Två adeliga familjer på landet. (continued 3)

Under deras samfälta bemödande kom gossen 135sig åter före, några minuter senare, hade han varit qväfd.

På någon släckning af elden var icke att tänka, vatten fanns väl tillräckligt, men inga kärl. Lyckligtvis var det lugnt, och huset isoleradt.

Greta Lisa var nu med sina barn på Grönskog. Herrskapet gaf henne tillåtelse att vara der jemte löfte att hjelpa henne med en ny stuga till vintern.

Hon tackade, men svarade: «För husrum behöfver jag icke ligga herrskapet till last. Långa Olle som blef enkling i våras, och sen reste ut med samma skeppare som min Gustaf, har en nätt backstuga nära kyrkan. Till den gaf han mig nyckeln, och bad mig se efter den ibland; det har jag gjort par gånger. Nu tänker jag bo der, och vill med Guds makt, vara mera aktsam om det fremmande, än om vårt eget,» tillade hon tyst gråtande.

Detta påminte Nordenskans om upphofvet till elden; med några kraftiga kötteder, lofvade han gifva an dessa qvinnor på högre ort; de skulle, sade han, icke allenast betala skadan, utan äfven lida straff, med flera hotelser, som ett uppretadt sinne så lätt låter undfalla sig, men hvilka ej äro så lätta att verkställa. — Likväl var icke Nordenskans densamma som lät solen gå ned öfver sin vrede, så mycket mindre då Greta Lisa anmärkte: «Hvartill skulle det tjena hans nåd! De förlorade ju sjelfva allt hvad de förtjenat. Med vett och vilja skedde det icke, och olyckan ropar icke för sig. Beskedliga menniskor voro de äfven. Jag och barnen fingo mången god bit 136af dem. Utomdess har jag en rysse att tacka för det att min gosse lefver, och att hvarjehanda blef bergadt: Gifver Gud helsan och krafter att arbeta, och stora Gustaf kommer lyckligt och väl hem i höst, går det allt för sig.» Dagen efter flyttade hon till sin nya bostad.

Veckan gick förbi utan att Leonna hörde ett ord om Feodor.

Om lördagen sade Nordenskans till sina fruntimmer: «Laga nu en god matsäck i ordning: vi resa till kyrkbyn i afton, och dröja der öfver morgondagen. Jag har ännu en gång lust att vara herre i mitt eget hus, men jag vill ha heder af middagen.»

Dessa ord klingade som musik i Leonnas öron; ja de gåfvo återljud ända in i hjertat, ty att pappa skulle ha fremmande, det var säkert, och lika säkert blir han bjuden, hviskade hoppet.

Lätt som en fågel, hjelpte hon den trögtänkta modren med tillredelserna; man bakade fint bröd, «godrån» och «systerkaka,» hönsen måste släppa till af sin hoppgifvande ungdom, en ny rökt skinka uppskars och proberades. Dessa och andra goda saker instufvades i vagnen, och klockan åtta var man framme.

«Har ni lust, så gå vi och se huru Greta Lisa finner sig i sitt nya hem,» sade kapten Nordenskans, sedan han tagit en liten «aftonrisp.»

Vid porten träffade vårt sällskap tillsammans med Feodor och Schalinsky; allt sedan vagnen körde in på gården, hade dessa gått som — ja just som katten kring het gröt.

«Vi borde vända om, och be herrarna stiga in,» 137yttrade Nordenskans med vanlig rättframhet, men hvaruti röjdes en viss hjertlighet, sedan löjtnant Feodor blifvit tillbörligt presenterad af Schalinsky. «Men vi ärna göra en liten exkursion hit i granskapet; gören oss sällskap, mina herrar, och kommen sedan in på en sup och en smörgås.»

En inbjudning mottages merendels alltid så, som den göres, så äfven här.

Man lemnade kyrkan till höger, prestgården till venster, följde sedan en gångstig inåt skogen, der den förr omnämnda backstugan låg.

På stenen, som utgjorde trappan, satt Greta Lisa och stickade, nära bredvid sällskapade gossarna med en gris och några får, så tama, att de togo bröd ur barnens händer; göken ropade i ett af de omkringstående träden. Det var en liten idyll.

Fåren, som först varsnade vårt sällskap, rakade inåt skogen. Vid åsynen af herrgårds-herrskapet, steg Greta Lisa upp, yngsta gossen gömde sig blyg bakom henne, men Gustaf var icke blyg; han hade ofta sett dem. Frimodigt gick han att «smälla hand,» och skrapa bakut med foten, men fick i detsamma ögonen på Feodor, som höll sig något undan. Gossen glömde nu allt annat, och sprang till modren. «Mamma! ryssen är här också, för hvilken du ber Gud alla dagar!»

Med några varma ord och ett handslag, som sade ännu mera, tackade Nordenskans Feodor för räddningen af tvenne menniskolif, och Leonna? — —

Har någon af mina läsarinnor sett en redan älskad person omstrålad af den sköna gloria, ädelmod 138och sjelfuppoffring skänker — då, men också endast då kunnen j fatta Leonnas sälla känsla i detta ögonblick. Kanske uttalade sig något i den handtryckning, hon följande fadrens exempel, skänkte honom.

Qvällen var långt framliden, och löjtnanterna, som sett fru Nordenskans gäspa oräkneligt många gånger, togo afsked vid deras port med löfte att infinna sig till middagen dagen derpå.

Leonnas hjerta klappade högt af fröjd; ty hon såg att Feodor vunnit fadrens bifall. Ännu genom fönstret nickade han vänligt åt den långsamt bortgående, som kastade en blick till den älskades boning. «Sannerligen jag vet hvad f—n jag skall tänka om Petter, som alltid förtalar den hyggliga karlen,» brummade han liksom för sig sjelf.

De som älska drömmar, och deras symbolik, skulle väl gerna vilja känna dem, som denna natt gycklade omkring Leonnas läger; men de hade inga former, endast glädjefulla aningar genombäfvade det sextonåriga hjertat. De rörde blott det närvarande, framtiden öfverlemnade hon åt Gud, och snart njöt hon oskuldens lugna vederqvickande sömn, ty under hennes såkallade drömmar, låg hon vaken med slutna ögonlock.

Det kunde vara omkring midnatt när hon vaknade, och trodde sig höra röster af menniskor jemte ett besynnerligt knakande och ruskande ljud, men hon somnade snart ifrån alltsammans.

Det första hon kastade sina blickar ut genom fönstret, sedan hon stigit upp, gaf henne en förklaring öfver hvad hon hört under natten. Ungefär 139ett stenkast från deras hus, hade man rest upp en temligen stor löfsal. Soldater buro nu dit ett bord. Allt manskapet uppställdes i rotar och leder af officerarne; det såg ut som de väntat någon, ty alla voro i full uniform och de flestas blickar riktades mot vägen som förde dit.

Leonna sprang ned för att be sin mor komma upp; hon ville ej stå allena i fönstret, och mötte fadren i trapporna. «God morgon pappa! Hvad är på färde?»

«Det blir stor parad i dag, min flicka.»

«Stor parad med så litet folk, pappa, och utan musik?» — —

Med ens hördes hästtraf från vägen och en klingande fältmusik; om några minuter passerade chefen och flera officerare, ridande på utmärkt vackra hästar, jemte musik och manskap, förbi deras port och förenade sig med de andra på planen.

Officers-korpsen samlades i löfsaln, der en grekisk prest, i sin långa asiatiska drägt, förrättade gudstjensten; sedan bestänktes alla närvarande, jemte de förbi defilerande trupperna med vatten ur ett silfverfat, hvars starka förgyllning glimmade som eld mot solen.

Det efter hand kommande finska kyrkfolket stod på afstånd och såg på detta för dem alldeles märkvärdiga uppträde.

Nu ljöd sammanringningen till deras egen gudstjenst och alla skyndade sig dit. Militären skingrades äfven; snart skulle man ansett allt för en dröm, om ej träden stått qvar. När Nordenskans med fru och dotter, äfven begåfvo sig till kyrkan, 140sågo de löfträd framför hvarje dörr der någon ryss bodde. De firade sin pingst: «Löf-hyddornas högtid.»

Middagsgästerna bestodo af pastorn med dess fru och ett par äldre herrar possessionater, som Nordenskans träffat i kyrkan, äfvensom de båda löjtnanterna.

Samtalet vände sig omkring den ståtliga paraden, de vackra hästarna och brunsdrickningen vid landtmätarbostället, dit öfversten anländt dagen förut.

«Är hans fru och svägerska äfven komna?» med denna fråga adresserade pastorskan sig till Feodor, hennes vis-à-vis vid bordet. Han låtsade icke höra frågan.

Hon vände sig då till Schalinsky, grannen till venster: «Det är oss alldeles obekant,» försäkrade han, och antog en högst förvånad min.

«Han sjelf såg ganska hygglig ut, och förde sig bra, men hurudan är frun? Hon skall, efter hvad jag hört sägas, tala temligen god svenska.» Dessa ord voro så bestämdt riktade till Feodor, att han ej kunde undvika att svara och detta skedde med en viss tonvigt: «Jag har icke den äran att känna vår öfverstes fru eller någon af hans familj.»

«Umgås löjtnanterna icke i hans hus?» frågade prestfrun förundrad.

Feodor var ifrigt sysselsatt med sin vackra granne, för att höra — på annat öra.

141Schalinsky tog en egen min, men svarade sedan skämtande: «Hvad ha vi subalterner för anspråk att närmare umgås i chefens hus. Vi känna hvarandra; men endast i tjensten. Vi göra våra uppvaktningar och dermed väl.»

«Nå annorlunda gick det till hos öfverste Dunkers, der jag var som ogift,» utbrast frun. «Han gaf både frukostar och middagar, der alla hans officerare, räknadt från den första till den sista, voro bjudna, och alltid voro hans fruntimmer närvarande vid bordet. Er öfverste — förlåt mig det — måste vara en smulgråt.»

«Förlåt, jag förstår ej sista ordet.»

«Det betyder snål —»

«Ah! Det är han icke, nog hedras vi äfven någongång med en bjudning, men inga fruntimmer äro närvarande.»

Leonna, ehuru oerfaren, insåg likväl det undvikande i deras svar, och för att bry Feodor sade hon, likväl så att ingen annan gaf akt derpå: «Öfverstinnans syster syntes ej vara kusin Feodor alldeles obekant, ni studsade vid hennes möte hos Smitts i vintras.»

Han rodnade lätt: «Menar kusin Leonna den person, som vann inträde der under denna benämning, så har jag väl sett henne förut, men känner henne blott af ryktet.»

Leonna ångrade, utan att veta hvarföre, det hon sagt.

Utan sökt anledning, och utan att ådraga sig någon uppmärksamhet, blefvo Feodor och Leonna mer än en timme för sig sjelfva i salen; ty 142efter kaffet hade de äldre herrarna slagit sig ned vid ett spelbord i ett rum, de båda fruarna pratade tillsammans i ett annat. Våra unga tre roade sig först med en kortlek: Schalinsky var en tusenkonstnär; men han utkallades snart af sin «passopp» och när han återkom, träffade han alla så, som han lemnat dem.

Äfven Leonna och hans vän stodo ännu allt vid samma fönster, men hennes hand hvilade i hans, och blickarna, de hade ett helt annat uttryck! med en den vackraste purpur på panna och kind, drog Leonna undan sin hand och skyndade ut; Feodor tryckte vännens hand med ett sakta, men uttrycksfullt «tack!»

De skiljdes sent. Nordenskans, belåten med sin dag, anmodade de båda löjtnanterna att snart helsa på vid Grönskog.

Detta kunde likväl icke ske förrän nästa söndag, när paraden var förbi. De inträffade middagstiden.

Leonna såg med allt högre glädje, huru upprymd och treflig fadren blef i umgänget med «sina unga bröder.» Det var något, som återförde honom sjelf i det förflutna.

Vårt lilla sällskap hade för att njuta af det fria, suttit ute på den med doftande rönnträd omgifna trappan. Feodor hade underrättat dem, att hans far var död, sedan mer än ett år; att hans mor njöt pension, och ärnade under denna sommar resa till sin födelseort, Hamburg, der en syster ännu lefde. «Jag hoppas» tillade han, «att mitt bref ännu skall träffa henne i vårt fordna hem. Jag skref för några dagar sedan, då jag 143ännu ej visste, hvilken lycka skulle hända mig. Kunde jag ej underrätta henne om mitt intressanta granskap och den vänskap, hvarmed jag här omfattas?»

«Ett grannskap som alltid skall glädja sig öfver herrarnas besök,» svarade Nordenskans vänligt, «men apropos af bref — så måste ni ursäkta mig, god' vänner. Jag har ett ganska angeläget, som måste expedieras, budet far till staden i afton. Jag öfverlemnar er åt mina fruntimmer så länge.» —

Leonna föreslog att visa dem trädgården. Fru Nordenskans följde icke med.

Aldrig hade denna trädgård, der hon kände hvarje träd, buske och planta, visat sig i det fördelaktiga ljus, som nu, då hon vandrade der med den älskade.

Hennes rena själ kunde knappt fatta, att en högre lycka skulle finnas, än att så der hand i hand få vandra med honom i sitt barndomshem. Schalinskys närvaro brydde henne ej, han var ju Feodors vän, alltså ägde han ju rättvisa anspråk på hennes vänskap och förtroende.

Njuten denna stund af ren oblandad sällhet, j unga älskande! innan solen gått ned, faller en droppe malörtssaft i er glädjebägare.

Mot aftonen sutto de åter på trappan, sedan de förtärt en landtlig «aftonvard.»

Hästen var redan förespänd och Schalinsky hade två gånger manat på afresan, då en karl kom ridandes, hvilken sedan, med hatten i hand, nalkades trappan, helsande från befallningsman. «Han kom redan i middags» fortfor han, «och skulle sedan resa hit; men jag vet ej hvad som «fallerat,» 144ty se'n befallte han mig spänna ifrån och rida hit med det här brefvet.»

Nordenskans bröt sigillet, brefvet innehöll ej ett ord, endast bjudningskort till brölloppet Johannedagen.

Utan att rätt göra sig redo hvarföre, kändes det liksom en samumvind dragit förbi, alla blefvo mer eller mindre förstämda; utan att vexla många ord, reste herrarna bort. De andra sutto tysta en stund. Nordenskans gaf sig luft genom några uttrycksfulla hm! hm! «Bröllopsdagen blir således om thorsdag, hm!» — sade han vänd till sina fruntimmer. «Vi måste ha några dagar på oss, ty alla tre behöfva vi något nytt; i morgon afton resa vi. Jag tar skjuts, och vi resa genom natten, för svalkans skull. Laga er således i ordning!»

Utan att uppehålla sig, genomreste de kyrkbyn; vid högvakten träffades Feodor. Han var icke bjuden på brölloppet, men väl Schalinsky, och ännu en annan af kamraterna, bekant i Smittska huset. En ryckning på axlarna var Nordenskans' hela men uttrycksfulla svar.

Om onsdagen kom herr Smitt till deras logis i staden, för att, som han sade, få vara en stund i lugn hos sina tillkommande slägtingar, ty hemma hos honom var ett förfärligt väsende, «der vändes upp och ned på allt hvad som finnes i huset,» klagade han, «och ändå får jag icke ha det, som jag vill. —»

«På min dotters hedersdag,» fortfor han, «önskade jag se alla mina bekanta tillsamman. Vi hade kunnat sätta upp ett tält på gården, som är stor nog, ehuru en löfsal äfven är der. Ungdomen 145hade då kunnat roa sig och dansa i salen; men pass på, det behagade icke fästmannen — och således icke bruden heller.» — —

«Apropos af dans och ungherrar» inföll Nordenskans, «skall jag säga bror, att hvarken löjtnant Schalinsky eller Boldakoff kunna ha den äran att komma.»

«Det var ledsamt det — men Karlowitsch kommer väl han?»

«Han? han är ju alldeles icke bjuden.»

«Ta mej tusan d—r, blef han icke det, ehuru Petter var topprasande fördenskull. Bror skall benäget ursäkta min hetta, men då brölloppet står i mitt hus, och på min egen bekostnad, bör väl jag också ha ett ord i laget om bjudningen. Mer än ett halft år har Feodor Karlowitsch bott i mitt hus, och alltid uppfört sig väl. Jag gaf derföre icke vika för Petters kapriser, utan skickade invitationskort åt alla tre löjtnanterna. Det berodde visst på dem, om de ville komma eller ej, men höflighet måste vara.»

Som Petter var hans son, lät Nordenskans saken falla.

Huru det tillgick vid brölloppet derom säger jag ingenting, utan hänvisar dem som önska veta det till fru Snabbeck.

Åtföljda af herr Smitt och Hedda, reste unga paret till sitt hem, på samma gång som Grönskogs herrskapet; de inträffade fredags aftonen. 146Efter en timmes uppehåll fortsatte sistnämnda resan till Grönskog. Schalinsky mötte dem på vägen; utan att vexla ett ord, helsades blott i förbifarten.

Leonna, som satt baklänges i vagnen, gjorde sin fader uppmärksam på att han ännu stod der och såg efter dem, med en förundrad uppsyn.

«Det kan jag besitta mig icke hjelpa,» svarade han, «huru kunde jag tala vid en menniska, som jag så nyss försäkrat alltid vara välkommen i mitt hus, och den jag likväl icke kan se hos mig i söndag tillika med de andra, när jag icke kan bjuda Feodor, utan att upplefva förargelse genom Petter. Det får gå denna gång! men sedan lofvar jag, Petter skall stå mig till svars för sitt «barocka» uppförande mot en person, som är omtyckt af alla andra.»

Enligt löfte tog han äfven vid första lägliga tillfälle Petter i förhör, men vann ingenting dermed. Denne ville ej ingå i någon förklaring, men det var nog af, mente han, att han för sin del aldrig tänkte bemöta honom annorlunda än nu.

När fadren meddelade honom löjtnantens familjenamn; svarade Petter att han icke trodde ett ord; det var endast en hopspunnen saga, och varnade sin far i anseende till Leonna.

Nordenskans litade visst icke på sonens synbart partiska omdöme, och ville, för sin del, icke ändra sitt uppförande mot löjtnanten. Likväl blef deras umgänge mindre otvunget, ty uppmärksam blefven genom Petters framkastade varning, såg den i sådana fall eljest icke skarpsynta mannen, att en lifligare känsla, än vanlig bekantskap, yttrade 147sig både hos Feodor och Leonna. Icke nog med de ledsamheter Petter skulle väcka, om en sådan förbindelse kom i fråga, hyste Nordenskans den önskan, att få behålla sitt barn på hemorten. Detta gjorde honom försigtig. Vid deras allt mera sällsynta besök på Grönskog, var antingen far eller mor närvarande, utan att lemna de unga allena. Likväl voro dessa öfvertygade om hvarandras känslor, ty kärleken har ett schifferspråk, ofattligt för andra.

Deras ankomst hade likväl alltid en välgörande verkan på Nordenskans' lynne, och alltid yttrade han oförstäldt sin glädje när de händelsevis sammanträffade.

Sommarn led, hösten nalkades; slägten umgicks föga; när Leonna någon gång var med sina föräldrar till kyrkan och tillbragte eftermiddagen hos sin bror och svägerska, hade hon blott i förbigående helsat på Feodor, och genom Schalinsky, som då alltid gjorde visit, fått en helsning, eller några kärleksfulla ord af hans hand.

De allt mera sällsynta besöken hade alldeles upphört, ty nya rekryter ankommo dagligen, som skulle inöfvas; till och med söndagarne voro upptagna dermed.

Familjen Nordenskans skulle en eftermiddag på ett fadderskap hos en rusthållare, boende en half mil på andra sidan om kyrkan neråt skärgården. «Gamla frun» blef likväl hemma, hon hade en tid varit hvad folket så träffande benämner «hängsjuk.» Vagnen var i olag och Leonna for med fadren i schäs, först till brodren, der de skulle äta middag, derifrån skulle de följas åt till Löfsala.

148Hedda Smitt hade dagen förut kommit hit ut, men hon var ej inbegripen i bjudningen; äfven sade hon sig vara så trött efter åkningen på en bondkärra, att hon var ganska nöjd att bli hemma.

Innan de reste, gick Leonna upp i sitt rum. Hon såg Feodor gå förbi uppåt planen, men han såg icke upp. «Han vet icke att jag är här,» tänkte hon, och gaf honom tecken med en röd schalett, som hon höll i handen. Då öppnades nedra fönstret med buller. Feodor såg sig om, helsade höfligt, men kallt; ovillkorligt kastade han äfven en blick uppåt. Han såg henne; hans blick och rodnad talade tillräckligt, men han såg sig observerad, och fortsatte sin gång.

Några ögonblick sednare såg hon honom tala vid Schalinsky, hvarefter denne skyndsamt begaf sig nedåt.

I tanke att gå ner, mötte hon i trapporna Hedda, som berättade att hon genom fönstret helsat på Karlowitsch. «Svåger och Maria voro icke inne och så passade jag på,» sade hon. «Tycker du ej som jag Leonna, att det är synd och skam, när man måste liksom stjäla sig till en helsning af en bekant menniska.» Leonna qväfde en suck. Hedda fortfor: «Om jag nu under det ni är borta, kan träffa honom eller Schalinsky, skall jag be dem passa på i morgon, så gå vi båda upp dit till backstugan på andra sidan kyrkan. De kunna gå den andra vägen dit. Vi träffas der och få då prata bort en stund med dem, menar du inte,» tillade hon med ett illparigt småleende, «att jag vet, att du och Schalinsky 149äro vänner. Jag tillstår, att jag misstänkte dig i början för Karlowitsch, men sedan jag varseblef, huru den förra i sist, när jag var här, smög dig en biljet i handen, har jag ändrat tankar.»

Leonna rodnade; detta bekräftade Heddas förmodan, och gjorde den till visshet.

«Nej, goda Hedda, ett sådant möte vore opassande,» svarade Leonna. — «Ehuru roligt nog,» tillade hon sedan, när hon såg, huru illa anmärkningen upptogs. «Vore Greta Lisa hemma, gick det nog för sig, men hon var ju här i dag, när vi kommo hit, för att säga till, att hon med båda barnen reste till staden, i afsigt att träffa der sin man, och att hon blir borta i flera dagar.» —

«Det är sannt, men jag vet också, att hon gaf dig sin stugnyckel, när hon hörde att du ärnade för min skull dröja här några dagar. Du lofvade ju, att i morgon se efter gossens grönsiska. Allt det der hörde äfven både svåger och Maria. Du ser huru allt går som det vore smordt,» sade Hedda skrattande.

«Afgör ingenting, goda Hedda, vi få talas vid i morgon. Pappa väntar mig.»

«Och en viss löjtnant äfven, ser du!» Hedda hade rätt, ty Schalinsky talade vid Leonnas far på gården, när han sedan hjelpte henne i schäsen, smuglade han behändigt ett hopviket papper i hennes hand. Hedda, som stod bredvid, syntes ingenting märka; men Leonna, som kände huru hon sjelf rodnade, vände sig hastigt bort. När hon sedan vid en krökning af vägen såg sig tillbaka, stod Hedda qvar på gården och talade vid löjtnanten.

150Sedan de lemnat prestgården till venster och farit ett godt stycke utåt landsvägen, togo de af åt en vacker skogsväg, som förde till Löfsala. Här mötte de oförmodadt Feodor; han red en vacker eldig häst, tillhörande majoren. Feodor fick ofta begagna den på små promenader, ty han var en utmärkt skicklig ryttare.

Han helsade och höll in tyglarna, emedan han såg att kapten Nordenskans äfven var sinnad att stadna, för att säga honom några ord, sedan denne först sett sig om.

Befallningsmannen med sin fru hade lemnat sig ett långt stycke efter, men nu kom han med ens körandes, och det med en sådan fart, att Leonna skrek till af skrämsel, då hon vidrördes af deras häst. «Det är ingen tid att prata bort,» sade han, och gaf ryttarens häst ett slag af pisksnärten, som (med eller utan afsigt, är svårt att afgöra) äfven slog af dennes mössa. Hästen, liksom ömtålig för skymfen, stegrade sig, och Feodors ansigte öfvertäcktes af vredens mörka färg. Han höjde redan handen för att med ridspöet hämnas den skymf han lidit, när en blick på Leonna kom honom att sänka den. Skickligt tog han upp sin mössa med sitt ridspö, och sedan han kastat en blick af det djupaste förakt på sin ovän, red han bort i sporrstreck.

De andra fortsatte äfven resan. Fadren alldeles förbluffad öfver sonens vilda otillbörliga uppförande. Leonna satt blek och darrande. Petter antog väl en stolt, men ingalunda frimodig uppsyn; ty allt som eftertanken efterträdde ögonblickets uppbrusning, började han besinna, att om 151löjtnanten vore lika hatfull som han sjelf, detta tilltag kunde för honom hafva de vådligaste följder. Han hade på öppen väg förgripit sig på en officer. Äfven vittnen funnos. Hans fru gjorde honom äfven uppmärksam på tvenne soldater, som plockade svampar i skogen; de voro så nära vägen att de nog kunnat se tillgången.

Petter låtsade väl sedan om ingenting, men undvek fadren; ty dennes blickar lofvade honom en skarp lexa. För att undvika denna, och till en början hålla sig undan, föregaf han en resa i tjenstegöromål till en by några mil derifrån, och for samma afton bort med en af gästerna, hvars hem låg åt detta håll. Hans fru erhöll en af gårdens drengar till kusk på återfärden.

När Feodor återkommit till sitt hem och lemnat från sig hästen, uppsökte han Schalinsky. Om få ögonblick skulle exercisen åter begynna.

Schalinskys glada ansigte förkunnade goda nyheter, Feodors idel storm och oväder. Den förre, som kände vännens något häftiga lynne, ansåg det vara bäst att låta det brusa ut. Han bad honom berätta hvad som händt.

Detta skedde; Feodor sade, att endast Leonnas närvaro afhållit honom att tukta den oförskämde; nu ville han tvinga honom till offentlig afbön genom att låta arrestera honom, ty äfven Feodor hade varseblifvit soldaterna, som kunde tjena till vittnen; men slutade med att anse en «så rå, så obildad lymmel» under sin hämd, i synnerhet då han derigenom sårade hans anhöriga, som på intet sätt rådde för hans uppförande.

152Schalinsky delade helt och hållet denna sednare åsigt af saken, och omtalade nu, huru behändigt han under brodrens ögon lemnat Feodors biljet i Leonnas händer, hvaruti denne bad om några ögonblicks samtal, medan hon var här.

«Nu känner jag äfven att hon dröjer här några dagar» fortfor han, «men osäkert vore ändå huru den i brodrens närvaro så försagda flickan kunnat åstadkomma ett möte; men en tredje person har blandat sig i saken, och nu går den bra.»

«Var tydligare, jag förstår dig icke. Hvilken tredje person?»

«Hedda Smitt.»

«Henne vill jag ingenting, hon erhåller aldrig mitt förtroende.» Feodor vände sig missnöjd om för att gå. Den andra qvarhöll honom.

«Också icke mitt, det kan du lita på; men väl kunna vi betjena oss af henne för att uppnå vårt ändamål.»

«På hvad sätt då?»

«Jo ser du, Hedda har ingen aning om ditt och Leonnas förhållande. Tvärtom anser hon mig att vara den, fröken gynnar; ty hennes spionerande ögon ha sett mig smyga papper i frökens hand. Detta har hon sagt mig sjelf. Hon är mycket ledsen öfver Petters uppförande mot dig, och tror, hvad tycker du väl, att detta är för hennes skull. För att nu bevisa dig,» tillade han skrattande «att hon ej delar svågerns åsigter, och för att skaffa sig och Leonna någon förströelse, lofvade hon sjelfmant öfvertala fröken att komma med till den hustruns koja, hvars gosse du räddade undan elden.... Der kunna vi träffa dem 153i morgon. Hedda vill bara veta, hvilken tid vi kunna möta dem der.»

«Men huru kan jag i hennes närvaro få tala med Leonna?»

«Ja deri består egenteligen konsten. I förstone måste du litet gyckla och göra dig litet till för Hedda, under det jag talar med Leonna. Känner jag då mamsell Hedda rätt, blir hon blind på begge ögonen, och du har vunnet spel.»

«Detta spel förefaller mig visst lumpet, men hvad skall man göra, nöden har ingen lag,» svarade Feodor. Ett sofisteri, hvarmed menniskorna vanligen betäcka sitt lättsinne.

Andra dagens förmiddag satt Hedda vid det fönster, som låg närmast ingången till planen och stickade. Fönstret stod öppet, ehuru Maria, som satt vid ett annat, påstod, att det var drag, samt bad henne draga igen det. Sent omsider syntes Hedda vilja efterkomma systerns önskan, men se der, föll garnnystanet ut; lyckligtvis kom Schalinsky gående, hon måste ropa an honom, för att be honom taga upp det. Allt det der var ju så enkelt och naturligt.

«Skall löjtnanten nu åter ut och handskas med sina dumma rekryter?» frågade hon, sedan han återlemnat nystanet.

«Det förstås, Karlowitsch och jag få nu hålla ut i två timmar,» svarade han.

«Ni ha då vissa timmar för detta tråk?» Hedda blinkade.

154«Hur vore det eljest, både vi och folket blefve i annat fall uttröttade.»

«Kommer turen till er båda äfven på eftermiddagen?»

«Naturligtvis.»

Hedda blinkade ännu mera, och visade osedd af sin syster åt den sida mötesplatsen låg. «Vid hvilken tid?»

«Från klockan fem till sju,» och han skyndade bort.

Maria förebrådde systern dess opassande frågvishet, i saker som ej det ringaste rörde henne. Hedda svarade knotande: «Det är då aldrig väl, bure man sig aldrig så förnuftigt åt. Leonna och jag önskade i dag gå litet ut för att hemta frisk luft; med detsamma ville hon se efter gossens grönsiska, som du sjelf hörde henne lofva Greta Lisa i går. Och då jag vet att du och svåger ej vill, att någondera af oss hvarken Leonna eller jag skall träffa löjtnant Karlowitsch, ville jag veta när de voro upptagna af sina göromål. Nu erfor jag genom mina opassande frågor, att vi i hela två timmar äro säkra för dem.»

Saken föll, men om Maria varit misstänksammare denna gång och mindre närsynt, hade hon sett löjtnanterna i verksamhet på planen från tre till fem, ehuru de höllo sig på så långt afstånd som möjligt.

De inkast, Leonnas grannlagenhet och medfödda känsla för det passande gjorde mot ett sådant möte, måste nu ge vika för nödvändigheten. Först villrådig genom Feodors enträgna önskan att få med henne öfverlägga något, som rörde 155bådas framtida väl; sedan den fatala händelsen på vägen. Hon måste träffa honom, för att förekomma alla svåra följder för brodern; följder, dem fadrens yttrande gifvit henne anledning att frukta; väl kunde hon ej tilltro Feodor en sådan hämdlystnad, men förnuftet hviskade dock tviflande: «du känner ju honom så litet ännu.»

De båda flickorna vandrade således på utsatt tid till den låga, torftiga, men snyggt hållna stugan. Leonna besörjde genast om fogeln, gaf den hampfrö och vatten, och satte sig sedan med hufvudet lutadt mot handen vid bordet, under det att Hedda från flera håll spejade efter de väntade. När de inträdde genom den låga dörren, öfverfölls Leonna af en darrning. Hon stod der blyg och förlägen, då Hedda deremot helt glad och ogenerad gick dem till mötes. Det låg en viss vana i hennes uppförande.

Genom Hedda och Schalinsky kom ett samtal i gång. När hon berättade att svågern icke kommit hem från fadderskapet, och efter hvad hon hört, kanske dröjde borta i flera dagar, vexlade herrarna leende, men högst uttrycksfulla blickar emellan sig.

Leonna tog då tillfället i akt, och sade att hon just kommit hit, för att säga huru högeligen missnöjd hennes far var öfver uppträdet på landsvägen. Hon bad löjtnant Karlowitsch tro att det ej var så illa ment af Petter som det såg ut.

Feodor sade sig hafva glömt hela saken, och bad henne alldeles icke oroa sig. Hans belöning var en öm och tacksam blick af henne.

Schalinsky måste tillfredsställa Heddas nyfikenhet, 156som ej hört något om det förefallna. «Det vore lyckligt om befallningsman Nordenskans alltid, liksom den gången, hade försoningens engel med sig,» yttrade han småleende.

«Försoningens engel?» frågade Hedda, som ej begrep honom, «försoningens engel! det lär vara Maria det, som löjtnanten ger ett så vackert namn? men ingen vet bättre än jag, huru litet hon förtjenar det.»

Hedda hade, Leonna ovetande, tagit med sig en flaska vin och några glas, och städade nu fram det på bordet. När den skälmska Schalinsky anmärkte huru väl det klädde henne att vara värdinna, fjeskade hon mer än nödigt var. När Leonna önskade sig vatten för att uppblanda sitt vin, tillböd Hedda sig att hemta det från en källa, några stenkast derifrån; Schalinsky följde henne, och gaf Feodor en betydande vink.

Hvad Leonna nu erfor bekräftade hennes oroliga men obestämda aning, regementet hade fått uppbrottsorder att marschera tillbaka inåt Ryssland. Hvilken dag de skulle bryta upp, kände ännu ingen; de voro ingen stund säkra, och återseendet stod i Försynens hand. De borde således nu öfverenskomma om säkerhet för en brefvexling — — — men nu återkom Hedda med vattnet, oaktadt Schalinsky genom sitt gyckel, sökt uppehålla henne i det längsta: genast uppfattade han orsaken till de älskandes betryckta sinnesstämning, och började tala om deras förmodade snara aflägsnande från orten, men på ett sätt, egnadt att lifva de älskandes förhoppningar.

Med den honom egna vältalighet, talade han 157om den smärta mången af dem skulle lida, som här lemnade kära och älskade föremål: detta skedde endast med korta, lätt skuggade drag, men lifliga voro de färger, hvarmed han målade återseendets glädje, de skulle återkomma och med stolthet nedlägga sina eröfrade troféer för de älskades fötter, subalternbojorna vore då affallna, och bröstet kanske prydt af ordnar och band. —

Feodor tvingade sig äfven att synas munter, men det ville ej lyckas, och — Hedda var den som höll honom räkning derför. «Efter vi så snart komma att skiljas, så låtom oss träffas så ofta tillfället medgifver. Vilja herrarna åter möta oss här vid samma tid som nu i morgon? — men det lär icke låta göra sig,» tillade hon vid närmare eftersinnande.

«Jag ville just anhålla om denna godhet» svarade Feodor; på en uppmanande vink af sin vän. «I morgon kunna vi ännu disponera om dessa timmar, sedan är det mera osäkert.»

«Ack herre Gud!» ropade Hedda helt betagen af tonen i dessa ord. «Så snart bryter ni väl icke upp härifrån?!»

«Å nej, men göromålen hopa sig,» genmälte Schalinsky, «men hvad är det som kan hindra damerna i morgon?»

«Det är ju lätt för er att gissa,» svarade Hedda. «Öfversten och hans fru gifva en bal åt grannarna häromkring; ehuru bjudningen till dansen sker i ingeniör A—s namn, hvars fru var i staden och gjorde stora upphandlingar. Jag lofvade henne då, att komma ut; Maria och jag följas åt, ty 158bjudningen skedde medan Petter var hemma, och han antog den» — — —

«Då vore det oartigt af oss, att hindra mamsell Hedda från ett så interessant nöje,» inföll Feodor något förhastadt. «Men ärnar fröken Leonna sig äfven dit?»

«Nej,» svarade hon. «Vi ha aldrig haft något umgänge der i huset, och det gläder mig rätt mycket att vi icke blifvit bjudna; ty detta nöje är mig ganska likgiltigt.»

Feodors blick uttryckte mera än ord.

«Men herrar officerare måste väl dit, och då råkas vi. Huru skulle det eljest gå med dansen?» skämtade Hedda.

«Vi äro alla, utom den vakthafvande, inviterade på thé hos öfversten i morgon afton, och måste, om också blott på en stund, infinna oss. Äfven jag, men — jag är icke road af dans den här årstiden,» tillade Feodor med tonvigt.

«Sommar och vinter, höst och vår, allt är det lika för mig,» försäkrade Hedda. «Men hvem vet ändå,» tillade hon villrådig, «kanske ingen balresa blir af för mig heller, då ställer jag en löfruska i hörnfönstret åt planen till, och vi infinna oss här på samma tid som nu.»

«Hvilken intrigmakare har ej gått förlorad, när Hedda blef qvinna?» skämtade Schalinsky, när vännerna derefter arm i arm togo omvägen kring kyrkogården, medan flickorna gingo den vanliga.

«Sannt, och jag ville önska att Leonna hade en del af hennes uppfinningsgåfva, då skulle jag nog träffa henne allena.»

159«Du menar väl blott för detta tillfälle; ty bevare dig Gud för en sådan hustru! ty när hon en gång upphörde att intrigera för din skull, gjorde hon det säkert för andra.»

Feodor skrattade; kallade honom för en filosof utan skägg. Schalinsky försäkrade ganska allvarsamt, att filosofin, det vill säga förnuftet, ingalunda består endast i skägget.

Ingen astronom kunde ifrigare kika efter en nyss upptäckt komet, än Feodor efter löfruskan i det af Hedda utmärkta fönstret; men alltid förgäfves. Vännerna intogo redan sin middag, och språkade om deras felslagna förhoppningar.

Då inträdde en ordonnans, som anmälte, att den vakthafvande officern insjuknat och Schalinsky, den närmaste i ordningen, skulle intaga hans ställe.

«Farväl både rendez-vous och soupé! nu får du gå allena,» sade han och knöt på sig skärp och ringkrage.

«Af det första blir det ändå ingenting,» yttrade Feodor misslynt. «Men såg du hvem som körde in på deras gård; förmodligen var det brodren?»

«Jag vet icke,» svarade den andra och gick.

Feodor gaf sig åter ut på planen, men ingen oliveqvist vinkade sin fridshelsning till hans stormande hjerta. Vid fyra tiden, såg han tvenne fruntimmer resa bort i hvar sin schäs. Hedda med sin syster, tänkte han. Leonna har nu visst icke mod att gå allena till kojan, men så framt 160brodren icke är hemkommen, kan jag väl kanske träffa henne i afton ändå, om också blott för att lemna henne ett bref. Lifvad af detta hopp, lät han manskapet göra venstersväng och marschera upp närmare till boningshuset; då såg han det ominösa fönstret stå öppet; en hvit fruntimmersarm syntes tillika med en stor löfqvist; det såg ut som armens ägarinna ifrigt jagat ut en insekt. Sedan slogs fönstret bullersamt igen, och den «talande qvisten» ställdes mot glasrutan.

Hvem var gladare än vår Feodor, som snart såg skymten af en ung qvinna långsamt vandra den väg, som förde till mötesplatsen. Ingen af hans rekryter längtade mera än han efter befrielsetimmen. Den kom, och han skyndade andra vägen.

Stugans dörr stod öppen. Flickan, med en liten svart duk knuten om hufvudet, stod der framme vid fönstret och pysslade om fogeln i buren, liksom omedveten att någon kom in. Feodor nalkades tyst, och lade sakta handen för hennes ögon. «Hvem är det?» frågade han.

«Löjtnant Karlowitsch.» Hon vände sig — han såg — Hedda!

Oangenämt öfverraskad, vågade han ej låta märka sig. «Ni är allena?» frågade han.

«Ja, och äfven löjtnanten? Är Schalinsky icke med?»

«Nej. Han blef kallad på vakt. Men fröken Leonna? Har hon farit på dansen? Var det verkligen hon som åkte bort med er syster?»

En ögonblicklig förlägenhet spordes i Heddas drag, men den försvann genast och hon svarade 161sedan fermt: «Ja visst reste hon bort med syster Marie.»

«Och mamsell Hedda? Ni reste icke ni, som kom ut på landet bara för dansens skull?»

«Jag uppoffrade gerna detta nöje för att göra er till viljes,» sade hon och räckte honom handen. «Ni syntes ej gilla sällskapet, och dansa får jag nog en annan gång.»

Säg sjelf värde läsare, var icke ett sådant yttrande från en flickas läppar, smickrande för en ung mans egenkärlek, och Feodor kunde ej låta bli att tacksamt trycka den mjuka handen i sin. Den tanken att Hedda, den lättsinniga Hedda, för hans skull försakat ett henne så kärt nöje, och Leonna antagit ett, som hon sjelf sagt vara henne ganska likgiltigt, gjorde att i ett ögonblick som detta, då hans hjerta svällde af harm öfver gäckad förhoppning — att, säga vi, Hedda syntes honom i långt fördelaktigare dager än någonsin tillförene. Hon vann äfven derigenom, att en viss förlägenhet, en aning om det orätta af hennes beteende, den hon ej kunde dölja, borttog det vanligen fria i hennes väsende, åtminstone för ögonblicket.

«Låt mig ställa fram en liten aftonvard, den kan behöfvas,» sade hon återtagande sitt vanliga sätt. «Ty jag har, uppriktigt sagdt, ingen middag ätit i dag. För att undvika att fara med, sade jag mig vara illamående och gick icke ur mitt rum, förrän de voro borta; då lade jag tillsamman något smått som jag trodde kunde smaka löjtnanten och Schalinsky, ty sällskap ger bättre 162aptit.» Och nu satte hon fram ost, skinka, smör och bröd — kokade sedan upp vatten till toddy, som hon väl i förstone ville att löjtnanten ensam skulle dricka; men hon öfvertalades lätt att göra sällskap.

Nu är det bäst att lemna dem, för att se oss om efter Leonna, som tyckes för ögonblicket vara alldeles glömd af Feodor, då ensamheten, den hetsande drycken jemte den hastigt inbrytande skymningen — ty luften var dimmig och duggregn föll, — gjorde honom allt förtroligare med sitt oförsigtiga sällskap.

Den som, i likhet med Feodor, tror att Leonna farit på den omnämnda tillställningen, gör den goda flickan mycken orätt.

Den förestående nära skilsmessan, — på, hvem vet, huru lång tid — hade hos henne tillintetgjort hvarje liten betänklighet, att ännu en gång möta sin älskade Feodor; om äfven Hedda uteblifvit, hade hon tagit ett af grannarnas barn med sig, en åttaårig gosse. Detta sällskap ansåg hon äfven långt önskvärdare än det andra, han skulle ej förstått ett enda ord af ett samtal, fördt på ett fremmande språk, och sedan hade han burit hem fogelburen, hvarigenom hon betagit både sig och i synnerhet Hedda hvarje förevändning till att besöka stället. Så tänkte hon, men ödet ville annorledes.

Redan under det hon åt frukost, hade Hedda klagat sig illamående: «Jag vill gå och lägga mig en stund, så går det väl öfver,» sade hon. «Ej för mycket godt ville jag bli hemma från balen. 163Jag tycker hvad det skall bli roligt.» Så talade hon då, men närmare middagen kom hon ned till de andra med ombundet hufvud och blossande kinder, klagade öfver stark feber, hvarpå ingen tviflade som såg henne. Hon sjelf syntes vara nästan förtviflad öfver att måsta bli hemma.

Maria och Leonna förtärde sin middag på tu man hand. Maria sökte smått öfvertala sin svägerska att komma med sig, när en schäs hördes komma inkörande på gården. I tanke att det var Petter, gingo de ut att mottaga honom, men det var drengfogden från Grönskog, med underrättelse att Leonnas mor om natten insjuknat ganska häftigt, och att fadren ville att fröken genast skulle komma hem.

Leonna tvekade ej en minut; men då hon kom upp i sitt rum för att samla sina små effekter, såg hon soldaterna skingras på planen och Feodor med sin vän taga vägen till deras boning, för att äta sin middag. Då tog kärleken också ut sin rätt, och hon brast i gråt, så bittert; det förekom henne som såg hon honom nu för aldra sista gången, och det utan en afskedsblick. Ack, hon önskade blott en blick men fåfängt! han såg nu icke hit; hans ögon sökte denna gång ett annat föremål, den gröna qvisten.

Hon beslöt skrifva; det var aldra första gången hon skref till Feodor. Orden lydde: «Pappas befallning — barnslig kärlek och pligt, kalla mig till mammas sjuksäng, och jag lyder — När, ack när, återse vi hvarandra? Feodor, min egen älskade Feodor! Det är du, som måste göra detta möjligt.

Din sorgsna Leonna.»

164En ny fråga återstod ännu; huru skall han få dessa rader? Genom Hedda? Dertill kände hon väl en ryslig motvilja, men ett beslut måste dock fattas. Hon förseglade biljetten väl, och adresserade den till Schalinsky, och gick sedan in till Hedda, som ännu ingen aning hade om Leonnas resa till hemmet. Hedda tycktes blifva mycket ledsen, och var det kanske äfven för ögonblicket.

«Du kan ju säga fogden att han väntar tills i afton, så träffa vi dem först.»

«Nej Hedda, det går icke an, och huru skulle du kunna gå dit, som är så sjuk?»

«Nå visst har jag mått illa,» svarade hon icke utan förlägenhet för Leonnas deltagande blick. «Men så har jag gjort mig vida sämre, för att utan att väcka Marias misstanke, kunna vara hemma med dig. Jag undrar just hvad den stackars Schalinsky säger, när du icke kommer.»

Nu var det Leonnas tur att bli förlägen: «Du misstager dig goda Hedda; han och jag hafva ingen förbindelse oss emellan; jag, liksom alla andra hans bekanta, anser honom för en glad, treflig, till och med god menniska. Jag hade blott gerna träffat honom för att tillställa honom några verser, som han bett mig om. Nu måste jag besvära dig, att laga så han får dem.»

«Mig lurar du icke så lätt, kära Leonna! men biljedusen skall han få, antingen på ett eller annat sätt, derom kan du vara öfvertygad.»

Lugnad af detta löfte, väntade Leonna blott på fogden; hon och svägerskan reste på en gång, ty vägen var gemensam ett stycke utom byn.

165Den mulna qvällen var långt framskriden; insvept i sin mantel, satt Schalinsky på bänken utanför vakthuset, och sällskapade med sin tobakspipa. Han tänkte på Feodor, som han trodde vara hos öfversten; besynnerligt förekom det honom ändå, att Feodor ej låtit se sig sedan middagen. Men då äfven Schalinsky sett tvenne fruntimmer fara bort, tog han för gifvet, att hans vän fått tillfälle att tala vid Leonna, som nu var ensam hemma; att han derigenom uppehållit sig en tid bortåt, innan han hörsammade öfverstens kallelse.

Någon nalkades med hastiga steg, postkarlen ropade an, parollen gafs och Feodor stod framför sin vän, som förvånad frågade: «hvarifrån kommer du så här dags ensam, och i mörkret? Svara då! är det du, eller din hamn?»

Den ton, hvarmed den andra svarade: «Det vet jag icke sjelf!» kom honom nästan att rysa, så hemsk och ovanlig ljöd den. Omgifven af soldaterna ville han ej göra vidare frågor, utan drog vännen med sig i vaktrummet, der man på en slags spisel uppgjort eld. På en vink lemnades de allena; hvarefter Schalinsky drog fram en bänk framför brasan, satte sig och bad Feodor göra så med.

Men denne syntes hvarken höra eller se, utan gick häftigt fram och åter, så långt rummet medgaf. När detta promenerande ej ville taga slut, utbrast Schalinsky otåligt: «Men säg då för böfveln i våld, hvad som felas dig? Jag trodde dig vara hos öfversten jag, ty Boldakoff sökte dig för minst två timmar sedan. Har du ej träffat honom?» «Nej,» svarade den andra tvärt.

166«Och här sitter jag och afundas er,» skämtade Schalinsky; «jag föreställde mig så lifligt huru tappert du svängde om med Hedda Smitt i dansen — af lutter tacksamhet det förstås — och på en gång står du framför mig som en «deus ex machina» med idel åskmoln på pannan.»

«Hedda! hon är icke der,» svarade Feodor entonigt, utan att gifva akt på vännens skämt.

«Jag såg henne likväl fara bort med fru Nordenskans.»

«Misstag! det var fruns fröken svägerska,» svarade Feodor bittert, och blef stående, för att se hvad dessa ord gjorde för intryck på den andra.

«Om det så var, då for Leonna icke på dansen, utan hem. Eller har någon sagt så?» frågade Schalinsky misstroget.

«Jag vet det genom — mamsell Smitt.»

«Då tror jag det ännu mindre. Jag ber dig, Feodor, för din egen och för Leonnas skull, underrätta mig om allt!»

«Liksom du, förmodade jag med säkerhet, att det var Hedda som reste bort, och att det var Leonna, som gaf det öfverenskomna tecknet med löfqvisten, men det var tvärtom. Hedda kom till mötesplatsen.»

«Hvarföre följde hon ej med de andra?» frågade Schalinsky.

«Hon ville ej svika sitt gifna löfte — hon hade fått i uppdrag att lemna dig denna biljet från fröken; till mig har Leonna aldrig velat skrifva — jag åtog mig kommissionen, och här är den.» — Han lade det hopkramade, men ännu förseglade pappret i den förvånade vännens hand.

167«Den tillhör säkert dig,» sade Schalinsky.

«Adressen är din, den kom blott i orätt hand.» —

«Besitta mig tror jag ej att du är svartsjuk, och det har hvarken hon eller jag förtjent af dig. Låt så vara att utanskriften är till mig, men innehållet rör dig så säkert.» Han bröt förseglingen och räckte Feodor pappret.

«Hvad angår mig er korrespondans,» likväl syntes det att den andras ord gjort verkan.

«Du skall läsa den, jag läser ju hvarken tyska eller svenska.»

«Nå, som du vill.» Men knappt hade Feodor genomögnat de få orden, förrän han bleknande slog sig för pannan med en förtviflan, som rörde den godsinnade vännen ända in i själen. «Och denna rena, oskyldiga själ kunde jag så misskänna,» utbrast han slutligen.

«Ja ser du, det var det jag sade,» triumferade Schalinsky. «Men så lär mamsell Hedda väl spunnit tillsammans en nätt historia igen, kan jag tänka. När och hvar träffade du henne, och hvad sade hon?» — — Fåfängt väntade han svar på sina frågor. Feodor var utom sig, han förbannade Hedda och sig sjelf, som satt tro till denna «orm,» som utomdess förledt honom till dårskaper. Äfven Schalinsky fick uppbära förebråelser, som genom sina tillställningar satt honom i beröring med Hedda; satt honom i nödvändighet att bruka en förställning, som gjorde honom ovärdig en sådan flickas kärlek, som Leonna var, m. m.

Allvarsamt och med forskande blickar betraktades han under tiden af Schalinsky; när denne 168ändtligen engång fick ordet, yttrade han: «Förstår jag dig rätt, så har du begått något — hvad det nu äfven må vara — som du ej kan försvara inför ditt bättre vetande, ditt ädlare jag, och nu är du dålig nog, att kasta skulden på den första, du träffar. — Förlåt mig, ifall jag bedömt dig orätt!»

Den unga, lifliga, till utseendet ofta lättsinniga Schalinsky hade ganska rätt bedömt sin äldre, hastigt uppbrusande, men sedan alltid uppriktigt ångrande vän.

Fogden, en mångårig tjenare redan hos fru Igeldorf, framdrog under hemresan alla de tröstegrunder han förstod, när han såg sin unga fröken så sorgligt stämd, menade att «alla sjukdomar int' bär te döden,» och «hennes nåd ä int' så lastgambal än, att ho int' kan qvikna vä', fast dä ser illa ut» — o. m. d.

Fadren kom emot Leonna redan på gården. «Det var bra du kom, barn; din mor yrar och ropar ständigt efter dig,» sade han.

Nordenskans hade skrifvit till provincialläkaren med ett ridande bud, så snart frun sjuknade; detta bud hade hemfört feberstillande medel och anbefallt senapsdegar o. s. v., men ingen hade händer med den sjuka, hvarken att få henne till att taga in läkemedlen, eller att låta applicera de sednare. Leonna skulle nu försöka. Hon sökte först ådraga sig modrens blickar genom smekningar, det lyckades. Hon var utomdess mera stilla i 169detta ögonblick. Hon stirrade en stund på flickan, sedan utbrast hon:

«Du är således fri Lona och icke fången? Eller skall du bli det här liksom jag, men vi bli ändå tillsammans. Det är ju bättre så — ville han icke ge dig förgift också?» — —

«Hvem, hvilken han, menar mamma?»

«Luta dig ned — jag vill inte att någon skall höra det, bara du. Ty det är din fars son! Petter vill, att vi båda skola dö, på det han skall få Grönskog; derföre ha de satt förgift i alla koppar — i harmen har jag intet smakat en enda droppa. — Men nu måste du Lona ge mig något att dricka. Jag dör eljest af törst.»

Så fantiserade hon oupphörligt; den fixa idéen att styfsonen ville deras död och förderf, var jemnt hennes thema.

Medan Leonna helt och hållet är upptagen af sitt sorgliga kall som sjukvakterska, återvända vi för att inhemta nyheter från dansnöjet, och hvad som har sammanhang med denna och följande dagens händelser.

Maria Nordenskans förde fru Snabbeck med sig hem derifrån. Båda frågade pigan, som kom emot dem, efter mamsell Hedda. Flickan svarade, att mamsell gått ut, åt prestgårdsvägen, en bra stund efter se'n hennes nåd och fröken reste bort, och först kommit hem i djupa mörkningen, och då klagat sig sjuk, hvarken ätit eller druckit; men nu sof hon godt, ty flickan hade lyssnat vid kammardörren.

Långt fram på dagen blef Hedda först synlig. 170Hon var blek, och hennes ögon voro röda. På Marias fråga, hvarföre hon gått ut, och dröjt borta så länge, i så fuktigt väder, när hon var sjuk, svarade hon saktmodigare än vanligt; det hon förmodat, att friska luften skulle göra henne godt, och derföre vandrat till Greta Lisas stuga, för att uträtta något för Leonna; men der börjat må så illa, att hon hvilat sig en stund på sängen, och knappt förmått gå hem tillbaka.

På Marias fråga: hvad hon skulle uträtta, gaf hon icke svar; men då den upprepades, svarade hon: «att hemta hit fogelburen med gossens grönsiska, men jag blef så sjuk att jag glömde den.» Maria tillsade pigan att gå efter den.

Talet föll sedan på gårdagens nöje. Maria sade sig nästan ångra, att hon antagit bjudningen; hon hade trott sig finna Petter der. Eljest hade der gått rätt muntert till.

«Skall öfverstinnan resa bort med sin man?» frågade Hedda.

«Nej efter hvad jag hörde sägas, inackorderas hon hos en af hans bekanta på en tid,» svarade fru Snabbeck.

«Mamselln skall framdeles gifta sig, heter det, men till dess blir hon hos Ströms. Stackars fru Ström!» — — Ingen svarade, en paus uppstod.

«Moster, som var der hela veckan, såg väl hvarmed de alla gjorde tiden tillända?» yttrade Maria, som flitigt sydde på linnesöm, under det Hedda gjorde intet. Frun svarade: «Om jag undantager fru Ström, som sydde med mig på nya kläder åt barnen, på det de skulle se folklika ut kalasdagen — och fru A. som hade alla händer 171fullt upp att göra med att laga mat åt alla dessa menniskor, gjorde de andra ingenting annat än sofvo, klädde och speglade sig; när de ej spatserade, spelte de kort, och åto bär och nötter, kastade skalen på hvarann eller på de unga karlarna, som jemt omgåfvo dem. Öfverstinnan föregick dem med sitt exempel.» —

«Gillades ett sådant beteende af hennes man?» invände Maria förundrad.

«Huru skall jag veta det! Jag såg dem aldrig tillsammans. När han var hemma, var han alltid omgifven af sina officerare och andra fremmande, som spelade hos honom långt inpå nätterna.»

«Åto de ej tillsammans?»

«Nej, hon åt uppe hos ingeniörns, der hon äfven tillbragte dagarna. Han i sina rum.»

«Lova Ström är ju förlofvad med långa adjutanten,» anmärkte Hedda, som setat tyst och sett utåt fältet. «Sörjer hon mycket nu, när han skall bort?»

«Det lär nu vara si och så med den förlofningen; åtminstone vet modren ingenting, fast fadren skräflar och skryter, att han kan gifta sina tre äldre flickor hvad dag han vill; men lika mycket blir Lova adjutantens hustru som jag,» försäkrade Snabbeckskan.

«Hvarföre säger moster så?» frågade Hedda ifrigt.

«Jag har mina goda skäl — i alla fall kan det icke ske nu, och hvem vet, om han någonsin kommer igen — utomdess ser han mig för klok ut, att länge tänka på en flicka, som ej mer tar sin person i säkerhet.» —

172Hedda steg hastigt upp och gick ut. Hon syntes ej road af den vändning samtalet nu fått.

«Jag tror Hedda blef stött, det var icke min mening; jag sade blott hvad jag tänkte,» sade frun och såg efter henne.

«Lappri, Hedda tål nog vid, när hon vänder sig om, är allt glömdt,» svarade Maria suckande.

Hedda gick i sitt rum, kastade sig på en stol der, och utbröt i denna häftiga, konvulsiva gråt, som är så egendomlig för de qvinnors temperament, som ohejdadt låta sig hänföras af ögonblickets impuls, och aldrig lemna eftertanken, eller som man mera rättvist borde säga företanken, rådrum att styra deras handlingar.

Fru Snabbecks anmärkning, mera skarp i tonen, än i orden, hade anslagit en sträng, som kom henne att bäfva. Tvenne gånger denna förmiddag hade en viss person gått förbi det fönster, der hon satt, utan att bevärdiga henne med en blick, ehuru hon, ljudligt nog, gjort tecken med löfqvisten, som i går utgjorde föremålet för hans väntan. Då träffade fruns ord henne som en blixt; den tanken: du har förlorat hans aktning, genomfor hennes själ med samma meteors snällhet. — Men ty värr utan att qvarlemna något spår, ty om en timma var hon alldeles den samma som förut. — Hon tänkte nu endast på en utväg att lemna detta ställe, för att slippa se föremål, som påminde henne om något, som hon för alltid ville glömma.

På eftermiddagen begärte hon derföre häst af systern, för att fara till ingeniörens. Båda fruarna föreställde henne det opassande i att nu fara 173dit, men utan framgång. Fick hon ej åka; begaf hon sig till fots, sade hon. Maria måste gifva efter.

Der var hon i sitt rätta element; ingen kunde se en skymt af de sinnesrörelser, som hos henne vexlat om de sista tjugufyra timmarna.

Tror någon att vi i Hedda velat teckna ett vidunder bland qvinnor, så bedrar den sig. Hon har tyvärr många sina likar i verkligheten, så vida skilda, som olika yttre förhållanden förutsätta. De hafva en böjlighet i karaktern, som gör att de lätt kunna foga sig efter ögonblickets intryck; den ena stunden öfverlemna de sig åt en tröstlös förtviflan öfver en motgång, den nästföljande kasta de sig med yster glädje i förströelsernas och dårskapens hvirfvel, eller roas de af ett lappri. För dem är lättsinnet lycka; ty tröstlösa öfver en förlust den ena dagen, minnas de den knappt den andra. De sky ej som andra menniskor tadlet och vanäran, emedan de tro alla andra vara lika glömska som de sjelfva.

Skiljsmessan.

Mot aftonen samma dag, satt Leonna ensam hos modren, som nu syntes slumra. Skymningen tog till; hon smög sig varsamt för att uppdraga rullgardinen. Snöret var redan fästadt, när hon hörde ljudet af hästhofvar från vägen; en ridande, en militär, steg af den frustande hästen invid trappan; hon hörde sin fars röst, som bjöd honom vara välkommen.

174Var det Feodor? Det är säkert han! Hjertat klappade högt både af glädje och smärta. Hon skulle se honom! Men han kom för att taga afsked. Viss att Feodors besök var kort, kanske voro minuterna räknade, ville hon skynda sig till hans möte; ännu en gång se och inprägla de älskade dragen i sitt minne, höra välljudet af hans stämma — men hon vågade ej lemna modren allena.

Ändtligen kom sjuksköterskan in. «Der är en rysk officer,» sade hon, «och hans nåd bad fröken komma ut i salen.» Hon uträttade icke uppdraget så tyst, att ej den sjuka hörde det.

«Gå icke dit!» ropade hon: «om Petter får se att du talar vid Feodor, slår han dig också.» Hon syntes hafva hört något angående mötet på vägen.

«Goda mamma! Petter är icke här. Pappa vill tala vid mig;» och för att missleda modren tillade Leonna: «det är Schalinsky, han kommer för att taga farväl af oss, ty han reser bort i morgon.»

«Ja så, Petter låtsar tycka om Schalinsky; gå, men kom snart igen.»

Leonna gick som hon trodde till den älskades möte.

Men hjertat ville stelna, när Schalinsky synbart upprörd trädde emot henne för att helsa.

«Jag skall tidigt infinna mig i morgon,» fortfor Nordenskans i det genom henne afbrutna samtalet, «för att taga afsked af bror Feodor, samt öfvertyga honom, huru jag högligen ogillar min sons obehöriga uppförande, hvarom jag icke är okunnig, och det dumdristiga uppträdet på landsvägen, hvartill jag sjelf var vittne. Redan samma 175afton önskade jag förklara mig för min unga vän, men träffade honom icke, ty jag var tvungen att resa hem. Sedan sjuknade min hustru, och jag kunde ej drömma om er hastiga bortresa. Se der Leonna, stackars flicka, hvad en enda natts vakande gjort henne blek och rödögd,» sade han och strök med sin breda hand öfver dottrens glänsande hår. «Gå tidigt till hvila i afton barn, nog finns här dem, som kunna vaka öfver mamma ändå. Men laga nu så att vi genast få oss thé. Löjtnanten har ej tid att dröja många minuter, säger han, men en liten «panacé» måste vi dricka tillsammans först, hvem vet när och om detta sker en annan gång.»

»Straxt pappa» och Leonna skyndade ut för att under bestyrens täckmantel nedsvälja den felslagna förhoppningens bittra tårar.

I detsamma hon återkom, gick fadren ut, för att från sin kammare hemta det fluidum, hvarförutan han benämnde thé: gåsvin eller hönssoppa.

Knappt hade han aflägsnat sig, förrän Schalinsky skyndade att lemna ett bref i den darrande flickans hand, under det han med låg och rörd stämma sade: «Har fröken några tröstande ord att säga min stackars vän, så skynda! Jag vet icke hvad han skrifvit, men döm honom icke hårdt! tro mig, han förtjenar öfverseende — och medlidande, ty han lider.» — —

Vid ordet öfverseende, såg Leonna på talaren med en förundrad blick, hon förstod honom icke — och när hon ville svara, inträdde hennes far.

Med synbar ansträngning bemödade sig Schalinsky att beherrska sin djupa rörelse, och tala 176om andra ämnen, men återkom dock alltid på samma punkt. I anledning af de oförmodade skyndsamma uppbrottsorderna, yttrade han:

«Derföre kommer mången af oss att synas otacksam och känslolös för bevisad vänskap och gästfrihet, men pligtens röst, måste nedtysta hjertats stämma. Detta är vår ursäkt. — Ännu äro icke tvenne år förflutna, sedan vi ansågos för fiender; men redan äro många fästade med ömma band vid landets döttrar, och de flesta genom vänskapens brodersband — med landets folk, men trohet vinner seger, och återseendet» — —

Häftiga rop hördes från den sjukas rum och afbröto löjtnantens osammanhängande tal, hvars mening dock klart uppfattades af Leonna, men icke så af Nordenskans, som betraktade honom med förvåning, ty han förstod ej huru den eljest så glada och frimodiga unga mannen nu syntes vara, hvad han hade lust att kalla «käringaktig.»

Ett annat rop om hjelp från sjukvakterskan kallade far och dotter, som funno den sjuka vid dörren, skrikande på Leonna, som hon trodde än röfvas bort af Petter, än af ryssarna.

Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand krampaktigt innesluten i sina båda.

Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad du lider under denna stund!

Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. — 177Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga honom ett lefväl.

Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans. «Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»

«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»

«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.

«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,» yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O kunde jag med mitt» — — Han hejdade sig.

Derpå fortfor han förläget stammande: — «Om jag kunde uträtta något för er min fröken, — men jag känner ej vår marschruta eller vår bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —

«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton — till —»

«Kom icke fram med något lappri!» afbröt henne 178fadren. «Löjtnanten har, stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»

«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam resa, och — ett gladt återseende, — när Gud behagar» — — —

Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.

Hon tackade Gud för den utväg. Han sjelf — som hon i sin barnsliga tillförsigt till det högsta väsendet trodde — hade ingifvit henne i nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.

Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne till.

Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, — skådeplatsen för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. — Här hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första egenmäktiga medvetna 179handling — ty hon anade att det bref hon nu skulle bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt skulle gripa in i hennes framtid. — Förut otålig, nu bäfvande — ty Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande, föreföll henne nästan oförklarlig — bröt hon förseglingen och läste:

«Dyra Leonna!

Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne mera värdig, än nu. — Hon den goda, den englarena, som skänkte sitt hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt — — — Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i mannens oroliga själ.

Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig. Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jag skall blifva dig värdig!

När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena henne med

Feodor von Harlinghausen?»

180Leonna läste och återläste dessa rader, i hvilka låg en mening, som hon ej kunde förklara. Har det åter förefallit något emellan honom och Petter, tänkte hon; hvarföre talar han icke öppet om det, hvarföre i så dunkla ordalag. — Men tiden led och hon måste svara. Hon skref:

«Älskade Feodor!

Du har rätt, jag förstår dig ej; men att min Feodor ej står klar för mig i ett ögonblick som detta, då en långvarig, kanske beständig skilsmessa hotar oss, det anade ej mitt älskande hjerta, som bäfvat af oro, men ändå lefvat i hoppet att ännu en gång få återse sin älskling. Vet du Feodor, det ligger något konstladt, något på skrufvar stäldt i ditt språk. Hvad betyder det?! Hvarför denna häftighet? Har något händt, hvarföre då ej upptäcka det för din Leonna?!

Om du besluter att icke se mig, för att efter som jag fattar ditt uttryck straffa dig sjelf; är det väl rättvist att låta mig dela straffet, utan att veta, hvari felet består? Är detta fel begånget mot mig — o då borde du lita på min kärleksfulla tillgift, som jag på din; ty fela kunna vi alla, och derföre vill jag ej, för några obegripliga ord, minnas annat än vår kärlek, mitt lifs skönaste blomma.

Mitt löfte blef ouppfyldt i går; men Hedda sade dig väl orsaken ännu mer min biljet, som visst var kort, men tydlig — något som (jag finner det både af ditt och mitt bref) ej alltid är fallet. Men kärleken förlåter allt! Ögonblicken äro räknade. Jag måste sluta!

181O, om jag kunde uppfylla din önskan och vara dig en genius, som skyddade dig mot hvarje fara! — — —

För att säga dig min tanke om slutet af ditt bref; så var öfvertygad, att om du äfven återkommer som general, och jag i generalen ej återfinner min Feodor, är han utan allt värde för mig. Frukta således ej; blir jag icke din här nere, sker vår förening i en annan verld. Således evigt din Leonna.»

Den omtalta bokens permar bekläddes med papper; hörnen förseglades med omsorg, innanföre låg brefvet; boken sammanknöt hon med ett band.

Det omtalta tecknet gafs, och hon skyndade till modren.

Ingendera, hvarken Feodor eller hon, hade nämnt ett ord om vidare brefvexling; men detta, liksom allt, lemnade hon åt Guds försyn. Han styr nog allt till det bästa, tänkte hon. Hon bar ju den kära bilden i sitt hjerta; med hopp, tro och förtröstan ville hon gå framtiden till mötes.

Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan resfärdig.

«Hur är det med mamma?» frågade han.

«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»

«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. — Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»

182«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen, men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»

«En samling af poetiska arbeten pappa!»

«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och reste.

I andanom — ty huru ringa anda som kan finnas i vissa författ:s arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än andra menniskor — hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» — —

Som en författ. står i ansvar för dem de föra fram på scenen; i synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas om Feodor.

Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis misstanke — en obetydlighet 183i det hela — eller genom ett af dem sjelfva begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra första steget till en försoning? Hon är antingen okunnig om orsaken till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den, för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten: det gäckade förtroendet. — Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga, då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.

Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig allt likt. — — Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och — ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar, under det han, egoisten, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer, åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan — vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden — glömmer han sin första ungdomskärlek. — —

Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»

«Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog, och sådant var snällt. Hvad rår 184man för att andra tokor vanligtvis taga vårt prat för kontant?»

Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»

Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal, ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung, hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.

Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.

Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna henne, 185blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda. Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf, icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade flickan likasom ingenting förefallit.

Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar; långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde, uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras — hållas och brytas!» tänker läsaren.

Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa Leonnas bref, hvars ljufva ord — derom var han öfvertygad — blefve en helande balsam för hans oroliga hjerta.

Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plåga 186honom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.

Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.

Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort som pepparen växer.

Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle öfverse det hela.

Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.

Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.

Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.

187«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»

«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som föranleder detta hatfulla uppförande» — — —

«Så låt oss lemna allt i förtröstan på framtiden,» inföll Nordenskans. «Vi båda förblifva vänner. — Men så när hade jag glömt något. Dotter min sänder er här en bok, som hon haft till låns.» Han dykade upp den ur den djupa rockfickan. «Nog har hon aktat den, som så förvarat permarna,» tillade han.

Feodor mottog boken och kastade en frågande blick på Schalinsky, som nalkades i detsamma. Denne anmärkte leende: «boken fordrade kanhända en ren klädning för att handteras af frökens vackra händer.»

Nu hvirflade trumman; alle man i ledet! En handtryckning och Schalinsky skyndade bort. Nästan faderligt omfamnade Nordenskans den qvarblefne Feodor, som bestormad af känslor föll till hans bröst. «Innan vi skiljas, dyre farbror, så lofva mig heligt, att aldrig låta er älskvärda dotters 188framtida öde bero af hennes halfbrors godtycke. Lofvar farbror detta?»

Något förvånad, svarade Nordenskans ändock godlynt, till och med hjertligt: «Jag vet ej anledningen till denna brors önskan, men som den alldeles stämmer öfverens med min egen vilja, kan jag gerna lofva det.»

«Gud belöne dig derför!» och Feodor störtade ut.

Nordenskans stod ett ögonblick qvar på trappan och såg efter den bortilande, och yttrade halfhögt för sig sjelf: «Stackars gosse! Nog ser jag, hvar skon klämmer, och din lycka står i vida fältet. Ditt råd var emedlertid godt, jag skall taga det ad notam.»

Han gick derpå in till sin svärdotter. Fru Snabbeck var ännu qvar, men Hedda hade ej återkommit.

De stodo alla tre i ett fönster, och sågo hur den ena truppen efter den andra försvann bakom ett skogbevuxet berg vid vägen. Knappt hade dammet hunnit lägga sig, förrän man från den sidoväg, som förde till landtmätarebostället, blef varse en resande. Det var Petter, som kom hem. Fadren log inom sig och tänkte: «minsann ser det icke ut som herr befallningsman, af fruktan att förlora skinnet, legat i bakhåll.»

Petter var icke i bästa lynne; när hans fru sporde hvarifrån han kom, svarade han tvärt: «sist ifrån Brandéns, der har jag hört intressanta nyheter.» Maria såg af hans blick och hörde af tonen att en storm var i antågande, och såg helst att denna bröt löst i svärfadrens närvaro, hon 189frågade efter utseendet likgiltigt: «Hvad höres det då för nytt?»

«Först och främst att frun far omkring och roar sig, när hennes man är borta — och det i så valda samqväm till» — —

«Ett samqväm som syntes anstå dig i somras, när du sjelf förde mig dit,» svarade Maria kort, «äfven antog du inviten.»

«Det var då, men nu har jag hört superba historier om vissa menniskor der,» och med en grimace vände Petter sig till fru Snabbeck. «Fruns skarpsynthet har ej heller här kommit på skam,» fortfor han. «Ni har yttrat att den der öfverstinnan och hennes syster sågo utklädda ut, och ni hade rätt. Båda hafva haft rang och värdighet af värdshusjungfrur, i samma stad der öfverstens fru lefver. Han och en annan officer tog derifrån hvar sin dam, och förde dem med sig hit.»

«Nå det kan jag säga, det var ju skandalöst!» beskärmade sig fru Snabbeck, likväl smickrad att se sin skarpsinnighet anmärkt. «Men att öfversten icke blygdes att låta en sådan der gälla för sin fru.»

«Hvem kan bevisa detta?» inföll Petter. «Han lät det endast passera, när doktor Ström, som nog kände förhållandet, ville introducera henne under detta namn i sitt hus. Öfversten visade sig ju aldrig tillsammans med henne i staden, till och med icke här på landet.»

«Men afskedskalaset» — inföll Marie misstroget.

«Nå visst bestod han det, men fruntimren och dansen var hos ingeniörens, ej hos honom, som bor i en helt annan byggning; eller deltog han 190kanhända i dansen? neej, — nå så har jag rätt! och någon ersättning måste han väl gifva sin donna när han lemnar henne; ryktet säger till och med, att han spelt bort henne till en af sina vänner; sanningen är att han förlorade tvåtusen rubel till en bekant och till densamma kommer hon nu antingen som pant eller betalning, huru man vill taga det.»

«Men af hvem har du hört allt det der?» frågade Maria ännu misstroget.

«Jag har det från säker hand. Lita du på det.»

Nordenskans den äldre, en åhörare af allt detta, som endast med ett: «Nå? det var f—n!» «hm, hm,» eller «så, så,» härtills tillkännagifvit sin uppmärksamhet, sade nu, sannolikt i den mening att förbereda något som han sedan ärnade afhandla närmare med sonen: «Jo, jo, nog lär du ha rätt, jag påminner mig nu, huru Feodor Karlowitsch alltid undvek att tala om dessa damer, och när prestens fru engång plågade honom med frågor om dem, svarade han: att han aldrig sett öfverstens fru; något som förundrade oss alla. — Du ser häraf kära Petter, att han icke gillade ett sådant lefverne.»

«Det bevisar blott att en blind höna också någongång kan hitta ett korn,» svarade Petter, och aflägsnade sig skyndsamt för att skrifva ett bref, med den återvändande skjutsgossen; han undvek att vara allena med fadren, som reste hem på eftermiddagen.

Innan vi på lång obestämd tid lemna Feodor och hans vän, följa vi dem till första nattqvarteret, en vid landsvägen belägen by, några mil derifrån.

191När Feodor mottog boken af Leonnas far, trodde han sig i Schalinskys leende finna, att denne af kusken erhållit det lofvade brefvet, men under marschen var det intet tillfälle att, ohörda af andra, vexla några ord. Han måste således beväpna sig med tålamod. Boken var han nödsakad att lemna till sin betjent.

I mörkningen uppnådde de nattqvarteret; åt Feodor, Schalinsky och Boldakoff anvistes den bättre af de tvenne kamrar, som lågo innanför en stor stuga, der femtie man snart snarkade godt på utbredd halm.

Det var redan långt lidet på qvällen, men ännu tycktes hvarken Feodor eller hans vän vilja lyssna till den tredjes uppmaningar att gå till hvila. Denne hade genast efter den måltid, gamla värdinnan i huset uppdukat, krupit upp i det ena af de höga, breda, men korta sängställena, öfvertäckta med mångbrokiga ylleryor. Småond öfver de andras envishet, vände Boldakoff sig åt väggen och somnade.

Feodor hade oupphörligt bläddrat i den omnämnda boken, under det hans vän iakttagit honom med väntande blickar.

«Gud ske lof, nu hvarken hör eller ser han oss; lemna mig nu brefvet,» utbrast Feodor, i det han lade ifrån sig boken.

«Hvilket bref?»

«Det som kusken gaf dig; var barmhertig och hutla icke längre med mitt tålamod.»

«Jag har icke något bref,» försäkrade Schalinsky. «Fröken hade väl lemnat karlen ett pakett, med tillsägelse att lemna det antingen till dig 192eller mig, men sedan hade hon tagit det tillbaka, och sagt att kaptenen ville sjelf lemna det i rätta händer. När jag nu såg, att du erhöll boken, var jag nöjd; i annat fall hade jag påmint derom. Naturligtvis måste boken innehålla svar på ditt bref, så framt hon velat svara.»

«F—n heller! Jag har genomgått hvart enda blad; icke en papperslapp, icke ett understruket ord skulle undgått min uppmärksamhet.»

«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra, öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi redan läst. —

Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje; han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet — skälet kan man lätt inse. — Men han tog honom till vittne af sin högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.

Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt, men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall — vi känna ju hennes förkärlek i detta fall. — Nu hade den omvårdnad 193alla, och i synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre grad.

Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga «komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom lyckades hon i sina bemödanden, visserligen icke utan ansträngning och några misslyckade försök; men hon visste att göra sig älskad och aktad af tjenstefolket — med få undantag hade en ny upplaga efterträdt den gamla — och det hörsammade henne gerna.

Lik karlar i allmänhet och fäder i synnerhet, kunde äfven Nordenskans ej uppskatta hvad en ung qvinna lider, som så der handlöst måste öfvertaga vården om ett stort hushåll, der ansvaret ligger tungt på hennes svaga, ovana skuldror; en börda, som endast kärleken eger förmåga att göra lätt. — — —

Likväl erhöll Leonna då och då en vänlig blick, ofta ett hjertligt ord af sin far, som nu märkte skillnaden mot förr enär han, till exempel vid en hastigt påtänkt resa, hade allt rent och i ordning, (ty huru mången ledsamhet uppkommer ej ofta om en löskrage är illa ansad och de frånslitna banden ej behörigt fastsydda o. s. v.), eller 194då värdinnan, för en oförmodad gäst, alltid hade något godt och smakligt i beredskap. Allt sådant hade varit sällsynta fall i hans husliga lif, sedan den gamla trotjenarinnans död föregående året.

Dessa voro äfven de enda solskensblickar i Leonnas husmoderliga lif, ty modren kunde hon aldrig göra rätt i lag; sjukdomen hade gjort henne retlig till sinnes, hvilket jemte ett inre medvetande af egen oförmåga, och medfödd afund öfver andras förmåga, gjorde henne nästan svartsjuk på sin egen dotter, när det någon gång hände att mannen gjorde henne uppmärksam på dottrens tilltagande förtjenster.

Fru Nordenskans lemnade ej mera sitt rum, med undantag af måltidstimmen. Hon visade då god aptit, men klandrade likväl allt; sannolikt i den mening att derigenom synas vara fru i sitt hus. Utan sysselsättning blef tiden henne lång, och hon trifdes numera ej allena. Leonna fick ofta uppbära orättvisa förebråelser, att hon vårdslösade sin mor, då hon för de mångfaldiga bestyren måste lemna henne.

Ville den stackars flickan, för sitt eget nöje och för att förströ modren, föreläsa henne något ur en god bok, så kunde denna, i anseende till sina slöa begrepp, ej fatta dess innehåll; den muntraste, angenämaste och lärorikaste lektyr var, enligt hennes oförgripliga mening, bara onyttigt «munpladder.»

Julens annalkande ökade Leonnas husmoderliga omsorger, ty helgen hör enligt gammal finsk sed till tjenstefolkets sötebrödsdagar, som tillbringas 195under hvila från alla icke oundgängliga sysslor. Nordenskans reste med son och svärdotter till Lovisa, och återkom först närmare nyåret. Leonna var hemma, mera än någonsin utsatt för modrens retliga lynne. Så förlefde hon några långsamma dagar, som verkade ofördelaktigt på både kropp och själ; ingen förströelse hindrade henne att lemna sig åt minnen och reflexioner.

Hvilka förändringar hade ej föregått på ett enda år — så långt i perspektif — så kort sedan det utrunnit ur tidens stora timglas! — med hastande steg hade hon blifvit förd från barndomens lekar, genom ungdomens blomstergård, der hon knappt hunnit kasta omkring sig några blickar, förrän hon måste lemna den. Nu tyckte hon sig redan öfverträdt den gränseskilnad, som förde till medelåldrens ofta törnbeväxta bana. —

Hu! Det var att måla svart vid sjutton år!

«Så ser menniskan nästan alltid verlden genom känslans synglas, och den visar sig mörk eller purpurfärgad, allt efter färgen på det glas, hvarigenom hon betraktar den,» säger Andersen.

Leonna gjorde sig i tankarna en förteckning på det hon upplefvat. Allt hade gjort intryck på hennes känsliga hjerta: Vänskapsförbundet med Ottilia, sammanträffandet med Feodor; mormodrens hastiga död, vistandet med och skilsmessan från Ottilia, Petters giftermål, och otrefligheten med denna nya slägt, oenigheten mellan Petter och Feodor, dennes besynnerliga bref och den ovisshet hvari hon nu lefde. — — — —

Sätta vi oss i hennes belägenhet, och genomgå vi med henne denna förteckning, skall väl ingen 196finna det besynnerligt, att hon, utan annat sällskap än denna mor, ansåg lifvet äga mera skugga än ljus.

Nyårsdagen passerade hon hos brodren. Maria klagade sig illamående, var tyst och sluten; Leonna hade så tråkigt der, att hon med glädje återvände hem.

Sent på en februariafton, vandrade hon ensam i den af en muntert sprakande eldbrasa upplysta salen. Med ens hörde hon bandhunden skälla, och äfven skall af fremmande hundar. Hvem kan det vara, tänkte hon, pappa är borta, och mamma, som i dag varit bra otålig, sofver redan, och jag skall så här ensam taga emot gäster! Hvad som möjligtvis i hast kunde framsättas till en aftonmåltid, undergick revy i hennes tankar, under det att hon tillika skyndade att öppna dörren för dem, som redan hördes vara i förstugan.

Den första hon mötte var hennes far, som ovanligt munter utropade: «Nå min flicka! Håll dig beredd att taga emot välkomna gäster!»

«Gud skall veta huru välkomna de äro,» tänkte Leonna inom sig, när ett par af «Hertola herrns» stora hundar rusade in på det nyss skurade salsgolfvet. De efterföljdes af sin husbonde. I det Leonna gjorde sig fri från dennes välmenta, men hårdhändta omfamning, och ville skynda sig ut, med omsorg om både två- och fyrfotingars förplägning, möttes hon åter i dörren af, — hvem målar hennes öfverraskning, hennes fröjd! af — onkel Ludvig.

«Nog får du sedan veta allt det der, kära Lona! Laga nu så att vi få oss något till bästa,» 197manade hennes far, när hon öfverhopade Ludvig med frågor efter Ottilia.

«Förlåt söta far,» och med af glädje bevingade steg skyndade hon ut.

En stund sednare satt «Hertola herrn» och hennes far vid sina toddyglas i ett för oss ganska likgiltigt samtal. Ludvig tog plats vid den unga värdinnans sida, der han njöt sin favoritdryck, thé försatt med hallonsaft.

Direkte kommen från Petersburg, hade han tvenne dagar hvilat ut på Rönnbacka; i dag hade han rest till Hertola för att helsa på sin bror, och fann denne färdig att sätta sig i släden för att fara till Grönskog.

Som Ludvig i alla fall ämnat sig hit, följdes de åt; under vägen mötte de Nordenskans, som genast vände om. De hade ätit middag hos Petter.

Utom tusende hjertliga helsningar från Ottilia och hennes man, erhöll hon bref jemte ett paket från sin vän. Ludvig skänkte henne några goda nyss utkomna tyska böcker, en ritlåda, blyertspennor och diverse sorter papper.

Under sitt vistande på Rönnbacka hade Leonna inhemtat de första grunderna i teckningskonsten, och sommartiden öfvat sig på egen hand; brist på tid äfvensom tillbehör hindrade henne sedan från ett nöje, hvartill hon kände sig äga både håg och fallenhet. Hon såg nu med glänsande ögon på sin lilla erhållna skatt, men snart föll det henne in, huru föga tid hon fick disponera efter eget val och med en tår i ögat, åtföljd af en suck, nedlade hon alltsammans tillika med böckerna i dessas förvaringsrum. Detta undgick ej Ludvig, 198som iakttagit henne; han utforskade lätt orsaken. Han lofvade öfvertala hennes far att antaga fru Palman att förestå hushållningen på Grönskog. Hon vore äfven ett passande sällskap för hans fru, hvarigenom Leonna vunne större frihet.

Fru Nordenskans ville i början ej höra talas om förslaget, men när Ludvig gjorde henne uppmärksam på att Leonna fallit af, att hennes helsa led, och att hon var för ung att bråka med omsorgen vid en stor landthushållning, då biföll hon, hvad hennes man genast hade gillat, ehuru han af sig sjelf aldrig kommit att tänka derpå.

Om fjorton dagar skulle Ludvig Lurhjelm återvända till Petersburg, men ville förut ännu en gång besöka Grönskog och då föra fru Palman dit. Att hon icke med glädje skulle antaga förslaget, satte han alldeles ej i fråga.

Ottilias bref ingaf Leonna den renaste glädje och tacksamhet mot Försynens styrelse, som gjort hennes vän så lycklig i dess äktenskap och husliga lif. Hon såg häruti en borgen för sin egen kärleks framtid, som, ehuru mörk den nu äfven syntes vara, äfven en gång säkert skulle klarna, om det vore den Allgodes vilja.

Den farhåga, som stundom velat innästla sig i hennes tankar, att Ottilia en gång kunde ångra sitt val, var nu fullkomligt skingrad. Feodor hade visst sökt ingifva henne ett högt begrepp om Ivanoffs karakter och själsegenskaper, men hon fruktade likväl att denna manliga sjelfständighet lätt kunde urarta till hårdhet mot den milda, eftergifvande Ottilia. Nu lärde hon sig inse skilnaden mellan en ädel sjelfkänsla — och sjelfvisk 199halsstarrighet. — Dess representanter voro Ivanoff och hennes halfbror Petter.

Leonna hade ofta försökt tänka sig in i de personers äktenskapliga förhållande, som hon antingen kände eller hört omtalas; och intet af dem motsvarade det begrepp, ett ungt, oskyldigt och känslofullt hjerta gör sig om en sådan förening; men genom den teckning, Ottilia med så ljusa färger, så enkla drag, gjorde om sitt trefliga husliga lif, sin make och dess moder, såg hon sin föreställning realiserad i verkligheten. Hon jemförde detta med sina egna iakttagelser ur sin brors och svägerskas husliga lefnad och nu fann hon denna förbindelse dubbelt olyckligare än förut, och beklagade dem å ömse sidor. Sjelfkära båda, ägde de ingendera undfallenhet för den andras svagheter.

Samma ljufva förhoppning, Ottilia genom halfva ord lät henne ana, och som hos dem var ett ämne för den renaste glädje, borde äfven hafva funnits i hennes broders hus. Det sistanförda vore ingalunda i de torftiga omständigheter, som kunna föranleda föräldrar att med oro motse ankomsten af en ny tärande medlem. Huru många i fattigdom stadde betrakta icke ett barn såsom en rikedom, såsom en dyrbar gåfva af Gud! Denna tidpunkt syntes här afvaktas under knot och missnöje å hans — med nyckfullhet och tvärhet å hennes sida.

När Leonna dagen derpå undersökte sitt paket, innehöll det utom diverse små presenter ett manuskript af Ottilias egen hand, jemte dessa ord:

«Som jag vet huru lifligt du intresserar dig för 200hvad som är ädelt och godt, har det varit mig ett kärt nöje att göra dig närmare bekant med den mans ungdom, som gör mitt lif till en himmel på jorden; äfvensom med min goda svärmors upphöjda sinne och ädla hjerta. Med bådas samtycke har jag för dig tecknat upp vissa tilldragelser i deras lif, och skickar dem nu i form af en liten roman, som enligt min öfvertygelse kan bära namnet:

"Sådan mor, sådan son."

Constance de —villes fader och närmaste anförvandter föllo offer för folkraseriet i början af fransyska revolutionen. Efter många faror anlände slutligen hennes mor, med sin blomstrande dotter Constance, till Petersburg; der sökte och fann hon en tillflykt i —ska envoyéns hus, hans fru var hennes kusin och barndomsvän.

Hittills hade moderskärleken förlänat styrka åt den svaga, fint bildade qvinnan; nu dukade hon under för den sorg hon lidit, jemte fruktan, brist och ansträngningar under den långa resan; äfven ombyte af klimat gjorde sitt till, och döende anförtrodde hon sitt barn åt sin rika kusins ömhet och ädelmod.

Denna fru, en dam af stora verlden, trodde sig fullkomligt uppfylla den aflidnas önskan, då den unga Constance fick fullända sin uppfostran under ledning af guvernanten i huset. Äfven sina behof saknade den unga flickan icke, men väl deltagande och moderskärlek; hon begret smärtsamt och länge sin oersättliga förlust. De af modren 201från spädaste åren inplantade dyrbara lärdomar till gudsfruktan och dygd, hade slagit djupa rötter i hennes unga hjerta, och ju mera hon omgafs af köld och liknöjdhet samt yttre flärd, desto omsorgsfullare fostrade hon sina dyrbara minnen.

Hon infördes i sällskapslifvet lika okonstlad som skön och väckte en uppmärksamhet, som ådrog henne sina kusiners afund; den köld, hvarmed hon af de sina der bemöttes, väckte till och med fremmande personers uppmärksamhet.

Mamsell Dublance, guvernanten, skulle nu lemna ett hus, der hon icke mera behöfdes, och såg sig derföre om efter en annan plats. Men trött vid en underordnad ställning; utomdess i brist af grundsatser och intrigant af naturen, blef hon med glädje varse, att grefve * * *, som nyligen hemkommit från en utländsk resa, i hemlighet betraktade Constance med passionens ögon. Som han var ganska rik, beslöt hon använda denna upptäckt till sin fördel.

Med gifven anledning å guvernantens sida, gjorde grefven henne till sin förtrogna, under det att han skickligt dolde sin passion för alla andra, och visade sig vara häftigt intagen i envoyéns äldsta dotter, ehuru det allmänt var bekant, att hon var förlofvad med en annan.

Ett möte ställdes till, hvari den oerfarna Constance endast såg slumpen råda, ehuru hon, med qvinnans egna fina instinkt, länge sett sig vara ett mål för den ömmaste kärlek, det mest grannlaga uppförande på hans sida. Nog af, hon 202öfvertalades af den enda person, som bevisat henne ett slags deltagande, och den hon som uppfostrarinna varit van att hörsamma, ännu mera af sitt eget hjerta, som talade för grefven, att ingå ett hemligt giftermål.

Grefve * * * förenade äfven i sin person allt, som kunde eröfra en ung oerfaren flickas hjerta. I sina bästa år, med det fördelaktigaste utseende, hade han en verldsmans lätta och intagande manér. Af gammal familj, rik och oberoende, var han ansedd och oumbärlig i de storas salonger, och utmärkt i alla afseenden. Dessa allmänt kända förhållanden angaf han som lika många orsaker, hvarföre han ej öppet vågade erkänna henne som sin maka. Dock svor han henne evig trohet, och att hon aldrig skulle ångra en förbindelse, som utgjorde hans fasta hopp om lefnadssällhet.