Två adeliga familjer på landet. (continued 2)

Desto mera öfverraskade blefvo våra unga vänner, när dagen efter onkelns bortresa, tvänne slädar körde in på gården, ur den första steg fru Lurhjelm med artigt biträde af sin körsven kapten Markoff, från den andra hoppade Hedda Smitt, och dess cavalier servant var — hennes bordsgranne från nyårsaftonen: den rödbrusiga handels-bokhållaren.

De inträffade vid middags-timmen, men anrättningen var icke bestämd för ett sådant sällskap. Sedan derföre fru Palman litet fundersam skjutit sin hvita mössa från ett öra till det andra, snodde hon mellan visthuset och köket, der det hackades, bultades och stektes; mortelstöten och vispeln var i flitig rörelse. Under tiden tog Ottilia 68fram duktyg och annat tillbehör, och om en timme var allt i bästa ordning.

«Hennes nåd» visade sig ganska beställsam att biträda Ottilia med dukningen och derunder framtog hon vinglas från skänken, och ordnade dem på bordet; vin måste således äfven fram, lyckligtvis fanns något hemma, hvilket ej alltid är händelsen på landet. Frun skänkte uti så långt det räckte och gästerna syntes snart vara som hemmastadde.

Leonna gjorde en fråga efter Marie.

«Hon mår förträffligt» svarade systern. «Nog hade hon gerna kommit med ut till landet, men då pappa icke hade tid, och Petter ej ville komma med oss, blef hon hemma, men det brydde jag mig icke om, utan så snart jag hörde att kusin Mollberg ärnade fara till Hertola, beslöt jag att resa med, nota bene, om han ville ha mig med sig i släden» — härvid kastade hon en skälmaktig blick på sin granne och fortfor sedan. — «Han var så artig att icke säga nej, och så bar det af. Nog var släden så rymlig att Marie kunnat vara med, men när man är fästmö, måste man vara så försigtig, kan tänka!»

«Det skadar ju icke att alltid vara så,» anmärkte Ottilia.

«Det var bättre som bättre var,» sade herr Mollberg skrattande, «vi två sutto beqvämare. Mamsell Marie är utomdess så «jäkeln» till snarsticken.»

«Är herrskapet inte «kusiner» numera?» frågade hennes nåd.

«Hon gjorde mig så sällan den äran,» svarade 69han, «och på senare tider aldrig; och vill hon sätta sig på sina höga hästar, så kan också jag taga min Matts ur skolan, ha, ha, ha, ha» — —

I likstämmighet med detta prof, fortfor konversationen tills man druckit kaffe. Ottilia sökte sedan roa sina obudna och föga välkomna gäster med musik; men utom Leonna syntes endast Markoff vara intresserad deraf. Sedan hon upphört att spela, satte han sig till pianot, och sjöng några muntra ryska sånger, säkert ur någon opera, ty han beledsagade dem med liflig mimik.

En «aftonvard» framsattes, thé fördes omkring, sällskapet gjorde heder åt alltsammans, men ingen syntes tänka på hemresan.

Efter en rådplägning mellan husets fruntimmer, ute i kökskammaren, gick fru Palman att höra sig före hos «hennes nåd.»

Med en förlägenhet, som låg i ämnets natur, frågade hon, om de fremmande herrarne ville äta qvällsvard innan de reste bort.

Fru Lurhjelm såg på henne med stora ögon, sedan sade hon: «å kors bevars! herrarne följa ju med oss, och så oartiga är ni väl icke, att ni vill köra ut oss i mörka natten heller!»

«Jag ber om ursäkt,» var fru Palmans svar. «Hennes nåd och mamsell Smitt kunna visst dröja, så länge de behaga, men vi ha svårt att herbergera dessa herrar, då kapten sjelf är frånvarande; och ingen fara är det med mörkret,» tillade hon, «det är ju det grannaste månsken man vill se.»

Det var hvad man kallar «att slå hufvudet på 70spiken;» men hennes nåd låtsade ej höra anmärkningen, utan svarade: «Nå det passar ju bra då, när svågers kammare är ledig?»

«Den har ej varit eldad på tvänne dagar,» invände gumman litet förlägen.

«Hvad betyder det? Låt sätta på ett par brasor i tid, går det icke an det?» frågade hon Ottilia, som närmat sig fruarna, för att erfara resultatet af beskickningen.

«Hvarför icke, söta mor! om det icke låg så mycket papper och böcker framme. Onkel kunde väl ingalunda förmoda, att någon fremmande ville begagna rummet under hans frånvaro.»

«Nå ingalunda skulle våra gossar stjäla hans papper,» sade frun med illa doldt missnöje. «Men det må vara! De kunna ju äfven ligga här i salen. Låt sätta stolar emot soffan, eller bädda åt dem på golfvet, icke ä de så nogräknade.»

«Söta mor glömmer, att min kammare, som jag och Leonna gerna lemnat till söta mors och Heddas disposition, ej har någon annan utgång, än genom salen, emedan bokskåpet står för den dörr, som för till fru Palmans rum.»

«Det betyder ju ingenting,» menade frun skrattande, «desto tryggare sofva vi, när vi ha ett par raska ungersvenner till hedersvakt utanför.»

Hennes nåds anordningar verkställdes. Inne hos fru Palman i kökskammarn bäddades för Ottilia och Leonna. Dylika bestyr, så vanliga på landet — isynnerhet den tiden, när finska gästfriheten äfven bland ståndspersoner ännu var oberoende af lyxens öfverflödiga och konstlade behofver — uträttas 71med nöje för den välkomne gästen, men i motsatt fall gå de trögt nog.

Långt inpå natten hördes hennes nåd och Hedda prata och skratta tillsammans, desto mera senfärdiga voro de morgonen derpå. Närmare middagen reste de likväl af till våra vänners obeskrifliga glädje.

När Ludvig kom hem veckan derpå, omtaltes genast detta besök.

«Fruntimren kände förmodligen att Leonna var här, och kommo af nyfikenhet för att se hvad ni hade för er» sade han, «men jag har visst aldrig gifvit dessa herrar någon anledning att komma hit, utan skrifver det helt och hållet på damernas räkning. Kapten Markoff lemnar jag i sitt okända värde, emedan jag ej förstår hans språk; men herr Mollberg, fruktar jag, liknar allt för mycket sin namne i Fredmans epistlar, för att vara ett passande sällskap för unga fruntimmer.»

«I mitt tycke är han vedervärdig,» försäkrade Leonna.

«Min goda aldrabästa onkel!» bad Ottilia, «gör vid tillfälle Hedda Smitt några allvarliga föreställningar, huru litet passande det är för henne att fara så der allena, med en sådan person som denne Mollberg.»

«Det gör jag icke, Ottilia lilla!» svarade han leende. «Det enda jag vunne på den saken, vore att hon inbillade sig, det jag vore kär i henne, och derföre svartsjuk på Mollberg.»

72«Gud bevare!» utbrast Leonna ifrigt. «Huru kan onkel hysa en så dålig tanke om henne, eller någon af vårt kön? Hvilken ung och oerfaren flicka skulle ej med tacksamhet taga emot en varning gifven af välmening, utan att lemna ett sådant bevis på dumhet och inbilskhet.»

«Var öfvertygad, goda Leonna,» svarade Ludvig, och såg med en vacker blick på den af ifver rodnande flickan, «att ingen kan hysa bättre tankar om edert kön i allmänhet, än jag, och i synnerhet när jag har framför mig ett par så hjertans goda, oskyldiga och förnuftiga flickor som j båda ären. Men sannerligen det fordras stor menniskokännedom för att inse att Hedda Smitt är lika tanklös, som lättsinnig och inbilsk. Fortfar hon så, gör hon sig ej allenast till ett åtlöje för andra, utan äfven olycklig.»

«Ack det är derföre hon bör varnas!»

«Vi få allt se, Ottilia lilla! Emedlertid är jag ganska nöjd, att du på en tid kommer ifrån detta umgänge, ehuru jag vis-à-vis dig icke är rädd för smitta.» Han måste le öfver ordleken.

«Men om mig stackars barn säger onkel ingenting; jag som måste vara i granskapet med smittan!» sade Leonna halft sorgsen, halft skämtande.

«Bönen, samt goda och dygdiga grundsatser, äro de bästa förvarings-medel mot hvarje själsepidemi», genmälte Ludvig med vänligt allvar. «Lyd tillika mitt vänskapsfulla råd: gif dem aldrig något förtroende, vore det än aldrig så obetydligt; var för öfrigt försigtig, undvik ett oftare umgänge med dem, när det låter göra sig, utan att stöta dem eller deras fördomar. Detta råd gäller i 73allmänhet för menniskor af olika bildning och sinnelag; men i synnerhet när det gäller Leonna och mamsellerna Smitt.»

«Onkel måtte väl aldrig anse Marie vara lika dålig som hennes syster?» frågade Leonna.

«Hvarken är hon så tanklös eller lättsinnig, som Hedda,» svarade han, «hennes sätt att vara är stolt till och med frånstötande ibland, men i hennes uppenbara ogillande af systerns koketteri, ligger ingen delikatess, ingen syskonkärlek; ty då sökte hon genom godhet afråda henne från detta fel och, genom ömhet, afvända andras uppmärksamhet derifrån. Men i hennes egen sökta enkelhet i toaletten, hennes tillbakadragenhet, ligger äfven en slags behagsjuka, den att utmärka sig framför andra unga flickor. Och då Hedda, huru många fel hon äfven har, likväl kan ega hvad man kallar godt hjerta; en, ehuru flyktig, medkänsla för andras väl och ve, fruktar jag hos Maria en egoism, som förtager alla ömmare känslor. — Detta är likväl blott en förmodan, långt ifrån visshet, men i alla fall fägnar det mig att Leonna, i anseende till sin enskilta förmögenhet, aldrig bör komma i beroende af sin bror och svägerska.»

Afbrytande detta mindre behagliga samtalsämne, berättade han dem sina små reseäfventyr, och aftonen gick fort och nöjsamt som vanligt. Men Leonna behöll ett djupt intryck af hvad hon hört.

74

Läsaren gör, som vi hoppas, en intressant bekantskap.

En klar morgon i början af April, voro Rönnbackas innevånare samlade omkring frukostbordet; det var en af dessa vackra dagar, denna månad ofta skänker oss nordboer, när den af poeter och skalder så högt beprisade, «blomsterprydda Maj» merendels visar oss ett mulet anlete.

Den föregående skarpa kölden hade vikit för en något blidare väderlek. Solens strålar pröfvade sina på nytt födda krafter, för att smälta upp de stora drifvor och ismassor, som betäckte kärr och lågländta ställen: de högre visade redan stora fläckar, fria från snö. Men som isarne ännu voro starka på insjöar och träsk, ehuru stråkar syntes här och der i saltsjön, begagnades ännu slädar, fastän allmänna landsvägen var miserabel; der halkade medarne öfver snö, här skrapades mot klapperstenarna; på andra ställen nedsjönk åkdonet i de djupa fåror, som vattnet skurit ut. Landsvägs-förordningar funnos visst, men efterlefdes föga, och kunde kanske som knappast i allo efterlefvas.

Hvad solen tinade upp om dagen, betäckte nattens köld med en isskorpa, som gjorde morgonstunden till den bästa tid för en promenad.

Ludvig, som lik alla sjöfarande intresserade sig för väder och vind, astronomiska observationer och dylikt, vandrade ofta till ett högt berg beläget ungefär två verst från hans boning, för att derifrån iakttaga de af honom kända tecken för islossningen.

75I dag hade han begärt frukosten tidigare än vanligt, och frågade under den flickorna, om de ville göra honom sällskap. De voro genast färdiga.

Fru Palman varnade dem för den skarpa morgonluften på berget, och trugade på dem en flaska med liljekonvalje-vin, såsom medel deremot. Ludvig ville ej motsäga den välmenande gumman, och stoppade flaskan jemte ett litet glas i rockfickan.

De togo genaste vägen, först öfver den lilla trädgården, sedan öfver tegarne på en högländt trädesåker, der solen redan begynt verka och till det mesta bortsmält snön; men marken var hård genom nattkölden, och der ännu snömassor lågo i diken och fördjupningar, var skaran så pass stark, att flickornas lätta fjät knappt lemnade spår, då onkeln till deras innerliga nöje några gånger plumsade in. Sedan gick deras väg öfver ett vidsträckt svedjeland, der de svarta trädstubbarna, mot den med rimfrost betäckta marken, gaf en egen anblick, snarlik vårdstenar på en kyrkogård. Våra vandrare voro ej nu i den sinnesstämning, att de fästade tanken derpå, ty snart stodo de muntert skämtande vid foten af det omtalta berget; det var ej så alldeles lätt att komma uppföre dess sluttande, med isglasyr betäckta sidor. Ludvig, hvars jernskodda stöflor gåfvo säkert fotfäste, måste ofta hjelpa de skrattande flickorna.

«Det är första gången jag gör en sådan här utvandring, vid denna årstid, men hvad den är nöjsam,» anmärkte Leonna.

«Den är upplifvande för själ och kropp,» svarade 76onkeln. «Gör Leonna icke promenader om sommarmornarne?»

«Ibland, men jag är alltid ensam.» —

«Man är aldrig ensam i Guds fria natur, så framt man förstår att uppskatta den! I sommar bör Leonna vandra ut med sin far, när han besöker arbetsfolket.»

«Ack det kommer väl aldrig i fråga. Han skulle bara skratta åt ett dylikt förslag, och mamma — hon skulle anse mig för litet vriden» — — —

Nu voro de vid målet, och hade en vidsträckt utsigt så väl åt sjösidan, som nejden deromkring, med dess små uppbrukade fält, skogsdungar och spridda landtliga boningshus. Åt motsatt håll från Rönnbacka, såg man en del af landsvägen, som sedan krökte sig och undanskymdes af en småskog. Den del man såg af vägen, utgjordes af en stupande backe; vid dess ena sida, var en djup afsats; der hade efter hvad landtfolket visste omtala, flere olyckor händt; der hade väl varit en ledstång, men denna var nedstörtad antingen af ålder eller jordras.

Sommartiden var Ottilia ofta på detta berg. Intagen af utsigten, och för att vinna öfning, hade hon aftecknat dess olika partier; i synnerhet under den förra sommaren. Landsvägen erbjöd henne då många lefvande taflor: troppar af fotfolk, ridande kosacker, ja ofta hela regementen med fanor, kanoner och trossvagnar, äfvensom transporter af sjuka och fångar. De stadnade merendels vid foten af backen för att hvila sig, och Ottilia kunde desto bättre betrakta dem från sin höga ståndpunkt.

77Mången af våra läsare skall, liksom Leonna, undra huru den unga, eljest något försagda, flickan vågade dröja i denna enslighet, ty aldrig mer än en enda gång lät fru Palman öfvertala sig till en dylik promenad. När hon då hunnit höjden, och sett sig omkring, begrep hon ej hvad fröken Ottilia kunde finna för nöje i att se en stor sjö, en skog och några simpla boningshus, hvars innevånare äfven icke ingåfvo något intresse, menade hon. Ottilia gick sedermera allena dit, och fann sig så road af sitt arbete, der sällskap endast varit störande.

Men första gången hon der öfverraskades af en af de taflor vi nyss antydt, darrade hon visst af fruktan att upptäckas, och bäfvade vid åsynen af menniskor, som då ännu, besynnerligt nog, ansågos för våra fiender; men hon blef likväl deruppe; ty eftertanken sade henne det vara vådligare att begifva sig på återvägen, när många individer af troppen ströfvade omkring till de närbelägna gårdarne; och mötet med dem skulle skrämma henne vida mera. Hon hukade sig således ned bland de stora stenarna här uppe, säker att vara dold af träden nedanföre.

Sedan hon en tid afhållit sig från detta favorit-ställe, beslöt hon likväl att fatta mod, och tillika vara försigtig. Hon anlade en drägt, hvars färg bortblandade henne med de omgifvande föremålen, och snart vågade hon med konstens egna mod i sin själ fatta partier, dem hon sedan med konstens hand öfverflyttade på pappret — den fria naturen som bakgrund.

Hon visade Leonna den sten, som tjenade henne 78till bord och en lägre som hon sjelf beklädt med torf; der hon äfven ofta var sysselsatt med annat handarbete.

Ludvig som, under det flickorna pratade, genom kikaren betraktat sjöns bländande yta, kom nu för att säga det vara tid att begifva sig hem. Men ännu en gång såg Ottilia sig omkring; hvem vet, tänkte hon, om jag, som nu får se mig omkring i andra bättre begåfvade länder, icke någon gång rätt hjertligt skall sakna denna enkla omgifning. Då föll hennes blick äfven på landsvägen, men ingen syntes der. Hon vände sig för att gå, då blef hon varse att Orest, Ludvigs hund, liksom lyssnande såg åt samma sida; snart började han skälla, och allas ögon riktades nu mot vägen.

Högst uppå den höga backen syntes en simpel släde med kur af bastmattor. I flygande fart gick det utföre; lyckligtvis tog släden den riktning, att bråddjupet undveks, men den bar omkull; tre personer, som der haft sin plats, lågo snart utåt vägen; hästen, som fått fria tyglar, stadnade ej förr, än vid slutet af backen.

Allt detta var gjordt inom ett ögonblick.

Personerna utgjordes af skjutsgossen och en soldat; den tredje, som befunnit sig inbäddad i släden, sannolikt en officer, låg nu der utan att röra sig, oaktadt soldatens bemödande att resa honom. Skjutsgossen gjorde några fåfänga bemödanden att resa sig; och våra vänner, som deltagande sågo detta uppträde, fruktade att något ben blifvit skadadt.

«Låt oss intet stå här och lemna dessa arma 79menniskor utan hjelp,» sade Ludvig. «Jag skall söka närmaste vägen till stället. Skynda ni emedlertid hem och skicka Jakob hit med häst och släde. Bed fru Palman hafva en säng i beredskap, ty jag förmodar att den afdånade är en sjuk, efter han tyckes varit inbäddad.»

Ludvig begaf sig utför berget, i den riktning landsvägen låg, åtföljd af Orest, och likasom det kloka djuret insett hvarthän hans herre ville gå, sprang han förut och banade sig väg genom småskogen, och gaf genom omisskänneliga tecken sin glädje tillkänna, när hans husbonde, litande på hans instinkt, följde hans anvisning.

Emedlertid tillryggalade flickorna, jagade både af onkelns uppmaning och eget medlidande, återvägen med otrolig skyndsamhet. «Vänta Leonna, låt oss hvila här några ögonblick!» ropade Ottilia och fattade tag i sin väninna. «Komma vi så här inrusande på gården, tror fru Palman att det händt onkel någon olycka, och då blir hon utom sig; ty har icke jag bättre färg än du, så se vi ut som dödsbud.»

«Ack, kanhända han också är död; han rörde sig ju intet.»

«Vi skola hoppas det bästa,» svarade Ottilia med en lätt rysning.

Åt Jakob, som högg ved på gården meddelades genast kaptens befallning; sedan sökte de upp fru Palman. Gumman runkade väl något på hufvudet, öfver allt detta väsende «för en rysses skull,» men hennes goda hjerta drog icke allenast försorg om att en säng fördes in i salen, utan Jakob måste äfven taga med sig både ättika och 80slagvatten. Han fick utomdess sträng förmaning att icke «söla,» på det att den «stackaren» ej länge skulle undvara den hjelp, hon kunde åstadkomma genom omslag och baddningar m. m. — —

Det första föremål Ludvig träffade, der han trängde sig fram genom busksnåret invid vägen, var hästen och det illa medfarna åkdonet. Soldaten som gått villrådig fram och åter, uppgaf ett glädjerop vid hans åsyn. På bruten finska bad han om bistånd för sin herre, som han ej vågat lemna ensam der på vägen. Han svor öfver skjutsgossen, som var orsaken till hela olyckan, och nu så vrickat sin fot, att han ej var till ringaste nytta.

Ludvig begaf sig genast till hans herre, som ännu låg orörlig, med dödsblekt ansigte; men pulsarnes matta slag sade dock, att lifvet ej flyktat. Ludvig erinrade sig lyckligtvis vinet, som fru Palman trugat på honom; denna välmening, öfver hvilken de nyss skämtat deruppe på berget, var ett medel att återkalla de flydda lifsandarna; ty snart syntes en svag rodnad på den bleka kinden, ehuru ögonen ännu voro tillslutna. Under deras samfälta bemödande att gifva honom en sittande ställning, mot de uppstapplade dynorna, såg Ludvig med bedröfvelse, att venstra armen var afbruten; en på vägen liggande krycka tillkännagaf att han utomdess led af fordna blessyrer; på tillfrågan sade soldaten, att hans major kom från lazarettet i Åbo, och var nu stadd på resa till Petersburg.

Undertiden hade Jakob hunnit dit; med förenade krafter lyftes majoren i släden; Ludvig satte 81sig bredvid för att stödja honom. Gossen sattes på framsätet bredvid drängen, kibitkan fördes efter i släptåg af soldaten.

De hemma varande på Rönnbacka stodo alla på gården i orolig väntan, när det sorgliga tåget anlände. Så snart majoren blifvit införd och bragt i säng, öppnades ådern af Ludvig, som lyckligtvis egde någon kirurgisk skicklighet. När blodet begynte rinna, öppnade patienten ögonen, men tillslöt dem åter i det han framstammade namnet «Vasilij.»

Karlen var som hufvudyr af glädje, och öfverhopade Ludvig med välsignelser, både på finska och ryska språket.

«Här fordras verksammare hjelp än jag kan åstadkomma,» sade Ludvig bekymrad. «Känner du någon af de officerare, som nu finnas i Lovisa; bedrar jag mig icke, så är nummern densamma.»

«Hvad jag det gör! det är ju vårt eget regemente. Majoren skulle just fara dit för att taga afsked af sin bästa vän!» försäkrade karlen.

«Far då genast dit, och hemta hit din majors vän och en skicklig fältskär. Här har du pengar till skjuts, min häst och karl föra dig till gästgifvaregården.»

«Tack, tack goda herre, men behåll edra penningar,» och karlen tog fram en nyckel, öppnade en reskoffert, och framtog penningar ur ett litet schatull, läste väl igen alltsamman, men lemnade koffertnyckeln åt Ottilia, som tillika med Leonna stod på något afstånd från den sjuke, som åter fallit i dvala; brydd ville Ottilia afsäga sig denna 82förtroendepost, och visade honom till onkeln. «Nej mamsell, förvara den ni, tills gamla «Waska» kommer tillbakas; ni är god; ni har gråtit öfver hans herres olycka!» Med dessa ord lade han nyckeln i hennes hand, den han sedan, utan alla omständigheter, liksom förseglade genom en smällande kyss, och skyndade ut.

Leonna kunde ej låta bli att skratta, när Ottilia högt rodnande, torkade den kyssta handen med sitt förkläde.

«I karlens beteende låg sympati,» skämtade Leonna, «ty hvarföre gaf han den ej åt mig? men han såg nog, att mina tårar gällde olyckan i allmänhet, men dina personen.» — —

«Hur kan du skämta nu?» sade Ottilia mildt förebrående. «Dessa anletsdrag, ehuru aftärde genom sjukdom och plågor, tillhöra visst ingen vanlig menniska. Tänk dig honom som en främling, aflägsen från allt kärt han eger på jorden. Kanhända lefver hans mor, hvars enda stöd och förhoppning här hos oss utandas sin sista suck. Kanhända ännu ömmare band» — — — Hon kunde ej uttala meningen.

«Förlåt goda Ottilia, du är alltid bättre än jag; derpå tänkte jag icke.»

Genom Ludvigs driftiga försorg hade skjutsgossens ledvridna fot kommit i skick, sedan Vasilij afrest. Med bekymmersam oro i sin blick, stod nu den menniskoälskande mannen vid den sjukes läger; flere symptomer sade honom, det feber var i antågande.

På en gång nämnde han åter namnet Vasilij, och uttalade en hel mening på ryska språket i 83det att han med temmeligen sansad blick såg sig omkring, utan att likväl blifva varse flickorna, som höllo sig åt andra sidan af rummet.

Ludvig tilltalte honom först på finska, sedan på tyska språket, men han syntes förstå intetdera, men till fransyskan lyssnade han liksom till kända toner. Ludvig fortfor, och sade «Vasilij vara borta för att hemta läkaren.» Han svarade ej, men räckte Ludvig handen; tecknade, att han var törstig, men ville ej dricka annat än vatten, ehuru fru Palman hade flere slags soppor i beredskap; han tillslöt åter ögonen, och lemnades i ro.

Ludvig vinkade flickorna in i nästa rum. «Påminner du dig hjelten vid eldsvådan i Borgå?» frågade han sin brorsdotter.

«Ack ja, det gör jag visst,» och Ottilia såg på honom med spänd väntan.

«Bedrar jag mig ej, så är detta samma man, ehuru förändrad han också är genom sjukdom och de plågor han nu lider; derföre motser jag läkarens ankomst med ännu större otålighet än förut. Vi kunna tyvärr ej vänta honom förrän sent i afton, och väntans timmar skrida alltid fram med blytyngder, då glädjens deremot ha vingar.»

«Att ge tiden bättre fart, måste onkel berätta något om «hjelten.» Jag ser på Ottilia, att hon önskar detsamma; nog måste han vara en intressant person, eller huru Ottilia?» och Leonna såg leende på sin väninna, som rodnade lätt.

De satte sig så att de genom den halföppna dörren kunde iakttaga den sjuke, och Ludvig begynte:

«Förliden våras var jag färdig att segla ut, då 84vinden kastade om; som det var bättre förtöja i hamnen, än att kryssa utanföre, var jag ännu hela veckan i land, der tiden blef mig lång nog, utan verksamhet. En dag gick jag för att helsa på en åldrig enkefru, hvars son föregående året gjorde resa med mig, men nu har gifvit sig till handeln; — en odugling i det hela. — Modren hade en liten gård vid ändan af staden, och lefde knappt nog med hyran för tvänne rum; för egen räkning hade hon ett litet och ett större rum, jemte ett kök; men inqvartering innehade nu det större, och deras betjening låg samt kokade i köket.

Mitt besök gjorde gumman en stor glädje. Hon är en af de få menniskor, som icke klaga, utan anse lifvets bekymmer, som en del af det «dagliga bröd,» hvarom vi bedja; hvarje liten glädje ansåg hon som en nådegåfva af Gud.

När jag frågade, huru hon som ensamt fruntimmer, kunde slå sig ut med dessa menniskor, för hvilka hon ej kunde göra sig begriplig, svarade hon: «Ibland har jag visst haft svåra varelser att göra med, som pockat sig till långt mer, än hvad man var skyldig att gifva dem; men så finnes det bland dem äfven goda och deltagande menniskor. Gifve Gud, att jag alltid finge behålla den kaptenen, som nu bor här. Det är en hederlig menniska! Icke nog dermed, att han håller sträng ordning med folket; han låter ingen dag gå förbi, utan att visa prof på sitt goda hjerta. Alltid förser han mig med ett godt mjukt bröd, ty han inser nog, att den gamla behöfver sådant. Ofta är han ute och jagar; hemkommen, delar 85han alltid med sig af jagten. Behöfver jag uträtta något, är hans folk till tjenst. Han är rigtigt ond, om han ser mig bära några vedklabbar på armen. Ingen som kan vara mera öm och god!»

Jag kände huru mycket hon försummades af sin egen — —

«Hur förstår ni hvarandra,» frågade jag, «talar han svenska eller finska?»

«Intetdera. Vi tala hvar sitt språk, men förstå hvarandra bra nog ändå; och när tecken icke vilja förslå, hvisslar han efter en soldat, som talar finska.» — — —

Från förstugan hördes i detsamma en lång gäll hvissling genomskära luften.

Det var kaptenen, som kallar ihop sina sångare: underrättade mig frun. «Halfva staden samlas här omkring om aftnarna för att höra på dem,» tillade hon.

Om en liten stund begynte äfven sången. Frun öppnade sin kammardörr, på det jag skulle både höra och se. Sångpersonalen utgjordes af åtta soldater i grå kapprockar. En ung man, med rak hållning och herrskareblick i vackra välbildade anletsdrag, trakterade konstmässigt en tambour de basque. Som han endast var klädd i en enkel men snygg nattrock, omknuten af ett officersskärp, gissade jag genast att det var kaptenen, ehuru jag ej rätt kunde förena hans stolta utseende med hvad gumman omtalat.

En annan i uniformssyrtut, skötte ett par messingstallrickar, som i mitt tycke skadade den verkeligen vackra harmoniska sången.

86En soldat kom och rapporterade något för kaptenen, i blinken skingrades hvar åt sitt håll. Vi undrade ännu, hvad detta kunde betyda, när kaptenen inträdde i fruns rum, omklädd i en uniform af groft kläde. Genom den finska tolken bad han sin värdinna ej bli skrämd, fastän elden var lös, och tillsade henne att ej gå hemifrån. Innan hon hann fråga hvar det brann, var han borta; vi sågo honom ila förbi fönstret åtföljd af soldater.

Äfven jag skyndade bort, men lofvade återkomma med underrättelse från elden.

Elden var i en motsatt del af staden. Jag rättade min gång efter röken, men det blåste starkt och vädret spridde den åt flera håll, och de krokiga gatorna förvillade mig; sluteligen såg jag folk samladt på den så kallade qvarnbacken, dit begaf jag mig också.

I ett plantage på andra sidan om denna backe låg en gammal reslig lada, fordom begagnad till torkning af tobaksblad; stänger korsade sig der i alla riktningar. Ett hörn upptogs af halm, ett annat af gammalt körredskap, nära dörren var en hyfvelbänk, bräder och hyfvelspån; en karl, som arbetat der, hade vid eldens utbrott legat i djup sömn utanför dörren. Huru elden kommit lös, visste ännu ingen.

Vägg i vägg med ladan var en stuga, der fattigt arbetsfolk bodde, men de hade alla varit borta på arbete, utom en sjuk gammal man, som tillika var lam. Efter hvad folket omkring mig sade, hade elden först fattat i mellanväggen. Kojan var också nästan nedbrunnen, när jag kom dit. Gubben hade blifvit räddad, och det ringa 87husgerådet hade ock blifvit bergadt af en rysk officer och dess folk.

«Ja Gud välsigne honom!» sade en qvinna, som stod nära mig med ett barn på armen. «Se huru han fäktar der i elden.» Mina blickar följde hennes anvisning.

Ett dussin våghalsar refvo ned det återstående af ladan, anförde af min ryska kapten. Brandsprutan var nyss anländ och i full verksamhet. Der stod nu min hjelte lik en af forntidens heroer, ömsom omgifven af elden från de brinnande stängerna, och den då och då uppblossande halmen, än i fara att dränkas af de framslungade vattenmassorna, eller qväfvas af röken. — Oaktadt allt detta var det han, som styrde alla företag genom eget exempel. Hans kommandostämma öfverröstade lågornas hväsande, brändernas sammanstörtande. — — — —

När faran var förbi, lemnade han den rökande ruinen. Ansigte och händer voro svärtade af sot, kläderna förbrända på flera ställen; sådan begaf han sig till det ställe af plantagen, dit hans folk burit den lama gubben, jemte de bergade sakerna. Här omringades han af några qvinnor och barn, som ville kyssa hans händer, men han gjorde en afvärjande rörelse, och aflägsnade sig hastigt, sedan han gifvit den ena af hustrurna en vink att följa sig.

När jag, enligt mitt löfte, återvände till den gamla frun, mötte jag samma hustru, bärande tvenne stora limpor, åtföljd af en soldat med en dylik börda.

Kaptenen, som redan ömsat kläder, stod inne 88hos min värdinna, som sökte öfvertala honom att låta smörja sina med brännblåsor öfvertäckta händer med jäst. Han skrattade. Men då jag äfven fann detta nödigt, och på fransyska språket, som jag trodde han förstod, prisade medlet som välgörande, gjorde han en nekande, ehuru höflig åtbörd, och gick ifrån oss. —

«Hvarföre trodde onkel att han förstod fransyska?» frågade Leonna.

«Jag hade skäl dertill, ty när jag kom tillbaka, följde en vacker pudelhund med skällande hustrun, som gick bort. Han tillropades då af kaptenen med orden: «Garçon! ici mon Garçon!» Då som nu sväfvade ett visst uttryck öfver hans ansigte, som sade att han förstod, ehuru han antingen ej ville eller kunde svara mig.

När jag sedan gick bort, stod han på gården och kastade boll med en liten flicka.

«Ja sådan är han,» utbrast hans värdinna, som följde mig ut. «Han är otroligt barnkär, och flickan får alla aftnar kasta boll en stund med honom. Och der står han äfven nu med sina uppbrända händer.»

När jag om hösten kom tillbaka, var han borta; redan vid pingsttiden hade hans afdelning ombytt station. Från Sibbo, der de rastat några dagar, hade kaptenen sändt gumman några skjutna änder, sedan dess hade hon ej hört något af honom.

Innan Ludvig slutat sin berättelse hade den ena starka febersymptomen infunnit sig efter den andra, med allt kortare mellanskof. Ludvigs oro steg med hvarje minut. Han tog hatt och käpp, 89begaf sig utåt vägen, liksom detta kunnat påskynda den väntade hjelpen.

Det led allt mera till aftonen; det var en afgjord sak, att det skulle vakas öfver den sjuke, men hvem af våra tre fruntimmer skulle göra det, ty pigorna voro ingalunda att lita på. «En af oss vakar turvis med Maja Lisa,» föreslog Leonna. «Fru Palman är gammal och behöfver hvila.» Deruti instämde äfven Ottilia.

«Fröknarna mena visst väl, men de äro för unga och oerfarna dertill, och tror ni väl att jag finge sofva, om jag äfven lade mig? Hur underligt det går till här i verlden,» yttrade gumman. «Hade tusende tungor sagt mig i går aftes, när vi talade om hur ryssen under förra ofreden, var svår och faslig att tänka på, att jag nu med nästan moderligt bekymmer tänker på en ryss!^[3] Det är som om jag känt honom i många år.» —

Flickorna hade ofta skrattat åt hennes lilla antipati mot «ryssen,» och Leonna svarade derföre leende: «Orsaken är väl den, att vi hört så mycket godt om denna rysse; men just derföre får icke fru Palman vaka allena, Ottilia och jag måste dela förtjensten, lika som vådan; ty besinna bara att läkaren och majorens vän, väl äfven äro ryssar — men i alla fall ha vi i onkel en tapper riddare.» Det blef afgjordt, att första vakten skulle tillfalla Ottilia.

Ludvig var ännu frånvarande; frun bestyrde om 90qvällsvarden. Vid ett fönster åt gårdssidan, upplyst af månen, som uppnått trefjerdedelar af sin rundning, sutto flickorna; derifrån kunde de iakttaga hvarje rörelse af den sjuke, utan att han kunde se dem. Länge hade han nu legat orörlig och tyst, men på en gång spratt han häftigt till och uttalade långa meningar.

Flickorna sågo oroliga på hvarandra, ovissa hvad de borde företaga; sluteligen gick ändå Ottilia fram till sängen, med sin milda musikaliska stämma frågade hon på fransyska, om han åstundade något.

Under ett fåfängt bemödande att resa sig, for han med handen öfver den breda pannan, liksom han velat skingra de bilder som febern framgycklade, sedan hvilade hans blick på hennes ansigte. Ottilia allt mera förlägen, bjöd honom ett glas limonad, men han såg blott på henne, som stod der liksom förklarad af månskenet, ty något annat ljus hade de icke. Då han icke tog emot den tillbudna drycken, ville hon aflägsna sig, men hindrades genom en rörelse, en förändring i hans ansigte; ty förvåning, öfverraskning och glädje uttalade sig efter hvarandra i de vackra anletsdragen, och på den renaste fransyska utropade han: «Anna! min goda, ljufva Anna, är det verkeligen du!»

Ottilia, som äfven hette Anna efter sin farmor, blef helt häpen, men insåg snart att majoren sannolikt i yrseln tog henne för en annan; någon förmodligen honom kär person. — Kanske, tänkte hon, är det nu bäst att ej taga honom ur denna villa, och sade derföre: «gör då Anna till viljes, 91och läska sig med denna helsosamma dryck; den skall göra majoren godt.»

«Ja du är Anna, min egen älskade Anna,» sade han åter fördjupad i hennes åskådande. «Men huru har du kommit hit, eller är jag» — — han fortsatte ej meningen — fantasin tog ett annat språng. — «Men hvarföre kallar du mig ni och major? Är jag icke mera din Konstantin? Eller har han — han befallt dig förneka din första, bästa vän? Du skall och bör icke lyda honom!» ropade han med en febersjuks hela häftighet.

Utomordentligt bestört, beslöt Ottilia dock att så mycket möjligt var ingå i hans idéer, hon sade, att hon vore hitkommen för att vårda honom som sjuk. Kallade honom du och Konstantin, allt under böner, att han skulle vara stilla, icke bemöda sig att tala, och dricka det hon bjöd honom. Det lyckades äfven.

Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra dvala.

Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre; och varsamt smögo de sig dit.

92Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum, och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt spejat efter de väntade.

Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande pulver; men att hon kallat honom «du» och «Konstantin,» derom nämnde hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna anatomisera qvinnohjertat.

Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet, att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred sig öfver anletsdragen.

Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron; snart stadnade de efterlängtade vid trappan.

Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant Karlowitsch.»

I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt skrefs af 93Feodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X...

Gode Alexander!

Rönnbacka April 1810.

Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen fåfäng möda — detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! — —

Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor, hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andra stoftets barn.

«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af — — ja det får du veta sedan — berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt är, för att — hålla mig... vaken. —

För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på assemblén, den andra på 94vakthållning, beredde jag mig på en försvarlig «siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. — Nu är jag eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men detta tilltag var dock för starkt!!

Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt husbondvälde i behörig respekt, såg jag — fastän ännu yrvaken, en dylik figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs gamla trogna Vasilij!

Du vet huru som allt hvad som rörer denna stolta, ädelsinnade man, intresserar mig, oaktadt alla hans små besynnerligheter. — Kanhända är det just de, som fästa mig vid honom. Lika godt, jag säger nu som förut: i hans lif finnas hieroglyfer, som endast en längre bekantskap kan dechiffrera, du vet äfven huru vår blef afbruten.

När jag såg Vasilij, trodde jag att hans herre äfven var nära, men karlens bedröfvade uppsyn motsade denna min förmodan. Af den berättelse han då och sedan under den resa, jag hufvudstupa måste företaga, afgaf, vill jag gifva dig ett kort sammandrag.

Som du väl måste erinra dig från det bref, jag skref i början af Oktober, sjuknade Ivanoff i följd af fordna blessyrer under det vi bivuakerade vid Porkala och strapatserna der. Det blef fråga om amputation, då han fördes till Åbo lazarett, men det gick icke så långt; ty efter ett halft år, blef han der så vida återställd, att han kunde gå med kryckor. Oförmögen att tjena längre 95fick han afsked som major, med pension och en ny orden; den första erhöll han tillika med blessyrerna vid Åbo; men han är också invalid vid 30 år!! —

Han ärnade sig nu till hemmet för att sköta sin helsa, men ville dock hvila ut några dagar i Lovisa, för att taga afsked af mig och kamraterna.

I Borgå hade han haft nattläger hos en gammal fru, hans fordna värdinna; hon, som blifvit högst bedröfvad att se honom så medtagen af sjukdomen, ville ändteligen hafva honom att dröja der en tid, för att återhemta sina krafter innan han reste vidare. Men han lät ej öfvertala sig. En tattarqvinna hade då varit den första de mötte, detta bebådade enligt Vasilijs oförgripliga tanke intet godt.

Jag går förbi mannens vidlöftiga beskrifning, huru de sedan stjelpte i en backe. Nog af, majoren låg som död, skjutsbonden med foten ur led, och Vasilij i tusende ångest. Då kom «liksom ned från himlen en svensk herreman, som talade finska» — något, i parentes sagdt, bra sällsynt i denna trakt af Finland. — Han hade besörjt om häst och släde, som förde majoren till hans boning. Sedan affärdade han Vasilij till staden, för att hemta läkare, jemte någon bekant till majoren. Innan Vasilijs afresa hade denne väl vaknat ur sin svimning, men ena armen var afbruten.

Att jag och vår skicklige men buttre regementsfältskär ej sölade, kan du nog förstå; båda älskade och aktade vi den tappra Ivanoff; vi åkte i fullt sträck. Det är med ett eget behagligt 96intryck, man i en nordisk mån- och stjernklar vinternatt, ilar förbi skogbekransade berg och djupa dalar. Resan förkortades äfven genom Vasilijs berättelse; han upphöjde de menniskor, som antagit sig hans älskade major, ända till skyarna; i synnerhet ordade han om en flicka, som med stora tårar i sina «himmelska blå ögon» betraktat hans husbonde. Sannerligen var icke den gamla karlen helt poetisk. —

När — — nu måste jag afbryta. — Ivanoff är vaken, det är vid hans sjuksäng jag skrifver detta — — — — —

Han ligger åter i sin feberaktiga slummer. Det lider mot morgonen, snart kommer väl husfolket i rörelse, till dess vill jag fortfara i min berättelse.

Uti den menniskan, som redan på gården kom oss till möte, igenkände jag en af de herrar «från landet,» som kommit till staden för att bevista danssoirén hos mitt värdsfolk i julas. Påminner du dig min karikaturmålning öfver dem? Denne man är dock långt öfver att bli föremål för sådant skämt, hvarken han eller hans sällskap voro påpekade i denna farce. Äfven han syntes erinra sig min person, och sade mig ett hjertligt «välkommen.»

Vi infördes i ett stort rum; vid skenet af ett afsides stående ljus, såg jag en skymt af en smärt qvinlig varelse, som vid vår ankomst drog sig undan; hon blef ej mera synlig.

Ivanoff låg stilla, utan att blifva oss varse, när jag på min ännu dåliga svenska, uttryckte min tillfredsställelse att finna honom så lugn; svarade värden på flytande tyska: «Så var det icke för 97en half timme sedan; han yrade då ganska mycket, och vi voro i största oro. Det föll då min brorsdotter in, att se hvad verkan musiken kunde utöfva; han blef derigenom allt lugnare. Hon fortfor ännu med detta oskyldiga stillande medel, när vi hörde er komma.»

Läkaren hade undertiden undersökt armen.

«Det blir en svår stund, ty armen har svullnat mycket,» sade han betänkligt; «vore majoren vid sinnesredighet, känner jag honom nog, för att veta, att de största plågor ej kunde aflocka honom ett qvidande. Men nu visar sig tecken till en ny feberparoxysm.»

Det oundvikliga måste dock ske; skyndsamt förbereddes allt. Jag, som kände huru ytterst känslig Ivanoff var för tonkonsten, föreslog att göra ett försök, huruvida en krigisk musik kunde leda hans tankegång i en riktning, hvarunder han lättare skulle uthärda plågorna.

Jag klädde dessa tankar i ord; fältskärn grinade litet försmädligt, och sade: «Det står att försöka; likväl anser jag det bättre att löjtnanten lånar oss sin armstyrka, den behöfs bättre.»

Litet harmsen, meddelade jag min tanke och hans svar åt vår värd.

«Skulle ni genom harmonin kunna stilla hans häftighet, fordras det ju mindre armstyrka,» svarade han. «Jag, Vasilij och två unga raska drängar äro till hands.» — Han förde mig till instrumentet.

Der stod jag nu och besinnade, huru otroligt 98lätt det är att göra projekter, men huru mycket det fordras att utföra dem. —

Älskare af denna slags musik, har jag i senare tider haft ringa eller intet tillfälle till öfning — ty ett fortepiano hör ännu till undantagen här på orten. I den afgörande momangen stod jag förlägen öfver min förflugenhet; men snart fattade jag mod, när jag genom några löpningar funnit att instrumentet var ovanligt godt. Derpå spelade jag ett enkelt musiknummer, som låg framme och var mig bekant; jag gaf derunder akt på patienten. Fältskärn biföll, ehuru smågrinande åt värdens förslag, att förbinda på majoren ögonen, som redan börjat småyra och prata i kors. Men nu tystnade han, och antog en lyssnande ställning. Han lemnades så en liten stund, men när operationen företogs, ryckte plågorna honom ur denna dvala; då föll jag in med «Bataille de Leipzig.» — — — —

De första tonerna väckte en skakning hos patienten — derpå hörde vi, huru han trodde sig vara på stridsfältet i spetsen för sitt folk, ty han uttalade det ena kommandoordet efter det andra och uppmanade dem att «gå på!» Om hans krafter tillåtit, hade de som höllo honom, säkert ganska handgripligt, fått vidkännas denna förblindelse.

Men nu måste likväl smärtan blifvit honom för våldsam; ty han ropade: «Paul Grigorjewitsch, tag emot kommando, jag är blesserad! — Seger eller död!» och han föll, utmattad af ansträngning, känslolös i deras armar.

I den starkaste sinnesrörelse upphörde jag; endast 99mekaniskt lockade jag sedan osammanhängande toner från instrumentet. Aldrig har jag upplefvat, och icke önskar jag upplefva ett sådant ögonblick. Det låter knappt beskrifva sig. Jag förekom mig såsom en, den der länge studerat och fuskat i magiska konster, och nu för första gången vågar besvärja andar. Dessa uppenbara sig, men i gestalter, som komma håren att resa sig på besvärjarens eget hufvud. — —

Allt var förbi, allt var tyst; men snyftningar hördes från nästa rum.

Läkaren förordnade regimen, och lofvade komma igen andra dagen mot aftonen, nu måste han tillbaka till staden, der tjensten fordrade hans närvaro på morgonstunden.

En åldrig fru med förgråtna ögon, satte förut fram mat och vin, som vi båda så väl kunde behöfva; sedan reste han oförtöfvadt.

Nu ville den goda frun vaka öfver den sjuke, och jag hade all min vältalighet nödig att afhålla henne derifrån. På min begäran erhöll jag papper och skrifdon och blef ensam med Vasilij, som sitter på en stol och blundar.

Som jag nu ingenting mera har att förtälja, vill jag göra dig hemmastadd i rummet, der jag sitter; det är stort, och med utsigt åt trenne håll. Med undantag af det dyrbara instrumentet, äro möblerna helt enkla af perlfärgadt träd med hemväfda öfverdrag; huslighetens anda synes råda öfverallt, äfvensom spåren af en mer än vanligt bildad qvinlig genius. Valda musikalier; några väl utförda teckningar i tusch och vattenfärg intaga icke högsätet, som vanligt är, utan den 100anspråkslösare delen af väggen. På ett litet bord ligga några väl inbundna böcker: «Schillers Wallenstein,» «Wielands Oberon,» «Conte moral» af Marmontel, jemte Rousseaus «Emile,» alla på original-språken.

På ett annat bord ser jag fruntimmers-arbeten och en uppslagen bok — — Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står: Leonna.

Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren, och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.» — Nu hör jag någon komma — det är värden i huset. God natt!

Fortsättning:

Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier de triste figure.»

En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt och gick ned. I förstugan 101träffade jag den vänliga gamla frun; hon sade, att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt och såg — ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska — ett språk som han alltid förnekat sig ens förstå. — «O, Anna, är du åter här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! — Gå icke mera ifrån mig — lofva mig det.»

«Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara stilla.»

Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.

När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en purpurflamma lågade upp på 102kinder och panna. Det var fröken Lurhjelm, hvars bekantskap jag gjorde i staden.

Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa rum.

«Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag — en ung flicka — talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för första gången — men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg majoren mig — som ville förmå honom att förtära ett feberstillande medel, som han hittills vägrat — för någon, som säkerligen är honom dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall, så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» — — —

«Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»

«Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. — Men kan löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade hon något förlägen, «emedan — jag då bättre skulle spela min påtvungna roll.»

103«Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt. «Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin vänskap, — något hvarmed han icke slösar, — känner jag verkeligen ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom kunna vi erfara något om denna Anna.» — — Jag ville genast gå, men hon höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det genom hans tjenare.»

Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ej sin nyfikenhet, då jag — jag tillstår det — gerna tillfredsställt min på hvad sätt som helst!

Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med ett handarbete? — Leonna von Nordenskans!

Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att fröken Ottilia — husets unga värdinna — enligt sitt löfte till majoren, genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt. —

Jag hade — som du tör minnas från mitt föregående bref — låtit Leonna genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person. Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennes 104vackra läppar, ehuru den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända är hon ej obekant med min goda moders drömmar.

Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt tyska för- och familjenamn.

«Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och deras bekanta.» —

Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så med.

Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St. Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.

105För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum, «kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade, trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning, verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan honom och hans brorsdotter är, som det borde vara mellan far och dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt vänskap. Man ser, att ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende är och blir grundvalen till en känsla, som försvinner blott med lifvet. Undrar du, huru undertecknad kommit sig till sådana djupsinniga observationer? Goda sällskaper smitta liksom de dåliga.

Ivanoff var vaken, utan feber, men ganska matt. Han igenkände mig snart och tryckte min hand, men förmådde ej tala, och återföll i en dvallik sömn. Surprisen syntes höra till ordningen för dagen.

Vi sutto alla omkring det lilla bordet, flickorna med sömarbete, den gamla med sin stickning. Jag skar upp en blyertspenna för att teckna ett broderimönster för Leonna. Onkel Ludvig föreläste oss med verklig talang några sidor ur Oberon. «Orest,» en vacker svart pudel — i parentes 106sagdt, mycket firad af Ottilia, emedan densamma, genom sitt skällande, kommit dem att observera majorens olyckshändelse på vägen — satt äfven lik en ganska uppmärksam åhörare framför sin husbonde och såg på honom med sina kloka ögon.

På en gång lyssnade hunden och syntes orolig; ett skrapande på dörren, åtföljdt af ett ängsligt tjut, väckte allas uppmärksamhet. «Garçon!» utbrast Vasilij ovilkorligt och skyndade från sin herres säng till dörren. Han hade rätt. Det trogna djuret hade försvunnit dagen före deras afresa från Åbo — sannolikt instängdt af någon «liebhaber» — och hade sedan sökt, följt, och funnit sin herres spår, ända hit.

Först fägnade han sig åt den glada Vasilij, och formerade en flygtig bekantskap med Orest, som på sin herres befallning förhöll sig stilla. Sedan äfven jag fått ett, ehuru ringa igenkännelsetecken, skyndade han till sängen. Der reste han sig med fötterna mot kanten och slickade den hand som låg ofvanpå täcket. Djuret hade magrat ansenligt, hvem vet hvilka «egyptiska köttgrytor» han försakat för att följa sin herre i nöd och lust! Ottilia sörjde genast för hans förplägning.

En stund derefter kom läkaren; han gaf det bästa hopp, ty svullnaden började lägga sig. En biljett från Schalinsky gaf mig tillkänna, att General en chef under sin genomresa skulle inträffa följande afton i Lovisa. Jag måste således tillbaka med doktorn, som likväl dröjde qvar öfver natten.

Denna opåtänkta hastiga bortresa förstämde oss 107något; jag anses redan för en bekant i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden infann sig åter.

I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.

«Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan, är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess kusin Feodor blir bekant med pappa.»

I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus. Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.

Det var endast ett löst rykte, som lockade mig ifrån Rönnbacka. Jag har således haft tid att skrifva ett så vidlöftigt bref. Du ursäktar väl din pratsjuke vän

Feodor.

108När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka, mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.

Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som röjdes i majorens utseende.

«Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen, som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»

Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad. Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är, jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»

Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfver 109denna andesyn, men lofvade underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa senare dagar.

Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta frukost.

Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan sorgsen.

«Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han sluteligen.

«Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» — — —

Feodor hade med säkerhet trott sig här återfinna Leonna, men smärtsamt träffade honom underrättelsen om hennes frånvaro; ty dessa dagar hade lärt honom inse, huru dyrbar hon var för hans hjerta. Han frågade om orsaken till hennes förut icke påtänkta bortresa.

«Den känner jag icke, och derföre är jag mest orolig. Onkel hade nyss rest bort i förgår, när Leonnas bror kom hit, med befallning från fadren, att hon genast skulle komma hem.»

«Har fröken Leonna en bror?» frågade Karlowitsch med en obehaglig aning.

«Kan löjtnanten vara okunnig om, att Maria Smitts förlofvade är Leonnas halfbror?»

«Namnet har väl ledt mig på den förmodan, att de vore slägtingar, men icke att han kunde vara en engels bror. — — Det är jag, som beklagligtvis, 110genom en fördömd pratsjuka, gifvit anledning till denna frökens förlust.»

Ottilia bad honom förklara sig närmare.

«Hemkommen härifrån, mötte jag mamsellerna Smitt på gården. Den äldre frågade, hvarifrån jag kom, hvarföre jag rest bort så hals öfver hufvud. Med få ord omtalte jag major Ivanoffs olyckshändelse, och att han varit lycklig nog att här finna deltagande och vård. Jag var dum nog att tillägga: det jag om några dagar åter skulle fara och se efter honom. Då nu frökens bror, som visste henne vara här, erfor detta, så ville han väl åter visa ett prof af sin hatfullhet, sin ovilja mot mig.»

Fru Palmans inträde afbröt ämnet, och talet föll på majoren; löjtnanten hoppades snart se honom återställd.

«Tror ni det verkeligen?» frågade Ottilia lifligt. Derefter tillade hon något förlägen. «På två dagar har jag — knappt sett honom.»

«Och likväl tror han sig märka ett huldt väsende, som ofta omsväfvar hans läger, ehuru hon genast försvinner, så snart han vill öfvertyga sig om synen är verklighet, eller ett foster af inbillningen.»

Ottilia rodnade lätt för hans forskande skälmska blick. «Nå visserligen har jag någongång, när han slumrat, smygt mig in i rummet, för att obemärkt se efter att ingenting felades. Fru Palman har mycket att göra — äfven står der en byrå som innehåller saker» — — — —

«Men hvarföre har fröken förbjudit Vasilij att tala om er för sin husbonde?»

111«Allt vet löjtnanten också!»

«Och hvarföre vill icke fröken visa sig?» frågade han allt mera enträgen.

«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden, blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? — Han har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.

«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten; för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till viljes! Tillåt mig att presentera er.»

Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.

Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras fransyska konversation — ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.

112Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.

Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så smärtsamt saknade syster Anna!»

Den unga flickan, som ej förstod meningen, men väl hörde honom med häftighet uttala det namn, han under yrseln gifvit henne, drog darrande händerna tillbaka, och ville aflägsna sig; men löjtnanten höll henne qvar och förklarade orden. Då lade hon sjelfmant sin hand i den hand majoren ännu framräckte, och sade med en vacker blick, en engels leende: «O säg honom, att så länge han vistas här hos oss, skall jag söka ersätta denna syster.»

«Säg honom det sjelf på ett språk, som han efter hvad jag förmodar, numera ej förnekar,» sade Feodor leende.

«Nej, nej, icke nu, tillåt att jag aflägsnar mig» — —

«Gör icke det, det kunde oroa honom, men skänk oss litet musik.» Hon biföll genast, och Feodor samtalade undertiden sakta med majoren, som med synbart nöje lyssnade på tonerna.

När de sedan åto middag i andra rummet, frågade löjtnanten, hvarföre hon ej ville tilltala majoren på fransyska. Hon teg några ögonblick, men sade sedan bestämdt: «Det sker icke, så 113länge löjtnanten är här. Kanske sedermera; kanhända äfven icke.» Då han deröfver undrade, fortfor hon:

«Ni har ju sjelf sagt, att majoren förnekat all kännedom af detta språk, onkel har erfarit detsamma; när vi nu icke känna motiverna till detta handlingssätt, och ingen anledning äga, att derunder tro något mindre godt, så vore det ju odelikat, om jag utan nödtvång, begagnade mig af en upptäckt, omedveten af honom sjelf. Dock min tanke gäller icke för löjtnanten,» tillade hon, liksom af fruktan att förolämpa honom. «Ni kan ju sjelf försöka er lycka.»

Men han tillstod gerna, att fastän majoren alltid behandlat honom som en vän, han ingalunda tilltrodde sig att utforska något, som denne ville dölja.

Senare sutto fruntimren och arbetade vid lilla bordet nära fönstret; löjtnanten föreläste sin vän ur den af honom medförda tidningen «Ryska Invaliden.»

Vasilij smög tyst omkring på afstånd, noga iakttagande sin herres minsta vink; den komiskt förnöjda uppsyn, hvarmed han understundom strök sina sträfva mustacher, sade att det var något som gladde den trogna karlen in i själen.

Äfven Garçon var beställsam; än satt han framför sin herre med framfötterna på dennes bröst; än visade han Ottilia sin hyllning, liksom glad, att hon nu åter var här inne. Hon lutade sig ned och smekte hunden, men då hon af qvinlig instinkt, utan att lyfta ögonen från sitt arbete, märkte, 114att hunden sedan erhöll dessa smekningar fördubblade af sin husbonde, upphörde hon alldeles dermed, ehuru Garçon manande lade tassen på hennes knä. En skälmaktig sidoblick från löjtnanten, kom henne att rodna; hon steg upp sägande: «hunden vill säkert ha mat,» och lockade honom med sig ut.

Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj, sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina gods vid polska gränsen.

En dof suck från majoren gjorde Ottilia, som återtagit sin plats, häpen. Hon lade sakta sin hand på löjtnantens arm, för att väcka hans uppmärksamhet på den förstenade, som låg der blek, med handen krampaktigt knuten på bröstet, liksom det felats honom luft. Utan att förstå något af det lästa, anade hon dock, att innehållet verkat denna sinnesrörelse, och bad löjtnanten upphöra. En stund låg majoren orörlig, liksom sluten inom bittra minnen. «Läs om den sista artikeln,» sade han sedan, liksom ingenting passerat. Löjtnanten gjorde så.

«Han är då död, och der han får svara för allt, allt! Gud vare hans själ nådig!» sade han sakta, och korsade sig andäktigt.

Nyfikenhet var, vi tillstå det, löjtnant Feodors hvardagssynd; nu var den kanske förlåtlig, men aktningen och kännedomen af majorens karakter förbjöd hvarje fråga. Han kunde likväl ej förbjuda 115sina anletsdrag att se något frågvisa ut. Den andra blef det också varse.

«Jag ser Feodor Karlowitsch,» sade han, «att det väcker din förvåning, huru jag synes känna mera om denne man, än måhända många andra; en man, hvars ställning i samhället varit så vida skiljd och upphöjd öfver min; men du frågar icke, och det är bra, ty nu hvarken kan eller vill jag besvara någon fråga, men framdeles — kanhända snart — nu önskar jag vara allena.»

De lemnade honom i ro. Med illa dold oro sökte Ottilia forska efter orsaken till föregående uppträde. «Bara icke den obehagliga nyheten skadar hans helsa,» sade hon.

«Det tror jag icke» svarade löjtnanten. «Sjelf kan han rimligtvis icke stå i något förhållande till den man, hvars död han erfor genom tidningen.» Han meddelade henne den högt uppsatte mannens namn och titlar.

Löjtnanten återreste samma afton till staden.

Dagen derpå under paraden mötte han unga Nordenskans, ett triumferande hånlöje på dennes ansigte kom löjtnantens galla att jäsa, men tjensten gick framför allt annat, och när han med kallare blod eftersinnade saken, insåg han huru löjligt det varit att grondera öfver en sak, som aldrig blifvit uttalad i ord, som endast hade en misstanke till grund, bekräftad af en försmädlig min, i ett honom förhatligt ansigte.

Genom en resa i tjensteärender, gick det ut några veckor, innan löjtnant Feodor Karlowitsch 116åter kunde disponera om ett par dagar, och resa till Rönnbacka. Det var hög tid, ty efter hvad han hört, var kapten Lurhjelms fartyg segelfärdigt.

För att öfverraska sina vänner, lemnade han sitt åkdon ett stycke från gården, och lyckades komma obemärkt i förstugan. Här såg han förberedelser till afresa: tvenne stora reskoffertar och Vasilij, som sorgfälligt lade in majorens paraduniform i en kappsäck. Han förstod genast löjtnantens tecken att vara tyst, och visade med en slug min på den halföppna salsdörrn.

Ottilia satt vid det lilla bordet, vid hennes sida majoren. Hon hade nyss förseglat ett bref, och lutade nu sitt hufvud mot Ivanoffs axel, omfattad af hans högra arm, den andra var numera endast lätt spjälad. Han talade och hon svarade, med dessa ljufva kärleksfulla ord, som upprepas i variationer af alla älskande; som återgifna på pappret äro interjektioner utan sammanhang, men gifna och mottagna uttrycka tvenne varelsers lycka, hvilkas hjertan anat, sökt och funnit hvarandra. — —

Osedd af dem njöt Feodor några ögonblick af denna syn. Sedan störde han dem genom en liten rörelse och båda sågo sig om. Ottilia rodnade väl vid hans åsyn, men förebrådde honom vänligt hans långa frånvaro. Ivanoff skakade vänskapsfullt hans hand, och sade detsamma, och båda talade fransyskan, som nu syntes vara det öfvervägande språket i huset, ty onkel Ludvig talade det äfven när han kom in, ehuru ej så ledigt som majoren. När Feodor anmärkte dennes färdighet, svarade han:

117«Till mitt femtonde år talade jag det dagligen och stundligen med min mor, en infödd fransyska, sedan blott när jag någon gång återsåg hemmet, men skild från mor och syster har jag af föresats ej talat detta språk förrän» — — —

«Du skådade mig,» inföll Ottilia skämtande.

«Du har rätt, min älskade! men de första gångerna var det alldeles omedvetet, men» — —

«Sedan lockade jag fram det med min lilla fransyska visa,» inföll hon åter.

«Ja, men ödet hade emedlertid frisagt mig från min något besynnerliga föresats, och jag hade redan beslutit att på detta för mig så kära språk tolka mina känslor för dig, min tacksamhet för din onkel. Då kom du lik en seraf på sångens och tonernas vågor mig till mötes; vi träffades, för att göra ett förbund för evigheten.»

«Ivanoffs hela väsende — skref Feodor till sin vän Alexander, — synes förvandladt i poesi. Det fordna ofta stränga och befallande i tal och hållning, har nu gifvit vika för en fridfull glädje och vänlig eftergifvenhet för andras meningar; en innerlig kärlek har gjort hans själ mild.

Ehuru opåtänkt en sådan förbindelse för deras unga fröken måste förekomma husets medlemmar, synas dock alla vara nöjda dermed; åter ett bevis på det välde, Ivanoff omedvetet utöfvar på sin omgifning.

Det är afgjordt att han följer sina blifvande slägtingar till Petersburg, dit fartyget liksom af 118ödet är destineradt. Sedan han föreställt fästmön för sin mor der, ämnar han besöka varma baden i Tyskland. Ivanoff hyser det hopp, att Ottilia som hans maka följer honom dit, i stället för att, som påtänkt var, passera sommaren i Lybeck.

Ottilia lemnade mig ett bref till Leonna. «Det blir väl något gammalt innan löjtnanten kommer i hennes granskap, men det gör ingenting. Jag har utomdess skrifvit till henne ett långt bref, afskickadt med deras eget folk. Det här kan tjena löjtnanten som ett kreditif, om ni vill göra en visit på Grönskog,» tillade hon med ett förtjusande småleende.

«Har fröken Leonna icke skrifvit, hvarföre hon blef hemkallad, eller var det endast ett malicieust infall af hennes bror,» frågade jag.

«Så var det,» svarade hon; «ty fadren syntes förundrad öfver att hon nu kom hem, och det med brodren till; men för resten belåten, ty han saknade henne mycket hemma. Siktern hade äfven gifvit dem tillkänna, att det skulle lysas för honom. Vid midsommarstiden kommer han med sin unga fru, ty de skola bebo det hus fadren rår om nära kyrkan.» — —

Hvilken ond ande för då denna menniska alltid i min väg? När skall Ivanoffs lycka en gång blifva min lott, om en sådan der Cerberus vaktar porten till paradiset!

Genom dessa förträffliga menniskors bortresa förlorar jag mycket. De hade blifvit min kärleks skyddsandar, hvem skall väl ersätta mig dem? —

«Trogen och ädel kärlek skyddar sig sjelf,» sade onkel Ludvig, till hvilken jag ställde ofvanstående 119fråga, men mig tycktes, han dervid drog en liten suck. —

Var blott en man, och du kan hvad du vill, säger Ivanoff. Jag vet hvad han menar med ordet man, och måste dervid göra som publikanen. — Äfven är det ganska lätt för den att prata, som redan hunnit i hamnen. En annan kryssar ännu mot blindskär.» — — — —

Dagen före afresan reste Ludvig med Ottilia till Hertola, för att taga afsked. Fru Lurhjelm var ensam och vid dåligt lynne, knotade öfver allting och öfver sin man i synnerhet. «Icke kunde jag imaginera mig,» sade hon, «när jag gifte mig och förde förmögenhet i huset, att jag skulle bli lemnad så här allena, och vårdslösas af honom. Nu rustar han bort mina pengar, och kanske en vacker dag få vi gå från gård och grund.» Äfven Markoff var borta; hon hade nu ofantligt ledsamt.

Likväl muntrades hon vid tanken på Maria Smitts nära förestående bröllop. Igenom sin goda vän fru Snabbeck hade hon noga reda på allt hvad bruden skulle få och låta göra sig. — «Någon hemgift lär icke komma i fråga,» sade hon, «men allt skall vara så fint och «prentsiöst» kantänka, och de stackars köpmännen få väl sitta emellan! Önskligt vore det att Hedda äfven snart fick sig man och en släng af slefven, medan något finnes i grytan.» — — —

De på detta sätt entretenerade gästerne lemnade henne snart, och Ludvig beslöt att från Petersburg skriftligen för sin bror yppa de utsigter, 120som dottern hade; för hans fru nämnde de nu ej ett ord.

Efter ett besök i prestgården, ett annat vid den älskade modrens graf, lemnade Ottilia den ort, som sett hennes barndom. Hvem vet när hon härnäst återser den?

Gumman Palmans afsked från de bortresande afgick ej utan många tårar, snyftande omfamnade hon dem alla; för major Ivanoff hade hon fattat en nästan moderlig känsla. Vasilij hade minsann icke sparat att orda om sin herres förtjenster. — Icke desto mindre pålade hon majoren att vara Ottilia trogen, — ty ehuru gummans fördom mot ryssarna börjat vackla ansenligt, hade hon ingen stor tanke om deras trohet i kärleken.

När alla voro borta, vandrade hon sorgsen i de tomma rummen och småstökade; allt emellanåt torkade hon de ännu flytande tårarna och utbrast slutligen halft skrattande, halft förtretad: «Jag tror minsann att jag till och med saknar hundarna, och gamla fula Vasilij!» — —

Pingstdagen skulle det lysas första gången för Petter Nordenskans. Några dagar förut reste han till sitt blifvande hem, för att ställa det i ordning. Uppdraget att i herr Smitts namn bjuda far, mor och syster till middagen den högtidliga dagen, skedde genom några skriftliga ord. Nordenskans, mån om sina hästar, reste om fredagsafton till kyrkbyn, der de ville tillbringa natten, för att dagen derpå fortsätta resan. Han fann Petter mot förmodan ännu qvar der.

121Under de sista fjorton dagarna hade omgifningarna storligen förändrat sig; i stället för ett vanligt, enformigt landtlif — om man undantager de tider när allmogen samlades vid årsmarknaden, eller en och annan lodja eller skuta intog last i granskapet — herrskade här nu den rörlighet och det buller, som tillhör ett läger, ehuru i miniatur. Arbetet på planen var i full gång; här och der inöfvades rekryter, utmärkta från de andra soldaterna genom gråa kläder med gula uppslag. Brädskjul voro uppslagna till förvaringsrum för deras tross och proviant. Ett annat sådant, men af ståtligare utseende, gjorde tjenst som högvakt.

Parfymer af lök och jukt, något som vårt finska folk, dervid ovana, då ännu icke kunde lida, inverkade tryckande på de båda fruntimrens luktorganer.

Nyfikne att se sig litet omkring, företogo de en utvandring; Petter följde dem. Han var till och med så artig, att han för första gången lade Leonnas arm i sin. De mötte Schalinsky, som vände om och följde med. Han underrättade dem att chefen, jemte en bataljon soldater och nya rekryter, vore att förvänta inom fjorton dagar; planen skulle då vara i godt skick. Man hade således nu fullt upp att göra.

Petter tog på sitt sätt ett ganska vänskapligt afsked af Schalinsky, som följt sällskapet till deras port, försäkrade att «löjtnant Schalinsky alltid vore en välkommen gäst i det hus jag snart kommer att bebo.» Den starka tonvigt, han lade på dessa ord, undgick hvarken Leonna eller Schalinsky, båda insågo dess dubbla mening och att 122motsatsen af yttrandet gällde en annan person, som likväl ej blifvit nämnd.

Den äldre Nordenskans hade, som vi veta, öfverlemnat hela huset åt sonen, med undantag af de båda vindsrummen. Det vackraste, med utsigt åt planen och kyrkan, tillhörde hans fruntimmer, det åt gårdssidan honom sjelf; likväl så, att om sonen erhöll någon resande gäst, skulle han få begagna det sistnämnda. Nu föll det Petter in, att föreslå ett ombyte af rummen. Under förevändning att fruntimren skulle störas genom bullret från soldaterna och arbetsfolket på planen, ville han ännu samma afton ömsa möblerna, men fadren upptog detta illa, och sade att allt skulle bli vid förra beslutet, eller också kunde sonen ännu höra sig om efter andra rum. Han vore i tillfälle att hyra dessa åt den hitförväntade öfversten, men hade nekat honom, för att hålla det löfte han gjort sonen, hvilket dock ännu kunde ändras.

Petter såg att han gått för långt, och lät saken falla. Man skildes något förstämda.

Uppkommen i det omtvistade rummet, satte sig Leonna vid ett fönster, under tankfull tystnad, medan modren med en för henne ovanlig ifver, yttrade sin förtrytelse öfver styfsonens egennytta, som ville «slå allt under sig.» Leonna teg, hon såg djupare in i hans karakter; han ville blott hindra henne att se, och blifva sedd af Feodor. Modren lade sig, men flickan satt ännu der och kastade tårfulla blickar till sin mormors grafvård, som skymtade fram bland de unga träd, som omgåfvo kyrkogården. Hon hade redan uppfattat Petters sinnelag som gosse.

123Hvad hjelper det att grubbla, tänkte hon sedan, och vände blicken åt en annan sida. Det vidsträckta fältet var nu öde; endast en och annan ensam soldat skyndade, lik en skugga, deröfver; men i skogsbrynet på afstånd såg hon upptända eldar, omgifna af grå spöklika gestalter; manskapet kokade och förtärde der sin tarfliga qvällsvard — belöningen för dagens möda. På några ställen lågo de mättade redan försänkta i djup sömn, under det en och annan kamrat i väntan ännu satt på någon sten, och knäppte på den tvåsträngade balalajkan, gnolade en enformig sång, som kanske i minnet försatte honom bland de sina, i den långt aflägsna hembygden.

Modren manade Leonna att lägga sig. Leonna kunde icke sofva, det var så qvaft, tyckte hon; derföre steg hon sakta upp, svepte den lätta sängfilten omkring sig, och öppnade varsamt fönstret för att få inandas den uppfriskande nattluften. Allt var nu tyst och den djupa skymningen tillät henne endast se de mest markerade föremålen.

Redan i beråd att sluta till fönstret och lägga sig, trodde hon sig höra fotsteg. Hon lyssnar, och snart blir hon varse en karl, efter utseendet en soldat, som stadnar under hennes fönster. Hon tordes icke luta sig framåt, af fruktan att bli sedd, men snart hör hon toner af ett instrument, — kanhända äfven af en balalajka, med flera strängar — äfven sång. Smårädd lyssnade hon på den vackra rösten; orden voro ryska, men melodin hade hon förr hört, hvar och af hvem, kunde hon likväl icke nu påminna sig. Med hvarje vers uttalades orden allt tydligare. Det var liksom 124sångaren velat öfvertyga sig, att ingen obehörig lyssnade i granskapet; säker derpå bibehöll han tonen, men sjöng nu tydligt och klart:

«Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,

Alles still und stumm,

Nur Verliebte und Gespenster

Wandeln jetzt herum.

Midnattstimman, granskapet med begrafningsplatsen, mörkret, och hvem vet hvilka andra känslor, drefvo Leonna att hastigt, men likväl sakta tillsluta det på glänt hållna fönstret; med en liten feberrysning skyndade hon i säng, drog täcket öfver hufvudet och somnade snart.

Hon väcktes af modren, som småknotade öfver resan, dess ändamål och Petter, som väckt henne genom en bultning på dörren med anmaning åt dem att skynda sig.

När Leonna var klädd gick hon till fönstret, tvekande om nattens äfventyr var dröm eller verklighet. Då såg hon Feodor och Schalinsky gå förbi; båda sågo upp och helsade. Det var således Feodor, som gifvit serenaden.

Liksom jagad, skyndade hon ned, på det Petter ej måtte draga några slutsatser, om han hört något och sett dem helsa.

Eftermiddagen var långt framliden när de togo in på Rönnbacka, i tanke att endast låta hästarna hvila en stund och sedan fortsätta resan, men fru Palman öfvertalade dem lätt, att stadna qvar öfver natten.

Petter reste bort med skjutshäst. Far och mor togo sig en liten lur på maten; Leonna var glad 125att få språka med gumman Palman. Ännu hade de ingendera hört något från de bortresta vännerna, men kanske låg der bref på postkontoret i Lovisa.

Furuskogen vid vägen doftade, och nattdaggens perlor glänste ännu i morgonsolen på det späda björklöfvet; när vårt lilla sällskap redan var på väg. De hade lofvat fru Palman att återkomma till natten. Alla tre tyckte hvar för sig att luften blef tyngre, ju närmare man nalkades målet för resan.

Efter aftal steg man ur der Petter bodde; der besörjdes äfven toaletten.

Middagsgästerna utgjordes af magistratens herrar och deras fruar; några af husets närmaste bekanta, och några aflägsna slägtingar, som i anseende till sin ringhet, ej deremellan umgingos i deras hus, men hvilka man nu ansåg för en samvetssak att bjuda vid detta tillfälle. De sutto der på sitt sätt utstyrda till det bästa, men oändligt förlägna.

Bland herr Smitts närmaste bekanta, saknades doktor Ström med fru. Vid slutet af måltiden höll värden med glaset i handen parentation öfver denna förlust. Några af herrarne vexlade blickar; och borgmästaren, som innehade hedersplatsen vid brudens sida, frågade om det var på kapten Nordenskans' ägor, som doktorn upptäckt «den undergörande källan.» Skrattande svarade den tilltalade, att han aldrig hört någon sådan omtalas. «Och likväl skall den, efter hvad 126jag hört sägas, icke ligga långt ifrån kyrkan,» anmärkte den förra.

Petter Nordenskans upplyste då, att det var på landtmätarboställets mark, som doktorn funnit en källa, den han ansåg vara minerel. «Hvem bebor bostället?» frågade någon. «Ingeniör A—» var svaret.

«Ha, ha, ha!» skrattade borgmästaren, «då faller ju allt inom slägten.»

I en liten trädgårdstäppa på gården, der ännu jorden behöll sin ursprungliga gråa färg, fastän här och der, en näsvis ärt stack upp sin gröna näsa, hade den omtänksamme herr Smitt placerat ett gungbräde. Vi se det upptaget af fruntimmerspersonalens «grädde,» fru Snabbecks auditorium denna gång. De hade vid middagsbordet, när frågan var om doktor Ström, sett henne se oändligt mystisk ut, och bådo henne nu enträget att säga hvad hon visste.

Som min penna är för trög att följa det snabba loppet af hennes tunga, vill jag endast ge ett utdrag, förutgånget af en och annan upplysning om personen.

Ström, som i flera år varit stadens enda läkare, hade i senare tider erhållit en medtäflare i professionen, som minskat hans praktik och inkomst. Bekymmersamt nog för en husfader med åtta barn, der de äldsta döttrarna vuxit upp med de anspråk, förmodad skönhet och småaktig titelhögfärd alltid ge åt en försummad huslig uppfostran.

127Så länge han ensam varit herre öfver de goda stadsboarnas helsa och lif, var han förbehållsam i sitt väsende; i de muntraste samqväm förföll han ofta i distraktioner; ty han ville bli ansedd för en mäkta lärd man. Men sedan han sett sin antagonist omtyckt och sökt för sitt behagliga och muntra umgängessätt, utan att man derföre satte hans kunskaper i fråga, gjorde Ström en frontförändring i hela sitt väsende. Han spelade muntergök, radoterade, berättade anekdoter — qvicka i hans egen tanke, plumpa och tvetydiga i andras. Det oaktadt förlorade han den ena bättre kunden efter den andra.

Af harm öfver det tvång han, för att bibehålla krediten, ålade sig i umgänget med fremmande personer, tog han igen sin skada hemma, der han spelade hustyrann. Aldrig kunde den stackars hustrun göra eller tala honom i lag, så mycket mera, som hon ej kunde finna sig vid hans nya sätt att vara. Missaktad af mannen, blef hon det äfven snart af barnen, som gjorde nästan hvad de ville.

Nu inträdde en lofvande tidpunkt för vår eskulap. Ryssarne togo landet i besittning, ett sjukhus inrättades och han erhöll läkarevården; patienternas antal ökades med hvarje dag; besynnerliga rykten gingo — dem lemna vi derhän — nog af, husets affärer antogo ett bättre utseende, åtminstone till det yttre.

Ström hade genom en för honom lycklig händelse blifvit chefens läkare, och man vet huru underordnade gerna följa sina förmäns exempel. Alla dessa kunder var han nu i fara att förlora, till och med de damer, som bodde i hans hus; 128de skulle nemligen äfven passera den vackra årstiden i närheten af sommarlägret.

Vid första säkra notisen om denna för honom så menliga flyttning, reste doktorn till sin svåger ingeniör A., der han var så lycklig att upptäcka «den undergörande källan.» Aldrig var den förut omtalad som minerel, ehuru förmodligen begagnad af boskapen och någon törstande arbetare under höbergningstiden, ty källan var belägen i ett dike, som skiljde ängen från småskogen.

Hans fiender — (och hvilken är den upptäckare före och efter Columbus, som ej haft eller har sådana?) — påstodo väl, att källans vatten icke var annorlunda beskaffadt än det som fanns i andra brunnar deromkring, men hvad påstår ej okunnigheten? Ström satte sig öfver allt sådant «prat.» Der gräfdes och arbetades: ty en väg anlades, ett hus af bräder öfverbyggdes den med brunnskar försedda källan.

Hans syster fru A. åtog sig mathållningen. Granskapets nuvarande och blifvande ungdjur tingades o. s. v.; och alla hjul sattes i verksamhet att samla brunsgäster. För att ingifva förtroende, skulle hela doktorns familj begagna helsovattnet. Frun emot melankoli, härledande sig från svag mage; den äldsta dottern mot finnar, den andra för svagt bröst; en hade haft kikhostan, och «kläpparna» (med denna benämning hedrades den yngre upplagan) för åtskilliga barnkrämpor. Doktorn sjelf, ofta ansatt af reumatism, beklagade oupphörligt att han i år ej hade tid att begagna detta herrliga remedium, men sökte dertill öfvertala alla andra.

129Under tiden damerna språkade här, ventilerade herrarne samma ämne på sitt vis. Mången, hvars yttre menniska syntes antyda helsa och välmåga, men som dock pustade vid hågkomsten af sin gikt och podager och andra krämpor, skulle visst haft lust att försöka denna universalkälla, men då Ström icke var deras läkare, och den andra gjorde åtlöje af alltsammans; utomdess den — den — fördömda dieten! — man ville således med tålamod afvakta utgången.

Den enda glädjen Leonna haft af resan, var ett bref från Ottilia, inneslutet inom Hertola herrns kuvert, lyckligtvis var han äfven hos Smitts.

Der hvarken kunde eller ville hon öppna sitt bref, och det var midnatt innan de uppnådde Rönnbacka. Fru Palman hade ej heller blifvit lottlös. Hon och Leonna stego upp i god tid, för att, medan de voro allena, läsa och meddela hvarandra sina nyheter.

Med den henne egna rörlighet, bröt fru Palman sitt omslag, det innehöll tvenne oförseglade skrifvelser, den ena från kapten Ludvig, den andra af okänd hand, och inneslutet i denna senare, ett papper, så fint, att hon ej sett dess make, med för henne besynnerliga stämplar och figurer. «Herre Jemine! Hvad kan detta betyda?» utbrast hon.

«Söta min goda fröken, kom hit och se,» sade hon ifrigt. «Jag tror att den goda majoren skrifvit mig till, men hvad kan detta vara för ett papper? Månne det är respass han sänder mig, och vill att jag på gamla dagar ska' komma till Ryssland? Det felades ännu! Söta fröken läs, sannerligen 130jag vet om det är ryska eller svenska, ty bokstäfverna hoppa för mina ögon.»

Gummans ifver föll visst i det löjliga, men Leonna nändes icke småle. Det mysteriösa pappret var en 50 rubels sedel. Gumman hade aldrig sett någon sådan förut. Brefvet var på svenska och lydde så:

Goda Babuschka!

Jag skrifver nu för första gången svenska — ehuru efter förskrift, men egen diktamen — och tackar för den omvårdnad du gaf den sjuka «Ryssen,» som nu är fullkomligt frisk till sin arm, och outsägligt lycklig. I morgon reser han med sin majorska — du vet väl hvem jag menar? — till södra Tyskland, och hoppas återkomma frisk och lika, kanske ännu lyckligare. Tag med vänskap emot inneliggande, som ett ringa bevis af min erkänsla.

Konstantin Ivanoff

major.

«Det är mycket penningar, jag har icke förtjent denna godhet.» Likväl var hennes glädje vida mindre än förut.

Leonna återtog sitt eget kära bref. Det var ett varmt älskande hjertas utgjutelse öfver sin lycka, sin sällhet att hafva funnit en rättskaffens man, hvars ädla hjerta, ensamt och uteslutande tillhörde henne. Ottilias blygsamhet och ringa egenkärlek fann sig ej värd all den ömhet, den moderliga kärlek, hvarmed hon omfattades af sin svärmor. «Du skall genom mig framdeles lära känna denna aktningsvärda fru, och alla de öden 131hon genomgått,» skref Ottilia, «då skall du äfven fatta och förstå min Konstantin.»

Brefven hade ej kommit postvägen, utan med en resande.

Under hemvägen sade Nordenskans sig äfven medföra ett bref till en rysk officer i kyrkbyn. «Får nu se, om jag får reda på honom,» tillade han. «Detta namn var obekant både för Petter och Hedda Smitt, som eljest har reda på deras namn, men härute skall han finnas.»

Detta var sagdt liksom i förbigående, utan väntan på något svar. Nordenskans var ingen tvärvigg; men sedan svärmodren lemnat dem, började han aldrig något, som kunde få namn af samtalsämne hemma. Det lönade icke mödan, tyckte han; men Leonna tog nu mod till sig: «Får jag se brefvet, söta far.»

«Deraf lär du visst bli klok, men se der,» svarade han skrattande.

Med af glädje rodnande kinder, läste hon den af majorens hand skrifna adressen. Blygt höjde hon ögat till sin far: «Jag vet bättre besked än pappa tror. Det är från major Ivanoff till löjtnant Karlowitsch, den samma, som Smitts benämna sin «tyska inqvartering.»»

«Prat! Skulle icke då så väl Petter som flickorna vetat detta?»

«Ja visst är detta litet besynnerligt. Han är icke alls känd af dem under sitt tyska familjenamn; utan efter ryssarnas plägsed, kallas han vid dop- och farsnamn. Harlinghausen kunna de ej riktigt uttala.»

Fadren såg på henne med bra förvånad uppsyn: «Hur böfveln vet du då allt det der, flicka?»

132Leonna berättade då, att hon träffat löjtnanten på Rönnbacka, och att han var en mycket god vän till major Ivanoff. Han hade sjelf gifvit dem denna förklaring.

«Och det der har du ej talt om förut. Huru kommer det till?»

«Förlåt söta far, men pappa har för mycket att tänka på, att jag skulle våga — — begynna ett för pappa likgiltigt ämne; utomdess är ju han och Petter ovänner.» — — Fadren svarade endast med ett: Hm!

Allt mera dristig vorden, fortfor hon: «Emedlertid var det icke rätt af mig, ty vet pappa, att löjtnanten är slägt med oss?»

«Yrar du, flicka?»

«Nej visst icke. Det förundrar mig, att namnet Harlinghausen är pappa så fremmande. Jag har hört det mycket ofta. Löjtnanten är systerson till pappas egen svägerska, tant Elise.»

«Så, så, nog lär jag då äfven hört det någongång, men hvad angick mig hennes tyska slägtingar? Om löjtnanten är en bra karl, skall det fägna mig att göra hans bekantskap, äfven för slägtskapens skull,» tillade han leende.

«Men Petter?» — —

«Hvad bryr jag mig om Petter! Jag gör hvad mig behagar, och umgås med hvem jag vill.»

Leonna hade gerna fallit sin far om halsen för dessa ord, men hvad hade han då tänkt?

Färdiga för hemresan stodo mor och dotter morgonen derpå och sågo utåt planen. På afstånd upptäckte Leonnas goda ögon Feodor, som 133utdelade befallningar bland de arbetande. När fadren inträdde, gaf hon detta tillkänna, med förfrågan om brefvets aflemnande.

«På sådant der lappri har jag nu icke tid att tänka» svarade han tvärt, «brefvet skickade jag till deras högvakt. Jag har fått en fördömdt ledsam nyhet. Några rysskäringar ha pingstdagen genom sin oförsigtighet tändt eld på Greta Lisas stuga; det arma folket lär ha förlorat allt hvad både de fått och förvärfvat.»

Både mor och dotter frågade huru det gått till.

«Det vete —! Kom nu, vagnen väntar. Reda skall jag ha på saken!»

Greta Lisa, uppfödd på Grönskog, var en rask och arbetsam qvinna, gift sedan flera år med en, som från gossåren varit i tjenst hos kapten Nordenskans. När de gifte sig, blef hon, på sitt vis, väl utstyrd af fru Igeldorf. Kapten skänkte honom timmer till en rymlig stuga, som uppsattes på halfva vägen mellan Grönskog och kyrkbyn. Mannen var skomakare om vintern; sommartiden for han till sjöss.

Pingstdagen tog Greta Lisa sin yngsta gosse med till kyrkan, ty hon fick åka med en bekant från herrgården. Den andra lemnades hemma under en gammal inhysesgummas vård, som äfven förmanades att se efter ryssarna och elden. Der bodde nemligen två soldathustrur, hvaraf en talade finska. De bakade försäljningsbröd. Innan värdinnan for till kyrkan, hade redan den ena vandrat af med sin korg på hufvudet; den andra väntade på det som ännu var qvar i ugnen. 134De hade om helgdagarna god åtgång på sitt hvetebröd bland landtfolket på kyrkbacken.

En timme senare kom en officer ridande utåt vägen. Han såg att tjock rök steg upp från detta enstaka hus och som han äfven kände att der bakades försäljningsbröd, red han dit för att varna qvinnorna; då varseblef han eldslåga uppstiga från taket. Han band hästen vid ett träd, och skyndade dit; ingen menniska syntes till. Han ryckte upp dörrn; rök och sedan lågor mötte honom. Då erinrade han sig ett fönster på motsatt sida, derifrån såg han, att stugan nu, sedan dörren kom upp, blifvit temligen fri från rök. Han trodde sig höra ett qvidande i rummet, och som ingen tid var att förlora, slog han in rutorna och bröt ut fönsterbågen; med svårighet trängde han sig in genom den trånga öppningen; qvidandet fortfor, han följde ljudet; i en brädsäng under taket fann han en qvinnsperson nästan sanslös, han drog henne ned, och sköt henne sedan ut genom öppningen; derefter kastade han ut allt hvad han öfverkom af kläder, husgeråd och verktyg. Han sökte till sluts berga de sängkläder hvarpå qvinnan legat och fann ännu en mensklig varelse. Det var en gosse. Sjelf nästan qväfd af rök och utmattad af ansträngning, bar han barnet uppåt skogen, medan gumman, som nu repat sig, bergade sakerna undan elden längre bort. Nu kom kyrkfolket utmed vägen; med dem Greta Lisa. Officern lade det ännu sanslösa barnet i hennes armar. «Jag har gjort hvad jag kunnat» sade han.