LEONNA. ANDRA DELEN. (continued 2)

«Hon föreställdes nu af balens ceremoni-mästare för prinsen, som dotter till en af värdarne; hon skulle blifva hans moitié för nästa dans, och det förra engagemanget måste stå tillbaka för det sednare; hon kom sjelf och bad om ursäkt.»

«Prinsen hade mycket att säga sin dam, men hon syntes föga road; då dansen var slut, omringades hon af sådane, som likt schakalen följa i lejonets spår, men hon afsade sig alla uppbjudningar. Hennes blick sökte mig, och detta gaf mig mod att nalkas; med en engels leende, frågade hon om jag ville hafva nästa dans i ersättning.»

«Omtalar ni detta, för att påminna mig huru barnslig och kanhända — danslysten jag fordom var?» — frågade Elise högt rodnande. Förgäfves hade hon sökt dölja den sinnesrörelse, som minnet af förra dagar väckte.

«Så kan icke ni misstyda hvarken mina ord eller mening,» sade han hjertligt. «Hundrade andra qvinnor hade — berusade af att blifva så utmärkta 300som ni det blef af en prins af kungligt blod, utropad och beundrad för sin allmänt kända lycka hos det vackra könet, för sin skönhet, sin utmärkta vext, förhöjd af den eleganta engelska uniformen — glömt en uppbjudning af den anspråkslösa fremlingen, som ingen kände, som stod der i sin enkla svarta frack, och det har ni icke gjort.»

«En bekant till er, kom litet afundsam, litet nyfiken och frågade hvad prinsen sagt eder. Ni svarade: «Tror du jag hörde så mycket efter det? Det plågade mig att vara ett mål för allas blickar. Gud ske lof att det är förbi!» Det der hade väl äfven andra kunnat säga, men man såg att det var ert okonstlade hjertas mening.»

«Jag har som ni ser bevarat allt i mitt minne, men hos er har vårt sammanträffande ej lemnat någon hågkomst» — —

«Hvem vet?» svarade Elise leende. «Vid middagsbordet fann jag något bekant, både i röst och blick, men vi ha mycket förändrats sedan dess, och vi bibehålla gerna bilden i vårt minne, sådan den var, när vi sågo den — — jag återsåg er aldrig» — tillade hon långsamt.

«Det är sannt; tio år, som förflutit under förhållanden, som sätta alla krafter i spänning och verksamhet, bidraga mera att förändra mannen. Det är icke så med fruntimren: jag igenkände er genast.»

«Det smickrande i detta omdöme förfaller, då man vet att ni visste af att jag var här,» svarade hon leende. «Mina hågkomster af er börja nu äfven reda sig.»

301«Mycket sannt. Jag var äfven förberedd att finna er förändrad, men hvarken sorger och de bekymmerfulla dagar ni upplefvat, ha haft makt öfver det, som intog mig. — Men det tillkommer mig att förklara, hvarföre ni icke återsåg mig, såsom säkert varit fallet om vi, som ärnadt var, dröjt några dagar i Reval. Vid återkomsten från balen, funno vi bref från barons moder, som återkallade sonen till fadrens dödsläger. Vi hunno ej mer, än att så tidigt det lät sig göra, uttaga mot vexlar de penningar, som voro nedsatte här i ett betydande handelshus. Att den man, till hvilken vi begåfvo oss, var er far, derom hade jag ej minsta aning, jag hade ej efterfrågat ert slägtnamn och den omtalta damen benämnde er Elise; det var mig då nog — men sedan — dock jag återvänder till min berättelse.»

«Vi måste vänta en liten stund på herr Sellzings eget kontor, under det han i det yttre, expedierade något, som ej tålte uppskof. Undertiden hörde vi musik från rummet näst intill. Nyfikna lyfte vi på en grön taftsgardin, som betäckte en glasruta på dörren; ett ungt fruntimmer satt vid ett piano och slog några välljudande ackorder, som vittnade om öfvad talang. Det var ni! ni, som man med allt skäl kunde förmoda slumra, och drömma om balens nöjen, satt nu der i en täck huslig drägt. Ni sjöng; och denna sång har sedan varit en profetia om mitt öde» — — —

«Herr Sellzing återkom, och ordnade skyndsamt vår affär. Baronen frågade, hvem sångerskan var, jag fick ej fram ett ord. «Det är min enda dotter,» sade han med fadersstolthet. Vi satte oss 302genast derpå i resvagnen; hvar i sitt hörn gnolade vi på tonen och några uppsnappade strofer.»

«Ja, nu minnes jag så tydligt som det händt i går,» sade Elise lifligt: «Färdig att gå på balen, fick jag noterna till denna i sig sjelf ganska obetydliga visa; och var nu nyfiken att inöfva den, under det jag väntade på min far, för att servera hans morgonkaffe. När han kom, sade han, att tvenne unga herrar varit stående vid glasrutan för att lyssna på min sång. Detta gjorde att instrumentet flyttades i mitt eget rum, dit min far sedan kom, när han ville höra sina små favoritstycken; han förlorade alltför snart denna lilla njutning!» Hennes ögon fylldes af tårar. Ett ömt deltagande målade sig i Lindendals ögon. Efter en paus begynte han:

«Några år sednare återkom jag till Reval. Ehuru ännu ej i den ställning att våga göra er ett anbud, kom jag dock med föresats att göra mig påmind, och erfara hvad hopp jag kunde göra mig i framtiden. Då erfor jag er fars olycka, som väl väckte ett allmänt deltagande, men ingen sade sig veta hvar han nu vistades. Jag vill icke måla min smärta; ej plåga er med hågkomster, säkert återväckta genom åsynen af fru Riebnitz, då hennes far, som hade herr Sellzings ädelmod att tacka för sin uppkomst, var den första och förnämsta orsaken till hans olycka, genom det förtroende han satt till dennes redlighet. Under några år tog mitt öde en förmånlig riktning, men ännu hade jag icke upptäckt er vistelseort. Då bosatte sig en bekant i Reval, med hvilken jag korresponderade. Genom honom fick jag anvisning 303på ett fruntimmer, som brefvexlade med er, under adress till — rådet Z. i Borgå.»

«Der lärde jag ännu högre skatta ert värde, genom de underrättelser jag erhöll af denna älskvärda familj. Jag gjorde der bekantskap med lagman Bärendorf och skulle i hans sällskap uppsöka er; men i det jag antog hans artiga bjudning hit, fick jag lyckan i förköp.»

Under hela detta långa samtal var Leonna en tyst, något förlägen, men högst deltagande åhörarinna. Många af sällskapet hade sökt uppsnappa något ord, men som det fördes på tyska språket — hvarpå äfven deras bekantskap skett — förstodo de litet eller alls intet. Fru Riebnitz höll sig på så långt afstånd som möjligt.

«Huru kan man så der echappera från både spelbord och dans? Jag börjar rättnu förmoda att den «affär,» som tillskyndat oss det nöjet att se er här, har till föremål att enlevera mamsell Sellzing.» Det var lagmannen, som sade så, halfhögt och hotande med fingret, till Lindendal, i det han tog plats på bänken vid hans sida.

«Herr lagman är en fiffikus!» svarade den andra i samma ton af lätt skämt. Det beror helt och hållet på mamsell Sellzing, om och när jag får ledsaga henne till hemmet.

«Dermed hastar det icke, landet är vackert ännu, och bästa bärtiden till, — men railleri à part, äro herrskapet verkeligen bekanta förut?»

«På en stor bal i Reval, hade jag den äran att göra mamsell Sellzings bekantskap. Det lär nu vara ungefär tio år. Balen var tillställd för Hertigen af Glocester, som äfven reste genom de flesta 304finska städer. Han var mycket omtalt för sin figur, sina amuretter och lagman Bärendorf måste nödvändigt komma ihåg honom?» Lindendal hade redan studerat sin man.

«Visserligen, mycket väl,» och nu hade lagmannen ett vidsträckt ämne att afhandla, om de högt uppsatta personer, i hvars närvaro han samtalat med den höga resanden; huru han framför många andra blifvit använd som prinsens tolk, vid en konversation med den vackra omtalta fröken, — som tyvärr ej kunde fransyska språket.» Under dessa meddelanden hade han helt och hållet glömt hvad som väckt detta samtalsämne.

Vännerna, vi mena Elise och Leonna, inträdde nu i salen, den sistnämnda kunde ej utan oartighet neka en dans åt sonen i huset. Elise satt undertiden allena, det var ingen som hade, vi hade så när sagt — sällskapsvett nog, att närma sig fremlingen; man tycktes anse henne för «ett underligt djur uti vår Herres hage,» såsom det heter i en gammal jullek. Efter dansen kom Leonna. Det blef ett uppehåll, hvarunder förfriskning kringbjöds. Sällskapet samlade sig kring pianot, der fru Riebnitz på lagman Bärendorfs anhållan skulle spela och sjunga en munter tysk visa, som hon sagt göra furore i Reval. Hon hade öfvad röst och mycken konstfärdighet. När hon slutat, trädde Lindendal till Elise, som jemte Leonna stod bland de öfriga, och bönföll att hon för honom och sällskapet ville låta höra samma sång, som han en gång förr haft den lyckan att lyssna till.

305Hon ville neka, undskyllde sig med glömska, ovana med sin röst, som icke nu var densamma som fordom; det hjelpte icke. Lagmannen och flere andra började öfvertala, och — kunde hon väl neka den som först bedt henne derom, den som utmärkt henne, — som i detta sällskap var den obetydliga, den öfversedda, — med så mycken aktning, så stort deltagande? Vi vilja äfven ej påstå, att hon var känslolös för att njuta en liten hämd, en liten triumf inför personer, som ansågo henne så långt under sig, så väl i anseende till härkomst, som för det att hon arbetade åt andra. Hon var ju qvinna, hon var ju menniska! —

För att fatta Lindendals ord, att sången var en profetia om hans öde, vilja vi anföra den:

(Lied aus «der Minnesinger»).

Über die Berge mit Ungestüm,

Vor die Liebe ein Jüngling lief;

Dachte sie wäre hinter ihm:

Aber sie sass im Herzen tief — — —

Und liess sich mit schelmischem Wohlbehagen

Über die Berge schaukeln und tragen

Seine Zither schlug er entzwei,

Wähnend dass der Liebe Nest

In der Zither verborgen sey;

Aber sie sass im Herz ihm fest.

Will er die neuen Saiten berühren,

Lässt sie sich wieder hören und spüren

Nun ist er endlich heimgekehrt;

Er klopft an die Thüre — es ruft: Herein!

Als er die liebliche Stimme gehört,

306Dachte er gleich: Wer mag das seyn!? —

Lauscht er behende durch flimmernde Ritzen

Sieht er — die Liebe am Herde dort sitzen.

Rösten var i början svag och osäker, men redan vid andra, tredje strofen vann den styrka; snart höjde sig de fulla tonerna af en ren och vacker stämma; det behagliga, alldeles flärdfria sätt, hvarmed hon både sjöng och spelte, var den tiden — jag vågar väl icke säga: äfven nu? — sällsynt. — Hon ville stiga upp sedan hon slutat sången, men flere samlade sig omkring henne med önskan att hon skulle spela «något vackert;» hon satte sig åter, och som de «variationer,» hvarmed Jeanette i flere dagar plågat hennes musikaliska öra, lågo framme, valde hon dem.

Man kände knappt igen samma stycken. Lagman Bärendorf, om han också icke var någon «förståsigpåare,» värderade dock kunskaper och talanger, gaf henne ett uppriktigt loford, och önskade att någon af hans döttrar kunde förvärfva denna skicklighet. Elise tillböd sig ganska okonstladt att, i morgon innan hon reste bort, genomgå dessa noter, och äfven ett par andra, som lågo der, med fröken Jeanette, samt varnade henne för att öfva sig på det ostämda och bristfälliga klaveret, som endast skadade hennes tonsinne.

Nu insåg lagmanskan, hvilken ovärderlig person mamselln kunde bli i hennes hus, om hon tidtals skulle komma till dem hit ut på landet; och sökte på allt sätt genom ett smickrande bemötande komma henne att glömma månget obehag. Hennes bortresa andra dagen, ville hon ej höra talas 307om, hon som haft så mycket besvär och tråk för den här dagen, skulle nu riktigt roa sig hos dem. Lyckligtvis kunde Elise, utan att förnärma sin nyssblefna gynnarinna, enligt sin önskan lemna Johanneshof i sällskap med Leonna.

Undantager man herr och fru Bärendorf, så var det endast Emma och kanhända unga herrn, som saknade någon af dem. Jeanette var för flyktig, för afundsjuk, att icke finna sig besvärad af Leonnas närvaro. Hon var henne för allvarsam och — för vacker — —

Som symamsell innesluten i «spökkammarn» var Elise en nyttig, men henne likgiltig person. Förhållandet hade ändrat sig och hon fann sig generad.

«Strutzarne» sågo äfven med nöje Elise resa bort. Renata i synnerhet var förgrymmad, öfver Lindendals uppmärksamhet mot denna person. Vi ha glömt att säga, det fru Riebnitz fick en häftig migrain i det samma hon reste sig upp från instrumentet, och måste gå på sitt rum. Hon blef äfven icke synlig så länge våra vänner dröjde på Johanneshof.

De voro samlade till den sentida frukosten, när en vagn syntes på den omtalta backen. Leonna ropade högt af glädje: det var hennes far.

Friherrinnan Perlkrans hade genom en skrifvelse låtit honom veta, huru hon lärt känna hans älskvärda dotter, samt flickans egen önskan att afkorta sitt vistande på Johanneshof för att, om hon erhöll sin fars tillåtelse, få tillbringa några dagar på Löfsala hos henne.

308Smickrad af denna anhållan gjorde han henne ett morgonbesök, innan han efterkom denna önskan, och blef så intagen af hennes vördnadsbjudande och tillika vänliga öppna väsende, att han ansåg det vara en lycka för sin moderlösa dotter, att någongång få profitera af hennes lärorika umgänge.

Gerna hade Lindendal gjort dem sällskap i stället för att dröja qvar ännu en dag, men då hans värd ej sade sig vara i tillfälle att komma med, gick det icke an. Jean höll på att eröfra fjerde platsen i vagnen, men till Leonnas stora glädje, fann hans far det icke passande, att sonen så «sans façon» gjorde grandtanten sin första visit.

Samma afton sedan Nordenskans rest bort, satt den goda friherrinnan med sina unga vänner i förtroligt samspråk. Hon ville veta, huru de passerat tiden, och huru de funnit allt. Öfvertygade att hon ej, som många andra, skulle vända deras öppenhjertighet i elak mening, berättade de muntert sina små äfventyr. Hvad som rörde Lindendals möte med Elise berördes blott lätt, Leonna var för delikat att bry sin vän; Elise var deruti för mycket hjeltinnan.

De afhördes under en vältalig tystnad; ett leende, en nästan omärklig skakning på hufvudet voro tecknen till friherrinnans tankar, men hon skrattade rätt hjertligt åt fröken Evas «spökkammare» och «poesier,» som hon vid genomögnandet sedan benämnde «ragout på poetisk hackmat.» När de slutat, sade hon: «tack mina unga vänner, hvad ni omtalat innehåller visst bara bagateller, 309men det har stadgat mitt omdöme om ställningen i detta hus, för hvilket jag intresserar mig. Vi hafva väl alltid underhållit, hvad man kallar en slägt-korrespondens, men huru förtrolig den än må synas, säges aldrig hvad man vill, man döljer och förgyller. — Tro min erfarenhet,» fortfor hon efter en stunds uppehåll, «ej vid större inträffade händelser, ej i det allmänna sällskapslifvet, eller af deras mer eller mindre deltagande i välgörenhetsanstalter, lär man sig så väl känna menniskor, som i husliga förhållanden sins emellan, och i deras bemötande mot gamla bekanta. — Det finnes ty värr familjer, hvars medlemmar blifvit liksom sammanföste af ett vindkast från olika väderstreck, och detta är fallet med den Bärendorfska. Det är alltid för den styrande husmodern en kinkig sak att förena och sammanhålla de olika parterne till ett godt gemensamt ändamål — ungdomens bildning. Dertill fordras ett moraliskt mod, christligt sinne och en öppen karakter; allt detta äger ej lagmanskan. Det valspråk hon antagit heter: «les manières sont tout» och hon gör det ena falska steget efter det andra på en bana, som bör vandras med stadiga steg, ty en husmoders kall är ansvarsfullt.»

«Bärendorf sjelf, fastän min systerson, har jag alltför litet sett i det husliga lifvet, — han var alltid upptagen af göromål eller förströelser i och utom hus; nog vet jag, att bördsstolthet och yttre glans var hans svagaste sida, men aldrig hade jag förmodat den urarta till den småaktiga prålsjuka, som visar sig i tillbyggnaden på Johanneshof. Utan kostnad har ej sådant aflupit. Huru förnuftsenligare, 310att spara denna summa, tills han kunnat åstadkomma något solidare.

«Hade jag ej rätt, vis-à-vis Emma?» frågade hon sedan. «Stackars barn! hos henne ligger något godt. Vill min goda Elise åtaga sig flickan, om jag kan öfvertala föräldrarne att lemna henne hos mig på några år?»

Ett ja, syntes sväfva på den tillfrågades läppar, men en annan tanke färgade hennes kinder. Hon tvekade att svara. Friherrinnan såg på henne litet förvånad; Elise blef detta varse och sade bedjande: «Misstyd icke min tvekan, nådig fru, det har inträffat omständigheter som — hvaröfver jag vill förklara mig i morgon. Friherrinnan, som hedrat mig med sin godhet, sitt dyrbara förtroende, har de största anspråk på mitt — men kanske är det bättre nu; jag kan då inhemta friherrinnans moderliga råd» — — Hon lemnade henne fröken Z—s bref, hvaruti hon lyckönskade henne till bekantskapen med en man, som vunnit familjens bifall och aktning. Elise hade vid mottagandet trott, att detta beröm gällde lagman Bärendorf, men insåg snart sin villa. Hon berättade nu mötet med Lindendal, hvars otvetydiga afsigt var att tillbjuda henne sin hand.

«Efter saken står på den foten, är det bäst att vi anbefalle den i Guds hand, och sedan sofva på alltsammans:» sade gumman leende; hon omfamnade hjertligt henne och kysste Leonnas panna.

En fjorton dagars torka, som väl varit gynnsam för den påstående höbergningen, hade likväl gjort, 311att allt antagit ett förtvinadt och förvissnadt utseende, i synnerhet sista dagarna, som varit öfvermåttan varma och utan någon välgörande nattdagg.

Välkomna för landtmannen voro således de mörka moln, som uppstego på vestra horisonten och gåfvo hopp om regn; af det tryckande i luften förmodades ett åskväder. Det utbröt äfven omkring midnatten.

Leonna vaknade vid den första knallen. Hon steg upp, tog på sig klädningen, och sedan hon undersökt spjället och fönsterhakar — som likväl på landtmanér icke funnos — satte hon sig vid fönstret, för att vid blixtens sken betrakta den sublima tafla, som låg framför henne.

Boningshuset var bygdt på en något brant sluttande backe, med en hög stenfot på ena sidan; det var ditåt fönstret låg; nedanför backen var en stor äng, der en bäck slingrade sig i många krokar; af torkan hade den knappt varit synlig när Leonna om aftonen öfversett utsigten, men nu, när molnen öppnat sina slussar, började äfven jordens ådror svälla; bäckens bädd fylldes ögonskenligt allt mer och mer. Ängen begränsades af en skog i fonden, till venster låg en vik af saltsjön, till höger några landtmannaboningar.

Denna tafla, nu tom på hvarje lefvande föremål, insveptes några minuter i ett ogenomträngligt mörker, och nästa ögonblick i det klaraste ljus, uti hvilket regnet antog kristallens glans. Bäcken syntes då vara en lång guldskimrande orm och sjön liknade en metallspegel; på detta afstånd såg man icke huru vågorna tornade sig mot stranden.

312Något likartadt har säkert skalden De la Motte Fouqué haft för sina ögon, när han diktade sin «Undine» tänkte Leonna, när hon hörde en liten hostning och fick ett lätt slag på axeln. Det var friherrinnan.

«Det gläder mig att Leonna ej blef skrämd, eller är rädd» — sade hon vänligt och slog armen om flickans veka lif.

«Jag vaknade visst litet skrämd af den starka knallen, men hvem kan vara rädd, när man ser något så skönt!» Hon visade på landskapet, som just nu upplystes af en lång klar blixt.

«Och jag känner många menniskor, som aldrig skulle vilja skåda en sådan scen,» sade friherrinnan. «Med fanatisk fruktan låta de skrufva till sina fönsterluckor, om de finnas eller bädda de ned sig i dynor, för att slippa höra och se — kan min lilla vän förklara sådant?»

«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta naturfenomén.»

«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»

313«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var ju omöjligt att Gud, som är godheten och kärleken, kunde ha den afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén, att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken — då gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»

Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun den unga talarinnan, der 314hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.

«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.

«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt, som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»

«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»

«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen. «Jag var så sällan i mina föräldrars hus — och — händelsevis» — —

Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.

Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet, när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör menniskan? — —

Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken 315och mamsell Elise hade lust att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig; äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr, än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.

Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant, presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.

Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt «var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.

«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. 316Jag har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.

Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig. Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning — oss emellan sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor — ja, hvad var det nu jag ville säga? — jo, hon visade mig i går ett förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden, som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val. Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning, utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal förvillar mig.»

«Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta namn. Min far hette Lönndal» — —

317«Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» — —

«Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror — min bror Arnold dog vid tjuguett år af» — —

Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och sade med sväfvande röst:

«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som informator, och der dog han. — Hans död gjorde mig barnlös — ty min Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de förenades der — — — Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom, men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina böner skola höjas till eder välgång!» —

318Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.

Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.

Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.

Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig, smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst: «Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.

Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.

Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning, och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.

319I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.

«Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk naturbeskrifning,» tillade han skämtande.

Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret, skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera händelsen.

Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.

I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord, som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan, men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda «Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån med en hög med kläder på 320armen, och ett ljus i handen; som dörren var smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.

Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den dörr, som förde till den mörka gången utanför.

Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl, snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.

Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.

Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes tillhörigheter.

Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.

När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den näsvisa 321ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera» med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera» mej att jag derför sku tas för spök.»

Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf, att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.

Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen. Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera egenkär.

Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af hushållningen, lika mycket som 322den förstnämnda gjorde det genom yttre prål och cacheradt slarf.

Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående, och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn under de första veckorna.

Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis, att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.

Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.

Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —

323Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han, genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder, förslappning till själ och kropp, afhöll dottern att formera någon jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början försakade. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält; öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper — söka sig elever — tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst uppmärksamhet på honom. — Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf för andras nycker och fåfänga.

Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet 324akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom tim-undervisning ökade hon sin inkomst.

Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas: "Gammal kärlek rostar aldrig!"

Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon. Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ett tioårigt prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor, — — och tiden hade varit henne så lång! «outtalad kärlek måtte ändå vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner allt!»

Hon återfann friherrinnan något upprörd; hon räckte Leonna handen, och sade sorgligt leende: «Nu får du icke lemna mig så snart. Din närvaro skall vara mig välgörande. Du måste hjelpa mig att skingra de sorgliga minnen, åsynen af Lindendal, och deras stilla kärlekslycka väckt i min själ. Först vill jag likväl berätta dig det hufvudsakligaste af mina öden; sedan de blifvit uttalade, skall jag åter, som en kristen anstår, bära dem med undergifvenhet för hans vilja, som pålagt mig dem.»

325Med en känsla af nyfikenhet, blandad med det hjertligaste deltagande, satte sig Leonna på en pall vid hennes gungstol. Vi meddela berättelsen med friherrinnans egna ord:

«Jag var den yngsta af trenne systrar: fader- och moderlös vid fjorton år. Jag upptogs som eget barn af en fru von Holst, en af min aflidna moders ungdomsbekanta. Hon var för andra gången enka, och hade blott en obetydlig pension efter sin man att lefva af.»

«Du som mången annan kunde fråga, huru hon i dessa omständigheter ville åtaga och belasta sig med en ung person, som fordrade kläder, föda och uppfostran. Saken var denna. Hon hade så väl sjelf, som genom sina begge giftermål, mångfaldiga slägtförbindelser, både i Sverige och här i Finland. Jag hade fallenhet för alla den tidens granlåts-arbeten, uti hvilka än den ena än den andra af hennes bekanta skänkte mig undervisning. Snart blef hon således, äfven för min skull, allt mera välkommen på sina långvariga besök; ty under det hon roade sällskapet med sitt muntra och lifliga umgänge, med sina ofta snillrika infall, arbetade jag från morgon till sena aftonen för den familj, der vi uppehöllo oss.»

«Jag var aderton år, när fru Holst reste jemte mig, för att besöka en nära anförvandt, som bodde i en af Södermanlands småstäder. Ehuru underrättad om vår ankomst, hade familjen rest till hufvudstaden på några veckor, men lemnat tjenstfolket befallningar för vårt emottagande.»

«Fru Holst, som under resan klagat sig illamående, intog vid framkomsten genast sjuksängen. 326Händelsen ville, att husets vanliga läkare rest bort på en tid. Hans tjenst förrättades af en ung medicine-kandidat, som nu efterskickades.»

«Hennes sjukdom varade i flere veckor. Den unga läkaren, hvars namn var Lönndal, visade henne en outtröttlig omvårdnad. Hvarje ledig stund egnade han oss. Han medförde intressanta böcker, läste ur dem för oss, och talade sedan om det lästa. På sådant sätt inträdde jag i en för mig förut okänd verld och han gjorde allt större intryck på mitt obevakade hjerta. Tusende små bevis sade mig också, att jag ej var honom likgiltig; detta uttalade sig i hans blick, i röstens modulationer, men aldrig i ord.»

«På engång blefvo hans besök mera sällsynta och korta; dröjde han någongång och fru Holst, som vant sig vid hans föreläsningar, uppmanade honom att fortsätta dem; var han ytterst tankspridd och tystnade snart. Såg jag då upp från mitt arbete, fann jag hans ögon fästade på mig med ett ömt, men sorgligt uttryck.»

«En dag, den står så lifligt för mitt minne, fastän nära ett halft århundrade förflutit sedan dess — en dag kom han för att taga afsked. Han var utnämnd till chirurg vid ett lazarett, och skulle genast dit och mottaga sysslan. Som ett åskslag på en klar dag träffade mig underrättelsen om hans bortresa, men jag hyste ännu alltid det hopp att han i skilsmessans ögonblick skulle uttala det, hvad jag trott mig läsa i hans blickar. Då jag, som med möda återhöll de frambrytande tårarne, ville följa honom som vanligt genom yttre 327rummet, tillät han det ej, tryckte blott häftigt min hand till sina läppar och störtade ut.»

«Sex veckor derefter underrättade oss tidningarne att han var gift.»

«Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W—g. Han var då bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»

«Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig, att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något hvasst i hennes anletsdrag.»

«I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin hustru.»

«Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera, att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist, läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»

«Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka, som 328öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»

«Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i W—g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en gång lida afskedets tysta inom mig slutna smärta» — —

Friherrinnan gjorde här ett uppehåll, och smekte Leonnas kind, som glänste af en tår, och sade vemodigt leende: «mången skulle förlöjliga den sjuttioåriga gumman, som ännu röres af hågkomsten af de känslor, som uteslutande tillhöra, eller borde, enligt deras tanke, blott tillhöra ungdomen. Men en ren, från hjertat gående kärlek försvinner ej af tider och skiften. Hans bild och till och med rösten var så inpräglad i mitt minne, att jag på ögonblicket anade i Lindendal hans son.» Hon fortfor:

«Ett tiotal af år hade passerat: jag var maka åt baron Perlkrans och mor för tvenne barn.» —

329«Och tant kunde likväl gifta sig med en annan!» inföll Leonna.

«Dertill fanns flera skäl, mitt barn,» svarade hon. «Jag var fattig och lefde i ett tungt beroende; genom mitt giftermål med en hederlig man, som jag väl icke älskade med ungdomskänslans värma, men ärade och ansåg som den mig af Gud beskärda maken, blef jag försatt i den verkningskrets, der jag kunde gagna och söka lyckliggöra min omgifning. Det är qvinnans bestämmelse, mitt barn! men afbryt mig icke nu mera, goda Leonna!»

«Vi bebodde en liten vacker egendom, några mil från —köping. Belägenheten var god för jagt och fiske, min man nästan svärmade för båda, men föredrog dock det förstnämnda nöjet; vi hade flere grannar, som delade samma böjelse; vissa tider om året var han således sällan hemma, jag deremot fann mitt största nöje i hemmet med mina barn.»

«En dag sedan Perlkrans rest bort, för att tillbringa dagen hos en af sina vänner, fick vår son, Axel, då fem år gammal, ett svårt anfall af strypsjuka, som påkallade snar läkarevård. Min man hade händelsevis sagt, att doktor F. sannolikt skulle träffas, dit han begaf sig; och som detta ställe låg oss närmare än —köping, skulle budet vika in, så väl för att meddela min man den ledsamma händelsen, som att höra efter om doktorn verkeligen var der.»

«Efter en väntan, full af oro och ångest, återkom budet åtföljdt af doktorn; Perlkrans var icke 330med. Då jag med moderlig ångest och otålighet störtade mot den kommande, finner jag Lönndal.»

«Stadd på en resa, hade han tagit in hos sin fordna akademikamrat doktor F. och med denna blifvit bjuden ut på landet, der de träffade min man. Herrarne hade ej ännu lemnat middagsbordet, när budet kom, som underrättade Perlkrans om Axels sjukdom, — men då både han och doktor F. varit något upprymda efter måltiden, hade Lönndal erbjudit sig att fara i vännens ställe. Obekant på orten, kände han icke med hvem baron Perlkrans, som han äfven här såg för första gången, var gift; aldraminst förmodade han i denna fru träffa fröken —sköld.»

«Gossens lif räddades genom hans skicklighet; en timma senare hade hjelpen likväl varit förgäfves.»

«Orons stunder voro förbi. Både gossen och vi voro lugnare; sittande vid barnets lilla säng, språkade han och jag om nytt och gammalt. Vi voro nu båda i de år, då passionen ej gerna springer bort med förnuftet, så framt det ock en gång haft öfverväldet. Och detta var händelsen med oss båda. Likväl voro vi unga nog, att inom oss känna, att allt kunnat vara annorlunda än det var.»

«Förnämsta samtalsämnet var våra barn. Han talade om sin äldsta son Arnold, som, vid nyss fyllda 15 år, var ett ovanligt exempel på flit och skicklighet. En af hans egna ungdomsvänner hade derföre lofvat befordra ynglingen till Akademin.»

«Under det Lönndal så talade, höll han min åttaåriga Laura på sitt knä, och smekte flickans rosiga kind. Då uppsteg hos mig den tanken att 331i våra barn söka förena de känslor, som vi sjelfva genom ödets skickelse varit tvungne att innesluta i egna hjertan.»

«Nära midnatt kom Perlkrans hem, och morgonen derpå, när gossen var utom all fara, reste Lönndal. Vi sågo hvarannan för sista gången. Två år derefter dog han.»

«Genom en af mina bekanta gjorde jag mig tid efter annan underrättad om Arnold, som studerade i Upsala. Alla instämde i hans beröm för flit och rena seder. Som Axel var i de år då han behöfde en lärare, rådgjorde jag med min man, som deruti gick min önskan till mötes; Arnold antog med glädje det tillbud, som gjordes genom min korrespondent, och var snart en medlem i vår lilla familjekrets.»

«Den älskvärda ynglingen gjorde sig snart afhållen. När han under terminerna var vid universitetet, saknade vi honom alla, men i synnerhet Laura, som kallade honom för sin äldste bror; hvar gång han återkom till oss, såg jag det band fastare knytas, som förenade alla deras tycken, tankar och känslor, ehuru ingendera ännu förstod att gifva dessa något namn.»

«O huru ljus syntes mig ej deras framtid! Hvilken utsigt för min ålderdom! Något allvarligt motstånd af min man fruktade jag icke. Han var i allmänhet icke fördomsfull i anseende till börd och adelskap; och när han i sina båda söner — vi hade nu två — såg sitt namn föras till efterverlden, var han nog öfverseende med sin dotter, om hennes val fölle på en ofrälse man, så mycket mer som han äfven i allmänhet, ansåg oss 332qvinnor för ett bihang — ganska nyttiga möbel i hus och kök, — men oändeligt många grader under männernas egen latitud! När jag dessutom såg, huru mycket han verkeligen höll af och saknade Arnold, när denna var borta, minskades ej mitt hopp, och inga hinder syntes stå mina önskningar i vägen.»

«Menniskan spår, och Gud rår! Dessa önskningar voro säkert icke gillade af den, som icke vill att föräldrar egenmäktigt söka styra sina barns framtida öden, utan att de, sedan de med vårdande, kärleksrik hand fört dem genom barna- och läroåren, med förtröstan öfverlemna dem till Hans vishet och till barnens egna hjertan.»

Leonna kysste den hand som gumman höll på sitt knä, under det hon talade. Efter ett kort uppehåll fortfor hon åter:

«Laura var i sitt sextonde år. Hon var ej någon af de drifhusplantor man ser växa upp i stora städer, förklemade både till själ och kropp. Hon var ett okonstladt naturens barn, som fått röra sig i det fria landtlifvet, och lärt sig njuta af dess oskyldiga fröjder; sprittande af känsla och lif» — — —

«Det är så vanligt att jemföra er, unga flickor, med blommor. Skulle nu jag äfven göra det, liknade jag Laura helst vid äppleblomman, just när hon öppnar sin röda, doftande, saftiga knopp. Men ack, då kom olyckans sirocco vind — smärtans makt tärde på blommans kalk. Hon vissnade hastigt och — föll bort.»

Efter en kort smärtfull tystnad, fortfor hon med tillkämpadt lugn: «Laura var, som jag sagt, 33315, Arnold, 21 år. Det återstod honom endast att erhålla lagerkransen. Han hade valt den juridiska banan för sin framtida verksamhet, och flera vägar stodo honom öppna till befordran.»

«Äfven han var en frisk och kraftfull telning af den gamla nordiska stammen; ingen omåttlighet hade lossat håret på hans hjessa; glasögon behöfde han icke för att dölja sina ögon, eller synglas för att underhjelpa en försvagad syn. Till utseendet var han mindre lik sin far, än brodren.»

«I ett yttre rum — gemensam genomgång till Arnolds och Axels kammare och våra egna hvardags rum — var en hel vägg upptagen af jagtredskap och skjutgevär. Bland dessa hängde äfven en liten vacker fogelbössa, som Axel fått af sin far, och som han redan lärt begagna. Tillika med flera andra bössor hade äfven den varit i bruk dagen förut, men alla hängde nu i sin vanliga ordning.»

«I ett rum innanför detta, stod jag sysselsatt en förmiddag; dörren stod öppen så väl till detta, som till Arnolds rum, hvilket låg snedt emot. Nu kom min fyraårige yngsta gosse och bad mamma taga ned hans barnbössa från väggen och leka soldat med honom, såsom han var van att göra det med Axel. Denne hade gått ut med sin far och en fremmande, för att bese en af Perlkrans anlagd trädskola. Jag, som väntade dem tillbaka hvart ögonblick, gaf mig ej tid att uppfylla barnets önskan, utan bad honom vänta tills syster Laura slutat läsa för informatorn. Han sprang då till henne, som i det samma lade bort sina böcker.»

334«Hon tog också ned hans lilla bössa, och ville gå in till mig, men gossen var envis och ropade: «Mamma lofvade, att du skulle leka soldat med mig; tag du Axels bössa!» — «Jag törs icke, den är laddad,» svarade hon undvikande, då sade Arnold, som kunde höra och se allt från sitt rum: «baron tog sjelf ut skotten i går aftons, innan gevären hängdes upp.»

«Laura, som alldeles icke var ovan att handtera skjutgevär, blåste i bösspipan; den gaf ett ihåligt ljud, och nu var hon säker. Hon verkställde flera tempo, och gossen gjorde efter dem. Man kunde med välbehag se på hennes lätta och behagfulla rörelser. Arnold stod i sin dörr, lutad mot dörrposten och såg på henne med varma blickar. Nu lade hon an, och ropade «gefyr!» i det att hon tryckte på låset. — Ett skott brann af, vi gåfvo alla till ett anskri af förskräckelse — när röken skingrat sig, så låg — o, låt mig ej skildra denna fasansfulla syn! Arnold badande i blod — Laura, som kastat ifrån sig det olyckliga redskapet, låg förstelnad af fasa och sorg öfver hans kropp. — — — Han var svårt träffad i venstra sidan af bröstet.»

«Skyndsam hjelp anskaffades, men ingen räddning var möjlig. Haglen hade djupt inträngt i de ädlare delarne. Arnold lefde likväl 24 timmar och egde full redighet. Uti vittnens närvaro förklarade han vår dotter för oskyldig. För oss tillstod han öppet sin kärlek till henne, samt att han i anseende till vår godhet emot honom, hyst den förhoppning att en gång få kalla Laura sin maka. Både min man och jag gåfvo honom den 335uppriktiga försäkran, att detta hopp skulle gått i fullbordan, om Laura älskat honom. Tacksamt tryckte han våra händer till sina läppar, och Laura, som nu hade namn för de känslor hon länge burit i sitt hjerta — hennes sorg var gränslös! Ack, hon som för få timmar ännu strålade af friskhet och glädje, satt nu en bild af smärtan, vid den så innerligt älskades dödssäng. Deras händer lågo förenade inom hvarandra, öga skådade i öga; blott då och då hörde man ett hviskande ljud från deras läppar, — de förstodo hvarandra utan ord.»

«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder — men det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog — stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty — en månad sednare, hvilade mitt barn — min Laura — vid hans sida.»

Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru 336lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

«Det vet jag, mitt goda barn, men det är så grymt att minnas, att tänka, att hon var hans mörderska!»

«För Guds skull kalla henne icke så,» utbrast Leonna ofrivilligt rysande. «Hon var fullkomligt oskyldig. Låt oss anse hela händelsen som en skickelse af försynen, som snart ville förena dessa likstämda själar, innan ödet lagt sig deremot; ty hvem kan veta, hvilka hinder kunnat uppstå mot deras förening? De voro ju så unga båda. Visst var det hårdt för tant, att förlora en sådan dotter, men om hon sedan fått framsläpa ett sorgfullt, aftynande lif, utan all glädje — hade ej detta varit svårare att uthärda, än att nu veta henne lycklig?»

«Detta har äfven varit min tröst under de långa åren. Jag har i ödmjukhet böjt mig under Guds tuktande hand och skall äfven med hans hjelp göra det hädanefter; ty med hvarje dag nalkas jag närmare grafven, och till alla mina älsklingars möte. Äfven min make och båda mina söner finner jag der. Och låt oss nu för alltid lemna dessa sorgliga ämnen; hade ej händelsen väckt dessa minnen, hade du kanske aldrig hört mig omtala dem.»

Några timmar derefter sutto de åter förtroligt tillsammans. Friherrinnan syntes alldeles återvunnit sitt vanliga, trefliga, underhållande lynne. «Vill du vara uppriktig emot din gamla vän, Leonna?» frågade hon vänligt. «I anledning af hvad 337du sagt mig om dina förhållanden, borde du ännu knappt veta, att äfven du har ett hjerta, men i dag har jag märkt det, och är öfvertygad, att du varmt älskar någon, ehuru ej alldeles lyckligt. Har jag orätt?»

Frågan var oväntad, och från hvarje annan person hade Leonna ansett den obehörig, men här var hon glad att få lemna ett förtroende, och underkastade gerna sitt uppförande denna sin moderliga väns pröfning, och hoppades på goda råd för det tillkommande. Hon förteg således ej det ringaste.

Den gamla gillade väl icke, att Leonna förtegat sitt förhållande till Feodor för sin far, men hon som sett och tänkt öfver så mycket, ansåg icke detta fel som oursäktligt. Det är icke så lätt för det blyga, sig sjelf knappt medvetna flick-hjertat, att lemna ett sådant förtroende åt föräldrar, i hvilkas dagliga sätt mot hvarandra, i hvilkas yttrande, de aldrig se och ana en ömmare känsla. För en far i synnerhet, som endast uttalar det materiella, ofta nog i sträfva ordalag! Detta var väl icke alldeles händelsen med kapten Nordenskans, men han var för mycket upptagen af det aktiva lifvet. Själen och hjertats behof ansåg han som en bisak, som ett nonsens, kroppens behof var det hufvudsakliga. Så hade hans åsigt varit tills dato.

Under berättelsens gång, omrördes äfven Hedda Smitts medverkan, så vida Leonna kände den. Tanten bad henne taga sig till vara för denna bekantskap. «Lättsinniga, obetänksamma fruntimmer — och ett sådant måste hon vara — blottställa 338icke allenast sig sjelfva, utan äfven sina oskyldiga bekanta för elaka omdömen. Hvem tror väl den, som en gång blifvit funnen med intriger eller osanningar? — Hvad löjtnant Harlinghausen beträffar,» fortfor hon, «afhåller jag mig tills vidare från alla omdömen. Väl synes han vara något häftig och stolt; men ädel stolthet pryder mannen, och din halfbroders uppförande var äfven egnadt att reta tålamodet hos en ung militär. Han har till och med i anseende till honom uppfört sig med moderation, och hvad hans tystnad angår, så betänk att det nu är krig. Huru lätt förkommer icke då ett bref.»

«Men huru lätt kan icke en» — kula komma, ärnade Leonna tillägga, då friherrinnan hastigt inföll; «Ja, deruti har du rätt. Huru lätt kan icke en annan friare anmäla sig, som har din fars bifall och samtycke.»

«Så menade icke jag, söta tant, dertill är jag allt för obetydlig; vi lefva utomdess för litet med, att jag skulle frukta för något sådant, men jag» —

«I det fallet känner jag mera än du. Lagman Bärendorf spekulerar på dig för sin son,» försäkrade friherrinnan.

«Det var en ledsam nyhet! men jag hoppas att tant bara vill narras litet.»

«Nej mitt barn, det är mitt rena allvar. Men frukta icke; sedan jag känner din böjelse, vill jag förebygga saken hos din far. Jag vet ty värr ganska väl, att egennyttan uppgjort denna plan, och Janne är alltför bortblandad, att kunna fatta en allvarlig kärlek. En dåraktig slägtkärlek skall aldrig hindra mig, att göra hvad som är rätt, om 339jag äfven skulle ådraga mig deras missnöje derigenom.» — — —

Som en liten «muntration» från det föregående, och för att höra hvad intryck Leonna gjort i den ungdomskrets, hon nyligen lemnat, så göre vi ett kort

Besök på Vestervik.

Tidigt om eftermiddagen samma dag lagmannen och Lindendal om morgonen reste till Löfsala, såg man en mindre båt, förd af en enda roddare, glida öfver sjöns blanka yta. Passagerarne voro unga herrskapet på Johanneshof; farkosten styrdes till den vik, der major Möllerstedts lilla rödmålade boning, så landtlig ock treflig, tittade fram genom träden på något afstånd från landningsplatsen.

I samma ögonblick båten svängde om udden för att sedan lägga till, lade äfven en ökstock ut, från motsatta stranden; deruti sutto äfven damer jemte manliga följeslagare, som med några raska årtag förde den till samma svigtande brygga, öfver hvilken de förut omtalta redan passerat.

Snart stodo alla på «terra firma.» De sist ankomne voro fröknarna R., häradshöfdingen, magistern och gossarna. Inalles bestod sällskapet af tolf personer, som under prat och skratt vandrade uppåt gården, dit vi skynda att förekomma dem.

Boningshuset var, som vi redan anmärkt, litet, med två fönster på hvardera sidan om trappan och dessa endast af två rutors höjd; men den nyligen anbragta röda färgen på huset, den snygga med enris beströdda trappan, med dess snöhvita 340säten, väckte en känsla af trefnad hos hvar och en som kom dit. Ena sidan af mangården upptogs nästan af en äfven rödmålad loftboda; der utanföre hängde stänger med fint linnegarn och nystickade halfstrumpor för att blekas; den andra sidan skuggades mot middagssolen af åldriga rönnar och aspar; under dem stodo tvänne gungbräden.

På det ena af dessa finna vi husets värdinna i enkel huslig drägt, sittande med fru Snabbeck; båda stickade träget; framför dem stod ett omåladt, snöhvitt bord, med tre par koppar och en liten kaffepanna, som lutade på tre qvart. På andra brädet låg, utsträckt i hela sin längd, sonen i huset, herr fanjunkaren, och sof så djupt, att han icke vaknat, när hans mor nyss med en duk betäckte hans ansigte mot insekter.

Fruarna talade om bästa sättet att af potater tillreda mjöl och gryn. Båda hade redan sagt sin mening derom, när fru Möllerstedt fortfor, i den halfhöga tonen de nu begagnade: «Jag tänker i höst låta rifva några tunnor på spekulation. Kanske får jag besvära frun, som har så mycket bekanta, att hos sig försälja en del deraf; jag skall icke vara otacksam för besväret. Man får lof att försöka på allt sätt; tiderna bli svårare. Förut lefde vi nöjde med gårdens afkastning och Möllerstedts halfva lön; men sedan barnen blifvit större, och vi sakna hans biträde vid fisket och jordbruket,» — hon hade med ögonen visat på sonen — «vill det icke hinna till, i synnerhet sedan vi fått de förnäma grannarna på Johanneshof — hvilka efter hvad jag tror, vilja flyga högre än vingarne bära. Det värsta är, att de narra andra 341att flyga med, man må vilja eller icke. Det kan gå an för assessorns på Östervik, som säga sig hafva att förvänta ett stort arf, men ej så för oss. Gud skall veta att jag i alla mina dagar varit van att arbeta och gjort det gerna, och vill äfven att Bina skall göra detsamma, men nu går tiden så, att man intet så kan säga. Den ena dagen samlas de här, den andra der, och sqvitter och sqvatter så länge dagen räcker! Ja innan man vet ordet af har man hela sqvadronen här, som måste fägnas och trakteras. Den ena kan ju intet vara sämre än den andra, och likväl händer det lätt, att det högtförnäma herrskapet skrattar ut en stackare, när man vänder ryggen till. Ja ja, jag tror icke den nådi frun och hennes sällskapsfröknar mera än jemnt i det fallet».....

Fru Snabbeck ville just svara på denna utgjutelse af ett länge doldt missnöje, när kalkontuppen, som vandrade utanför grinden, bullrade häftigt till, och en liten hund, som legat i rolig sömn i fru Snabbecks knä, sprang ned och begynte skälla, de sågo upp och varseblefvo det af oss omtalta sällskapet, för hvilket informatorn öppnade grinden.

«Nå Gud förlåte synderna!» utbrast majorskan, och steg upp. «Der ha vi dem igen.»

Hon ville väcka sonen, men blef förekommen af Bata, som sprang fram och knep fanjunkaren rätt eftertryckligt i näsan. Han satte sig upp med det mindre artiga uttrycket: «hvad fan är det för dumheter!» som förmodligen gällde någon af hans mindre bröder, men vid åsynen af damerna förvandlades tonen och nu blef det: «ödmjukaste tjenare» 342— «ber tusen gånger om ursäkt,» m. m., i det han skyndsamt trädde armarna i en urblekt sommarrock, som tjenat honom till hufvudgärd.

Man helsade och efterfrågade Bina.

«Jag skall be henne komma hit,» sade frun i det hon tog kaffepannan och tekopparna. «Hon sitter uppe i sin kammare och syr; vi ha brådt med linnesöm för Clas, som snart skall resa bort.» Nu ville hon gå uppför trappan, men hindrades af ett par af flickorna, som ville öfverraska Bina, hvilken de funno insomnad med Spies's «tolf sofvande jungfrur» bredvid sig. «Ack så roligt att ni kom!» var hennes glada utrop när hon vaknade. Hon gaf föga akt på modrens missnöjda utseende, när denna missbilligande besåg arbetet och lade in det i en låda.

Om en stund hade en stor kaffepanna intagit den mindres ställe, omgifven af ett dussin koppar, och för att begagna majorskans ord var «sqvittret och sqvattret» i full gång.

Unga Bärendorf och Jeanette hade båda i kapp, på det löjligaste sätt, berättat äfventyret under åskvädret, och ingendera sparade «tanterna.» Majorskan hade två gånger frågat efter fröken Nordenskans, och hvarföre hon icke gjort dem sällskap hit. Antingen hade Jeanette, som satt henne närmast, icke hört, eller brytt sig om frågan, alldeles upptagen som hon var af de andras prat; men nu svarade hon: «Åh hon for bort redan i går, med sin söta mamsell! Den menniskan hade så förhexat henne, att hon ju hvarken såg eller brydde sig om någon annan.»

«Du är bra otacksam Jeanette,» förebrådde henne 343Emma, «hade de båda ej varit så flitiga tillsammans, så hade du minsann ej fått svänga dig i din nya klädning.»

Majorskan nickade henne ett vänligt bifall. Jeanette låtsade ej höra, men svarade på broderns anmärkning att: «Leonna var en förbannadt vacker flicka!»

«Det är visst bra, om du ännu tycker så om några år; ty jag vet hvad jag vet!» yttrade Bata och klappade händerna.

«Hvad betyder väl hennes vackerhet» anmärkte Wendla R. med en grimace, «när hon icke vet bättre välja sitt sällskap.»

«Den mamselln kan ju vara ett hederligt fruntimmer nog — fastän hon icke har ett von i släpet,» sade majorskan litet retad, «och talanger hade hon också. Hon talade tyska med den resande herrn, och litet är det visst, som jag förstår af sång och spel, ehuru jag har hört något af hvarje, men efter mitt tycke gjorde hon båda delarna bättre än mången annan, jaha gjorde hon så! — Lagmannen berömde henne sjelf, och han förstår nog hvad som duger. Lagmanskan sade att fröken Nordenskans är en söt och god flicka, och det har jag hört af andra förut. Att hon är vacker sågo vi ju alla.» —

«Det må hon vara!» inföll Jeanette, med en knyck på näsan, «men både pappa och mamma sade också, att hon ännu behöfver bildas och lära «savoir vivre.»»

«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen, 344som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska, min nådiga!»

«Desto bättre talar hon då modersmålet,» anmärkte majorskan icke utan humör, och gaf fru Snabbeck en vink att följa sig.

«Din mamma är bra enfaldig, kära Bina!» yttrade Jeanette, sedan hon ej mer kunde höras af de bortgående, «men ändå på sitt vis litet pikant; modersmålet, det skulle väl vara finska kan jag tro, ha, ha, ha, ha! Talar kusin Schafhausen finska?»

«Nej bevars, derpå kan man fullkomligt sälja bort mig,» svarade han skrattande.

«Om de alla vore så långt härifrån som pepparen växer!» sade majorskan när hon var allena med fru Snabbeck. «Det ligger likväl ett godt gry i Emma.»

Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof.

Den tiden nalkades, som friherrinnan bestämt för hemresan från landet, och ännu hade hon ej besökt lagman Bärendorfs; nu beslöt hon likväl fara dit, och en vacker morgon i början af September, satte hon sig med Leonna som sällskap och kusk tillika, i en schäs; de kunde då köra efter behag och fritt tala om hvad som föll dem in.

Det var redan middag, och alla voro samlade 345i matsalen på Johanneshof, man väntade blott på lagmannen, som under några dagar varit ovanligt upptagen af skrifning, i och för återtagandet af sin tjenstebefattning.

Medan de väntande stodo vid fönstren, sågo de schäsen uppe i backen, men ingen kunde känna dem på detta afstånd, och under det att de doldes af träden, gissades hit och dit.

«Till oss komma de visst icke,» försäkrade lagmanskan. «Våra bekanta färdas icke så der, de ämna säkert taga vägen till Vestervik.»

«Jag kände igen hästen, mamma,» försäkrade Anton, den nu hemmavarande äldsta sonen, «det är Hvitfot från Östervik.»

«Då är det inspektorskan,» inföll Jeanette. «Hon skjutsade för magistern till Lovisa, der hon skulle köpa allehanda för flickornas räkning; jag far dit på eftermiddagen. Hvem kommer med?» frågade hon; alla syskonen ville med.

«Jag har lust att göra sällskap,» sade Eva Strutz, «ty magistern lofvade med henne skicka mig en visbok, som han lånat till en af sina bekanta i Lovisa.»

«Men hvem kunde den andra väl vara?» frågade någon.

«Kanhända är det fru Snabbeck, som var på Vestervik i somras. Hon bor i Lovisa,» yttrade Emma.

«Fru Snabbeck; Hvad är det för en personage?» frågade hennes mor skrattande.

«Minns mamma icke henne? hon var ju här på pappas namnsdag i somras.»

346«Ja, så, var det hon som Möllerstedtskan drog med sig hit. Men tyst! de köra in på gården. — De ärna säkert lemna boken till Eva. Gå ut, kära du, och hindra dem att stiga ur. För dem åtminstone icke hit, jag vill dem ingenting.»

Eva gick. Litet triumferande, litet skadeglad, kom hon straxt tillbaka, och förde med sig friherrinnan Perlkrans och Leonna.

Nu skall man tro det blef en uppståndelse, ehuru friherrinnan undanbad sig hvarje förändring i middagsmåltiden; hon försäkrade att den enklaste rätt vore henne välkommen, ty resan hade gifvit henne god matlust.

Men länge fick hon vänta, innan den tillfredsställdes. Bärendorf, som under sommaren ofta tagit tantens gästfrihet i anspråk och kände hennes enkla smak och ordningskärlek, ville förgås af otålighet.

Efter maten sutto damerna och småpratade, och smågäspade. Då friherrinnan frågade efter fröken Barbara, som nu icke mera var der, föll Jeanette in med den fråga, «om grandtanten kunde säga, hvarför icke Barbara blifvit gift, då hon icke var fattig, och som hon hört sägas äfven icke sett illa ut som ung, och sjelf sade sig haft många friare.»

«Anser du det för en så stor olycka, att ej blifva gift?» frågade tanten.

«Ja visst, snarare dö, än kallas «gamla fröken» och vara ett åtlöje för andra» — försäkrade Jeanette.

«Dö kan man ej förrän Gud behagar, utan att 347bli sjelfmördare,» sade tanten med strängt allvar. «Men det ligger i vår egen makt att göra oss hedrade och älskade på vår ålderdom, man må sedan vara gift eller ogift. Hvad som är orsaken att Barbara är ogift, känner jag icke, ty jag var ej här på orten, när hon var ung, och vi ha sedermera sällan eller aldrig träffats tillsamman. Men i allmänhet finnas många orsaker till ett sådant förhållande. Mången flicka har fäst sitt hjerta vid en ovärdig person, och brutit sin förbindelse, utan att vilja ingå i en annan. För mången har döden borttagit föremålet för en ädel och trogen kärlek; och ömsesidig fattigdom bryter äfven lag. Men mången flicka har också att tacka sig sjelf, och sin egen dårskap, att ingen fäster sig vid henne. Hvilken karl med sundt förnuft, fattar väl ett allvarligt tycke för en tanklös, behagsjuk, öfvermodig yrhätta, som sjelf illa uppfostrad medför sina fel i arf åt hans barn? Titelsjukan har äfven bortgifvit mången korg, som sedan blifvit ångrad. — Jag har, som du finner indelat dem i tvenne klasser. De förra äro aktningsvärda; de andra förtjena väl vårt medlidande, men aldrig åtlöje. De äro varnande exempel.»

Lyckligtvis afbröt lagmannen genom sin mellankomst dessa reflexioner, som synbarligen vidrörde ömtåliga strängar, för att dömma efter den färgskiftning, och de sidoblickar lagmanskan och hennes kusiner vexlade.

Jeanette tog Leonna under armen och drog henne med sig i yttre rummet. Emma följde dem.

«Hur har du härdat ut hos den tråkiga grandtanten?» utbrast Jeanette. «Jag är allaredan mätt 348på hennes moralkakor, och du har utan tvifvel fått dem till frukost, middag och qväll!»

«Det är bra illa, att du så kan uppfatta hennes önskan att genom sin erfarenhet gagna oss, som träda in i lifvet,» svarade Leonna sårad af den andras lättsinne. «Jag välsignar den dag, som förde mig till henne.»

«Du har också, som jag nu hör, profiterat af lektionerna!» sade Jeanette skrattande: «men uppriktigt sagdt, Leonna! en «dusamell» på en ung flickas hufvud ser löjlig ut.»

Lagmanskan, som blifvit utkallad, gick i detsamma genom rummet; Jeanette följde henne.

Emma anmärkte, att hon och systern bedömde grandtanten mycket olika, att hon sjelf gerna lyssnade till hvad tanten talade; det var allt så klokt och välmenande, sade hon. Men alla hade här en viss fördom mot grandtanten, utom hennes far; han hade en gång önskat att Emma kunde komma på en tid till henne, men så mycket hon äfven bett modren, hade hon ej fått fara med till Löfsala under hela sommarn.

«Men skulle du väl vilja följa med henne till Borgå?» frågade Leonna vänligt.

«Ack så gerna! Hon måste vara god efter du håller af henne. Men hur blir det möjligt för mig att komma dit?» sade hon litet fundersam.

«Det blir min sak, goda Emma. Låt oss nu gå in.»

Den af oss meranämnda Maja Stina, användes alltid af sin matmoder, när någon beskickning af 349diplomatisk beskaffenhet var i fråga. Nu var hon återkommen från «grannarna,» dit hon sändes genast, när de fremmande anlände.

Hennes officiella instruktion var att bjuda Öster- och Vesterviks damerna på kaffe, som sällskap åt friherrinnan Perlkrans; den hemliga: att få låna thé och ett eller par marker socker. Nu vilja vi lyssna på utgången.

Maja Stina for först till Vestervik, det var som vädret fört båten dit, tyckte hon; majorskan var i köket och klöf hveteskorpor till torkning. Då Maja Stina framförde bjudningen, hade hon svarat: «det passade just bra, ty jag har haft en riktig längtan efter godt kaffe i dag; och ärnade skicka lilla Kalle och fråga om hennes nåd kunde betala det kaffe och socker, som lånades i förra veckan. Jag är utan båda delarna, tills Österviks inspektorskan hemtar hem annat från staden, men hon kommer först i öfvermorgon derifrån. Påminn således hennes nåd, kära Maja Stina! Helsa eljest rätt mycket, och säg att både jag och Bina skola hafva den äran.»

Naturligtvis kunde Maja Stina ej der tala om ett nytt lån; utan for till Östervik. Der trodde hon sig gå ganska klokt tillväga, ty hon begärde låna först och när svaret var enahanda, bjöd hon dem icke heller; ty det ansåg hon för bäst, när «traktaten» felades.

Hennes fru kunde ej neka att slutsatsen var riktig nog, men var ledsen att Möllerstedtskan var bjuden och intet assessorns. De måste ännu bjudas, men huru få the och dess oundvikliga bihang sockret?

350«Nog vet jag, att Russila bonden har båda delarna och annat godt dessutom;» sade Maja Stina betänkligt, «men han lånar icke och lemnar också intet något på krita, isynnerhet se'n hans nåd gräla me'n, när han ville ha pengar för hvad löjtnant «Schan» tog hos honom, när han var hemma i somras.» —

Hvad skulle man göra i betrycket? Hennes nåd beslöt att skicka henne dit.

«Skall jag gå till pappa och begära pengar,» frågade lilla Etta, pappas favorit.

«Nej min engel,» svarade mamma. «Pappa får icke veta, att vi köpa något från Russilas, ty han har förbjudit det. Äfven får ingen säga honom, att de fremmande äro hitbjudna, ty då ville han att allt skulle vara annorlunda. Det skall se ut som om de kommit hit af sig sjelfva.»

«Men hvarföre ber mamma dem då?» frågade Bata.

«Aftonen blefve alltför lång och odräglig med grandtanten, som icke spelar kort, äfven ni får roligare när ni blir flera.»

Derpå befalltes betjenten Eklund taga den bättre båten, och först sätta Maja Stina i land vid Russila strand, sedan ro så fort han förmådde till Östervik med begäran, att om de hörsammade bjudningen, skulle de genast följa med, ty det var långt lidet på dagen.

De båda tjensteandarna skyndade just bort, när lagmannen hastigt öppnade köksdörrn för att fråga hvarför frun dröjde ute, när hon visste att han var upptagen.

«Ack, söta Fritz, jag står verkeligen litet bekymrad 351här, sade hon. Just när tant kom hit i dag, for Maja Stina till Vestervik med en väfsked jag haft till låns af majorskan; der berättar hon i sin enfald att vi erhållit besök af friherrinnan Perlkrans, och hvad tycker du väl! Möllerstedtskan lät genom Maja Stina säga, att både hon och fru R. vore så nyfikna att se tanten, och att hon ville gifva dem bud på Östervik; således lära vi få dem hit allesammans. O, om de velat hållas borta den här gången, ty jag har nästan intet socker hemma!»

«Hvarföre säger du intet till i tid, att man kan vara försedd, utomdess låt barnen mindre ofta koka karameller!» och härmed vände han om.

Barnen, ty deraf voro fyra närvarande, äfvensom tjenstefolket, voro vittnen till detta intrigerande; detta förhemligande för husfadren, och denna dubbelhet, som visst rörde småsaker, men ändå verkade som menliga exempel. Äfven hans framkastade ord om hennes mindre omtanka och misshushållning, som sedan framkallade orden: «Visa icke pappa en annan gång, när mamma ger er socker!»

I förstugan träffade lagmanskan grandtanten. Hon hade bett Emma och Leonna föra sig i trädgården. Detta visste lagmanskan på ett skickligt sätt afböja, och ville föra dem till nya delen af huset, men Eva Strutz kom i detsamma, och af en hos lifliga personer vanlig idéförbindelse, påminde hennes åsyn friherrinnan om «spökkammarn,» och hon önskade först bese de gamla rummen med utsigten åt gården.

352«Jag har varit här endast en gång förut,» sade hon. «Det var året efter min systers giftermål, Fritz var ännu icke född. Sedan reste jag med fru Holst till Sverige, och när vi åter på ett år besökte Finland, var hon hos sina slägtingar i Wasa och deromkring, och jag återsåg aldrig hvarken min syster eller Johanneshof. När jag sedan som enka flyttade till min födelsebygd, var svåger omgift, och jag ansåg mig sjelf för fremmande i huset. Nu skall det roa mig att se, om dessa rum påminna mig om fordom, ty hvad jag härtills sett gör det icke.»

«Frökenkammarn» igenkände hon på ögonblicket; det hade varit hennes systers gästrum, och der hade hon sjelf bott när hon var här på besök. «Tapeterna voro helt nya den tiden, och samma tafla var äfven då här. Der ser jag spikarna efter min fars och mors porträtter,» fortfor hon allt mera intagen af sina minnen. «De tillföllo min syster. Jag fick ett miniaturporträtt af min mor. — Har man ännu qvar de gamla, för mig kära bilderna?»

«Pappa har låtit förgylla upp ramarna, och satt upp dem i salongen,» svarade Emma.

Hastigt såg gumman sig omkring i «spökkammarn» och vexlade en leende blick med Leonna.

Inkommen i salongen drog friherrinnan schalen omkring sig, som om hon tänkte på höststormarna och dessa tunna väggar.

Sedan hon liksom helsat på de «kära bilderna,» jemförde hon dragen hos modren, med den medaljong hon bar om halsen. Hon hade burit den sedan hon var tolf år, sade hon.

353Nu kom Anton, och tillsade modren att «vikarne» voro helt nära.

«Du väntar väl inga gäster?» frågade tanten. «Jag trodde att få tillbringa en treflig afton med dig och barnen.»

«Så önskar äfven jag bästa tant,» försäkrade lagmanskan, «men efter hvad gossen säger, lära våra grannar komma hit, inviterade äro de ingalunda, men nog begriper jag saken. När tant kom hit i dag, var assessorskan R—s huspiga här i ett ärende; hon har väl talt om hvilket rart besök vi fått, och nu komma de, nyfikna att göra tants bekantskap.» Hon skyndade ut, följd af Jeanette, som leende hviskade: «Ack den fintliga mamma!»

Värda läsare, månne detta är «savoir vivre?»

Grandtanten presenterades med en viss högtidlighet för «grannarna»; när kaffe var passeradt, arrangerades spelbordet. Friherrinnan tog väl kort, men icke road deraf, lemnade hon dem åt Renata, och gick ut i salongen till flickorna. Jeanette satt vid instrumentet, och lärde under upptåg och gyckel Bina Möllerstedt att spela «gubben Noak.» De andra stodo omkring, med undantag af Eva Strutz, Emma och Leonna, som vid ett bord framför soffan, voro upptagna af Åbo Tidningar, som lagmannen hemtat dit för tantens räkning.

Först vände hon sig till fröken Eva och frågade hvad hon läste. Eva visade på verser, enkla, men fulla af behag, undertecknade med M. F—n, äfven andra af Stjernstolpe.

«Fröken Eva är road af poesi, och skall som jag hört äfven skrifva,» sade friherrinnan vänligt. 354«Äfven jag hade i min ungdom samma lilla vurm, skref och samlade, men en redligt tänkande man gaf mig det råd, att först läsa goda poetiska arbeten och under tiden söka studera naturen och menniskorna, och sedan läsa igenom hvad jag skrifvit. Jag följde hans råd och slutade med att offra mitt stympverk åt lågorna.»

«Fortfor icke friherrinnan att skrifva,» frågade Eva nyfiken.

«Nej, jag hade insett min svaghet. Utomdess hade jag mera gagnande sysselsättning; likväl har jag behållit en stor kärlek för goda poetiska arbeten, de utveckla och förädla begreppen. Har fröken tillfälle att förskaffa sig Leopolds, Choraei eller Kellgrens samlade arbeten? Äfven fru Lenngrens poesier läser jag så gerna. Hon är både tänkande och snillrik.»

«Hennes «Spåvisa» är rätt söt, men eljest säga de, att hon är så fasligt satirisk,» invände Eva.

«Qvickhet och satir följas gerna åt, men ingen kan öfverträffa fru Lenngren i ledighet och behag; ingen kan måla det småaktiga i lifvet så träffande som hon; i allt ligger dock en djup känsla för det rätta, det ädla och goda.» — Eva såg något tänkande ut; men hvem vet hvad hon tänkte? —

«Hvad läser du, Emma lilla?» frågade tanten henne.

«Det skall vara en saga, men jag begriper den icke; intet är det sådana som berättas, hvad sådana äro roliga!»

Friherrinnan ögnade i bladet. Det var en, i den då vanliga högttrafvande stilen författad, österländsk 355berättelse. «Det tror jag nog, att du ej är road af denna,» anmärkte tanten leende. «Sådant kan du icke uppfatta ännu, förrän du genom historisk läsning lärt känna olika folkslag och deras seder; — — men hvad fattas dig, min egen Leonna? mår du illa?» frågade den goda frun nästan förskräckt, när hon såg, att flickan satt der blek, och stirrade i det tidningsblad hon höll i sina händer: «Icke sjuk, goda tant, men läs detta», svarade hon stammande.

Friherrinnan tog bladet och satte sig så att ingen med henne kunde hvarken läsa det eller se dess nummer, ty de andra hade lemnat pianot, och nyfikna omringat bordet. Det af Leonna betecknade stället var en underrättelse från krigsteatern; innehållet var i korthet detta: att L—ska regementet, som i finska kriget utmärkt sig genom tapperhet vid Å—, hade nu äfven vid Nikopolis' belägring visat prof af bravur; Chefen för — bataljonen öfverstelöjtnant N. N. var blesserad. En officer var dödad; förlusten af manskap var dock ringa i jemförelse med fiendens, flera befordringar hade skett på slagtfältet m. m.

Hvarföre detta gripit Leonna, insåg tanten genast, men ville ej i de andras närvaro yttra något, som kunde leda dem på ett spår, och likväl ville hon trösta flickan. «I dessa ord ligger mera lycka än olycka,» sade hon med en viss tillförsigt i ton och blick, i det hon skickligt blandade denna nummer bland de öfriga, «och sådant bör icke talas om, förr än man får höra vidare om saken.» — Genom dessa ord hade hon vunnit sitt ändamål, och satt ett streck i räkningen för de andras 356nyfikenhet. Leonna besvarade ingen af deras frågor; hon åberopade sig tantens ord.

Sedan Öster- och Vestervikar begifvit sig hem, frågade lagmanskan hvad tanten tyckte om deras grannar.

«Fru R.,» svarade hon, «är ju en ganska vanlig menniska, en riktig acqvisition för spelbordet, och bra svag, såsom det synes, för sina temmeligen vårdslösade döttrar, som väl föra sig med pretention, men med föga behag, och som äro så «fadda» i sina uttryck. Frun sjelf synes, för att dömma efter vissa af hennes yttranden, sätta deras framtid på ett bra chimäriskt hopp, arfvet efter sin rika bror. Det bör hon ingalunda lita på. Jag känner från säker hand gamla Schafhausen. Antingen gifter han sig på sotsängen med sin hushållerska och legitimerar alla barnen, eller förser han dem så rikligen med varm hand, att ingenting stort blir qvar för slägten. Hans förmögenhet är förvärfd, och består i rörliga kapitaler, med undantag af hemmanet han bebor.»

«Det vore illa, i synnerhet för unga Schafhausen, som äfven litar på arfvet efter sin onkel.»

«Är det samma unge man, som var med din son på besök hos mig i somras?»

«Just den samma.»

«Det lönar ej mödan att intressera sig för en så inbilsk person, som, utom sig sjelf, endast synes älska spegeln, sitt ridspö — och på sin höjd sina stöflar,» sade hon leende. Varsnande den blick, lagmanskan kastat på sin äldsta dotter, när hon uttalat den unga mannens förhoppningar, fortfor hon: «men för att hålla oss vid «grannarna,» 357tror jag fru Möllerstedt vara en omtänksam matmoder i sitt hus, och en förnuftig mor för sina barn, ty om hon också äger ringa politur, har hon dock en energie, en omdömesförmåga, som frapperade mig. Hon sade med en naiv uppriktighet, att jag icke var tillgjord, som de flesta förnäma hon sett, utan i umgänget liknade en viss friherrinna Banér, med hvilken hon några gånger träffat tillsamman, när hon som nygift varit rest med sin man till Södermanland, der han hade slägtingar. «Ej med en halfdragen anda gäckade denna fru, liksom alla de andra svenskarna, jag der träffade, den stackars finskan, för sitt uttal,» sade hon, «och detta var ingen förställning af den goda frun, utan ett bevis på förstånd och hjertats godhet.» Ett omdöme som lika mycket hedrar fru Möllerstedt som fru Banér, hvilken jag äfven har kännt och högaktat.»

Allena med de sina, yttrade fru Bärendorf: «hvem katten skulle väl trott att den enfaldiga Möllerstedtskan så kunde ställa sig in med den skarpsinniga, moraliserande grandtanten? men det var väl för den gemensamma friherrliga bekantskapens skull, kan jag tänka.»

Så mäta vanligen menniskor andra efter deras egen måttstock.

Andra dagen när de voro samlade till frukosten, hvarefter friherrinnan ville fara hem, tog hon Emma vid handen, och förde flickan till föräldrarna: «Vill ni skänka mig Emma, frågade hon, på ett eller par år, eller så länge hon finner sig 358vid att vara hos mig? I kunnen nog dela med er af er rikedom åt den barnlösa tanten, som nu blir så ensam, när det vore obilligt att längre beröfva kapten Nordenskans sin enda dotter.»

Angenämt öfverraskad kysste lagmannen sin tants hand, och gaf sitt bifall, äfven hans fru syntes nöjd, och prisade Emmas lycka, som fick resa till en stad och vara der. «För oss andra blir lifvet tråkigt i vinter,» sade hon, «ty R—s flyttar in till staden i nästa månad. Äfven i andra afseenden är Emma lycklig,» fortfor hon, «ty vi äro ej nu i tillfälle att antaga en guvernant. Ännu är Bata för ung och barnslig att rätt kunna profitera af en så dyrlejd person, och Emma, med sitt olyckliga stammande uttal, kan icke lära sig fransyskan. Jeanette får öfva sig deruti, äfvensom i musiken på egen hand, ty när Bärendorf är borta, ligga alla bekymmer på mig. — Jag har riktigt varit orolig för Emma.» —

«Utom musik och språk är det ju så mycket annat en ung flicka har att lära,» anmärkte friherrinnan, «och Jeanette hade ju kunnat meddela sin syster hvad hon sjelf har lärt. Och i fröknarna Strutz har du ju dem, som kunna åtaga sig de mindre barnen och lära dem sådant, som tillhör deras ålder.»

«Ja den som hade tid och tålamod med sådant,» svarade lagmanskan leende. «Renata går mig litet tillhanda i hushållet, och Eva töra vi ej få hålla hos oss så länge.»

På Evas bestörta utseende såg man, att hon tog detta yttrande som en invite att laga sig bort.

«Låt Emma genast få komma med oss till Löfsala,» 359bad tanten, «hvad som icke är i ordning för henne, kan ju komma efteråt. Intet behöfver du sörja för något nytt. Hon skall få lärft och bomullstyg af mig, sy skall hon göra sjelf; jag gör det ännu, fastän jag är gammal, men ull måste du skicka oss. Min Anna spinner så utmärkt vackert garn, och det skall blifva ett trefligt göra att under vinterqvällarna sticka sina strumpor sjelf, eller huru tycker du Emma?»

«Bara tant har tålamod att lära mig,» svarade hon, och kysste hennes händer med tindrande blickar.

Lätt gick afskedet från föräldrarna, — hon skulle återse dem om söndagen på Löfsala. Med en liten triumf skiljdes hon från de äldre syskonen och tanterna Strutz; när hon kysste de små, brusto tårarne fram.

På Löfsala inträffade dagen efter bref från Lindendal och Elise; de voro förenade, och dagen efter brefvets afgång reste de till sitt blifvande hem.

Troligen se vi Johanneshof för sista gången, men i förbigående skola vi kasta en oförmärkt blick i köket, då Maja Stina jemte huspigan kom dit, fri från uppassningen vid frukosten.

«Nu vill jag int ge sex mark för fröken Evas trefnad här i huset,» yttrade den förra, i det att hon tog ett stycke hålkaka i ena handen, och en salt strömming i den andra, för att göra sin frukost, «och i det har hon så visst att tacka «grannastanten» för, som jag sitter här med gudslåne i näfven, ty hon «frägte» mig i afse, hvad de göra för nytta här i huset.»

«Nå, hvad svara Maja Stina på den saka?» frågade madamen.

360«Jo, jag svara som sannt är: förmiddana gå nu si och så, om ettermiddan ä di borta, eller spela di trällkar, borstån, och gamfio, och hvad di spelena allt må heta. Visst hjelper Fröken Renata ibland till me fint bak och sånt der smått, men fröken Eva läser och skrifver mest om dana.»

«Ja, men he säger jag,» inföll huspigan hetsigt, «komma de icke båda två bort härifrån, vore bättre att Eva blir qvar; när hon läser eller skrifver är hon «diferangt» om det som sker; men fröken «Gnata» är alltid så «pertmentiger,» om något «fallerar» och «deporterar» allt till hennas nåd.»

«Lit du på att begge bli qvar! Hvem skulle Jeanette ha till retsticka, när Emma kommer bort?» anmärkte Maja Stina. Sådant folk slår ofta «hufvudet på spiken.»

Man var redan långt inne i November och ännu hade Leonna ingenting erfarit om Feodor, icke haft bref af Ottilia på flere månader: hvem undrar att tiden blef henne lång? — Dagarne medförde väl alltid någon förströelse, men de allt längre blefne qvällarne gåfvo henne tid nog för saknad och längtan.

En afton satt hon allena vid sitt syarbete, hon väntade hem fadren, som samma dag farit till kyrkbyn. Aningsfull lyssnade hon efter hvarje litet buller utifrån.

Hon trodde ej på drömmar, och ansåg dem för hvad de äro: foster af en upprörd inbillning. Likväl var det hon drömt den förlidna natten, 361något så ovanligt, och hon mindes det så väl, att hon ej kunde låta bli att tänka derpå, der hon satt i sin ensamhet.

Hon tyckte sig vara ensam, åkande på en stenig, smal skogsväg, hvarföre det äfven gick mycket långsamt; på båda sidor växte kort gräs och täcka skogsblommor. Hon var just i begrepp att stiga ur schäsen för att plocka några af dem, när hon såg en rysk soldat komma emot sig på vägen. Hon sökte mana på hästen för att komma snart förbi honom, men han räckte henne ett bref, försegladt med svart lack. Det hade först ingen utanskrift; men småningom blefvo ord synliga; de bildade hennes eget namn. Med darrande hand bröt hon förseglingen; ty hon anade en sorgepost. Då bröt en eldslåga fram, som förtärde sigillet. Hon blef så skrämd att hon vaknade. — — —

Ofta hade hon roat sig åt fru Palmans vidskepliga tro och prat om drömmar; enligt gummans symbolik betydde eld, kärlek; men det svarta lacket? — Hon ville ej fråga gumman derom, det hade varit «vatten på hennes qvarn;» utomdess skulle hon sedan varit utsatt för hennes nyfikna, ehuru välmenta frågor. Ur dessa tankar blef hon väckt genom ett buller i förstugan. «Ack nu kommer pappa! Gifve Gud, att han medförde bref,» tänkte hon, och fattade ljuset och skyndade ut; han inträdde äfven, men åtföljd af sin son.

Det var numera någorlunda sällsynt, att Petter besökte dem, och denna gång var det visserligen icke utan anledning, ty han var ovanligt vänlig mot sin syster och uppmärksam mot sin far. När Leonna frågade efter huru Marie och deras lilla 362flicka mådde, svarade han likväl sitt vanliga kalla «rätt bra.»

«Hur kan du säga så?» inföll fadren. «Din hustrus ögon voro ju helt röda och uppsvullna; hon klagade öfver stark hufvudvärk vid bordet.»

«Hm! det är alltid följden af de förbannade sammankomsterna hon bivistar,» svarade han harmsen. «En vacker dag har jag lust att skicka Saxpredikanten för f—n i våld med kronoskjuts. Han förvrider hufvudet på allt hvad qvinfolk heter i nejden. Nu sitter Marie dag ut och dag in, och hänger näsan öfver boken, hon liksom flera andra. Hon begynner väl snart att se gudsnådelig ut, och läsa lagen och profeterna för mig, likasom de andra göra med sina männer,» tillade han med bittert leende, som skulle vara skämt.

«Nå, nå, kära Petter! nog har jag hört sådant passera, der unga män ha gamla hustrur, men ni äro unga båda — utomdess har Marie sin lilla flicka att roa sig med.»

Petter vände samtalet på annat, och lemnade fadrens anmärkning utan allt svar.

Ändteligen började kapten Nordenskans genomstöka sina fickor och då drog han äfven fram ett tjockt bref, som han leende räckte sin dotter. En varm kyss på fadrens hand och kind, och hon skyndade i nästa rum, slöt dörren till, och bröt konvolutet. Det innehöll tvenne bref, — ett på hela arket, med täta rader af Ottilia; ett annat från majoren, som alltid skref några vänskapsfulla ord till sin hustrus vän. Detta lade Leonna likväl å sido, för att läsa det förra.

363Ottilia till Leonna.

Oktober 1811.

Döm ej min vänskap efter de längre eller kortare uppehållen i min korrespondens; ty vänskapen är och blir sig alltid lik. Nog vet du att jag ofta tänker på dig ändå, ehuru det är knappt om tid att skrifva. Jag har ju man, hushåll, och min egen lilla söta gosse att vårda. Du skall tro, att den lilla junkern nog upptager tiden; ty ogerna lemnar jag honom under andras vård; min svärmor älskar honom obeskrifligt, men af lutter kärlek kan man äfven skämma bort barn. Det såg jag, när jag var upptagen med vår hitflyttning och ordnandet af vårt nya hem; gossen var då hos sin alltför goda farmor. Så liten han var, blef han envis, ty han fick allt hvad han pekade på, men nu är allt åter godt.

Som platsmajor, bebor Ivanoff det så kallade kommendantshuset. Det är trefligt och beqvämt och jag är så nöjd, ty här får jag ställa min hushållning, någorlunda efter vårt finska sätt; i Petersburg var det rent omöjligt, ty der lefver och bestyr man blott för dagen. Ehuru lycklig, saknade jag dock dessa husliga bestyr, denna omtanka för en kär omgifning som ge lifvet många behag, när man ser sin omsorg belönad af kärlek och förtroende.

Den förra innehafvaren af denna boning, har under sin långa tjenstetid anlagt en trädgård, med fruktträd och bärbuskar. En del deraf är upptagen af några besynnerliga sorter gungor, ett af ryssarne lika älskadt nöje om sommaren, som isbanorna om vintern. — En del af trädgården 364har jag redan bestämt för våra vanliga köksvexter, blommor icke till förglömmandes.

Vid slutet af den allé, som delar trädgården i tvenne delar, ligger en sommarpaviljong, ett favoritställe för oss alla. Föreställ dig ett stort aflångt rum, grönmåladt, med vackra hvita pelare; dessa äro väl endast målade, men så naturligt, att man tror sig kunna omfatta dem. De synas bära upp det hvälfda, med en blomsterkrans omgifna taket. Åtta höga fönsterhalfvor upptaga södra sidan. En pelare utgör mellanrummet, murgröna och andra lianor med röda, blå och hvita blommor växa i stora krukor och slingra sina grenar kring fina messingstrådar öfver hela denna vägg. Stora stråtvägen går der förbi, hvartill finnes en liten dörr, som en fremmande knappt skulle varsna utifrån.

Hit fördes mitt bokskåp, fortepiano och arbetsbord, jemte Konstantins gitarr. Under det att min lilla gosse sof i sin korgvagn, och min svärmor stickade på en kolt åt gossen, som jag icke skulle veta af, förrän den var färdig, förstår du? började Ivanoff lära mig läsa och skrifva ryska språket, som jag redan talar temmeligen felfritt; när gossen vaknat, så spelade och sjöngo vi tillsammans. Men nu är det slut med detta nöje, ty den vackra årstiden är förbi och redan för några veckor sedan flyttades instrumentet och bokskåpet derifrån. Mitt arbetsbord blef händelsevis qvar. I förgår behöfde jag ett mönster, som låg der i en af lådorna. Jag kastade en varm duk omkring mig och gick för att hemta det. Jag mötte min man på gården, han följde med.