LEONNA. ANDRA DELEN. (continued 4)

«Det der förefaller mig äfven underligt; kan det vara någon riktig sömn, som varar så länge?» anmärkte Brandén, sedan Marie lemnat dem.

«Är det då sagdt att han genast kunde somna? det är ingen lätt sak vid en så upprörd sinnesstämning.» Den andre medgaf, att pastorn hade rätt.

Theet bars in; straxt efter kom Marie åtföljd af ryssen, som såg något förundrad ut att ej finna värden tillstädes. Brandén sade då på finska språket, som Marie icke förstod, att befallningsman Nordenskans blifvit illamående en stund efter sedan de lemnat honom på förmiddagen, men sedermera somnat. Så snart de druckit en kopp thé, ville han och pastorn, som gamla bekanta, gå in till honom och se huru det stod till. Han skulle här afvakta deras återkomst.

«Bara icke alltsammans är gjordt på konster!» invände ryssen misstroget.

«Hvarföre det? I hvarje fall skall herrn icke bli den lidande.» Brandén och pastorn lemnade rummet.

De inträdde i salen, och lyssnade vid Petters kammardörr; intet ljud, intet andedrag hördes; de tviflade om någon var i rummet, och sågo tvehogsne på hvarandra. Slutligen när de öppnade dörren, sågo de honom liggande utsträckt på 431en soffa; rullgardinen var nedfälld, pastorn gick och drog hastigt upp den, i tanke att han dervid skulle vakna, men han förblef orörlig; de närmade sig och funno honom — död.

«Der har jag bekräftelse på min oro, min obestämda aning,» sade Brandén, i det han med fasa betraktade liket af den man, med hvilken han talat få timmar förut, och funnit så omedgörlig att förändra sitt kropp och själ förstörande lefnadssätt.

«Nu är det icke tid att undersöka huruvida han dött en naturlig död eller ej,» fortfor han efter en kort tystnad, «vi skola söka freda hans minne från misstankar och vanära, och hans familj från nesa och blygd.»

Hans ögon föllo på ett sammanviket papper, som låg på en framför soffan stående stol. Det var en bön till den «fordna vännen» att antaga sig hans hustru och barn, ty han kände att han ej kunde öfverlefva förlusten af sin heder och egendom — sedan två dagar visste han, att han skulle blifva afsatt från tjensten.

Deras första omsorg var att förafskeda den ryska köpmannen, innan han fattade några misstankar. De gingo således upp till honom, der han med stor otålighet väntade dem. De sade, att de funnit herr Nordenskans mycket sjuk, men att de gingo i borgen för hvad han hade att fordra; ty Brandén var öfvertygad, att Leonna ville göra en uppoffring för att rädda brodrens rykte. Det lyckades förträffligt. Ryssen hade större förtroende till löftesmännen än till den, som uppehållit honom så länge med fagra löften.

432Varsamt upplyste herrarne sedan Marie om sanningen, och nödvändigheten att ännu dölja dödsfallet. Hon syntes i deras ögon taga saken någorlunda kallt, man var nöjd med allt hvad de företogo. Tjenstfolket underrättades på ett skickligt sätt, att deras husbonde var sämre — ty illamående hade hans fru redan om morgonen sagt honom vara. — Han ville, sade de, ej blifva störd af någon, således fick ingen gå in, men herrarna sjelfva skulle qvarblifva öfver natten (hvarföre äfven bud afgick till pastorskan, på det hon ej vore orolig när hennes man icke kom hem). Det anbefalltes den största tysthet åt den, som bäddade sängarne i gästkammaren o. s. v. När folket kom i rörelse andra dagen, sades det att den sjuke aflidit om natten, och att båda herrarne och äfven hans fru varit närvarande vid hans död.

Oaktadt all deras omsorg voro dock många rykten i omlopp. Den egentliga orsaken till hans död blef likväl aldrig bekant, ty af lätt begripliga skäl tillkallades ingen läkare. Några trodde att han tagit förgift, andra glunkade om strypning, emedan halsen var blå. Säkrast var att förmoda, det en sammanpressad förtviflan och häftig sinnesrörelse dödligt inverkat på hans af nattvak och starka drycker försvagade fysik. — Dervid vilja vi hålla oss, och kasta nu en slöja öfver den olycklige — en af de många som vandra bort, i medvetande af ett helt och hållet förfeladt lif. De äro, utan att väcka någon saknad, varnande exempel för andra. — — — — —

Följderna voro de vanliga; gården försåldes på 433auktion tillika med all lösegendom; ingenting skulle återstått för enkan, om icke kreditorerne varit hederliga nog, att ropa in det nödvändigaste af kläder och husgeråd. Leonna förklarade i vittnens närvaro, att hon, med svägerskans samtycke, upptog den lilla flickan till fosterbarn, utomdess skänkte hon Marie tvåtusen Rubel, hvaraf hon årligen skulle få intresset; kapitalet skulle likväl stå inne hos Brandén.

Vid denna, af Marie så litet förmodade godhet, brast isen som omgifvit hennes hjerta. Hon störtade i sin svägerskas armar och biktade, hvad hon ännu trodde vara henne en hemlighet, att barnet hvarken var hennes eller Petters. Likväl sade hon sig ej känna dess föräldrar. Att denna handling förbittrat hennes lif, att hon hade sökt sin tröst i andaktsöfningar, sade hon, men ingen frid hittills funnit. Nu, sedan hon lättat sitt hjerta genom denna bekännelse, hoppades hon, att det blefve annorlunda. Hon ville lefva ett stilla, ångerfullt och heligt lif, hos de förr omtalta bönesystrarna i grannskapet.

Både Leonna och fru Brandén ogillade högeligen hennes beslut, och sade att ett sådant sällskap icke vore henne nyttigt.

«Ett sådant overksamt lefnadssätt gagnar ju hvarken dem sjelfva eller andra,» sade den sistnämnda, «och deras gudsfruktan förstår jag mig icke på; ty värre och ofördragsammare menniskor, i att häckla och dömma andra, har jag aldrig ännu sett, och med all deras skenhelighet» — —

«Så dömma de förblindade verldsmenniskorna alltid,» inföll Marie ifrigt, «men säg sjelf om icke 434de af nåden upplysta lättare och bättre skola varseblifva andras synder och själsförderf, än de, som ännu lefva i blindhet och mörker?»

«Må så vara; men Jesu gudomliga lära säger oss, att vi skole icke döma, — utan förlåta och öfverskyla vår nästas fel och svagheter, och föregå dem med goda exempel, i det att vi lefva och verka bland menniskor, och ehuru utsatta för samma frestelser, likväl bibehålla oss renhjertade i sanning, tålamod och kärlek till våra medmenniskor; i stället for att likt dessa göra oss förhatliga genom elaka omdömen och förakt för andras öfvertygelse.»

Marie syntes förnärmad; hon aflägsnade sig tigande, och blef vid sitt beslut. Likväl trifdes hon icke länge hos dem; det behöfdes icke många veckor, sedan hon sett och hört dem i deras husliga krets, att inse huru rättvist fru Brandén bedömt dem.

Hon flyttade sedan tillsammans med fru Snabbeck. Genom henne erhöll hon arbetsförtjenst, och verksamheten lifvade hennes själ. Hon hade nu ett mål, hvarföre hon lefde; det var att vårda dens ålderdom, som vårdat hennes egen barndom. Småningom fattade hon äfven smak för annan lektyr; den förskaffade henne förströelse och gaf henne begrepp om många saker, hvarpå hon aldrig förut hade tänkt. Hon blef tolerantare i sitt omdöme om andra, fann att man kunde förena arbete och bön, ett muntert sinne med religiositet. Men i de fordna «själafränderna» jäste hatets galla. —

Leonna lefde ett trefligt, verksamt och välgörande 435lif på sitt kära Grönskog, i fullkomlig okunnighet såväl om det, som rörde Feodor, som hvad förtal och elakhet sammanväfde på hennes bekostnad.

Återseende af gamla bekanta.

Läsaren måste nu förflytta sig många, många mils väg från den ort, dit vi förlagt vår sista skildring; vi föra honom till en af oss förr omtalad paviljong, tillhörig en viss af oss känd familj, boende i en viss ehuru onämnd rysk stad. — Ett rundt bord, öfvertäckt med en blå och hvit damast bordduk med fransar omkring, står midt på golfvet; derpå det blanka théköket med sitt tillbehör; ett äldre, men ännu vackert fruntimmer sitter sysselsatt att tillreda den aromatiska drycken. Leende höjer hon varnande sitt pekfinger åt en ljuslockig gosse om fem år, som uppställt ett detachement tennsoldater emellan thékopparne.

Vid det i öfra ändan af rummet stående fortepianot sitter vår Ottilia och ser, med en leende madonnablick, på en i hennes famn slumrande årsgammal gosse, under det att hon med ena handen lockar toner från instrumentet; vid hennes fötter på en liten pall sitter en treårig ljusalf, hållande en docka på samma sätt som mamma håller den lilla brodren, och lyssnar på musiken.

Den gamle Wasilij, som stått bakom gamla fruns stol, syntes på en gång lyssnande närma sig till ett fönster, der en spegel reflekterade landsvägen, skyndade sedan utan att säga ett ord, ur 436rummet, och blef borta. Gamla frun bar således sjelf théet till sin svärdotter för att ej störa det sofvande barnet, som äfven af henne betraktades med — hvad skola vi benämna det — med ljufva farmoderliga dufvoögon.

Nu hördes manliga steg utanför dörren. «Pappa, det är pappa!» ropade lilla «Kosta,» som, kastande ifrån sig leksakerna, störtade i armarne på den inträdande fadren.

Majoren återkom från en resa till Petersburg och Kronstadt, det var första gången han varit aflägsnad från de sina, sedan han gifte sig.

Sedan han tryckt moder, maka och barn till sitt varma, trofasta hjerta, och de hemmavarande berättat hvarje liten händelse, som passerat under hans frånvaro, och han ersatt de under den tiden blesserade, och till verkliga krymplingar blefne soldater som stodo under lilla Kostas befäl, med andra nya trupper, samt delat ut prennikor och andra goda saker, önskade Ottilia höra, huru hans resa hade gått, och hvad han kunnat uträtta i en viss sak.

För att träffa onkel Ludvig, hade Ivanoff rest till Kronstadt, der fartyget undergick reparation. Hemkommen ifrån en resa till tyska handelsorterna och sist från Hamburg, ärnade kapten Lurhjelm taga frakt till Finland. Efter Ottilias önskan, hade han gjort ett besök hos fru von Harlinghausen, som ej låtit sonen öfvertala sig att resa med honom. Af henne erfor Ludvig att Feodor lagt in om afsked; modren trodde, att han med säkerhet skulle inträffa i Petersburg mot medlet af Augusti; majoren hade der lemnat ett bref, hvaruti 437han ålagt honom att resa hit till dem, der nyheter af största vigt väntade honom.

«Nämnde du ej hvarom de handlade?» frågade hans fru.

«Det skall nog hans eget hjerta säga honom,» försäkrade majoren.

«Ack bäste Konstantin, jag fruktar, att vi mycket misstagit oss i anseende till denne din vän. Huru är det tänkbart, att han ännu är trogen sin första kärlek, då han på tvenne år ej låtit höra af sig och likväl haft ett års tjenstledighet? Den der hastigt vunna rikedomen har säkert gifvit honom ett annat sinne. O att min ljufva Leonna skall älska en så vanlig menniska!»

«Tro icke min Anna, att jag gillar hans uppförande i detta fall, men fördömma honom ohörd, vill jag likväl icke,» sade Ivanoff. «Några påbörjade och afbrutna meningar i den korta skrifvelse, jag i vintras erhöll från honom, låta mig ana en strid mellan hjertat och förståndet. Men hvarföre han äfven vis-à-vis mig iakttager denna förbehållsamhet, är obegripligt. Vi få väl höra, när han kommer hit, vi kunna kanske få vänta honom i nästkommande vecka.»

«Han borde likväl fått veta, att Leonna» — —

«Ja sådana ären j, qvinnor!» inföll majoren skämtsamt. «Först misstror du honom för glömska, otrohet, högmod och allt ondt, och likväl skulle jag låta honom veta Leonnas olyckor och hennes oro öfver honom, på det han af barmhertighet måtte komma och uppfylla sina löften, är det icke så? Jag deremot, misstror honom icke, men vill ändock känna gunstig herrn på pulsen, 438om han är värdig en sådan flicka, som Leonna. Hon är för god att vara föremålet för en svalnad kärlek; — finner jag detta, så ber jag honom i Herrans namn fara tillbaka till sitt slott och sina vinberg, och gifta sig till ännu ett murknadt stamträd; — och sedan låter jag med godt samvete Leonna tro att han är död. Du vet att hon har förnuft att bära den sorgen. — Men gif mig nu en kyss, och låt oss tala om något annat,» fortfor majoren. «Jag medför nyheter från din bror Otto. Han är en af de skickligaste eleverne vid ritkontoret i Petersburg, och onkel låter visst icke hans anlag bli ofulländade. Få se, om icke den goda mannen sjelf följer ynglingen på en resa till Schweitz och Italien om ett eller par år. — Nu måste du tänka på anstalterna för din resa, inom 14 dagar är onkel segelfärdig.»

«Tack, dyre Konstantin! men är det då så omöjligt för dig att komma med?» Hon lade armen om hans hals, och såg på honom med bönfallande blick.

«Rent ogörligt, älskade Anna. Tror du att jag eljest ville neka dig, och mig sjelf detta nöje; ty äfven jag ville gerna återse den ort, der jag stackars krympling fann en så dyrbar skatt, och är utomdess litet nyfiken att en gång se din Leonna, men det kan icke ske. Äfven har jag funnit bättre, att Kosta blir här hemma, och Natinka följer med dig; flickan behöfver din tillsyn, och är ännu för liten att emottaga några intryck af hvad hon der kan komma att se eller höra. Annorlunda är det med den liflige allt uppfattande gossen. Efter min öfvertygelse bör just en gosse som barn lära sig att älska hemmet; han 439kommer tidigt nog att lemna det, och då bör hågkomsten af föräldrahemmet och dess rena seder, afhålla honom från det opassande och dåliga sällskaper, samt sedan ingifva honom håg och omtanka att förvärfva sig ett eget hem. Så har det åtminstone varit med mig.»

Gossen kom nu för att bjuda sina föräldrar god natt, och då fadren enligt sin vana tog med båda sina händer om gossens hufvud och kysste dess rosenkinder, sade barnet: «Du brukar ju alltid om aftnarna fråga Kosta, om han på dagen varit snäll eller oartig. Nu har du varit så länge borta ifrån oss, och frågar icke. Huru kommer det till, pappa?»

«Jag frågar icke, ty jag vet, att Kosta nog sjelf talar om det för sin pappa,» svarade fadren leende och såg honom i ögonen.

«Om jag varit beskedlig skall farmor, mamma och Wasilij säga dig,» genmälte gossen med småvigtig min, «men hvad jag gjort illa, säger jag dig nog sjelf; för annars skulle pappa ej kunna förlåta mig. Du skall derföre veta, att jag en dag var riktigt stygg mot Wasilij, för att ensam få draga Natinka i lilla vagnen omkring i trädgården, när han, som jag nog visste, icke hade tid att komma med. Allt gick så bra; Natinka höll tömmarna. Jag kråmade mig liksom vår ena häst, som mamma kallar «figuranten.» Så kommo vi ända upp till stora gungan, — men der fick jag se en så stor och grann fjäril, den ville jag så gerna hafva fast. Jag lemnade vagnen, och sprang efter den. Fjäriln flög allt längre och längre ned åt gången, tills den satte sig på törnroshäcken; 440der knep jag den så sakta, och ville visa den för mamma; då mötte mig Wasilij och frågade efter Natinka; men henne hade jag alldeles glömt. Ack pappa när hon blef der allena, hade hon börjat gråta och ville ur vagnen, och då ingen hjelpte henne, föll hon och stötte sitt lilla knä, och fick en bula i pannan. — Var icke Kosta bra obeskedlig, som lemnade sin lilla söta syster, för en fjärils skull? Vill du förlåta honom, pappa?» och gossen såg härvid så bedjande på sin far med de tårfyllda, blå ögonen.

«Du bad väl mamma och Natinka om förlåtelse straxt?» frågade fadren allvarsamt.

«Det förstås pappa! och Wasilij äfven, men jag kunde icke somna på länge den qvällen, för det du icke var hemma, för att förlåta mig.»

«Efter du så mycket ångrar ditt fel, förlåter jag dig gerna, endast du hädanefter är mera aktsam om dina små syskon.»

En kyss på pappas hand, och gossen hoppade bort. I föräldrarnas ögon glänste en glädjetår, i det de tyste men likväl så vältaligt tryckte hvarandras händer.

Ett sådant förhållande inom familjen är Gudstjenst. Hemmet är här barnets himmel. Fadren representerar gudomen. Han älskar, varnar, straffar och förlåter; han bereder husets välfärd både i andelig och lekamlig måtta. —

Modren är kärleken, försoningen. Vid hennes bröst inslumrar det leende barnet. Hon vakar öfver det sjuka; hon bannar, men lider med det felande, som, i känslan af sina fel, så gerna lutar sig mot hennes sköte, ty hon är tålig och mild. —

441Sanningskärleken är den ande, som styr alla husets medlemmar, och den skall utgå från Fader och Moder. Då äro de tre äfven ett.

Ungefär en vecka sednare samlades åter vår lilla familj en eftermiddag i paviljongen. De båda fruntimren voro sysselsatta med handarbeten, den lilla gossen sof i sin korgvagn; de andra barnen lekte utanför under Wasilijs uppsigt. Majoren rökte sin pipa och läste tidningarna. På en gång utbrast han gladt; «Nytt, nytt, Feodor Karlowitsch är i Petersburg, han har afsked som öfverste med tillstånd att bära uniform. Som han redan haft afskedsaudiensen, kunna vi vänta honom alla dagar.»

«Synnerligt brådtom har han likväl icke,» anmärkte Ottilia; «borde han icke redan vara här. Tidningen är ju redan gammal.»

«Viljan och förmågan äro ej alltid lika snällfotade,» sade en röst nära dem. Feodor stod i den öppna dörren, och höll lilla Kosta vid handen.

Det undgick icke Feodor, att majorskan, efter den första öfverraskningens glada helsning, antog ett mera kallt — visst icke frånstötande, men allvarsammare väsende än vanligt. Derföre vände han sig till henne sägande: «Lilla Konstantin sade mig, att hans goda mamma var ledsen på mig; om så är, ber jag ödmjukast att få veta, hvaruti jag felat, för att desto snarare erhålla tillgift.» Hon rodnade lätt, kallade gossen en «pratmakare,» och gaf honom ett litet uppdrag för att få honom bort; 442sedan sade hon: «öfversten känner, hvilken vänskap jag hyser för en person som, genom sin kärlek och trofasthet mot en viss man, ej förtjenat att bemötas med glömska eller likgiltighet, undra således icke.» — —

«Det är således mig fru majorskan beskyller för likgiltighet och glömska?» föll Feodor henne med rörelse i talet. «Ack ni vet icke hvad jag» — — —

«Du bör ursäkta min Anna,» invände Ivanoff, och gaf sin fru en vink att öfverlemna saken åt honom. «En qvinna, hvilken lik henne, aldrig älskat någon annan, än den som blifvit hennes man, kan ej tänka, ej föreställa sig att en flicka kan blifva lycklig med någon annan än den, som varit föremålet för dess första kärlek, således finner du» — —

«O jag finner mera än väl, att allt är förbi,» afbröt honom Feodor med sorgsen stämma. «Det är således afgjordt? Leonna har gjort ett annat val!»

«Skulle du finna det underligt, om så vore?» frågade majoren.

«Nej, jag har länge beredt mig derpå, äfven anade jag, att jag här skulle få bekräftelse på min förmodan: en utgång gillad af förnuftet, men hvaremot hjertat, det egoistiska hjertat, gjort tusende inkast. Det var likväl endast hennes lycka jag åsyftade, genom min tystnad, mitt frivilliga aflägsnande. Måtte hon vara lycklig! Hvem förtjenar det mera än hon?!»

Ivanoff, som såg sin fru vara rörd af Feodors synbara smärta, bad henne först lemna honom de 443bref, Leonna skrifvit henne till efter en «viss händelse» och sedan bestyra om något till den kära gästens förplägning. Begge fruarna aflägsnade sig och herrarne blefvo allena.

«Läs,» sade majoren och lemnade Feodor det första brefvet, «så får du se, huru lycklig Leonna var på en tid, då din närvaro förmått gifva allt en annan vändning.» Sedan återtog han sina tidningar, men lemnade ej vännen ur ögnasigte.

Oro och glädje, deltagande och ånger, bedröfvelse och sluteligen farhågor öfver hvad alla dessa olyckshändelser skulle inverka på hennes kropp och sinnen, omvexlade i Feodors själ under läsningen, och återspeglade sig i hans ansigte. Några minuter satt han sedan försänkt i smärtsamma tankar. På en gång spratt han till, en ryslig tanke hade fallit honom in. Det hade ej undfallit honom, att majoren gifvit sin fru några hemliga vinkar: hvad betydde väl dessa? — var Leonna död, eller — fasansvärda tanke! — hade sorgen rubbat hennes sinnen! — Han störtade till majoren, som ännu bibehöll sin tystnad. «Af barmhertighet Ivanoff! har du flere bref, eller» — han förmådde ej mera, utan sjönk ned på en bredvid stående stol.

Han erhöll då det andra brefvet, jemte några uppmuntrande ord af majoren; Feodor läste och återläste det på nytt, tryckte brefvet med förtjusning till sina läppar. Det sade honom, att hon lefde, att hon var fri, och att han lefde i hennes minne! — —

444Feodor omtalade sedan för majoren och hans fru den resa han föregående sommar gjort till Finland, de sammanträffande omständigheter och underrättelser, som missledt honom samt motiverna till och för hans handlingssätt. Båda insågo äfven det ädla deruti, men förebrådde honom sitt ringa förtroende till dem; sluteligen måste de äfven medgifva, att denna hans tystnad bevisade hans starka tro på deras vänskap för honom.

Feodor ville genast resa, för att genom natt och dag skynda till den älskades fötter, och erhålla tillgift, men vännerna föreställde honom svårigheten och olägenheten af att meddela sig åt Leonna, när hon bodde i brodrens hus, hvars lynne ingalunda förbättrat sig. Det var långt ändamålsenligare att i sällskap med majorskan och onkel Ludvig göra denna resa. Onkeln kunde, som vän till Leonnas far, ega anspråk på sonens aktning.

Andra dagens post medförde tvenne bref; det ena från Ludvig, att allt var klart för afresan; det andra från Leonna, som underrättade dem om Petters död. Att detta dödsfall, ehuru olyckligt i sig sjelft, ingalunda var obehagligt för våra resande, inses lätt. De sluppo derigenom många obehagligheter, och med god vind och glada hjertan seglade de nu till vänskapens och kärlekens gröna hopps udde.

Återseende. — Brudsorgen och Slut.

För att undvika dammet, och njuta af den uppfriskande morgonluften, reste det nuvarande 445«Grönskogsherrskapet» helt tidigt en vacker söndagsmorgon till kyrkan. De stego af hos pastorns, der de anmälde sin återkomst till middagen med en kalffjerndel och ett knyte grönsaker.

Sedan de något ordnat toiletten, återstod en timme till sammanringningen. Leonna begagnade denna tid för att besöka sina älskades grafvar. De af henne ditsatta träd och rosenbuskar syntes arta sig väl och hon hade nyss satt sig på den grönskande torfbänken, då hon hörde att någon närmade sig. Hon såg sig om och fann det vara Greta Lisa, jemte en annan person, ännu dold bakom Bärendorfska grafvården. «Backstugu mor,» som säkert ej trott sig finna någon här, gjorde ett ofrivilligt utrop vid åsynen af sin unga fröken. Den andra steg då hastigt fram — det var Feodor. — — — — —

Han och hans ressällskap hade denna morgon anländt till den förr omtalta gästgifvargården. Något trötta efter den resa de gjort genom natten, önskade Ottilia och äfven onkeln dröja här några timmar, innan de begåfvo sig på vägen till Grönskog, Leonnas nuvarande bostad. Men Feodor hade ingen ro att följa deras exempel. Till fots vandrade han dessa tre verst, och befann sig snart i backstugans grannskap. Greta Lisa stod vid källan, för att upphemta vatten. Hon uppgaf ett rop af förvåning och glädje, när hon kände igen honom; enträget bad hon honom stiga in i stugan, men han nekade. Han ville blott göra henne några frågor, och hvem dessa gällde, känna vi nog. Hon, som ingenting högre önskade, än att få tala om sin söta fröken, berättade nu om kaptenens död och frökens svåra 446sjukdom, och huru hon sjelf vårdat henne under densamma, huru tålig och mild fröken varit o. m. d.

Greta Lisa redan kyrkklädd, frågade om icke «nådig herrn» ville se huru vackert hennes man planterat träd omkring Nordenskansska grafven. Der hade, sade hon, den stackars goda fröken suttit så ofta och fällt så många tårar. — De gingo, och funno — som Greta sedan alltid uttryckte sig — engeln stående vid grafven.

Att skildra deras återseende, är öfver vår förmåga. Det finnes ögonblick i lifvet, der tid och rum försvinna.

«Saligheter, som förlängas,

Härda endast Gudar ut;

Menskohjertat skulle sprängas,

Toge ej dess tjusning slut.» —

Huru förtjusta våra unga älskande än voro, påmindes de af kyrkklockorna, som nu ringde tredje gången, hvarest de voro. Äfven Greta Lisa, ett deltagande, men förläget vittne till detta oförmodade möte, tog sig «dristigheten» att anmärka kyrkfolkets nyfikenhet och prat, när de sågo herrskapet här.

«Kom med mig till prestgården,» sade Leonna och tog Feodors arm. När de veko om ett af kyrkans hörn, stötte de på några personer stående i en lyssnande ställning, det var «triumviratet,» — en benämning de erhållit af gamle Nordenskans — och från hvilka Leonnas svägerska 447redan bortflyttat. Nästan med förakt besvarades Leonnas höfliga helsning af dem.

Utanför kyrkporten mötte de Brandén med sin fru, som fåfängt väntat på Leonnas återkomst. Hon presenterade nu Feodor, som en aflägsen slägtinge till hennes aflidne fader. Åsynen af menniskor förde äfven Feodor till besinning. Nu först erfor Leonna när och med hvem han kommit och hvarest hans sällskap befann sig. Leonna var rusig af glädje. Hon ville hasta till sin Ottilia.

Brandén vände om till prestgården och anstaltade om häst och schäs, och snart lågo vännerna slutna i hvarandras armar. Äfven onkeln tog ut sin del af återseendets glädje.

Middag åts på prestgården; både pastorn och hans fru kände genast igen den fordne löjtnant Karlowitsch; här först erfor Leonna, att Feodor var öfverste, men det gjorde hvarken till eller ifrån. Hon såg i honom blott sin Feodor.

Händelsevis nämnde pastorn under samtalets gång namnet Bärendorf. Ottilia såg leende på Feodor; han rodnade lätt; ännu hade ej någon förklaring egt rum emellan de älskande, de voro sälla i blotta åskådandet.

Sent anlände de allesammans till Grönskog; efter en lätt aftonmåltid skildes de alla åt. Leonna förde Ottilia till sitt rum, inom hvilket det för henne bestämda låg. Här visade hon vänninnan den sofvande Amalia. Hon hade ej yppat ett ord om hvad hon kände rörande barnets härkomst, ty hon ansåg blott sina egna hemligheter vara vänskapens gemensamma egendom och rättighet. 448Hon sade blott att hon aldrig tänkte skilja detta barn ifrån sig.

Långt inpå natten sutto vännerna hand i hand. Ottilia berättade om sitt lyckliga hem, sin älskade man, sin goda svärmor och sina barn. «Du skulle se min lilla Kosta,» sade hon, «dess lifliga, till och med ystra sinne styres så lätt af hans ömhet för mig, hans kärleksfulla lydnad för fadren, och en tidigt inplantad vördnad för farmor. Jag är i sanning en lycklig mor, men huru svårt vore ej mitt ansvarsfulla kall, om jag ej hade ett sådant stöd i min make. O Leonna! ljuf är den qvinnas lott, som är fästad vid en rättskaffens man. — Jag tillstår att, ehuru högt jag älskade Konstantin, föreföll det mig i början af vårt giftermål många gånger smärtsamt, att han var af, och att äfven våra barn skulle fostras upp i, en annan trosbekännelse än min egen. Nu har jag längesedan insett, att det är anden som gör lefvande, och att vi alla ega samma kärlek, en tro, och ett hopp!»

Under sådana samtal går tiden fort, midnatten inföll, innan vännerna lade sig.

Ottilia sof ännu, när Leonna efter sin vana gick för att göra en promenad i trädgården. I en af sidogångarne träffade hon ganska oväntadt Brandén och Feodor, fördjupade i ett samtal, under det att de rökte sina morgonpipor. Man skämtade öfver detta tidiga möte, och Leonna frågade, om öfversten kände igen sig på Grönskog.

Brandén svarade i hans ställe: «Öfversten finner att allt här blifvit förskönadt, men säger tillika, 449att han är hitkommen för att beröfva oss den skönaste prydnaden; och jag inser ganska väl, — att fröken Leonna har sin hand med i spelet,» tillade han leende.

«Din värdiga förmyndare uttalar min önskan, dyra Leonna,» sade Feodor och tryckte en varm kyss på den hand han fattat. «Tillåter du, så låta vi lysa för oss om söndag?»

«Så snart? Hvartill en sådan skyndsamhet, bästa Feodor?» frågade hon litet häpen.

«Emedan våra vänner endast kunna uppehålla sig här två eller högst tre veckor och du önskar väl lika mycket som jag, att de blifva vittnen till våra löften, till min sällhet att kalla dig maka? Huru angenämt för dig att under vår resa njuta af Ottilias sällskap och besöka henne i sitt hem; eller huru min älskade?»

«Resa? Har du icke afsked ur tjensten? Blir du icke här, det var likväl min goda fars önskan.» — Hon såg sig om, Brandén hade lemnat dem.

«Om han lefvat, och icke gifvit mig dig under andra vilkor,» svarade Feodor. «Men nu är allt annorlunda än förr. Jag eger nu ett hem, som är värdigt, att min älskade Leonna inviger det till vårt jordiska paradis.» — Och nu underrättades Leonna om den händelse, hvarom hon ännu icke fått minsta vink. Hon ansåg den nästan för en vacker dikt. Hon, den finska flickan, uppväxt bland nordens tall- och granskogar och dess gråberg, skulle förflyttas till drufvornas hemland. — — Äfven vid den älskades hand, var tanken på en skillsmessa från barndomshemmet, från fosterbygden 450tryckande; men när hon tänkte på hvad en annan snar förändring skulle medföra olägenheter för Brandéns, som hon lärt sig högakta och värdera, försonades hon snart med denna tanke, ty Feodor visste råd för allt.

Kunde Brandén utan förlust lemna Leonna i förskott några års intresse, vore det bra, det skulle i alla fall endast utgöra hennes egen handkassa. Kapitalet fick blifva innestående i egendomen, och han dess förvaltare, tills de om några år besökte hennes hemort. Under tiden hade Brandén hunnit repa sig, och Feodor målade framtiden så skön, att Leonna glömde det närvarande, tills den stora matklockan sammankallade tjenst- och arbetsfolket till frukost. Då lemnade de trädgården.

Den första, som mötte dem på gården, var lilla Amalia, som kom springande dem till mötes, för att helsa god morgon på tanten. Barnet smög sig sedan något förläget intill henne, vid åsynen af den fremmande.

Feodor, som ännu höll Leonnas arm inom sin, kände en lätt darrning genombäfva den hulda. Han såg på henne frågande; en tår svällde i hennes öga, men hon borttorkade den hastigt, kysste barnets panna och tryckte henne intill sig, sedan vände hon sig till honom. «Du känner ännu icke alla vilkor för mitt egande,» sade hon leende genom tårar. «Jag har för alltid upptagit detta barn, som mitt eget. Du måste först lofva mig att vara för henne en god och älskande far.»

«God morgon mitt unga herrskap!» ljöd det nu muntert från trappan, innan han ännu hunnit svara. 451De omringades af Ottilia, herr och fru Brandén, som alla brydde dem för sin långa morgonpromenad. Herr Brandén underrättade sällskapet, att kapten Lurhjelm rest bort helt bittida denna morgon, emedan han ej kunde vara borta från fartyget.

Vid frukosten, der äfven barnen voro tillstädes, frågade Feodor af fru Brandén, hvem den lilla sorgklädda flickan tillhörde. Hon som alla andra trodde Amalia vara Petters dotter, och berättade nu huru ädelmodig Leonna varit emot sin svägerska, och att hon upptagit deras barn som sitt eget.

En stund sednare satt flickan på Feodors knä, och lekte med ordnarne, som prydde hans bröst. «Vill du hålla af mig och kalla mig pappa?» frågade han barnet.

«Å jo, hvarför icke, men då måste du alltid vara god mot Malla, och hålla af tant Lonna också, och aldrig resa bort ifrån oss,» svarade den lilla.

«Reser jag bort, får du komma med,» försäkrade han.

«Men tant Lonna måste äfven vara med, eljest kommer jag icke.»

«Det förstås;» med flickan på armen nalkades han damerna, som sutto och arbetade ute på trappan.

Amalia slog sina små armar om Leonnas hals och frågade: «Får jag kalla den här herrn för min pappa, lilla tant?»

«Om han vill tillåta det,» svarade Leonna, icke utan en liten bäfvan i rösten.

452«Huru kan min egen Leonna sätta det i fråga?» invände Feodor mildt förebrående. «Det är sannt, hennes far var icke min vän, men han var din fars son, din bror, och du älskar barnet. Om också icke mitt eget hjerta skulle tala till barnets fördel på ett för mig obegripligt sätt, skulle din blotta önskan vara min lag, så väl i detta som i alla andra fall.»

«Ja så sägen j allesammans före brölloppet, mina herrar, men huru går det sedan?» Det var fru Brandén, som skämtande sade så; men hennes man, som osedd af henne hade närmat sig, svarade med tonvigt: «som det går hvarje löftesbrytare!» Frun bytte genast om samtalsämne, och syntes, genom fördubblad vänlighet mot honom, vilja försona ett förhastadt ord. Detta anmärktes endast af Ottilia, som anade, att «löftesbrott» vidrörde en ömtålig punkt i deras äktenskapliga lif. När hon yttrade denna förmodan till Leonna, svarade hon endast med en lätt suck: «hvar finnas rosor utan törnen?»

Spelare redan som ung, hade Brandén, af kärlek till sin nuvarande fru, aflagt ett högtidligt löfte att aldrig spela mera, och hållit det i tvenne år, men sedan dukade han åter under för frestelsen, och förstörde hennes förmögenhet. Vid brädden af sin undergång, hafva vi sett huru han genom en fast vilja åter reste sig.

Tisdagsmorgon reste Ottilia för att besöka sina föräldrar; hon medförde sin lilla Natinka med dess sköterska. Feodor och Leonna jemte lilla Amalia gjorde sällskap, emedan de sedan skulle fara till Lovisa, för att göra några uppköp och 453beställningar för brölloppet och den tillärnade bortresan. De fingo alla rum i den något gammalmodiga men beqväma resvagnen.

Huru ofantligt det fägnade «Hertola nåden» att få se sin styfdotter, fru platsmajorskan och den vackra löjtnant Karlowitsch, som nu var öfverste, och huru ofantligt ledsen hon var att ej få se sin högtärade måg, herr platsmajorn, allt detta måste vi gå förbi, och endast säga, att hon var vid ett briljant humör, ty hon hade sin man hemma nu; sjuklighet hindrade honom numera att fortsätta sitt, hvad hon kallade, «lösdrifvarlif.» Han vårdades ömt af sin verkligen godsinta hustru: att hon dagligen tömde sin halfva silfverkanna med hembrygdt öl, hörde endast till dieten, utan att medföra någon synbar verkan.

Hedda Smitt, som hon af godhet, af vana och brist på annat fruntimmerssällskap behöll hos sig, var nu tillfälligtvis borta hos en af grannarna, och ingen af de fremmande hörde henne nämnas.

Sedan middagen var förbi, öfverhopades Leonna både af värd och värdinna med så många frågor rörande brodrens död, sterbhusets affärer och Brandéns förhållande som förmyndare och förvaltare af Grönskog, att det var ingen lätt sak att undkomma dem. Feodor förlorade tålamodet, tog en tobakspipa och gick ut; äfven Ottilia gick för att se sig om efter barnen, som lekte i trädgården under ryssinnans uppsigt. Hon varseblef dem snart vid ändan af en gång, der en grind förde ut till en åker.

Det förundrade henne att se Hedda Smitt — som förmodligen inkommit genom grinden — stå och hålla 454lilla Amalia på armen. Som Ottilia ej ville störa, aflägsnade hon sig utan att blifva bemärkt och tog en omväg, som förde till en gammal tät sammanvuxen löfsal. Bakom denna löfsal hade hon som barn planterat och vårdat några vilda hallonbuskar; det föll henne in att se om de ännu funnos till. De stodo ej allenast qvar, utan hade förökat sig i mängd, och buro mogna bär. Hon ville plocka något för Leonnas räkning och bröt ett stort tistelblad, för att bevara dem.

Under det att hon stod och ömsom plockade och åt, hörde hon tvenne röster i löfsaln, i den ena igenkände hon genast Feodors, i den andra en fruntimmersröst, som hon förmodade Leonnas. Hon böjde sakta undan grenarne i tanke att gyckla med de älskande, och såg Feodor och — Hedda Smitt.

Mot sin vilja blef hon nu vittne till ett samtal, från hvilket vi vilja förskona våra läsare; det upplyste henne om något, som vi tyvärr länge anat.

Okunnig om att fremmande inträffat under hennes frånvaro, hade Hedda återvändt från granngården öfver åkern genom grinden, och blef då oförmodadt varse lilla Amalia. Häftig som alltid, fattade hon flickan i sina armar och utbröt i gråt; deraf blef lilla Natinka skrämd, och sprang skrikande till sin vakterska, som Hedda då först blef varse. I tanke att undandraga sig dennas nyfikna blickar, äfvensom att utplåna spåren af sina tårar, innan hon ville visa sig i huset, der hon nu förmodade resande gäster, skyndade hon till den ett stycke derifrån belägna löfsaln, och fann Feodor. — — —

455Hans härvaro, åsynen af det fremmande barnet, och den ryska qvinnan, lätt igenkänlig på drägten, väckte hos Hedda för första gången alla svartsjukans och förtviflans demoner, som kunna rasa i sådana qvinnohjertan, som hennes. Hon öfverhopade Feodor med ursinniga förebråelser, som hvarken hade hof eller sans, och lemnade honom ej tillfälle att yttra ett ord; ja vi måste tillstå, att han äfven var så skakad, så tillintetgjord, att han snarare liknade en bildstod än en menniska; aldraminst såg man i honom krigaren, som med mod och köld sett fienden i hvitögat.

Hedda brydde sig ej heller om något svar, utan rusade utåt gången, fattade Amalia i sina armar, och bar det genom hennes häftighet förskrämda och gråtande barnet in till Feodor, ställde det framför honom och sade andfådd och snyftande: «Här är beviset på den kärlek jag hyste för dig, och din trolöshet — och nu blygs du icke att» — — — — «För Guds skull mamsell, betänk att någon kan höra er!» utbrast han sluteligen. Hedda hejdade sig obegripligt fort, och såg sig oroligt omkring.

«Om detta är sanning» — Feodor torkade kallsvetten från sin panna — «om detta är sanning, ni vet huru litet ni fordom höll er vid den — så tala: visste då er syster? känner Leonna?» — Han kunde ej fortfara.

«Marie kände att det var mitt barn,» svarade Hedda med lägre stämma än förut; «hon upptog det i stället för sin flicka, som föddes och dog under det Petter var bortrest. Han hade aldrig någon misstanke derom. Men Marie gjorde det icke af medlidande för mig eller barnet,» tillade 456hon bittert, «hon ville icke skämmas för sin syster, liksom icke många» — — —

«Än Leonna?!» Feodor hade fattat tag i en trädgren, den skakades som af en häftig blåst.

«Hon har sedermera genom mig fått veta att ni är barnets far, men icke hvem modren är.»

«Ni är lika föraktlig som lågsinnad!» utbrast nu Feodor utom sig. «Du hade således ej försyn att drypa ditt gift i oskuldens öra, och likväl icke hålla dig vid sanningen. Likväl är det bättre så — Hon, den rena, skulle fasat vid åhörandet af en sanningsenlig bikt af dig. — — Gå! visa er aldrig mer för mina ögon, och på det behofvet icke hädanefter måtte drifva dig till lögn och brott, så se här.» — Han tog en bundt med röda, blå och hvita sedlar ur sin plånbok, stack den i hennes hand, sköt henne ut genom ingången till löfsaln — «här är medel att resa till en annan ort, och börja en annan lefnad.»

Hedda hade först dragit undan handen, men besinnade sig åter vid hans sista ord; dolde skyndsamt de erhållna penningarna, och ilade bort samma väg hon kommit.

Ottilia befann sig under tiden i en kinkig belägenhet; i tanke att spela de älskande ett spratt, hade hon intagit en obeqväm ställning mellan hallonbuskar och halft murknade trädgrenar. Men då hon, i stället för Leonna, såg och hörde Hedda, hade hon så gerna aflägsnat sig, om detta gått an, utan att genom ett oundvikligt prassel röja sin närvaro. Hon blef således stående; måhända 457tog äfven nyfikenheten ut sin rätt, ty det hon hörde, rörde ju en person, för hvilkens öde detta sammanträffande kunde blifva af vigt.

Hedda var borta; Feodor satt med händerna sammanknäppta, armarne utsträckta och blicken stirrande. Han syntes hvarken höra eller se. Barnet stod ännu der och såg på honom med ängslan, oviss om hon tordes gå bort. Då tog Ottilia sitt parti, lemnade sin post, och inträdde i löfsaln. Utan att låtsa om Feodors närvaro, gick hon till Amalia, gaf henne de hallon hon plockat; vänligt bad hon henne gå och dela med sig åt lilla Natinka. Det lätt tröstade barnet sprang bort.

Feodor hade åsett detta utan att säga ett ord, utan att förändra sin ställning; vänskapen för Leonna ingaf den blygsamma qvinnan dristighet att väcka honom till sans; hon lade sin hand på hans axel, sägande: att hon varit ett ofrivilligt vittne till hvad som nu passerat, att hvad som skett ej kunde ändras, men afbedjas och försonas. Det stode i hans makt att genom sitt framtida uppförande göra Leonna lycklig, vara en öm och förnuftig fader för barnet — och derom hade ju hon sjelf bedt honom i dag. Kanhända var Leonna helt och hållet okunnig om hvad som rörde barnet, och att det endast varit ett infall af Hedda att låta Feodor tro motsatsen. Ottilia tog detta nästan för gifven sak, då Leonna aldrig yppat något för henne, som likväl egde hennes förtroende. Hon ansåg det således vara det bästa att förtiga denna ledsamma omständighet, åtminstone tilldess de lemnat orten.

458Nedslagen, försänkt i tankar, synbart icke de behagligaste, hade Feodor afhört hvad hon sagt, småningom syntes de dock reda sig, och antaga en färg af beslutsamhet. Hans långvariga tystnad var plågsam för Ottilia, som nästan var färdig att lemna honom, då Feodor tog hennes hand. «Ni var min goda engel, fastän jag vid er uppenbarelse varit färdig att sjunka i jorden af blygsel, om jag blott kunnat,» sade han. «Äfven jag börjar nu tro att Leonna icke vet — icke hört — — ty Hedda är en lögnens ande. Jag skulle icke eljest; — — dock jag vill ej försvara mitt fel, genom hennes — men huru uppslå mina ögon mot Leonnas rena oskuldsblick! Det är som den skuldbelastade själen inför sin domare — sanningen måste likväl fram; förr har jag ingen frid med mig sjelf.» — —

«Detta länder er till heder, gör hvad ni finner för godt. Låt det likväl icke ske medan vi äro här. Och om Leonna verkeligen vet, att ni är Amalias fader, men icke vet hvem modren är, bör ni dölja det; ty det skall smärta henne, att en bekant flicka fallit så djupt.»

Ingen af husfolket hade sett Hedda; således visste ingen, att hon kommit tillbaka. Ingen förstod ryssinnan, som trott det vara någon förryckt qvinna från grannskapet, och när Amalia småjollrade om moster Hedda, att hon klämt och kysst henne och grälat på hennes nya pappa, trodde Leonna, att barnet drömt. Ottilia, som ej önskade att någon förklaring skulle ske på Hertola, sökte hindra de älskande att vara på tu man 459hand, och tack vare fru Lurhjelms outtröttliga pratsamhet! ty när Feodors synbart förstämda lynne ej kunde undgå Leonna, trodde hon det härröra deraf att hennes nåd i synnerhet ansatte honom.

Öfversten och båda damerna skulle tidigt morgonen derpå resa till Lovisa, för att der göra sina inköp. Båda barnen lemnades under ryssinnans uppsigt, med sträng tillsägelse af Ottilia att hålla sig invid dem, och sköterskan efterkom gerna sin matmoders vilja, «ty hon var sjelf liksom litet rädd för den galna menniskan hon sett,» yttrade hon.

Morgonen var vacker, luften klar, ehuru hvita skyar ännu simmade på de aflägsna ängarne; det var icke utan att likasom något dimartadt äfven lagt sig öfver de tre personers lynne, som sutto i vagnen. Leonnas ögon voro röda, liksom af en sömnlös natt, eller tårar. Feodor var orolig, och Ottilia plågades af förlägenhet, öfver sin egen oförmåga, att genom något muntert infall skingra detta töckenartade.

Med åsynen af Rönnbacka framträdde dock hos dem alla gamla kära minnen, och när de kommo fram till staden, var Feodor den älskvärdaste fästman, som i sin fästmös ögon sökte läsa den minsta önskan, för att uppfylla den.

Leonna var tacksam, och ville äfven visa sig munter och glad, men det ville ej lyckas. När Ottilia anmärkte, huru tankspridd hon ofta var, klagade hon öfver hufvudvärk. «Det är brudsorgen,» menade majorskan leende, och Leonna gaf henne rätt deri; sägande, att hon hade något 460vigtigt att tänka på. Hvad, det skulle de snart erfara.

När de valt och upphandlat tyger och diverse, och återkommit till sitt logis, felades ännu hvita handskar; för att välja dessa, gingo de ut straxt efter middagen. När de inträdde i den förnämsta handelsboden, stodo trenne fruntimmer vid disken och sågo på kattuner. Det var fru Ström och hennes båda döttrar Lotta och Lova.

Det nästan svartnade för Leonnas ögon, hon vågade ej se upp, aldraminst på Feodor. Men han, som genast kände igen dem, helsade artigt och med den glädje, som åsynen af äfven likgiltiga personer alltid väcker hos oss efter en längre frånvaro, gjorde han sig påmint som en bekant från förra tider, och sade dem, att han endast vore hitkommen, för att röfva bort en flicka, som han älskat öfver fem år, och presenterade för dem sin fästmö.

Båda systrarna svarade lika gladt och otvunget, och tillönskade dem ömsesidig lycka. Leonna förvånades. Hvad skulle hon tänka? — —

Med lättadt sinne gjorde hon nu sina beställningar hos stadens förnämsta sömmerska. Det var sent när de anlände till Hertola, som de lemnade dagen derpå.

Ottilias närvaro, resans förströelser hade, som vi veta, beröfvat Feodor tillfälle till den för honom så obehagliga, nedsättande, för Leonna så sårande bekännelsen. Småningom begynte han kanske äfven att kapitulera med sitt samvete, om 461det icke vore bättre att låta saken falla i glömska. Straxt hade det varit honom lättare att inför den älskade bekänna och afbedja sitt fel, men nu — — —

I dessa oangenäma tankar satt han, morgonen efter deras återkomst till Grönskog, på trappan och inväntade Leonna, för att göra en morgonpromenad. Hon kom; och han såg genast, att hon var upprörd. Icke utan en liten darrning bjöd han henne armen. Efter några ögonblicks vandring i den skuggrika trädgården, var det hon, som bröt tystnaden.

«Nu beror det helt och hållet af dig, älskade Feodor, om du vill taga ut lysning till söndagen för oss,» sade hon mildt. «Jag har haft mina skäl, hvarföre jag ännu ej bestämdt utlåtit mig derom; ty först måste allt vara klart emellan oss.» Han bäfvade: hon fortfor: «Hvarken nu eller hädanefter vill jag för dig dölja någon tanke, på det att aldrig något missförstånd må uppkomma hvarken öfver det närvarande eller det förflutna, så vida det angår mig ensamt. Derföre vill jag också nu öppenhjertigt bekänna och afbedja mitt fel. — Förledd af ett lumpet sqvaller, har jag tänkt mycket illa om dig, min Feodor, — afbryt mig icke — jag vet hvad du ämnar säga: du misstänkte äfven mig för otrohet; och du öfvergaf mig, ehuru du var mig så nära — men skenet var emot mig. Men derom visste jag ingenting — tack vare vänskapen, som för mig dolde detta! Tyst min älskade! Jag vet, att detta härledde sig af kärlek, af omsorg för min lycka! Du kom, och erkände din orättvisa misstanke — men jag — jag har tegat med min; 462ännu mer: jag tänkte aldrig yppa den hvarken för dig eller någon annan. — Ack jag ville dölja den för mig sjelf. — — Detta senare kunde jag likväl icke, men jag hade förlåtit dig, och högtidligt lofvat mig, att aldrig förebrå dig, om jag vore lycklig nog att återse dig — — — Du kom, men så snart de första, de så outsägligt ljufva timmarna, som följde på återseendet, voro förbi, då trädde det jag hört, som ett spöke, emellan mig och hoppet om framtida sällhet vid din sida. Jag såg huru innerligt jag var älskad; kände huru mycket min tillvaro berodde af din kärlek, och ändå hade jag efter en svår strid, ärnat återgifva dig dina löften» — —!

«Store Gud Leonna! Hvad säger du? Huru kunde du vara grym nog och tänka på sådant?!»

«Emedan jag trodde, att en annan flicka hade högre anspråk på din hand än jag — att du hade pligter, som du måste och borde uppfylla.»

«Aldrig, aldrig, min Leonna, har jag älskat någon annan än dig, aldrig har jag gifvit något löfte.» — — —

«Det har jag äfven trott, men likväl — — o jag inser nu min oförlåtliga lättrogenhet; aldrig skall sådant hända mig mer. Vill du förlåta mig Feodor?»

Med blygsel sänkte han sin blick för hennes tårfyllda ögon och utbrast:

«Förlåta dig! O Leonna, kunde du i detta ögonblick se in i mitt hjerta — om du visste» — — Leonna afbröt honom nästan bönfallande och lutade sitt hufvud mot hans bröst. «Jag har ännu en stor önskan, dyre Feodor! Fråga mig hvarken 463nu, eller hädanefter hvarföre och af hvad anledning jag misstänkt dig. Lofvar du mig det?»

Han förmådde ej svara ett ord. Förkrossad som han var af hennes oförtjenta mildhet, hennes oskyldiga förtroende till honom, och den blygsamhet, som under hela detta samtal uttalat sig i ton, i blick..... denna rena oskuld skulle han nu såra genom en bekännelse — — Han tryckte blott hennes händer till sitt hjerta, till sina läppar och stammade: «min Leonna!»

Icke utan en liten stolthet öfver vår Leonna, meddela vi hvad som föregått i hennes inre lif dessa senare dagar.

Allt sedan Feodors återkomst hade hon varit ett rof för stridiga känslor. De sammansmälte dock till ett beslut.

Hedda hade väl sagt, att Feodor aldrig «talat om kärlek» med Lotta Ström, således aldrig älskat henne — derom var äfven Leonna öfvertygad — det vill säga, aldrig älskat med den himlaburna känsla, hon sjelf benämnde kärlek. Men likväl ansåg hon honom vara skyldig till att upprätta den fallna. Väl förutsåg hon, att ett sådant äktenskap aldrig å någondera sidan kunde blifva lyckligt, ty han kunde ju aldrig hysa aktning för henne, och hon — Leonnas tankar hisnade för ett sådant förhållande.

Sluteligen trodde hon sig förlika sin önskan med pligten och rättvisans fordringar. Leonna ville afsäga sig alla anspråk på Feodors hand, och öfvertala honom att låta viga sig vid Lotta, 464föra henne till en annan ort, och betala henne ett hederligt underhåll, på det hon der måtte lefva hedrad och utan bekymmer, och med rätta bära namnet af hans hustru. Sjelf skulle Feodor resa till sitt aflägsna nya hem; der lefva för sina underhafvandes lycka. Hon ville äfven, på sitt sätt, söka gagna sina medmenniskor här efter bästa insigt och förmåga. Feodor och hon borde finna sig nöjde i den tanken att de alltid voro lika dyrbara för hvarandra, och i egenskap af vänner skulle de ofta brefvexla.

Vid Amalia ville hon aldrig skiljas; då barnets mor hittills ej brytt sig om henne, skulle hon säkert lemna Leonna fria händer vid hennes uppfostran, isynnerhet när hon fick veta att flickan blefve hennes enda arfvinge.

Vill någon också gifva dessa funderingar och beslut namn af svärmeri, af barnslighet, så var ju detta så ädelt, rent och välgörandet var dess motiv!

Under sådana tankar förgick dag efter dag; hvar morgon föresatte hon sig att tala vid Feodor, men — hvar taga mod, huru öfvervinna sin blyghet; väl hade hon kunnat upptäcka allt för Ottilia, men det hade varit att förolämpa Feodor, att inblanda en tredje i en sådan sak.

Man föreställe sig hennes känslor under resan till Lovisa, dit hon for för att beställa den brudskrud, hon aldrig tänkte bära; ty genast, efter sin hemkomst till Grönskog, ville hon meddela Feodor sitt oföränderliga beslut. Hufvudvärken var både naturlig och sann.

465När hon i handelsboden träffade Lotta Ström, ansåg hon detta möte, som en skickelse af försynen att stadfästa henne i sitt beslut, och ehuru hennes kropp skakades som af en feberrysning, egde hon sinnesstyrka nog att oförmärkt söka jemföra sin och Lottas statur, för att se huru brudklädningen skulle blifva passande.

Allt tillintetgjordes genom de båda förmodade brottslingarnas lugna och obesvärade väsende, deras muntra samtal; någon förställning var här icke tänkbar. —

Under hemfärden förekom det henne allt mera sannolikt, att Hedda låtit inbilla sig en uppdiktad historia, som någon hopsmidt för att roa sig på hennes bekostnad. Hon skulle ansett allt för fabel, så framt ej hennes svägerska äfven sagt, att barnet hvarken tillhörde henne eller Petter.

Leonna tog sin tillflykt till bönen, bad Gud om upplysning och somnade lugnt; men uppe var hon med solen och smög sig sakta till flickans bädd, för att betrakta det sofvande barnet.

Hvar fanns nu den likhet, som hon förut ansett vara så påtaglig? Flickans hår var väl lockigt liksom hans, men blondt, då Feodors var mörkbrunt och glänsande. Amalias ansigte var litet, nästan klotrundt; hans, en oval med skarpt tecknade drag; ju mera hon jemförde, desto större fann hon olikheten, desto mer öfvertygades hon om hans oskuld. Hon erinrade sig så lifligt en anmärkning af friherrinnan Perlkrans: «Så snart man misstänker någon menniska, ser man allt hvad den gör, allt hvad den säger i en falsk och ofördelaktig dager.» Nu blygdes 466Leonna att någonsin hafva misstrott Feodor, och egde ingen ro, förrän hon erkännt sitt fel och vunnit tillgift. Huru hon gjorde detta hafva vi sett.

I sin glädje besinnade hon icke, att den ena var ett barn, en liten flicka; den andra en man, härdad af väder, brynt af solen, i hvars manliga drag en liflig själ uttalade sig; men hvad man så innerligt önskar, tror man så gerna.

Innan Feodor for med Brandén till prestgården, för att uttaga lysning, meddelade han Ottilia hvad som förefallit mellan honom och Leonna denna morgon.

«Lemna henne då i sin lyckliga villa,» sade Ottilia rörd, «lär att värdera en maka med så upphöjda tänkesätt, och så renhjertad som min Leonna. Väl önskade jag veta, hvad som så hastigt skingrat de misstankar hon hyst, men jag vill qväfva min nyfikenhet, ty hennes frid är mig lika dyrbar som min egen. Likväl gläder jag mig att j båda snart lemnen denna ort, der en ringa omständighet kan föra allt i dagsljuset.» — —

Lysningstiden, denna, vid hastigt försiggående giftermål, oroliga tid, då så mycket skall påtänkas och verkställas, isynnerhet i städerna, der upphandlingar, besök af och hos sömmerskor, och gratulerande upptaga tiden (med brölloppsdagen och bosättning i perspektiv); af allt detta oroades icke våra vänner på Grönskog, och de älskande njöto af denna sälla mellantid, då de äfven för sin omgifning ej behöfde dölja den ömhet de hyste för hvarandra. Leonna var dock den lyckligaste; öfvertygad om Feodors kärlek, 467jemte glädjen att se honom renad från hvarje fel, njöt hon af att se sig så älskad, som hennes hjerta önskade. Om hon kunnat se in i hans hjerta, hade hon sett samma känsla, endast stegrad af den högsta aktning någon dödlig egnat ett skapadt väsende.

Men samvetet är en omutlig mentor, der själens adel ännu är ofläckad. Ofta när de båda älskande, med salig förkänsla, svärmade in i framtiden, kunde en hastig rörelse eller tankfull uppsyn af Ottilia, ja till och med lilla Amalias oskyldiga prat, komma Feodor att skifta färg.

Bland de få grannar, som kommo för att gratulera, voro lagman Bärendorf och hans fru. Skämtsamt förebrådde lagmanskan Leonna, att hon varit förbehållsam angående sin förbindelse med öfversten. «Om tant Perlkrans ännu lefvat, hade hon väl blifvit lika surprenerad som vi,» tillade hon.

«Visst icke,» försäkrade Leonna. «Hon kände denna förbindelse nästan från första stunden af vår bekantskap.»

På en framkastad anmärkning, att fru Brandén måste ha mycket bestyr för att ställa i ordning till ett sådant bröllop, som det var brukligt på landet, der gästerna för vägens längd ofta dröja i tvenne dagar, svarade Leonna: «Det vore bra illa gjordt af oss att besvära med ett sådant, när vi genast resa bort härifrån. Vi ärna derföre endast se några få personer.»

«Bevars min nådiga! Huru går det då med den vackra bruden och skruden?» inföll lagmannen.

468«Utan vittnen blifva vi säkerligen icke,» svarade Leonna leende. «Vigseln sker i kyrkan.»

Med anledning af kyrkan, borde undertecknad ega Hogarths pensel, eller en den tiden lefvande snillrik humoristisk svensk mans penna, — vi mena Nordqvist — för att träffande teckna den förvåning, som visade sig i de flesta närvarande sockneboernes ansigten, när det första gången lystes för «öfversten och riddaren af flere ordnar Friedrich von Harlinghausen och fröken Eleonora Nordenskans.»

För mängden var det som om denne man nedfallit från månen, ty på länge hade ingen militär varit i nejden deromkring; men snart hviskades det här och der i bänkarne, ty det fanns dock en och annan, som hade litet hum om saken.

Omkring en sådan vetande samlades ett auditorium på kyrkbacken; till tvenne af dessa grupper vilja vi lyssna.

Ej långt från kyrktrappan se vi en snyggt klädd och fryntlig bondqvinna, omgifven af ett dussin nyfikna ansigten; tvenne visa ett lifligt deltagande: det är Löfsala värdinnan med sin styfdotter. Den talande är Greta Lisa, som var glad, att få ge luft åt hvad hon en hel vecka anat, men af kärlek till sin goda fröken förtegat.

Nu lät hon dem äfven veta, att den förnäma herrn icke var henne obekant: det var samme löjtnant, som pingstdagen fem år se'n, räddade hennes barn ur den brinnande stugan, och som hon sedan ofta både sett och talat med.

«Honom mins jag nock,» invände en tjock matrona; «han bodde hos bror min här i kyrkbyn, men inte het han så, som pastorn sa' i ons.»

469«Det är likafullt densamme,» försäkrade Greta Lisa. «Han hette då Karlowitsch, men har sedan dess varit med i alla de krig, ryssen haft med både hundturkar och fransoser, och har väl blifvit adlad af nådig Kejsaren, kan jag förstå.»

«Men huru har han blifvit bekant med Grönskogs fröken?» invände Löfsala dottren.

«Han var god vän till frökens far och de förlofvades, innan han hals öfver hufvudet måste ut i kriget.»

«Der har jag tydning på den gåtan, att en så rik och vacker flicka gått så länge ogift,» sade en ung, rask sjöman, i det han knäppte med fingren. «Blir du mig lika trogen Christina, om jag blir borta i fem runda år?» hviskade han i örat på Löfsala dottren, som rodnande med ett «tyst Hindrik» vände sig till Greta Lisa, som berättade, hurusom öfversten förliden söndags först kom till backstugan, och huru de sedan träffat fröken vid grafven o. s. v.

Till berätterskans beröm lemna vi det vitsord, att hon uppfattat allt och återgaf det oskyldigt och sanningsenligt.

Ungefär ett stenkast derifrån, träffa vi de «skenheliga» med sina vänner och bekanta ur den så kallade «bättre klassen.» Frun förde ordet och hvad tungan ej sade, tolkades af minerna och höjningarna på de magra axlarna.

Innehållet, med förbigående af systerns och systerdotterns kommentarier, och de omkringståendes anmärkningar, var i korthet detta: — «Fröken Nordenskans var redan för fem år sedan «intim» med denne ryss, som då var underlöjtnant och en «fattig stackare;» visst var han också bekant 470med hennes far, men hennes bror tålde honom icke, och han fick ej sticka sin näsa inom dennes dörrar. En gång var det nära deran att länsmannen piskat upp junkern, när han träffade honom tillsammans med systern på landsvägen. — Sedan hade fröken icke hört af honom på flere år, utan trott honom vara död; — derföre satt hon som ett spöke och gret på kyrkogården. Hon hade ej gift sig med någon annan, ty han hade lemnat en pant efter sig; den hade svägerskan, fru Nordenskans, af barmhertighet upptagit som eget barn, då hennes eget dog, under det mannen var bortrest.»

«Länsmannen dog utan att känna förhållandet, — ty så länge han lefde dolde hustrun hemligheten, fastän hon ofta inom sig fick vidkännas anfäktelser af satan.» — —

«Väl ville hon sedermera icke tillstå att barnet var svägerskans, men detta kunde hvar kristen själ begripa: har icke fröken tagit flickungen till sig? har hon icke gifvit fru Nordenskans en stor summa penningar, för det hon dolde hennes skam.» — — —

«Det var likväl förbålt hederligt gjordt af honom, som kom tillbaka för att äkta henne,» anmärkte en husrådinna hos en nära boende landtjunkare, «isynnerhet sedan han blifvit så förnäm; herrarne uppfylla icke alltid sådana löften,» tillade hon med en lätt suck.

«Hvem känner riktigt den förnämheten?» invände talarinnan något hvasst. «Vår pastor är enfaldig och — from; kan låta inbilla sig hvad som helst. Flickan är rik, och ser snutfager ut 471ännu, men efter par, tre år lemnar han henne efter sig i djupa Ryssland, och far för pocker i våld med hennes penningar; hvar vill hon sedan taga reda på honom, menar ni?!» — —

«Ryktet säger nu också,» fortfor hon, «att Hertola fröken, som gifte sig med en ryss, är här nu igen, för att med sitt barn få tak öfver hufvudet hos föräldrarna. Farbrodren, sjökaptenen, hade hittat på henne i en stad på andra sidan om Moskwa, och hemtade henne hit. Sanna mina ord, god' vänner, att så går det med alla flickor, som låta narra sig af ryssarne.» — — Det var tid att begifva sig hem, om ej för annat, så för att berätta hvad de hört, med de tillägg och försköningar de funno nödiga.

Dagen för tredje lysningen, hade Brandén nyss slutat skrifva en förteckning på dem, som skulle bjudas till brölloppet, äfvensom på det som skulle hemtas från staden, när de andra återvände från en promenad i sällskap med kapten Lurhjelm, som inträffat dagen förut; endast Leonna var icke närvarande.

«Månne jag glömt någon, eller något?» frågade Brandén och lade uppsatsen framför majorskan Ivanoff, som något trött tagit sin plats invid bordet.

På en vink af Ottilia nalkades öfversten. «Hvarom är frågan?» sade han och lutade sig öfver papperet.

Hon fattade hårdt om hans arm och pekade 472på ett af de upptecknade namnen. — Det var Hedda Smitts. Lyckligtvis varseblef ingen annan än hon huru blodet kom och gick öfver Feodors ansigte, liksom molnen öfver månen i stormväder, under det att Brandén, som helt likgiltigt äfven med sin blick följt majorskans anvisning, sade: «Vet någon af herrskapet, hvar mamsell Smitt för närvarande befinner sig?»

«Det blir icke lätt att få reda på henne; troligtvis gungar hon som bäst på Ålands haf, ty vinden har varit gynnande.» Alla sågo något förvånade på onkel Ludvig, som sade detta.

Han fortfor sedan: «I måndags såg jag henne i Borgå, sedan jag dagen förut i ett bref från bror Matthias läst, att mamsell Smitt tagit afsked af dem, för att resa till Tavastland att ärfva sin moster, som nyss blifvit död.»

«Då måste väl onkel sett galet,» invände Ottilia. — Öfversten ville aflägsna sig. — «Nej stanna qvar hos oss jag ber, och hör en så besatt historia,» fortfor Ludvig. «Det var verkeligen hon, och i den förmodan att styrman Bengtson, hvilken, som ni vet, är en gentil man bland sjömän, var kapten på fartyget, vinkade mamsell Smitt honom ned till sig på bron, der hon stod. På hennes förfrågan svarade han, att vi ärnade oss till Petersburg; hvarpå hon önskade att resa med dit. Hon sade sig vara enka och heta Smittoff; ändamålet för hennes resa, var att se sig omkring och tillika besöka sin aflidne mans slägtingar, som voro bosatte der. Som hon var språksam och Bengtson en muntergök, fällde han ett och annat ord om att en ung enka kunde just göra sin lycka 473i Petersburg. Hon syntes ej upptaga skämtet illa, och lät honom på fint sätt förstå att hon ej vore medellös. Händelsevis nalkades jag de talande, utan att hon blef mig varse, och som jag genast igenkände henne, gaf jag Bengtson en vink, som han förstod.»

«När hon började tala om rum och fraktpenningar, bad han att hon skulle derom vända sig till mig. Vid min åsyn höll hon på att förlora konsepterna. Jag som ej ville exponera henne för folkets åtlöje, sade höfligt, att alla platser ombord voro upptagna af öfverste Harlinghausen med fru, min brorsdotter, deras barn och domestiker. För första gången falsk i min lefnad, tillade jag att detta vore rätt ledsamt, då jag var öfvertygad att dessa mina passagerare funnit nöje af fru Smittoffs sällskap under resan, såsom förut bekanta med hvarandra.»

«Den improviserade frun fick ett anfall af näsblod tror jag, ty hon skyndade bort utan att svara ett ord. — Samma afton gick hon ombord på en Borgå skuta, destinerad till Stockholm. På passet hade hon likväl bibehållit sitt rätta namn.»

«Ni kan ju vara lugn nu,» yttrade Ottilia i förbigående sakta till Feodor. — — «Aldrig!» svarade han. «Icke förr än jag biktat allt för min Leonna!» — — «Ni har rätt,» svarade hon, «kärlekens förbund helgas endast genom förtroende.»

Samma afton var allt sagdt; nu voro de lyckliga.

474Hvad sjelfva brölloppet angår, låta vi våra läsarinnor ordna huru de behaga; vi säga blott att folkmängden i kyrkan var stor, akten högtidlig, bruden enkel och skön, och brudgummen vann allas bifall; det allmänna omdömet var, att han såg «så stolt och så lycklig ut.» —

En oförmodad, men ganska välkommen bröllopsgäst var fru Palman; onkel Ludvig hade sökt upp gumman i dess ensliga hem, för att lyckliggöra henne med åsynen af dem, hon så mycket älskat. Hon erhöll ett rum och lifstids underhåll på Grönskog.

Glada gäster saknades icke; för underhafvande och många från kyrkbyn voro långa bord dukade på gården.

I ett okonstladt, från hjerta till hjerta gående tal, sade pastorn dem, att deras unga matmor lemnat honom tvenne års inkomster från egendomen, till inrättande af en skola för deras barn; de förmögna skulle betala en måttlig afgift åt skolmästaren, men de fattiga erhålla lärdomen gratis. Skolhuset skulle byggas nära kyrkan; timmer dertill erhölls från Grönskog; så väl byggnaden som skolinrättningen skulle stå under pastorns och Brandéns uppsigt.

Gummorna nego, och karlarna svängde hattarna och lofvade sjelfmant förrätta alla dagsverken vid byggnaden. Greta Lisa gret af glädje, och uppmanade qvinnorna i kyrkbyn, att under skoltiden antaga sig de barn, som bodde på längre afstånd. Hon ville i sin mån föregå dem med godt exempel.

475Vinden är god, och seglen svälla. Vi se våra unga vänner styra till sina önskningars mål — den husliga sällheten, och bjuda dem och våra läsare ett hjertligt «farväl!» —

Slut.