INNEHÅLL: (continued 3)

"I korthet sagdt, här tillbragte han under saknad och lägtan efter ett älskadt hemland fem långa år, hvarunder jagt och boskapsskötsel blef hans egenteliga sysselsättning. Han hade nyss fyllt sitt tjugondeforsta år, då han en dag, efter det en vigtig rådplägning mellan vildarne ägt rum, anbefalltes åtfölja den lilla karavan, hvilken sågs färdig till uppbrott. Villig och med klappande hjerta åtlydde han denna uppmaning; en inre aning sade honom det han aldrig mera skulle återse dessa nejder, vittnen till mångårig smärta. Flere dygn upptogs nu med genomtågande af skog och mark. Floder och sjöar öfverforos; nu återstod endast öfverfarten af hafvet, och man befann sig i Mozambik, en liten stad hörande till Portugisiska besittningar, der bland annan, äfven slafhandel idkades.

"Det äfven han var bestämd att som slaf föryttras, blef honom snart alltför tydligt; äfven gjorde de penninglystne vildarne, i anseende till hans kraftfulla ungdom, på honom en betydlig vinst; han såq sig således inom kort en annan herre underlydig, men, huru lyckligt förändradt blef nu hans läge; icke så mycket vinst, som icke mera nyfikenhet och medlidande med det arma offret hade gjort, det en rik Portugisare tillhandlat sig honom; vid dennes eget bord åtnjöt han nu de förfriskningar han så länge saknat, och bemöttes han i öfrigt af den ädelmodige Portugisarn, icke som en usel slaf, men som en öm, återfunnen son. N. hade äfven varit lycklig nog att kunna, genom Kaptenen på fartyget, med hvilket Portugisarn snart åter till sitt hemland ärnade återvända, uppå tyska språket meddela sig och sina pröfvade motgångar, sin fem års långa fångenskap, sin längtan efter föräldrar och anhöriga, o.s.v., hvilket ännu mera bidrog att beveka den godhjertade mannen till välvilja och medlidande; och, rörd till sitt hjertas innersta, skänkte Portugisarn honom nu, icke allenast sin fullkomliga frihet, men äfven hoppet, att med möjligaste första få återvända till de sina. N. trodde till en början likaså litet på sanningen af sin oförtänkta lycka, då han några veckor derefter, i sällskap med egne landsmän, gungade på hemhafvets böljor, som sällheten vid återseendet af föräldrar och syskon, i ord låter sig beskrifvas. Men ack! huru kort varade denna fröjd; fem veckor voro knapt tillräklige att låta honom sansad erfara höjden af den sällhet, hvaruppå han ej mer vågat hoppas; glädjedrucken förmådde han endast slita sig utur den enas lämnande omarmningar, för att störta i den andras, hvarunder frågor och meddelanden, ömsesides alldrig ville taga ända. Under en dylik glädjeyttring mellan de älskande syskonen, fann dem min olycklige vän, samma afton han anlände till X. De olyckliga, ja mer än olyckliga följderna af hans vilda otyglade passion, känner ni redan." — "Ja", inföll Friherrinnan, "herrans vägar, eller som vi, jordlifvets varelser pläga kalla dem: 'vårt öde', är dock outgrundeligt; denne N. skulle ensam bland den mängd af menniskor, hvilka befunno sig på fartyget, undgå den förskräckliga död, att af böljorna lefvande begrafvas, skulle efter en femårig fångenskap hos ett vildt och ohyfsadt folkslag, frisk och sund öfver land och haf återvända till sin hemort, der finna alla sina älskade vid lif och helsa, för att efter åtnjutandet af denna så ofta efterlängtade sällhet kort derpå falla ett oskyldigt offer för, snart sagdt, neslig mördarehand. Men, vi böra ej ens bjuda till att utforska det dunkla syftet af en så faslig, så ovanlig tilldragelse, måtte endast han, som bestämmer all verldens gång, äfven ingjuta tröst och hugsvalelse i de efterlemnades sörjande hjertan, det är allt, hvad vi böre, hvad vi härvid kunne önska."

Med musiken ville det i afton alldeles icke fort; fåfängt anslog jag instrumentet, jag förmådde ej locka derur någon enda glad ton; mitt hjerta var helt och hållet hos den arma Hulda och dess högst beklagansvärda förälrar.

I går, huru var det i går? Jo, tidigt, mycket tidigt på morgonen, klockan var nyss fem, uppväcktes jag af Annette, hvilken redan aftonen förut derom var anmodad. Friherrinnan hade nemligen föreslagit en promenad till det vackra Vestanby, hvilket ligger helt nära staden, och hvilket, för att riktigt i möjligaste grad kunna inverka på själ och hjerta, nödvändigt bör beses tidigt en skön sommar-morgon. Åtföljde af Annette, hvilken bar den lilla frukosten, befunno vi oss snart å väg. Ack! ett så gudomligt ställe Emilia! Ungefär en verst ifrån staden, aftager från den stora landsvägen en smal väg, hvilken genom sköna lummiga lindar leder fram längs med en silfverklar å; ännu en half verst, och nu framskymtar mellan åldriga lönnar och ekar, hvilka stolta tyckas bära sitt förnyade unga friska lif, ett aldrakäraste täckt hvitt landthus. Dess smakfulla byggnads-sätt, dess höga rundhvälfda Göthiska fönster, med till hälften nedfällda grönmålade jalousier, dess eleganta rundeltrappa med sirligt jerngaller, hvilket utifrån leder upp till öfre våningen, samt der formerar en prydlig balkon; de putsade terrasserne, blomsterparterrerne och anläggningarne, och sist den gudomliga viken, hvilken med sitt lilla gröna flytande badhus, till hvilket doftande syren- och rosenhäckar leda, spegelklar flyter alldeles under huset. Allt sammantagit är öfver all beskrifning täckt. Detta är en stadens tillhörighet, nyligen anbragt för det Kejserliga huset, och således tillgängligt att af en hvar beses. Som Friherrinnan äfven ville visa mig inredningen af huset, sändes Annette till den alldeles närboende skogsvaktaren, hvilken nu införde oss i de glada rummen. De nedra fem voro onekligt vackra; väggarne beklädde med olika sköna fransyska tapetter, samt bestående af ett så kalladt förrum, ett badrum (i händelse af mindre gynnande väderlek) med innehållande försilfradt badkar, ett litet toilette-rum, samt en liten salong. Alla dessa voro smakfullt och dyrbart meublerade, enligt hvad hvart och ett rum fordrade, men hvad den öfre våningen erbjöd, det kan jag omöjligt beskrifva. Utsigten derifrån var så hänförande, och ögat ovillkorligt uppfordradt att endast skåda ut i den, så väl närmare som fjermare rymden, öfver ängar, lunder, berg och haf, på hvilket sistnämnde otaliga aflägsna farkoster med sina i morgonsolen glimmande mjella segel, gungade fram och åter. Åt andra sidan framlopp ån, lik en blå krans genomskärande de gröna skogbevuxne ägorne. Rummen uppe voro endast tre, och utgörande ett skrifrum, ifrån golf till tak draperadt med grönt silkessammet; en stor salong, med åtta höga fönster, beklädd med ljusgula fina fransyska tapetter, samt ett säng- eller fruntimmers arbetsrum med purpurröda sammetsväggar. Ett herrligare rum än det sistnämnde kan, i anseende till lux, ej ses. Meublerne här voro alla starkt förgyllde, hvitblommigt tjokt sidentyg beklädde den svällande soffan, och tolf ländstolar; gardiner af hvit silkesblommig blond, blandade med lätta mörkröda sidendraperier, nedföllo med sina prydlige mörkröda silkesfransar, smakfullt öfver fönstren. Sängen, à Imperal, hvilken äfven var förgylld, innehöll bolster och dynor af ljusrödt Ostindiskt sidensars, ett hvitt sidentäcke, dylikt med öfvertågen å möblerne, samt stickadt i sköna Kejsarekronor, prydde sängen. En prägtig alabaster-lampa, med rikt bronze-arbete, nedhängde på gyllene kedjor från gipstaket, ifrån hvars yttersta kanter half alns breda, förgyllda arabesker i purpurröda bladverk slingrade sig. Framför den bländande hvita porslins kakelugnen stod en stor förgyld eldskärm, på hvars herrliga skifva i tapisseri-söm hela den Kejserliga familjen, i förtrolig krets, lifligt sågs föreställd; detta var ett mästerstycke, icke betalt med guld, men som jag tycker, endast och allenast genom ett vänligt bifall af den höga Regentinnan; ofvanpå ramens kant, hvilade en örn, hvilken med utbredda vingar, skyddande omsväfvade den vördade familjen. Vidare, en stor forgyld spegel, hvilken räckte från golf till närmare tak; under fönstren sågos tvenne de täckaste sybord, med sina inventieusa lådor etc., samt på det förgylda spegelbordet ett par höga äkta kristallvaser, fyllda med välluktande, ehuru artificiela blomster. Den onekligen dyrbaraste af alla de prydnader här erbjöds ögat, var en utmärkt praktfull turkisk matta, hvilken betäckte hela golfvet; dess prunkande blommor voro så lefvande, att man hvarje ögonblick, glömmande det fåfänga i ett dylikt försök, frestades bryta sig en deraf. Möblerna i salonen och det tredje rummet voro äfven ganska dyrbara, och bestodo af masivt mahogny. Likväl föreföll mig bland de många eleganta prydnader desse rum erbjödo, kronan i salonen, äfvensom en ypperlig bordstudsare, föreställande: tidens vingade gudinna, sittande på en silfverhvit flygande häst, dock mest anmärkninssvärdt. Sedan all denna herrlighet, hvilken jag nu alltför omständligt upprepat, var besedd, åtföljde jag Friherrinnan genom de långa alléer af såväl äldre som nyare anläggningar här voro att tillgå. Under vår promenad sväfvade mitt öga längtande upp till ett högt grådimmigt berg, hvilket på andra sidan ån stolt uppreste sig; och huru skön måtte utsigten nerifrån vara, så tänkte, så kunde jag ej afhålla mig att utropa, då vi långsamt vandrade förbi detsamma. O! den som ifrån dess högsta spets engång finge njuta af dess prakt. "Vill du Mathilda?" afbröt mig här den alltid andras nöje befrämjande Friherrinnan, "vill du besöka det nu, så förer dig skogvaktarens gosse lätt öfver den smala grunda ån; jag hvilar här en stund, och utväntar sedermera deruppe vid hans stuga din återkomst." Oaktadt alla hennes hjertliga förslag kunde jag ej förmås att nu lemna henne, som endast för min skull, det viste jag, incommoderat sig så tidigt. Jag var envis och bad henne ödmjukt, att blott fortsätta vägen. Sedan vi prommenerat ungefär en timme, uppsökte Friherrinnan en liten pavillon, der ett grönt vågformadt tak enkelt hvilande på åtta hvita pelare, och hvars nedåt sluttande väggar endast bestod af skir tagelduk; här framtogs nu den lilla frukosten och njöts i dag, i den fria luften, vid det unga löfvets balsamiska ångor, med tusende gånger större smak än någonsin eljest. Klockan var redan tio då vagnen, hvilken var beställd att vid afvägen invänta Friherrinnan, åter stadnade invid hennes trappa. O! huru lycklig, tacksam och tillfredsställd känner sig menniskan, i synnerhet då hon ute i den sköna upplifvande naturen, der allt, hvarje träd, hvarje planta, hvarje det minsta grässtrå, påminnande om ett skapande väsendes tillvaro, blifvit väckt till ny beundran af dess allmakt. Jag hade som knappast hunnit intaga min plats hos Friherrinnan och satt ännu alldeles betagen vid minnet af den njutningsrika morgonen, då Baron C. oförmodadt inträdde; han gjorde, jemte en djup bugning, Friherrinnan sin ursägt, för det han så tidigt på dagen vågat genera henne; härvid log hon godt, och bad honom gissa hvilka ställen hon redan tidigare på dagen hade besökt, samt omtalade nu för honom vår promenade. "På Vestanby", utropade Baronen, då Friherrinnan nämnde stället, "ack min nådiga goda Tante, hvarföre ej vid en dylik promenade, taga mig, min Tantes ödmjuke tjenare, till sitt underdåniga sauv de garde? Var promenaden bestämd redan i går aftons?" — "Icke så alldeles" svarade Friherrinnan leende, "dessutom hvilade mitt underdåniga 'sauv de garde' säkert ännu godt, då vi redan höllo på att intaga vår frukost, anar mig." — "Klockan fem är jag uppe alla morgnar", forsvarade sig Baronen, "och har nästan hvarenda sådan, då ej väderleken annorlunda förordnat, gjort min promenade just till nämnde Vestanby; det är det skönaste ställe hjerta och öga vilja önska." — "Ja, så tycka äfven vi, Mathilda och jag", återtog Friherrinnan; "nå, jag lofvar då, min bästa Paul, att mycket säkert tillsäga dig, då vi nästa gång företaga promenaden till Vestanby, endast du då finner dig hugad inviga dig till din gamla tants skyddande Riddare." Med glädtigt skämt försäkrade sig Baronen fullkomligt beredvillig härtill, lofvande uppbjuda all sin förmåga vid besvärjandet af så väl Oreader, Dryader, Najader, som förtrollande Féer hvilka en tidig morgonstund oförmodadt kunde träffas kring nejden. Efter en knapp half timmes härvaro, hvarunder hans liflighet gifvit anledning till mycket skämt, lemnade oss Baronen, vid bortgåendet presenterande under ödmjukt framställande till Friherrinnan och mig, hvar sin billet till det samma dag blifvande spektaklet. Jag kan ej förneka till det obehag jag vid emottagandet af densamma rönte; du vet huru ett sådant fall alltid odrägligt pinat mig, huru det redan varit mig en ångesfull tanke, att hos en ung karl stå i någon slags obligation, särdeles sådan, der kontanter komma i fråga. Hu! jag darrade ofta i hvarenda led, då artighet och aflägsna slägtförhållanden förmådde min far, vid Jul- och andra högtider hos sig samla gäster af alla åldrar; jag darrade säger jag, likt ett skälfvande löf, om jag på något af de många till mig adresserade jul- eller namnsdags-paketter upptäckte någon sirligt textad främmande handstil, och kunde, oaktadt den ofta förnyade stumma uppmaningen af min alltid grannlaga mor omöjligt förmås till uppbrytande af ett enda sådant. Höfligheten aftvang mig dock nu en tacksägelse till Baronen, hvilken genom min inre motvilja försvagad, inskränkte sig till en knappt märkbar bugning. Jag stod ännu qvar, med billetten i hand, en stund efter sedan Baronen lemnat rummet, begrundande, eller rättare ej förlikande mig med tanken, att nu af Baronen vara inviterad till det redan omnämnde spektaklet. "Nå Malhilda", yttrade Friherrinnan, då jag vid hennes utrop med trumpen min långsamt vände mig om, "hvad rufvar du öfver?" — "Rufvar, — verkeligen är icke ordet funnit, min nådigaste Friherrinna, jag rufvar sannerligen öfver att för närvarande finnas ägarinna till detta lumpna kort, och skulle gerna, endast så ej vore, cederat, ja, ända till njutningen af denna gudomliga morgon." — "Jag igenkänner fullkomligt mig sjelf i dig!" utropade Friherrinnan, "och kan må hända af partiskhet, ehuru jag ej gerna ville tillägga mig så mycken egenkärlek, hvarken ogilla eller fördömma, den sig ovilkorligt påträngande otrefliga känsla, du nu erfar. Likväl bästa Mathilda, gifvas förhållanden, der ett sträft tillbakavisande af yttrad välvilja, ej får, eller bör äga rum; jag till exempel gör mycket afseende på inre personlighet och framställningssätt hos den, hvilken gjort mig någon offert, då ett hjertligt hopp om en vänligt antagen propos, eller ett spotskt, stolt, uppfyllande af någon behöflig återtjenst, ju alltid solklart måste framlysa, och således bestämma det lätta, eller svåra i antagandet af densamma. Sluteligen är C. rik och oberoende, den ömtåliga tanke, att han i och för befrämjandet af ett dylikt nöje, gjort någon uppoffring, hvaraf hans oeconomie kunde lida, kommer här ej i fråga; det utgör således bestämt sagt, för honom ett rent nöje att kunna bereda oss en treflig afton, särdeles som han inom sig är öfvertygad, det ej medellöshet i annat fall hindrat oss ifrån åtnjutandet deraf." Klockan sex infann sig Baronen för att ledsaga oss till spektaklet; enligt Friherrinnans önskan uppbjöd jag min möjligaste förmåga, att genom ett förekommande sätt reparera det för ett sensibelt sinne visserligen anstötliga i mitt uppförande några timmar förut; äfven kunde jag ej undgå anmärka Baronens stundom på mig fästade blickar: han hade utom all tvifvel observerat, det ingalunda behagliga intryck billettens emottagande på mig verkat, och ville nu troligtvis oförmärkt utforska, huruvida det på mitt sinne ännu hade någon tråkig inflytelse. Jag hastar nu att omnämna min alltför trefliga afton; pjesen som gafs under namn af: "Louise de Sancte Mare." eller "Döden, lifvets sannaste vinning", var en för mig alldeles ny, och skildrade mästerligt, själsstyrkan och caracteren hos tvenne unga personer, öfver hvilka det jernhårda ödet uti fÖrföljelser tyckts velat lägga sin mest tryckande, oförsonliga hand. Jag tror verkeligen, att vid den rörande, högst lefvande framställningen häraf, intet öga förblef torrt.

Efterpjecen: "Sen er i spegeln", var högst comisk, jag har sett den förut, men på långt när ej så väl utförd. Fru T. spelte oöfverträffligt; mimiken, ja den minsta gest hos henne, ägde en underbart imponerande tjusningskraft, och ehuru tragedien (den jag i det hela icke älskar) speltes ypperligt, och innebar mycken moral, hänfördes jag likvist långt mer af det obeskrifligt naiva, lätta, retande i Fru T——s effectfulla återgifvande af händelsen i efterpjesen. Att berätta dig huru loger, sittande parterr, stående parterr, oxögon etc, voro fulla med röda, gula, blå, hvita och svarta hattar, med obetäckta hufvuden ifrån hvilka half alns långa skugglockar nedhängde med blomstrande negligéer, under hvilka utblommade, bleka ansigten framtittade, med välfriserade moderna belle-vuer, lorgnette-kikare etc, vore öfverflödigt; du äger en så liflig inbilning, så du troligen med mig ser hela samlingen, hufvud vid hufvud, gapande, hviskande, bugande, bjudande etc. etc. Här och der upptäcker du väl ochså som jag, en och annan munvig egenkär sprätt, hvilken helt och hållet ihågkommande endast sitt eget lilla: jag, i vårdslös ställning vräker sig mot en vägg. Med sjelfkär mine öfverskådar han den för honom alltför litet ansedda, eller uppmärksamhet förtjenande samlingen, hvarur högst en eller ann person borde förtjena den lycka, att med honom inandas samma luft. Secreter Flanquette, ett original af den personifierade egenkärleken, står ju just nu med hatten, ifattad af båda händerne; hans tätt intill hvarann sittande lifliga ögonpar tyda, jemte det spefulla draget öfver munnen, hvad nu inom honom föregår. Arma Fru T., och J alle hennes arme medsyskon, hvad eder ofta nog erkända talang som bäst söndermalas af hans hvassa tunga. Käre Flanquette! hvad till och med ditt vanlottade utseende skulle vinna, om du bemödade dig till mera skonsamhet emot din nästa. Jag föreställer mig, om du någonsin komme i erfarenhet af dessa mina oskyldiga sentenser, hvad du då i andra persons närvaro medlidsamt skulle le åt mig, men ensam lemnad bita tänderne ihop af förargelse… Men, söta Emilia! du sqvallrar ju ej utur skolen? Flanquette må nu fritt flanquera ikring och bekika sina få utvalda, jag vänder mig tryggad genom din tystlåtenhet till min granne… Baron C. tror du? nej, Major Fixenheim, som olyckligtvis funnit för godt göra ett intrång (likvisst tillbörligt, ty billetten, hvilken han för afton bär innefattad i knapphålet, berättigar fullkomligt dertill) i vår loge; han bombarderar mig, den ståtelige Majoren, med digra confect- och appelsinpåsar, hvars påsmakande, till min stora scandal altför ofta hindra mig ifrån ett exellent besvarande af Majorens exellenta galanterier. — "Nå, hvad hade Baron C. att anföra?" frågar du väl. Intet serdeles, han var tyst och fåordig, upmärksam på pjesen, på Friherrinnan, och äfven på mig; gaf någongång Majoren en snäsa, hvaraf denne likväl ej lät sig bekomma, samt skalade derimellan oupphörligt apelsiner, dem han nästan halfva nedsväljde. Jag tyckte mig i hans mine kunna läsa ungefär samma enkla, ehuru något curiösa fråga förre scolairien gjorde sin lärare neml.: "har jag roligt Herr Magister?"… Kanske hade jag, föreställande läraren, säkrare än denne, kunnat besvara C——s fråga. Men, "nu är att säga": huru allmänt uppbrott i hast ägde rum, ty i och med pjesens slut hade äfven publiken speglat sig nog, samt rustade sig nu hörbart till affärd; och sedan jag under stormen vid det allmänna uttågandet, icke utan fruktan sett Fröken Dolls oförmodadt mot mig lyftade pekfinger i luften, småhotande svänga sig i förunderliga directioner, samt jag ännu vidare i Flinkmans (betjentens) vård, omtänksamt öfverantvardat de teänne öfrigblifne confectpåsar, hvarmed Majoren förtänksamt nog, behagat proviantera mig, togo äfven vi, logens innehafvare, vår retrait. Jag för min del var med min afton oändeligt belåten, samt insomnade efter den, rätt godt; för min fantasie sväfvade väl någongång Fru T., Herr T., äfvensom förtretligt nog Major Fixenheim, men i och med den sistnämnde framträdde då alltid, vänligt medlande, mina tvänne väldiga confectpåsar, hvarigenom jag, försonad, inskränkte mig att i inbilningen hurtigt vända den beskedlige Majoren ryggen. I dag har jag oafbrutit endast sysselsatt mig med musik, vid sin afresa lemnade mig Rosa några sköna stycken af Spohr och Bellini, hvilka redan länge retat min nyfikenhet, men jag först i dag varit i tillfälle ostörd få genomgå; Friherrinnan har derunder, treflig och bestyrsam genom rummen vankat ut och in, stundom lågt smågnolat melodien till: "klingen, klingen ljufva toner", hvilket alltid är ett bevis på att hon mår bättre eller är nöjd och upprymd; att hon i dag haft något i sinne, hvilket till det yttre verksamt sysselsatt hennes person, har ej undgått min uppmärksamhet, ehuru jag härtills ännu ej kunnat utgrunda hvari det väl må bestå. Men, nu god natt min Emilia!

Den 26.

Sommarns högtidsstund! den herrliga midsommarsdagen, har jag då här, skild ifrån dig, sett uppgå, sett njutas, sett försvinna; hon är då oåterkalleligt förlorad, för att aldrig mer återkomma, denna, för ett lefnadsgladt sinne, så ifrigt efterlängtade dag. O! min Emilia! äfven jag har med ett lugnt tillfredsställdt inre, njutit dess rika lust, dess fröjder; äfven jag har skadat denna sol, hvars kraft sprider glädje, och välsignelse kring hela jorden, denna rena blå himmel, hvilken så underbart talar hopp och hugsvalelse till ett lidande hjerta! sjelfva midsommarsaftouen, var den njutningsrikaste jag ännu öfverlefvat; en namnlös frid hade sänkt sig i mitt bröst, då jag under den gudomliga aftonens tystnad, tillika med min moderliga vän, invid mitt lila kammar-fönster betraktade naturen i dess skönaste helgdagsskrud! Den stora staden var folktom och tyst, lik ett till helig andakt öppnadt Herrans tempel, stilla låg hafvet, dess spegelyta endast någongång krusad af en lätt framskjutande menniskofyld farkost: "hvilken salig afton!" afbröt sluteligen Friherrinnan, den timmas långa tystnaden, hvar under hennes ljusa blick oafvänd irrat kring den sköna naturtaflan, — och en varm tår nedrullade härvid långsamt utför dess kind, — "hvilken salig afton, hvartill manar hon väl ett hjerta som, lyckligt nog, äger förmåga att fatta dess djupa andemening?" — "Jag behöfver ej fråga dig Mathilda hvad du nu känner"; fortfor Friherrinnan efter en liten paus; "ditt anlete förklarar mig hela din själ; och oaktadt alla dina motgånger och hårda pröfningar, anser jag likväl dig outsägligt lycklig, som så sannt, så rent, så fullt förstår din Gud! och vet underkasta dig hans visa råd." — "Ack! motgången under hvad grad, hvad namn, hvad skepnad som helst, kan aldrig, aldrig fullkomligt nedtrycka menniskan, då hon derunder äger kraft och styrka, att med stadig tro och hopp öfverlåta sig till en allt förmående försyn." Härefter meddelade Friherrinnan med innerlig godhet mig sina åsigter, begrepp och slutsatser om lif och tillvarelse, om det lydliga närvarande, och det dunkla kommande; utan att likväl otillåtligt öfverskrida den gräns af vetande, en outgrundelig försyn oss utstakat; ofta, ofta föranleddes min tanke härunder att hvila hos mina dyra älskade! ja, till och med hos dig. O! om J visste, om J visste, så utropar jag stundeligen i mitt hjerta, hur god hon är; hvilken älskvärd qvinna! Midsommarsmorgonen kl. sex, uppväcktes jag af en lätt hand, hvilken smekande undanfÖrde det på min panna något nedfallna håret. Det var Friherrinnan sjelf; hvilket skönt uppvaknande. "Vi hafva en herlig dag", yttrade Friherrinnan, "vill du Mathilda, så skola vi på morgonen, nu straxt göra en promenade till Vestanby?" Som en blixt var jag ur sängen, snart klädd i en blå och hvit finrandig tysk bomullsklädning, en enkel hvit mousselinskrage, och dermed var toiletten gjord. Då jag med shawlen på armen ingick till Friherrinnan, gjorde hon stora ögon, mätte mig ifrån hufvud till fot, samt yttrade leende: "nå nog hade du väl Mathilda lilla, högtiden till heder, litet omsorgsfullare kunnat kläda dig; men lika godt, du är bra, som du är, och bevisar derigenom att tanken på Guds herrliga natur, mer än den på granna kläder sysselsatt dig. Låt oss nu resa." Denne gång syntes hvarken till Annette eller frukost; hon hade i ögnablicket förut hjelpt mig med påklädande, så jag bestämt visste henne blifvit hemma. Vi foro alltså åstad genom de tysta tomma gatorna; huru herrlig! huru herrlig! var naturen, ju längre utom stadsmurarne vi kommo! luften så smekande mild, solen så lifvande varm, hvarje ansigte vi mötte log af tillfredsställelse och fröjd; de löfrika grönskande träden, den lilla blomman på marken, de qvittrande fåglarne i luften, som sjöngo lofsånger till skaparn! jag kan ej beskrifva för dig, Emilia, huru ljuft allt detta verkade på min själ; det var som hade jag nu för första gången skådat ut i Guds sköna verld; åtminstone hade aldrig som nu, jag skattat dess outtömliga rikedom. Vi stego nu ur vagnen samt började stigen längs med ån. Under tystnad upphunno vi det täcka huset, men som morgonsolen på den plats hon stod, redan spridde alltför brännande strålar, föreslog Friherrinnan att längs med ån, till hviloställe uppsöka oss en sval plats; denne erbjöd sig äfven snart nog, under skuggan af några höga täta lönnar, der vi nu nedsatte oss. "Är du stämd att höra något om Guds ord, Mathilda?" frågade Friherrinnan, ljuft blickande i mina i dag ovilkorligt tårfyllda ögon: "nu, om någonsin", blef mitt låga men innerliga svar; och nu framtog hon sin lätta börda: Hagbergs enkla, men till hjertat gående predikningar, dem hon i och för dess rena språk, företrädesvis älskade; under löfvens instämmande hviskning uppläste hon nu det öfver högtidsdagen afhandlande ämnet, hvilket så väl som allt, författadt i samma höga anda, på en troende själ verkar öfvertygelse och hopp; jag har ej tillförene hört Friherrinnan föreläsa, eller rättare: hört henne liksom talande förklara någon skrifts innehåll, men ack Emilia! huru oändeligt olika äfven sådant sker. Mitt öra fängslades under den andaktsfulla stunden med alltid tilltagande tjusning, vid hvarje ord dess läppar uttalade; mig var, som hade de ljudbara tankarne först genom henne erhållit form; som hade ögnablicket ursprungligen låtit dem framvälla utur hennes eget rika kärleksglödande inre. Perldaggen, hvilken under läsningen framträngt i hennes öga, skimrade i solens, genom löfven, svagt inbrytande strålar, med oförklarlig glans; frid och lugn thronade i alfvarliga drag på dess anlete. Hon utgjorde en herrlig tafla i den stora vida underbara helgedomen: Guds sköna verld.

Med en enda öfverensstämmande salig känsla väckt af det nyss undfångna ordet, lemnade, efter läsningens slut, vi våra platser. Friherrinnan tycktes under vänliga ombytande ämnen, obestämdt rigta sina steg framåt den behagliga nejden, men se, plötsligt stod under skuggan af en majestätisk björk, ett med mjellhvit duk försedt bord, hvaruppå jungfru Annette i egen person bestyrsam sågs upprada vår lilla frukost. Också här visade sig den huldas omtanke, uti favorit-rätter, dem hon liksom händelsevis, dagen förut, genom mig aflockade yttranden utforskat. Efter deras intagande fortsattes vår promenad; och åter en öfverraskning; midt framför det höga gråberget, på andra sidan ån, omgifvet af unga lätt vuxne björkar, höjde sig ett hvitt tält, med sina prydliga gröna lister, samt röda svajande vimplar, vid hvars anblick jag ovillkorligen gjorde ett beundrande utrop, ju närmare vi kommo tältet, ju tydligare igenkände jag den deromkring ifrigt sysselsatta, hos Friherrinnan tjenande personalen, hvilka nu kommande och gående, buro, nedsatte, framtogo och iordningställde förnödenheter till det redan dit placerade middagsbordet, och nu kunde Friherrinnan ej längre dölja den surprise, hvilken genom några få middagsgästers ankomst, väntade mig. Jag medgifver att min första tanke i och med ordet: "gäster", var min randiga bomullsklädning, liksom jag ej heller kan förneka, att hade jag varit i tillfälle till, eller ej blygts att omorda någon förändring af garderobe, jag, fåfäng nog, skulle verkställt en dylik, men hvad var att göra. Jag hastade nu att under iordningställande af ett och annat smått vid bordet, glömma min lilla förlägenhet, hvad den mindre väl valda toiletten angick och lyckades äfven deri rätt snart. Du vet Emilia, huru fort timmarne, en skön sommardag, tillbragte under bar himmel bortila, således behöfver jag ej säga dig, huru de nu, ifrån åtta till ett, uti Friherrinnans sällskap försvunno. Men, nu skymtar det plötsligt rödt och blått mellan träden, lätta dammoln höja sig i middagssolen, ifrån de väl sandade gångarne; ett litet förebud, Majorskan Pygmei favoritmops, Don Pedro, (äkta Spanior till sinne) blir synlig, och nu framträda i åskådelig klarhet, Majoren sjelf (en liten knubbig medelålders karl), jemte sin nådiga fru, fröken svägerska samt svåger. Ännu en blick på min randiga, och nu bar det, på Friherrinnans vink, alléen framåt. Ack! du önskvärda medelmåtta tänkte jag, (men det hann jag göra endast en half minut, under det ömsesidigt hälsande och complimenterande ägde rum) du önskvärda medelmåtta, när skall din klanderfria anda af det tröga menniskosinnet engång rätt fattas, och skattas? Jag gjorde vid detta inpromtu en ingalunda tillfredsställande jemförelse mellan de främmande damernas ljusa sidenklädningar, och min egen, men, som sagt, jag hann ej med vidare, ty nu grep mig Fröken nådigt under armen, drog mig utan omsvep med sig genom gin- och omvägar, gångar upp, och gångar ned, i alltid lika oförminskad fart, så jag af hjertat prisade mig lycklig, då jag efter denna marsch forcée, vid det öfriga sällskapets återanträffande, ett ögnablick fick draga andan. "Se så", yttrade Fröken utpustande, "nu har jag tagit lägenheterna häromkring i sigte, jag har ofta hört talas om detta Vestanby, men ännu aldrig varit på stället; det går verkeligen ann, vore ej gångarne så välsignat fulla med sand, och de här tjocka alléerna så evighets långa; jag är så all, som hade jag nyss slutat ett uthållande potpouri med Wridman." — "Det är intet under att fröken tröttnat", svarade jag, under högskratt, ty de tjocka alléerna, samt Wridman, retade mina skrattmuskler med oemotståndlig magt; "Fröken har ju också nu genom nejden anfört en ordentlig galopade; till en dylik skulle icke heller jag, ofta finnas hugad; men vi kunna ju taga oss hvila härinvid, se här! till exempel, (jag visade henne en skuggrik plats) här intränger ej en enda solens stråle." Vid dessa ord intog äfven jag en invid den henne utvisade, "hvar? … här —?" mumlade fröken, seende sig ikring, samt lyftande på sin ljusröda gros de neaples klädning; "jag är rädd gräset fläckar min klädning", tillade hon sluteligen, tvekande att nedsätta sig; "Nå, det kan ju lätt undvikas", afbröt jag, öfver platsen utbredande min näsduk, "se så". — "Ack tack min goda Mamsell", complimenterade fröken, under det hon nu varsamt nedsjönk, "jag var bra galen som ej tog min klädning à Organdi, det jag likvisst först ärnade, den är redan något uttvättad, och hade alltför väl dugat, då Mamsell endast är klädd i bomullstyg." Här undföll mig åter en blick, — men den sista — på min drägt; "denna skarpa malice, bästa Fröken, ehuru jag som sådan ej gerna ville anse Frökens ord, skulle falla i god jord, om jag ej varit fullkomligt okunnig om den lilla tillställning Friherrinnan här ute gjort; var öfvertygad om det jag i motsatt fall ingalunda genom en mindre vårdad klädsel skulle blottställt mig att visa Friherrinnans gäster någon vanvördnad." Fröken bedyrade nu på "parole d'honneur", det hon ej men någon malice, ty hon skulle, "uppriktigt sagt, sjelf önskat hafva sin organdie, hon skulle då saklöst kunnat sitta och gått, utan goda Mamsells näsduk." Vid slutet af vår klyftiga afhandling, hade den trögvuxne spanjoren oförmodadt framrusat, uppgaf nu några morrande ljud men kröp åter, lugnad, genom sin hulda matmoders smek, intill dess varma sida, och nu framträdde de ännu saknade middagsgästerne, Baronerne C. — "Nå, min bästa Paul", skämtade halfhögt Friherrinnan, i det hon vänligt närmade sig de ankommande, "huru gick det med besvärjelsen? jag fruktar du försofvit det förslaget, eller huru?" tillade hon, vid hvardera handen framledande sine gäster. "Ach! den fördömda subordination, min Tante! Gud skall verkeligen veta, jag heldre velat bortsofva min dag, än som en arm pikpost hela Guds långa sköna förmiddag stå och svettas blod inne hos en gammal förhusen trätgirig Chef, den olyckan ville, ej sjelf skulle ha lust att titta ut i Guds herrliga sol-ljus; det hör allt till Adjutantskapet, min nådiga Tante, och måste med ofta pröfvadt tålamod fördragas." — "Hä, hä, hä, ja, ja!" instämde grinande den lille Majoren, hvilken förmodeligen uppfattat Baronens sista mening, "Adjutantstiden är visst en profvotid, Gud vare lof, hon nådigt vardt öfvervunnen, likvisst tycker jag du Baron har just intet skäl till klagan, f—n vet huru du svänger med gamla Herrn, men ständigt står du i smöret, oaktadt dina mångfaldiga skolfuchs-upptåg." — "Allt i sin tid, Major", raillerade Baron, "gubben älskar vid godt lynne skämt och muntra infall, och som jag ej heller finnes hatare till dylika, händer ej sällan att hans ekande våning skallar af våra högljudda jublande skrallsalfvor, jag tycker min bror ej heller lägger finger emellan vid dylika tillfällen." — "Finger emellan Baron, finger emellan, hä hä hä, nej min själ jag det gör, skämtet är i våra skraptorra dagar en så väl smakande behöflig krydda, så man vid dess altför rara anträffande, väl icke skulle hafva hjerta lägga finger emellan, hä hä hä." Men nu tillsades om serveringen, och alléen framåt, till intagande af den trefliga middagen vandra nu par om par, arm i arm, Friherrinnan och Majoren, Majorskan och Baron Paul, Fröken Doll och Baron Victor, samt Fändrik Doll och underskrifven. Majoren sväfvade, oaktadt sin corpulence, så lätt och vig, som skulle han tänkt: så vandra vi lifvet igenom, och, Gud vet hvad han väl tänkte med det läckra middagsbordet i perspectiv; men hvad Majorskan tänkte, hvad Fröken Doll tänkte, hvad jag sjelf tänkte, det är och förblir en oafslöjad hemlighet hvilken, (ifall det verkeligen var någon) icke torde löna mödan utfundera.

Under hjertlig trefnad försvann middagstimmen; man åt, man drack, man skämtade, det sistnämnde af hjertans grund, i synnerhet Majoren och Baron Paul, hvilken verkeligen bevisade att munterhet och ett gladt sinne utgöra den vesenteligaste krydda, så väl i ett godt lag, som för resten lifvet igenom. Majorskan admirerade den präktiga jäs-mjölken, hvilken säkert var gjord i ugn, eljest hade den ingalunda befunnits så finpipig och delicat; Fröken tyckte platsen för middagstillställningen vara obegripligt väl vald, ty huru lätt kunde icke nu uti ån, fat, tallrikar etc. åter rengöras; Baron Victor hade slagit sig ned öfver ett par hjerpar; dem han nu obarmhertigt sönderdelade, och bit för bit massakrerade emellan de perlhvita tandraderna. Herr August gjorde sin syster åtskillige kostlige propositioner, till exempel: att till motion på maten kasta krok efter småfisken, hvilken han påstod, lockad af steklukten, nu ifrigt sågs sprättla ofvan vattenbrynet; men Friherrinnan, hon syntes ett uppmärksamt välvilligt öga öfver hvarje gästs obetydligaste önskningar, uppmuntrande dem genom sitt eget lätta otvungna sätt till trefnad och förnöjsamhet. Nu var den sista afdelningen, den delicieusa fruktbuddingen, samt item, kanderade mandeltårtan, lyckligen inpasserad, och man frånsköt ändteligen stolarne. "Söta du", sade, i det hon rätte ut sitt stolta bröst, min under middagen oförtänkt vordne Du-syster, fröken Doll, gripande mig åter under armen; "söta du! kom, så skola vi i den här alléen på tantes superba middag, af hvilken jag verkeligen lät förleda mig äta för mycket, taga oss liten motion; det hör, oss emellan sagt, vet machere Mathilde, ej lill gymnastikreglorne, att äta så mycket; det åstadkommer tunghet och ovighet, påstår Herr Wolymus (Gymnastik-Direktören), jag undrar rätteligen hvad Herr Wolymus sagt, om han vid middagsbordet varit närvarande och sett min appetit." — "Om han varit närvarande", vidtog jag, som vid namnet: "Wolymus" alltför lifligt drog mig till minnes Direktörens välmående figur, den der ingalunda talade om svält och sparsamhet, "tror jag nästan han låtit förleda sig till samma förbrytelse, hvartill du goda Curiosa nu påstår dig skyldig", — "men, låt oss nu gå." Med kring alla sidor uppskörtad klädning, hoppade nu invid min sida "ma chère" Curiosa, den tjocka alléen framåt, drog mig, likt ett af stormvinden svigtande röö, hit och dit, i tusende bugter och svängningar, ty, än skulle en större myckenhet sand undvikas, än kunde hennes rosa-klädning på de sträfva, skrofliga trädstammarne rifvas; än vore bäst att undvika bladen, hvilka ännu ej vore säkra för kåda; än kunde de odrägligt lågt nedhängande qvistarne derangera hennes hår; jag började nu verkeligen i mitt hjerta önska, det Herr Wolymus kunnat vara till hands vid den stränga appetiten hvilken jag oförsynt gaf skuld till all denna otålighet; men, som jag en gång var utsedd att blifva Frökens följeslagerska, icke genom lifvet, nej Gud bevars, endast och tillräckligt nog, genom den tjocka alléen, så fick jag äfven i tysthet tillgripa min för rån blottställda egendom, — mitt tålamod, och proponerade således (att för vår osäkra vandring vinna ett bestämdt mål) till en början en promenade till det i dag tillgängliga Kejserliga orangeriet, samt sedermera en ditto, till beskådande af de smakfulla nya anläggningarne kring det lilla palatset, lofvande på förhand Fröken en kär lön, för den lilla möda hon vid att komma dit, möjligen kunde sig göra. — "Nu, uti solbaddet", skrek Fröken och släppte förskräckt min arm; "Nej Gud bevars, nej nej jag tackar, om också lönen blefve ännu kärare än betraktandet af några cirklade sandgångar, halfmånar, ått- eller fyrkanter. Nej jag tackar min söta du; dessutom skulle jag ju rakt förbleka min klädning, nej det går ej ann." Fruktande att möjligen sig ovetande komma ått-, eller fyrkanterne för nära, gjorde hon nu en snabb sväng, styrande i hast sin kosa tillbaka samma väg vi kommit. Nå Gud ske lof, tänkte jag, det var ett ypperligt påhitt; jag ägde nu mina armar lösa och lediga, och följde i triumf efter. Vi kommo just väl till pass, ty kaffebrickan passerade som bäst sällskapet emellan. — "Herrskapet har varit och botaniserat", yttrade Majoren, i det Fröken med ett i ögnablicket uppfångadt klöfverblad inträdde i tältet; "hä hä hä! tror jag icke svägerskan Curiosa sökt sin lycka bland Trifulium flexuosum, hä hä hä?" och härvid grinade den muntre Majoren åter rätt godt. "Bland Trifulium flexosum?" inföll Fröken snäsigt, "nej jag tackar, ett klöfverblad är det, och ingen Trifulium flexosum; dessutom, vete Gud jag väl ingalunda ville söka min lycka på så osäker hand." — "Nå nå, nolens volens min lilla Innocensa, liksom man ej skulle känna flickhjertan, såg sjelf huru lilla Caroline Genie, för sex år sedan jemt nyprade om prestkragar och Cavaliers-paroller, hvar gång hon kom öfver några, hä hä hä, eller huru var det Caroline Genie lilla?" och härvid förde den lille majoren handen till en vänlig smekning på den nådiga Caroline Eugenies axel. Denna låtsade likväl icke höra sin muntre Majors skämt, men smuttade härunder blott ifrigt på sitt rykande kaffe, samt krossade sockersmulor till sin älskling, Don Pedro. Efter slutad förfriskning föreslog Baron Paul en färd öfver den lilla ån, för att derefter kunna taga utsigten ifrån det midt öfver liggande berget i åskådning. "Man njuter der ifrån en alldeles makalös anblick", bifogade Baronen, "behaga ej herrskapet?" — "Nå Mathilda", sade Friherrinnan gladt, "nu yppas ju tillfälle till din ifriga önskans uppfyllande, sänd blott genast bud till gossen som skall föra eder öfver." — "Öfver ån?" inföll Majorskan, "då får jag lof att stadna qvar här hos Tante, jag förmår verkeligen icke med uppgången för berget." — "Icke heller jag", undanbad sig fröken, "den der jullen ser sannerligen så rankig och malpropre ut, så den ingalunda inger lust att probera." Friherrinnans ansigte mulnade. — "Kors, du tror väl ej heller hon sjönke till botten för det du kom deri?" gäckade Fändriken, "men, kläd sig ej en annan gång i flor och siden, då man res åt landet", tillade han högtskrattande, och skuttade nu utöfver några tufvor, hvilka lågo i väg. "Hä hä hä", grinade Majoren, "nå Mamsell Sommer lilla, hvad uppger hon för skäl? En gammal landsbo får ej skylla på trötthet, och rankiga jullar, allt sådant bör hon vara vand vid, hä hä hä." — "Jag tror icke heller hon föreger något, bäste Cousin", afbröt Friherrinnan, "i synnerhet då jag nu uppmanar henne till antagande af detta trefliga förslag; Låt ej Mathilda lilla, Herrarne längre vänta;" med dessa ord räckte hon mig min halmhatt, hvilken härtills hängt fästad i tältväggen öfver hennes hufvnd. Nu sågs äfven båten färdig att skjuta ifrån strand, och snart gungade i den, öfver den smala åns lugna yta, din Mathilda, jemte våra fyra herrar. — "Se så mitt herrskap", yttrade Majoren, sedan båten åter landat, "ni som unge och vige, begifven Eder nu frimodigt der J det bäst kunnen, branten uppföre, jag deremot, som så fatalt corpulent, måste gå sakta till väga, och vill nu kring bergets underhjelpande sidor leta mig en väg. Na leva!" commenderade han, gaf med pipslangen sin sjelfsvåldige Herr svåger en liten vänskapsknäpp, och nu bar det af. "Får jag lof att räcka Er en hjelpsam hand, Mamsell Sommer!" bad Baron Paul, sedan de bägge andre ungherrarne, likt stengetter, börjat kila berget uppföre, "jag har så oräkneliga gånger klättrat mig här fram, så jag med säkerhet skall leda er, om ej den beqvämaste, åtminstone den ginaste vägen upp." Jag emottog naturligtvis den hjelpande handen, hvilken nu verkeligen fast och säkert qvarhöll mig, på de mest slipriga, brådstörtande ställen. Efter en tjugu minuters mödosam ansträngning, upphunno vi höjden. Gud! hvilken anblick; det stora vida försilfrade hafvet låg, likt ett sofvande lejon, stilla inför våra fötter; icke en enda flägt krusade dess blå spegel, uti hvilken solen i sin fullaste prakt kastade glödande strålar. Stolte och orörlige stodo de herrlige tremastade fartyg, med mångfärgade fredligt nedhängande vimplar, och tycktes, likasom under triumf i vattnet återspegla sina välbildade jättelika kroppar. Här framsköt på något afstånd, utur den grönskande skogen plötsligt en och ann treflig herregård, med sina odlade fält och slätter, der betade, under skuggan af några lummiga träd, en talrik hjord, der höjde sig i den luftiga skyn en drillande fogelskara! men nej, en sådan syn låter ej beskrifva sig, den var öfver all, öfver all tanke skön. C. hade, sedan vår ditkomst icke yttrat ett ord, han lät mig, hvilken grannlagenhet jag högt värderade, fullkomligt ostörd, njuta af detta skådespel. Då jag sluteligen alldeles hänförd med förtjusning vände mig till honom yttrade han: "Nu har ni sett, hvad jag länge önskat kunnat bli i tillfälle ensam visa Er, säg, är det skönt? kan man någonsin, efter åtnjutandet af denna naturscen, ångra den möda man möjligen sett för dess ernående." — "I sanning nej, Herr Baron, denna är verkeligen en så sällsynt tafla, så tvärtom man lockas att ofta underkasta sig en så rikt belönt möda." — "Men säg mig, hvad kan det vara, som så vålnadslikt hvitdimmigt uppstiger der långt bort i fjerran, se dit!" Baronen fästade nu sin blick på det obestämda något, åt hvilket jag redan längesedan velat gifva form och bildning; "Ja, vid Gud!" utropade han med liflighet, "nu måste det synas, — förlåt", och i ögnablicket var han försvunnen ifrån min sida. Jag såg nu endast flygtigt till den rödkantade mössan, hvilken tillika med sin ägare, snart fullkomligt undandoldes af buskar och bergskrefvor. Medan jag fåfängt bemödade mig att urskilja det föremål som så lifligt syntes fängsla Baronens uppmärksamhet, fästades min blick på några trefliga björkar, hvilka några få steg ifrån den plats der jag stod, ganska naturligt formerade en liten halfcirkel; ett par mossiga stenar derunder tycktes vänligt inbjuda till hvila. Under väntan på mine öfrige följeslagare, hvilka ännu irrade ikring, nedsatte jag mig under ett af träden. Du vet Emilia, huru det alltid hos mig varit en ihängande, gemen vana att i hvita vackra björkstammar peta in sentencer, etc, med berserker magt öfverföll mig nu samma lust; här ville jag dock endast helt osynligt inrista denna dags datum, och följde derföre med ögat, stammens mjella bark, så högt under grenarne jag någonsin kunde; jag skulle just upphöja en tung gren, för att på stammen åtkomma den högsta, mest osynliga plats, då mitt eget namn, dateradt den 19 Junii, nuvarande årtal, plötsligt mötte mina ögon. Förskräckt, som hade en giftig orm lurat öfver mig, nedstörtade jag ifrån min plats, ruskade häftigt löfven tillsamman öfver stammen, samt ilade derifrån. "Men kors, huru dåraktig du var", frågar du väl Emilia, och i denna fråga har du alldeles rätt, nu ler jag äfven sjelf rätt godt åt min enfald, som af någonting så högst naturligt kunde låta mig öfverraskas; huru mången bär ej samma namn med mig, och huru otaligt mången hand ges ej, som kunnat ditteckna detsamma. Men jag lemnar nu gerna hela saken, hvilken jag för allt godt ej ville meddela någon ann än dig, och går att emottaga Majorn, hvilken pustande och trött nu synes nalkas. "Nå, min lilla Mamsell", skrek Majoren, då han trodde sig kunna höras, "ändteligen har jag också hunnit hit, hä, hä, ha, en förb. promenad, hä, hä, hä. som pröfvar både lungor och ben, men hvad f—n, hon är ju allen, som klippan i hafvet, hvar hålla väl de andra gunstig herrarne hus? O! sacre Dio! hvad förtider, fyra cavalierer, och en enda ung dame, och hon står allen och öfvergifven, det är ju alldeles oerhört, hä hä hä." Vid det lilla uppehåll Majoren nu gjorde, ärnade jag just passa på tillfälle upplysa honom om förhållandet, då Baron Pauls rödkantade mössa åter blef synlig; en tub den han höll i hunden, och hvilken den lilla färjegossen ifrån skogvaktarstugan afhemtat, förklarade nu Baronens frånvaro; sedan han sjelf ett ögnablick med tubens tillhjelp försäkrat sig om sanningen af sin förmodan, räckte han mig med glädjestrålande anlete densamma. "Det synes nu ganska tydligt", försäkrade Baronen, "detta mitt älskade barndoms hem, der jag upplefvat mina gladaste stunder." Jag förde tuben till ögat, och såg nu, i det aflägnaste blå, ifrån töckendimman afslöjadt tydligt uppresa sig ståteliga, hvita betornade stenhus, och murar. Den allt mer och mer upptäckande anblicken kunde ej afhålla min mun ett gladt leende. "Ni ser det, ni ser det allt", utropade C. och hoppade af barnslig fröjd högt upp ifrån marken. Gud, Emilia! hvad den känsla barndomsminnet ingifver är helig, jag kunde helt och hållet sätta mig i C——s belägenhet, hvilken alldeles hänryckt stod invid min sida. Af fruktan att han, som i hvarje ögnablick bestämt fixerade mig, för att utleta hvad jag såg, eller icke såg, kunde upptäcka den tår som i mitt öga ofrivilligt skulle förrådt hvad jag kände, lemnade jag honom den käre tuben, hvarifrån han nu sjelf för första gången njöt denna honom så berusande anblick. Majoren, hvilken under denna katastrof, någorlunda hunnit utpusta, stod som bäst jemte Baron W——r och Fändriken, inbegripen i ett djupsinningt betraktande af ett par trastbon, dem de sistnämnde på sin recognocering öfverkommit, och nu hit medbragt, samt för hvilka de helt och hållet tycktes glömma egenteliga ändamålet med promenaden. Med kännaremine undersökte nu Majoren de olika färgprickarne å äggen, uppgaf för sine uppmärksamme åhörare tiden då desse voro alldeles lämpelige, och utmärkt smakelige till förtäring, bedömde hvilka skulle framkläcka hon- eller han-ungar, beskref huru, och på hvad vis äggen ännu ovidrörde genom tempererad värme kunde frambringa lefvande ungar o.s.v.: hvaraf slutsatsen blef, att båda ungherrarne till ett probatum, i sine uniformsmössor inplanterande hvar sitt fynd, småningom och varsamt började begifva sig åstad, branten utföre, på det den långsamhet tarfvande återfärden, för de öfrige promenanterne, icke skulle orsaka något möjligt uppehåll. Klockan var redan när åt fem, då vi åter inträffade hos det öfrige sällskapet, för hvilket Majoren nu skämtande redogjorde om alla sina nyligen utståndne äfventyr. — Resten af aftonen tillbragtes vidare med beskådande af det redan omnämnde orangeriet, hvilket, ehuru ej af stort omfång, dock framvisade rara praktblomster, vexter och frugter. Äfven det lilla palatset besågs med tillfredsställelse, så in, som utvändigt, och sedan Fröken Curiosa efter théets inlagande, med eller utan vilja, i sällskap med oss öfrige kring åttkanter, fyrkanter och halfmånar, fått göra sina tillbörliga skärningar, lemnade vi samtelige nöjde och belåtne, denna intagande trakt. — Du känner nu Emilia, huru dessa tider, af oss fordom tillsammans tillbragte, för mig försvunnit, du känner hvar tanke, hvar aning som tyst uppstigit i min själ; behofvet att till dig meddela mig, har blifvit mitt hjerta en kär, en ovilkorlig nödvändighet, O! kunde jag blott ett enda flygtigt ögnablick ila till ditt bröst, finge mina ögon fägnas af våra ängars, vära lunders fägring! min varelse lisas af mitt hemlands sol! … men tyst, tyst, oroliga hjerta, hämma dina mägtigt gripande slag, gif dig ej skyldig till svart otack emot din Gud! och din hulda välgörerska, hvilka unnat dig en lycka, vida öfver allt, hvad din djerfvaste inbillning någonsin vågat hoppas. — Jag är i dag ensam, Friherrinnan tillbringar sin eftermiddag hos en sjuk, Lagmanskan Ljung, den jag redan tror mig för dig flygtigt omnämnt, och hvilken person Friherrinnan mycket värderar. Denna fru skall i många tider lidit af en svår lefversjukdom, hvilken årligen försämrats, och som nu tyckes hunnit sin svåraste period. Det är redan andra gången Friherrinnan under min härvaro gjort henne denna påhälsning; o! huru ljuft, huru oförmärkt denna älskvärda varelse delar sin hyllning imellan alla dem hennes hjerta värderar; och huru litet den kalla hjertlösa verlden egenteligen vet skatta hennes dygder. Men, tyst, jag hör henne äfven just nu hemkomma; huru snabbt har ej denna afton bortilat, redan gömmer sig solen förbleknad i vester. Lef väl! jag hastar att emottaga den hulda.

Den 4 Juli

Åter flere dagar försvunna under jemna nöjen och förströelser, hvars utförligt upprepade beskrifning säkert blefve dig lika enahanda som dess utan uppehåll fortsatta åtnjutande förefallit mig tröttsamt. Ack! Emilia! jag kan ej fatta dessa menniskor, hvilka endast och allenast finna sin njutning i ett alldagligt svärmande ifrån nöje, till nöje; som endast tänka på baler, caffén, dinéer och soupéer, hvars vigtigaste bryderi är den högst lumpna parnren. Äfven min tid har på dessa förflutna åtta dagar varit så jemt upptagen af dylika själlösa företag, så jag verkeligen icke hunnit undanstjäla mig en enda njutningsrik timme till bortpratande med dig. Förlåt derföre din Mathilda, som kanske aldrig innerligare ihågkommit dig, än just derunder. För att likväl i korthet för dig hafva redogjort äfven angående dessa så kallade nöjen, vill jag nu omnämna huru, jemte Friherrinnan, jag hos Geheimerådets för sex dagar sedan bivistade en grand soirée, dit nästan hela stadens nobless sågs inviterad. Här tillgick allt Hoflikt; klockan half till åtta samlades man på thé, då Geheimerådinnan, höljd i en lång svart silkessammets-robe, ståtade emot sina gäster, ungefär tre steg ifrån soffan, liksom hade hon fruktat att ett längre aflägsnande ifrån densamma skulle beröfvat henne sin behöriga plats, samt intog åter, i motsatts af den eljest antagna lentementa nobilitén, efter hvarje dylik liten utflygt, skyndsamt sitt högborna säte. Fröknarne Cloty och Jettchen, uttogo till hvarje gästs välkommande fulla sex, räckte då nådigt trenne af fingerspetsarne till påkänning, och dermed var hälsningen gjord. Sedan det vattenklara, och såleds oskadliga Théet jemte sin zephirlätta sockerbröds-skifva utan olägenhet inpasserat, rangerades af tvänne silfver decorerade betjenter fyra spelbord, hvarvid, efter noga beräknad rangordning, Fruarne småningom placerade sig; att med Herrarne, den altid mera knappa varan, ej tillgick så samvetsgrannt, fann jag med förvåning, ty invid sjelfva Geheimerådinnan och Friherrinnan M. hade under vänlig öfverenskommelse, Kamereraren Långskägg, samt Dirocteur Bergbrun slagit sig ned. Likaså upptäckte mitt öga, hvilket näsvist nog behagade sväfva ikring den fria localen, vid ett annat bord, jemte Öfverste-Lieutenantskan H. och Majorskan C. (en gammal blomstergarnerad coquette), Assessor Grinmeijer, samt Comissions-Landtmätarn Fjärilvinge. De öfrige, stundom synlige, äldre herrarne, hade förmodeligen i lika vigtiga angelägenheter öfvergått på Geheimerådets sida, emedan de endast då och då, en om sender, hos damerna gjorde sin flygtiga påhelsning.

Ungdomen roade sig med arbeten, musik, samt conversie; ungherrarne granskade, bedömde och critiserade skicklig- eller oskickligheten hos den i staden, för närvarande sig befintlige Theater-personalen, hvilken redan tvänne gånger af publiken låtit sig ses; afhandlade vidare om Ångbåtsfärder; blifvande brunns-drickning, anlände brunnsgäster, bland hvilka den eller den ägde någon anhörig o.s.v. Lieutenant Pirouette var i dag alldeles på sin plats, tuggade fundersam på sin kalmus, samt vigilerade mellan Damerna. Det tycktes likväl, som skulle i dag egenteligen den rosa-klädde Fröken Cloty lagt embargo på hans lilla fjederlätta hjerta, ty solrosen lik, vred han sig i otaliga cirklar efter henne. Arme Pirouette, gå du beskedligt värdshus förbi, ty deraf blir visst ingenting; en simpel Lieutenant, och en Fröken Nobelcreutz, min Gud! huru skulle det låta; nej, som sagt, laga dig mans i tid ur väg, på det Geheimerådinnans strutser åt dig ej må komma att sopa rent. Att hennes hjerna umgås med helt andra planer, säger allt för tydligt de blickar hon ifrån sin plats i tysthet kasta på Grefve A.; det vore dock en svärson, åt hvilkens namn och värdighet man med lugn kunde offra sin million; men, misstar jag mig ej, min nådiga Geheimerådinna, så är nämnde Grefves hjerta redan fängslat på ett annat håll, derifrån det troligen ej så lätt återvänder.

Det enda, som under denna stela, etiquette-fulla afton föreföll mig trefligt, var åhörandet af Fröken Amelie T——s sång. Hennes röst, ovanligt hög, innefattar den beundransvärdaste konstfärdighet; skada, mycken skada, att hon i den ej äger Rosas oändeliga behag; man skulle i det fallet ej kunna höra någonting herrligare, och tillika se någonting skönare. Kan du väl tro Emilia, att sedan denne förträffeliga sångerska låtit höra sig, äfven jag persuaderades att sjunga. Hade ibland de öfvertalande ej befunnit sig Grefvinnan X., Fröknarna Q., Baron C., med flere, skulle jag bestämt varit färdig tro mycken elakhet ligga till grund för ett dylikt project. Jag kunde Gudskelof emellertid ej efterkomma dessas önskningar, emedan en några dagar förut ådragen lindrig förkylning orsakat mig en ganska märkbar heshet. Baron C. hvilken, enligt hvad jag redan nämnde, utgjorde en medlem af societén, var i dag ovanligt dyster ja, till och med tråkig; han förmåddes, oaktadt värdinnornas enträgna propositioner, på intet vis instämma till accompagnerande af de flerstämmiga sångstycken hvarmed Fröken T. ännu sedermera trakterade oss. Under det jag invid ett fönster, sysselsatt med mitt arbete, blef den enda som icke med den allmänna strömmen, under sången rusat till instrumentet, emedan en skön sång alltid forefallit mig behagligare att på något afstånd afhöra, fann Baronen fillfälle att, i det han invid min sida oförmodadt nedsatte sig, halfhögt yttra: "Ack! Demoiselle! hvilken åtskilnad på denna, och den nyligen på Vestanby passerade aftonen! när skall väl en dylik åter yppas? Om ni visste huru dyrbart det stället för mig blifvit."

Som den fortfarande musiken ej tillät mig höja min röst, och jag omöjligt kan fördraga ett hviskande samtal, i synnerhet ej med en karl, lotsade jag, som hade Baronens tilltal helt och hållet undgått min uppmärksamhet, samt arbetade endast under tystnad på min söm. Baronen teg, liksom hade han väntat ett svar, men då intet sådant utföll, återtog han, omärkligt lutande sig framåt: "Ni bevärdigar mig icke ens med ett svar, o Gud! hafva då tvänne flygtiga dagar redan hos er hunnit förjaga minnet af dessa för oss båda så njutningsrika, för mig så lyckliga timmar, hvars hugkomst alldrig skall förmå öfvergifva mitt hjerta? svara mig då endast häruppå." — Jag kunde vid dessa hans ord verkeligen icke längre neka mina läppar det svar, hvartill harmen att så hårdt missförstås, förenad med nödvändigheten af ett mig nu aftvunget yttrande föranledde. Jag försäkrade honom helt kort, det allt hvad skönt, högt och ädelt en gång på min själ gjort intryck, der säkert alltid lika oförminskadt skulle komma att bibehålla sitt värde; derjemte förklarande honom upprigtigt, ehvad han det ock möjligen kunde misstycka, min afsky för alla sentimentala hemlighet tydande hviskningar, särdeles mellan personer af olika kön, och fick han helt och hållet tillskrifva min tystnad, nu uppgifne orsak. Jag väntade att efter denna sista mening finna Baronen stött, och uppslog i anledning deraf, med något häpet frågande blick, mina ögon till honom; men, skulle du sett den han deremot, full af hjertats godhet, rigtade på mig; — Han är en ovanlig ung karl, med hvarje dag finner jag mer och mer huru rättvist Friherrinnan lemnat honom sitt loford. Men, nu hade i hast musiken upphört, och sällskapet sågs utur sin massa åter sprida sig, för att en hvar intaga sina platser; först klockan elfva, eller slutad fin soupé åtskildes man, jag för min del innerligen glad att ändteligen se ett slut på dessa högst otrefliga timmar.

Sedan förmiddagen följande dag förgått med vanligt arbete, aflades på eftermiddagen hos Gouverneurens en länge åsidosatt tacksägelse-visite. Der var rätt muntert, hvartill egenteligen den alltid lika älskvärda Gouverneurskan sjelf bidrog. Om aftonen åtföljdes man till spectaklet. Som Gouverneurskan jemte sin famille beslutat, att dagen derpå göra en liten utfart till ett, tvänne mil ifrån staden liggande nätt landtställe, det Gouverneuren ärnat att för den vackraste tid af sommarn arrendera, proponerades Friherrinnan att på nämnde utfart blifva Gouverneurskan följaktig; alltså öfverenskoms i anledning deraf, att tidigt morgonen derpå hos Grefvens inträda, på det man sedermera derifrån vidare kunde åtföljas. Så gjordt som sagdt; klockan nio anlände man till bestämd ort, och sedan Grefvinnan och Friherrinnan uti en, samt Fröken Aurelia, små Fröknarna och jag, uti en annan vagn, omsorgsfullt inpackats, afreste vi. Denna färd hade kunnat blifva rätt angenäm ifall vi ej på vägen erfarit otour genom ett oförmodadt regn, hvilket sedermera oafbrutet föll hela dagen, och såleds blef oss ett mägtigt hinder, att kunna taga lägenheterna omkring stället uti sigte.

Efter återkomsten till staden intogs hos Gouverneurens en nätt soupé, hvarmed äfven dagen slutades. Dagarne derpå gafs, som jag förmodar, allt i följd af Gonverneurskans snart inträffande utflyttning, hos Friherrinnan C. ett stort kaffe-dansant; ett ditto utan ditto hos Kammar-Rådinnan H. samt en liten högst nöjsam soirée hos Öfverste-Lieutenantskan E., der Fröken E. med rätta kan sägas utgjorde själen i sällskapet. Du kan ej tänka dig Emilia så mycken lekande naivité, alltid ny, alltid lika intagande. Att man alldrig skulle tröttna åhöra henne, vore enfaldigt yttradt, emedan man i sanning kan säga sig alldrig hafva hört henne nog. Hon var alltför aimable att visa mig den vackra meubel hon till ett helt rum, i tapissseri-söm arbetat. Redan första ögnakastet derpå insåg huru mycken smak samt sublimité i färgernes blandning hon innehade. I dag hafva vi då ändteligen till min innerliga tillfredsställelse förblifvit hemma, och dertill ännu, fullkomligt ostörde. Man vet verkeligen att värdera det goda då det en tid uteblifvit; aldrig, aldrig kan jag af hvilket ytligt nöje det helst vore, finna den ljufva själs-njutning som under ostörda samtal med min älskade välgörerska.

Den 7.

Ett uppmanande bref ifrån Rosa, det jag i går erhöll, sliter mig oförmodadt på fyra långa veckor ifrån min dyra mor och dig; verkeligen äfven till någon del ifrån dig Emilia, ty, se här ett litet utdrag, ord för ord aftecknadt utur den muntra Rosas egenhändiga rader:

"1:o Skall du med pappas egna säkra hästar och vagn före den 10 dennes, infinna dig på det gröna varma herrliga Liljedahl, emedan mammas namnsdag några dagar derefter inträffar, och småsyskonen ej gifva mig någon frid, förr än jag hulpit dem med tillställningen af den surprise, hvarmed de ärna öfverraska henne, hvari jag sannerligen ännu ej vet det sköna skall bestå, men deri du Mathilda nödvändigt måste blifva mig behjelplig. 2:o Beder jag dig, att ifrån L——s bokhandel medhemta ett exemplar af ett nyligen utkommet sångstycke, med rubrik: 'Jägarn', hvilket skall vara gudomligt; item några andra nyare musikalier, enligt din egen accepterade smak. 3:o Att du hos Madame Köller för min räkning upphandlar en aln hvit sidensars, till foder i mammas namnsdagspirat, hvilken med emalierade stål och sandperlor, sydd på silkestyll, och snart fullkomligt fulländad, lyckats underskrifven oändligen väl. 4:o Att du ingalunda medtager dina memoirer, hvilka, i fall de ännu icke till behörig ort vore afsände, så skulle upptaga din tid, så din arma Rosa alldeles icke finge njuta af din närvaro; ja, hör det kära Mathilda och qvarlemna för all del åt den ängsliga staden denna sötsura mixtur, samt 5:o och sist, påminn Rosberg, att tillsäga Lotta, om hitsändandet af de glaserade blomkrukor som i skafferiet på medlersta hyllan stå kakelugnen närmast; äfvensom till henne, en allvarlig anmaning, att väl varda lilla pipi, hålla hennes bur ren, alla dagar gifva henne granris och friskt vatten, lagom mat, samt någongång en bit socker att hacka uppå. Stackars lilla pipi, huru gerna skulle jag ej gifva dig friheten, om du blott kunde trifvas ute i vårt kalla ombytliga klimat, om du ej, genom dess återvinnande, blottställdes att engång förgås af kyla och frost. Arma pipi, som hårdt nog blifvit utsedd att fängslas inom burens galler, då din ägarinna lycklig och fri, obehindrad njuter af den alltlifvande glada naturen."

Att jag Emilia, således ej så ofta, och så obehindradt som hitintills skett, kommer att sysselsätta min tanke och min penna med dig, finner du i anledning häraf; likvist må Rosa af mig ej fordra förmycket, det vill säga, hon får ej yrka ett fullkomligt försakande af detta för mig så alltför kära nöje, då jag medgörligt nog, oafkortadt till henne vill afstå hvarje möjlig timme af dagen. Ack Emilia! huru oförtänkt kommer mig nu denna resa före; fyra veckor, hvilken mängd af dagar, skiljd ifrån henne, som för mitt nöjes befrämjande aldrig afser egen fördel. Det är med verkeligt tvång jag söker undandölja de tårar, hvilka (barnsligt nog, jag medgifver det) vid tanken härpå minutligen framtränga i mina ögon. Hvad som vid detta plötsliga aflägsnande ensamt förmår lugna mig, är det säkra hopp, jag ännu i dag af Friherrinnan erhöll, att nemligen hon redan om sex, högst åtta dagar otvifvelakligt skall blifva i tillfälle njuta sällheten af sin efterlängtades ankomst. På det min Emilia, intet må kunna hindra morgondagens, den enda som mer återstår, fullkomligt ostörda åtnjutande tillsammans med Friherrinnan, går jag nu att, enligt Rosas önskan uträtta de uppdrag hon i sitt bref lemnade mig. Lef väl!

Den 8.

Natt hvilar öfver hela jorden, likvisst vill, innan äfven jag går att njuta af hvilans hägn, min tanke och penna sysselsätta sig med dig, ännu en stund. Emilia! Emilia! jag är ej mera så glad, så lycklig, som ännu för några få timmar sedan jag var det; spöklikt och hånande framställer sig för min själ, mitt härda, ovänliga öde, hotande att vilja mörda det lugn, hvilket redan så välgörande spridt sig inom min varelse. Du ler törhända, åt hvad jag nu går att säga dig, men nej, Emilia! du ler ej, du kan ej le åt ett ädelt hjertas rena lågande känslor, hvilket hjerta finner sin innerliga ömhet, fullkomligt, ja fullkomligt obesvarad. Nå väl Emilia! C. älskar mig; Der har du i få ord hela den smärtande hemligheten, hvars upptäckt kostat mig lika mänga upprigtiga tårar, som den mer än förskräckt mig. Hör nu: sittande i aftons inne hos min älskade mor, och med henne samspråkande om min forestående resa, vår ömsesidiga saknad, hennes fröjd vid den väntades ankomst o.s.v., afbrytas vi plötsligen genom C——s inträdande. Han syntes synbart förlägen, som jag förmodar i följd af sina alltför täta visiter, och kunde, tvärtemot hvad hans eljest så lätta umgängessätt föranledt, i början af afton ej riktigt komma sig före. Snart skingrade dock Friherrinnans uppmuntrande vänlighet denna iråkade olust, och nu hördes han åter; enligt sin älskvärda liflighet, genom qvicka samtal och infall, i dubbelt mått godtgöra sin första tröghet; som vanligt förde Friherrinnan samtalet på sin Gustaf, bjöd redan på forhand med hjertlighet Baronen alldagligen blifva hennes gäst, under den tid, som för hennes sons hemmavaro blefve bestämd, tilläggande med en uttrycksfull blick på mig, huruledes instrumentet, oaktadt Mathildas långa frånvaro, dock ingalunda torde komma att förrosta, då tvenne så ifrige musikälskare funnes i dess närhet. Hon hade knappt uttalat denna sista mening, då Baronen, hvilken härunder muntert snurrat om med sitt lilla spansk röö, bandlöst lät det nedfalla, och, häftigt uppstigande från sin plats nalkades mig, i det han med stammande läppar upprepade: "Er frånvaro! tänker ni då verkeligen lemna oss, och när har väl nägot sådant blilvit beslutadt?"

Friherrinnan underrättade honom nu, om min redan dagen derpå inträffande afresa; beskref skälmskt, huru "den väl ej syntes mig så alldeles välkommen, emedan vanan att med tålamod bära mitt kors, redan gjort hennes sällskap mig till ett oundvikligt behof; huru Friherrinnan likväl vore öfvertygad om den trefnad det af mig så älskade landet skulle skänka mig; huru välgörande dess milda klimat skulle inverka, så väl på mitt lynne som hälsa, samt bereda hvardera mod och styrka, att åter kunna underkastas stadslifvets pinsamma tvång." Baronen hade härunder åter intagit sin plats, men försvunnen var nu på fullt alfvare hans glädtighet, hvilken, oaktadt Friherrinnans sorgfältiga bemödande, för i afton icke mera stod att återvinnas. Uppmanad af henne, att ännu en gång före min afresa låta henne höra sin favoritsång, lemnade vi hennes rum, samt ingingo till mina, der instrumentet redan stod uppslagit. Jag nedsatte mig derinvid, och sjöng med gladt hjerta det lilla af dig redan välkända stycket "Nå min bäste Paul! Du sjunger ej i afton", yttrade Friherrinnan; "det ser verkeligen illa ut med de musikaliske sammankomster hvaruppå, enligt hvad du nyss hörde, jag så säkert gjort räkning. Jag fruktar min Gustaf dervid kommer att utgöra solo-sångare, eller huru?" — "O! min nådiga, goda, bästa Tante! misstyck ej, jag bönfaller derom, min allt för plågsamma tröghet, men i afton, nej, jag kan vid Gud! i afton hvarken sjunga eller skratta; dessutom smärtar mig obarmhertigt en gemen hufvudvärk, hvilken i betydlig grad bidragit att öka min modlöshet." — "Min Gud!" afbröt Friherrinnan med godhet, "den skola vi väl bjuda till att fördrifva, åtminstone lindra, jag känner bestämt en souverain cur; vänta"… Och med dessa ord lemnade hon hastigt rummet; men Emilia! hon hade knappt efter sig tillslutat dörren, för än jag såg C. ligga inför mina fötter. "Fölåt o! förlät, dyra, oändligen älskade Matbilda! den sig ej mer sjelfmägtige, som på detta sätt vågar störa Er frid; förlåt! att jag obeskrifligt älskar Er, att jag inför Er djerfs bekänna, hvad jag fåfängt, fåfängt, längre skulle söka dölja. O! svara mig, måste ni nödvändigt resa, och vill ni derunder åtminstone lemna mig det hopp, att ni under denna olycksaliga frånvaro, någongång skänker mig Er åtanke." Tänk dig Emilia min förskräckelse härvid; jag blef verkeligen så häpen, så jag knappt förmådde bedja honom för Guds skull lämna den plats, han så plötsligen intagit, försäkrande honom i hast härunder, huru åtanken af personer, dem mitt hjerta värdera, städse utgjort ett bland mina kärare nöjen. Jag satt ännn helt förlägen och högröd, det sednare tillkännagaf alltför tydligt mina glödande kinder, då Friherrinnan, alldrig till den grad efterlängtad, med sin hälso-balsam inträdde. Hon begjöt nu under deltagande Baronens panna och tinningar dermed, men tycktes fåfängt genom något medel i dag förmå återställa hans synbart afmattade utseende. Jag tackade Gud, då han ändteligen gick, ty så pinsamma hafva sällan några timmar förefallit mig. Ack Emilia! hvarföre skall din Mathilda ständigt vara utsedd till ett mål för bekymmer och oro; hvilket tvång bereder mig icke denna så alltför litet påräknade händelse. Beklagansvärde C., nu först hafva verkeligen mina ögon öppnats; nu först kan i dina dunkla förhållanden, jag för mig förklara mången hitintills outredd gåta. Säg Emilia, tror du väl jag skulle önska kunna motsvara C——s böjelse? Ja, det skulle jag vid Gud, ty att han är en redlig, och rättänkt varelse, det sade mig ifrån första ögnablicket af vår bekantskap, hans blick. Jag skulle önska, så visst som mitt hjerta inom sig känner sin oförmåga dertill, att med innerlig ömhet kunna besvara de känslor han till mig hyser; jag skulle önska att med lika öppen blick, som mitt hjerta i denna minut för dig slår öppet, kunna säga: "Mathilda älskar äfven Er!" Men, att ljuga, hyckla, bedraga honom, det kan jag ej, dertill är han för god, för ädel, och derföre vill jag upprigtigt säga honom: Mathilda älskar er ej, men hon högaktar och värderar er deremot af allt sitt hjerta. Nej Emilia! Mathilda är en gång bedragen, gäckad i sin heligaste kärlek, och älskar mer ej så lätt; hon har visserligen intill den minsta skymt i sitt hjerta utplånat minnet af honom, som var henne så outsägligt dyrbar, i hvars blick hon såg sin himmel, sitt allt; hon känner för honom, nu ej mer, icke ens föraktets isande köld; Han är försvunnen, för evigt försvunnen utur hennes hjerta, hon äger mer intet band, men tror sig likvisst alldrig mera för någon man kunna hysa denna ovillkorligt öfverlåtande känsla, som ger sig utan förbehåll; utan pryderi, utan förställning; som endast talar själens rena språk, det klart fattliga, outsägligt saliggörande. Med upprördt sinne går jag att söka hvilan, den jag likväl frugtar nu torde undfly mig. Flygtige irra mina tankar ikring; skall jag för Friherrinnan väl delgifva denna aftons händelser? Ja, det måste, det vill jag, emedan de ju äfven angå mig sjelf. Nu god natt! på Liljedahl är jag åter hos dig!

Liljedahl den 17 Juli

Med Rosas tillåtelse, hvilken nu sjelf, lik en huld blomma, ett litet stycke ifrån mig slumrar ljuft och roligt, hastar jag att invid hennes öppna kammarfönster i några rader öfverlåta min tanke till dig. Ack! min älskade, älskade Emilia! hvad ändå landet är gudomligt; huru vackert allt här är, Rosa har fullkomligt rätt, då hon önskar att för detta herrliga Liljedahl för alltid kunna uppoffra stadens tråk. Jag måste nu medgifva, att jag på långt när ej föreställt mig detta ställe så vackert det verkeligen är; sjelfva karaktersbyggnaden ligger nästan sagt i skog, hvilken utgöres af höga täta lummiga lindar, de der skuggande omgifva densamma. Ett vanligt stenkast ifrån sjelfva byggningen, hvilken är en vånings, men äger trenne glada midtpå liggande vindsrum, (Rosas och småbarnens,) leda tvenne dubbla alléer ned till hafsstranden, hvarifrån man framför sig har den stora, breda segelleden, hvilken vid öfverfarter mellan städerna Å. och S. nödvändigt måste passeras, och på hvilken under desse här tilbragte dagar, jag redan sett oräkneliga seglande fartyg långsamt förbisväfva. Ungefär en verst sjöväg skiljer mig nu ifrån den lilla staden T., hvilken på andra sidan sjön, hus vid hus, trädgård vid trädgård, utur höjder och dälder ses uppresa sin anspråkslösa massa. Mest imponerande förefalla der, de urgamla, tätt invid staden liggande klosterruinerne, jemte sin ännu till gudstjenst begagnade hvitmenade stora gråstenskyrka, hvilka stående på en höjd, nära stranden, vid lugnt väder, jemte kringliggande sträckor af berg, sjöbodar, qvarnar, bryggor och båtar, i hafvets klara bölja darrande ses återspegla sig.

Klockan var redan öfver nio, då jag på aftonen, samma dag jag lemnade S., hit anlände; Rosa hade nästan uppgifvit allt hopp, att jag den dagen mera skulle komma, men satt likväl ännu ute på trappen, för att i det längsta invänta min ankomst, då vid vagnens vändning i en af alléerna, hon med blixtens hastighet sågs ila trappen utföre, och uti ett språng med öppna armar komma att emottaga mig. Den täcka Rosa! jag häpnade af förvåning att finna henne ännu mycket skönare, än då hon för några veckor sedan lemnade staden; hon var i sin mjella mousselins-klädning, och fladdrande gyllene lockar, så herrlig, så ljuflig att ses, så jag vid hennes anblick omöjligt kunde afhålla mig att med liflighet utropa: "Kors min älskade Rosa! hvad du på denna tid blifvit … blifvit"… "Hvad då?" frågade Rosa häpen — "hvad har jag väl blifvit?" Du har blifvit så oändeligt skön — tänkte jag säga, men den af mina läppar redan halfuttalade meningen, förbyttes nu, till ett — "oändligt utbildad och fet." — "Ja ja ser du", skämtade Rosa, och gjorde härvid ett skutt fram, "jag äter också med den glupskaste appetit, samt jagar ikring hela dagen, det skall väl allt något verka; dock, det förgår nog", tillade hon, med en liten lätt suck, "endast jag återkommer till den kalla ledsamma staden; men, kom nu; hör Rosberg, kör intet fram till trappan, utan låt hästarne pusta här en stund, till dess vi hunnit fram, pappa och mamma skola ej ana", och vid dessa ord drog hon mig vid handen vägen framåt. Verkeligen gjorde Hofrådet och Hofrådinnan stora öqon, då vi tyste och oförmodade inträdde i matsalen, der hela famillien, den otåliga Rosa undantagen, som bäst höllo på att göra sin aftonmåltid. Sedan välkomsthälsningar, samt bespisning i behörig ordning försiggått, och jag derunder förtäljt det obetydliga af stadsnyheter jag visste, sades sluteligen hvarann ett: "god natt" och nu bar det i fullt språng trappan uppföre till Rosas rum. Här öppnades nu på fullt alfvare våra hjertans förlåt; hvardera af oss hade så mycket att meddela den andra; jag fick redogöra om soupéer, caffén, spektakel, med ett ord allt, som under namn af nytt föreföll Rosa begärligt att åhöra, ehuru ej så att njuta. Hon deremot hade under sin vistelse här ute, ifrigt sysselsatt sig med uppdragandet af hvarjehanda blomster; tillsammans med trädgårds-Erik rangerat en plantskola, hvilken tycktes henne lofvande, och den jag nödvändigt morgonen derpå skulle bese; hennes löfkojor, tasetter, resedor, mångdubblade neglikor, tuberoser, anemoner, gula liljor etc, gåfvo alla godt hopp; deremot gjorde hyacinterne på kall jord, äfvensom hvita och röda mossrosorne, henne lifligt bekymmer, emedan den fina masken på de sednare samt de gulnade bladen på de förre, kommo henne att ana intet godt. Under vexlande, men oafbrutne samtal, förgick sålunda timmarne tills inpå midnatt, då vi hvardera af våra tunga ögonlock om sömnen påminte, funno för godt att uppsöka våra hviloläger.

Morgonsolen fann Rosa redan till fötters, och i trädgården, dit bekymret om hennes hyacinter lockat henne. "De synas af den milda nattdaggen gud ske lof något uppfriskade", voro de första ord jag vid mitt uppvaknande hörde henne yttra; "nu måste du äfven upp söta Mathilda", tillade hon då hon ändteligen fann mig vaknad, och mildt tillkastat mig en morgonkyss, "att följa mig genom plantskolen, hvilken ligger till venster om stora gången, der Erik vårdslöst nog, i går afton lemnat några telningar ovattnade. De skulle af solen snart förtärts, de arme! om icke jag i tid upptäckt denna efterlåtenhet, hvilken derföre nu måste rättas." Under denna allvarliga afhandling, hade Rosa tillburit mig hvartenda af mina klädesplagg, och stod nu endast väntande, att i mig snart finna en deltagande följeslagerska.

Huru balsamisk kändes den morgonfriska luften, då vi nu utträdde till trädgården, ack Emilia! jag upprepar ännu en gång "hvad naturen är skön och gudomlig!" Daggen glänste herrligare än diamanter på de gröna bladen af träd och blommor, hvilka undandolde för solens strålar, under vår promenade vexelvis erbjödo sig för våra ögon. Här och der öppnade en blomma sin kalk, för att i solens milda värme småningom fullkomligt utveckla sin prakt. Himmelen öfver oss var så klar, så ren, som färgen i Rosas blå öga, hvilket stundom spanande, blickade upp mot dess hvalf, att upphämta om denna dag, enligt trädgårds-Eriks spådom möjligen kunde gifva regn, eller om hon borde ombestyra trädgårdens general vattning, m.m. Men, nu voro vi vid plantskolen, der Erik redan bugande stod med hatten i ena, samt vattenkannan i den andra handen. Jag väntade nu, att få höra Eriks välförtjenta skrupens, ty Rosas mine såg rätt betänklig ut, då hon inne hos mig gjorde beskrifningen om sin upptäckt, och kunde jag såleds ej afhålla mig, att i tysthet le, då hon med afmätta steg närmade sig Erik, i det hon yttrade: "Hör nu min beskedlige Erik, gif de der telningarne något ymnigt vatten, jag ser du måtte glömt dem i går, ser du den här, och den här, och den der äfven, ville du ej ännu en gång gå öfver dem allesamman?" Erik hörsammade lydaktigt Rosas begäran, och dermed var skrupensen slut. "Se så", sade Rosa till mig, "nu är jag nöjd, följ mig nu till mina älsklingar, så skall du få se, huru täckt de frodas." Hon forde mig nu till långa sträckor blomsterrabatter, der oräknelige sorter herrliga blommor, dels redan syntes utspruckne, dels som bäst höllo på att gå utur knopp. Rosa var så lycklig vid deras betraktande, så hennes fröjd verkeligen smittade mig. Vi vandrade ifrån blomma till blomma, gingo och kommo, kommo och gingo, och med ett ord, glömde sluteligen helt och hållet så väl morgonhälsningar, kaffedryck som frukosttimme; jag var med skäl något skamflat, då Hofrådet arm i arm med sin fru, omsider sågs nalkas gången uppföre, hvarvid Rosa med vidt utbredda armar, flög att lemna dem sin gemensamma omfamning. Vi åtföljdes nu, sedan vi alla gjordt en par slag kring trädgården, till salonen der Rosa och jag, med god appetit, lät oss smaka det hittills försummade.

Jag vill nu utan omsvep skrida till redogörande af husets inre, hvilket såsom hvarje annat hus, hvars krets utgöres af flere olika personer, äfven yppar olika begrepp och åsigter af lifvet.

Hofrådet, en redbar, rättskaffens man, hvilken, ehuru ännu i sina bästa år, redan bär prägel af omsorg och bekymmer, känner du redan; han är oändeligen treflig, och raillant, i synnerhet då han, som fallet för närvarande är, för någon tid fått afskudda sig sitt eljest ständiga arbetstråk; älskar med innerlighet sin omgifning, samt afser sällan någon uppoffring, den han utan olägenhet kan göra dem. Hans fru har jag ju äfven för dig omnämnt; hon tyckes vara en krona bland Fruar; ytterst ordentlig i sitt hus, förekommande värdinna, en öm, uppmärksam mor för sina barn, samt har för öfrigt ständigt ett vaksamt öga öfver sedesamhet och välförhållande hos en hvar i sitt hus. Öfver äldsta dottren "Rosa" lemnar jag dig alldeles ingen beskrifning, en sådan skulle troligen hos mig upptäcka allt för mycken partiskhet. Efter henne följer i ordning Leontine, en trettonårig flicka, hvilken väl kunde vara något, men är i mina ögon bra litet. Hon uppenbarar i hela sitt väsende en sjelfkärlek och absurd bestämdhet, som vid hennes år icke allenast blir löjlig, men äfven stundom förarglig; hennes vilja tyckes obegripligt nog (måhända för det ovanligt täcka utseendets skull) alltid gälla. Detta är det enda jag hos den eljest så förnuftiga Hofrådinnan verkeligen ej kan gilla. Att flickans hjerta likväl icke i grund är elakt, derom är jag öfvertygad, likasom att hon under en allvarligare tillsyn ännu kunde blifva en rätt älskvärd varelse. Rosa, till hvilken jag redan en och annan gång, liksom par hasard framkastat yttranden i detta afseende, öfverskyler likväl alltid systerligt dessa allt för tydligt i ögonen fallande brister, och hänför dem ständigt med älskvärdt öfverseende, på ungdomens, och oerfarenhetens stora räkning. Måtte hon häri hafva rätt. Nu kommer Adolf, en elfva års gosse, i ålder näst Leontine; äger ett ljust fattligt begrepp, hvilket gör att han vid sina år redan besitter kunskaper, jemförliga med ett barns om femton. Han är ögonskenligt hela husets gunstling, anmärkningsvärdast dock gamla Jungfru Batas, hvilken i honom ser sin ögonsten. Han tyckes äfven förtjena denna allmänna hyllning, ty ett lifligare, och tillika lydaktigare, samt hvad putsning beträffar, ordentligare barn kan man sällan se. Han har nu, i följd af den redan tillryggalagde ångbåtsresan, på hvilken han, enligt hvad jag nämnt, var far och syster följaktig, äfvensom ditto Johanne-ferien, passerat någon tid hemma, men vistas derimellan för ständigt i S., der han för en till Hofrådet aflägsen slägtinge läser privat. Jag emotser redan en alltför bekymmerfull morgondag, emedan i och för hans studier, den, blifvit utsedd att på någon tid åter aflägsna den lilla älsklingen ifrån hemmet.

Nu återstå de tvenne yngsta barnen, Hanna och Victor, hvilka afgjordt förblifvit mina älsklingar. Du kan omöjligt tänka dig ett oskuldsfullare, menlösare utseende, än det, hos den 10-åriga Hanna, hvilken väl icke i fägring kan jemföras med Leontine, men deremot oemotståndligare än dennes skönhet, fängslar hjertat. Hon har fullkomligt lånat Rosas ljusa lockar, hvilka i naturliga, ymniga vågor ledigt rulla öfver axlar och hals, äfvensom uttryck och färg af Rosas ögon. Har en den aldratäckaste rosenmund, samt en liten, något trubbig näsa, hvilken ännu mera bidrar att göra hennes utseende anspråkslöst. När hon sålunda, i sin hvita drägt står framfor mig med en nästan alltid frågande, något fruktande blick, o! hvad hon då är öfver all beskrifning ljuf, jag hänföres vid dylika tillfällen ovilkorligt att sluta den älskelige varelsen i mina armar. Lilla Victor, en prägtig brun yster fyra års pojke, gör ofta sin syster företrädet stridigt, öfvar egen hands rätt hvar han kommer öfver, utan att bekymra sig om huruvida hans företag falla sig väl eller illa; finner intet skåp eller dörr för hög till påklifning, samt gör dagarne igenom, oupphörligt sjungande, kring bord och bänkar sina förunderliga caprioler. Jag har oförmodat lyckats att i nästan lika grad med Rosa ådraga mig hans ynnest, hvarföre han vid hvarje af oss företagen promenade numera ständigt ses utgöra vårt sällskap.

Nu tror du väl, jag med Guds hjelp hunnit med hela den omständligt uppräknade personalen till ett önskadt slut, men nej, så är ej fallet; ännu framställes för dig trenne, huset tillhörige personer, hvilka, i anseende till den plats de der innehafva, ej gärna ifrån räkningen böra uteslutas. Den första af dessa, Mamsell Aramintha U., en äldre, och halfsyster till Hofrådinnan, omkring fyratio år, kan med skäl anses såsom ett af husets märkvärdigaste inventarier, och utgör för de yngre barnen ett slags Gouvernante; hon går beständigt klädd i hvitt, emedan, enligt hennes egen utsago, hvitt alltid klädt henne bäst; ses äfven alltid i obetäckta armar, emedan hon ifrån ungdoms år varit svag för hvita och vackra sådana, samt på sednare hälften af sina tillryggalagda år, alldeles tyckes glömma att tiden uppå hennes egna, redan gjordt betydliga ingrepp. Dertill kommer ännu det kortklippta håret, hvilket med omsorg lockadt á l'enfant, mot det redan bedagade, öfver middagslinien skridna utseendet, yppar en anmärkningsvärd contrast. Ett band af högröda stora coraller, variera en om en med oformliga bernstens-perlor och öfvergifva aldrig hennes hals. Hon tyckes verkeligen vid hvar och en perla särskildt förena mysteriösa minnen ifrån sin flydda ungdomstid, ty jemt ses hon mellan läpparne eller fingren, perla för perla, tankfull avancera bandet framåt, tills på dylikt vis hon ofta circulerat det flere hvarf omkring. Den tid hon ej med barnen finnes sysselsatt, upptages vanligen af romanläsning, för hvilken hon skall vara — snart sagt — till ytterlighet passionerad, också har bland åtskillige romanförfattare, hon främst och förnämligast helgat den älskelige "La Fontaine" hela sin dyrkan och hyllning. För resten gör Mamsell Aramintha icke så alltför ringa anspråk på att synas beläst, till och med språkkunnig; talar "onaturligt gärna" om: Trojas belägring, Argonauternas tåg till Kolchis o.s.v. ehuru hon derunder onaturligt ofta — på vetandets vägar — gör de aldra onaturligaste snedsprång. Inblandar i hvartannat ord af sin conversation, de galnaste fransyska ord, så det verkeligen ofta gör mig bryderi att rätt fatta hennes gåtlikt uttalade meningar. Till all lycka har dock Hofrådinnan visligt afstyrt Mamsell Araminthas ofta förnyade förslag att äfven på barnen öfverflytta sin språkkännedom, förmodeligen af orsak, det gouvernantens ofullkomlighet legat i för öppen dager.

En radical motsatts af denna finner du i Mamsell Stin-Lovis B., en syster till Hofrådet, hvilken väl äfven redan af 40 bistra vintrar låtit sig öfversnöga; på hennes skuldror hvilar egentligen hela, så väl yttre som inre oeconomien; hon är i köket, i källarn, i skafferiet, i fisk-, kött- och spannemålsbodar etc. en oumbärlig person; hon anordnar, commenderar, bastunerar, vid behof, alla sitt skrå tillhörande tjensteandar, med obehinderlig magt. Hon är väl till sitt lynne stundom något olustig, och trätgirig, samt vid dylika tillfallen ej rätt god att ses i munnen, men befinnes dock öfverhufvudtagit en ganska medgörlig godhjertad varelse, samt hedrar i stolt medvetande af sin förmåga, hvad kokkonsten beträffar, på det aldra yppersta, högmögna Mamsell Wargs odödliga minne. Dessa båda sistnämnda personer äro de enda, hvilka i denna älskvärda famille ej kunna fördraga hvarandra; hvarföre tredje person ej må undra öfver att vid bordet alltid finna Mamsell Araminthas portioner utgöras af de minsta och mest vårdslösade. Är möjligen en bränd kant i puddingen eller en mindre smaklig bit af steken, eller någon skadad klimp i soppan att tillgå, må hon med all säkerhet derå göra räkning; likasom Mamsell Stin-Lovis sällan någon dag går i mistning om någon pique, i anledning af sin gammalmodiga croteska nångsjalanta klädsel, sina croteska fasoner, sin inprovance hvad ejmabilité och umgängesvett befräffar, o.m.d.; hon förstod jemt om jemt endast tillblandningen af ombletter, samt stekningen af jambong dö grise och dermed nog, ty att kökspigan Annalena icke var så oklok och stupi, visste hon nog, ehuru Stin-Lovis alltid tog hela märiten åt sig.

Men sluteligen kommer så i ordning den prägtigaste af alla gummor och möer, den gamla hederliga Jungfru Bata; en trogen familjens tjenarinna, hvilken med ömhet skött och vårdat ifrån den störste till den minste af Hofrådets barn; hon äger ock öfver hela huset ett mägtigt inflytande och förunderligt är, att sedan om husets angelägenheter långa rådplägningar mellan de mer vigtiga personerne ägt rum, gamla Batas utlåtande i saken dock sluteligen måste infordras, hvilket, alltid grundadt på erfarenhet och förtanke, mestadels kommer att gälla. I samråd med gumman företages således alla inträffande hushållsgöromål. Äro om hösten syltning och saltning för hand, har med all säkerhet i gummans lilla kammare tvenne kloka hufvuden slagit sig tillhopa, ty ehuru öfvertygad om sin förmåga, hör Mamsell Stin-Lovis dock ej till dessa egenkära varelser, hvilka anse det sjelfgjorda för bäst; tvärtom, finner hon ofta gamla Batas råd ganska visa och förståndiga, samt följakteligen icke olämpelige att efterfölja; till exemp. spenaten, den Mamsell Stin-Lovis alltid plägat torka, hade hon enligt Batas råd funnit bibehålla sin färg vida lifligare såsom insaltad, persiljan höll sig vintern igenom grön och vacker, inpackad i smör, i stället att den, enligt Mamsell Stin-Lovisas bruk, såsom torr i påse, blifvit brun och grusig; sockerärterna spritade och torkade i ugn, voro till anrättning tusende gånger smakligare, än de ripiga, hvilka i sina skidor trädde på tråd, i veckotal hängt att torka och segna i Mamsell Stin-Lovisas egen kammare. Ägg stående på den smalare ändan, och i torr hackad halm inlagde, alltid säkrare bibehållne, än de, hvilka hon platt nedliggande brukat bevara i salt, aska, agnar och så vidare. Af sjelfva Hofrådinnan ombesörjes alldrig spånader, väfnader och dylikt, om ej Jungfru Bata alltid skall hafva ett ord, och ett öga med i laget; Barnen äga i henne en vänlig domare och fredstiftare, om i deras lekar någon gång en liten tvistighet uppstår; äfven för domestikerne ses hon en ständigt vakande argus, hvilken svårligen står att föra bakom ljus. Men, för att ej alldeles uttrötta ditt tålamod med beskrifningen om gamla Bata, vill jag endast i korthet tillägga henne de trenne små-idéer hvaraf hon i synnerhet mägtigt styres; till exemp. hvarje Lördagsafton, sedan klockan slagit sex, får ingen i huset sysselsättas med arbete, fullkomligt stillestånd skall då efterträda den i flit tillbragte veckan, samt hvar och en så tillsägandes, lekamligen bereda sig att emottaga den annalkande sabbaten. Först sedan gumman kringvandrat och funnit alla spinnrockar, stickstrumpor, sykorgar etc. undanförde, återvänder hon tillfredsställd och fryntlig till sitt snygga rum, der hon utur sin stora gamla psalmbok, andäktigt höres uppstämma sin aftonbön. Vidare, följer hon punktuelt, hvarje i året infallande ny och nedan, bakning, brygd, tvätt, ljusstöpning, tvålkokning, ja till och med golfskurning, har sina vissa bestämda tider, hvarifrån ingen afvikelse göres; också är hon alltid densamma, hvilken ordningsmässigt gör vederbörande uppmärksam på till dylika göromål infallande tider. Den tredje och sista af gummans svagheter är en noga iakttagelse af familiens alla namns- och födelsedagar, och förgifvit är hon den första, som till hvarje nyår erhåller sin egen almanacha, på det hvarje sådan utmärkelsedag, medelst behörige streck och punkter noga skall kunna observeras. En sådan dag år alltid caffet att vänta en timme tidigare; den torra kaffedoppen, förvandlad till en mjuk kringla med större omkrets än vanligt, tillkännagifver en hedersdag; på middagsbordet synes en eller par rätter mer än eljest, allt högtiden till prydnad, samt framför allt, ses Jungfru Batas anlete, så gladt och högtidsbjudande, så hvarje medlem af huset, hvilken något så när känner hennes favoritvurm, däri kan läsa det i almanachen inträffade strecket. Och nu slut med den anmärkningsvärdare personalen härstädes.

Som du ju hörde, inträffade Hofrådinnans namnsdag par tre dagar efter min ankomst hit; redan dagen före den vigtige "trettonde?" hade de små uti sina rum, i öfre våningen, på egen hand arangerat ett slags skuggspel, hvarmed de följande dag ärnade surprenera sin mor, och till hvars repeterande vi samtelige, Hofrådinnan med fastrar och mostrar dock undantagne, mot qvällen blefvo inviterade, emedan man nödvändigt borde komma i erfarenhet af hvilken effect alltsammans dagen derpå skulle göra. De utsedde platserna intogos således af oss, trenne åskådare. Hanna placerades såsom utpost vid dörren, på det man af modrens oförmodade mellankomst ej skulle öfverraskas, och derpå begynte comedien. Bakom ett upphängt lakan, upplyst af några ljus, framfördes nu krokbenta hästar, tjockmagige herrar, långa damer med snäfva kjortlar och stora fötter, hundar, pojkar, fåglar, träd och hus, allt utan ordning eller proportion. Utan uppehåll tågade denna samling fram och åter, så länge åskådarene visade sig hugade att betrakta densamma. Till slut, sedan den oräkneliga skaran öfvergått till stillestånd, framdrogs ett ofanteligt hjerta; här tycktes de små konstnärerne uppbjudit sin yppersta förmåga, ty utur det stora, framsprungo otaliga små, som på de veka pappers styltorne nickade än hit, än dit. Ur hvart och ett sådant hjerta framstack ännu en så kallad engel, med hvar sin dugliga bladqvist i hand; detta förunderliga phenomen tycktes de spelande personerne vara det angenämaste, och gjorde äfven efter mycket figurerande, slut på saken. Nu framkommo de äfven alla att skörda lof och beröm för den utmärkta skicklighet hvarmed de tillställt denna ståt, lakanet nedtogs, hela bingan af pappersdockor undanrödjades och bortstädades, på det Fru Hofrådinnan ej måtte få minsta aning om den herrlighet, hvarmed man följande dag ärnade fägna hennes ögon; det rykande théköket inbars i stället, hvarvid med lätt hand Rosa presiderade, och kort derpå inträdde äfven den för en stund sedan så mycket fruktade Hofrådinnan, för att i de smås rum, i sällskap med oss öfrige intaga sitt thé. Sedan dagen derpå morgonhälsningar, gratulationer, litet sång och musicerande för sig gått, samt barnen allesamman förärat Hofrådinnan sina små skänker, intogs vid det af Rosa smakfullt blomsterprydda caffébordet, under fröjd och trefnad, den välsmakande drycken; derefter proponerades af Hofrådet, att på den herrliga morgonstunden kring nejden göra en liten promenade, hvartill en hvar af hjertat instämde. Man begaf sig således snart åstad, och uppnådde efter en liten stunds vandring, en täck lund, der naturen verkeligen tycktes slösat med sina gåfvor, icke långt ifrån sjöstranden, omgifven af vackra tättvuxna björkar, hade slumpen danat en den skönaste löfhydda, der träden i dubbla rader omgaf den lilla terrain, hvilken inom dess hägnad utgjorde en fullkomligt cirkelrund slät gräsplan; här öfverraskades Hofrådinnan af den anblick Rosa medelst min och ett par arbetares tillhjelp tillställt. Vi hade nemligen, under de trenne förutgångne dagarne sysselsatt oss med uppförandet af en torfsoffa, hvilken äfven cirkelrund och prydlig genomkransade hela berceau'n. Midt i cirkeln uppreste sig ett altare med en liten upphöjning, der en blomsterkruka med en den aldraskönaste blommande rosenbuske böjde sig. Kring altaret sågs ännu ett slags bord, äfven bestående af torf, hvaruppå de läckra frukostanrättningarne nu syntes uppdukade. Så obetydlig denna tillställning i det hela var, orsakades likväl den älskade modren derigenom en innerlig fägnad. Hon upphörde ej att förundra sig öfver huru, under tysthet, och henne fullkomligt omvetande, allt detta försiggått, lemnade oss sina vänliga tacksägelser häröfver, samt syntes af hjertat glad och tillfredsställd. Under förnöjsamhet tillbringades här ett par timmar, hvarefter man återvände till hemmet; men nu hördes och sågs,

Dörrarna smälla, Pigorna snälla, Putsa och damma kring stolar och bord; Mortlarne klinga, Kökspojkar springa; Med fetaste smör redan stekgrytan smord.

Hit och dit, fram och åter tassade nu i jemn släpande täckt gamla Jungfru Bata, och lät sitt skarpa, vid ordning vana öga sväfva kring väggar och golf, för att uppsnappa, hvad som möjligen ännu kunde ändras och förbättras genom putsning m.m., ty till middagen väntades några gäster ifrån T., och således fick ingen i taket hängande fördold friare eller något å de klara fönsterrutorne anstruket femfingradt märke efter lilla Victors näfvar blifva synligt; sådant låg allt på gummans ansvar. Då nu omsider uti rummen icke mer ett fjun stod att upptäckas, barnen putsade och fina, middagsbordet med mjellhvit duk försedt, stod färdigt-serveradt, sågos småningom tvenne slupar med sina allt tätare och tätare, i vattnet doppade glänsande årblad, närma sig stranden; kort derpå förmärkes lif och rörelse i alléen, och nu under nigningar och bugningar, kyssningar, skrapningar och complimenteringar inträda: först den långe vänlige Pastor H., jemte sin lilla runda ännu vänligare fru, samt ett par de täckaste brunlockige kärleksplantor; item desse, den lilla stadens högtärade Herr Borgmästare med sin, som det tycktes af tidens fåfänga anda något smittade fru, samt tvenne svägerskor, hos hvilka tvenne sistnämnda personer kjortlarne redan synbart kunde upptäckas innehålla väl tre alnar i vidd, samt ett qvarter mera i längd, än den lilla pastorskans. Likaledes skiljde sig Borgmästarinnans moderna dubbla kring negligéen gående burr, och bjerta storrosiga snilj-shawl, hvars bakhörn vördsamt kysste sista snuten af den moderna kjortelfållen, betydligt ifrån Pastorskans urmodiga spetshufva, samt lösbårdade hvitbottniga långshawl, hvilka hvardera anspråkslöst vittnade om redan längesedan passerade tider. — Men vidare i texten, eljest tröttna verkeligen under uthållande bugande Postmästaren samt Postmästerskan A., jemte deras fullvuxna dotter och tvenne långluggade herrar söner, hvilka redan länge stått och väntat på tillfälle till presentation. I deras sällskap ses ännu den sista men icke oumbärligaste af de nyss anlände. Enkefru Cornetskan Hagelbom, hvilken äfven boende i den lilla staden, har sitt såkallade observatorium, ett litet trefönstradt vindsrum, liggande så förträffligt afpassadt, med utsigten åt de fyra, mest freqventerade gator, så hon derifrån kan upptäcka, icke allenast hvart steg eller företag af vandrande menniskobarn, men äfven hvartenda hopp eller språng af den aldraminsta hund eller katt. Att i så fatta omständigheter, hon för Herr Postmästarn är en alldeles behöflig person, faller af sig sjelft; hvarföre hon äfven såsom årliga sportlar i Herr Postmästarns hus, bestämt 7 gånger i veckan åtnjuter sina fulla tre rågade koppar caffe. Men nog härmed, herrskapet tyckas nu samtelige hvilat ut, placera sig som bäst, vid värdinnans förnyade persvasioner, till bords. Under det nu den rödbrusiga Pastorskan bjuder till att hålla sina plantor i styr, Borgmästarinnan oförmärkt gör sina observationer, på så väl egen, som systrars, och gårdsdamers parure, Postmästarinnan jemte sin dotter rak och adräitte reflecterar öfver systerkaka, gelée-skålar, samt silfvercouverter, Cornettskans falkögon göra sin rotund kring hela laget, hvarunder hon utur Postmästarns, med upphöjt arbete försedda silfverdosa, ifrigt tar sig ny klarsynthet, är bäst att småningom, under växlande, icke så alldeles ledsam allmän conversation, låta rätterna göra sin tour kring bordsrunden. Att några interessanta, eller ovanliga ämnen dock icke afhandlades, finner du väl ej underligt; ty, torr och mager är den lilla staden, och ännu magrare dess själaspis; man nöjde sig alltså till det mesta med den kroppsliga, och hade äfven dermed snart hunnit till ända. Kaffet skulle nu serveras i trädgården, samt théet i Rosalund (namnet på den nyss anordnade löfsalen), i följd hvaraf, efter intagen middag, hela samlingen styrde sina steg till det i trädgården liggande lusthuset; men nu spordes fröjd och gamman ibland fruarna, ty kaffet, det prisvärda kaffet, löser lika lätt och förrädiskt hos dem, som drufvans safter hos mannen, den tystlåtnaste tungas band, och således juttades och smuttades och resonerades nu af hjertans grund, hvarunder de äldre herrarne kring närmaste trädgårdsgångar gjorde sina tourer. — Ungherrarne med till vristen blankade stöfletter samt deröfver trädda något urvuxna gula nankins benkläder, stodo i småstadsställning knirrande mot hvar sin lusthusdörr, och funderade öfver rätta sättet att med de unga damerna ändteligen anställa något samtal. Dessa sistnämnda, (damerna nemligen) voro likvist af svåraste sorten att få till lifs, ty oaktadt Rosas och mina upptänkligaste bemödanden, erforo vi endast: "ja", "nej", "jag vet inte", "jag tackar", "kära Bina", "kära Stafva", och "kära Lova", hvilka ord verkeligen voro de enda, hvarmed Mamsellerna varierade. Lova, Bina och Stafva, åtföljde af Mamsell Aramintha, Rosa, mig, samt våra båda ungherrar i släptåg, gjorde väl då och då en liten utflygt till något kringliggande buskage, hvarunder en och ann höggul sammetsros eller högröd Pion, ådrog sig Mamsellernas uppmärksamhet och högljudt beundrades; men dermed stadnade merändels förlustelserna. Rosa, som ni hjertat gerna ville förskaffa sina gäster någon trefnad, föreslog nu, att åter uppsöka salonen, der hon ville roa de unga med litet musik. Härom funnos alla ense, och anförd af Rosa, dit inträdde vi nu samtelige, hvarefter en munter valtz snart ljudade ifrån instrumentet. Men nu skulle du sett Hr Lasse och Hr Figge A., emot gårdsdamerna iakttaga sina skyldigheter; Mamsell Aramintha med nedfallande lockar figurerade först länge och väl under en ständig promenade, hvilken jag trodde aldrig skulle taga slut, arm i arm med långa Lasse, hvarunder jag oemotståndligt påmintes om våra muntra, men högst komiska bondbröllop i hemnejden. Dock! sedan på detta vis väl sex hvarf kring salongsgolfvet uttågats, tog man sig vid det sjundes början, oförmodadt courage, och nu trippades under full hvirfvel ännu väl lika många kring rummet, hvarefter båda parterne pustande och uttröttade, hastade att uppsöka sig platser. Det hade sannerligen varit synd att ej fått åse detta solopar. Jag skulle då icke med den liflighet nu skedde, kunnat imaginera mig hvilken effekt mina tillämnade svängningar med Herr Figge skulle göra; likvisst tror jag de, om möjligt öfverlräffade det första parets, ty, olyckligtvis hade Hr Figge några dagar förut fått snufven om några tourer till en fransysk quadrille, hvaröfver han nu vidt och bredt ordade; "Han vore fasligt kär i franska danser, spelte sjelf litet viol, men var ej i stånd att kunna införa dessa danser i T., emedan alla menniskor der tyckte mer om de svenska, samt spelman Patrik Stollt, dessutom befanns alldeles oläraktig vid uppfattandet af musiken beträffande de franska." Följden af allt detta blef, att vår promenade räckte sina väl fulla åtta hvarf; att Mamsell Binas och Mamsell Lovas ögon, ledsagande oss genom alla dessa opåräknade direktioner, icke utan förtrytelse varsnade, hvad de, genom desse onödiga strålningar länge nog gingo i mistning om, och att sluteligen och sist jag, sedan ändteligen min Cavalier ett par slag kring rummet med mig nigit sig fram, för honom gjorde min tackskyldigaste reverence. I samma takt och med samma beredelser upptogos härefter af de maktinnehafvande herrarne, den ena damen efter den andra, hvarunder den fullkomligaste munterhet ägde rum. Att detta för de främmande var det lyckligaste påhitt Rosa kunnat göra, syntes mer än klart; hvarföre hon äfven, stundom underhjelpt af mig, i timmo-tal lät sina valtzer och quadriller högljuda. Verkeligen hade icke dansen så upplifvat Mamsellerna, så under théet de nu meddelade Rosa och mig, huru i den lilla staden, Mamsell A. och Mamsell B. på sista kaffet hos Rådman D——s voro klädda, huru Mamsell F. redan hade, såsom Rosa och jag, rynkade ärmar så väl upp, som nedvid; Huru Mamsell G. obegripligt nog alltid först viste alla moder; huru hennes klädning alltid förgifvit var en par alnar vidare än andras: huru rolig och qvick fröken H. (den enda fröken staden ägde) var; huru man rigtigt kunde skratta sig till döds då hon skafvade eller kromade sig såsom fru S., fru K. eller fru L. då hon valsade såsom Mamsell M. eller figurerade såsom Rådman N. eller Adjunkten O. — Ja, hon var alldeles för galen och rolig; och när hon agerade utur Frithiof, eller Axel, se'n, och föreställde Ingeborg, eller Axels brud, nej, hon var för rolig, herrskapet skulle rigtigt skratta sig sjuka, om de en gång skulle höra henne. — "Gud bevars derifrån", sade Rosa halfhögt till mig, i det hon tog min arm, och åter styrde kosan tillbaka till salen, "Gud bevare oss verkeligen nådigt ifrån en sådan nödvändighet." Mot klockan åtta, sedan allt hvad lif och anda ägt, ja, ifrån den äldsta till den yngsta, födelsedagen till heder, deltagit i en munter dans, skreds omsider under tacksägelser och hugseringar, till uppbrott, hvarefter värdsfolket artigt nog sjelfve till stranden nedföljde, samt formeligen inskäppade sina gäster. Aftonen slöts under jubel och skratt med det för barnen så oändeligen interessanta skuggspelet, och Mamsell Aramintha försäkrade sig "på länge ej halft en så amosant dag." För resten hafva de här passerade dagar upptagits af musicerande, sång, små handarbeten, men väsentligast af promenader, på hvilka här är otaligt många, och olika att tillgå. Jag har verkeligen sällan sett så utmärkta lägenheter. Ack! vore ni endast här, Friherrinnan och du, hvad jag då kunde skatta mig lycklig. Men nu slut med allt detta vidlyftiga relaterande; dagen ljusnar redan märkligt, och just nu gal äfven den morgonvakne tuppen sitt kukukiku, hvilket i stället att mana till nytt lif och verksamhet, förer mig att njuta hvilan. God natt!