt älskade barn nu nästan sanslöst; med ytterligare inkallad hjelp, hastade vi att föra henne i säng, der hon under beständig yrsel tillbringade hela den återstående aftonen. Genom ett bud, afsändt till Friherrinnan, erhöll jag tillåtelse att hos Rosa få öfvervara natten. — Gud! huru förfärlige voro ej dessa timmar, hvarunder hon oupphörligt fantiserade om sin R., hans oskuld och det grymma sätt, hvarigenom man ville skilja henne ifrån honom. Ingen af de närvarande, hvarken föräldrar eller syskon, voro af henne igenkände. Följande dag emot afton hade det ändtligen lyckats den tillkallade Läkarn, att genom någon använd medicin, bringa henne till någorlunda sans; hon namngaf nu den ena, efter den andra, af sin bedröfvade omgifning, och hade äfven genast efterfrågat mig, hvilken hon saknade, och som redan straxt på morgonen lemnat henne. Ett förnyadt bud, delgaf mig hennes innerliga önskan att få se mig, hvarefter jag åter med Friherrinnans tillstånd att hos henne få qvardröja, så länge hon det sjelf skulle påyrka, hastade att uppfylla hennes önskan. — Hennes blick, och den hjertlighet, hvarmed hon vid mitt inträde räckte mig sin hand, var obeskriflig. Det var, som hade hon med min ankomst återfått sitt själslugn. Men ack! denna höjd varade ej länge; emot morgonen efter en utvakad natt, ty ingen enda blund kom härunder att stärka hennes utmattade krafter, infann sig åter den förfärlige febern, hvilken oafbrutit fortfarit under fulla sex dygn, och hvarvid hon under växlande feberfantasier, tillkännagifvit nästan ingen enda fullkomligt redig minut. Under denna sist passerade dag, tycker jag likvisst hon varit någorlunda lugn, ehuru den bekymrade Läkaren, i anseende till det ovanligt snabba aftynandet, betänkligt skakar på hufvudet. — O! kunde blott den verkande orsaken till hennes lidande förgöras; Men, ack den står med alltför lifliga färgor upptecknad i hennes ömma och vektkänsliga själ. Den arma Hofrådinnan är otröstlig; ännu känner hon ej anledningen till sitt barns smärta emedan den olyckliga Rosa sjelf ej kunnat, och jag ej haft hjerta meddela henne densamma. — Redan flere särskildta gånger har under dessa bekymrens dagar, den trolöse R. gjort sin enträgna anhållan att personligen få besöka Rosa, hvars bifallande jag likvisst, i anseende till hennes stora svaghet härtills, till all lycka kunnat afstyra.

Åter har jag på några timmar slitit mig ifrån den sjuka, för att hos min älskade mor, kunna göra en liten påhälsning; huru mägtigt kallas jag icke minutligen till hennes kära omgifning, och huru mycken saknad hafva icke dessa dagars aflägsnande ifrån henne, orsakat mig; och likvisst blir äfven den fröjd, det glada återseendet skänkte, icke långvarig, emedan den stackars Rosa erhållit mitt bestämda löfte, att under hennes sjuklighet, af mig icke öfvergifvas. Att jag såleds ej omständligare än hvad du skett, hunnit framställa för dig den smärtfulla anledningen till Rosas qval, finner du naturligt, men vid den säng, hvaruti Rosa under välgörande hvila, skall hemta nya krafter, vill jag meddela dig, ja, ända till innehållet af den olyckliga Mamsell D——s skrift; — lef väl!

Den 12. — Natt.

Under det en hvar i Hofrådets hus några timmar njuta en behöflig hvila, samt den utmattade sjuklingen sjelf ligger försjunken i djup dvala, är jag, hvars tour det blifvit, att i natt vaka, i tillfälle, i rummet intill, teckna dig dessa rader. Jag vill dock förnämligast uppfylla mitt gifna löfte, att meddela dig den beklagansvärda Mamsell D——s öde, hvilket sannerligen bäst torde ske genom en trogen afteckning af hennes eget, nu här afskrifna bref, — det lyder, som följer:

"Jag är dotter till en hederlig präst, hvilken med sin hustru, min älskade moder, i en by, hörande under det lilla kapellet B., der äfven min far innehade kapellans-sysslan, lefde ett lugnt och indraget lif; som jag var deras enda barn, egnades mig i synnerhet deras ömmaste vård, den jag äfven med den sannaste barnakärlek besvarade. Men ack! oförmodadt förlorade jag, genom en hastig död min mor, af hvars tillvaro jag då ännu knappt hunnit skatta rätta värdet. Jag var nyss fyllda tretton år och blef nu öfverlemnad till egen ledning. Men nej, det vore dock hårdt och otacksamt, att helt och hållet benämna det så, ty alldrig än hade min far med mera omsorg, mera ömhet, och mera uppmärksamhet följt mina steg, ja, till och med mina tankar, än just nu, väl inseende, att nu vore äfven inne den egenteliga tidpunkt för deras högre rigtning; jag fick således, under all den tid han ägde ledig och möjligen kunde offra åt mig, inne i hans eget rum, genom hans vänliga läppar njuta den rena undervisning, hvilken så sannt bildar, såväl själ som hjerta, för ett högre ändamål; att christendomen blef den källa, hvarifrån han egenteligen öste all sin vältalighet, och hvars kraft han på mitt unga sinne sökte öfverflytta, behöfver jag ej säga. Jag kände mig äfven under de stunder jag njöt dessa läderliga lärdomar så öfver all beskrifning lycklig, så jag emot hela verldens egodelar, icke velat bortbyta en enda af dem. Under dylika, själen förädlande sysselsättningar, hvarunder jag tillika med drift och nöje, skötte min fars lilla och obetydliga hushåll, förgick vid pass ett halft år, då min far en dag, af en sin närliggande, nyligen ditflyttade granne, Major R., erhöll ett oförmodadt besök. Den i vår ensamhet ovanliga påhälsningen, gjorde nu i vår lilla krets litet uppror; mitt skafferi, äfvensom trädgård, fick nu af sina enkla förråder försträcka hvad de möjligen kunde, att åt den förnäma gästen i hast kunna prestera en anständig middag, och min glädje var sannerligen icke liten, då min far efter slutad måltid, med en öm smekning till mig, försäkrade sig oändeligt nöjd med tillredelserna af mina små anrättningar. Den vänlige gästen uppmuntrade flere gånger under den trefliga eftermiddagen min barnsliga fåfänga, medelst berömmandet och beprisandet af ett och hvarje af mina anordningar; i synnerhet lofördade han den särdeles ordning och smak hvarom min lilla trädgård vittnade och hvilken förtjenst äfven helt och hållet tillföll mig, emedan min far, hvarken medhann, eller någonsin ville beblanda sig i den omsorg han visste jag så gärna tog mig om densamma. Ungefär trenne veckar efter detta besök, infann sig åter den gamle Majorn, hvilken af min fars sällskap fann ett synbart nöje; men, denna gång kom han ej ensam; han åtföljdes af sin ende son, Secreteraren R., en gentil, hygglig och ovanligt älskvärd ung man; ni har sett honom, jag behöfver såleds ej säga på huru många tusende sätt han ägde förmåga att intaga ett som mitt, fullkomligt oerfaret hjerta, hvilket äfven snart, med det mest okonstlade förtroende, öfverlemnade sig till den älskvärde smickraren. Som min far, af den gamle pratsamme Majoren, såg sig så jemt upptagen, så han till den yngre gästens välkomnande knappt fick tillfälle yttra ett ord, proponerade han mig, att uti vår lilla trädgård visa Secreteraren R., ifall det möjligen kunde interessera honom, mina bikupor, emedan som bäst, dess trägna arbetare, mangrant funnos utflugne, för att till sina bon hämta ny näring. Min far hade knappt uttalat dessa ord, då R. med hatten i hand, redan stod färdig till uppbrott, samt jag snart derefter under barnsligt öfverdåd hoppade vägen fram, att nu göra honom bekant med hvarenda vinkel den lilla trädgården kunde erbjuda. Ack! huru snabbt förflöto icke de timmar jag än gående invid hans sida, än dansande förut, genom trådgardens gångar, med honom tillbragte. Huru mycket visste han ej att omtala, hvarom jag alldeles icke ägde någon aning; huru broderligt hjelpte han mig icke med uppdragandet af någon tistel, och något grässtrå, som plötsligt uppskutit invid ett och annat herrligt blomsterstånd; huru många sorter blommor saknade han icke ännu, hvilka här nödvändigt borde finnas, och dem han med aldraförsta ifrån sin fars trädgård ville hit anskaffa. Huru lugnt hvilade icke min hand, den han under dylika öfverläggningar, förtroligt fattat, innesluten i hans, och huru litet kom under allt detta, tanken om det rätta eller orätta i ett dylikt förhållande, att hos mig väckas. Solen hade morgonen derpå, knappt skridit fram om skogstopparne, då R. med en stor korg, fullradad med de skönaste blomsterplantor infann sig hos oss. Han ville genom öfverlemnandet af dem, uppfylla sitt dagen förut gifna löfte, hjelpande mig nu sjelf, att med omsorg nedsätta dem, å de på rabatter och rundlar, ännu lediga platser. Min fröjd var verkeligen stor, då dessa snart friska och lifliga sköto knopp, samt derefter innan kort utvecklade de herrligaste praktblomster. Under de 9 à 10 veckor R. af sin tjenstledighet tillbragte hos sin far, förgick ingen enda dag, hvarunder han ej gjorde oss sin påhelsning; han var redan i vår famille en så oumbärlig person, så en enda halftimmes uteblifvande öfver den vanliga tiden, gjorde ett icke ringa uppseende. Ännu icke en enda gång, under R——s och mina ensamma promenader, hade det fallit min far in, att med ett ord söka utleta, hvilka ämnen våra samtal afhandlade. Han litade så helt och hållet på redligheten af R——s karakter, samt min stora oskuld, så han icke med en mine skulle yppat misstroende i anseende till våra förhållanden. Och, han misstog sig icke häri, ty oaktadt de många tillfällen, hvilka under våra fullkomligt ostördt tillbragte timmar, erbjödo sig till yttrande af en eller annan djerfvare mening, inskränkte sig dock alltid R. till det enda, nemligen tillgripandet af min hand, den jag under barnsligt förtroende i timmotal lugnt öfverlemnade till honom. Men, nu kom hösten, och med den äfven tiden för hans aflägsnande. Huru troget uppfyllde jag ej den vid hans afresa yttrade begäran, att ofta tänka på honom; o! natt och dag stod han med lefvande drag för min fantasie, men likvisst alltid i skepnad af en innerligt älskad bror, ty annorlunda hade ännu alldrig min inbillning föreställt mig honom. Huru öfvermåttan fägnade mig icke de varma hälsningar jag ifrån honom, genom hans far erhöll, en sådan dag, syntes mig verkeligen såsom en högtid, den mitt hjerta med sann glädje firade. Men snart kom åter en ny vår, och med den nya blommor, och ny glädje. — Huru tillfredsställd emottog jag ej det beröm min lilla spegel lemnade mig, emedan den tydligt sade hvilken fägnad min ovanliga utbildning och fägring skulle förorsaka den efterlängtade R. — Jag hade verkeligen icke anat falskt; mina liljor och tulpaner stodo just i full blom, då han tidigt en morgonstund, åtföljd af sin Far, insteg i den renglänsande lilla salen; med öppnade armar, och full utspruckne rosor på kinderna flög jag i ett språng emot honom. Men nu var icke längre tid att bida inne; arm i arm flögo vi nu genom trädgårdens gångar, ty hvarje planta, hvarje välkänd plats, skulle ju beses, och efter den evighetslånga frånvaron igenkännas. — Efter slutad promenade, uppsökte vi nu ett säte, under skuggan af en täck syrenhäck, men nu kunde R. icke längre afhålla sig, att med det mest innerliga välbehag yttra sin glädje öfver att återse mig: 'så vuxen, samt så oändeligt täck och vacker; ja, min ljufva Caroline (den egnare benämningen hade redan sommaren förut, utan ceremonie antagits) du är verkeligen en så skön ros, att hela vår stora stad, sammantagit alla sina skönheter, icke skulle kunna framvisa en enda dylik; men säg, har du väl under min frånvaro ihågkommit mig så ofta, som jag vid min afresa bad dig om, och så ofta jag sjelf påmint mig dig?' — O Ludvig! hvarje minut, natt och dag, drömmande och vaken, kunde du väl någonsin tänka annat, då du vet huru mycket, ja oändeligen mycket, jag håller af dig.' — 'Ja, jag vet det, jag känner det, min dyra ömt älskade flicka, likasom det äfven utgjort min innerliga sällhet;' och vid dessa ord slöt han mig plötsligt i sina armar, samt tryckte på mina läppar, en den mest brännheta, dröjande kyss. — Detta var första gången, han gjort ett dylikt tillgrepp; med förskräckelse slet jag mig ur hans armar, mitt samvete sade mig tydligt, det en sådan kyss innebar långt mer, än en varm broderskärlek. — Med förvirrad och nedslagen blick bad jag honom nu att åter uppsöka salen, hvilket han äfven i mitt sällskap gjorde. Huru helt annorlunda än förleden sommar kände jag mig icke härefter till sinnes, vid hvarje besök han under sin sommarvistelse hos fadren gjorde oss; huru kärleksfulla voro ej de blickar, hvarmed han ständigt betraktade mig; och huru ömhetsbevisande hvart enda steg han för tillfredsställandet af mina önskningar gjorde. — Att vi hvardera af allt hjerta älskade, blef oss med hvarje dag tydligare, ehuru nu mera alldrig ett ord, förrådde våra känslor. — Men åter inträffade den så mycket fruktade dagen för hans afresa; med bekymret måladt i sitt sköna anlete infann han sig hos oss. 'Hör min dyra Caroline', yttrade han, då vi hand i hand sutto i en af trädgårdens berceauer, och jag skälmskt uti hans ficka höll på att inqvartera en liten redan förvandlad smörblomma, 'får jag nu åter med hopp om dess uppfyllelse, af dig taga det varma trogna löftet, att du under min frånvaro, ofta, ja mycket ofta skall tänka på mig, att du, med ett ord alldrig skall glömma honom, som tillstår att han älskar dig öfver allt annat i verlden, som evigt bär din bild inpräglad i sitt hjerta; säg, får jag det?' — 'Ja', hviskade jag, med darrande läppar, 'det får du, ty jag minnes dig verkeligen ständigt.' — 'Vill du deruppå', bad han, 'gifva mig den godvilliga kyss, jag med så mycken förebråelse en gång emot din vilje beröfvade dig?' Jag slog båda händerne om hans hals, samt tryckte nu en verkeligt sjelfvillig öm kyss på hans älskade läppar; han tryckte mig härunder med obeskriflig innerlighet till sitt bröst, yttrade ännu några ord om den lycka han genom min rena kärlek erfor, samt hastade att hos min far, hvilken just nu ifrån sina ägor hemkom, göra sitt afskedsbesök. Några veckar derefter, erhöll jag genom min fars egen hand, ett bref, adresseradt till honom, men med innehåll egenteligen till mig. Han upprepade deri, den alldrig slocknande kärlek, han så innerligt kände, och vid sin afresa redan uttalat för mig; bönföll i vördnansvärda ord om min fars välsignelse till den förbindelse han med mig önskade ingå; omtalar, huru han nu änteligen hoppas erhålla en mera indrägtig syssla, hvilken högst om ett år, torde sätta honom i tillfälle att se sin varma önskan, emottagandet af min hand, uppfylld.

"Ehuru ogärna, emedan han nogsamt betänkte olikheten af våra stånd, äfvensom min alltför stora oerfarenhet af verlden, instämde min far dock i våra önskningar. Han yppade nu för mig det anbud ortens unge Länsman, hvilken i vårt hus åtskillige gånger sett mig, gjort i afseende å erhållandet af min hand. Medgaf, huru mycket tillfredsstäldare antagandet af samma anbud skulle gjort honom; men, som hans kärlek till mig, öfvervägde allt annat, och han alltför väl insåg, huru högt mitt hjerta talade för R., nedkallade han nu, i Faders känsla, öfver oss, den Högstes välsignelse. O! huru litet kunde jag föreställa mig, att några veckor derefter, invid den dyre fadrens dödssäng, de sista välsignelser af hans älskade läppar, öfver mig skulle uttalas. En häftig ådragen förkylning lade honom plötsligt på den sjuksäng, hvilken han först såsom död, lemnade. Under den gränslösa smärta mitt hjerta deraf led, erhöll jag i ett ömt bref ifrån R. nya försäkringar om hans kärlek; han beklagade af allt hjerta min förlust, sade sig om några veckar hos mig inträffa, for att munteligen med mig kunna öfverenskomma om de åtgärder hvilka, i anseende till min öfvergifna belägenhet blefvo af nöden, och hvilka i synnerhet lågo honom ömt om hjertat. Efter knappt tvenne veckor, erfor jag verkeligen sällheten af hans ankomst. Gud! hvilken salig känsla ingaf icke under min inträffade olycka, återseendet af den så högt älskade; men, som tiden för hans besök blef alltför kort, medhants blott i hast öfverenskommas om den flyttning han för mig, till en min aflägsen, och i S. boende slägtinge, föreslog, och om hvilken han vid sin återkomst genast ville arrangera. Huru gerna följde ej mitt hjerta dessa råd, i hvilka jag ju såg så tydliga bevis på hans fortfarande kärlek. — Men jag fortgår nu blott till verkställigheten af min inflyttning. Medan den kommande Julen såg mig installerad i mitt nya hem, hvarest, under en gammal godsint frus skydd, och i åtnjutande af den outsägligt älskades ömhet, min häftiga sorg efter min far, snart mildrades. O! huru lyckligt försvann ej ett helt år, tillbragt i den största enslighet; ty R——s ofta uttalade önskningar att icke söka något umgänge, eller visa mig i verlden förr än han sjelf der skulle införa mig, efterkom jag af allt hjerta gärna, i synnerhet som hans täta, alldagliga besök så rikeligen ersatte mig hvarje dylik uppoffring. — Sålunda förgick som sagt ett år, då äfven R. oförmodadt erhöll det pröfvande slaget af sin fars förlust; han nödgades i anledning häraf, på några dagar lemna S., för att jemte den sista skyldighetens iakttagande emot den afledne, personligen blifva i tillfälle att iordningställa sina affairer, samt emottaga det honom lemnade icke obetydliga fädernearf.

"Min saknad under hans fyra veckars långa bortavaro, kan ej beskrifvas; min enda och kära sysselsättning blef härunder smekandet, och betraktandet af det älskade portrait han vid sin afresa lemnade mig. Huru ifrigt räknade jag icke dagar och timmar till hans återkomst och huru ömt ilade jag icke att slutas till hans bröst, då den lyckliga timmen ändteligen slog. Men plötsligt tyckte jag mig någon tid efter denna, förmärka huru alltid längre och längre mellanskof uppstod, emellan de besök han hos mig gjorde, äfvensom huru han mer och mer sällan vidrörde ämnet om vår förening, ehuru den Häradshöfdinge-syssla, hvaruppå han i längre tider gjort sig hopp redan var honom gifven. Att jag i nämnde fall måste förblifva passiv blef ju naturligt. — Långa aftnar hvilka han fordom under den stilla kärlekens lycka tillbragt hos mig, passerades nu af honom uti slädens bullrande hvirflar, ty än kunde den bjudningen och den balen, eller soupéen hos den, icke afslås; hvaraf ofta hände, att jag under hela långa veckor gick i mistning af hans älskade sällskap. Men, likväl kunde jag deraf icke hos honom ana någon hjertats förändring, emedan merendels eller hvarje dylikt uteblifvande, hans ömhet, om möjligt sågs fördubblad, och han ofta vid dylika kärleksutbrott, föreföll mig till öfverdrift känslig och öm.

"Under tillit på hans tro, hvilken jag numera gjorde mig verkeligt samvete af att misstänka, försvann åter några veckor. Sommarn kom, och med den nytt lif hos mig, ty emot hösten skulle jag ju bestämt kunna betrakta mig som R——s lyckliga maka, hans oftare inträffade resor, samt längre uteblifvande fäste nu mindre än någonsin min uppmärksamhet, ty, jag visste ju bestämt det hans tjenstebefattning fordrade ett tidtals aflägsnande ifrån staden. — Huru träget satt jag icke nu, ifrån morgon till qväll, sysselsatt med bearbetandet af de flerfalldige linnen, hvilka för vårt gemensamma lilla hushåll skulle blifva så behöfliga, och hvarom R. så godhetsfullt besörjt. — Med hvilken fägnad såg jag icke min flit belönt genom stundligt uppväxande packar af dylika förnödenheter. Sommarn var nu liden mot slutet af Augusti, och äfven jag snart hunnen till slut med mina små göromål, då en sen aftonstund R. oförmodadt hemkommen ifrån en landtresa, oväntad inträdde till mig. — Jag var helt ensam, emedan mitt åldriga beskydd under qvällens ledighet gått att hos sin grannfru bortprata några timmar. — Glädjen att så oförmodadt återse den älskade, var verkeligen obeskriflig, jag låg under flera timmar i den skymmande aftonen med den hjertligaste tillfredsställelse sluten i hans fast omfattande armar, och kände mig under åtnjutandet af hans ömhet, och i ymnighet slösade kyssar, öfvermåttan lycklig. — Men — o Gud! hvilken skamrodnad glödde icke på mina kinder, då jag derefter uppvaknade till sans, hvilka bittra tårar öfversköljde icke dess brand, då jag kom till besinning af min svaghet! Åratals styrka och samvetslugn, hvar hade de på ett enda ögnablick försvunnit? — Hvarken R——s ursinniga ömhet, eller lugnande föreställningar kunde återbringa mig den saliga frid, hvilken intill denna afton, så ljuft ägt sin boning i mitt bröst. Hvilka fasliga tider följde icke på denna olyckliga dag; ångrens tårar, ehuru alldrig så heta, kunde dock icke godtgöra mitt felsteg. — Med hvilken förskräckelse erfor jag någon tid härefter rygtet om R——s betydningsfulla umgänge i Hofrådet B——s hus och huru smärtande blef mig icke nu, hans allt längre uteblifvande ifrån mig. — Då jag en dag, vid hans rart inträffande besök, under tårar, vågade fram med en fråga, angående hans täta påhälsningar hos Hofrådets, log han blott lakoniskt deråt, samt sporde om jag verkeligen i dem kunde se annat än ett tvångfullt antagande af Hofrådets plågsamma artigheter, och om jag kunde tro, det han på en varelse, dylik med den lilla gråtmilda enfaldiga Fröken B., på hvilken han väl kunde kosta litet gyckleri, ville, eller kunde offra en enda förnuftig tanke. Lugnad af dylika försäkringar, emotsåg jag åter i hoppet ljusare tider, — då till min outsägliga förskräckelse, jag i hast upptäckte de rysvärda följderna af min svaghet. — Jag hastade nu att delgifva R. mitt bekymmer, i hopp att han med alldra första skulle skrida till fullbordandet af vår förening, men, o Gud! föreställ er min förtvillan, då han med någon häpnad i sin blick förklarade mig densamma på ännu några år icke kunde försiggå, emedan han nu mera icke såsom förr, berodde af sig sjelf; att en ägtenskaplig förening i hans nuvarande omständigheter, skulle på hans framtida lycka lägga ovilkorliga band, samt att han, för att om några år kunna uppfylla sin förbindelse till mig, nu borde begagna sig af all sina förmäns gunst, hvilken helt och hållet skulle beröfvas honom om han nu redan, efter att så nyss hafva blifvit tjensteman, på husliga angelägenheter skulla förspilla sin tid. — Himmel! och detta sade mig nu sjelf min älskade R., hvilken ju förr dess heldre bordt hasta till godtgörande af sitt brott. Min sorg blef nu verkeligen gränslös; då och då erhöll jag väl ännu glädjen af hans besök, äfven som ofta, uti hvarjehanda dyrbarheter, bevis på hans tillgifvenhet, men det för mitt hjerta mest talande uteblef med hvarje dag mer och mer. O! huru grymt kände jag icke nu, det hans kärlek för alltid var mig beröfvad; huru tung var icke den suck jag ifrån mitt sömnlösa läger sände honom, som varit mig allt, och hvars ömhet jag nu helt och hållet nödgades försaka. Med hvilken fasa emotsåg jag icke dageligen den tid, hvilken inför verlden skulle förkunna min vanära, då till fullkomnandet af min smärta jag för tvenne dagar sedan emottog bekräftelsen af rygtet om hans förening med er, och hvars sanning jag beslöt, att af edra egna läppar afhöra. — Ni! ni! skall bestämma mitt ve, eller väl! ni skall beröfva, eller återgifva mig, icke mitt hjertas sällhet, ty den är för mig för evigt försvunnen, men min heder, mitt arma, oskyldiga barn, sin far. O! talar icke min olycka, min förtviflan till ert hjerta, då! då! är jag förlorad; då skall vanärans frätande tistel i ymnighet sprida sig öfver den kulle hvaröfver eljest en vänlig blomma kunnat vagga, och hvarunder ett lidande hjerta, i frid kunnat upphöra att slå."

Du finner såleds här min älskade Emilia! den hårda anledningen till Rosas lidande; o! huru förespående talade icke hos mig hvarje sammanvaro med R., om den olycka hans umgänge här i huset skulle medföra. Huru smärtande blir icke nödvändigheten att om allt detta underrätta de sörjande föräldrarne, men det blir ju likväl ett fall, hvilket länge icke kan undvikas. Arma Rosa! arma Rosa! så var då ditt unga oskyldiga hjerta utsedt att erfara smärtan i dess fasligaste vidd! Kan det väl vid påminnelsen om den så sannt älskades nesliga förhållande, någonsin lugnas. Arma Rosa. — Klockan är redan öfver fyra; hon ligger ännu i samma dvala, hvarur hon endast af mig störts, för att njuta den anordnade medicinen. Hvilken dödsstillhet råder ej häromkring; den störes knapt af urets matta slag, hvilka långsamt beräkna de skridande timmarne. Men, nu smyger sig äfven som bäst på yttersta tåspetsen den vänliga Bata in, för att, som hon säger, aflösa mig, och som sömnen verkeligen på mina ögon gjort anspråk, hastar jag att i följd af hennes goda råd, på några ögonblick njuta en behöflig hvila.

Den 14.

Åter tvenne långa dagar, under hvilka den stackars sjuka njutit nästan alldeles ingen ro. Då hon i går morgons uppvaknade, lät hon genast kalla Hofrådinnan; bad derefter med vänlighet alla närvarande, mig undantagen, att på en timma aflägsna sig, hvarefter hon med båda händerna omfattande den älskade modrens hals, småningom ledde samtalet på R. "Du längtar väl att se honom mitt barn", frågade Hofrådinnan, kyssande de ljusa lockarne, hvilka så herrligt vågade kring den bleka kinden, "säg, önskar du att han eftersändes? Äfven han har redan sjelf åtskilliga gånger under oro efterfrågat din tillstånd." Rosa teg ett ögnablick. "Man!" upprepade hon nu med hemsk röst, "o nej! nej! din Rosa önskar visst icke att återse honom, och, skulle äfven i hennes bröst en dylik längtan uppstå, så vill och skall hon med all magt förqväfva densamma. Men, min älskade mor, jag har nu låtit kalla dig, för att af dig undfå ett löfte, hvarom jag så ömt bönfaller; lemnar du mig det, om äfven smärtan i ditt hjerta någongång annorlunda ville påyrka? säg, kan jag verkeligen öfverlemna mig till detta kära hopp?" — "Ja! min Rosa!" yttrade Hofrådinnan, tryckande den hulda varelsen till sitt bröst, "det får, och kan du med full tillit." — "O!" yttrade Rosa, "hvad jag under all min smärta, likväl då känner mig lycklig, du förlåter således upprigtigt såsom din Rosa gör det, den högst beklagansvärde R., hvilken under hycklad kärlek bedragit hennes arma, lättrogna hjerta." Och nu delgaf, under tillkämpadt lugn, hon, den afbleknade förvånade Hofrådinnan, hela det rörande innehållet af Mamsell D——s skrift. Efter detta sinnes utmattande, förföll hon åter i en dödlik slummer, hvarunder endast det sig tätt höjande bröstet under flere timmars tid, tillkännagaf lif. Äfven denna dag har framskridit utan annat yttrande än högst en begäran efter den dryck, hvarmed hon ständigt önskar svalka de brännheta läpparne, och hvilken Hanna och lilla Victor under tysthet täfla att hinna uppfylla. Hofrådinnans smärta är gränslös. All hennes inre kämpar med de bittraste känslor emot honom, som så nedrigt orsakat hennes barns olycka, synes klart, ehuru löftet till den älskeliga varelsen, att qväfva deras utbrott, i mägtiga bojor binda dess svall. O! måtte lyckligare tider snart komma att skingra de moln, hvilka så mörka sammanskockat sig på denna älskvärda familles himmel; huru grämande känner jag ej för närvarande det hårda, uti att med den bästa vilja endast kunna önska, men ej åstadkomma något verksamt godt.

Den 18.

Hvilken glädje Emilia, Rosa förmår redan i dag sittande emot sin sängkudde, betrakta himlen, och dess herrliga rena blå. Huru berusad ses hon ej af den lyckliga natur-förändring hvilken under dessa dagar yppats. Takdroppen, hvilken utan uppehör, i tusende klara skiftningar faller utanför fönstret till hennes lilla rum, småfåglarne, hvilka under munter flygt slå sina drillande sånger i luften, solen, hvilken ur sin långa dvala ändteligen vaknat, att kring verlden sprida nytt lif och sällhet, allt detta tyckes med underbar kraft inverka på hennes sinne. — Med hvilken hänryckning blickar icke hennes tårfyllda öga upp emot himlens hvalf, så länge och så trånadsfull, tills det berusadt af dess klarhet icke längre förmår uthärda den bländande glansen. — O! hvad jag af denna själens sysselsättning redan hoppas mycket godt; skall något i verlden bringa den till lugn och friskhet, blir det säkrast betraktandet af Guds sköna natur, hvars obetydligaste uppenbarelse på hennes hjerta alltid gjort ett så djupt intryck. — Hon har i dag yttrat ännu en varm anhållan till Hofrådinnan, nemligen, att på ett ögnablick kunna få se Mamsell D., om hvars igenfinnande brefvet tydligen upplyser. — Med möda har Hofrådinnan häri kunnat utverka helst en par dagars uppskof, emedan Rosas längtan efter detta besök, verkeligen varit obeskriflig. Hon har likaså, till min stora förvåning, i anseende till det hopp om tillfrisknande hennes krafter nu, om någonsin tyckas gifva, mycket talat om sin föerestående död samt sin önskan att ännu en gång före densamma se R. — Att hennes plan är en återförening mellan honom, och den beklagansvärda Caroline, blir mig alltför begripligt, ehuru jag likaså litet som på en återupplefvande kärlek de sistnämnde emellan, tror på de förstnämndes realisering. Jag frugtar endast att detta påtänkta möte alltför mycket kommer att uppröra den arma Rosa, hvarföre jag äfven ärnar uppfordra all min övertalningsförmåga, att, om möjligt helt och hållet afböja detsamma. O! med huru våldsamt qväfd känsla har jag icke i afton hört Rosa, till sina syskon, hvilka sorgsna omringat hennes säng, göra sina små dispositioner; huru ymnige och bittra runno icke tårarne utför de smås kinder, då de under högljudda snyftningar försäkrade sig af all denna grannlåt vilja äga intet, endast de finge behålla sin älskade Rosa! — Hon tyckes likvisst vara fullt öfvertygad om att snart nödgas lemna oss, hvilken tro hon äfven med lugn söker öfverflytta till sin omgifning. Gud! det vore ändå grymt, grymt! om hon så ung, så älskvärd, så god, genom en så hård anledning skulle blifva ett rof för den kalla, oblidkeliga döden; hvilken smärta skulle icke ett sådant slag förorsaka de redan mer än djupt sörjande föräldrarne.

Den 21.

Det så mycket fruktade mötet imellan Rosa och Mamsell D. har då likväl, oaktadt mina ömmaste föreställningar, försiggått; arma Rosa! hon har nu, jemte uppoffrandet af sin egen timmeliga sällhet, sökt förvärfva lugnet åt den, hvilken hon, hårdt och oskyldigt nog förebrår sig hafva beröfvat hela dess lifs lycka. — Redan dagen efter det min sednaste skrifvelse till dig daterar sig, förnyade, med hänförande förmåga, Rosa sin önskan om Mamsell D——s eftersändande, hvilken begäran Hofrådinnan började göra sig samvete af att så länge emotstå. — Föreställ dig då Emilia, vår förvåning, att vid hennes ankomst upptäcka en varelse, skön och utomordentligt täck, på hvars liljehvita, fullkomligt färglösa sjuttonåriga drag, den omisskänneligaste smärta sågs lägrad. Himmel! ett så oskuldsfullt men tillika af lidelser hjertskärande utseende, förenadt med den förskräckeliga belägenhet hennes späda figur utvisade; jag kunde omöjligt vid denna anblick neka mina tårar, att ymnigt och deltagande nedströmma. — "Jag är kallad", ljöd hennes darrande röst, "att"… Men, nu hade äfven Hofrådinnan med ögonen fyllda af klara skimrande tårperlor, under vänlighet närmande sig henne, fattat hennes hand, samt ledsagade henne, det olyckliga arma offret, in till sitt eget, icke mindre olyckliga lidande barn.

Hvad under de tvenne timmar, dessa helt och hållet ostörda, samt öfverlemnade till hvarandra föreföll, blef för oss alla okändt. — Rosa tyckes likväl, efter detta sammanträffande, äga vida mera lugn än tillförene, hvaraf jag allt skulle hoppas rätt godt, vore det blott icke förenadt med så mycken inom sig sluten dysterhet. — Hennes längtan att komma ut till det yttre större och solglada rummet, har i dag varit stor, hvarföre hon äfven, ehuru fruktlöst, gjort ofta förnyade försök att lemna sängen. — O Emilia! huru ljuft, huru saligt är ej att se, den oändeliga kärlek, hvarmed de yngre syskonen omfatta den älskade. De äro allesamman outtröttlige i omsorger för hennes beqvämlighet; till och med Leontine har under dessa tider med den älskvärdaste sjelfförsakelse uppoffrat ända till sin behöfliga hvila, för att i hvarje ögonblick kunna vara för den sjuke till hands; likasom den lilla själfulla Hanna oafvikligt och bestämdt så natt, som dag, tagit sin plats uti en invid den sjukes säng stående stor ländstol, derifrån hon minutligen är i tillfälle att hörsamma systrens ofta knapt halft uttalade önskningar.

Friherrinnan har i dag varit att efterse den sjuka; hvilken sällhet genombäfvade icke hela min varelse, vid åsyn af henne, den hulda och, huru lugnande för mitt sinne skulle ej vid all den mig omgifvande smärta detta kära besök blifvit, endast det för mig icke medfört en alltför liflig påminnelse om mitt eget öde! — Friherrinnan öfverlemnade nemligen till mig med den innerligaste moders-glädje, det bref hon med dagens post, till mig adresseradt, ifrån sin son erhållit, och af hvilket hon naturligtvis trodde jag skulle erfara samma hjertliga fröjd. — Men, o Emilia! huru sorgbeklädd föreföll mig ej hvarenda bokstaf, mitt tårfyllda öga utur det rosendoftande prydliga brefvet varsnade; med hvilken pinande känsla uppfattade jag ej de ömma uttryck denna för mitt hjerta så helt och hållet främmande varelse under likgiltig artighet dittecknat. O! Rosa! Rosa! jag, och icke du, borde kämpa ödets lek, med den oförsonliga härjarn — döden. Jag borde vara offret, jag som på jorden äger intet, intet föremål som med smärta skulle sakna, eller minnas min bortgång, ty han! han allena som måhända med sann känsla skulle gjort det, hvars bild ofordunklad lefver i djupet af min själ, äfven han! äfven han! missförstår mig, och gäckar under hån, den djupa tärande försakelse jag i följd af min pligt gjort af hans kärlek och mitt eget för evigt försvunna lugn.

Den 24.

"Ty jag vill ledas dit, och hvila der, Och se hur skön, och glad naturen är, Och fröjdas än en gång åt land och sjö, Och sen i våren der jag lefvat dö."

R—b—g.

Under de få ögonblick jag möjligen kan undanstjäla den i djup dvala försjunkna sjuklingen, hastar jag att i några rader delgifva dig den underbara tilldragelse, hvilken nyligen på ett så särdeles sätt kommit att uppväcka allas vår synnerliga oro! Som jag ju omnämnde, syntes vår älsklings krafter på temmeligen god väg, att under en noggrann vård återvända, äfvensom hennes unga sinne med ovanligt intresse redan började fästa sig vid hvarjehanda henne omgifvande föremål, isynnerhet sådana, hvilka vittnade om de kära syskonens stundeligen mot henne iakttagne uppmärksamhet, hvarföre hon till ock med under stilla vänlighet och tydligt nog, för att tillfredsställa de små, någongång sågs sysselsatt med betraktandet af, än en nyligen fabriserad liten docka, än en fin teckning öfver hennes älskade Liljedahl, copierad af Leontine, ifrån blotta minnet, än en liten af Adolf förfärdigad, i papperssegel och pärtmaster utrustad barkbåt, hvilken af den älskade systren nödvändigt först skulle beses, förrän densamme i den yngre brödrens sällskap, kunde uti gårdsputtarne proberas; hvaraf allt, med ett ord, vi, hennes öfriga omgifning, med största tillfredsställelse emotsågo den alldrabästa utgång; då i går på morgonen lilla Adolf med ett af glädje strålande anlete plötsligt i hennes rum inträder, medbringande en grön qvist, den han skälmskt gömmer under sin sourtout, men närmande sig Rosa, med den mest förnöjda mine sagta nedlägger på hennes kudde. — Rosa hade knapt sändt en blick på den välmenta gåfvan, hvarigenom den älskeliga brödren trodde sig förorsaka henne en så ren glädje, förrän hon, under ett högt utrop, likblek neddignar mot hufvudgärden. — Jag ilade i ögnablicket till, för att efterse anledningen till den så oförmodadt inträffäde olyckan, då en murgrön, ja Emilia, verkeligen en frisk och herrlig murgrönsqvist var det föremål, som till min stora bestörtning här mötte mina ögon. — "Himmel! hvar har Adolf väl kunnat erhålla denna?" var min första häpna fråga till den darrande gossen, hvilken med ångestsvetten på sin panna stirrade på den arma systren; "säg, hvem har väl lemnat Adolf densamma?" — "Min Gud!" suckade han nu, "jag har sjelf brutit henne der nere, på gården, just under Rosas eget kammarfönster, der en ännu längre, mycket bladrikare ranka spirar upp mot sjelfva muren; Mathilda kan sjelf se den, om Mathilda öppnar dubbelrutan, Ach min Gud! min Gud! jag trodde mig härigenom göra Rosa så alltför lycklig, emedan hon redan flere gånger efterfrågat, om jag ännu icke upptäckt något grönt blad eller grässtrå." — Och vid dessa ord började han att rätt bittert gråta. — Rosa, hvilken under hans klagan småningom återhämtat sig, grep nu med svag hand efter qvisten, den hon under ymnigt nedrullande tårar sorgfullt betraktade; "haf tack min dyre Adolf", hviskade hon sluteligen med matt röst till den nu högt snyftande brodren, "haf hjertlig, hjertlig tack, för det herrliga första gröna, hvarmed ditt älskande hjerta velat fägna mig. Rosa skall aldrig glömma detta bevis på din ömhet och kärlek;" och nu slöt hon med darrande arm den förvånade gossen till sitt tätt flämtande bröst. "Ser du ej", tillade hon, då tårarne hos den gråtande brödren ännu icke ville upphöra, "ser du ej, huru Rosa gråter af ren glädje, ty någonting så skönt, så kärt, som denna gåfva, väntade hon sig sannerligen ej." Adolf som af hennes tröstefulla ord för sin förskräckelse verkeligen hämtat den största vederqvickelse, började nu sjelfmant berätta huru han redan länge tyckt sig se, en gråaktig oansenlig strimma långs muren tätt under hennes fönster bana sig en väg upp, men att han i anseende till sin öfvertygelse det denna endast varit någon remna i muren dock ej fästat uppmärksamhet därvid, förr än för ungefär en vecka tillbaka, då han till sin förundran märkt densamma antaga en grönaktig färg, hvarföre han med mera ifver börjat undersöka saken, och sluteligen funnit det vara en grönskande växt hvilken han derefter i afsigt att genom dess oförmodade öfverlemnande, fägna Rosa, under tysthet dageligen iakttagit; och emedan han till sin innerliga glädje samma dag funnit dess blad så skönt utslagne så han, för att vinna sitt ändamål — Rosas tillfredsställelse — tyckt den icke kunna hinna till en högre fägring, och således under skyndsamhet hastat, att till uppmuntran för henne, bryta en stjelk deraf. — Att denna växt icke på något omedelbart sätt der kunnat framalstras, blef mig väl alltför begripligt, äfvensom mitt anande hjerta mer än bestämdt sade mig den högst sannolika anledningen till dess inympande i muren, och likväl allt detta oaktadt verkade det oförmodade i sjelfva händelsen, så besynnerligt och smärtsamt på till och med mitt sinne, så långa timmar derefter jag knapt ännu kunde fatta denna som jag tyckte verkeligen underbara tilldragelse. — Huru lifligt återkallades icke genom denna oskyldiga anledning i Rosas minne den för henne så lyckligt försvundne sommarn, huru mången rosenklädd bild af sällhet, den hon i följd af dessa tiders frid, under salig njutning hyllat i sitt hjerta, stod icke nu der naken och vanprydd, blottad på all lifvets glädje. Arma Rosa! huru grymt och förutspående talade icke den hemlighetsfulla ranken, hvarmed just du, invid den älskades sida, skulle bekransas, om din okända framtid; af hvilken oförklarlig och smärtsam känsla genombäfvades icke, äfven i samma ögonblick, hela min själ, hårdt nog anande, eller rättare, frugtande någon, i anledning deraf, ovilkorligt tillstötande olycka. — Eftermiddagen tillbragtes af Rosa till det mesta, med ett temmeligen lugnt genomläsande af de många kärleksfulla bref hon af R. erhållit; äfvensom tourvis betraktandet af hans portrait, samt den olyckliga murgrönsqvist, hvilken till hennes åskådning uti ett glas friskt vatten stod täck och återupplifvad framför hennes säng.

I dag förmiddag, sedan solen hunnit sin högsta höjd, och Rosa länge under tysthet fingrat och beskådat den gröna qvisten, satte hon med obegriplig kraft sig upp i sängen, anhöll hos Hanna, hvilken derinvid på en liten pall fannts sysselsatt med sin docka, om sina framliggande klädesplagg, hvarefter hon, med hennes tillhjelp, började påkläda sig. Som jag bestämt trodde hennes önskan i anseende till, de tilltagne krafterne, vara att få hvila ofvanpå täcket, nalkades jag, under en varm tacksägelse till Gud! för denna synliga förbättring, att med innerlig fröjd fullborda hennes klädsel; men föreställ dig min förvåning, då hon derefter med båda armarne slutne om min hals, med det ömmaste, mest genomträngande smek, bönföll om, att af mig blifva ledd till det yttre rummet, der hon i den herrliga, renare luften, skulle i solvärmen få uppfriska sina krafter. — Som jag likvisst på eget ansvar ingalunda vågade tillstyrka eller uppfylla denna enträgna begäran, men jag tillika af hjertat, om möjligt var, ville efterkomma hennes önskan, hastade jag att på ett ögnablick uppsöka Hofrådinnan — hvilken olyckan fogade att då skulle finnas i köket, der hon med egen hand för sin älskling höll på bereda en smaklig sjukdryck, för att härom rådfråga henne. Men, kan du göra dig begriplig min förskräckelse att vid min återkomst finna Rosa, den kraftlösa vanmäktiga Rosa, uti det yttre stora rummet djupt nedsjunken utom det lilla öppnade dubbelfönstret, derifrån hon nu med döende blick, girigt slukade hvarje för hennes öga sig uppenbarande föremål. —"Himmel! Rosa! hvad gör du?" utropade jag, under det jag med den gränslösaste oro ilade till hennes sida och nu sagta, men kraftfullt drog henne undan de henne alltför känbart omsusande vårflägtarne; "hvilket företag! och huru har du väl hjerta att smärta dem som älska dig, med ett dylikt blottställande af ditt lif, blott för all tillfredsställa en otillbörlig ögonblicklig längtan." Jag kunde, hindrad af en våldsam mig påkommen darrning, ej tillägga ett ord, mina af ångest och ängslan frambrytande tårar, förklarade tillräckligt nog till hvilken grad mitt hjerta missbilligade detta steg. Rosa hade härunder, lutad emot mitt bröst, iakttagit den oafbrutnaste tystnad; hon upphöjde nu det täcka seraph-hufvudet, smög sin hand mot mina ovänliga läppar, och bad med den saktmodigaste, ljufvaste röst: "Vredgas ej, min ömt älskade trogna Mathilda! O! misstyck ej det företag hvartill den outsägligaste längtan efter skådandet af Guds natur, drifvit mig; ty, jag måste, jag måste ju likväl dö; jag känner det alltför säkert, jag måste snart, snart lemna eder alla! och", tillade hon med en suck, "allt, som gifvit mitt hjerta glädje och sällhet. O! skulle väl du! du, som sjelf så sannt fattar rikedomen och mångfallden af vårt ursprungs allmagt, icke unna din stackars Rosa att helst en gång, ännu en enda gång njuta saligheten af hans mot sina barn visade nåd; ser du der, den herrliga himlen med sitt ljusa skära blå! känner du ej solen! huru mildt hon sprider lif och värme och glädje, ja, ända till din fattiga döende Rosa; ser du ej dessa gröna åkerfält, detta försilfrade haf, hvilka, befriade ifrån sin isiga massa, hvar på sitt fält tyda nytt lif och fortkomst; hör du ej den sorlande bäcken, hvilken obehindrad och munter rinner fram ur jordens kyliga brutna gömmor! och kan du ännu, vill du ännu derefter låtsa vrede mot din arma vän, som snart, snart icke mer äger förmåga att njuta en enda af alla dessa den högstes välsignade gåfvor… Men nej, Mathilda! du tillgifver henne säkert, och det af fullaste hjerta, den förskräckelse hon oförtänkt nog, icke var beredd att härigenom åstadkomma dig." Härefter bad hon med mildhet mig åter ledsaga sig till sin säng, emedan hon efter detta bemödande kände sina krafter betydligt aftagne; lemnade till den på bordet sig befintelige Murgrönan, jemte en varm kyss, en helsning ifrån den längsmed muren uppspirande syskonplantan, den hennes uppsökande blick alltför tydligt varsnat; samt har för resten, under det största lugn, men med den synbaraste mättighet, under jemn dvala tillbringat hela eftermiddagen. — Läkarn, hvilken under Rosas opassligbet, flere gånger på dygnet varit att efterse förändringen af sjukdomen, har nästan sagt, ifrån dess första period iakttagit en högst förbehållsam, nedslående tystnad, hvaraf vi, hennes bekymrade omgifning kunnat hoppas allt för litet godt. — Äfven honom anförtrodde jag i dag, under enskildt samtal, Rosas företag, det jag af frugtan att onödigt smärta de ömma föräldrarne, för dem forsigtigt förtegat. "Gör just intet till saken", inföll med lugn mine den erfarne gubben, "kunde till och med en liten stund, en så varm tid på dagen, endast krafterna det medgåfve, taga lindrig motion i vagn, ty feberdagarne äro redan längesedan förbi, och återkomma heller icke mera. Det är nu endast bröstet, hvilket erfarit en dödande skakning, som bör hafvas noga afseende på, men, för hvilket jag verkeligen frugtar all medicin blir fåfängt använd. Har ännu alldeles intet tecken till blod derur visat sig?" frågade han nu med betänklig mine. "Nej, icke märkligt." — "Nå Gud gifve ett så sällsynt fall här kunde inträffa, men det är högst otänkbart. Var emedlerlid ytterst vaksam att vid första störtning, hvilken ovilkorligen till någon del måste försiggå, använda den i dag föreskrifna medicinen, samt låt vidare genast lemna mig underrättelse", och härmed strök han på foten. — O! måtte endast den redan hemskt inbrytande natten lyckligt försiggå, och den sjukes plågor icke i alldeles för hög grad komma att pröfva det ömma känsliga moderssinnet, hvilket af inga föreställningar låter sig hindra, att åter genomvaka denna natt hos den arma!

Den 25. — Middagstiden.

Ingen förändring; samma kraftlöshet, och samma lugn. Den sjuka har allt sedan i går icke yttrat ett ord, men tillkännagifver blott med det ljufvaste småleende, och en stundom till sin omgifning svagt uträckt hand, sitt varma erkännande af deras omsorger för henne. Det arma bröstet arbetar tungt, och tyckes endast erfara någon lindring medelst ett ständigt upphöjande af hufvud-dynorne. — Gud! hvilken jemmer; Hofrådinnan kan ej tröstas, och det bekymrade Hofrådet smärtas dubbelt: af att till denna grad se sina älskade lida, utan att dervid äga förmåga till den ringaste del afhjelpa det onda. — Äfven den hjertliga Mamsell Stin-Lovis har under all denna ångest, uppbjudit sin yttersta förmåga, att på sitt vis skaffa den älskade någon lisa, — hvarföre geléer och drycker så lenande och välsmakande som möjligt af hennes egen hand tillredde, och inburne, i rika förråder varierat på borden, utan att fastren i sin välmening fästat minsta uppmärksamhet vid, att desse oftast lika ovidrörde de dit inkommit — utburits.

Doctorn har tillbringat hela förmiddagen här; han har nu så öppet som skonande, samt derunder hänvisande till en allvis Försyn, förberedt de sörjande föräldrarne på en smärtsam utgång af sjukdomen, den han ifrån första ögonblicket, i anseende till dess våldsamhet, med fruktan emotsett. Allt hvad han till tröst och hugsvalelse, för så väl den sjuke, som hennes omgifning säger sig kunna göra, är ett lindrande af de plågor, hvilka han för den förstnämnda enligt sitt samvetes öfvertygelse, vet af ingen dödlig makt kunna häfvas. — Föreställ dig i följd häraf Emilia, den glanslösa smärta som i medvetandet af allt detta, billigt nog fått rum i våra hjertan. — Men nej, — jag uppehåller mig redan alltför länge hos dig, då hon, den älskelige varelsen så oafvikligt behöfver min vård.

Klockan 11 samma dag.

Ack Emilia! huru troget har ej Doctorns olyckliga förutsägelse inträffat; klockan 7 i afton, efter det Rosa, under större oro än vanligt, tillbragt dagen, kallade hon häftigt, i det hon med egen kraft våldsamt sökte komma upp, Hofrådinnan, hvilken högst bekymrad suttit invid hennes säng; hon hade knapt hunnit omfatta den förskräckta modrens hals, då ett förfärligt blodsvall störtade sig fram om de bleka läpparne. Hofrådinnans ångest blef härunder alldeles obeskriflig; den häftigaste skälfva öfverfoll hela hennes kropp, hvarvid jag i hvarje minut fruktade att se äfven, henne, den af tårar och nattvak utmattade, nedfallen i vanmakt. Sedan jag såleds varsamt undanfört henne, hastade jag nu sjelf att med tillhjelp af min omgifning lemna Rosa den vård jag enligt Läkarens föreskrift visste vara för henne behöflig; hvarefter den ömsinte Doctorn äfven genast påkallades. — Men Gud! Emilia, skulle du, efter detta häftiga utmattande sett den aftynade blomman, hvit och skön som en engel, med ömsom på mig, ömsom på den sig nu åter till krafter vaknande modren, rigtad blick, hvilken sednare vid betraktandet af sitt barns lidande väl icke skulle haft ett moders hjerta, om hon kunnat dölja den smärta hon erfor. — Hon satt nu åter tätt lutad till Rosas bröst och bortkysste med qvalet tecknadt i egna drag, de fina svettperlor hvilka efter blodsförlusten svagt frambrutit på det älskade barnets panna. — Klockan är redan elfva; en oafbruten tystnad har, enligt Läkarens uttryckliga föreskrift, efterträdt detta första utbrott, hvilket han bestämt förutsäger skall efterföljas af ännu flere andra; men, hvilka i synnerhet ovilkorligen skola försvåras, om icke den noggrannaste stillhet och tranquilité iakttages. — Nu, god natt min Emilia, jag måste åter hasta, att i sällskap med Hofrådinnan, hvilken ej kan förmås öfvergifva sitt barn, uppfylla de kära skyldigheterna mot den älskade sjuka. — O! kunde du väl ana till det bekymmer som omger din vän; huru varmt skulle icke äfven du, till den högste uppsända böner om deras lindrande, och sluteligen fullkomliga afhjelpande.

Den 6 April.

"Hon kämpat ut, och dödens genius hvilar Den svala vingen öfver hjertats brand."

Vitalis.

Hon ar ej mer Emilia, Gud! min Gud! och din Mathilda måste, måste verkeligen, under smärtans outsägliga qval, och i fullt medvetande af sanningen uti dessa fasliga ord, här nedskrifva dem. — Nej, hon är ej mer, hennes ljusa ande har ändteligen hunnit det hemland, om hvars rena fröjd, hvars salighet hon redan här nere ofta drömde. Du kan Emilia med den aldralifligaste inbillning icke göra för dig begriplig den ångestfulla förtviflan, hvilken under dessa tider i den fordom så lefnadsglada kretsen ägt rum, likaså litet som mitt bemödande att för dig tydliggöra densamma, någonsin skulle lyckas. Enligt hvad jag vill minnas mig hafva nämnt, hade ju redan en häftig blodstörtning utur det angripna bröstet visat sig, hvilken förorsakade oss alla en gränslös oro, natten derpå förgick likväl utan någon häftigare attaque, så till och med den utmattade engeln emot morgonen föll uti en lätt slummer. Då hon vid pass kl. 6 vaknade, yttrade hon sig känna sitt bröst betydligt lättare, än dagarne derförut, hvarföre hon äfven sade sig af mig önska höra föreläsas någon god bok. Med hjertlig glädje uppfyllde jag denna begäran, under hvilken ofta af brutne sysselsättning dagen nästan förgick. Emot aftonen inslumrade hon åter flygtigt, men, uppvaknade omkring midnatten, med ett förnyadt anfall af störtning, hvilket ändteligen på lika sätt som förra gången eller genom användandet af samma medicin, sluteligen stillades. De trenne derpå följande dagarne, förgingo under djup oro, ty mattigheten hos den lidande var smärtsam, och förnekade henne ända till bruket af sina händer; likväl yppades härunder intet nytt anfall. Den trettionde tidigt på morgon, lät hon kalla sina föräldrar, hos hvilka hon anhöll om att genom deras föranstaltande ännu samma dag blifva konfirmerad, emedan hon fruktade att krafterna möjligen, vid uppskjutande af denna högtidlighet, torde blifva så svaga, så hon icke framdeles med den styrka och den fattning hon borde, kunde känna dess vigt; af hvilken anledning, hon på eftermiddagen samma dag, i sina föräldrars närvaro, af stadens Pastor, emottog den heliga Nattvarden. O Emilia, hvilken frid, hvilket himmelskt lugn, låg ej i hennes blickar efter upplefvandet af dessa timmar; hon tycktes verkeligen icke mer tillhöra denna jord, af hvars lidelser hon troligen icke lättade mer än möjligen den stundom påminnande smärtan i sitt bröst; och skulle icke den derpå följande aftonen en svår blodstörtning inträffat, hade denna dag kunnat räknas till en fullkomligt lycklig. Äfven de fyra derpå följande voro lugnare än hvad man möjligen kunnat hoppas, hvarunder endast tvenne svagare störtningar, förenade med mycken hosta, infunno sig. Mot aftonen af den fjerde, förföll den sjuka i ett ofta nästan sanslöst tillstånd, hvarur hon, ehuru dock ej beröfvad sitt medvetande, med svårighet förmådde väckas, för att njuta sin behöfliga omvårdnad. Detta förhållande varade oafbrutet till emot middagen, då hon liksom inspirerad oförmodadt yttrade en innerlig längtan efter R. — Denna önskan hade ännu icke en enda gång, under hela sjukdoms-perioden uppstått; jag hade verkeligen väntat dess inträffande, af hvilken jag emotsåg en snar upplösning. — Under väntan på hans ankomst, lät hon, enligt egen noggrann foreskrift, kläda sig i en hvit mousselins-klädning, samt en täck, himmelsblå flors-shawlette, den R. under lyckligare dagar gifvit henne, och den hon med största tillfredsställelse redan en gång tillförene burit; de gyllene lockarna föllo nu, af den olycklige modren smakfullt ordnade, kring panna och skuldror, och gjorde hennes utseende fullkomligt likt en herrlig, lidande Madonna-bild. Sålunda Iåg hon, lyftad ofvanpå det silfverhvita täcket, hvilket en gång var bestämdt att vid ett lyckligare tillfälle begagnas, men nu af den lidande modren under bittra smärtans tårar, öfver sängen blifvit utbredt; tvenne de skönaste hvita Hyacinther, dom, dagen förut, Grefvinnan Amelie A. med den hjertligaste önskan om en snar förbättring tillsändt Rosa, stodo doftande i sina eleganta krukor, framför hennes säng, och ökade den underbart inträffade högtidligheten. — Men, — nu öppnades plötsligt yttre dörren; — mitt hjerta klappade våldsamt; jag hade verkeligen all möda att kunna uppfylla det af Rosa mig ömt aftvungna löftet att tillika med Hofrådinnan, under R——s besök icke lemna rummet; han inträdde, blek som ett lik, närmade sig som det tycktes nästan utan medvetande — ty icke en mine eller gest, förrådde hans kännedom om Hofrådinnans eller min närvaro — sängen der Rosa låg, framför hvilken han, öfverväldigad af våldsamma känslor, ovilkorligt nedsjönk. — I dylika omständigheter skulle då, efter en tid af knappa fyra veckor, dessa personer, hvilka under kärlekens yra, lyckliga och sälla, med de varmaste ömsesidiga trohetsförsäkringar sednast åtskilts, återfinna hvarandra. Gud! huru sönderslitande var ej denna anblick. "Min dyre Ludvig!" framsuckade ändteligen Rosa, sedan hon hunnit återhemta sig ifrån en lätt, ögonblickligt påkommen vanmakt, och räckte med huld vänlighet, den olycklige knäfallne, sin hand; den öfverlåtande saliga blicken fulländade hvad rösten hos den afmattade icke förmådde yttra. — R. hade under den lidelsefullaste häftighet omfattat den matta handen, hvilken han nu krampaktigt pressade mot sitt bröst; "Rosa! himmelska Rosa!" hviskade hans skälfvande läppar, "värdigas du vcrkeligen ännu kalla mig inför din blick, vågar jag, den olycklige förrädarn af all sann och ren kärlek ännu nalkas dig! du förklarade engel! O! uppfyllos ej ditt bröst af den djupaste afsky till honom, som så grymt kränkt ditt hjertas frid. Rosa du evigt tillbedda! kan du, äger du verkeligen styrka, att utan gränslös smärta fördraga åsynen af den, hviken förstört ditt unga lif, och din lycka; af den som sjelf nu mera på hela den vida eländiga jorden icke finner någon fristad, der han kunde lugna sitt gnagande samvete; säg, o! säg, kan han, får han verkeligen öfverlemna sig till det saliga hopp, att ditt hjerta, icke allenast din skonsamma englagodhet, talar ur dina blickar?" På Rosas lätta vink hade han nu upphöjt sig och låg i ögnablicket härefter, omfattad af hennes mjella armar, nedböjd mot hennes bröst.

"Hör, min Ludvig", yttrade hon med stadig röst, "Rosa har alltid varit sann, och ren emot dig, lika så säkert som hennes hjerta ännu aldrig för dig hyst en fördold tanke; skulle då nu, nu, då hon står vid gränsen mellan lif och död, hon till dig kunna hyckla en känsla den hon icke ägde? O nej! tro derföre du min evigt lika ömt älskade, hvad hennes bristande läppar, med sanning ehuru svagt tolka: Rosas kärlek till dig, lefver nu, likasom efter döden, då hennes varma hjerta upphört att slå, med samma outsägliga styrka, samma oförminskade innerlighet, som under de lyckliga minuter i lifvet, då hon vid ditt älskade bröst, drömde sig en himmel; lugna dig såleds min dyre vän, med den fasta öfvertygelse att hos mig ingen skymt af motvilja finnes. O Gud! jag fasar att ens tänka detta hårda ord, nej, endast idel ömhet inger din ljufva bild. Likvisst skulle det lugn, hvilket nu så lyckligt uppfyller mitt hjerta, snart sagt helt och hållet försvinna derur, om jag nödgades beröfva mig det hopp, hvartill jag så gladt öfverlemnat mig, att ännu här i lifvet du kunde njuta och meddela glädje. O! Ludvig! lifvet är skönt; ville du ej tillfredsställa din döende Rosa med löftet, att tillika med uppfyllandet af din pligt, ännu lyckliggöra det lidande hjerta, hvilket, utom mitt, så ömt, så troget och älskande slår för dig! O! säkert, säkert, talar äfven ditt eget, till den olyckligas förmån, hvilken redan länge, öfvergifven och tröstlös, suckat, ett offer för din kärlek. Rosa ber, hon bönfaller hos dig utur djupet af sin själ: Återskänk din oskyldiga lidande Caroline, hvilken till alla delar är värd att uppfylla min plats i ditt bröst, den ömhet, hvarmed du en gång gjorde henne så öfvermåttan lycklig; får ej din Rosa dö med den saliggörande förtröstan, att du med aldraförsta uppfyller hennes innerliga önskan, och ditt, till den arma olyckliga, under dyra eder en gång gifna ägtenskapslöfte."

R. hade under synbar smärta, med oafvänd blick betraktat den hulda, hvilken nu med obegriplig styrka drog honom emot sitt bröst. "Ja Rosa, du förmår allt; här: emottag min dyra försäkran det din önskan, om äfven med uppoffrandet af min timmeliga frid, skall uppfyllas. Min pligt, mitt löfte till dig, icke min kärlek, skall föra mig till hennes fötter, hvilken fordom, jag bekänner det nu för dig, du englalika väsende, af mig obeskrifligt älskats, men som äfven nu, o! fördöm mig ej derföre, måste utgöra min fasa, emedan hon beröfvat mig den enda varelse som lärt mig skatta dygden, och lifvets högsta värde. — O Rosa! dig, dig, har jag älskat mer än något annat på jorden, till dig, du oskuldsfulla engel, närmade sig för din kära renhets skull, ovilkorligt mitt hjerta, redan under tider, då jag i den okonstlade Caroline, tyckte mig funnit min högsta sällhet; i din närvaro, den jag likvist, anmanad af mitt bättre jag, med bekämpad lidelse ofta undvek, kände jag det ett ädlare, ett själfullare, ett högre godt fanns hvilket rikare än hvad hennes barnsliga tillgifvenhet förmådde, skulle kunna uppfylla mitt bröst med salig vällust; o Gud! o Gud! jag förmådde mer icke emotstå den onämnbara trängtan, som ständigt dref mig till dig; du var, drömmande och vaken min enda tanke, mitt enda hopp hvilket jag olycklige, under det min falska ambition och medlidandet, fortfarande hycklade beständighet för Caroline, icke mer för dig förmådde dölja. Min fasta föresats blef nu, sedan jag hos dina föräldrar gjort mig försäkrad om din hand, att öppet för Caroline tillstå mitt hjertas förändring, i hvilken afsigt jag äfven, efter det jag hos dig, du hulda, njutit sällheten i sitt öfvermått, hastade att uppsöka henne. — O Rosa! hvad jag här forut, osäker om ägandet af dig, med hjertats sanna tillfredsställelse besuttit, nemligen: samvetsfrid, förlorade jag nu; jag blef, under ett ovärdigt sinnesrus förrådare af den oskuld jag hitintills med så mycken sjelfbeherrskning vördat; jag glömde heder, lycka, allt, allt! som under samma iakttagna helgd kunnat bereda mig mitt hjertas vinning — dig! — Men, jag är straffad, jag arme! ty med dig, med dig, försvinner ljuset för min blick; och, ehuru ett väsende bland de lefvande, går jag dock ett liflöst ting, längtande efter den hvila, hvilken en gång oskiljakteligt skall förena mig med dig."

Han hade lystnat; bröst mot bröst, mund mot mund, lågo de nu fast omslutande hvarandra; "min Rosa!" "min dyre Ludvig!" voro de enda ord, hvilka under den återstående aftonen någongång blefvo hörbara, jag fruktade verkeligen att under den då och då inträdande djupa tystnaden, den utmattade engeln redan skulle kämpat ut; men, mot klockan nio, efter det en svag blodstörtning åter hade infunnit sig, lät hon med enträgenhet kalla sina föräldrar. — O Emilia! förskona mig att beskrifva den scen, hvilken nu uppstod; du! som fattar det varma sambandet mellan föräldra- och barnahjertan, kan äfven föreställa dig, med hvilken smärta det emellan dessa, nu för evigt skulle slitas; — men hvad du dock omöjligt kan göra dig begrepp om, emedan dertill nödvändigt fordras att sjelf hafva varit vittne till något sådant, var det stumma, saliga leende, hvarmed Rosa njöt af försoningen emellan dessa och sin R. — Hennes högsta önskan var uppfylld; under sjelfva smärtans qval, vid åsynen af sitt älskade barns öfvergång ifrån detta till ett annat lif, lemnades på Rosas innerliga åstundan en sann tillgift åt honom, hvilken förorsakat denna gränslösa sorg; och, beseglades nu denna försäkran till den döendes tillfredssällelse, med en den stummaste, men mest innerliga omfamning.

Härefter påkallades, enligt Rosas begäran, de små, jemte alla öfrige af husets medlemmar, hvilka alla under bittra tårar emottogo den afmattades sista farväl; hennes vanmakt var redan så stor, att hon blott svagt förmådde nämna dem vid namn. Äfven till mig talade hennes matta handtryckning samt bristande blick, tydligare än de förbleknade läpparne under bemödande att tolka hvad hjertat kände, det förmådde; jag forstår ännu ej, hvarifrån jag erhöll styrka att i ett sådant ögnablick med fattning emottaga hennes afskedssuck. De återstående timmarne till klockan fem, förgingo under dödlik dvala, hvarunder hennes blick ofta sökte den öfver henne nedlutade af smärta grymt betagne R., hvars hand hon, likaså troget, som hennes hjerta till sista minuten af hennes lif tillhörde honom, höll fast innesluten i sin. Kort före klockan fem öfverfoll henne en ymnig svett, förebudet till det snara slutet; men, nu blef sig Hofrådinnan ej mer mägtig, den ena svimningen efter den andra förmådde Hofrådet att under tysthet aflägsna den vanmägtiga modren ifrån den säng der hennes älskling snart hade upphört att lida. På slaget fem, uppslogs ännu en gång under ljuft leende den döendes ljusa, förklarade blick, hennes läppar rörde sig till ett svagt uttalande af den älskades namn, och hon var lycklig för evigt!

Huru fasliga voro icke de timmar, hvilka följde härpå; lidandet hos de qvarblifna anhöriga var obeskrifligt, men det hos den olycklige R., som det tycktes outhärdeligt. Han förmådde med möda slitas ifrån den afsomnade, öfver hvars säng han under fullkomlig känslolöshet under flera timmar låg nedsjunken. O! hade de heta ymniga kyssar hvarmed han, snart sagdt med ursinnighet öfverhöljde de ännu leende dragen, förmått uppväcka den hulda till lif, men o nej! hon emottog denna hyllning säkert nu för första gången utan all känsla.

Jag är nu sedan några timmar återvänd till mitt hem, till min dyra mor, hvilken Rosas bortgång förorsakat många bittra tårar. O! huru skall jag någonsin kunna glömma hvad jag i denna själssyster förlorat, hon hvilken så ljuft, så ömt under så väl olyckans som lyckans dagar, omfattade den ensamma öfvergifna, hvilken så systerligt och varmt som den trofastaste barndomsvän öppnade för mig sitt hjertas dolda helgedom, der jag afslöjadt kunde läsa det ljusa språk hennes rena själ ständigt uttalade. — Ännu återstår för mig att i det bedröfvade huset iakttaga den sista, fast smärtsamma skyldighet, den jag hvarken vill eller kan undandraga mig, emedan ett troget löfte till den bortgångna binder till dess uppfyllande; hennes varma önskan var nemligen, det äfven jag skulle lägga en vänskaplig hand vid den enkla drägt, hvari hon efter eget anordnande skulle klädas; och, som jag är öfvertygad att Hofrådinnan af detta deltagande, i sin smärta skall erfara en, om än aldrig så obetydlig lindring, är det med sorglig tillfredsställelse jag vill hasta, att häri dela den armas bekymmer.