LEONNA. ANDRA DELEN. (continued 3)

365Under letandet efter mönstret, fann jag ditt sednaste bref, och genomläste det på nytt. Jag vände mig till Konstantin för att fråga om ingen möjlighet fanns att få underrättelser från Feodor Karlowitsch, men blef hindrad af det välbekanta ljudet af en kurirklocka från vägen. «Nu måste jag bege mig upp för att höra hvad han har att förkunna,» sade min man och ville skynda ut. «Det kan du ju lika gerna göra här,» invände jag skämtande. «Jag skall visst icke vara nyfiken, eller till hinders.» Sägande detta hade jag öppnat dörrn, som förde ut till vägen.

Kurirn var nu helt nära oss; att se mig, hoppa ur åkdonet, sluta mig och Ivanoff i sina armar, det var ett ögonblicks verk. Och kuriren? Anar du hvem han var? Din Feodor lifslefvande.

Han var okunnig om att Ivanoff var här, utan trodde honom ännu lefva i Petersburg, dit han väl skulle afgå som kurir, men att han haft föga hopp att der träffa honom, då han kanhända intet ögonblick fick disponera om sin tid. Äfven nu voro ögonblicken dyra; medan Konstantin såg genom vissa medförda papper, och hästombyte skedde, läste Feodor ditt bref — derföre har jag väl din förlåtelse hoppas jag! — Han öfverhopade det med kyssar, bad att få behålla det, sade att det varit honom omöjligt att skrifva, då han ej med säkerhet kände Ivanoffs adress, för att riktigt få det i dina händer.

Medan Ivanoff skref och förseglade en rapport, skref Feodor några rader till dig; att du finner dem inneslutna i min mans bref, var min egennyttiga önskan. Jag ville du först skulle läsa ofvanstående. 366Lägg nu bort mitt bref på en stund för att läsa hvad kärleken dikterar.

Att minne, kärlek, saknad, längtan och hopp uttalade sig i dessa rader, derpå behöfver ingen tvifla, fastän vi icke anföra dem, utan endast det i största hast skrifna slutet, som medförde en sorglig nyhet.

«Jag har lidit en oersättlig förlust. Schalinsky, min ädle, trogne vän, är icke mer!! Han föll som en hjelte vid Nikopolis, betäckt af blessurer. Jag fick dock emottaga hans sista suck! Seende min djupa smärta, tröstade han mig med namnet Leonna! Det var hans sista ord!» — — —

«Gråt älskade Leonna! Han var värd dina tårar. Icke blott jag, utan verlden förlorade i honom mycket: med sitt ljusa hufvud, sitt ädla hjerta, sitt fasta mod, hade han blifvit en heder för sin nation och sin samtid.»

«Således skall ingen glädje vara ren och oblandad här i lifvet,» suckade Leonna.

Som Feodors vän hade Schalinsky haft värde i hennes ögon, äfvensom för sin egen personlighet; det gjorde henne ondt, att icke mera få se, eller åtminstone höra talas, om den alltid glada, trefliga, unga mannen.

Hon hade ej minsta aning om huru djupt han burit hennes bild i sitt hjerta, att hennes namn uttaladt i dödsstunden var den renaste, trognaste kärlek, som klappat i en ung mans hjerta, samt en uppmaning till Feodor att göra henne lycklig.

367Obekant med kärleken, trodde han i början af deras bekantskap, att det var deltagande i vännens lycka som drog honom till Leonna, men då hon misskändes och åsidosattes af denna, lärde förtrytsamheten Schalinsky, huru dyrbar hon var för honom sjelf. Afskedet upplyste honom fullkomligt, men han hade kraft att dölja det och att arbeta för vännens lycka.

Först efter några år upptäckte Feodor detta. Bland likgiltiga papper, som tillhört den aflidne, fann han, bland andra poetiska utkast, en klagan öfver en kärlek utan hopp, med önskan att dess föremål en gång skulle lyckliggöras af hans vän: namnet «Loninka,» som der liksom i andra små poesier förekom, lemnade honom intet tvifvel öfrigt. — — —

Sedan Leonna borttorkat de tårar, hon egnat den unga krigarens minne, läste hon majorens bref; det innehöll äfven nyheter, som intresserade henne så, att hon icke såg förrän både hennes far och bror stodo framför henne; lyckligtvis hade hon redan förvarat Feodors bref.

«Det måste vara särdeles intressanta bref, som så upptaga din uppmärksamhet,» yttrade Petter och såg forskande på Ottilias bref, som låg öppet på bordet framför Leonna. Hon blef det genast varse och vek hastigt ihop det.

«Har Ottilia skrifvit allt det der? då måste hon ha lika lätt för att skrifva, som andra qvinnor att prata,» skämtade fadren och satte sig.

«Alltsammans, söta far! men det här är från major Ivanoff; pappa vet ju att han alltid hedrar mig med några rader, när hans fru skrifver.»

368«Han kan ju hvarken tyska eller svenska har jag hört sägas,» invände Petter misstroget.

«Han låter sin fru först öfversätta hvad han vill skrifva,» upplyste fadren.

«Det är bra artigt mot en flicka, som han icke känner.»

Petter mumlade något som lät nästan som «kjorteladjutant.» Men Leonna föll hastigt in: «Vet pappa den här gången är majorens bref längre än vanligt; det innehåller nyheter.»

«Och hvilka då min flicka? Låt oss höra.»

«Vår bekanta — löjtnant Schalinsky — har stupat i slaget vid Nikopolis.»

«Det var en ledsam nyhet! Det var skada på pojke! Jag hade en alltför besynnerlig aning, när han hade så svårt att skiljas härifrån om qvällen, du vet,» och kapten Nordenskans for med handen öfver ögonen, och rösten var riktigt oklar af rörelse. Denna högst ovanliga känsloyttring af fadren kom Leonnas tårar åter att rinna; Petter såg något förvånad ut, men sade intet; han lyssnade, när hans far efter ett litet uppehåll frågade: «Nå skrifver han något om vår raske vän, löjtnant Karlowitsch?»

Varsnande brodrens spejande blick, svarade Leonna så likgiltigt hon kunde, när hjertat klappade af glädje att få meddela denna nyhet i brodrens närvaro.

«Han har blifvit befordrad till kapten, och fått en värja med orden, skrifver majoren.»

«Till belöning för det att han förstod akta skinnet, kan jag tänka,» inföll Petter.

369«Derpå har han aldrig lemnat prof, men du, just du, borde blygas att yttra något sådant om honom.» — Hvem kan veta hvad Petter fått höra af sin nu uppretade far, om ej fru Palman sagt dem att maten var på bordet.

Ändamålet för Petters visit var, att få en summa penningar af fadren. Det var en ingången borgesförbindelse, som skulle utbetalas, sade han, och att han måste hafva lyckats, derom tviflade ej den, som såg honom, när han reste hem. Leonna visste sig knappt hafva sett dylika solskensblickar hos Petter.

Borgesförbindelsen var endast ett föregifvande. Saken var den, att Petter var spelare och haft en «fördömd otur,» dertill ville han hafva penningar; ty samma dag skulle de åter samlas hos en af hans bekanta för att spela. Utomdess trodde han sig hafva gjort en upptäckt. De tårar Leonna fällt öfver Schalinskys död, och den likgiltighet, hvarmed hon talat om en annan viss person, kom honom att tro, det han, som Hedda sagt, misstagit sig om Feodors böjelse för Leonna. Hon var således nu fri, och många spekulationer korsade sig i hans egennyttiga hufvud.

Det dröjde ej länge, förrän Leonna åter erhöll ett bref af Feodor, som han haft tillfälle att lemna Ivanoff vid förbifarten, då han reste tillbaka. Men sedan hörde hon ej af honom på två år. Dessa måste vi gå förbi, emedan derom är intet att säga.

Vi hafva följt Leonna vid dess uppträdande i samhällslifvet, det inskränktaste likväl, som är tänkbart för en ung flicka med de förmåner hon fått 370af naturen och lyckan. Hvad vi nu för tiden kalla uppfostran, hade ej inverkat på henne. Och om vi uppehållit oss vid en hop skildringar som mången skulle anse onödiga, småaktiga, så har detta icke skett utan ändamål. Vi hafva med henne genomgått en lärokurs i menniskokännedom och hade hon ej lärt sig att reflektera, och tänka öfver hvad hon hörde och såg, hade hon blifvit en ganska vanlig flicka, om hvilken vi ingenting haft att säga.

Under dessa två år blef allting sig likt; med första lärkan kom friherrinnan Perlkrans ut till Löfsala, åtföljd af Emma, som aldrig ville lemna tanten; Leonna besökte henne ofta, medan hon var der. Om vintern korresponderades flitigt. Genom Ivanoff kände hon, att Feodor åter var utsatt för krigets faror. Men vanan förminskar farhågan, och hoppets blomsterstånd vissnar aldrig, det skjuter alltid grönskande skott.

År 1814 återtaga vi berättelsens tråd, och börja med att göra:

Visiter.

Med läsarens gunstiga tillåtelse, föra vi honom på korta besök i de hus, der vi i föregående gjort bekantskap, för att se hvad tiden gjort för ändringar i deras förhållanden. Om de icke alla äro intressanta, likna de så många andra besök, som göras af vana, eller «par complaisance.»

Det första blir Smittska huset; men detta har andra innevånare.

371Gubben Smitt har sedan ett halft år hvilat i grafven, sedan han i veckotal vårdats af sin trogna Brita Caisa, som äfven blifvit enka under tiden. Följande sitt fordna system, hade hon under sin fordna husbondes sjukdomstid, i säkert förvar småningom bringat diverse, såsom: silfverskedar, linnekläder och hvarjehanda annat. Att hon derunder vidtog sina försigtighetsmått var säkert, men att hon helt och hållet kunde dölja allt sådant för Hedda synes otroligt. Men som Brita Caisa kommit under fund med något, som den andra ville begrafva i evigt mörker, och Hedda utomdess kände, att kreditorerne vid fadrens död skulle tillegna sig alltsammans, låtsade hon om ingenting. Hon inbillade sig att genom denna efterlåtenhet hafva köpt Britas eviga tystlåtenhet.

Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala, återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru vanskligt förhållandet äfven der var.

Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans familj.

Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess undergörande egenskaper.

372Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting mindre än öfverstens svägerska.

Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro ännu allt — mamsellerna Ström.

Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt, ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort. Och nu till Hertola.

Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. — Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i första draget — ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon mycket varm.

Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna upp honom, men han 373hördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag ännu. Köksan var på höängen.

Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer hit!»

Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»

«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad han har, — och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» — — Hon måste upphöra för att hemta andan.

Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.

«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,» utbrast hon. «Han 374hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» — —

Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.

Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa. Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag kunna finnas, men sällsynta äro de.

Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande och roar sig, är det hon som spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.

Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men kommer snart tillbaka.

Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning. Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten» orsaken, menade Maja Stina, 375när hon kom ut med herrskapet om våren, och såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.

Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart erfara. — Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade försöka en mästerkupp!

Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked, fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats med andra passioner, har den fördelen att vara importabel. De hade fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver. Fyra raska gossar, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han som caput för familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antog han tjenst. Snart fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna bana gjort heder åt sin nation.

376Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R—ska familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den driftiga husmodrens fotspår.

Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.

Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.

Leonna.

«Ach, om icke du skönheten såg

i lidandets stunder.

Aldrig du skönheten sett.»

Schiller.

Nu bedja vi läsaren följa oss till — kyrkbyn; det är en eftermiddag i september, någon tid efter sedan vi gjorde våra visiter. Befallningsmannens schäs står förespänd på gården. Sedan han är väl borta, inträda vi i hans boning. Salsdörren står öppen till förstugan, men vi se ingen; 377likväl höra vi bekanta röster; Hedda är åter hos sin syster.

«Huru var det nu med Leonna?» frågade Marie. «Hvad har hon för sig?» «Hon sofver», svarade Hedda. «Hon har eljest skrifvit både i går och i dag. Det måste vara rörande epistlar, ty hennes ögon voro uppsvällda af gråt, när jag förde upp hennes middag, som nästan står orörd ännu.»

Marie svarade icke. En välljudande barnröst frågade nu: «Hvad är detta för ett kort, söta moster? Jag har frågat mamma, men hon svarar ej; hon bara läser, och har varit ond på Malla hela dagen.» Det senare sade barnet likväl i en slags hviskande ton. Hedda svarade som vanligt. «Det är hjerterknekt, mitt lilla gull; och om du spår, betyder det en fästman.»

«Hedda!» ropade Marie med sträng röst, «kan du icke lära flickan det som är godt, så låt bli att prägla i henne sådana dumheter! hvartill ha de gagnat dig sjelf?» —

Vi lemne systrarna att ordvexla, bäst de gitta, för att uppsöka Leonna, som vi hört vara här; varsamt och tyst gå vi uppför trapporna för att ej väcka henne, och se oss nu omkring i rummet. Läsaren känner ju vindskammarn med utsigten åt planen. Det är sig likt och likväl så olikt, man ser att det nu mera ständigt är bebodt. Några af de möbler, som fordom sågos i hennes rum på Grönskog, äro nu här, dessutom en skrifpulpet, som tillhört hennes far; klaffen är nedfälld, der ligger ett sammanviket, men ännu oförsegladt bref. Genom det tunna postpappret ser man de täta raderne, äfvensom spåren af fällda tårar.

378Leonna slumrar på en låg hvilosäng; hvad hon är blek, månne det är den svarta drägten som gör henne sådan? Ack nej, man ser tydligt, att antingen sjukdom, eller hjertgripande sorg, kanske båda tillika, ändrat hennes utseende och blekt kinden. Vacker är hon likväl alltid; i vårt tycke kan hon nu till och med kallas skön. Förut liknade hon en väl tecknad, med lefvande färger målad kopia af ungdomsgudinnan, hvars späda men behagligt rundade former, utmärkte helsa och lif. Smålöjet lekte på dess läppar, skalken i dess öga. Små kärleksgudar tycktes leka i de täcka groparne när hon log; och nu — — — — — tror man, att det är ett mästerverk af den forngrekiska mejseln, der konstnären i alabaster försinnligat smärtan hos en vek och skön själ, som förlorat det dyrbaraste hon haft på jorden. — —

Den bleka kinden stöddes af venstra handen, hvars bländande hvithet och afmagring var så mycket mera synlig, som den vida svarta klädningsärmen nedsjunkit och blottade halfva armen. Den högra handen låg tryckt mot hjertat, liksom för att hämma dess oroliga klappande. De långa mörka ögonhåren glänste af nyss utgjutna tårar; en lindrig ryckning i de bleka läpparna utvisade, att hon insomnat efter en stark sinnesrörelse.

Sof, sof, goda flicka, måtte sömnens hulda genius med sin valmodoft bringa frid åt ditt hjerta, medan vi undersöka innehållet af det bref vi omtalat:

Leonna till Ottilia.

«Först för några dagar sedan erhöll jag ditt bref, men ansåg mig för svag att läsa det förut, 379ty vet, att jag varit sjuk, mycket sjuk. De säga att jag haft blodstörtning. — Väl kände jag en stickande smärta i mitt bröst jemte yrsel i mitt hufvud, och trodde mig äfven se blod under de förvirrade fantasier, som följde den till förtviflan gränsande smärtan att förlora min älskade far; sedan jag förut var sårad genom en föregående förlust, och — — — men jag glömmer att du är helt och hållet okunnig om hvad din stackars Leonna lidit, denna för henne olyckliga sommar. — — «Olycklig?» Ja, för mig har det varit en pröfningens tid. Gud gifve att jag måtte blifva bestående i hopp, kärlek och tro!

Öfvergifven af alla mina jordiska stöd, har jag blott dig att meddela mig åt, och du är så långt borta. Likväl tyckte jag, när jag någon gång slumrade, att du sväfvade omkring mig, jag kände fläkten af din andedrägt, när du tillhviskade mig tröst och hopp, — vaknad ur min dvala, var den vackra synen försvunnen och rummet tomt; eller kom min svägerska och hennes syster, som gjorde mig frågor, eller föreställningar, som i stället att trösta, upprefvo de ännu blödande såren. — —

Förlåt denna klagan! mina tankar hålla sig jemnt vid det närvarande, då jag först borde underrätta dig om det förflutna. — — —

Det bref jag skref i slutet af Maj, sade dig att allt var i ordning på Löfsala, för att der mottaga min dyrbara moderliga vän, men jag fick straxt efter ett bref från Emma Bärendorf; hon skref, att tanten, hvars helsa, under denna vinter varit ombytlig, ej fått läkarens tillstånd att resa så lång väg. Jag tror mig äfven hafva sagt, 380att hon för sin helsa, kanhända äfven för Emmas skull, flyttade med första vinterföret till Helsingfors.

Emmas bref uttryckte mycken oro; ty ehuru tanten ej beklagade sig, sågs tydligt, huru hon med hvar dag blef mera kraftlös och affallen, och gamla Anna hade märkt, huru hennes fru sökte i all tysthet ställa allehanda i ordning, hvilket allt lät förmoda att hon anade sitt nära slut.

«Hon har så ofta talat om dig dessa dagar», skref Emma. «Nu har jag på hennes begäran skrifvit mamma till. Uppfyller hon tants önskan och kommer hit, så afhemtar hon dig säkert, så framt hon nemligen är på Johanneshof; hvarom icke, bör du öfvertala din pappa att han följer dig, eller förskaffar dig säkert ressällskap hit; kom bara snart, derom ber din bekymrade Emma.»

Med hvilken längtan jag väntade fru Bärendorf, inser du lätt, ty pappa kunde ej slita sig ifrån den nya tingsbyggningen, som han åtagit sig, och som skulle vara färdig till hösten. Ändtligen kom hon, Jeanette var med; hon brydde sig ingenting om tantens sjukdom, utan var bara pickhågad att se staden, der hennes äldsta bror nu vistades. Han hade sagt, att der var så muntert, att en teatertrupp var i staden, o. m. s.

Nog var tant Perlkrans affallen, men glädjen öfver vår ankomst lifvade henne, och aldrig kunde jag ana den förlust som så snart träffade mig och Emma. — —

Dagen efter vår ankomst skulle man fira «Freden;» redan tidigt om morgonen voro stadens innevånare i rörelse. Det skulle bli stor parad, 381med musik på torget, gudstjenst i kyrkan, der Te Deum skulle sjungas. Stor middag på Rådhuset. Om aftonen skulle ett «frispektakel» gifvas på theatern.

Gudstjensten var högtidlig, aldrig hade jag sett så mycket folk tillsammans, läktarne hotade att falla ned. Ingen kunde med mera rörelse och andakt instämma i lofsången: «O, Gud vi lofva Dig,» än jag. Kriget med dess fasor var förbi, och Feodor lefver och skall återkomma! — Så jublade otaliga glädjeröster inom mig; hvarje ord predikanten uttalade, fann väg till mitt hjerta. Hans hänförande vältalighet lyfte själen på trons och hoppets vingar upp till Den, som styrer länder och rikens öden, för att föra dem och menniskorna till det föresätta målet. — —

Huru olika uppfattade ej de båda systrarne denna stund. Jag fällde ymniga tårar, Jeanette kunde knappt låta bli att skratta när hon såg mig så upprörd.

Unge Bärendorf hade förskaffat oss biljetter till spektaklet. Ehuru det var ett för mig obekant och efterlängtadt nöje, ville jag likväl vara hemma hos tant, ty jag erfor af hennes Anna, att hon varit mycket sämre, medan vi voro i kyrkan, men tant tillät det alldeles icke; sade sig må mycket bättre; hon vore endast matt och önskade ostörd hvila.

Efter aftal kom Bärendorf, med en af sina kamrater, för att afhemta oss. Den förra höll sig så uteslutande vid min sida, att de som mötte oss, ofelbart ansågo oss för ett förlofvadt par, efter de följde oss med långa blickar.

382Jag hade föreställt mig theaterhuset stort och vackert, men våra herrar stannade framför en gammal, grå, förfallen lada nära Esbo tullport, utanför hvilken en hop folk skockat sig; jag ämnade just fråga, hvad här var på färde, när de bådo oss stiga in. Det var således Thalias tempel i Helsingfors.

Vi hade våra platser på ländstolarne. Jag hade bett att få sitta emellan fru Bärendorf och Emma; det var mig lofvadt, men frun hade arrangerat så, att jag väl hade Emma till venster, men hennes bror till höger. Det misshagade mig storligen; men vi hade kommit sent, och ett ombyte af platser vore att väcka en allmän uppmärksamhet, sade hon; i detsamma uppdrogs äfven ridån.

Från theatern hörde jag det så länge saknade tyska språket.

Det var en opera som gafs, «författad för tillfället,» sade Bärendorf. Fredens gudinna, eller genius, nedkom ur en sky, bland landtfolk af många nationer, alla i olika klädedrägt. Hon förkunnade fred öfver hela Europa. — Bravorop och handklappningar genljödo rundt omkring mig. Bland de första tyckte jag mig igenkänna en röst, som så många gånger kommit mitt hjerta att klappa, vid kommandoropen under exercisen på vår stora plan, i den fordna glada tiden. Ovilkorligt vände jag nu om mig och såg, två bänkrader bakom oss, några officerare af högre rang, bland dem — Feodor. Ja det var han. — Jag kan ännu icke tvifla derpå; väl något förändrad, men hans drag äro för djupt intryckta i mitt minne.

383Han såg ej mig, och jag måste vända om hufvudet, ty den odrägligt sjelfkäre Bärendorf, som satt på den sidan, trodde förmodligen att jag velat se på honom, ty han lade sin arm på ryggstödet bakom mig och sade mig några af sina vanliga plattheter.

Förspelet var slut, karlarne och äfven min påhängsne granne, stormade ut i fria luften. Jag egde nu frihet att se mig om. Feodor var borta.

Jag fick Emma att byta plats, för att obehindradt kunna se ditåt, men han återkom ej mer. — —

Sedan gaf man «Petter den tredjes lifkusk;» för mig var pjesen utan intresse, mina tankar voro på annat håll.

När nu de andra, sedan de kommit hem, pratade om hvad de sett både utan och innan för scenen, var jag tyst och förstämd, ett mål för Jeanettes skämt och sarkasmer. Jag lyssnade blott om någon skulle tala om Feodor, men hvem kände honom här? O, om jag fått visa honom för min vördnadsvärde vän! — — — — Dagen derpå deltog jag ifrigt i de andras promenader kring stadens gator och trädgårdar, sprang hemma i kapp med Jeanette till fönstren, blott någon militär af hans hållning gick förbi — men allt förgäfves.

Hade vår förbindelse stått på samma punkt som förut, hade detta varit högst obetänksamt handladt, men nu hade jag min goda fars bifall. Du vet att jag för honom upptäckt allt; då det var mig omöjligt att dölja den oro som pressade mitt hjerta, då jag med säkerhet visste att Feodor varit med i striden mot fransoserne vid deras utdrifvande från Moskwa, äfvensom sedermera vid 384Beresina. När jag sedan genom din goda man fick säker underrättelse, att han lefde och, utom tvenne lindriga blessurer, genomgått dessa eldprof, och då var med på segertåget till Paris, var pappas glädje nästan lika stor som min egen, och han lofvade med öppna armar emottaga honom som sin son.

Om några dagar skulle fru Bärendorf fara hem. Hvad skulle jag göra? En bestämd aning sade mig, att han försvunnit härifrån för att fara till mig, men här qvarhölls jag af pligt och erkänsla. Jag förtrodde mig nu som alltid till min andra mor, för att låta henne bestämma mitt handlingssätt, sedan jag öfvertygat henne, att jag ej misstagit mig om personen. Se här hennes ord: — «Det vore illa af mig att afhålla dig från att träffa den, som har din fars bifall, men besinna sjelf mitt barn, hvad verlden — och verld kalla vi ju de menniskor som omgifva oss — hvad de skulle tänka och säga, om du genast vände hem, utan att kunna uppgifva något skäl derför, när de veta, att du ärnat blifva hos mig en tid. Har din Feodor rest för att se dig, träffar han ju din far, och får genom honom veta hvar du vistas, och då erhåller du snart antingen bref, eller ett besök af honom sjelf. Huru välkommen skall han icke blifva, om jag finner honom värdig min Leonna! och jag, innan min svaga lifstråd brister, får lägga ditt öde i en redlig mans hand.»

Jag blef qvar, lycklig att vara så älskad af henne.

I anledning af freden tillställdes också en bal. Vi blefvo alla bjudna, men hvarken Emma eller 385jag läto öfvertala oss att lemna den kära sjuklingen. Jag ådrog mig derigenom lagmanskans stora missnöje. Hon syntes ega ett eget intresse att bland fremmande menniskor visa mig i sällskap med sonen. Nog måtte hon hafva både sett och hört, att han aldrig kan blifva mig annat än likgiltig; ty jag har aldrig sökt dölja detta.

Dagen före balen, medan frun och Jeanette snodde omkring i bodarna, besökte sömmerskan m. m., öfverfölls tant af en grym nerfkramp; «detta är tredje gången,» sade Anna, «men så häftig och långvarig var den ej förut.» Den efterträddes af sådan kraftlöshet, att hon ej förmådde tala på halfva dagen; ögonen voro vältaliga ändå.

Dagen derpå syntes tant vara bättre, och damerna gingo på sin kära bal. När de voro borta, kallade hon mig och Emma till sig, tackade oss för vår barnsliga kärlek och tillgifvenhet, anbefallte Emma åt min vänskap, talade sedan om den glädje, hon erfor att snart komma till Allfadrens boning och der träffa de sina. Derpå föll hon i en djup och välgörande slummer och vaknade först, när midnatten var förbi. «Gå och lägg er barn,» sade hon. «Gud låter mig nog ännu en gång se solen.» Men vi väntade tills lagmanskan kom från balen. Hon ville nu vara hos sin tant, och jag lutade mig på en soffa i nästa rum med beslut att icke somna, men gjorde det ändå. Jag vaknade af ett sakta vidrörande. Det var fru Bärendorf med förgråtna ögon. Hon gaf mig ett tecken att följa sig. Den döende låg stilla med sammanknäppta händer, läpparne rördes sakta, men intet ljud hördes. Ännu en gång såg hon sig omkring, hennes sista ännu vältalande 386blick fick jag, som höll den gråtande Emma i mina armar. Efter ett djupt andetag var det slut. Anna gick då och tillslöt sakta sin matmors ögon. Det var den aflidnas egen önskan. Anna hade tjenat hos henne nära trettio år. — —

I vinter skall hennes lik föras till Bärendorfska familjegrafven vid vår kyrka; om jag lefver får jag gjuta tacksamhetens tårar på hennes stoft!

Fjorton dagar hade jag varit borta, och min far häpnade öfver mitt förändrade utseende. Ändå lifvades jag af hoppet om ett återseende, som väl ej kunde utplåna min saknad, mitt minne af henne jag begret, men mildra smärtan och skänka ett nytt ljuft hopp.

Pappa måste för sitt byggnadsarbete vara i kyrkbyn, och tyckte att äfven jag här, genom förströelse skulle mildra sorgen. Jag åter längtade till mitt lugna, sköna Grönskog. Men huru få någon underrättelse om Feodor? Min far nämnde honom icke; från tidigt om morgonen till sent om qvällen upptagen med sitt arbetsfolk, såg jag honom blott vid bordet och då voro så många närvarande. Hedda, som efter fadrens död varit hos sin syster, och den för sin språksamhet bekanta fru Snabbeck, som redan kom dit innan jag reste till Helsingfors. Jag fick således ej vara en stund allena med pappa.

Fredagen reste jag ensam hem till Grönskog, och pappa lofvade komma andra aftonen och dröja öfver söndagen.

387Fortsättning:

Sedan jag användt gårdagen att skrifva hvad du nu har läst, var jag trött både till kropp och själ; att jag i natt fick sofva, det har gjort mig godt, och jag vill nu ge dig en fortsättning, hvartill jag behöfver all min styrka.

Ingen fremmande hade varit på Grönskog under den tid jag varit borta.

Pappa kom, men han visste ingenting om Feodor. «Du måste ha misstagit dig,» sade han; «om Feodor inträffat under de två dagar jag och Petter reste till Lovisa, hade han väl afvaktat min återkomst, eller snarare sökt mig här på Grönskog, ty icke tror jag att han så gerna ville straxt träffa Petter. Antingen har du således sett rasande, min flicka, eller ock kunna vi vänta honom en af dagarna, hvem vet hvad han haft i tjensteväg att uträtta i en annan del af Finland, innan han kunde komma hit till oss.»

Detta föreföll mig äfven ganska sannolikt, emedan jag sett honom i Helsingfors.

Söndagen egnade pappa helt och hållet åt mig. Aldrig hade jag så insett hans kärlek, eller så erkännt hans verkeligen goda hjerta, som under denna för mig oförgätliga dag. Den gjorde hans minne för mig mera dyrbart än alla de förflutna åren. Han talade mycket om min framtid, och önskade, att Feodor ville lägga in om afsked, på det jag ej skulle lemna fädernehuset, åtminstone medan han sjelf lefde.

«Hvad har jag för glädje och tröst på min ålderdom, om jag mister dig,» sade han. «Du har alltid varit mig en god kärleksfull dotter, och du 388har likväl att tacka mig för så litet. Jag vet ej huru det kommer sig, men jag har på en tid sett mycket i ett helt annat ljus än förr. Kanske jag, som far, bort handla helt annorlunda. Det var Guds försyn, som förde friherrinnan hit för din skull, det inser jag nog. Välsignelse öfver hennes stoft!» — —

«Af Petter har jag aldrig haft någon glädje, och i hans hus finnes ingen trefnad. Jag tror väl icke, att någonsin en öppen träta ägt rum emellan båda makarna, men förhållandet dem emellan är icke godt. Petters lynne inom hus är icke häftigt; han går der och tiger, tills han bryter ut i stickord, öfver allt ting. Marie har nästan samma lynne, ty hon tiger också, hvilket visst mången gång är bra, men jag har ännu aldrig hört henne yttra ett godt, kärleksfullt ord, för att mildra hans lynne. Det är något, som hvarje hustru likväl borde göra. — Marie aflägsnar sig, och när man ändteligen får se henne igen, har hon alltid gråtit, och det har jag ofta sett verka obehagligt på honom.»

«Marie och systern dra också icke jemnt. Stackars den lilla flickan, som skall vexa upp bland dessa stridiga elementer.» — —

Så hade jag ännu aldrig hört pappa resonera. Han sade mig nu också, att han vid afskedet lofvat Feodor, att icke göra min framtid beroende af Petters godtycke. «Derföre önskar jag, att den raske gossen snart ville komma» yttrade han. Sedan tillade han liksom en plötslig tanke fallit honom in: «kanske det vore bäst» — — men afbröt meningen hastigt, steg upp, tog sin hatt, och 389frågade, om jag hade lust att komma med på en promenad kring ägorna.

Tidigt om måndagsmorgonen for han åter bort. Hans fot beträdde aldrig mer Grönskogs ägor. Tre dagar derefter blef jag efterskickad. O gud, mitt hjerta vill ännu brista vid minnet af den syn, som mötte mig — — min far, min gode far, hade aftonen förut blifvit illa sårad i hufvudet af en från timren nedfallen bila. — —

Så snart han genom den i kyrkbyn lyckligtvis tillhandsvarande fältskärens skicklighet, återfått sansningen, hade han låtit pastorn uppsätta sin yttersta vilja. Brukspatron Brandén, biträdd af Petter, vore mina förmyndare, men ingendera hade makt att öfvertala, långt mindre att tvinga mig till något giftermål, eller neka mig det jag sjelf fann passande, så framt detta hade pastorns bifall, ty åt honom ensamt hade pappa förtrott min kärlek till Feodor. — — O gud, huru rikt på kärlek var icke hans fadershjerta, som under sina svåra plågor — ty äfven hans ena ben hade i fallet blifvit svårt skadadt mot en hvass sten — då han kunde med sådan omtanka sörja för min framtid! Sedan jag kom, hade han likväl föga redighet, men mig igenkände han dock alltid! Så länge det hos honom syntes en gnista af lif, uppehölls jag af den barnsliga kärlekens styrka, men då han drog det sista rosslande andedraget, var det förbi med mig.

Riktigt medvetande erhöll jag först fyra veckor derefter.

Min bror har jag icke sett sedan dess, och Marie kommer nu mera sällan upp till mig. Under min sjukdom har hon dock visat mig omvårdnad, 390hon och Hedda ha turat om med att vaka. Jag saknade och saknar ännu mycket min beskedliga och ömsinta fru Palman; man säger att hon varit nödsakad att resa till sin hemort, men hvarföre, känner jag icke.» — — —

Härmed sluta vi Leonnas långa bref.

Efter två månader voro de i bästa ordning hållna affärerna i sterbhuset utredda.

Grönskog var Leonnas efter mormodren, men hennes far hade gjort stora förbättringar; denna tillökning i inkomster skulle gå bort, men då hans enskilta förmögenhet äfven skulle delas emellan henne och Petter, kunde hon lösa ut hans del i Grönskog, som nu skulle arrenderas bort. Hon kunde tills vidare bo hos sin bror, der hon skulle betala för sig.

Brandén, hvars affärer voro på dåliga fötter — en sak som Nordenskans icke kände — lemnade ifrån sig bruksrörelsen på vissa år, och öfvertog sjelf arrendet på Grönskog, straxt sedan bouppteckningen var gjord, (som Petter högeligen påskyndade).

Den stackars gumman Palman, gret bittra tårar när hon måste lemna sin goda, trefliga befattning, och ej fick vårda sin sjuka älskling.

Återställd till helsan, var det likväl förbi med Leonnas alltid så glada lynne. Hon lefde som en fånge i brodrens hus. Hedda sökte väl på sitt sätt att muntra upp henne; huru hon lyckades, få vi se i det som följer.

391Några dagar efter sedan hon skrifvit ofvanstående bref till Ottilia, och bortskickat det; njöt hon af det sorgliga nöjet att läsa igenom de bref, hon tidtals fått af sin aflidna, moderliga vän, och bittra tårar öfver hennes förlust vätte dem, när Hedda kom in till henne. Leonna samlade ihop sina papper och lade dem tillbaka i schatullet.

«Sitter du åter här och grubblar öfver sådant, som icke mera kan hjelpas?» yttrade Hedda och lutade sig efter ett på golfvet nedfallet, i trekant viket papper: «menar du jag icke känner igen Schalinskys små «biljeduser?» Visserligen var det stor skada, att den raska, hyggliga gossen skulle blifva ihjelskjuten, och jag gret riktigt på dina vägnar, när jag fick veta att han var död; men aldrig trodde jag, att du skulle sörja honom så länge! Du som är vacker och rik till, har väl aldrig kunnat vara utan fästmänner. För en tid sedan sade man alldeles förvisst, att du var förlofvad med unga Bärendorf, men icke ser det nu så ut.»

«Hvad skola då andra, fattiga flickor ta sig till, som mista sina fästmänner,» fortfor hon, när Leonna icke svarade något; «tror du icke att jag har långt större orsak att sörja än du, Leonna? Jag var riktigt med ring förlofvad med Mollberg, och om han icke varit nödsakad att rymma bort för skuld, hade jag om några veckor varit hans hustru.»

«Efter min öfvertygelse var det mera lyckligt, att det giftermålet icke blef af,» anmärkte Leonna. «Tänk, om han sedan lemnat dig i fattigdom med ett mindre hedradt namn efter sig!»

«Jag hade emellertid varit gift, och mycket 392hade varit annorlunda än det nu är.» En sällsam sinnesrörelse spordes i Heddas röst och anletsdrag.

Med deltagande frågade Leonna hvad det var, som så upprörde henne; Hedda syntes några ögonblick strida med sig sjelf, sedan sade hon:

«Jag ville blott säga, att det finnes mången, som är olyckligare än du, kära Leonna, och som ändå söker kasta bort sorgen. Jag skall tala om för dig hvad som händt en af mina bekanta, så får du döma sjelf.»

Hon fortfor: «Denna bekanta hade länge tyckt om löjtnant Feodor Karlowitsch, som du väl kommer ihåg, och var öfvertygad, att han på sin sida äfven tyckte om henne, fast han icke precist sagt det! Men hon såg, att han alltid sökte hennes sällskap — nå väl, nyss innan han for bort härifrån, träffades de allena — den stackars flickan blef olycklig — och nu har hon ej hört af honom på många år.» — — —

Nästan utan andedrägt hade Leonna åhört detta. «Karlowitsch, säger du? Feodor Karlowitsch? Icke rådde han derföre att hon tyckte om honom, när han icke besvarade hennes kärlek?»

«Han måste likväl hafva gjort det,» svarade Hedda med ett fult skratt åt den andras enfald, «eftersom han blef far till hennes barn!»

«Det är en afskyvärd osanning,» utbrast Leonna högt rodnande. «Huru har du låtit inbilla dig sådant?»

«Det är dagsens sanning! och jag kan nämna dig den stackars flickans namn, om du lofvar att aldrig tala om det.» Leonna såg på henne tviflande, men teg.

393Hedda syntes besinna sig litet, och fortfor sedan:

«Du känner ju Lotta Ström? du har sett henne hos oss. Det är hon, och hennes olycka skedde samma afton som dansen var hos Ingeniör A—s och du så hufvudstupa måste fara till din sjuka mamma. Men för allt i verlden, sötaste, bästa Leonna! tala aldrig om det för någon menniska. Jag blefve olycklig då.» — —

Leonna kunde ej fatta, ej föreställa sig detta som en möjlighet. Hon stirrade blott på Hedda, med handen tryckt mot det våldsamt klappande hjertat; sluteligen fick hon luft: — «men barnet? sade du icke att hon hade ett barn?!»

«Jo, visst sade jag det, och för att öfvertyga dig om sanningen, vill jag äfven säga, att du många gånger, både kysst och smekt detta barn — med ett ord det är lilla Amalia.»

«Goda Hedda, du förvillar dig och talar gåtor på gåtor! Huru skulle Petter antagit sig Feodors barn!!» Leonna var numera öfvertygad, att Hedda antingen rent af yrade, eller på ett plumpt sätt ville roa sig på hennes bekostnad.

«Petter vet ingalunda annat än att flickan är hans egen, försäkrade Hedda. Äfven Marie känner icke, hvem som är barnets fader. Du skall likväl icke tro, att Marie gör det af medlidande för modren!» fortfor hon ifrigt. «Skulle ej hennes egen fördel varit med i spelet, hade hon nog låtit blifva alltihop. Hon som ej låtsar tro några spådomar, trodde dock gumman, som skötte henne, att hon ej skulle få flera arfvingar, och som hennes eget barn var svagt och dog, 394under det Petter var borta, föreslog gumman att skaffa henne ett annat barn i stället, som ingen någonsin skulle fråga efter. Detta var en rask flicka och endast obetydligt äldre, ombytet gjordes utan att någon i huset märkte det.» — —

Leonna hade ju sjelf anmärkt barnets förändrade utseende; en skymt af sanning låg således i det Hedda sagt.

«Än Lottas föräldrar?» frågade hon darrande.

«De hade ingen aning om någonting. Så snart Lotta märkte, huru det stod till, reste hon hemifrån. Föräldrarna trodde henne vara långt borta, när hon uppehöll sig i all tysthet hos «Mickola mor» här i kyrkbyn.

«Stackars föräldrar! men hvart gjorde Marie af sitt barn som dog?»

«På kyrkgården finnes ju rum tillräckligt;» svarade Hedda med en lättsinnighet, som kom Leonna att rysa. «Utom dess var ju grafven öppen för din mamma som bisattes i de samma dagarna; allt gick således lyckligt för sig och den lilla kom i familjegrafven till.»

Utan att besvara Heddas sista anmärkning, satt Leonna försänkt i dystra tankar; sluteligen sade hon: «om detta allt är sanning, och ej en historia uppfunnen af någon elak menniska, då har Marie, efter mitt begrepp, handlat högst orätt. Hon drefs väl dertill af medömkan för modren och isynnerhet för det arma barnet, men hon bedrager ju sin man, och står i en falsk ställning till — — Här afbröts hon af Hedda, som ifrigt försäkrade, att Marie hvarken brydde sig om den ena, eller den andra, utan gjort det af egennytta och högmod.

395«Du gör henne orätt, Hedda! det är omöjligt.»

«Du skall få höra, att det är möjligt,» försäkrade Hedda. «Har hon ingen arfvinge efter sin man, går hon miste om hans förmögenhet, i fall han dör förut. Det var egennyttan. För det andra kommer flickan att heta fröken; det är högmodet.»

«Huru kan du tänka så dåligt om någon, och isynnerhet om din egen syster» sade Leonna förebrående. Derefter föll hon i så djupa tankar, att hon ej hörde Heddas försvar; sluteligen frågade hon häftigt: «men huru vet du allt detta? Huru känner du att Feodor är» — — I detsamma skramlade det på dörrlåset. Hedda lade fingret på munnen, till tecken af tystnad, och gick för att släppa in lilla Amalia, som kom för att helsa god morgon på «tant Lona.»

«Om du icke tror mig, så se huru flickan liknar sin far,» sade Hedda, i det hon ledde fram barnet.

«Farfar sa', att lilla Malla hade tant Lonas ögon» sade barnet oskyldigt.

Leonna utbröt i tårar, tryckte flickan till sitt bröst, och sade högtidligt, med djup känsla: «Ja, saliga ande af min älskade fader, du, som säkert från din himmel, som nu är din boning, skådar ned på oss i detta ögonblick — jag vill uppfylla en af dina sista önskningar här på jorden, och vara en mor för detta barn, som du så mycket höll af. Dess föräldrar må vara hvilka som helst.» — —

Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän Hedda nästan konvulsiviskt omfattade henne och barnet, 396tryckte en brännande kyss på Leonnas hals, och störtade högt gråtande ur rummet.

«Hvad felas moster, lilla tant?» frågade barnet; «så der gör hon åt mig också, och får då bannor af mamma.»

Leonna svarade blott genom kyssar och smekningar, och betraktade henne vemodigt. Hedda har likväl rätt deruti att barnet liknar honom, tänkte hon, det är hans lockiga hår, hans höga panna, hans näsa. — Hon ihågkom Maries missnöje vid hennes anmärkning om det nyfödda barnets hastiga förändring; detta syntes bekräfta hvad Hedda sagt; äfvensom den påtagliga, kalla känsla, som röjde sig hos Marie i anseende till barnet, så ofta förvånat och sårat Leonnas känslofulla hjerta.

Hedda undvek sedermera att träffa Leonna ensam; om få dagar reste hon till Hertola. Aldrig omrörde Leonna denna sak för Ottilia; men i den minnesbok hon höll, skref hon följande tankar och reflexioner:

— Hedda har rätt, hvilka förluster jag lidit, hvilka smärtande känslor stundom bestorma mitt hjerta, är jag jemförelsevis mycket lycklig mot barnets olyckliga moder. Ej för millioner ville jag byta minnen med henne. —

— Med vett och vilja har jag aldrig gjort mina föräldrar någon sorglig stund, och kan således med längtan och glädje motse deras möte i en bättre verld.

— Jag egde väl icke för mamma denna innerliga kärlek, som bör vara bandet emellan barn och föräldrar. Men Gud, och säkert numera äfven 397hon, känner huru ofta mitt unga hjerta hade velat öppna sig för henne, men det slöt sig alltid för hennes synbara likgiltighet. —

— Nu inser jag, att hon jemförd med — många andra var god, utan all falskhet och förställning. Hennes liknöjdhet, eller snarare brist på uppfattning af det, jag ansåg ädelt och godt, voro följder af en vanvårdad uppfostran. — —

— När vi åter träffas, äro vi båda förädlade och förenade genom en tro, en kärlek, ett hopp!

— Den arma Lotta! huru eländig är icke hon! Huru mycken förställning, hyckleri och huru många osanningar, har det väl icke kostat henne att för föräldrar och syskon dölja sitt fel och dess följder — och om detta går an här i tiden, huru går det, der allting uppenbaras.

— Huru kan hon äfven här slå upp sina ögon mot andra oskyldigas blickar? Hvar dölja sig för den Allestädes Närvarande?

Hvarje skämt, hvarje framkastadt ord af hennes omgifning, måste ju vara henne en förebråelse! Huru skall hon tänka på sitt barn, som hon lemnat i fremmande händer? Huru en gång möta dess blick — inför Gud? —

— Hon har ej en enda stödjepunkt att luta sig till, o den arma! Kan hon tänka på fadren till sitt barn, utan att sjunka ned af blygsel?! — —

— Sade icke Hedda, att han aldrig talt med Lotta om kärlek; hvad var det då, som kom dem att glömma heder och anständighet? Sinnlighet! ha, nu förstår jag detta ords mening, för hvilket jag alltid haft en slags afsky — 398Men så måste det varit, ty Feodor älskade henne icke, derpå är jag säker. Han ångrade sig, fördömde sig sjelf. — Nu har jag äfven nyckeln till hans gåtfulla bref; han skref det ju dagen efter den olyckliga aftonen. —

— Feodor! Huru skola vi mötas? Du är den brottslige och likväl känner jag, att det blir jag, som skall blygas inför dig. — Den oskyldiga kan således äfven med rodnad nedslå blicken, blott af medvetande om något som är orätt. —

Så skref, så tänkte Leonna; så tänka hundrade af hennes kön, men tusende deremot gifvas, som trampa blygsamhet och sedolära under sina fötter och likväl se de menniskor dristigt i ansigtet, och förhäfva sig med stolthet öfver dem. De döfva samvetets röst med falska förespeglingar, och tro att ett namn, eller en högre ståndpunkt i lifvet berättigar dem till att lefva huru de vilja. Andra åter tänka: detta har händt andra före mig, och jag blir ingalunda den sista.

Men vi älska att tro, det de likväl hafva stunder, då de gerna utbytte sin inbillade herrlighet, sin skenbara lycka, mot ett rent samvetes vittnesbörd.

Långsamt försvinna sorgens dagar, men korn efter korn rinner sanden i tidens timglas, som, innan vi veta ordet af, måste vändas om.

Leonna hade här icke mål för sin verksamhet; och kände alltför väl att detta är mera förstörande för både själ och kropp, än en sjukdom. 399Hon erböd Marie sitt biträde i hushållet, men anbudet togs icke emot. Hon begärde arbete, men äfven derpå fick hon ett nekande svar. Hösten gjorde längre promenader omöjliga, här var hon följd af nyfikna blickar — kyrkbyn hade i det närmaste erhållit utseende af en liten stad, ty flere slags menniskor hade der slagit ned sina bopålar. — O huru saknade hon ej sitt lugna, trefliga Grönskog! — Hennes gång sträckte sig således blott till kyrkogården; det föreföll henne mången gång, som äfven Feodor der slumrat den eviga sömnen.

Emma Bärendorf och hon vexlade någon gång bref, när der gick bud, men detta upphörde omsider, när modren erhöll ett bestämdt afslag på sitt enträgna frieri för sonen.

Först i December erhöll Leonna bref från Ottilia, som svar på det hon sjelf skref i September. Orsaken till detta för Leonna grymma dröjsmål var, att hennes bref, inneslutet under Majorens kuvert, ankommit på en tid, då hans fru dageligen väntade sin nedkomst. Det svarta lacket, jemte tydliga spår af tårar, sade honom, att brefvet innehöll bedröfliga nyheter; skäl nog för en älskande man, att ej lemna fram det, under så kritiska förhållanden. Hon skulle få det, när all fara var förbi, men han uppsköt det dag från dag, till dess han såg, att hennes oroliga väntan efter bref från Leonna var lika skadlig.

Ottilias bref andades innerligt deltagande; hon beklagade att omständigheterna nu förbjödo henne hasta till sin vän; likväl hoppades hon, att nästa sommar se denna önskan uppfylld.

400Majorens sista bref från Feodor var dateradt dagen efter drabbningen vid Leipzig den 6:te Oktober förlidet år; men på officiel väg hade han under sommaren erfarit att Feodor, straxt efter passagen öfver Rhen-strömmen den 23 December, begärt och erhållit ett års tjenstledighet för att återställa sin helsa......... äfvensom «för enskilta familjeangelägenheter, som fordrade hans personliga närvaro.» Majoren hade ej föreställt sig annat, än att det var för att resa till sin fästmö, och hade derföre ej velat förekomma en angenäm öfverraskning. Nu lofvade han uppbjuda allt för att skaffa henne säkra underrättelser.

Utan tvifvel önska våra läsare äfven veta, hvarföre Feodor ej låtit höra af sig och vi lemna fördenskull fragmenter ur de bref till Alexander, som datera sig efter hans sista skrifvelse till Ivanoff.

— «Du kallar mig, «krigets, lyckans och kärlekens skötebarn» och du har rätt, åtminstone i de tvenne första fallen. Det öfverstiger mina djerfvaste förhoppningar att vid trettiotvå år innehafva öfverstelöjtnants grad, och hafva mottagit så många utmärkelser af min höge Kejsares nåd, ännu mera: att se mig i besittning af en solid förmögenhet, som, när jag tar afsked ur tjensten, tryggar mig och alla de minas återstående dagar, om jag äfven icke erhåller något med min tillkommande maka.

Du skall veta att jag är ende arfvingen till ett herregods, i den af historien och skalder omtalta och besjungna 401sagorikaste nejd — ty huru många minnen fästa sig icke vid Rhenflodens stränder!

Af mitt förra bref känner du den entusiasm, som allestädes mottog och ledsagade oss genom Tyskland; de sjuke och sårade vårdades af hjelpsamma, — ja ofta af sköna händer.

Sluteligen måste äfven jag duka under för utståndna mödor, och de af mig för ringa ansedda blessyrer, dem jag någorlunda vårdslösat. Ett feberanfall tvingade mig att stanna på denna sida om Rhen, under det kamraterna framtågade mot Paris. Hos ett beskedligt landtfolk vårdades jag af en läkare från det närbelägna —g. En dag, sedan febern ändteligen gifvit vika, och endast efterlemnat en stark maktlöshet, kom min doktor med anmodan från den gamla adelsmannen, under hvars herravälde detta lilla ställe hörde. Då denne hört, att jag var så tillfrisknad, att jag utan fara kunde transporteras med en bärstol, önskade han, att jag ville tillbringa den återstående tiden på slottet — såsom det här benämnes — sjelf vore han för gammal att komma till mig, och gerna ville han lära känna en af landets befriare, o. s. v.

Slottets ägare var icke allenast en gammal man, tryckt af årens börda, utan äfven af sorgens; sina tvenne tappre söner hade han förlorat i befrielsekriget, och var nu ensam och öfvergifven, «ensam i ett för honom fremmande slägte» enligt hans eget yttrande. Efter några dagar var jag i stånd att gå omkring och bese rummen, och deras märkvärdigheter. — — — —

402«Ni har ännu ej sett min helgedom,» sade gubben en dag, och förde mig in i ett kabinett, innanför hans sängkammare. Der visade han mig porträtten af sina båda söner, aftagna i helt unga år; emellan dessa hängde familjens stamtafla. —

Ibland de der förekommande namnen igenkände jag några, med hvilka jag hört mina föräldrar vara i skyldskap; då först erfor den gamle mitt familjenamn, som han väl icke efterfrågat (likväl trodde jag att han hört det af läkaren). Titeln och «Sie» göra här namnet umbärligt. — Det kom då i dagsljuset att han var min aflidne faders morbror. Godset hade han i arf efter sin hustru. Hennes far, såsom utan manliga arfvingar, hade, enligt det här antagna bruket, lemnat honom sitt namn.

Af sin syster, som af ödet blifvit förd till en helt annan ort, hade han ej hört något på många år. Hon var redan död, när han erfor, att hon varit gift med en Harlinghausen, att deras son ingått i rysk tjenst; dervid blef det, tills han nu sjelf barnlös, utan någon närskyld, ofta fallit på den tanken att det kanhända ännu fanns någon, den han kunde anse som anförvandt.

Om få dagar var ett testamente uppsatt i laga form till min fördel. Den gamle sökte öfvertala mig att ingå gifte med någon af den närboende adelns döttrar. Men jag sade, att jag redan ingått en förbindelse med en flicka i Finland. Han 403runkade väl smått på sitt gamla hufvud, men var för mycket man på sina egna ord, för att icke finna, att jag borde stå vid mina.

Med permission på ett år, ilar jag på hoppets och kärlekens vingar till min finska flicka, men hvem går i borgen, att hon ännu älskar mig? En sådan flicka har säkert haft många tillbedjare. Det är en hård probersten att vara skild i fyra år från en älskare, med hvilken hon hvarken är bunden genom föräldrarnas bifall eller annat vårdtecken — ty säga hvad man vill, så är den enklaste ring ett magiskt band, som slingrar sig omkring en flickas hjerta — af mig har hon ingenting.

Jag bör vara billig, äfven rättvis. Älskar Leonna mig ännu, så är jag den lyckligaste under solen; men skulle hon fäst sig vid en annan, eller är hon mig trogen endast för sitt gifna löftes skull, och tycker mera om en annan, då älskar jag henne för mycket att vara egoist; hennes lugn och lycka skulle då tillintetgöras af mig.

När jag anländt till Finland, får du åter höra af mig.» — — —

Andra brefvet.

Helsingfors i Juni 1814.

— «Jag hitkom i går sjövägen från Hamburg. Jag besökte der min mor, som bor med sin syster på en liten villa nära Altona; deras stilla indragna lefnad har skyddat dem för mången fara i den nyss förflutna oroliga tiden.

Jag ville njuta af hennes öfverraskning, och berättade 404henne den lycka, som händt mig, men det var likasom om hon fruktade för den flygtiga gudinnans gåfvor. «Mången har lik dig med snabba steg gått uppför ärans och lyckans branter,» sade hon, «men nedstörtat till sitt förra intet. Derpå finnas högt uppsatta exempel.» — —

Här i H:fors tog jag logis på Rådhuskällaren; den oformligt feta värdinnan förde mig i ett rum innanför biljardsalen, med försäkran att alla andra voro upptagna, för högtidligheten andra dagen. Freden skulle nu här firas och jag beslöt att dröja öfver en dag.

Jag skickade till Kommendanten, major K*, för att anmäla min ankomst och satte mig att anteckna något i min dagbok. Dörren till yttre rummet stod halföppen, der var ingen när jag kom, men snart inträdde några unga officerare, likväl så att jag icke kunde se, men väl höra dem; antingen voro de okunnige eller likgiltige, om någon var i andra rummet.

På markörens förfrågan om de behagade spela, eller reqvirera något, sade en af dem att de väntade på löjtnant Bärendorf, som bjudit dem dit. Kyparen gick.

«Bärendorf skall ju vänta hit sin fästmö,» yttrade en.

«Så säger han åtminstone sjelf,» svarade en annan skrattande.

«Är det alldeles afgjordt redan?» frågade första rösten.

«Ännu icke,» svarade en tredje. «Det skall efter 405hvad han säger, afgöras hos en gammal härboende friherrinna (en slägtinge till hans far), för hvilken flickan har mycket förtroende. Hon kommer hit i sällskap med hans mor och syster. Frieriet har varat i några år, men fästmannen har ju hittills endast varit underlöjtnant, och fadren lär icke vilja ut med hemgiften, det är en rik flicka.»

Deras samtal afbröts genom ankomsten af en, som de andra kallade Bärendorf. På vännernas skämtsamma frågor, svarade han, att hvarken hans mor eller fästmö ännu vore komna, men väntades hvarje ögonblick.

Nu kom min betjent tillbaka, jemte en ordonans, som inbjöd mig på thé till Kommendanten. När jag gick genom yttre rummet, hade de unga männerna grupperat sig omkring biljarden, och jag visste ej hvem, som var fästmannen; och hvad angick det mig? Likväl hänför jag allt hvad jag hör och ser på min kärlek; är det aning eller vidskepelse, som kommer mitt hjerta att klappa af oro? Ju närmare jag nalkas målet för min resa, desto lifligare målar kärleken hennes bild, men det är liksom en mörk skugga ibland bortskymde den. — —

Du ser, käre Alexander, att den som ej fruktat döden på slagfältet, kan blifva rädd för hjernspöken. — —

Jag bevistade paraden, afhörde Te Deum i stadens kyrka, var en gäst vid den stora middagen som gafs; och har nu beställt hästar till klockan half nio i afton, ty först vill jag se en liten tillfällighetspjes, som gifves af ett tyskt teatersällskap. Direktören och författaren i en person, 406träffade jag hos Kommendanten, och igenkände uti honom den i Dorpat så omtyckte aktören Gappmeyer. Han syntes äfven der vara en ofta sedd och välkommen gäst.

Nu får du ej höra af mig förrän mitt öde är afgjordt.

Fortsättning: — «Aningar äro ej alltid ammsagor, för mig ha de öfvergått i verklighet. Jag trodde mig vara beredd på motgång, men Leonnas förlust har djupt skakat min själ. — — Men är det då ovedersäglig visshet? Min mellankomst skulle kanhända gifvit allt en annan utgång? Så talar egenkärleken. Min bättre känsla tystar den, och frågar: bör icke Leonnas sällhet vara mig kärare än min egen?

Hvad har jag gjort att förtjena hennes trohet? Låtit henne hela år sväfva i ovisshet om mitt öde. När hon lärde känna mig, hade hon ej sett någon annan. Denne är hennes landsman, har hennes fars bifall; hon står i vänskapligt, förtroligt förhållande till hans slägtingar. Huru många skäl att upphäfva ett obetänksamt gifvet löfte åt den fremmande krigaren, som hvar dag gick döden till möte.

Så talar mitt förnuft, och det vill jag lyda, i trots af hvad mitt upproriska hjerta äfven må säga. Jag aflägsnar mig från den ort, der hoppet ej mera blomstrar.

Först måste jag likväl redogöra för dig, för mina upptäckter.

I värsta solhettan kom jag till den gästgifvargård, som endast ligger några verst från —kyrka. 407Der beslöt jag hvila ut några timmar, och gick för att söka svalka; jag lade mig under några skuggrika träd, och tillsade värdinnan att skicka dit kaffe om en timme.

På den bestämda tiden kom en äldre qvinna med en liten panna och tillbehör, sedan hon satt detta ifrån sig i gräset, neg hon gång efter gång, med fråga om jag icke kände igen henne.

Hon sade sig likväl «genast kännt igen löjtnant Karlowitsch, när han talade vid hennes syster gästgifverskan (der hon bodde, och hvars barn skulle få ärfva det lilla hon kunnat skrapa ihop.)» — — —

Under detta prat kände jag igen en som fordom tjenat i Smittska huset, och under min tid der gick som hjelpreda. Fastän denna menniska alltid förekom mig motbjudande, var hon likväl en bekant, af den jag kunde få höra talas om andra bekanta.

Ömsom titulerande mig för major, löjtnant och öfverste, berättade hon att herr Smitt var död och lemnat bara skuld efter sig, att Hedda var ännu ogift, ehuru det var sagdt att hon skulle gifta sig med en köpman (men han rymde för skuld).

«Huru lefver verlden med unga fru Nordenskans?» frågade jag, för att nalkas mitt mål.

«Hvad skulle henne fattas, som sitter i fullt bo. Likväl lär hon nog räkna bitarne åt systern, som måste lefva hos henne på nåder.»

«Madamen lär icke veta, huru Grönskog-herrskapet mår?» frågade jag så likgiltigt jag kunde.

408«Åh jo, det vet jag visst, ty min systerdotter tjenar der, hon var hemma pingstdagen; de må alla bra!»

«Fröken är väl längesedan gift?»

«Icke ännu, men nog lär det snart bära af, ty der är ett faseligt bråk med fina lärfts- och drällväfnader, och fröken syr grann hålsöm. Flickan som tjenat der nu i fjerde året, har alltid tyckt, att fröken haft någon hjertesorg, när hon satt så der ensam om vinteraftnarna; men i vintervåras fick hon ett bref, som hon läste för hans nåd, sade flickan, och derefter blef fröken så glad och munter som fisken i vattnet, och så började det bråkas med väfvar. Men nu skulle hon resa till en friherrinna, der hon mest alltid är om somrarna.»

Huru ofullständiga dessa notiser äfven voro, sade de mig likväl, att jag var glömd; af mig hade hon ej fått något bref, som kunnat göra henne så glad. Icke heller har jag på år och dag skrifvit till Ivanoff. Likväl ville jag söka närmare upplysning, men huru erhålla den?

Jag begaf mig till fots de tre återstående versten, och gjorde en omväg till den lilla backstugan, du kanske hört mig omtala. Der satt utanlås för dörren; bekymrad vände jag om samma väg; nära landsvägen låg en bergsklack, hvarifrån man har god utsigt öfver nejden. Jag riktade min goda kikare på de föremål, som för mig inneburo så många minnen. — —

Planen, der Schalinsky och jag tillbragt så många muntra, men också många tröttsamma stunder, var öde, endast några barn lekte der; i ett 409öppet fönster af det välbekanta huset satt ett fruntimmer sysselsatt med sömnad, förmodligen frun i huset. Jag kunde ej se dess ansigte, der stod äfven en liten flicka; — förmodligen Petters barn. —

Nu kom en ensam äldre fru åkande på vägen, anletsdragen voro mig bekanta. Jag hade ofta sett henne hos Smitts; en bättre nyhetskrämerska kunde jag aldrig finna. Jag gick derföre emot henne, och gaf mig tillkänna.

Jag sade mig vara stadd på en resa till H:fors, ville, under det hästarne hvilade, se mig litet omkring, der jag, som hon väl mindes, för några år sedan tillbragt en sommar, men att min tid deremot var så inskränkt, att jag ej hann göra några visiter.

«Befallningsman Nordenskans är icke hemma,» sade hon med ett visst uttryck, som visade att vår fordna osämja ej var henne obekant. «Han reste i dag med sin far till Lovisa, och väntas ej hem förrän i morgon qväll. Hans fru tar icke gerna emot visiter, när han är borta. Men efter majoren far till H:fors, kan ni der träffa fröken Nordenskans, om majoren söker upp friherrinnan Perlkrans.»

«Förmodeligen en slägtinge till fröken?» frågade jag.

«Ännu icke, men det blir väl så. En nära slägtinge till friherrinnan friar till fröken. Man har redan glunkat derom i fyra år, men nu blir det väl snart af, ty när jag bryr gamle Nordenskans, att han snart får hålla bröllop åt sin vackra dotter, ber han mig laga mig i ordning att dansa ut 410bruden och skrattar så godt; och när lagmanskan Bärendorf (ser du der min aning) var här, för att afhemta fröken, vågade jag kasta fram några ord, om den lycka hennes herr son gjorde, och ehuru hon eljest är något högfärdig af sig, upptogs mitt skämt ganska nådigt.» — —

Jag hade hört nog. — Innan jag skiljdes från henne, bad jag frun förtiga, att hon sett mig här. Ehuru hon syntes något förundrad deröfver, gaf hon sitt löfte, och derpå kan jag lita; ty så stor pratmakerska hon äfven är, så bryter hon det icke; hvad hon eljest ser, hör och gissar, derom disponerar hennes tunga.

Jag reste genom Lovisa till Borgå, jag ömsom önskade och fruktade ett möte med Leonnas far; slumpen skulle få råda. Jag träffade honom icke.

En sjölägenhet var till Kronstadt; derifrån skrifver jag detta; gerna skulle jag besöka min vän Ivanoff och hans älskvärda fru, men jag vill icke, att deras vänskap skall inverka på Leonnas beslut. Jag återvänder till min mor, för att jemte henne resa till min gamla slägtinge, som otåligt väntar mig.

När jag lemnade Suomis strand, var det liksom en röst skulle sagt mig, att detta ej skedde för alltid; men välkomstbägaren måste då räckas mig, antingen af kärlekens hand, eller också vara fylld med Lethes vatten.» — —

Leonna framlefde sin vinter i dyster stillhet; utom vid måltidstimmarna, var hon i sitt eget rum; någongång deltog hon likväl, mera af artighet 411än af böjelse, i de få fruntimmerssällskap, som umgingos hos hennes svägerska. De bestodo af den gamla pastorskan och någongång fru Brandén. För henne fattade Leonna allt mera vänskap, men Marie syntes ej dela detta tycke och besvarade aldrig hennes besök. Utom dessa båda, var det en enkefru med sin ogifta syster, och sin trettioåriga äfven ogifta dotter, som redan för tre år sedan hyrt sig in der i kyrkbyn. Alla tre voro utan all yttre och inre bildning, och af en devotion, som gränsade nära det löjliga; de utmärkte sig såväl genom sin klädedrägt, som genom en obehaglig släpande röst, när de talade.

Marie hade gjort deras bekantskap uti de, af hennes man så föraktligt omnämnde, Hasebergska sammankomsterna. Sjelfva höllo de äfven ett slags föreläsningar hemma hos sig. Petter tålde dem icke; endast då han var frånvarande besökte de hans fru.

Att Leonna hvarken hade nöje eller uppbyggelse i deras sällskap, inses lätt.

Hon vördade religionens höga sanningar, älskade dess milda, försoningsrika lära och dess kärleksfulla anda, hvarmed den tröstar, helar eller lindrar plågan af alla de sår, som blöda af jordiska smärtor, och bar med hvarje dag, af innersta hjerta, fram sitt tacksamhetsoffer; men hon gjorde icke detta till ett skådespel.

Det förekom henne vedervärdigt, att de, som sade sig jemt bära Gud i sitt hjerta, vanhelgade sina läppar med att jemt tala om djefvulen och satan, och helfvetet; och att de, hvars dagar sades förflyta i ånger och ruelse öfver egna synder, 412skarpt och kärlekslöst fördömde andras minsta förseelser, och predikade bot och bättring för andra, då de syntes hafva nog med att bättra och afbedja egna fel.

Förhållandet emellan hennes bror och svägerska, antog äfven ett allt mera hotande lynne: var Petter hemma, hvilket numera sällan var händelsen, var han dyster och sluten inom sig, eller ock knotande och bitter. Dock förställde han sig skickligt nog i fremmande folks närvaro. Hon, å sin sida, uppfyllde sina husmoderliga pligter utan nöje, ty hon hörde ej ett vänligt eller ett tacksamt ord. Hon undvek honom äfven synbarligen. Reste han bort, gret hon och inneslöt sig med sina andaktsböcker, eller sökte hon de tre «utvaldas» umgänge. Den lilla Amalia försummade hon nästan helt och hållet.

Det fattades Leonna länge mod att uttala sin önskan att åtaga sig barnet, men julaftonen kom; brodrens lynne syntes vara bättre stämdt, än vanligt. Den lilla flickan smög sig kärleksfullt intill Leonna, som sökte glädja det snälla barnet genom små gåfvor; då vågade hon be sin bror och svägerska, tillåta att Amalias lilla säng skulle få komma upp i hennes rum, och att hon hädanefter finge sörja för barnets små behof, äfvensom lära henne hvad dess späda ålder kunde fatta.

«Du tror således att jag icke kommer ut dermed?» frågade svägerskan, med iskall ton och ogillande blick.

«Så bör du icke upptaga min anhållan, goda Marie!» svarade Leonna hjertligt. «Du har mycket annat att sköta, som upptager din tid: mig 413felas sysselsättning och förströelse; och som jag håller af barnet, kan du tryggt lemna henne åt mig.»

«Leonna har rätt i det hon säger,» anmärkte Petter, som, med ett eget uttryck i sitt ansigte, åhört deras ömsesidiga yttrande. «Jag tackar dig syster! Lemna du flickan till Leonna, kära Marie! ty hvem vet huru länge» — — Här afbröt han tvärt, gick några slag af och an i rummet, blef sedan stående framför sin syster, och frågade med en skämtsam uppsyn, som likväl förekom henne tvungen: «tilltror du dig kunna uppfylla detta löfte, äfven om du gifter dig?»

Öfverraskad, men utan minsta tvekan, svarade Leonna ett bestämdt ja och lade sin hand i hans. Han tryckte den för första och sista gången.

Nu var lifvet ej mera så tomt och ändamålslöst som förut, tyckte Leonna. Barnet slöt sig med innerlig kärlek och förtroende till sin unga fostermor, som fann sig rikeligen belönad.

Feodors anletsdrag utvecklade sig med hvar dag, och hela stunder kunde hon stå med en vemodig, ljuf känsla och se på det sofvande barnet. «Hvad han felat mot Gud och mig,» (tänkte hon) «har han säkert ångrat och försonat genom många goda gerningar. Jag har längesedan förlåtit honom. — Detta barn, det enda synliga minne efter honom, skall alltid vara mig lika kärt som nu. Om vi återse hvarandra, antingen här eller deruppe, skall intet ord, ingen förebrående blick säga honom, hvad jag för hans blick lidit.»

Våren nalkades. Jorden aflade sin svepningsskrud; de gråa skyarne skingrades, himlens blå, 414och åkerfältens vackra gröna färg, lifvade lefnadslusten hos hvarje väsen; äfven i vår Leonnas hjerta hade smärtans storm rasat ut, och dyningarna småningom lagt sig. Hon hade insett att idislandet af den sorg, en outransaklig Försyn pålägger, är ovärdigt en kristen, och beslöt att kraftigt höja sig öfver den. Huru saknade hon ej trädgården vid Grönskog, der hon haft en rörlig och angenäm verksamhet. Här fanns ingen slags anläggning. Hon framkastade några ord om nyttan af en kryddgård för hushållets behof, och om det nöjet hon deraf skulle njuta — men Petter svarade kort: «sådant der förstår jag mig icke på, och, som jag förmodar, Marie icke heller. Denna sommar kommer att bli afgörande i många fall, och med strunt befattar jag mig icke; grönsaker och rötter fås ifrån Grönskog — för betalning — det förstås, och dermed punkt.» —

Leonna fästade sig ej vid uttrycket om den «afgörande sommaren,» utan funderade, hvar hon nu skulle göra af med de syrener och rosentelningar fru Brandén lofvat skicka henne från Grönskog. Sluteligen beslöt hon att plantera dem vid föräldrarnas graf.

Detta var dock ej så lätt att verkställa; hon behöfde biträde, och så väl brodrens dreng, som ett par andra karlar, hon anlitade, voro både för lata och vidskepliga, de sade: att för sådana barnsligheter störde de icke de dödas hvila, «ty de kunde börja gå igen.» Äfven trodde man, att «prestfar» ej skulle tillåta sådant m. m.

Ledsen genom deras motsägelser, vandrade Leonna till prestgården, för att höra hvad pastorn skulle säga derom.

415Ännu på ett betydligt afstånd från boningshuset, uppfattade hennes öra ett besynnerligt surrande och gällande ljud, som tilltog allt mer och mer.

Pastorskan hade hvad man på landet kallar: spinntalko, och hela traktens «snälla spinnerskor» voro samlade, för att sno ihop inslag till en lärftväf; pastorskan satt sjelf och härflade garnet.

Leonna bad henne icke låta störa sig, ty hon ville endast tala några ord med pastorn, som också genast kom ut ur sin «studerkammare.»

Leonna framställde sin önskan, med förfrågan om det lät sig göra. Pastorn funderade en stund: «Nå, hvarföre icke det!» sade han sedan. «Väl har det icke ännu varit brukligt här hos oss på landet, och fröken bör således ej undra på folkets prat; men har fröken mod att vara den första, ta nog andra exempel deraf. Blommor på grafven säga de efterlefvande bäst, att «allt kött är hö, som en liten tid blomstrar och sedan försvinner.»

Nyfikna, hade alla de spinnande låtit foten hvila på trampen, för att lyssna på prestens svar; det skulle afgöra saken, menade gummorna. Men «backstugu Greta Lisa», hon steg fram: «Icke skall vår nådi fröken passa på att tala vid nån annan än min Gustaf. Han har ofta talat om huru hjertans vackert det är på utländska kyrkogårdar, som se ut som de raraste trädgårdar. Fröken säger bara huru hon vill ha det.»

Nöjd vände Leonna hem; pastorn tog hatt och käpp och följde henne ett stycke på vägen. När 416han såg sig kunna vara obemärkt, stannade han och sade, att han länge önskat tala med henne allena, bad henne hysa förtroende till sin fars gamle vän, och säga om hon nyligen hört något från sin «fästman.» —

Leonnas nekande svar kom gubben att tro, det hon misstrodde honom.

«Fröken Leonna kan lita på mig» sade han, «ingen själ, ej engång min hustru, har minsta aning om hvad bror Nordenskans anförtrodde mig i sin dödsstund, utom det att han gaf mig rättighet att stadfästa det val hans dotter sjelf gjorde, såframt jag ansåg det hederligt. Härtills har min inblandning i edra angelägenheter ej varit af nöden; men nu känner jag af säker hand, att befallningsmannen gifvit kommissarien Renner löfte om sin unga systers hand och förmögenhet; men detta skall ej ske, så länge mina gamla ögon äro öppna.»

«Herr pastorns vänskap för mig öfverdrifver saken,» svarade Leonna leende; «huru kan väl ett sådant förslag falla Petter in? Renner ser ut som en fogelskrämma, med sitt rödfnasiga ansigte; dessutom har han döttrar nästan så gamla som jag, och ryktet talar intet godt om honom, hvarken som man eller far.»

«Visst låter det otroligt, men er bror är skyldig honom en stor summa; den kräfver han nu ut. Befallningsman har vändt sig till Brandén, för att låna penningar af ert arf, men fått afslag.»

«Jag är både förskräckt och förvånad. Huru kan Petter sitta i skuld? Han har ju sin lön, 417och kan göra sig sportlar utomdess; och arfvet efter pappa var betydligt nog. Han lefver ju utomdess ganska inskränkt i sitt hus.» —

«Men hvem vet, hur det sker utom hus?» invände pastorn; «utomdess har han vanvårdat sin tjenst, hvarom klagomål redan hördes vid vårtinget. Och hvem kan beräkna de förluster den gör, som beherrskas af spelsjukan? ty att han är spelare, är ingen hemlighet mer. Jag skulle ej stört min lilla fröken i sin lyckliga okunnighet, men jag är rädd för följderna. Tala med det aldraförsta sjelf vid Brandén, och neka honom att ge ifrån sig några penningar; och hvad det påtänkta giftermålet med Renner angår, så» — — — «blir deraf ingenting,» inföll Leonna, «äfven om det vore anständigare och fördelaktigare än detta. Det är väl sannt, att jag på lång tid ej hört af Feodor, men jag vet genom major Ivanoff, att han lefver, och åter deltager i kriget. Men om jag också aldrig återser honom här — nå väl — då lefver jag för återseendet i en bättre verld.»

«Men qvinnans bestämmelse som maka och moder?»

«Den första tror jag mig uppfylla genom min trohet mot honom, den andra derigenom att jag åtagit mig alla en moders pligter för lilla Amalia.»

«Gud välsigne detta ert förehafvande! Fröken uppfyller en af mina varmaste önskningar, svarade pastorn rörd. Flickans mor synes mig för sträng, om icke kall, för detta veka barnahjerta. I morgon helsar jag på Brandén, och skall söka uträtta allt till det bästa.» De gingo hvar hem till sig.

418Leonna var ej utan den erfarenhet, vi förvärfva genom böcker och umgänget med menniskor, men hon kunde ej tro, icke fatta, att egennyttan, — denna i hennes tanke så låga passion, som utesluter hvarje bättre känsla, — skulle intagit brodrens sinne till den grad, att han ville sätta hela hennes jordiska välfärd på spel. Ack, hon kände så litet huru passionerna kunna urarta, om de hejdlöst få rasa. —

Ofta besökte hon sin hoppgifvande plantering; åtföljd af lilla Amalia, satt hon ofta på fotställningen af Bärendorfska grafvården, som låg nära bredvid den, som tillhörde hennes egen slägt. Här berättade hon för barnet om den goda friherrinnan Perlkrans, hvars stoft nu äfven hvilade här, och sökte att inplanta hos flickan vördnad och kärlek för Gud och menniskor. Hon talade om farfadren, och huru glad han skulle blifva, om Amalia vore lydig och god, ty då fick han återse henne som en engel hos Gud.

Från en dylik promenad kom hon en afton. Petters schäs på gården sade henne att han var hemkommen, efter att hafva varit borta i flere dagar.

Marie mötte Leonna i förstugan, hon syntes blek och upprörd; genom den öppna salsdörrn såg hon brodren med långa steg mäta rummet. I förmodan att någon huslig tvist varit å färde, skyndade hon med barnet på sitt rum; men knappt hade hon lagt bort hatt och schal, förrän Petter steg in.

Att han kom in till henne, var något så ovanligt, att hon nästan begynte darra.

419Aftonsolen kastade sitt rosenskimmer på alla föremål, men ändå var Petters ansigte gulblekt, uttrycket hemskt, och ögonen rödsprängda, med en mörkröd rand omkring — följder af vid sus och dus genomvakade nätter.

Han anslog en tillkonstlad, skämtande ton, som småningom fick en ansträngning af bitterhet. Han ursäktade sitt besök genom underrättelsen, att han kom i egenskap af «talman» till systern. Han hade skäl att förmoda, det hon redan borde vara mätt på det ensamma lifvet, och sina besynnerliga visiter hos de döda, sade han; det vore hög tid att tänka på de lefvande, och lefva sjelf — det ville säga: taga sig en man, komma ut i verlden, se sig om der och föra en stat, svarande mot den förmögenhet, hon medförde.» — —

Stum, hade hon åhört denna bekräftelse på hvad pastorn sagt. Petter fortfor uppmuntrad af hennes tystnad: «Den man som passar dig bäst, är öfverkommissarien Renner; han är väl icke alldeles ung, men också icke gammal, några och fyratio ungefärligen. Han umgås i de bästa husen, både på landet och i Lovisa; hans döttrar behöfva en mor, som för dem omkring för att roa sig, ty Renner är ingen gnidare.» — —

Så ungefär föllo Petters ord; hon, som kände hans häftighet, hade låtit honom tala till punkt; men då hon såg, att han väntade svar, sade hon, att om detta mot hennes förmodan vore hans allvar, gaf hon herr Renner ett tacksamt, men bestämdt nej; aldrig gifte hon sig mot sin böjelse, och aldraminst, der den ringaste egennytta kom med i spelet.

420Petter utfor nu häftigt mot «romangriller» och sentimentala «dårskaper;» men stillade sig och sökte ännu öfvertala henne att antaga detta tillbud. Då hon saktmodigt erinrade honom fadrens yttersta vilja, och hans eget i vittnens närvaro gjorda löfte, teg han förbittrad; gick fram och åter i synbar strid med sig sjelf, och sade sluteligen med ansträngning att synas lugn:

«Min önskan att du skulle antaga Renners anbud, härledde sig af broderlig välmening, men jag har äfven en bön till dig, afslå icke den. — Låna mig 3000 Rdr af ditt arf. Jag är skyldig, och har satt min heder i pant att betala dem om tvenne dagar.»

«Huru kan jag göra det, goda Petter?» svarade Leonna saktmodigt. «Du känner ganska väl, att jag ej disponerar några penningar; ej för mina egna behof har jag fått någon handkassa, som likväl ej vore mer än billigt.»

En liten rodnad syntes på den bleka kinden — var det blygsel? — Sedan sade han: «Du behöfver blott ge mig en anvisning på Brandén, som jag skall diktera.»

Med stigande ovilja mot brodrens lågsinthet, som nu visade sig i bjert dager, svarade hon likväl med antagen likgiltighet: «Jag gör ingenting utan att först rådgöra med Brandén och vår gode pastor, som pappa sjelf utsett till mina stöd; likväl lofvar jag att göra allt hvad jag kan, om jag i morgon får häst af dig för att fara till Grönskog och tala vid herr Brandén om saken.»

Hennes lugna utseende bedrog Petter; han nöjde 421sig med detta löfte; klockan sex lofvade han att hästen skulle stå för dörren.

Detta var ett bekymmer af okänd art för Leonna; ovan att handtera penningar, ansåg hon 3000 Rdr för en betydande summa; men hade ändå gerna dermed köpt sig fri för vidare prejningar, ty hon insåg nog att hon aldrig skulle få dem tillbaka.

En obestämd oro höll henne vaken mer än halfva natten, ty hon hörde huru Petter var i oupphörlig rörelse; han gick ut och in genom rummen; läste upp sin skrifpulpet, för att om få ögonblick åter slå igen den. En obeskrifligt hemsk känsla intog härvid Leonna. Hon beklagade af innersta hjerta den hustru, som är utsatt för en man med ett sådant retligt och svårt lynne. Likväl hörde hon intet ord vexlas emellan honom och Marie, som säkert, tänkte hon, valt det kloka partiet och låtsar sofva.

När de första ljusa flammor — förebud till den uppgående solen — syntes i östern, somnade hon af trötthet, men vaknade förskräckt af ett bultande på sin dörr. Det var Petter, som manade henne till afresan. Hon såg på sin klocka, den var fem.

«O Gud, hvilka furier måste ej rasa inom hans bröst, tänkte hon, de lemna ju honom hvarken rast eller ro! Tänk om jag nu kommer hem från Grönskog, utan den begärda summan; huru blir jag då emottagen af honom? Om också min förmyndare tillåter mig uppoffra denna summa, är det då sagdt att den genast är tillhands.»

«O, om jag för alltid kunde lemna detta hus!»

Denna tanke förvandlades snart till en fix idé. Inom få ögonblick hade hon inknutit sina nipper 422— minnen af de bortgångne — och sina bref; inlade något linne för sig och Amalia, och skyndade sig att väcka och kläda på flickan, som hoppade af glädje att få slippa med. Det ena knytet dolde hon försigtigt under sin kappa, det andra bar lilla Amalia; så gingo de ned. Brodren kom emot henne och manade på.

«Hvarföre skall flickungen med?» frågade han, «och hvad har hon der i knytet?»

«En ren klädning och litet linne, goda Petter! Fru Brandén har så ofta bedt, att Amalia skall få vara några dagar hos hennes barn. Nu passar det så bra.»

«Du kan ha rätt; men sjelf kommer du tillbaka innan middagen,» tillade han nästan befallande.

Med hvilka känslor Leonna återsåg sitt barndomshem, der hvarje fläck var henne bekant, och den jemförelse hon anställde mellan sin egen ställning förr och nu, gå vi förbi.

«Sluteligen har det då kommit så långt?» utbrast Brandén, sedan han afhört hennes ärende. «Presten och jag ha länge förmodat detta. Det gläder mig, att fröken var så beslutsam och kom hit. Nu slipper fröken också icke ifrån oss, ty som förmyndare har jag rättighet att hålla er qvar; men jag önskar att detta vore med frökens goda samtycke.»

«Det är min högsta önskan att få vara här, svarade hon. Likväl tror jag icke, att han kommit långt med min anvisning, då den ej var undertecknad af vittnen.»

423«Menar fröken att han icke tagit sina försigtighetsmått i detta afseende? Nu är det bättre som bättre är. Jag reser på stund, för att låta honom veta, att jag ej lemnar några penningar utan fullgod säkerhet och lagligt intresse; någon borgen behöfves icke, annan än den fastigheten erbjuder.»

«Men om han räddas med denna summa, och lofvar att aldrig fordra något af mig mera, så uppoffrar jag den gerna.»

«Så talar ert goda och oerfarna hjerta, men min pligt anbefaller försigtighet. Så snart han reder sig ur denna affär, trasslar han in sig i en annan. Hela denna summa är han skyldig Renner, men får han den i sina händer, tör han åter kasta den i raffellådan, liksom andra upplånta summor förut, och då är han ohjelpligt förlorad. Men får jag inteckning i gården, så far jag direkte till Renner, och söker uppgöra billigt ackord med honom. Går Petter ej in på dessa vilkor, drar jag mig ur spelet, och han får hjelpa sig så godt han kan.»

Dervid blef det, och vi lemna Leonna för att följa hennes förmyndare på detta ingalunda behagliga besök.

Brandén låtsade ej se den förstämda och oroliga sinnesstämning, hvarmed Petter kom honom till mötes. Brandén talade om det nöjet frökens lika oförmodade som angenäma besök åstadkommit på Grönskog; huru lilla Amalia blifvit med glädjerop emottagen af hans barn — «tro således icke, kära bror, att vi så snart släppa dem ifrån oss, och jag kommer nu sjelf för att uppgöra en affär, som fruntimmer icke alls förstå sig på.»

424Petter nickade otåligt ett slags bifall. Brandén förelade honom nu det förslag, vi redan känna, och erböd sig i detta fall att uppgöra liqvid med Renner, som då skulle utfalla förmonligare för Petter, än om han gjorde den sjelf.

«Hvem fan har sagt dig, att jag är skyldig Renner denna summa?» ropade Petter.

«Det har ryktet,» svarade den andra, utan att låta störa sig af Petters häftighet eller bistra blick; «och när jag jemför brors ifver att få penningar, och den säkra underrättelse jag fått, att den åt Renner anförtrodda uppbördskassan om få dagar skall undersökas, blir ju slutsatsen lätt.» —

Petter, som med kufvad vrede vandrat fram och åter, ställde sig nu framför Brandén och sade med stark tonvigt: «Det liknar på håret ett spioneri, som jag aldraminst ansåg mig förtjena af dig. Jag som sjelf lagade så, att du blef antagen till förmyndare för min syster, på en tid då dina affärer nära nog liknade mina nu. Jag dåre, som inbillade mig att derigenom få en vän, som vid tillfälle gjorde mig en återtjenst. Nu ser jag, att den är en narr, som räknar på tacksamhet!» och åter begynte han vandra.

«Du gör mig orätt; jag erkänner min skuld, och är skyldig dig tacksamhet för mera än du tror. — Det ögonblick jag af dig kallades till din döende far, stod jag på branten af en afgrund, och färdig att ohjelpligt nedstörta i den. Jag bar på mig några hundra riksdaler, de sista man velat låna mig på min redan graverade egendom. Denna summa brände i min ficka. Jag väntade blott på morgondagen — du vet att vi då åter 425skulle samlas hos Renner; der skulle jag våga en mästerkupp, som, efter mina då förvirrade begrepp, skulle på samma tärningar återgifva mig min förlorade förmögenhet.»

Petter nickade. Brandén fortfor: «Detta kände du, åtminstone i det närmaste; och ändå förde du mig till din far!! — Du berömde för den döende min rättskaffenhet, min affärsvana; du sade, att han aldrig kunde få en bättre förmyndare för sin dotter. — Detta grep mig liksom med jätteklor. Djupt i min själ fann jag, huru ovärdig jag var detta loford. — När jag då äfven såg denne nyss så verksamme, friske och lefnadsglade man ligga der, halftförkrossad vid grafvens brädd, hörde huru han, med fullkomligt förtroende till min redlighet, öfverlemnade mig sin älskade dotters framtida väl och den förmögenhet, han så redligt vårdat och förkofrat, i mina händer — äfvensom hans, väl ej i tydliga ord uttalade, men lätt insedda, farhåga att på något sätt göra henne beroende af dig, — Nej afbryt mig icke, jag vill tala till punkt — då gjorde jag ett högtidligt löfte att ej svika hans förtroende, blifva en redlig förvaltare af hvad han anförtrodde mig, och använda alla krafter att höja mig ur det djup, hvari jag störtat mig och de mina, på det jag en gång liksom han med lugn måtte nedstiga i min graf. Detta löfte har jag sedan redligt hållit; oaktadt alla frestelser och speord af dig och mina förra sällskapsbröder, har jag sedan dess hvarken handterat kort eller tärningar. Jag har reglerat mina affärer, och använder min tid till nyttig verksamhet. Jag har återvunnit friden med mig sjelf, och huslig 426sällhet — nej vänta ännu! — För allt detta ser du, har jag att tacka dig. Du var ett redskap i Försynens hand! Jag vill bevisa min erkänsla derigenom, att uppmana dig till samma handlingssätt, och skall vara behjelplig i allt, som icke strider mot min pupills bästa.»

Petter hade, som vi hört, flere gånger velat afbryta detta långa tal, men nu var det förbi med hans tålamod.

Han lät Brandén veta, att om han blifvit hans systers förmyndare, stod han icke i samma förhållande till honom sjelf; äfven kunde Brandéns handlingar aldrig blifva rättesnöre för hans egna. «Om du sagde dag kommit till Renner,» sade han, «hade kanske din lycka varit gjord för alltid, ty hvarken Renner eller Pallting hade den dagen haft någon lycka i spelet, och en resande som de snappat upp, när du icke kom, hade vunnit rätt ansenligt, utan att rätt vara hemma i spelet, men de andra hade otur den gången.»

«Detta känner äfven jag, men också det, att besagde herrar voro sprittrasande, när den resande icke kom igen andra dagen, som han lofvat. Hans vinst var endast en lockmat. Han skulle plockas likasom vi.» —

Men på det örat hörde icke Petter, utan frågade, hvaruti hans beprisade tacksamhet skulle bestå, och då ännu en gång Brandén med exemplariskt tålamod ville öfvertala honom att öfvergifva spelet, samt söka reda sina affärer, blefvo de afbrutna af en fremmandes ankomst.

Det var en rysk handlande, som några år drifvit en fördelaktig handel i byn.

427Petter syntes ej vara missnöjd, att samtalet blef afbrutet; tog på sitt sätt vänligt emot den fremmande, och bjöd honom plats, men ryssen klädd i sin fotsida kaftan, blef stående; bugande strök han sig om det långa skägget, och bad herr befallningsman icke upptaga det illa, att han ville hafva betaldt för de varor, han krediterat honom under trenne år. Äfven var han nödsakad att uppsäga den borgen, han ingått för hvad källarmästarn Carlsson i Lovisa hade att fordra af befallningsman Nordenskans. — Utomdess hade hans syster bedt honom säga till, att det fruntimmer, som bott hos henne, och för hvars hyra, mathållning och uppassning m. m. befallningsmannen äfven lofvat ansvara, hade nu i all tysthet begifvit sig bort, utan att man kände hvarthän. Hon hade nu bott der i elfva månader, utan att hans syster ännu sett någon betalning.

Petter, som säkert ej förutsett ändamålet af ryssens besök, hade nu flere gånger sökt hindra fortsättningen af dessa obehagliga detaljer, men denne lät intet störa sig; tvertom syntes han vara belåten att hafva ett vittne. Han tillade, att han ej tviflat på sin ärade debitors vilja och förmåga att betala, och gerna lemnat honom det anstånd, han begärt, att reglera arfvet efter sin far, men nu vore detta undangjordt, och hvar och en behöfver sitt, i synnerhet en handlande, som skall röra sig med penningen. Till det andra vore sällsamma rykten i omlopp — han kastade dervid en genomträngande blick på Petter — angående en stor balance i den kassa, kommissarien Renner haft om händer. Denne skulle då lemnat i vederbörandes händer en skuldsedel af befallningsman 428Nordenskans på flere tusen rubel, som inom få dagar vore förfallen. Den välborne herrn skulle således ej undra på, att han skyndat sig hit, för att antingen få betalning, eller inteckning i gården.

Efter utseendet hade Brandén varit ett likgiltigt vittne till hvad ryssen haft att säga, men oförmärkt hade han noga iakttagit Petter. Han varseblef en sällsam färgskiftning i dennes förut likbleka ansigte. Den uppbrusande häftighet, med hvilken Petter bemött honom sjelf, qväfde han nu, liksom medveten af huru litet den här var på sitt ställe, och sedan han ej kunde hindra ryssen att fortfara, syntes han till och med åhöra honom med kallblodighet. Men Brandén, som kände honom bättre, bäfvade för den inre strid, som spände ådrorna i hans panna.

När ryssen upphört att tala, svarade Petter efter utseendet lugnt och ovanligt höfligt: «Jag erkänner så väl edra fordringars riktighet, som min stora försummelse. Hvad borgen angår, ärnade jag i dessa dagar betala alla mina skulder; således äfven den lumpna summa Renner har att fordra af mig, som efter hvad jag nu hör, ryktet tiodubbelt förökat. Herrns fordran skall kanske ännu i dag blifva liqviderad. Ledsamheter i tjensten ha bringat mig utur humör; och jag behöfver hvila ut efter en sömnlös natt, ty min hustru var ganska illamående. — Derföre ber jag herrarne nu vara goda och lemna mig, men komma igen mot aftonen och dricka thé, så få vi talas vid om saken. Du ursäktar väl, bror Brandén, att jag ej ber dig qvar till middagen, sade han till denne, men jag vill ej besvära Marie, då hon ännu 429ej är bra. — Du är utomdess en alltid välkommen gäst i prestgården. Tag gubben med dig i afton, så kunna vi i hans närvaro uppgöra allt till det bästa.»

Med en nästan krampaktig handtryckning skakade Petter deras händer till afsked, och följde dem ut på trappan, vände sedan om och slog ljudligt dörrn igen efter sig.

Denna tilltvingade fattning behagade ej Brandén; men han teg. Sedan meddelade han pastorn sina anmärkningar öfver Petters uppförande, och ju närmare det led till den bestämda thetimman, ju mera intogs han af en oro, den han ej kunde gifva något namn. När de sedan båda gingo förbi ryssens boning, öppnade denne ett fönster för att säga dem, att han icke kunde komma derifrån förrän efter en stund, så framt han ej ville förlora en fördelaktig handel.

I förstugan möttes de af fru Nordenskans; båda herrarne yttrade sin fägnad att se henne så rask efter sitt illamående. Hon såg på dem något förundrad, och svarade sedan: «Jag har icke varit sjuk, men orolig öfver Petter. Han har på några dagar varit så besynnerlig. Hela denna natt var han i oupphörlig rörelse, utan att lägga sig eller njuta någon hvila. Han frukosterade ej som vanligt, och har likväl ej ätit någon middag, ty när «kusin» Brandén och den ryska köpmannen gick bort, ropade han på mig, begärde ett glas vatten, och tillsade mig att taga nyckeln ur salsdörrn, på det att det måtte blifva mycket tyst, emedan han nu ville försöka att sofva. Om han ännu ej kommit ut, innan herrarne komme hit, 430skulle jag be er vara så goda stiga upp i vindskammarn; jag skulle laga thé i ordning och sedan väcka upp honom. «Det besynnerligaste var,» tillade hon, «att sedan Petter redan gått in, vände han om och ropade efter mig så ovanligt vänligt: «God natt med dig, Marie!»»