INNEHÅLL: (continued 2)

Den 10.

Upptagen dels af visiter dels af contra visiter samt små bestyr för den hos Grefvinnan X. blifvande balen, har jag på dessa tvenne dagar endast hunnit tänka, men det likväl rätt hjertligt och offa på dig. Denna tredje skulle dock ej — så beslöt jag — försjunka i natt, utan att jag med dig fått bortprata en vänlig stund. Du tycker väl, och det med skäl, att tvenne fulla långa dagar borde gifva rikliga änmen till meddelanden men så är likväl ej. I förrgår var Friherrinnan ovanligt rask, och proponerade, sedan vi med arbeten tillbringat vår förmiddag, att på eftermiddagen resa ut på ett par besök. Friherrinnan önskade hafva mig med, och hennes önskan är min käraste lag. Hon gjorde alltså en visit hos Ofverjägmästarinnan Bjellerdorf, men nej, hon lemnade henne endast ett visitkort; ty lyckan, eller olyckan fogade, att Öfverjägmästarinnan ej var hemma. "Ni har ju sett Öfverjägmästarinnan, Mathilda?" frågade Friherrinnan under det vi till Friherrinnan C. fortsatte vår curs; "ja." — "Denna person är en medlem i sällskapslifvet, till hvilken regelmässiga besök ej får åsidosättas, men, ni såg och hörde ju henne i flere dagar, jag behöfver således ej öfver henne göra er en beskrifning; hon förklarar sig sjelf för ett uppmärksamt öga." Vi stadnade nu framför Friherrinnan C's hus, och voro så lyckliga att blifva emottagne. Du mins väl, Emilia, den personliga, ehuru fjera presentation jag å Ångfartyget gjorde; dig af Friherrinnan C. och dess trenne döttrar? samma Friherrinna och samma fröknar visade sig nu, de sednare i ståtliga moderna kostymer, der ej en rynka, ej ett snöre förfelade sin plats; raka och cirklade emottogo de Friherrinnan, samt helsade äfven i nådighet — sedan Friherrinnan föreställt mig dem — mig ett gracieust välkommen. Denna korta visit medförde ej något särdeles nöje och efterlemnade således ingen längtan till dess återförnyande. Det återstående af aftonen fortgick med att för Friherrinnan högt uppläsa stycken utur hennes favoritlektyr "Schiller", och härmed slutades dagen. I går stod jag ännu och rangerade min toilette, då Friherrinnan lät kalla mig, jag hastade in till henne. "Gör er beredd, Mathilda lilla", yttrade hon, nickande till mig en god morgon, "att tillsammans med mig göra en liten tur uti staden; jag har hvarjehanda små uppköp att göra, och önskade gerna att ni åtföljde mig." Jag ordnade nu i hast min klädsel, påtog mig hatt och shawl, samt skyndade att åter infinna mig hos Friherrinnan, hvilken äfven var färdig; vagnen körde fram och nu bar det af. Vid en Galanterie-bod lät Friherrinnan hålla, samt utsteg, åtföljd af mig. Nu lät hon i boden, af präktiga siden och florpackor, nedtaga de yppersta, vis à vis dem rådfrågande min smak, men som jag omöjligt kunde inse hennes afsigt, eller i dag förlika mig med hennes smak för ljusa, med hennes ålder ingalunda öfverensstämmande färger, sade jag beslutsamt: "Friherrinnan måste godhetsfullt ursäkta mig, men i dag förmår jag ingalunda yttra min smak, i anseende till Friherrinnans val, jag skulle då våga säga, att alla dessa färger äro för Friherrinnan mycket för lystra." — "Ja för mig, sannt nog, Mathilda, men för er?" — "O! min nådiga friherrinna, för mig?" — "Ja för er, ni misstycker väl ej att jag önskade få bestämma er klädsel på den första bal ni jemte mig bevistar?" — "Ack Fru Friherrinna, denna godhet…" — "Välj nu blott, välj, men enligt min alfvarliga bestämda önskan, något af dessa dyrbarare; låt se, på hvilket af dessa er smak faller", och härvid framradade hon flera packar de aldraherrligaste sidentyger, ljusröda, gula, blå, samt hvita.

"Då Friherrinnans godhet tillåter mig något val, väljer jag utan tvifvel detta", och härvid framsköt jag ett bländande hvitt silfveraktigt tyg, med de skönaste iväfda blommor; "men Fru Friherrinna, jag torde ingalunda behöfva ett så dyrbart plagg, måhända kunde i min garderobe finnas någon, ehuru ej så präktig, dock passande klädning, som, då man betänker mina tillgångars ringhet, skulle bättre anstå mig; denna är" … "alldeles passande på en stor bal, min lilla Mamsell, utan pretention", hviskade Friherrinnan mig vänligt i örat, ty betjeningen återkom nu ifrån sina beskickningar, bärande askar, lådor etc etc., hvilka alla uppradades på disken framför oss. Nu lät Friherrinnan af det hvita tyget afmäta en dubbel mängd af alnar till en rik klädning, yttrande sig högst nöjd öfver mitt val af färg, aflade åter dubletter af silkesvantar, silkesstrumpor, sidenskor, blonder och dyrbara shawletter, och lät sedan hon liqviderat alltsammans, bära det till sin vagn; nu befallte hon kusken stadna vid Fru Köller, stadens förnämsta modkrämerska, och här förnyades åter hennes mot mig visade godhet; enligt egen smak skulle jag nu, utur det rika förråd af de utsöktaste franska blommor, hvilka här framlades, välja mig en hårprydnad; mitt val stadnade ovilkorligt vid en utmärkt vacker halfkrans af förgät mig ej, och hvita bellis; "denna, — om jag får?" Friherrinnan nickade ett bifall; "välj ännu en, för en flicka af omkring edra år, men litet gladare färg." Jag valde åter en med ljusröda bellis och hvita spiriga fjederblommor, den var obeskrifligt vacker. Nu tog Fru Köller under Friherrinnans tillsyn ett mått af mig till den eleganta klädningens förfärdigande, ty det deltes i tvenne delar, den andra hälften medtogs, och vi rekommenderade oss. "Huru skall jag någonsin kunna göra mig förtjent af denna gränslösa godhet", framstammade jag, då jag ändteligen invid Friherrinnans sida satt i vagnen, huru mycket uppoffrar icke Friherrinnan nu, och hvarje ögonblick genom denna omsorg, denna aldrig upphörande moderliga ömhet. Jag söker förgäfves ett ord, som kunde tyda den tacksamhet jag känner för dessa otaliga välgerningar. Friherrinnan såg på mig, med denna hjertliga blick, hvilken utan ordens tillhjelp förklarar så mycket, lade flygtigt sin hand uppå min, och sade med vänlighet: "nå väl Mathilda! låt mig då alltid af ert hjerta erhålla denna barnsliga benämning, anse mig verkeligen som er ömmande mor, och jag vill med tillfredsställelse i er, hylla en älskad tillgifven dotter; gör mig nu genast en hjertlig fägnad, tillade hon då vi redan gingo trapporne uppföre till hennes våning, och res! med denna bagatell till Rosa B. Det är du Mathilda, som gifver henne detta lilla minne för hennes vänskapliga bemötande, under er gemensamma ångbåtsfärd; bör du det, härigenom kan du på ett anständigt sätt, godtgöra den omsorg hennes far möjligen under denna tid hade för dig", och nu afskiljde hon de effekter, hvilka skulle tillhöra Rosa, samt afskedade alltsammans. Rosa hoppade af oförställd barnslig glädje omkring mig, vid hvart enda pakett jag, framkommen till henne, upptog. "Ack! så skönt! så skönt!" skallade hennes högljudda utrop; i synnerhet förtjuste henne den verkeligen ovanligt vackra blomsterkransen; hon sprang till spegeln, lade den på sina lockar, dansande, under innerlig förnöjelse, kring rummet; Hofrådinnan berömde det rara tyget, complimenterade öfver Friherrinnans oförväntade godhet, brydde Rosa för hennes danslust, och säkra förväntan på den Grefliga bjudningen, hvilken möjligen kunde uteblifva; då Rosa till denna sista invändning immerfort åberopade sig de meningsfulla blickar Grefvinnan tillsändt så väl henne, som mig. Jag lemnade nu Rosa åt sin lifliga glädje, ännu öfverenskommande om ett sammanträde före den vigtiga dagen, samt afreste.

På eftermiddagen: fortsättning med läsning af Schiller; och tankar vidare på dig Emilia. "Vivat!" skref Rosa på en liten rosenfärgad papperslapp, hvilken, af hennes fina fingrar bildad till en sirlig biljett, tidigt i dag morgons mötte mina blickar, "Vivat! bjudning till Grefvinnan X., att den 13 hos henne dricka thé och passera afton." — "Hvad säger nu mamma om allt detta?" triumferade Rosa, då hon en timme derefter i egen hög person till mig inträdde, att för de herrliga presenterne hos Friherrinnan aflägga sin skyldiga tacksägelse; "hvad säger nu mamma tror du, då hon oaktadt sitt bryderi till mig i går, straxt efter det du lemnade oss, genom Grefvinnans betjening emottog invitationskorten?" — "Hon säger väl, att ymnigt vatten fallit på din qvarn kära Rosa", inföll jag, "men tror du ej, att mera skämt än ofvertygelse låg under detta din mammas yttrande?" — "Jo, jag tror nästan så", återtog Rosa, "ty mamma roar sig verkeligen lätt ofta, att i dylika fall raillera." Nu ingick Rosa frimodigt till Friherrinnan och återkom snart nog, sedan, enligt sin utsago, hon med möda fått tillfälle tacka för gåfvorne. Friherrinnan hade alltid behändigt undvikit detta ämne. Rosa uppehöll sig ej länge hos mig, emedan några af hennes far väntade middagsgäster fordrade hennes hemmavaro.

Rosa hade just hunnit lemna oss, då en Postiljon inträdde och till Friherrinnan aflemnade ett bref; knappt hade hon kastat ett öga på utanskriften, då hon, under ett högt glädje-utrop, uppslet couvertet och häftigt tryckte brefvet till sina läppar, "ifrån min son! dessa efterlängtade rader", var allt hvad hon under glädje och öfverraskning förmådde yttra. Hon ilade så fort det lät sig göra till sina rum, och jag — aflägsnade mig till mina. Hennes son! upprepade jag för mig sjelf… Hon hade en son! derom hade hon ännu aldrig nämnt. Denne var en person, så oförmodadt framträdd på scen, så jag knappt kunde förlika mig med möjligheten af hans tillvaro. Och hvar vistades denne son? liknade han i mildhet och englagodhet sin mor? dessa voro allt frågor, hvilka jag ännu, intagen af förundran, oupphörligt gjorde mig sjelf. Glad på Friherrinnans vägnar satte jag mig ned, samt började på Pianot preludera några toner, och sjöng, likasom inspirerad, utan någon bestämd melodie — dessa enkla, men passande verser, författade af vår älsklings-skald:

"Svala du, som rör så gerna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg, På dess skuldra sitt, och sedd af ingen Dessa ord i hennes öra smyg: Goda moder! (här vågade jag endast för tillfället förändra benämningarne) om din son du saknar, Hör hans trogna hälsning genom mig, Nästa morgon, endast vinden vaknar, Lossar han sin båt och söker dig Lång är vägen, och han sjelf behöfver, Vindens hjelp, att klyfva fjärd och sund, Men; —"

"Ja! min dyra Mathilda" sade Friherrinnan, hvilken under min sång sakta inkommit — "vägen är lång, du har rätt, väl icke i morgon — men snart hoppas jag dock få återse denna älskade son, hvilken ödet länge skiljt ifrån mig, se här — visande på brefvet — här har jag det skrifteliga löftet, att ännu i sommar, så snart hans permission utfallit, blifva i tillfälle — se och omfamna min Gustaf!" Ett nytt lif lefver sedan dessa raders ankomst upp hos Friherrinnan, hvilket sprider lust och kraft i hela hennes varelse; hon tänker, hon talar nu endast om sin Gustaf, och har redan i dag, biträdd af mig, uppsökt och framtagit otaliga packar de superfinaste skjort- och linne-plagg, hvilka länge sedan förfärdigade, blott i förväntan på sin ägare, hittills legat ovidrörde. Jag har till deras märkande och nummererande (hvilket blifver mitt arbete) formerat minst ett halft dussin pennor, och ännu aldrig har i min lefnad jag sammantaget tecknar så många G——n, som till profbitar denna korta aftonstund. O! huru begärligt griper jag ej hvarje, äfven det obetydligaste tillfälle, att uppfylla de önskningar af Friherrinnan möjligen kunna göras; hvarföre, hvarföre, skall jag ej äga förmåga att oftare och kraftfullare genom handlingar visa henne min tacksamhet.

Den 14.

Bland sommardagens barn en ros jag såg I första stunden af dess blomningstid, Med purprad kind i knoppens famn hon låg, Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

R——g.

Ännu något hufvudyr, trött och olustig efter den utgångna nattens mödor, smyger jag dock så gerna, med tanken på dig, till mitt lilla skrifbord, fattar i pennan och tecknar med varmt hjerta på det stela pappret min Emilia en god afton, hvad skall väl dock den tråkiga varelsen med de sömniga ögonen och det varma hjertat nu kunna säga dig? Jo, först och främst lemna dig en den innerligaste tacksägelse för den glädje du gemon ditt obeskrifligt kärkomna och oförväntade bref skänkt mig; denna sällhet vågade jag visst icke ännu hoppas; föreställ dig således den jag verkeligen erfor vid emottagandet af dina rader. Att du saknar mig Emilia! att tiden varit dig en evighet sedan vi åtskiljdes, ack! hvad detta bevis på din vänskap fägnar mig, du min första, min uppriktigaste vän. Jag satt i går morgons, likasom de tvenne föregående dagarne, träget sysselsatt med mitt arbete, broderandet af en silkes-tylls-krage till Friherrinnan, och höll just på att sluta denna kära sysselsättning, då Friherrinnan med ditt bref i den hög upplyftade handen inkom, och, under muntert skämt yttrade: "hvad får jag för detta?" — "En ödmjuk tacksägelse" utropade jag, ty en glad aning hviskade i mitt öra: "Emilia" — och se! verkeligen igenkände jag nu dessa välbekanta drag af din hand. Du frågar mig så deltagande, hulda vän, om allt hvad min egen personlighet beträffar, och önskar så vänskapligt dela mina bekymmer; o, Emilia! äger jag väl nu några? äro de ej alla undanröjde af denna engel, denna moderliga vän, hvilken endast genom beredandet af andras sällhet, finner sin egen. Jag är nu så lycklig jag någonsin kan bli, och önskar ingenting högre, ingenting mera till fullkomnandet af min sällhet. Tack min Emilia för vänskapsfulla helsningen ifrån Prostinnan K., jag blef obeskrifligt glad att af den välmenande gumman finna mig så ömt ihågkommen, det är, näst en huld försyn, henne jag har att tacka för min nuvarande trefnad, ty hon var det utan tvifvel, hvilken i samråd med sin bror, — den här å landsorten boende Brukspatron A. — delgaf sin ungdomsvän Friherrinnan Y. det medellösa, olyckliga tillstånd, hvari jag genom mina dyra föråldras frånfälle försattes. — Ofta har jag i mitt hjerta inneslutit henne i mina böner till Gud, återgälde han genom fortfarande framgång henne och hennes omgifning, den välvilja hon städse bevisat mig, och mina älskade bortgångne. Det fägnar mig höra det Wilhelm K. varit hemrest, och föreställer jag mig lifligt den glädje såväl Prosten som Prostinnan häraf erfor. Det något mysteriösa i ditt bref fattar jag ej; du skrifver: "af oförutsedda anledningar har Wilhelms hemmavaro till allas vår glädje fördröjts, och äfven du Mathilda, skall snart komma att glada dig öfver ett och hvarje." — Du sätter verkeligen min nyfikenhet på för stort prof Emilia! deröfver du ej med skäl kan undra, då, enligt hvad jag kan sluta till, detta "ett och hvarje" äfven gäller dig. Måste jag nu börja gissa? då gissar jag … men tyst, du skall i din tur bli nyfiken, jag gissar väl något, ty jag äger en gammal, icke så alltför ringa anledning dertill; men upplyser dig nu partout ej hvarom det är. Dock! så länge du bemödar dig om, att få rätt på mina gåtor, vill jag för dig omtala en dröm jag nyligen hade; jag drömde mig nemligen, som ju äfven förhållandet är, vara skild ifrån dig, och all min fordna sällhet. Tyst, och rublande öfver vanskligheten stod jag en aftonstund försunken i tankar, och skådade ut i den fjerran dunkla rymden, der dagen redan lemnat rum för den inbrytande nattens skuggor; jag såg jordens dimmor i förunderliga skepnader uppstigande, öfver sjö och land utbreda sina hvita luftiga mantlar; hvila hade sänkt sig öfver hela jorden, endast här och der skimrade ännu ett och annat ljus för att snart fullkomligt utslockna; då fästades plötsligt min uppmärksamhet af en liten stjerna, hvilken med obegripligt sken framlyste på den mörka himmelen; länge tindrade hon i allt klarare och klarare glans, tills hon sluteligen, utspridande tusende skiftande guldstrålar, under utvidgande antog en ljusning så herrlig, så obeskriflig, att endast din egen inbillning kan göra dig begriplig denna verkan af en skapande allmakt. Jag stod alldeles hänryckt af så mycken aldrig förutsedd prakt, då en engel, så skön, så mild, som din fantasie möjligen kan den ana, utur dessa luftiga vägar framstod, sänkte sig på det nu förtydligade gyllene molnets kant, utbredde den skära vingen och började sakta sväfva ned; mitt hjerta klappade af häpnad och längtan. Molnet närmade sig jorden, men se! icke mer den sköna engeln, nej, en snöhvit dufva uthvilade nu den trötta vingen invid mina fötter. Betagen af dess huldhet nedböjde jag ovilkorligt handen att smeka det älskeliga väsendet, då hon med klingande röst liksom framsjöng dessa ord: "uppehåll hvarken dig eller mig Mathilda, men afskaka i sömnens armar din jordiska hydda, så vill jag under nattens tystnad på min ilande vinge bära din själ till det land, der du helt nyss under längtans drömmar upplefde fordna glädjedagar." Detta var knappt uttaladt, då jag redan lätt och lycklig gungade öfver haf och land; snart kringsväfvade mig mitt hemlands friska vindar, och nu — nu, o! huru gränslöst lycklig, huru gränslöst saknande — nedsjönk jag på den grift som inneflöt allt hvad lifvet gifvit mig kärast! Min följeslagerska, den hvita dufvan satt, likt ett himmelskt budskap, hvilande på korset af den lilla grafvården, men sänkte sig stundom ned till mig och bortflägtade med vingen den tår, hvilken i nattens kyla halfstelnat i mitt öga. Nu kringsväfvade hon, likasom välsignande den tysta daggstänkta kyrkogården och nedsänkte sig derefter till mig med till flygt lyftad vinge; åter några snabba vingslag och jag stadnade vid ditt hem, Emilia. Jag såg dig, nu som fordom kringsväfvad af glädjen, ty dina föräldrar omgåfvo dig, friska och älskande; allt var sig likt såsom förr, endast en förändring hade inträffat, hvilken, som jag alltför tydligt fann, kom dina ögon att stråla lifligare, din kind att glöda högre, och gissa nu åter du! mysteriösa Emilia, hvilken var orsak dertill… Jo! Wilhelm K. Wilhelm, i egen hög person satt, älskande och lycklig invid din sida, och uttalade med stammande läppar, bekännelsen om den innerliga kärlek han redan länge — ehuru i tysthet — hyst för dig. Gryningen af den nya dagen började redan skymta i öster, och Aurora rodnande ikläda sig sin purpurmantel, då jag uppvaknade utur denna sällsamma dröm. Och Emilia! nu svara mig, har jag gissat rätt? eller kan din leende mun, ditt skälmska öga längre förneka sanningen af min hjertliga fråga?

Jag måste väl dock, oaktadt jag det nu aldeles icke borde, för dig orda något om gårdagens högtidligheter; följ nu då, med uppmärksamhet den ståtliga statsvagn du ser rulla af ifrån det präktiga hus Friherrinnan Y. bebor; vill du veta hvilka de båda fruntimren äro, som i vagnen sitta invid hvarann? jo, Friherrinnan Y. och en ung person Mamsell S., hvilken Friherrinnan af godhet tagit i sitt hus; dessa resa nu på stor bal till Grefve X. Hvad den stackars flickans hjerta måste klappa, hon som ännu aldrig befunnit sig i någon så stor krets; huru månne hon i sin baldrägt ser ut, det vore ändå roligt att veta … så här ungefär, hör jag Emilia för sig sjelf resonnera, och ehuru du redan mer än väl borde veta, till och med huru hvar enda rynka sitter (ty när är väl någon småstads eller landtbygds flicka likgiltig för dylika models fordringar), vill jag dock för bättre minne skull, ännu en gång, för dig upprepa hvart och ett särskildt af min verkeligen galanta kostym; men, hvar blandar jag mig nu? se då först hit, se Friherrinnan Y. i en mera mörk än ljus silfvergrå royalklädning, hvilken, vid och yppig, kringsluter den höga gestalten; en mantille af ljusgredelint sidensars med iväfda hvita atlasblommor, rikt garnerad med breda äkta blonder, faller öfver dess axlar och hals, når nästan fötterna, samt sammanhålles vid halsen af ett rikt brillants-smycke; hufvudet betäckes medelst en ledig hopfästning af skirt spindeltyg, hvaröfver, ifrån ena sidan, en enda ståtlig hvit plym smakfullt nedfaller. Om du kunde föreställa dig Emilia, hvad hon i denna drägt var skön, jag kunde på länge icke taga mina ögon ifrån den herrliga varelsen. Nå, nu trippar äfven jag fram till ditt skärskådande; jag skall ju på bal och bör således hafva iakttagit hvarje, äfven det minsta försigtighetsmått, för att inför sjelfva kritikens ögon kunna bestå. Du känner väl, kära Emilia igen din Mathildas något bleka ansigte, der dock, enligt hvad jag med glädje kan försäkra dig, kinden genom sednare tiders milda vårflägtar redan uppfriskad, visar tydliga spår af hjertats återvunna tillfredsställelse — Nå väl, kring pannan, der ingen enda lock står att finnas, sluter sig den vackra half krans jag af Friherrinnan erhöll, håret är i nacken lågt bundet, samt i flere varf fördt till en prydlig corbeille, (detta är ej min förtjenst, ty kammarjungfrun är mästarinna i hårklädsel), min klädning vet du ju, är vacker öfver all beskrifning, och sitter (hvilket blir madame Köllers merite) oändligt väl; den är tillskuren enligt yppersta mode, samt garnerad med breda blonder och engageanter; en lång hvit silfverblommig gaze-zephir betäcker sluteligen min hals. Men vet du väl, Emilia, hvilken var den dyrbaraste af alla de prydnader, hvari jag nu höljt mig? nej, — nå, så hör då: mig ovetande, hade Friherrinnan utur mitt alltid öppna schatull framtagit det hår jag till minne af min mor ägde, i hast deraf låtit förfärdiga en utmärkt vacker kedja, samt af en brillantsring, den jag ofta med beundran sett stråla på Friherrinnans finger till densamma föranstaltat ett lås, så obeskrifligen täckt, att mina ögon sällan i den genre sett någonting herrligare; denne för mitt hjerta nu i dubbelt afseende kära gåfva, låg i går morgons på min toilette, innesluten i en liten enkel ask, en pappersrimsa var utbredd deröfver, hvilken blott innehöll dessa ord: "minne af Mathildas båda sanna vänner". Tänk dig Emilia min känsla vid denna syn, denna uppenbarelse. Jag störtade med kedjan i handen till den älskade, sanna vännen, och låg länge sluten i dess famnande armar; hvad jag yttrade vet jag ej, ty jag var så rörd, att jag knappt kunde framföra ett ord, jag kände endast tårarne, hvilka våldsamt runno utför mina kinder. Då jag nu således stod färdig, och, pådragande mig den präktiga silkesvanten, ännu kastade den sista pröfvande blicken i spegeln, inkom Friherrinnan, närmade sig mig, vände mig omkring åt alla sidor, samt, sedan hon nogsamt beskådat min klädsel, tryckte med hjertlighet en lätt kyss på min panna, sägande: "min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer att göra sin mor heder." Ack! söta Emilia, hvad detta okonstlade loford, yttradt af hennes läppar, gladde mig, och du må gerna le åt mig, då jag säger, att jag deraf kände mig innerligt tillfredsställd. På slaget sju, för att ej undgå tableauerne, afreste vi. Friherrinnan emottogs i den superbt eclarerade salonen af Guvernören och Guvernörskan, hvilka redan voro omringade af ett stort antal gäster. Guvernörskan fägnade sig öfver Friherrinnans ankomt, ledsagande henne till ett stort förmak, der hennes Fru Svärmoder, gamla Grefvinnan, omgifven af flere äldre fruar, satt diskurerande i den ståtliga soffan; dagens drottning, som jag gerna vill kalla den vördnadsvärda gamla, uppsteg nu, och nalkades långsamt med af vänlighet strålande anlete, den ankommande. Ack Emilia! hvad ålderdomen är skön, då hon icke vanprydes af en utmärglad kropp eller själ, det vill säga: då hon vid åttatietre år med lefvande tankekraft vid hvarje företag, ådagaläggande ett friskt och vaket sinne, icke nödgas tillgripa, hvarken käpp eller krycka, eller anlita en hjelpsam hand för att utur en stol eller soffa uppstiga, men, som fallet hos denna aktningsvärda fru var, med egen kraft långsamt men säkert vandrar sitt utsedda mål till mötes. Hög, stor och reslig närmade sig, som sagt är, den ålderstegna till Friherrinnan, räckte henne välkommande den emottagande handen, samt förde henne till soffan der en plats redan var Friherrinnan utsedd. En grön (hoppets i alla åldrar behagliga färg) sidenrock, framtill allvarligt hopfästad med sina små silfverknappar, samt en tätt veckad spettshufva, var den gamlas enkla men träfliga prydnad; jag vet ej huru länge, om jag fått följa min böjelse, jag kunnat betrakta denna herrliga syn, skulle icke den återvändande unga Grefvinnan, hvilken äfven till soffan åtföljt Friherrinnan, nu tagit min hand och till en plats i den af menniskor öfverfulla salonen, ledsagat mig. Grefvinnan ursägtade nu med vänlighet, i det hon följde mig, sin äldsta dotter Aurelia, hvilken, upptagen af bestyr för den ifrågavarande surprisen, ej kunde uppfylla sin plats, som värdinna, men, hoppades hon, fröken skulle sedermera godtgöra denna uraktlåtenhet. Ensam lemnad hade jag näppeligen hunnit nedsätta mig, förr än jag tydligt hörde utropas: "dä va Mamsell Sommer! nå för gu va icke dä hon." Nyfiken att erfara hvilken i denna för mig okända samling möjligen kunnat nämna mitt namn, vände jag hufvudet åt sidan, derifrån rösten kom, och varseblef nu ganska riktigt Fröken Doll, hvilken framlutad ifrån sin stol, gjorde ifriga bemödanden att få sitt undanskymda föremål i sigte. Till hennes synbara tillfredsställelse fann hon nu detta sitt föremål, och begynte med en familier nickning, hvilken länge fortsatt, slutades sålunda, att Fröken ifrån sin plats uppsteg, närmade sig mig, och intog en vid min sida ledig. "Nå kors! jag kan säga", började Fröken, "jag blef rätt flat att se Mamsell här, nej verkeligen jag det tänkte; Mamsell nämnde ej något derom, då jag härom sistes talte med Mamsell angående denna fest? nå men i alla dar hvad det tyget är vackert Mamsell har till klädning, det är visst köpt hos D.? har Mamsell sjelf sytt den? Lifvet sitter alldeles som skulle det vara gjordt af Madame Köller; ja, den menniskan är alldeles makalös i att förfärdiga plagg, men så går hon ej heller af för små smulor; tre Riksdaler för ett enda lif, nog är det enormt, men, hvad vill man göra, det hör nu en gång till goda ton att låta sy sina klädningar ute, och hvem ville väl för tre Riksdalers besparing gå ifrån den? Engageanterna äro magnifiqua! veritabelt äkta blonder, jag undrar hvad alnen kostar? Min syster Majorskan har fåfängt efterletat så breda. Mamsell gick henne säkert i förväg och borttog de sista. Jag ser Mamsell har vantar, alldeles dylika med Cloty och Jettchen Nobelcreutz; de äro superba, verkeligen superba. A propos, känner Mamsell Fröknarna Nobelcreutz? De sitta der uppe i hvita gaze-klädningar, icke de med pannbanden, det är Fröknarna Q.; nej, de med blomsterbouquetter på kjolen, och blomkransar på håret, som just nu tala med Löjtnant Pirouette; de äro rätt söta, gentila flickor, men oss imellan sagt, hafva de dock ett stort fel, de vilja nemligen vara alltför mycket båla och förnäma, och tycka sig genom sin rikedom vara något för mer än andra menniskor. Men, hvad tycker Mamsell om Fröknarna Q.? de se ju rätt näpna ut, eller huru? Jag för min del vet dock ej hvad det är man i allmänhet hos dem så mycket värderar; nog fins det flickor hvilka äga den belefvenhet som de; deras far var Kapten i ——sk tjenst och efterlemnade ej någott större förmögenhet, än att enkan med sina tvenne plantor nu deraf nätt kan lefva, men, de äro nu en gång ansedda, och till och med omtyckta, samt räknas i och för sitt lilla von, till noblessen. Men hvad säger Mamsell om min klädning, är icke färgen lysande och vacker? i synnerhet klär den bra vid ljus; jag hade heller ingen möda ospard må Mamsell tro, att få den i ordning, ty som Madame Köller var så förskräckligt öfverhopad med arbeten, att hon ej hann med vidare än lifvet, fick jag sjelf i flere dagar hålla på med den tråkiga kjolen och garneringen." Sålunda, under ständigt omvexlande ämnen, varierade den goda Fröken immerfort, utan att gifva sig möda, på sina otaliga frågor och meddelanden, invänta ett enda svar; jag hade verkeligen svårt att med min blotta tanke följa denna exempellösa liflighet, hvilken ej af något motstånd tycktes låta sig störa. Fröken vände sig dock helt oförmodadt till sin granne på andra sidan och nu först blef jag i tillfälle att ostörd få betrakta den unga Grefvinnan, hvilken längs salongsgolfvet promenerade arm i arm med den vackra Öfverstinnan Z. jag ju redan sedan Ångbåtsfärden för dig omnämnde. Ett herrligare par kan man sällan se; Öfverstinnans intagande skönhet; och det obeskrifligt interessanta, själfulla, himmelska i Grefvinnans hela personlighet, stridde vexelvis att fängsla den af beundran intagna åskådaren. Båda förenade sig i den möjligaste enkelhet, båda i ett lätt förekommande men värdigt sätt. Kring Öfverstinnans runda och utmärkt väl bildade kropp smög sig en hvit silkesrandig skir klädning, hvilken i mångfaldigt yppiga veck ledig nedföll kring lifvet, och genom sin längd alldeles skylde de små fötterna; den hvita fylliga halsen var fri ifrån hvarje yttre prydnad, och betäcktes endast af en lång dyrbar blondslöja, hvilken, lik an lätt sky, vid hvarje obetydlig rörelse omsväfvade den hulda varelsen; det långa mörka håret var bart, och äfven utan någon främmande grannlåt smakfullt hopfästadt lågt i nacken, samt framföre utan en enda lock, slätt och sirligt nedkammat. Grefvinnans sylfidlika gestalt höljdes i en mycket matt ljusgul öppen sidenrock, hvilken snarare kunnat tagas för hvit, skulle ej Öfverstinnans fullkomligt mjella klädning utvisat någon åtskilnad i färg; den var i halsen utringad lik en klädning, samt pryddes med en liten oändligt väl arbetad hvit spetskrage. Från pannan nedföllo sköna lockar, hvilka rikligt bekransade den fina kinden… De begge Fruarna tycktes inbegripna i ett lifligt samtal, hvarur Grefvinnan endast genom någon ännu då och då ankommande gäst stördes. Nu tycktes dock tiden vara inne till tilfredsställande af gästernas väntan. Guvernören, hvilken genom sitt graciösa sätt muntert underhållit societén, nalkades nu Grefvinnan, tillhviskade henne några ord, hvarefter hon till ett närgränsande rum aflägsnade sig, men snart derpå återkom, tog Grefvens arm, fördes af honom till förmaket, samt utbad sig alla sina så väl der som i salonen befinteliga gästers närvaro, vid den lilla högst enkla atrappe hennes barn till firande af den vördade farmodrens födelsedag tillställt. Nu bjöd Grefven å ena och Grefvinnan å andra sidan, den gamla Grefvinnan armen, samt ledsagade henne, åtföljde af hela den öfriga skaran, till ett på andra sidan salongen liggande stort, eclareradt rum, der stolar för den talrika samlingen voro arangerade. Främst syntes en enda stor förgyld ländstol, hvilken var utsirad med friska doftande rosor och blomstergirlander; dit ledsagades den gamla; och intog med synbar rörelse denna för henne utmärkta plats. Tänk dig, Emilia, den obeskrifliga klarhet detta rum ägde, då ifrån en strålande kristallkrona skenet af minst hundrade vaxljus utspreds, samt de fyra synliga fönstren i sina rutverk sågos fullsatte med säkert lika många. Men — detta är ju allt bisaker; jag hastar nu endast att för dig i möjligaste korthet tydliggöra hvad som i och för sin oändeliga anspråkslöshet i synnerhet talade till mitt hjerta. Rideaun, hvilken bestående af en lätt ljusblå silfveraktig sky, ännu afskiljde det öfriga af rummet, förevisade nu i en klart brinnande krans af herrliga rosor, den vigtiga dagens datum. En obetydlig stund förgick, och i ett nu försvann skyn, och erbjöd ögat en obeskrifligen täck och oskuldsfull groupp: Aurelia, draperad i skimrande silfverskir, satt sakta gungande i ett vidt rörligt rosenmoln, hennes upplösta hår nedföll i lediga lockar, och böljade fritt kring axlar och hals; på dess skuldra satt en hvit dulva, hvilken med begärlighet hackade på de rosenknoppar, som, hopflätade till en krans, kringflöt hennes hvita panna. Bakom henne, till hälften dolda i molnen, stod o tvenne små vingade genier, hvilka hvardera med ena handen öfver henne upphöllo en med gyllene liljor fullströdd slöja, och med den andra öfver henne utströdde friska blomster; framför hennes fötter lekte ännu en helt liten genie, hvilken då och då till henne uppräckte en och ann af de nedfallande blommorne; detta varade några minuter, då med blixtens hastighet öfver hela molnet ett silfverstjernigt purpurrödt draperie uppflög, hvaruppå den i guld virkade Grefliga kronan med gamla Grefvinnans prydliga namnschiffer strålande brann i de skönaste eldfärger.

Med innerligt välbehag fängslades ögat vid denna barnsliga tafla, hvilken helt och hållet syntes egnad den älskade gamla; — men, snart rullade skyn, och undandolde den fullkomligt för åskådarns blickar. Jag kastade, ifrån det hörn af rummet der jag stod, en blick på gamla Grefvinnan, hvilken emot Grefvens skuldra nedlutat sitt åldriga hufvud; då och då borttorkade hon oförmärkt en i ögat frambrytande tår; hennes hand hvilade öfverlåtande i den unga närstående Grefvinnans, hvilken under föreställningen omfattat densamma. En oafbruten tystnad rådde i hela rummet, hvilken ännu mera bidrog att öka högtidligheten. Ack! du Rosa! tänkte jag helt förtörnad för mig sjelf, hvad i guds namn kan orsaka ditt så långa uteblifvande från denna herrlighet; redan i salonen hade jag ofta, men forgäfves sett mig ikring efter den saknade, af hvars mor jag i förmaket tyckt mig se en skymt; i hvilken förmodan jag dock sedermera trodt mig hafva orätt; men tänk dig min öfverraskning då jag vid rideauns förnyade uppdragande, uti en Berceau af lefvande syrén- och rosenhäckar, såg Fröken Aurelia, Rosa och ännu en tredje helt ung flicka, sysselsatta med hopflätande af sirliga blomsterkransar, alla tre voro hvitklädda, Rosa i den präktiga balkostymen, med tillsatts endast af en silfverstickad hvit slöja, hvilken, alldeles dylik hos de tvenne andra, ledigt var kastad öfver axeln; i lockarne voro äfven små blommor inflätade. Framför dessa blomsternympher stod på en upphöjning ett marmorhvitt altare, så fullkomligt genomskinligt, att hvilket öga som helst på detsamma kunde urskilja den i guldbokstäfver glimmande devisen, barnslig kärlek! Uppå altaret brann en fosforisk eld, på hvars låga en liten vingad engel utströdde doftande rökverk. På litet afstånd derifrån sågos ännu tvenne små genier lekande i det höga gräset, den ena med ett gyllene klot, den andra sysselsatt att fånga en liten gullvingad fjäril; — mekaniken vid den ifrån blomma till blomma fladdrande fjärilen var förträfflig, man hade kunnat svära på, att den lilla vingade flygtingen var fullkomligt lefvande. Denna scen varade en liten stund, då, likasom genom en förtrollning hela taflan i ett ögonblick försvann, och en magisk skymning, genom kronans ögonblickliga upphissande, i stället för den förra starka ljusningen, inträdde, och nu — framgungade på silfvervågor en purpurvimplad gondol, i hvars midt en underskön flicka, klädd i mattljusrödt luftigt gaze satt; den ena runda obetäckta armen omfattade en silfversträngad lyra, på hvilken hon med andra handen framlockade klingande toner. De ljusa lockarne, flygande för vinden, smekte vårdslöst hennes panna och hals. Sålunda framflöt hon sakta på böljan, utan att synas märka ett ohygligt sjödjur, hvilket allt tydligare utur den svällande vågen framstack sitt ofantliga gap; redan syntes den svarta feniga stjerten, kroppen gjorde en våldsam böjning att sluteligen omkullkasta den lätta farkosten, då en upplysande blixtstråle i hast öfverflög scenen, och upptäckte en yngling, hvilken, kämpande med de rörliga vågorna, snart upphann gondolen, och nu med kraftfull arm uti odjurets öppna gap nedstötte sitt blanka spjut; synbart framfrusa de den mörka bloden utur det förfärliga djurets sida, hvilket nu vanmäktigt nedsjönk i vågorna. Den hulda lyrspelerskan förmådde, betagen af förskräckelse, med möda till gondolen upphjelpa den sköne räddande ynglingen, hvilken, af vattnet genomblött, vigt och ledigt nu styrde båten till en närliggande klippa. Rideaun sjönk, och tror du väl Emilia! att jag genom detta högst naturligt framställda (pris vare Majorskan Pygmei rika uppfinning) lefvande uppträde, ännu en lång stund efter dess upphörande, genombäfvades af en ovilkorlig skakning, så imponerande var på mig denna verkligen oväntade och oändligt väl lyckade framställning. Ledsnar du ej att åhöra, så vill jag ännu för dig framställa de tvenne återstående scener, af hvilka den sista, i anseende till dess enkelhet och inposanta sammansättning obeskrifligen verkade på min själ. — Efter ett något längre uppehåll än mellan de föregående presentationerne, uppdrogs åter Rideau'n, och på en grön kulle sågs nattens Drottning (Luna) sittande, omgifven af sex nympher, hvilka alla voro höljda i långa, svarta slöjor, fullströdda med silfverstjernor; sjelf bar hon samma drägt, men utmärkte sig genom en kring hufvudet åtsittande halfmåne, samt en brinnande fackla, den hon höll i handen; på den mörka himmelen tindrade de klaraste stjernor; skymning hvilade öfver hela scen, tills oförmodadt bakom kullen en rosenröd ljusning uppsteg, och morgonrodnaden (Aurora) skön och ungdomlig, sittande i en char, och dragen af fyra hvita hästar, blef synlig. Vid hennes ankomst höjde sig långsamt natten, omsvepande sig sin stjerniga mantel, samt aflägsnade sig sväfvande, åtföljd af sina tjenarinnor. Den tindrande stjernhimmeln doldes af ögonblickligt nedfallna korta förhängen, upplystes, och nu sågs solen (Apollo) i en skön ynglings gestalt med en grön krans på det lockiga hufvudet, småningom höja sig bakom den trädbevuxna kullen; han blef dock endast till axlarne synlig och försvann åter snart, då i hans ställe den strålande solen allt högre och högre framskred. Härunder hade den fyrspänniga Charen alldeles försvunnit, och nu sågs i det upplysande skenet på motsatt sida af kullen, tre gudinnor, sittande på den gröna blomstermattan, i hvilka man, i anseende till de sinnebilder de buro, tydligt igenkände den stolta Juno, invid hvars sida en prydlig påfågel stod; Minerva i krigsrustning, med Meduse hufvud aftryckt på dess bröstharnesk, och en hjelm i handen; samt Venus, strålande af skönhet och behag, jemt omsväfvad af en liten bevingad kärleksgud, utrustad med pil och båge. Framför dessa sågs en yngling (Paris), lutad mot sin staf, leende betrakta gudinnorna, och upmärksam lyssna till den tvist man af deras gester kunde sluta till, att dem emellan föreföll; obeslutsam vägde han länge i sin hand ett gyllene äpple, skönhetens pris, och anledningen till deras tvist, närmade sig sluteligen gudinnorna och räckte med ett artigt knäfall äpplet till den sköna Venus. Synbart sågs nu afvundsjukan framlysa i den stolta Junos anlete, som, förtörnad och rufvande på hämnd, skyndsamt satte sig i den char, hvilken, förespänd med tvenne prunkande påfåglar, stod väntande invid hennes fötter. Rideau'n föll. Sedan denna korta föreställning, försiggått, upphissades till yttersta öppningen af taket den strålande kronan; de flesta ljusen i fönstren utsläcktes, sålunda, att endast en behaglig halfdager qvarblef i rummet, och nu uppdrogs för sista gången Rideau'n. Emilia! Emilia! tänk dig det lilla anspråkslösa pittoreska stycket, aftryckt på tittelbladet i förra häftet af "Runebergs dikter" det vi tillsammans med outredd känsla så ofta beskådat, detsamma stod nu fullkomligt träffadt, en herrlig själfull tafla för mitt öga! Den lummiga björken, den lilla skogsdungen, den lugna viken, den nedgående solen, hvars strålar darrade i den glittrande böljan, och sluteligen den ensamma Svanen, hvilken lycklig och obemärkt sakta framgungade på vikens klara yta. Just då den snöhvita simmarn blef synlig, hördes af en späd melodisk röst, med innerlig känsla framsjungas "Svanen" författad af den Finska skalden, men då den sista versen, densamma hvilken under titelbladet, står upprepad med högre, ännu mera klingande röst, afsjöngs, och Svanen derunder liksom med ädlare resning i silfverböljan framkretsade, då uppstod ibland åskådarene ett länge tillbakahållet, ovilkorligt sorl af beundran, hvarunder den ljufliga rösten småningom förklingade; och Svanen, skymd af småskogen långsamt försvann. Ännu ett flygtigt ögonblick darrade den sjunkande afbleknade solens strålar liksom bortdöende i vattnet, och med hast nedrullade förhänget.

Jag väcktes utur de drömmar hvari jag härunder försjunkit, genom ett lätt vidrörande af min axel, och varseblef, då jag vände mig om, Rosa, hvilken under trängseln letat sig fram till mig. "Så djupsinnig söta Mathilda, ser du ej huru man nu ifrigt bemödar sig, att åter upphinna salongen, skola vi ej också närma oss den? Men säg dock först, hvad tyckte du om tableauerna? Jag tänker du fann dem som jag, rätt prydliga?" — "Ack söta Rosa", inföll jag nu, "du dömmer ganska rätt, jag hade också blott en enda tanke härvid, och den var en innerlig önskan, om deras vida längre fortfarande; men du! huru kom du så oförmodadt att bidraga dervid! derom visste du ju alldeles icke i förgår." — "Ock icke ens i går", tillade Rosa, "först i dag morgons kom Aurelia X, och yttrade sin önskan, det jag måtte blifva henne en liten medhjelperska, det var, ser Du, med den obetydliga sången jag egentligen skulle biträda." — "Ja söta Rosa, den, som du kallar den 'obetydliga sången' gick också förträffeligt; du föreställde ypperligt en liten Malibran i afton, och hade med skäl kunnat mångdubbla dina stropher." — "Alldeles icke", småskämtade Rosa, "fula visor äro många — vackra deremot alldrig långa! små rosor finnas i öfverflöd, men Malibraner högst sällan, och derföre fick äfven du nöja dig med hvad denna nu oförmodadt bestod;" härvid tog mig Rosa under armen och förde mig ut i den rörliga salonen, der Majorskan Pygmeus som bäst höll på skörda ett allmänt lof, öfver den särdeles talang och smak hon ägde i rangerandet af tableaner. Rosa ärnade just, sedan vi väl intagit våra platser, på min derom gjorda fråga, upplysa mig om hvem den täcka gondolfarerskan var, då hon sjelf sågs åtföljd af Grefvinnan och Fröken Aurelia utur folkhopen närma sig oss. Grefvinnan presenterade nu mig sin äldsta dotter, samt Fröken Amelie T. (en syster till Öfverstinnan Z., hvilken i fägring var en fullkomlig af bild af sin äldre syster) yttrande det Aurelia nu personligen vore i tillfälle göra sin ursäkt för hvad hon hittills såsom uppmärksam värdinna åsidosatt; bifogade hon ännu en artig önskan om vår snart inträffande närmare bekantskap o.s.v. samt lemnade oss. Med liflighet adresserade sig nu Fröken X. till så väl Rosa som mig, fägnade sig öfver den nya connaisancen; gjorde mig, som fullkomligt okänd i societén, småningom bekant med namnen på en och annan oss omgifvande person, deri Fröken Amelie med naivité ofta var henne behjelplig. "Du har nu bästa Aurelia, inföll Fröken T., för Mamsell Sommer gjort en ganska ordentlig utgallring bland damerna, och bör således ej heller förglömma våra cavalierer. Se hit Mademoiselle Sommer J'ai l'honneur vous presenter le compt de A., le compt d' X, les barons C., les deux Capitaines aux gardes G. et H., Monsieur R., Lieutenant Pirouette; le Secretair Flanquette; et dieu sais que de plus." Hon ärnade, öfverskådande den talrika svit af karlar, hvilka i en grupp sammanskockat sig midt på golfvet, åter börja en ny recrutering, då i detsamma en liflig valtz blåstes upp, och hon sjelf utaf en af 'les Barons' snart rycktes bort i dess hvirfvel. Capitain G., en, enligt hvad vi flickor pläga benämna dem — gentil cavalier, utbad sig i detsamma en valtz af Aurelia, och nu sågs det ena paret efter det andra bortsväfva under musikens jubel. Jag hade icke märkt att Rosa försvunnit ifrån min sida, förr än jag oförmodadt såg henne framila jemte en ung skön man, hvilken snart sagt bar sin intagande börda; hans blick hvilade med synbart välbehag på hennes fina anlete, der oskuld och täckhet så skönt förenat sig. Nu stadnade han invid platsen derifrån han upptagit sin dame, samt bugade sig för mig: mitt namn är R. vågar jag af Mamsell Sommer utbedja mig en valtz? jag tackade, och fördes af honom flere hvarf kring salonen. Då jag åter uppnådde platsen, qvarstadnade han några ögonblick framför Rosa, underrättade sig huruvida den förestående flyttningen till Liljedahl snart skulle försiggå, och så vidare, samt sluteligen anhöll om den första Françaisen. Den är troligen en äldre bekant till dig Rosa, yttrade jag, sedan han lemnat oss, säg mig då hans karaktär, han nämnde mig endast sitt namn. Under mitt tilltal hade Rosas kinder oförmodadt uppflammat till hög rodnad, hon syntes brydd och kunde knappt halfhögt besvara min fråga; jag fick likväl veta R. vara Häradshöfding, och för resten gissa mig till hvad jag ville. — Så Rosa lilla, tänkte jag, slår det så till, min aning hade då ej bedragit mig; hennes hjerta var ej mera fritt, det hade den uppstigande rodnaden på dess kind förrådt. För att i grund förjaga Rosas iråkade förlägenhet, den jag ej hade hjerta att låtsa märka, slog jag genast om med en likgiltig fråga, beträffande Fröknarna Cloty och Jettchen, hvilka i ett litet kabinett bestyrsamt sågos ruska om sina yfviga styfstärkta kjortlar. Nu blåstes i detsamma upp till en Française, och åtföljd af unge Grefve X. nalkades mig Baron C., hvilken af den förstnämnde mig föreställd, anhöll om den nämnde quadrillen. Vid den förnyade signalen närmade sig åter Baronen, erbjöd mig med belefvad artighet handen, samt ledsagade mig till min plats. Här stod jag nu, bestormad af tusende känslor, en främling i den stora vidsträkta societén, utan någon enda anhörig, ett mål for nyfikna och beställsamma blickar, hvilka, om ej för min egen, dock för min meddansares skull, i talrik mängd voro riktade på mig. Med våld qväfde jag de svårmodiga intryck ögnablicket öfver mig hopat; Friherrinnans ord: "min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer att göra sin mor heder", återljudade nu med förnyad makt i min själ; nej, nu behagar du henne, ingalunda, och kan icke så våpig behaga henne tänkte jag, uppslående mitt öga, och se, midt framför mig satt hon nu sjelf; den på mig riktade blicken, uttryckande den mest innerliga godhet; med en liten vänlig smånick ville hon — jag märkte det väl — ingifva mig det mod och den fattning jag för ett ögnablick varit på vägen förlora, men genom hennes upplifvande blickar fullkomligt åter bemäktigat mig, och nu var äfven qvadrillen rangerad. "Det är forsta gången Demoiselle Sommer besöker vår hufvudstad, tror jag", yttrade sig min cavalier, sedan vi uttågat första touren i Françaisen? — "Ja;" — "och huru har Demoiselle funnit smaken deraf?" — "Jag förmodar", återtog jag frågande, "Herr Baron menar smaken af byggnadssättet, den förefaller mig, ehuru oskicklig att bedömma något dylikt, onekligen charmant, jag har ännu aldrig sett en prydligare stad, hvad som i synnerhet fästat min uppmärksamhet, är dess oändeligen vackra läge;" — "Jag menar", vidtog nu Baronen, med en lätt axelryckning, och låtsande ej gifva akt på mitt svar, "allt ensemble, byggnadssätt, läge, ton; hvad befaller min nådiga vidare?" — "Hvad den sednäste punkten beträffar", anmärkte jag, "är den så vidt skild ifrån de båda föregående, hvilken jag dock lika så litet som i den förstnämnde äger förmåga bedömma; denna är den första af såkallade tongifvande kretsar jag härtills besökt." — "Demoiselle har således ännu uppehållit sig ganska kort i staden? man hade eljest hos Kommerce-Rådet L——s, för en tre veckor sedan, en alltför amusant afton, der stadens beau monde var församlad, en oundviklig resa pour d'affair kallade mig förtretligt nog nämnde tid utur staden, och gjorde mig således detta nöje förlustig; får jag lof att fråga när ankomsten var för min nådiga?" — "Sedan knappa fjorton dagar." — "Om förlåtelse", återtog Baron, "då har Demoiselle ännu icke hunnit taga le bon ton au connaisance; man har, i anseende till uträknade fördelar, på sednare lyckligare tider skridit till den prisvärda upptäckten af en så kallad frihetsanda, hvilken lik en kyttande eld redan för längre tider sedan här och der utsprakat gnistor till en ny reform i samhällslifvet; etiquetten gör nu mera intet påstående, man kommer, man går ifrån en societé, alldeles efter godtycke, utan att besvära hvarken värd eller värdinna med påhelsningar, tråkiga tanklösa komplimenter etc, klär sig nonchalante, läser vid en taffel, ehuru omgifven af hundradetals personer, mellan rätterne sitt morgonblad, gäspar, blundar, gnolar, med ett ord, är fullkomligt fri och oberoende; den ena reflekterar ej på den andra, men öfvar i sin tour les mèmes; ah! ett charmante tidehvarf, par exemple, är jag på en bal fatigerad eller ledsen vid ett uthållande poutpouri eller cotillon, slutar jag den utan omsvep, sedan jag anskaffat min dame en annan meddansare; hon gör detsamma om hon så behagar, utan att någonsin ett manquement kommer i fråga; nå, hvad omdöme lemnar Demoiselle nu om tonen i S.?" — "Tiderna äro ovanligt upplyste", svarade jag alfvarsamt, sedan jag förundrad åhört Baronen, "likväl äro dess ljusa föreskrifter icke så alldeles lätta, som man skulle tycka, att efterfölja; mån tro Herr Baron, den der gamla goda tiden, der uppmärksamhet, reelité och hedrande grannlagenhet utgjorde en väsendtlig hjertats vinning, verkeligen så allmänt af samhällslifvets medlemmar kan föraktas, åsidosättas, och glömmas; eller är det endast ett förlåtligt undantag med le beau monde?" Baronen fästade vid mina sista ord sin blick med ett obeskrifligt uttryck på mig, elden i hans flammande öga hade i hast förvandlat sig till en mild brand, i hvars låga en i botten ren själ framlyste; jag såg otvifvelaktigt, att något särdeles inom honom föregick, och började af allt hjerta ångra det svar hvartill ifvern, och hans, som jag ej kunde undvika finna, allt för litet delikata resonement föranledt. "Kan ni förlåta mig Demoiselle", yttrade han nu, sedan han ett ögnablick med oafvänd blick betraktat mig, "kan ni förlåta ett tanklöst gyckleri, hvilket jag af vana, ej af elakhet hitintills, utan motstånd öfvat; lemna mig, jag bönfaller nu derom, den tillfredsställande försäkran, det ni ej tror, att mitt hjerta någonsin, hvarken föraktat eller förglömt den grannlagenhet och ödmjuka vördnad jag är skyldig ert kön, och i synnerhet personer, liktänkte med eder; likasom ni måste vara öfvertygad om, det icke allenast ni, för det ni olyckligtvis var främling, blef utsatt för en sjelfsvåldig sprätts oafsnästa sottiser, utan ock att mången annan varit det före er." Tänk dig Emilia min förvåning vid dessa ord, jag blef verkeligen gladt öfverraskad, och genom dem fullkomligt godtgjord, samt lemnade af uppriktigaste hjerta Baronen den försäkran hvarom han så ifrigt anhöll, det verkeligen icke ens den aflägsnaste skymt af missnöje hos mig qvarstadnat. Vi hade under det nu upprepade samtalet hunnit nästan till quadrillens slut; jag fann likväl under det återstående af densamma att Baronen var, hvad jag i början ingalunda trodt, en bildad och ganska hygglig karl. Ack! menniskohjertat, hvad det dock är för ett underligt ting, huru lätt de äldlaste frön i ett sådant genom villfarelse och dårskap förtrampas, ja ofta i grund förqväfvas, och huru ofta på en blott slump beror dess kraftfulla återväckelse till ädlare lif och verksamhet. Arm i arm med Rosa gick jag efter slutad dans att åter uppsöka mig en plats, då Fröken Doll, som det tycktes riktigt betagen, ifrigt närmade sig oss: "vet Mamsell, jag blef riktigt storögd", började hon, "att se Mamsell i quadrillen; jag skulle just figurera fram emot Wridman, då jag vid svängningen varseblef Mamsell vid Baron C——s sida; har Mamsell varit bekant med honom förut, eller huru kom det till att han kom att dansa med Mamsell? jag skall säga att han är ibland de gentilaste af våra kavalierer, och Mamsell rätt mycket att gratulera, som fick dansa första dansen med honom." Jag kunde vid detta tråkiga tilltal ej afhålia mig att le, samt svarade Fröken, det hon i dylikt fall ägde dubbel anledning lemna mig sin gratulation, jag skulle nemligen dansa den nästa Fançaisen med den yngre Baron C., hvilken redan till densamma bjudit upp mig. "Nå kors den Mamsell", undrade Fröken, "det var ju alldeles märkvärdigt, kavalliererne i S. hafva eljest ej för sig att vilja visa främlingar uppmärksamhet; tvärtom får damerna ofta på baler sitta hela långa afton, fogar ej händelsen att de i societén äga någon bekant!" Men Emilia! jag vill ej uttrötta ditt tålamod med åhörandet af det evigt likhaltiga joller hvarmed Fröken yttermera plågade mig, och som tiden mellan danserne var så kort, att jag genom ömsesidiga meddelanden med en eller annan raisonementsvis ej kunde inhemta något, hvarken för själ eller tanke födande, och dessutom mina fruntimmers bekanta vore högst få, vill jag blott säga dig det jag, med Fröken Dolls ord taladt, var så lycklig att hela aftonen vara i en brillant tour, och satt ingen enda dans. Jag kan dock ej underlåta att för dig yttra mitt omdöme i anseende till de unga karlar, hvilka jag hos X. både såg och raisonerade med, hvaribland Häradshöfding R. i anseende till min älskade lilla Rosa mest ådrog sig min uppmärksamhet; han är den vackraste karl jag ännu sett; medelmåttigt lång, fyllig, samt utmärkt väl växt; äger ett sätt att meddela sig, hvilket, hvad ämne helst må afhandlas, gör honom oändeligt intressant och intagande, är belefvad och complaisant till den grad, att man nödvändigt derå tvingas göra afseende; och likväl, oaktadt alla dessa hos en enda person så sällan förenade naturförmåner, kan jag dock ej riktigt förlika mig med honom; men dermed nog; Grefve A., med hvilken jag valsade några hvarf, kan jag ej på annat sätt bedömma, än i korthet omnämna hans yttre; han är lång och väl växt, för sig gentilt, är ej vacker, då jag likväl får lof undantaga de utmärkt lifliga, stora, bruna ögonen, samt det ymniga, mörka, lockade håret; han tycktes helt och hållet vara öga och öra blott för Öfverstinnan Z., hvilken äfven var öfver all beskrifning täck; vidare Baron Victor C., en yngre bror till Baron Paul, med hvilken jag dansade första Françaisen, är fåordig, och en fullkomlig motsatts af sin bror; besitter en god portion flegma skulle jag dömma till, vore det ej orätt att så bestämt lemna yttranden om personer, dem man första gången ser. Capitain G., en munter, treflig karl, men som jag tror något elak, gjorde mig under en quadrille en liflig beskrifning öfver den bal han för några veckar sedan bivistat i T., en liten småstad, der bland annat damerna, med hvilka han hade den lycka göra bekantskap, voro ganska aimabla; skulle de i allmänhet ej så mycket affekterat vitterhet. De tänka, de tala endast om Hegel, Horatius, Ovidius, samt drömma idel poesi; icke underligt, fortfor han med ironi, att vid läro-säten, akademier etc. nutiden fordrar så mycket, då äfven det milda könet lagt sig på ett dylikt studium; att å karlarnes sida en ödmjuk öfvervägande täflan kommer i fråga är ju således högst förlåtligt. — Alltså kära du, har du tänkt på Hegel, har du talat om Horatius och Ovid; så lägg för Guds skull af båda delarne, eljest blir du af de omilda karlarne ömmare ihågkommen än du måhända det skulle önska, och hvad sluteligen poesi, till och med prosa angår, får du nöja dig med, på sin höjd "Ingeborgs klagan" samt studerandet i "Cajsa Warg". Ack! de karlarne! de karlarne… Här ställer jag inför ditt öga — icke — "det skönaste du sett i nord" nej, Lieutenant Pirouette, en liten fin mager ungherre, en af första rangens dansmästare (förstås i ordets sublimaste bemärkelse); sedan han under afton dansat med, och figurerat för, Fröknarna Cloty och Jettchen Nobelcreutz, samt under quadrillerna, i anseende till vigeur, dansställniug, samt benens utmärkta skicklighet vid batementer, onekligen med största skäl ådragit sig beundrande uppmärksamhet, ådagalade han ännu genom en bockning för mig, presisement en pendant till dem Madame G. under första danslektionen så mödosamt sökte öfverflytta på sina elever (på cavalierslinien n.b.) huru mycken heder han i sin ungdom måtte gjort sin maitre de danse; han nämligen uppbjöd mig till en cotillon, dertill du väl kan föreställa dig jag ej kunde refusera. Det första jag, slående invid min cavaliers sida upptäckte var en impertinent calmus-lukt, hvilken han oupphörligt genom de tunna läpparne utandades, derefter blef jag af honom ordenteligen underrättad om alla de publika nöjen, hvilka årligen vore att tillgå i S. Subskriberade assembléer voro 10 (säger tio) maskerade 2, sammankomster för Pauvres honteux 2, allt säkra inkomster, dertill voro ännu att påräkna minst 24 privata baler, tre à fyra slädpartier, möjligen och troligen några mindre tragedier inom, samt öfverhufvud tagit 50 (femtio), icke derunder, spektakel utom hus. Derefter afhandlades den torra väderleken, samt undrades om icke de impertinent stickande flugorne skulle betyda regn. Jag lemnar likväl nu som då, Lieutenanten att vidare sammanslå antalet af baler och tyda flugornas impertinance, samt fortskrider till Fändrik Doll, en bror till Fröken; han är lång, nästan sagt skrånglig, men har i sitt ansigte någonting själfullt och godt, är yngst af sine syskon samt till det yttre lik Majorskan; har ett något fjeskigt sätt, i hvilket dock ingen skymt af bålhet kan upptäckas. Nöjsammast var för mig den quadrille jag med honom dansade, han påminte genom sin ytterliga liflighet mycket om Wilhelm K. Major Fixenheim, enkling, men ännu vig och förlig, ehuru något fet, var emot mig särdeles uppmärksam, så väl under dansen som soupéen, under hvilken sednare han bestämt fattat posto bakom min stol. Friherrinnan roade sig rätt hjerteligen åt min eröfring, hvarpå hennes neveu gjort henne uppmärksam, samt slutligen och sist, återigen Baron Paul C., med hvilken jag dansade ett evighelslångt potpouri, utan att han likväl föreslog mig något ombyte af cavalier; hans artighet var nu utan gräns, han ville (helt naturligt) godtgöra hvad han emot mig trott sig förfelat, och just derföre var slutet på den mångtourade dansen mig särdeles välkommit. — Jag har nu för dig framställt åtskillige personer mer och mindre intresanta, af dem, med hvilka jag under den nyss passerade aftonen var i någon beröring, men den, med hvilken ett dylikt fall ej existerade, den af hvilkens läppar jag ej hörde ett enda ljud, hvilken jag endast såg, och som bland alla dervarande karlar blef den enda, som verkeligen intereserade mig, honom har jag ej nämnt, emedan jag; lik små barnen sparsam på det ljufva och goda, velat gömma det bästa till sist; och ännu ett, emedan jag hoppats du af hans oförmodade framträdande i denna muntra sorlande krets, bestämt skulle erfara samma djupa intryck som jag; se då min Emilia, betrakta med väl klappande hjerta, det märker ingen, men Gud bevars, Gud bevars, icke tårfuktadt öga, ibland siden och band, blommor och gaze, löjen och skämt, en ung man med oändeligen interessant, själfullt skönt utseende, omkring tjuguåtta högst trettio år, stå lutad emot tvenne grymma hånande kryckor, lugn framblickande utåt det hvimlande salonsgolfvet; hvem är den beklagansvärde ädle krympligen, hvilken ej utan sitt obevekliga stöd mägtar taga ett enda steg? Denna fråga gjorde jag Friherrinnan, bredevid hvilken jag, af hennes vänliga vinkar ofta ditlockad, satt; densamma hör jag nu äfven dig göra mig, och svarar dig hvad jag sjelf genom Friherrinnan fick veta; han är en bror till den täcka öfverstinnan Z., hvilken, under det hon mellan danserna uthvilade, med innerlig känsla sågs hand i hand med denne sin själsfrände bortprata långa timmar. Du må ej min älskade läsarinna mig till förargelse framkasta någon tanklös fråga: huruvida under dylika omständigheter, Öfverstinnan väl hade hjerta att dansa; då gör jag åter den der, dig ingalunda behagliga nack-knycken, du minnes den väl? och svarar dig, enligt min innerliga känsla: hjertat och själen kunna alltid lika lifligt, måhända ofta i fördubblad grad, känna och dela lidanden hos en älskad medlike, vän eller anhörig, och ögat genom tid och vana, dock sluteligen härdas till betraktande af hvad den oundvikeliga nödvändigheten pålagt, samt således äfven den älskande systren, ung och liflig, i dansen framsväfva med ett likaså varmt hjerta som någonsin den pedantiske väggprydnaden, hvilken, för det en gammal tante eller onkel ligger sjuk, ej vågar röra sig till en valtz eller quadrille, men det oaktadt ej kunnat försaka ett stormande begär att uppsöka erbjudna nöjen och förlustelser; och, hvilken är i det hela väl oskyldigare an just den förströelse dansen lemnar? Med samma skäl borde ju spektakler, kaffen, supéer, till och med concerter och muntrande lecturer fördömmas, med ett ord allt hvad som möjligen gör anspråk på en fiffigare tanke eller bidrar att förskingra sinnet; undvikandet af dessa nöjen af personer, hvilka ej genom döden lidit smärtsammare förluster, då fallet alltid blir förändradt, anser jag ovilkorligt som det fördömligaste pryderi, der endast etiquette, omöjligen den sanna känslan, kunnat tala. Men nu vill jag nämna dig något, hvaråt du rätt hjerteligen skall skratta, det tycker jag likväl alldeles icke illa om, tvärtom jag skrattar med. Jag har, af hvad skäl vet jag egenteligen ej, men så har likväl förhållandet varit, alltid med litet sneglande blick skådat dessa ungherrar, hvilka på senare tider i så öfvermåttan stor mängd börjat begagna glasögon, och har i mitt sinne undrat öfver det till och med ögonen hos sednare tiders generation till den grad lida af svaghet, så dessa yttre medel till deras conserverande så allmänt nödgats tillgripas, då äldre karlar, till och med gubbar, med blotta sina egna ögon ännu finnas se ypperligt; vare härmed dock huru som helst, jag har allt nog aldrig förr kunnat förlika mig med dessa dubbla; nu, då jag oförmodadt såg denne T. med dylika, föreföllo de mig alldeles icke motbjudande, tvärtom var han den första jag tyckte de riktigt väl klädde; således har åter slumpen med hast kullstörtat en fördom, den jag trodde allt beständigare skulle rotas i min inbillning, och jag är säker på, jag härefter ganska tranquilt skall betrakta dessa förr så förhatliga stela glasögon, och Gud vet, må hända ännu förälskad i dem, möjligen lägga mig sjelf till ett par dylika. Men nu till Rosa; flere gånger under aftonen, men i synnerhet under den omnämnde potpourin, var jag ej mäktig afhålla mina ögon ifrån den intagande flickan; hon dansade med R., men nej, hon dansade ej, hon sväfvade jemte honom genom högre regioner, åtminstone voro hennes tankar, hennes känslor ej af denna verlds; ack! om du sett henne, då hon, tröttad af en uthållande valtz, oskuldsfullt uthvilade i den stol hans uppmärksamhet henne utsett, de blickar fulla af inre frid och salighet hon då stundom tillsände honom, som lutad till hennes sida, genom ständigt förnyadt tilltal sökte fängsla hennes uppmärksamhet, om du sett det anspråkslösa milda i hela hennes väsen, der ej en mine, ej en gest var antagen eller konstlad, men tvärtom, den skönaste natur rådde; om du sett den rika, ehuru späda rundningen af dess vackra zephirlika gestalt, samt sluteligen, om du sett det obeskrifligt svårmodiga, långsamt bortdöende leende på de runda purprade läpparne, då under dansens muntra hvirfvel hennes blick oförmodadt föll på den väl till utseendet lefnadsglade, dock stundom i dysterhet inom sig försjunkne T., då öfverdrogs vanligtvis hennes ögas klara spegel af en fuktig tåredimma, hvars milda dagg, ren och uppfriskande, nedföll i dess unga varma hjertas rika blomstergård. Jag suckade under det jag sådan betraktade henne; många innerliga önskningar för det ständigt fortfarande lugnet inom hennes själ; säkert, säkert anar hon ännu ej till sitt eget oerfarna hjertas tillstånd, ack! hon är i sanning en huld, ännu knappt utslagen ros, hvilken blott drömmer sin frid, och sin oskuld. Uti samma salong der tableauerna voro anbragte, var nu arrangerat för supéen, hvilken yppig och öfverflödande bestod af det raraste och läckraste årstiden och en väl rigtad kassa kunde frambringa; på de präktiga borden, der sirliga krokaner i olika format prunkande höjde sig, lyste silfver, kristaller samt herrliga vaser, fyllde med utmärkt sköna, lefvande blomster, den ståtliga kronan spridde åter sitt sken, hvilket ännu mera förökades genom det ljusen från silfverkandalabrerna, hvilka i mängd funnos å bordet, meddelade. Skönast voro dock salonens väggar att påse, hvilka öfverallt voro prydde med korslagda blanka klingor och bajonetter, i hvars blåa stål ljusskenet strålande återspeglade sig. Midt på väggen framför det stora längsta bordet, var af sabelklingor, hvars spetsar alla voro hopfogade, formerad en stor sol, i hvars midt åter en mångfärgad rörlig eld brann; på hvarje fäste af klingan hängde en frisk doftande krans af röda och hvita rosor. Vid åsyn af dessa krigiska apparater, tycktes de unge Militärerne erhålla nytt lif, nu uppstod ett sorl, ett jubel, ett gny, hvilket knapt genom den starka appetiten kunde döfvas. Att sjelfva soupéen räckte förfärligt länge, kan du väl tänka, innan i tillbörlig ordning alla de otaliga rätterne, delicerne och decerterne, voro serverade och påsmakade. Jag höll redan vid de bruna välluktande hjerparnes ankomst på att half-tröttna, ty hvarken Öfverjägmästarinnan Bjellerdorffs ordförande, hvilken satt tvärs för bordet midt emot mig, eller mina ömsesidiga grannars Fröken Jettchens och Baron Paul C——s muntrande conversation, ej ens Major Fixenheims långtrådiga afhandlingar om vätgas, brännämnen, samt i anledning deraf uppfinningar, dem snille och industri gjort etc, förmådde väcka min uppmärksamhet förr än oförmodadt en kraftig trumpetstöt injagade nytt lif hos en hvar. Nu uppsteg Guvernören höjande sitt glas, och proponerade i vänlighet för sin gamla vörnadsvärda Fru moder en skål, hvilken af hela sällskapet, under ljudande hurrah utdracks; — och hvilken ändteligen gaf anledning till alla de oräkneliga som för det grefliga huset, jemväl för enom och hvarjom, sedermera följde. Sist serverades i gyllene koppar, allt sittande till bords, det "magnifiqua kaffet", som Fröken Jettchen kallade det; klockan slog precis sex då man sluteligen uppreste sig, samt gästerne yra och tröttade småningom förfogade sig till sitt. Att jag härigenom pratat dig till sömn min Emilia, derom är jag fulleligen öfvertygad, i synnerhet om, par bonté, du till aftonlecture valt mina anteckningar; jag har minsann äfven i långtrådighet öfverträffat sjelfva Major Fixenheim, men, du ser väl deri endast ett talande bevis på sällsynt läraktighet. Sof emedlertid godt min hulda läsarinna, jag går att deri följa ditt exempel.

Den 17.

"God morgon, nio-sofverska", helsade mig skämtande Friherrinnan, då jag i går fötmiddags, sent uppvaknad, gick att önska henne en glad dag. "Nu har väl Majoren en gros, spökat för din fantasie hela natten, eller huru Mathilda?" — "Ingalunda Fru Friherrinna", svarade jag, "tvärtom har jag ju sofvit så lungt och tryggt, som skulle inga Majorer finnas till i hela verlden, jag satt länge uppe i aftons, och har af den anledning hvila så allt för länge; jag höll äfven på att storbanna Annette för det hon ej förr väckt mig, då hon likväl tappert försvarade sig med Friherrinnans förbud härtill." — "Ja, jag var inkommen för att helsa dig en god morgon", återtog Friherrinnan, "men då jag såg huru ljuft du slumrade, utgick jag åter, tillsägande endast Annette, hvilken fannts i yttre rummet, att ej stora din sömn. Jag vill nu", fortfor Friherrinnan, "avertera dig en liten bjudning till Majorsakn Pygmeus, den jag gerna såg vi antoge, vore du ej ännu efter balen alltför trött." Så gerna Emilia, jag verkeligen förblifvit hemma, instämde jag naturligtvis dock i Friherrinnans vänliga önskan; förmiddagen förgick nu under resonement om den nyss bivistade festen, samt i anledning af den förekommande personer, öfver hvilka vi hvardera yttrade vår mening. Bland annat förde händelsen äfven samlalet på Baron C. och det kuriösa resonement som i början af afton ägt rum emellan Baronen och mig; Friherrinnan roade sig godt deråt, men lemnade emedlertid Baronen, hvars caractair hon genom sin son i grund känner, ett verksamt loford; han är den hederligaste unga karl, påstod friherrinnan, hon kände, samvetsgrann, reel, och ordentlig, ehuru i sitt sätt nägot för mycket sjelfsvåldig och korttänkt; i synnerhet visar han fruntimren alltför liten uppmärksamhet; likvist lärer hans sätt, mente hon, till dessa sednare, merendels bero af dem sjelfva. Jag fick nu äfven veta Baronen vara en aflägsen slägtinge till Friherrinnan, hvaraf, likasom af den intima vänskapen med hennes son, kommit hans i förra tiden oftare umgänge i huset. Friherrinnan meddelade mig nu huru hon, angående mig, varit öfverhopad af frågor; i synnerhet hade Geheimerådinnan Nobelcreutz noga utforskat min härkomst, moyenger, partier, om jag ägde några o.s.v.; hon påminde sig nu sett "detta ansigte" förut, ehuru hon ej bestämt kunde erinra sig hvar; men genom Friherrinnans underhjelpande sluteligen drog sig till minnes att det varit på Örnen vid sin öfverfart ifrån N. — Nu uppmanades Friherrinnan att i nåder taga mig med, då besök skulle göras hos Geheimerådets, på det man sjelf kunde blifva i tillfälle se, åhöra, bedömma, etc. etc, hvilket allt jag, oss emellan sagdt, dock obegripeligen gerna önskade undvika, om så ske kunde. Till och med Grefvinnan X. hade gjort Friherrinnan sin kompliment öfver min person samt det lätta, (hennes egna ord) i mitt sätt att vara; önskande äfven det Friherrinnan ofta ville tillåta ett egnare umgänge mellan Fröken Aurelia och mig. Du finner väl Emilia, att om dylika grannlåter gjorde mig någon fägnad, var det helt och hållet för Friherrinnans skull, hvilken jag tydligt fann, ansåg sig deraf smickrad. Som jag förmodade samlingen hos Majorskan skulle bestå egenteligen af Friherrinnan, och möjligen en eller annan egnare person, klädde jag mig, enligt Friherrinnans önskan, mycket enkelt i en hvit finrandig mouslinsklädning, samt en hvit blond-krage, den Friherrinnan skänkt mig; men ehuru ej stor, utgjordes societén dock af några fler än de påräknade. Geheimerådinnan satt redan och doppade det svällande sockerbrödet i sin kaffekopp, då Friherrinnan inträdde; jemte den förstnämnda i soffan, sågos ännu några andra Fruar, äfvensom värdinnan sjelf, hvilken der innehade sin plats; Majorskan emottog Friherrinnan med mycken artighet, i soffan makades nu rum för henne, och sedan äfven jag erhållit en liten välkomst-nick, öfverantvardades jag i Fröken Dolls beskydd, hvilken redan, jemte Fröknarna Nobelcreutz, i minnet gallopperade rad upp och rad ned, mönstrande och upprepande klädsel, gester, miner, samtal, ja ända till det obetydligaste af hvad hos den eller den person på balen varit att anmärka. De höllo just på med en liten disput då jag inträdde. "Nå, det var herrligt!" utropade Fröken Doll, "nu skola vi väl få en skiljoman i vår tvist; välkommen Mamsell Sommer! Hör nu på, var icke Öfverste-Lieutenantskan Dyrers klädning på balen ljusblå? och ännu vidare, voro pastejerna till boullionen fyllda med kräftstjertar eller fisk? svara, svara blott fort." — "Så mycket jag kan påminna mig", yttrade jag, intagande min plats, "var Öfverste-Lieutenantskans klädning ljusröd." — "Ah, bravo, bravo!" utropade Frökon Cloty, "alldeles rätt, alldeles rätt; nå pastejerna då, Mamsell Sommer?" — "Fröknarna måste benäget ursäkta mig", svarade jag åter, "men hvad den sednare vigtiga frågan angår, kan jag sannerligen ej lemna något upplysande svar, emedan jag ej smakade dem." — "Nå vi få väl höra", mumlade Fröken Doll, "ja så, ljusröd; ja ja, jag tror nu nästan, det kan jag då snaran: medgifva, måhända jag misstog mig om färg, men pastejerna, nej, jag försäkrar herrskapet voro icke de af kräftstjertar." I detsamma ankommo Friherrinnan C. jemte tvenne sina döttrar; "se god dag, söta flickor, huru mår du Serafia och Clementine", framflåsade Fröken, då dessa begge inträdde i rummet, der vi sutto; "hör nu, söta flickor, kunnen J säga om pastejerna på balen voro fyllda med färs eller kräftstjertar?" — "Minsann, kära du, jag det vet", svarade fröken Serafia, medan den yngre spänd och matt kastade sig i det lediga soffhörnet, och nu derifrån utdelade familiära nickningar till Fröknarna Cloty och Jettchen. "Ja, men jag kan säga", vidtog sluteligen Fröken Clementine, sedan hon med dån slängt sin pirat på bordet, samt makligt började servera sig kaffe, "jag kan säga att de voro af färs, eljest hade jag icke ätit deraf, emedan jag kan ej fördraga kräftstjertar, uh! de äro väl förfärlige." — "Nå Överste-Lieutenantskan Dyrers klädning, hvilken färg hade den?" — "Den var positivt ljusgredelin", återtog Fröken Clementine, "det såg jag allt för säkert." — "Jaså, men Mamsell Sommer påstår den varit ljusröd", mente Fröken; "påstår den varit ljusröd? kors det kunde jag ej upptäcka, gredelin var den i mina ögon, men då Mamsell Sommer påstår, måtte jag väl sett galit." Nu var tid för mig att falla in. "Mamsell Sommer hvarken påstår eller säkert bestämmer ett eller annat, hon vill blott minnas den var ljusröd, men afgår gerna med undvikande af disput ifrån hvarje yttrande i nämnde ämne." — "Nej, nej, nog var klädningen gredelin, mitt Herrskap, och det är säkert", beslutade Fröken Clementine, med likväl någorlunda nedstämd ton; och såleds blef tills vidare beramat att: pastejerna voro af färs, och Öfverste-Lieutenantskans klädning gredelin. Nu inträdde Fröknarna Q. — Åter helsande, och välkommande. "Bästa flickor", började Fröken Doll, sedan Fröknarna väl hunnit sätta sig, "ni, som så mycket lierade med Öfverste-Lieutenantskan Dyrer, ja till och med till henne nära slägt, sägen hvilken färg hade hennes klädning på Grefve X——s bal?" — "Denne", svarade Fröken Albertina, framtagande ett ljusrödt gros de neaples stycke, hvaruppå hon ärnade arbeta, "vi handlade af samma stycke tillika, och som jag äfven vid hennes toilette var tillstädes, är så mycket säkrare att hennes klädning var röd." — "Således har Mamsell Sommer ändå rätt", triumferade Fröken Doll, i glädje öfver att Fröken C. icke fick det; Denna åter, bet endast immerfort på sina rosenfärgade naglar utan att hvarken låtsa höra eller svara. Jag var under hela denna farce så full af skratt, så jag med möda kunde tillbakahålla dess utbrott. Jag väntade nu endast på en yttermera afhandling om pastejerna, för att se comedien completerad. Händelsen fogade nu jag kom att sitta invid Fröknarna Q., hvaraf äfven ett lifligare resonement blef fallet; så söta flickor äro verkeligen rart om, den äldre ser intet ut men har ett öfver all beskrifning älskvärdt sätt, samt tyckes vara beläst och språkkunnig; hon iakttager jemte ett stilla väsen, mycken anspråkslöshet; den yngre är täck som en frisk ros, känner äfven åtskilliga språk, men har i synnerhet egnat sig till musik, för resten tyckas de vara lif och själ, syskon i ordets heligaste bemärkelse. Jag hade onekligt ganska trefligt under samtal med dessa okonstlade varelser, der ömsesidiga meddelanden, i anledning af musikalier, poesi, lecture etc, i ymnighet ägde rum; i synnerhet afhandlades och uppskattades den höga lekande andan af de svenska herrliga noveller, dem endast en Mamsell Bremers penna förmår nedskrifva. Vi voro just inbegripne i dylika åskådningar, då genom Baron C——s, Kapiten G——s et H——s, samt Lieutenant Dolls ankomst våra ämnen afbrötos; Baron C., adresserade sig snart efter de första legera påhälsningarne till Fröknarna Q., äfvensom någongång till mig; underrättade sig om allas vår välmåga sedan sednast, enligt vanliga allmänna phraser; de öfrige Herrarne delade sig samvetsgrant mellan Fröknarne N., C. et D., och nu fortgick konversationen lifligare än någonsin. Bland annat underrättade oss baronen om en superb Theater-trupp, hvilken redan länge väntad, nu ändteligen vore anländ, nämnde äfven sujetter dervid, hvaribland en i synnerhet vore ypperlig sångerska; utforskade vidare vår smak, i anseende till dylika nöjen o.s.v. Som arbetet, vid hvilket jag var sysselsatt för ett ögnablick, fordrade Friherrinnans omdömme, var jag nödsakad på en moment aflägsna mig, för att i förmaket uppsöka henne, och kan nu ej afhålla mig, för sällsamhetens skull, för dig upprepa ett litet resonement, hvartill jag helt opåräknadt blef vittne; Fru A., Fru B., Fru C. och Fru D. sitta vid ett bord, litet afskiljde ifrån de öfriga och spela boston; oförmodadt stiger Fru E. upp ifrån sin stol, närmar sig spelbordet, omnämner i vänlighet för Fru D. en okänd hederlig familj, hvilken, beröfvad alla tillgångar, som bäst befann sig i de mest tryckande omständigheter; ville du ej söta Fru D., göra en mensklig gerning, och taga en eller par lotter uppå en liten silfverpjes, hvilken nu af den olyckliga familjen bortlottas, nog vet jag du gör mig häri till nöjes bästa Fru D.? Fru D. vänder sig förargad, i det hon med häftighet kastar ett kort till sina medspelare, till Fru E., sägande: "nej jag tackar, det gör jag visst icke, jag skickade dem härom dagen ett hälft lass ved, äfvensom en half kalf och fem marker smör, jag tycker minsann det kan förslå, göre nu en hvar detsamma." — "Nå men", återtog Fru E., öfvertalande, "det är ju för dig som rik, något så obetydligt, en enda Riksdaler, den spelar du dig till i hast, och gör den dig i det hela ej till eller ifrån, men ökar summan för de verkeligen behöfvande." — "Å nej, nej", skrek nu Fru D. vred, "jag ger icke dit mer en enda styfver, hvad jag dessutom i afton vinner, förlorar jag i morgon, jag ber dig kära fru E. plåga mig nu ej vidare härmed." Inseende det fåfänga i sitt bemödande att på denna hand vinna någonting, vänder sig fru E. till fru A. sittande på andra sidan om henne, "nå, du goda Fru A. nekar visst icke till min begäran, derom är jag öfvertygad?" — "Jo, det gör jag visst", afbröt henne med thordönsstämmna snäsigt Fru A., "jag tar visst ingen enda lott, om icke för annat, så för det du icke härom sistes tog lott uppå min syperba bordduk." — "Min Gud", inföll fru E., "det gjorde jag visst, mins du icke det?" — "Ja i alla fall gör jag det ej, jag har ej råd att skänka bort någonting, den ena dagen följer den andra med utgifter af oräkneliga slag, jag måste nu börja hushålla, eljest ligger jag sjelf uppå landsväg, och det verkeligen af puraste godhjertenhet och hjelpsamhet emot stadens alla fattiga; jag tar bestämdt ingen lott." Den godhjertade Fru E. syntes nu temmeligen brydd öfver sin ringa framgång, men hvad stod att göra, hon fästade så mycket ifrigare fingren vid sitt lilla spetsarbete, och nedsväljde i tysthet sin harm; härunder blef äfven jag snart färdig att lemna rummet, med till afsky gränsande känsla för dessa varelser, hvilka så illa och otacksamt förvalta de medel Gud i öfverflöd dem förlänat. Mitt humeur var af denna lilla tilldragelse så alldeles försvunnit, med bästa vilja hade jag ej kunnat undertrycka den tår, hvilken mitt hjertas våldsamma rörelser i mitt öga framprässat; jag kände med smärta hvad nödlidande ville säga, och föreställde mig således allt för lifligt till hvilken grad motgången måtte pröfvat dessa arma, innan de ägt styrka att blottställa sig för sina medmenniskors hån och godtycke; jag vände som sagdt om för att åter närma mig den lilla krets jag nyss lemnat, då jag såg Baron C., lutad emot dörren uppmärksam betrakta gruppen kring spelbordet, hvaraf ingen kunnat, eller hunnit bemärka honom; han hade hört alltsamman, det fann jag af hans blickar, äfvensom af de halfhögt yttrade ord, "sådan är menskligheten" han vid det jag passerade honom, uttalade: Gud nåde så visst som hon är usel, tänkte jag vid mig sjelf, i det jag suckande åter nedsatte mig, och tyst började syssla vid mitt arbete. — "Söta Constance, ville du väl roa oss med litet musik", bad en stund derpå Majorskan, hvilken i dag rätt aimable närmade sig Fröken Q. "Gör mig detta till viljes, jag vet du plär ej låta persuadera dig." — "Oändeligt gerna, om det kan roa Herrskapet", yttrade Fröken, uppsteg genast ifrån sin plats och gick, åtföljd af oss öfrige, till salonen, der ett skönt fortepiano stod; med lätt hand öfverflög hon, medelst några harmoniska accord, tangenterna och spelade derefter ett par ganska sköna större stycken; "skada att ej Constance sjunger", anmärkte Majorskan, "då vi i Baron C. äga en så förträfflig tenorsångare; August sjunger icke heller så dålig bas, sjunger icke någon annan af Herrskapet?" — "Jo Mamsell Sommer sjunger visst, det har jag sjelf hört den förmiddag jag besökte Mamsell", inföll Fröken Doll, "sjung dock bästa Sommer." Nu uppsteg äfven Fröken Q. ifrån pianot, gjorde för mig en liten graciös bugning, ledde mig till sin nyss lemnade stol, förenande sina böner med de öfriges, det jag måtte låta dem få höra något sångstycke; för att ej kunna beskyllas hafva låtit persuadera mig, nedsatte jag mig således, slog an de högst enkla accorderna till mitt lilla favoritstycke: "hulda måne", samt accompagnerade dertill med min röst; men, hvilken herrlig tenor följde nu med, under den alltför obetydliga sången, ack! en så skön en så gudomlig röst, jag vågade knappt unna mina toner ett döende ljud för att ej undgå den alldeles makalösa stämman. Nu ombytte jag ovilkorligt stycke, under det jag tänkte: "hvad är lifvet utan sång", och åter sjöngs det lilla stycket utur: "qvinnorna": "klingen klingen milda toner", det var eljest det käraste stycke Friherrinnan kunde höra; hennes Gustafs afgjorda älsklingssång, och nu var det sannerligen något att höra; jag måtte inom mig medgifva Majorskan hade rätt, hennes bror, Herr August, sjöng onekligen en ovanligt ren och full bas, den ena sången gaf nu anledning till den andra, hvar och en af sällskapet föreslog något stycke, hvaräf kom att: Axels monolog, Söderländskan i Norden, Näktergalen, Rosen, Fiskarn, Källan, i hast ljudade i den för sång förträfligt lämpeliga salonen, äfvensom att jag — i full harmoni med mitt inre — nästan sagt, aldrig sjungit med mera nöje än just nu. Då jag sluteligen blef i tillfälle att lemna instrumentet, regnade complimenter och tacksägelser, så väl af de i salonen befintelige åhörarene, som af förmakets innevånare; sjelfva Geheimerådinnan yttrade sig oändeligen charmerad af det nöje jag åstadkommit; jag för min del tackade i mitt hjerta dessa menniskor, som under sången varit så beskedliga och tegat; jag vet intet fasligare och på en gång förargeligare, än att, enligt hvad merendels bruket är, sedan man väl trugats och complimenterats, sätta sig till ett instrument, i ögnablicket derpå genom allmän conversation, buller och hviskningar öfverröstas; ett sådant förhållande bevisar ettdera missaktning, ogrannlagenhet eller elakhet, eller i motsatt fall dumhet, brist på kännedom af det sköna, eller oförmåga att det bedöma, och är i hvarje hänseende odrägligt.

Men nu inträffade, i stället för théet, limonaden, hvaraf en hvar af oss, under den sommarvarma aftonen med begärlighet lät sig smaka, och kort derefter, äfven timmen till allmänt uppbrott.

I dag morgons infann sig Rosa tidigt hos mig för att sluteligen säga farväl; Hon är nu redan jemte sina föräldrar och syskon afrest till det herrliga landet! o! den lyckliga Rosa, som får inandas dess balsamiska luft, lefva bland dess träd och blommor, af hjertans grund drilla och sjunga i kapp med fåglarna; lyckliga Rosa! Då hon efter en flygtig stunds härvaro åter måste gå, undföll hennes läppar den önskan jag vet hennes hjerta så lifligt hyllar, nemligen: att på någon tid kunna erbjuda mig vistelsen på Liljedahl. Så mycket nöje en sådan verkeligen förorsakade mig, skulle jag likväl omöjligt hafva hjerta önska dess realiserande, huru skulle jag ens tänka att lemna min dyra välgörarinna. Jag tackade således Rosa för sitt vänliga anbud, hvars hjertliga mening jag med tacksamhet erkände, men af hvilket jag omöjligt trodde mig kunna profitera, dels emedan jag ej för hennes egen skull kunde lemna Friherrinnan, dels emedan saknaden efter henne ovilkorligen skulle förminska, ja förderfva den trefnad landet och den muntra omgifningen der i annat fall kunde skänka mig. "Så! så!" suckade Rosa, "så är då mitt innerliga hopp i detta afseende bedraget, det var hårdt det söta Mathilda!" — "Nej, detta hopp blir visst icke bedraget, lilla Fröken", inföll nu helt oförmodadt Friherrinnan, hvilken under vår diskurs oförmärkt inkommit, "här min hand derpå, att Mathilda mycket säkert på några dagar, till och med veckor, under sommarn skall med sin närvaro på Liljedahl komma att glädja lilla Fröken." — "Ack! ack!" gladde sig Rosa, "hvad Friherrinnan är obeskrifligf god, hör du nu det Mathilda, nu får jag ju likväl med all säkerhet vänta dig", och dermed neg hon oupphörliga gånger för Friherrinnan, hvilken till afsked rätt vänligt kyste den täcka rosenmunnen. Rosa är nu borta, jag äger ett bestämdt hopp att snart få återse henne, och likväl kan jag icke så af hjertat som man skulle tycka, glädjas deråt; hvaraf kommer väl det? Jo, emedan mitt hjerta redan med den osvikligaste hängifvenhet mest och heligast tillhör henne! min andra mor! min vän, min beskyddarinna! Vi hafva i dag tillsammans sysslat med de redan omnämnde linneplaggen, hvilka nu sirliga och Friherrinnan i smak, ligga i ordning; ack! hvad ändå en moders kärlek är gränslös; lyckliga, lyckliga J alla! som få njuta dess sötma, dess salighet.

Den 20.

Trenne dagar åter försvunna, sedan min hand tecknade dig något ord; om hvilka jag likväl ej kan berätta dig något särdeles i fall ej meddelandet derom, hvarmed de upptagits, möjligen gör dig något nöje; nå väl, i förrgår på eftermiddagen (förmiddagen tillbragtes med arbete) infann sig Baron Paul C. hos Friherrinnan, på sin formeliga visite; den inskränkte sig likväl ej till dessa fem minuters, hvilka här brukas då de skola vara riktigt moderna, men räckte tvärtom till sent inpå afton. Friherrinnan syntes af hans allt mer och mer vinnande lätta conversation ovanligt lifvad, och uppmuntrad, lemnade honom underrättelser ifrån sin son, om hvilken de hvardera med verkelig enthousiasm talade, gladde honom med hopp att snart få se den efterlängtade o.s.v., det förtroliga du, den hjertliga benämningen Tante, de bådas glada sinnesstämning, allt sammantagit verkade äfven välgörande på mig; jag tänkte med innerlighet härunder på Emilia och huru ljuft ett oförmodadt möte med henne vore; sedan Friherrinnan fått utgjuta sitt hjerta genom meddelanden till en person, hvilken med hennes älskling var så vänskapligt förbrödrad, tog hon, intagen af inre tillfredsställelse, Baronens och min hand, ledde oss utan att säga ett ord till mitt rum der hon nu utvisade oss plats vid flygeln; "Ack ja! min Tante! det är äfven min varma önskan", yttrade Baronen, "att få accompagnera Mamsell Sommer med min röst; huru klinga tonerna i dag, värdaste Demoiselle Mathilda?" Jag slog ann instrumentet. "Herrligt." — "Månne de icke alltid utgöra en följd af den inre harmonien?" frågade jag, seende honom rakt i de klara vänliga ögonen, under det jag fingrade tangenterna, "eller huru tror Herr Baron? Deras omväxlande moll eller dur förefaller ju behagligt i hvilkendera genre, den svårmodiga eller lifliga, känslan dem uttalar." — "Icke dock alltid", återtog Baronen, "de mildaste toner kunna, anslagna af ett stormande sinne, mången gång ljuda skärande och förfärlige och blifva omöjlige att, utan den djupaste lidelse, uthärdas, äfvensom stormande och dystra toner på samma sinne verkat snart sagt raseri. Derpå har gifvits talande bevis, och kommer endast an på af hvilken beskaffenhet själslidandet är. Jag vill till exempel i korthet citera en händelse. Jag hade en vän, han var en redlig, känslofull yngling, hvilken nu mera, Gud ske lof i grafvens kyliga famn fått svalka sitt glödande hjerta; denne hade allt ifrån yngre år, i rena seder, helgat sitt lif, sin ungdom, hela sin varelse, till en oskuldsfull flicka, i hvilken han såg sin himmel, sitt allt; i fyra år var han den lyckligaste varelse under solen, hennes trogna kärlek förkortade för honom längtans och väntans tid, den hjelpte honom att öfvervinna de svårigheter, hvilka mötte såväl vid hans studier, som sedermera vid ansökningen af den tjenstebefattning han i och för vinnandet af hennes person gjorde. Ack! huru hänryckt funno honom ensam på sitt rum mången gång hans bullrande vänner, upprepande på sin herrliga viol stycken, dem han jemte henne tusende gånger under kärlekens stunder exequerat; i synnerhet förtjuste honom ett litet skönt känsligt stycke af Weber: 'Huldas Lieblingsstyck', som han kallade det, på hvilket han jemt sjöng eller spelte; det blef honom alltid nytt, alltid lika kärt. Morgonen af hans lyckligare dagar började sluteligen med inträdandet af det femte året gry, han skulle nu i sin älskades armar skörda lönen för möda och tråk; sedan han således i beqvämaste måtto, och så långt hans tillgånger det medgåfvo, för det lilla blifvande hushållet anskaffat propra och smakfulla förnödenheter, anordnat allt överensstämmande med Huldas smak, afreste han, öfver all beskrifning lycklig, utan att förut underrätta henne om sin ankomst, under hopp att hon igenom hans oförmodade inträffande så mycket gladare skulle öfverraskas; han anländer en mörk höstafton till den lilla staden, der hans hjertas utkorade vistas, ilar till hennes föräldrars hus, insmyger med af kärlek klappande hjerta genom de välkända rummen, längtande att sluteligen kunna trycka den länge saknade i sina armar, öppnar sakta och oförmärkt dörren till hennes rum, och o Gud! ser henne, sin tillbedda, dyrkade Hulda! kärleksfullt omsluten af en främmande ynglings armar, hvilken under ömma kyssar trycker hans egen älskade intill sitt bröst. Orörlig betraktar han ett ögnablick denna faseliga scen, raseriets härjande lågor flamma i hans bröst, blodet sjuder kokande genom hvarenda åder, det mörknar för hans syn, och knapt behåller han så mycken sans, att han osedd åter förmår lemna detta fasans, detta otrohetens hemvist. Han ilar, utkommen, utan rast, utan ro, gatan framåt och uppnår först efter flere timmars vandring sitt rum. Ingen välgörande blund ger honom under hela den långa natten ett ögnablicks lindring, den rysliga bilden af honom, som röfvat hans hjertas helgedom, hans Hulda, står med outplånliga drag lifligt tecknad i hans själ; morgonen finner honom redan tidigt ute; hämnd, gräselig hämnd är hans enda tanke; utan medvetande styr han sina steg åter till samma trakt, dit han för några timmar sedan under kärlekens rus så lycklig ilat; olyckan fogar att i samma ögonblick han närmar sig huset, den alldrig förglömde hatade ynglingen äfven derifrån utträder, samt lugn och ej anande någon fara, vandrar gatan framåt. Med förnyad kraft agga nu svartsjukans, hämndens pilar i den olyckliges hjerta, han skyndar att i hamn och hål följa den främmandes steg, hinner honom på en aflägsen gata; anhåller det han skyndsamt ville infinna sig på en känd plats, ett stycke utom staden, hvarest en person i angelägna affairer ifrigt väntade honom; erhållande ett tillfredsställande löfte, hastar han sjelf att uppnå det bestämda stället, dit den fremmande innan kort äfven infinner sig. Stum och skälfvande af vrede framtager nu den uppfordrande ett par pistoler, räckande den ena af dem till sin fiende. 'Nu, försvara er bof, skurk', är allt hvad hans darrande läppar under raseri förmå yttra; tvekande emottager främlingen vapnet, öppnar redan munnen till en fråga, då ett upprepadt: 'intet ord, försvara er ärelöse skurk', ljuder i hans öra. Hans motståndares brådstörtande häftighet lemnar den okände knappt tid att bemägtiga sig vapnet, 'skjut', skallade den olyckliges röst; 'Nej, icke förr än jag får veta anledningen till denna begäran.' — 'Skjut, usling', befallte ännu en gång den uppbragtes vredgade stämma. 'Nej, icke utan en förklaring.' — 'Nå så dö då, niding!' skrek med yttersta ansträngning den vilde; riktade med olyckligtvis alltför säker hand det dödande vapnet, och badande i sitt blod låg snart den okände ynglingen. — I och med skottets aflossande var äfven raseriets eld afsvalnad; min arme vän närmade sig nu den starkt blödande, hvilken med roslande röst kallade honom. 'Ni är vilseförd olycklige', framstammade denne, 'jag dör oskyldig, till hvad er upphrussande ifver möjligen kunnat anklaga mig. O, mine nyss återfundna föräldrar! min dyra älskade syster, skulle vi så snart, så för evigt skiljas, hade jag helst en gång, änn en enda gång fått återse eder!' Ett ljus, ett förfärligt ljus uppgår för den eländiges själ, det var Huldas, hans älskades broder han mördat; Gud! en kallsvett lopp öfver hans kropp, hvartill hade han gjort sig skyldig? mördare af en ädel ynglings lif, mördare till föräldrars hopp och glädje, mördare af sin egen lycka; rysliga outhärdeliga tanke! med darrande händer sökte han nu hämma det utur hjertat ymnigt forsande blodet, och till lif återkalla den döende, men fåfänge voro alla bemödanden. 'Min Huldas bror vakna, o! vakna, säg att du ej förbannar den olycklige, den af kärlek vilseförde, hvilken här infor dina fötter vågar anropa om bönhörelse! säg, att du med din sista suck äger styrka att lemna honom din förlåtelse, lugna hans arma samvete, hvilket nu gnages af helfvetiska qval, med den försäkran, att du i ett ljusare hem, försonande vill räcka honom en broderlig hand!' Han hade under dylika utgjutelser utmattad sjunkit på knä inför den afbleknade, hvilken med lugn, leende mine, allt mer och mer afmattad, betraktade den arme; nu tycktes han samla sina sista krafter: 'Icke min ovän, nej, min okände vän!' framhviskade han, 'min dyra Huldas älskade! hvilken oförminskat ägt och äger hennes kärlek, redan här nere räckes dig den broderlige handen, försoning uttalar den ej, ty sådan höfves ej mellan bröder, men en ännu bortom lifvet trofast, ehuru sent funnen vän, så lofvar detta matta handslag.' Han grep nu svagt efter den honom till möte uträckta handen, hvilken han sakta förde till sitt hjerta. 'Fly, fly nu genast', yrkade ännu hans otydliga röst, 'uppfyll den döendes sista önskan, låt alldrig Hulda veta banemannen till min död, forskona det älskande hjertat en dylik smärta, lofva mig'… Meningen dog på hans läppar, krampaktigt ryckte ännu musklerne, lifvet hade flyktat. Fly med brottet i sina spår, fly med ett hämnande samvete, fly ifrån sin kärlek, så bjöd det obevekliga ödet; och ofrivilligt, utan känsla eller medvetande af hvad han gjorde, hastade han nu att ifrån sitt rum samla de få effekter han medhaft, samt afreste, utan att någon mensklig varelse i honom kunnat misstänka banemannen till denna grufveliga gärning. Återkommen till X., sågs han med förundran af sina vänner, märkligt förändrad; ingen kunde ana orsaken till hans djupa svårmod, han förtrodde sig icke till någon, men aftynade synbart dag ifrån dag; att någon inre lidelse orsakade hans djupa sorg och afmattande blef tydligt för en hvar af dem, hvilka omgåfvo honom, och beslöts derföre, med undvikande af frågor, att genom yttre medel försöka väcka honom utur sin dvala; till en början användes musik, för hvilken han förut varit passionerad; så länge främmande obekanta stycken forekommo, lyssnade han stilla, men öfvergick man till dem han i synnerhet under sednare glada tider sjelf hade exequerat, då uppfor han, liksom väckt till en förskräcklig hågkomst och stod för den dagen ej mer att lugnas. Öfvertalad till ett försök, fattade jag, under en påhelsning hos honom, den nu som oftast hvilande violen, preluderande derpå de första tonerna till 'Huldas Lieblingsstyck'; ursinnig sprang han upp, rusade öfver mig, ryckte af mig stråken, den han i ett tyg sönderbröt; 'tyst, — tyst', framprässade han sluteligen convulsiviskt genom de bleka läpparne, 'den vågar jag ej mera höra.' — Fullkomligt utmattad nödgades han efter detta bemödande, af mig föras till sin säng, der han under qval och oro genomvakade hela natten. Sålunda hade ungefär en månad förflutit och nu spordes öfverallt kraftiga spaningar efter våldsverkaren till det föröfvade mordet; jag erfor händelsen med isande lemmar och vågade knappt för mig sjelf redogöra för de misstankar jag i anseende till min olycklige vän, började hysa. En afton då jag åter gjorde honom ett besök fann jag honom ovanligt svag; han förmådde ej uppresa sig från sängen; vid min ankomst räckte han mig den matta handen, och vinkade mig att nedsätta mig invid sin sida; jag emottog handen, hjertligt glad öfver det lugn han för första gången, sedan långa tider syntes äga, och började lekande föreslå honom tillkallandet af den Läkare han härtills ej ens tillåtit oss omnämna; äfven nu log han endast åt mitt 'dåraktiga project' som han kallade det; 'jag hoppas redan på en säkrare läkare', fortfor han, 'men ville derförut gerna åt din tystlåtenhet lemna ett förtroende, af hvilket med all säkerhet endast du blifver delaktig. Sätt dig närmare mig', fortfor han, 'men först, regla dörren, på det vi ej må blifva öfverraskade eller störde.' Med anande hjerta och svigtande knän, uppfyllde jag hans önskan, samt nedsatte mig derefter, innerligt omfattande hans båda händer, vid hans säng. — 'Fruktar du en mördare', var hans första dystra fråga, på hvilken en liten paus följde, hvarunder han tycktes afvakta mitt svar. Jag repade mod — 'nej och ja, — jag fruktar och afskyr honom, då han i skepnad af en bandit, för en neslig vinning af sin nästas egendom, lägger hand på dess lif, eller gjort mördandet till sitt yrke; jag beklagar och lider med honom, om han, vilseförd af skenet och passionen, blifvit hvad hans hjerta under kallare ögonblick med fasa afskyr.' — 'Du beklagar, du lider med mig', utropade han, 'o! C. Nu läs i den olycklige mördarens hjerta!' och härefter berättade han mig ord för ord, hela den läsliga tilldragelsen. Morgonen fann honom betydligt lugnad, jag hade genomvakat med honom hela natten. Middagstiden yttrade han en önskan att få emottaga en Prest, jag eftersände genast en af mina vänner, Pastor S. En himmelsk salighet lyste i hans anlete då denne kom. Sedan han under samtal med S. tillbringat ungefär en timme, åtnjöt han genom dennes händer den Heliga Nattvarden. Med förklarad blick betraktade han mig då S. åter lemnat oss. — 'Gif mig Violen redlige C.', bad han efter en stunds helig tystnad. Jag hemtade honom den; med darrande händer började han nu på strängarne knäppa tonerne till 'Huldas Zieblingstyck'. 'Det går ej, jag förmår icke mera framlocka dem så rena hon älskade att dem höra! vill du?' Jag grep Violen och knäppte nu sagta med fingren hela det lilla stycket igenom, 'ännu engång' hviskade han knappt hörbart, jag upprepade långsamt och sagta samma toner; 'min Hulda!' uttalade nu den långsamt bristande tunga sucken; dödsblekhet hade spridt sig öfver det förklarade anletet, hjertat hade upphört att slå."

"Arma olyckliga varelse", suckade jag, sedan C. tystnat och förmådde ej dölja mina ymnigt nedrullande tårar. "Ja väl, olycklig", återtog han, "men olyckligare hade han dock kunnat blifva, ty genom utredandet af hans resa, omständigheter etc. voro misstankar för tydligt lastade på honom, och han hade säkert icke länge kunnat undgå sitt öde." — "Och Hulda?" frågade jag vidare. "Hon begråter honom ännu såsom död af en häftig sjukdom, lycklig i medvetande af hans evigt fortfarande kärlek, hvaruppå hon genom erhållandet af all hans dyrbarare och minnesrika qvarlåtenskap, den jag såsom hans uttryckeliga sista vilja tillsände henne, ägde ett talande bevis." — "Men huru i Guds namn var han eller en fyraårig bekantskap med henne, ovetande om denne hennes bror?" — "Se, just deri ligger det grymma ödet", återtog Baronen; "N. som sjelf varit sjöman till kropp och själ, hade redan under dess minderårighet, på de resor han årligen till främmande verldsdelar gjorde, medtagit sin ende son. Desse äfventyr, alltid lyckade, hade till den grad roat och retat gossens begär för sjölifvet, så han ej mer stod att derifrån återhållas; vid den sista resa hans far gjorde, åtföljde honom som vanligt sonen; afresan försiggick lyckligt, men vid återkomsten uppstod en förfärlig storm, hvilken satte allt hvad lif och anda fartyget hade, i verksamhet; segel och tåg söndersplittrades, och med yttersta ansträngning förmådde styrmannen ännu hålla rodret i besittning; nu brakade det i hast till med förfärligt dån, och ögnablicket derpå nedstörtade, hvinande, stormasten öfver däck. De flesta af manskapet undgingo väl skadan vid dess fall, men Kaptenen deremot, träffades deraf så häftigt, att han genast sanslös neddignade. Vid undersökningen af skadan befanns hans ena axel krossad, hvilket naturligtvis förorsakade honom olidelig smärta. Stormen fortfor ännu skarp hela dagen, tills emot aftonen vinden saktades och det uttröttade folket ändteligen blefvo i tillfälle att njuta någon hvila. Man befann sig till all lycka icke långt ifrån hamnen vid Calais, dit slupen med några af manskapet sändes och derifrån man slutligen erhöll hjelp ock således småningom blef i tillfälle att för återresan försätta det skadade fartyget i skick. Den skada Kaptenen lidit kunde väl genom läkarevård och medicin lindras, likväl blef han härefter, utur stånd att vidare företaga några utresor. Sonen var nu sexton år gammal, och mer än någonsin betagen af lust att pröfva det älskade elementet. Länge umgicks han med den ifriga önskan att åter få klyfva vågorna, likväl vågade han af fruktan för afslag, icke för föräldrarna yppa detta sitt hjertas begär. Hans dagliga promenader voro till en hans fars vän, hvilken som bäst rustade sig i ordning till en längre resa, och mer och mer nedslagen återvände han alltid till hemmet, ju närmare tiden led till det stolta skeppets afseglande. Man tänke sig hans glada öfverraskning, då fadren en dag föreställer honom den fråga, huruvida en resa med Kapten W. vore honom behaglig. Glädjedrucken kastar han sig i fadrens armar, ock bekänner nu, huru en sådan utgjort hans högsta önskan, hans lifligaste begär, huru dessa mer och mer tilltagit, ju mera han insett omöjligheten af dess verkställande, o.s.v. Snart afgöres allt med W., gossen rustas i ordning och är färdig att lemna hemmet sedan han med ömhet sluten till det faderliga bröstet äfven emottagit den älskande modrens smek och välsignelser. Synbarast och mest påkostande var honom likväl skilsmessan ifrån den ljufva trettonåriga leksystren, hans lilla Hulda, hvilken han ordentligt afgudade. Men med ett raskt beslut sliter sig den unge sjömannen ur den lockande kretsen och uppsöker Kaptenen, hvilken med fägnad emottager honom under sin vård. Ödet hvilade dock tungt öfver desse, till sin affärd så lifvade menniskor, och voro de motgångar hvartill unge N. året förut varit vittne att betraktas endast såsom lekverk i jemförelse med de dem nu mötte. Skeppet var destineradt till Ostindien. Ungefär en dagsresa ifrån Goda Hoppsudden uppkommer en fruktansvärd storm, hvilken, oaktadt alla bemödanden att hålla fartyget i behörig riktning, drifver det ifrån den bestämda kosan. Natt omhöljer hela firmamentet, svarta och skyhöga häfva sig vågorna och pröfva med dån det utmattade skeppets sidor. Då ändteligen dagens första ljusning framskymtar, upptäckes med förskräckelse att man redan lemnat Goda Hoppsudden flera mil bakom sig; fåfänga försök göras att hindra fartygets framfart; det lyder icke mera rodret, utan kastas liksom med jettekraft blott framåt, med vågen, en lekboll för vindarnes raseri; ännu mägtar det hela dagen hålla sig öfver böljorna men, med den inbrytande natten försvinna äfven dess sista krafter; vattnet inströmmar nu ifrån alla sidor; förgäfves äro längesedan nödskott lossade, förgäfves allt arbetande emot ett obevekligt öde. I fartyget höres ett gnisslande brakande, fogningarne lossa, vågorna öfverskölja obehindradt de svigtande spillrorne, och i den djupa, bottenlösa afgrunden nedsjunka ohjelplige de olycklige offren. En enda varelse, genom en högre vård undkommen denna gräseliga död, sågs morgonen derpå nära Afrikas kuster, simmande qvarhålla sig på en af skeppets plankor. Några halfnakna menniskor, troligen nedlockade genom de ofta förnyade skotten, hade på stranden afbidat den inbrytande morgonen; desse sågos nu sysselsatte att i vattnet utskjuta ett slags tråglik farkost, hvari de kort derpå instego, närmade sig den af dem upptäckte olycklige, hvilken, utmattad ooh beröfvad alla krafter, numera med möda förmådde qvarhålla sig vid sitt osäkra stöd. Ännu, ännu blott några få kraftfulla årtag, och han var räddad. Ni gissar väl denne vara den arme unge N.? så förhöll det sig också verkeligen. Han var nu på ett underbart sätt räddad ifrån sjönöd, men i hvilka händer hade han väl fallit? Och var han väl här säkrare för sitt lif? Han hade med för mycken uppmärksamhet fäst sig vid berättelser om olika folkslag, deras utseende, bruk och seder, att icke genast inse, det han nu befann sig i Kaffrares våld, det sade honom äfven gissvis det möjliga afståndet ifrån Goda Hoppsudden, hvilken för tvenne dagar sedan passerats. Att således med undergifvenhet öfverlemna sig åt sitt öde, var för honom en smärtfull nödvändighet, och sedan han på stranden, vid en god eld småningom fått återhemta krafter, uppmanades han af sin omgifning att genom obanade stigar, höjder, dälder, bergsklackar, åtfölja dem. Efter flere timmars mödosam vandring upphanns sluteligen en slätt, der en otalig mängd små torf- och halmhus, koja vid koja voro uppförde; ju närmare han nalkades slätten, desto talrikare samlades kring honom gapande åskådare, hvilka, till ådagaläggande af sin förundran, upphäfde gälla och vidriga läten; till en af de omnämnde kojorne fördes nu den unge fången, der aftogs honom hans egna klädsplagg, samt påkläddes honom en lång hamptygs-skjorta; mjölk, torkadt risbröd, samt bränvin, framsättes honom till undfägnande, af hvilka begge föregående artiklar hungern med begärlighet lätt honom tillgripa.