II. VITTRA.

»En tillsluten lustgård är min syster, min brud.»

Av den första tiden hos inomåkersfolket mindes Mats ej mycket under senare år. Den dova dvalan dröjde alltjämt kvar över tankar och sinnen — han såg och hörde allt som i en dröm.

Att han ej var välkommen hos hustrun i huset, det märkte han dock. Onda ord och blickar gav hon, när han kom, men längre vågade hon ej gå för sin man. Men hon lovade sig, att vad hon i hemlighet kunde bruka mot honom, det skulle hon ej underlåta.

Att mannen drog honom till huset, den där magra långskanken där, själva sonen till den, som med sina galenskaper fört döden i huset, det kunde hon aldrig förlåta honom. Men det hörde väl till den galenskap, som smittat honom ock, den kloke och rådige Rik-Anders.

Dag och natt grubblade hon över den olycka, som gått över dem. Att detta förfärliga, ohyggligt meningslösa kunnat drabba storsonen hennes, den glade, trygge Bertil i Stor-Andersagården, tycktes henne så ofattbart. Nöd och gråt och död, det var något, som hängde ihop med fattigfolket på den andra sidan. Här hade den intet att skaffa.

Skulden gav hon en och endast en — Jonas utom åkern. Han var det, som börjat med allt detta läseriet och fört dem från den ena galenskapen till den andra. Hade hon förut föraktat läsarna, hatade hon dem nu med det bittraste hat. Och hon svor att hämnas i det tysta och mörka. På vem? Jonas utom åkern var död. Men hans son levde. Tills vidare hade hon dock nog av sin sorg.

Mor Brita på storgården hade nog mer än en droppe lappblod i sig. Håret var ramsvart och ögonen svartbruna med orolig blick. Liten och kvick i vändningarna som en lämmel var hon, utan rast eller ro. Det viskades ock, att en av hennes fäder ej fått kyrkogården utan fridlös vilade i illgärningsron utanför. Han hade varit en trollkarl och spått ont på folk, tills en behjärtad kvinna gav honom döden med en grynstamp.

Nu skylldes det lappblodet, att hon som ingen kände allt det, som rörde den gamla visdomen; det sades, att hon kunde »kasta ut för ont», stilla värk och ställa blod och mycket mer, om hon blott ville.

Men allt detta föll ej den myndige och ansedde storbonden i smaken. För sin tid var han upplyst och vidsynt, och allt detta gamla skrock var honom osmakligt. Därför hade han strängeligen förbjudit sin hustru att öva sina konster. Men i hemlighet och bakom hans rygg fortsatte hon som förut.

Mången var det som förundrade sig, att byns rikaste man en gång tog en kvinna med lappblod, om det också var utspätt. Inte hade det väl kunnat gå för sig utan trolleri med rusande örter och hemlig läsning! Nej, förgjort honom hade hon, med vin eller annat! Att trollmakten legat blott i två mörka, dunkla ögons spel en vacker sommarkväll, det trodde väl ingen.

Rik-Anders var redan en äldre man, när han sålunda äktade Brita. En gång förr hade han varit gift, men hustrun hans dog i sin första barnsäng och tog barnet med sig. Då sörjde han djupt och förblev änkling i många år.

Brita kom först till honom som piga, som mången annan. Där tog hon makt över hans tunga sinne med sin fladdrande lätthet och sitt blods oro. När hon blev med barn, gifte han sig med henne. Han var ingen halvköling och slarvhank, han stod för vad han gjort. Ett rikt gifte behövde han ej, men väl en arvinge till sin gård.

Nu var det ingen längre, som mindes den gamla historien eller låtsades minnas den, ty mor Brita förstod nog att hävda sin ställning som storbondens hustru.

Hur det nu var, så förde hon ingen otur med sig i huset, tvärtom. Hade Anders varit burgen, när han tog henne, så var han nu rik. Och hur det gått till, det visste minsta unge i byn att berätta. Som när det nya fähuset byggts, då hade Brita smugit ormskinn i brädfodret. Och för att ännu bättre hålla kvar lyckan, hade hon lagt en trestyver på knutstenen under den första stocken. Och aldrig köptes där en ko, utan att mor Brita gick tre varv motsols kring ladugården med den. Över varje bås satt förstås en gammal almanacka, men så var det ju i varje fähus i byn, så det var inget särskilt.

Men först och sist, minsta barn kunde ock berätta, att Stor-Andersa-Brita hade »bäran». Den var det, som bar all rikedom till huset långt bortifrån andra trakter. Ingen var det väl, som ej någon gång sett det grå nystanet kila in under ladugårdsgolvet, när Brita var hos korna. Och sen stod hon länge där och öste uppe i porten med en stor slev något, som ingen annan såg, men som fanns där.

Endast Anders hade ingenting sett. Det sades, att han en gång överraskat Brita, när hon låg i dvala och spådde. Han hade då slagit henne med tömmen, tills hon vaknat. På knä hade hon så måst lova att aldrig mer trolla, om hon ville stanna som hans hustru. Det var enda gången han bar hand på henne. Men efter som Anders blev äldre och mera skumögd, började hon allt mera öppet trotsa hans befallning. Så fortsatte hon i smyg att trygga huset för skrömta och allt ont till dess väl och framgång.

Och med tiden talades det allt mindre om Spå-Nila, anfadern hennes, och man fick allt större aktning för Brita i byn. Ingen förrådde henne för mannen hennes. Ty västerbottningen har stor aktning för den gamla visdomen och övar den gärna själv på många vis. Brita gjorde ingen någon synbar skada, och hade hon gjort det, hade man alltför mycket fruktat hennes hämnd för att våga blottställa henne. Tog hon sin bärgning med olovliga medel, kom den långt bortifrån, där ingen av dem var känd.

Så hade hon säkrat huset för nöd och olycka genom åren. Sonens död var det första verkligt hårda slag, som drabbat dem. Väl hade de under nödåren stundom fått blanda brödet, de som andra, men oblandat bröd fanns alltid till helgerna, och någon större skuld på gården hade det ej kommit. Pengarna på banken hade nog minskat sig litet, men de skulle väl växa till sig igen.

Allt skulle snart varit som förut igen med ett par goda år, om ej denna hemska, oförklarliga händelse varit. Det oförklarligaste var, att hon varit så maktlös mot den. Hela den långa olycksdagen hade hon ju känt ofärden närma sig utan att kunna gå emot den ett steg. Som ett lydigt barn hade hon låtit släpa sig med på mötet, hon hade suttit där och lyssnat till bönerna och de vilda bekännelserna, och hela tiden hade hon känt, att det var något helt annat, som nalkades. Stumt, hotande stod det redan i det låga rummet och väntade på att människorna skulle vara redo.

När den främmande pojken kom in, visste hon redan, att han kom med bud från den andra sidan. Men hennes tunga var som förlamad, hon kunde ej varna eller ropa. Allt vad hon läste av gammalt och beprövat föll matt och maktlöst till jorden. Ett ännu starkare ord hade brutit hennes vilja. Det enda hon hade förmått var att rycka till sig sina minsta barn, medan hon stod där och såg på, hur mannen vandrade i väg med sonen mot undergången.

Och nu satt hon här och sörjde honom och hans ljusa sjutton år. Med händerna i kors satt hon dagen lång vid spisen och lät pigorna styra om allt till begravningen. Med sina svarta, blanka ögon satt hon och stirrade in i elden och vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka, så som lapparna sedan urminnes tider vaggat sina sorger till ro vid kåtans falnande eld. Då och då vaknade hon upp och gav sig till att gråta högt och tjutande. Det var som om sorgen åter lockat fram själva hennes väsens urgrund, allt det som de långa åren som besutten bondhustru lagt aska över. Allt det mörka och främmande i hennes natur trädde åter mera ohöljt fram. I intet sörjde hon så, som det brukades där på orten, där man bär sorgen lugnt och utan åthävor och själv med frimodighet går i döden.

Anders sorg var stilla, men satt djupare. Det hade kommit något dämpat och nästan mjukt över den kärve mannen. Han, som så mången gång trotsat och pockat sig till sitt öde, han tog detta som en Herrens underliga tuktan. Olydiga och genstörtiga hade de varit i sina tvister och sin fiendskap, nu måste de alla betala skulden. Ett stort offer hade Gud krävt av dem till ett insegel på bättre tider. Som en ständig erinran om detta var det han tagit till sig honom, ofärdsbarnet. Det var hans kristliga hämnd på den döde, som fört dem under Guds straffdom.

— — Så kom begravningen. En stilla, frostklar dag med hårdfrusen mark. Utanför storbyggningen stod den döde sonen lik på fyra stolar med slantar på sina fällda ögonlock. De få gästerna trakterades inne i vinterstugan. Begravningen skulle blott räcka denna dag. Ingen hade mod till något kalasande i dessa ofärdsdagar. Så kördes han ned till kyrkbyn. Där skulle samma dag Jonas och hans anhöriga i jorden med fattighjälp.

När man ville ha fatt på Mats för att låta honom sätta sig i vagnen för kyrkfärden, var han spårlöst försvunnen. Oroligt gick Anders och letade efter honom utanför knutarna.

— Var kan pojken hålla till? frågade han Brita, som stod på bron i sin svarta schalett, liksom borta i en annan värld. För en minut vaknade hon upp.

— Å, den vettvillingen! sade hon. Vet man, var han finns någerst! Han ä visst lite baka flötte han, som far sin. Han har fäll sprungi före.

Och så glömde man Mats för sitt eget.

— — Aldrig hade man sett en sådan jordfästning i byn i mannaminne. Aderton kistor stodo där i rad, prästen talade om Guds underliga vägar, tills han själv grät. Men runt omkring honom stodo de sörjande med hårda, torra ögon. Slaget hade varit för grymt, för fruktansvärt. De hade ej kunnat göra upp det med Gud ännu.

Först vid slutpsalmen, när klockaren stämde upp med sin vackra röst:

brast det löst. När han slutat, gräto alla, även gråhårsmännen.

Så reste var och en åter hem till sitt igen, i tunga, fruktlösa tankar. Anders först i raden. Ingen Mats syntes ännu till. Då blev bonden på allvar orolig. Åter gick han ut och ropade på honom från farstubron. Ingen svarade.

— Var kan pojken hålla till? frågade han ännu en gång, när han kom in i stugan, där Brita uppgiven satt vid dörren, alltjämt med schaletten på sig.

Då tändes åter en livets gnista i hennes ögon.

— Give den Gud, som far hans bad till, att han måtte bli, där han ä, var de nu vara månde, bröt hon ut.

— Tyst kvinna, häda inte, röt Anders.

Men något i hennes ord hade dock träffat honom i hans innersta. Han hade den dagen sett sitt eget kött och blod sänkas i den mörka graven. Han förmådde ej mer. Så fick pojken vara, och var och en gick till vila.

— — Först mot midnatt smög sig en liten gestalt ner emot storgården. Det var Mats. Var han varit den långa dagen, skulle han väl knappast kunnat säga. En gång fann han sig stå uppe vid stockstugan där uppe utom åkern. Men den var stängd. Ett stort hänglås satt för dörren, och fönstren voro förspikade.

Då hörde han i den stilla luften klockorna börja ringa där nere i kyrkbyn. Klara, fulltoniga stämde de upp sin kallelsesång de två milen därifrån. Det var som om han hade haft dem alldeles inpå sig, som kyrkan hade stått här uppe på berget.

Som träffad av ett slag hukade han sig ner, vände sig så skyggt om och sprang åter in i skogen. Mats, den fromme Lill-Jonas son, hade blivit som trollen, han tålde ej klockringning och psalmsång. Först djupt inne i skogen lugnade han sig. Klocksången hade dämpat sig, vinden tog den och förde den åt annat håll, nu tystnade den.

Här inne var det stilla, en ljuvlig ro och frid. Träden stodo vakt om honom, han strök dem efter barken, den var sträv och varm som fars hand. Lingonen började nu på att mogna, men de voro ännu vita på den ena sidan. Han åt litet tranbär och otterbär — en brödbit hade han i fickan. Huvudet kändes så tomt och tungt, han ville inte tänka, känna, bara sova. Och så kastade han sig ned på den fuktiga mossan och somnade.

När han vaknade var det redan mörkt. Han frös, så att han skakade, och hungern gnagde i hans tomma inälvor. En lång stund måste han stå för att minnas, vem han var och vart han hörde. Hur han letade sig ut ur den djupa skogen i sin förvirring, är ej gott att säga. Han gick väl på instinkt som djuren till den fyllda mathon.

Nu stod han där, riven och matt, nere vid gården igen. Där låg sommarstugan, mörk i det disiga månskenet. Man hade ännu ej kommit sig för med att flytta in i vinterstugan, fast det redan började bli kallt. Först nu gick det upp för honom, vem han var och vad han hade här att göra. En främling, en inhysing hos andra!

Som väckt ur en dröm, stod han där i natten och darrade för allt detta främmande. Gården tycktes honom så stor, så hotfull och fylld av fientligt liv i den svaga belysningen. Han tyckte, att de mörka fönsterraderna blängde lika styggt som Brita under huvuddukens skugga.

Men så kom han att tänka på, vad det innebar, att alla fönster voro mörka. Alla sovo visst, ingen väntade honom. Det kändes som en lättnad. Han smög sig sakta närmare. Vid sommarstugans södra hörn stod en aspdunge. Anders hade velat hugga ned den, ty asptelningarna bredde ut sig för varje år. Men barnen hade bett för dungen — den gjorde det så svalt i kammaren, där de sovo på sommaren. Nu stodo asparna där och susade i natten. Annars var det blickstilla, endast de tusen asplöven skälvde och vredo sig i sin eviga oro.

Mats hjärta ville stanna av skrämsel. Inga aspar växte det kring de fattigas gårdar utom åkern. Där växte blott den blyga björken och rönnen med sin runda krona, lik en höjd och knuten näve. Den tysta barrskogen räddes han ej, den var hans sträva barndomsvän. Men för vart blad, som darrade i de främmande träden, skalv han själv som ett asplöv.

Det var en fasa, som han måste igenom eller dö, och så blundade han och sprang rätt igenom till stugan. Nyckeln satt som vanligt i den olåsta dörren. Han grep tag i den som en drunknande, fick upp dörren och trevade sig uppför den branta trappan till farstuvinden, där han sov, fann sin bädd, kröp klädd som han var ner i höet och drog fällen upp över öronen. Där låg han till sängs i över en vecka, ville knappt äta eller dricka och svarade ej på tilltal.

*

Men så en morgon vågade han sig äntligen ner i stugan till morgonmålet. Solen sken nästan varmt genom de fyrrutiga fönstren i sommarköket. På det skinande vitskurade bordet stodo väldiga mjölktråg av vri, fulla till brädden av långfil. Stora högar av tunnbröd lågo direkt på bordet. På en tallrik lågo tjocka skivor av gravsik. Här led man ännu ingen brist, och det som fanns var väl unt.

Runt kring bordet sutto de där, husbondfolket med drängar och pigor och läto sig väl smaka. Varje tråg delades av två personer. Tysta sutto de och sörplade sävligt i sig surmjölken. Begravningsstämningen hängde ännu tung över gården. Ingen kom sig för med att yttra ett ord. Till slut hade de alla ätit. Man reste sig tyst, gav skeden en sista slickning och gick var och en åter till sitt arbete. Ingen läste till eller från maten.

Sedan blev det barnens tur. Nog var bordet stort, men alla rymdes dock ej ikring det på en gång på den stora Anders Ersagården. Lillpigan fick i hast fram trågen också åt dem. Ejnar, älsklingssonen Britas, fick ett eget tråg. Det var fint svarvat och sirat i kanten, en s. k. rysskål.

Ejnar han var lång, bredaxlad och ljus som den döde brodern. Ej ett drag hade han av modern varken i sätt eller utseende — han höll sig också helst till fadern. Kanske var det därför modern älskade honom med en kärlek, som var nästan hopplös. Han var det, som skulle bli hennes tröst. Hennes sorg hade något av fjällvinden i sig — häftigt kom den och for.

Vid bordsändan sutto Mats och Anna-Greta, dottern, omsams om ett tråg. Anna-Greta hade allt i det yttre av modern, men vackrare, mjukare och vekare. Ögonen voro ej så stickande svarta, de voro blåsvarta som otterbären uppe i skogen. Det var som om en tunn, mjölkblå, fuktig hinna vilat över djupet därunder. Nej, myren där nere liknade de, glanslösa, fulla av djup utan botten. Håret var svart även det, men med en skiftning av rött i hårroten. Det lockade sig vid öronen och i flättofsarna. Och på hjässan, just vid hårvirveln, satt en martova, som aldrig gick ut, hur mycket man än ryckte och slet. Men den dolde Anna-Greta under lockhåret.

Far, han hade mycket bekymmer med det håret.

— Va du ä ogredig i håret, lill-pia, brukade han säga och ömt stryka det till rätta.

Munnen var stor och röd, den var fast sluten, när hon inte pratade och log. Men det var inte ofta. Och när hon log, då ljusnade de mörka ögonen som av solsken och blevo då ljusbruna som myrvattnet vid stranden, grunda och utan alla försåt.

Anna-Greta var redan lång för sina tolv år, smärt och kraftig till växten. I varje rörelse, varje lem förrådde hon den lapska rasens smidighet och behag. Men det var allt vad hon hade kvar av den främmande rasen i det yttre. Hon var faderns solsken och glädje och alltid full av skoj och upptåg. Lätt hade hon kommit till världen, lätt tog hon allt. Men så hade också mor hennes burit gråbon bunden vid höften, när hon föddes. Två år yngre än Mats var hon, fast lika lång som fattigpojken var hon, stannad och knuten i växten som han var.

Nu sutto de där, på var sin sida om tråget. De hade knappt bytt ett ord med varandra ännu. Sorgestämningen hade tystat själva husets pratmakerska. Men nu orkade ej längre Anna-Greta gå och sura. Därför hade hon så smått börjat retas redan med far, utan att bry sig om moderns onda blickar, tills hon tvang den tungsinte mannen, som satt där och ruvade över olyckan, att le. Full av vekhet såg han på sitt yngsta barn, som ännu ej lämnat barndomens skyddande nejder. Henne hade han dock ännu kvar! Det bästa livet skänkt honom, en gammal man. Och omedvetet var han tacksam, att ödet valt som det gjort. Älstpojken, arvingen till gården, hade gått, och däri låg en djup och fruktansvärd betydelse. Men lyckan, solskenet var kvar. Så funno de bägge föräldrarna var sin tröst att haka sig vid. Livet började redan sin underfulla, sunda läkedomsprocess.

— Var snäll mot Mats, Anna-Greta, han ä nu bror din i stället för Bertil, sade han, i det han gick ut genom dörren till dagens arbete.

Förstulet kisande satt nu Anna-Greta där och stirrade nyfiket på pojken mitt emot sig. Jaså, så såg han då ut, uppfostringsbarnet deras, som far sagt hon skulle vara snäll emot som mot en bror. Hon visste ej riktigt än, vad hon tyckte om honom. Bra nog mager var han ju och stum som en gravsik. Men ett par vackra, djupa ögon hade han allt, bara han ville höja dem över tråget. Hon fick väl försöka att få honom i gång.

Och så tog hon träskeden och ritade en skåra i tjockgrädden överst på tråget. Och noga var hon att få den mittpå, så noga, att hennes röda tunga slank sig ut och följde skeden i dess rörelser. Nu tyckte hon sig ha tagit första steget och satte sig att avvakta vidare närmanden.

Men vänta fick hon. Mitt emot henne satt Mats, med sänkt huvud, illröd i ansiktet av en oövervinnelig blyghet och skygghet. Aldrig hade han och hans syskon fått vara med andra barn — modern tillät det icke. Strängt höllos de till arbete från det de voro helt små. På fristunderna satt han vid mors sida, när hon kardade ull eller spann och lärde sig bokstäverna ur psalmboken. Sedan kom far in efter arbetet och läste för dem ur postillan eller bibeln, tills den korta vinterdagen var slut. Nog hade de väl lekt sina sommarlekar som andra barn, men de hade alltid hållits för sig själva där uppe i sitt avsides hörn utom åkern.

När han tänkte på att han nu skulle sitta där morgon efter morgon och dela maten med denna främmande flicka, tyckte han, att var matbit skulle fastna honom i halsen. För första gången kände han riktigt hur ensam, hur gränslöst övergiven och främmande han var!

Men barnanaturen är lycklig. Mats hade ej ätit riktigt på flera dagar. Som han satt där och blygt stirrade på tråget, blev honom plötsligt hungern övermäktig. Sådan mat hade han ju ej sett på flera år.

Och innan han själv visste av det, hade han skeden i tråget. Som mor en gång för länge sedan lärt honom, skrapade han först undan grädden på sin tråghalva till ena kanten för att gömma den till sist. Så tog han en tunnbrödskaka. Med båda händerna smulade han det oblattunna, gråvita brödet i små bitar, hällde ner dem i tråget och rörde om, tills skeden kunde stå för sig själv. Så tog han sig en sikskiva med fingrarna, slet sig en bit med tänderna, satte skeden i filbröttet och började äta.

Han hade bara gräddbrädden kvar, när han kom att se upp. Där satt Anna-Greta och bara stirrade på honom. Hennes egen halva var orörd. Nu gick han in också på hennes del och tog sig några bra tag. Det blev ej mycket kvar åt henne. Aldrig hade hon sett en sådan glupande hunger!

Nu när Mats tittade upp, skrattade hon med full hals och pekade på långfingret åt honom. Äntligen fick hon då retas litet!

— Fy, fy skam på långfingret, ropade hon. Största snålhund först i fatet!

Mats blev åter blodröd — så sjönk blodet tillbaka, och han blev likblek. Han trodde, att han skulle sjunka genom golvet av skam. Hade inte mor ock lärt honom att truga tre gånger hos främmande! Och här satt han och slök i sig maten som en hund.

Innan någon visste ordet av, hade han ryckt till sig mössan och var utom dörren. Husbonden själv såg honom kila över gården. Men han tänkte: låt honom löpa! Tids nog får man sätta pojken i arbete. Först måste han övervinna sorgen och svälten och allt, som gått åt honom så hårt. Han hade blivit så förstående av sin egen sorg, Anders. Han hade tagit Guds varning till sig, när han tog förstfödingen hans.

Med ens hade han fått en så öppen och klar blick för allt, som var smått och förtrampat. Hederlig och rättrådig hade han gått sin väg förut i det mesta, men barsk och stridig, när det gällde gammal släkttvist. Aldrig hade han tänkt på de små i utkanterna, om de foro illa under striden. Bara han fick rätt, bara han fick råda.

Nu såg han allt i ett annat ljus. Och han tyckte sig ha fångat själva fattigdomens ande i honom där, pojken från skogsstugan. Som en förfrusen, halvt ihjälskrämd sparv sprattlade han emot hans väldiga hand, när den ville fånga honom, och hackade honom vilt i fingrarna med näbben. Nej, som en herrelös och utsvulten hundvalp var han, pojkbytingen, sparkad och slagen av ödet. Tålamod måste han ha med att locka och tämja honom, medan han grundade över sina nya uppgifter i byn.

Ett var han överens med sig själv om — åldermannaskapet skulle han lämna och det redan vid nästa byastämma. Eller en annan tanke — skulle han behålla det tunga ledarskapet över sina slagna bröder och ännu söka vända det i något gott?

Det som den fattige Lill-Jonas satt dem före i ett halvt religiöst ljus som ett offer på broderskärlekens altare, det kom nu för honom i en annan dager. Myren, vintermyren låg där ännu och väntade på att besegras. Den låg där som en symbol av de mörka djupen i dem själva och skilde dem åt. Där var hans uppgift. Han ensam hade den ställningen, att han kunde ena dem till det. Så skulle han kunna sona alla sina små hemliga synder.

Det var en man med stora krafter, Anders inom åkern. Hela sitt liv hade han liksom gått och letat efter sig själv och sin uppgift. Gården och barnens fostran var honom icke nog. Men han fann inte det rätta, och så förslösade han allt, vad han hade av klokhet och rådighet, på sina egna små strider.

Nu såg han som i ett blixtljus, vad hans liv kunnat bli. Där var det verket, det som varje verklig man drömmer om och som allena kan smida tillsammans alla de många dagarna till ett liv.

Men han kände också med ens sina många år. Som en börda lade de sig på hans nacke och tryckte den ner mot jorden. Och längst inne i hans undermedvetna jag höjde sig en svag, tvivlande röst: För sent! För sent!

På allt detta tänkte nu husbonden, där han stod och vässade sin skära till att ta det frusna kornet med, och därför lät han pojken löpa som han ville.

*

Utan att se sig om sprang Mats ut genom grinden. Snabb som en lämmel kilade han upp till skogsliden ovanför byn. Där gick en rågång tvärs över berget, rak som en linjal och flera meter bred. Den skilde de båda släkternas skog.

Högst där uppe satte sig Mats på en sten mitt i rån. Här först kunde han andas ut. Där nere låg bygden i den klara höstdagen med sina röda och grå gårdar. Rakt under sig hade han Stor-Andersagården med alla dess byggnader. Så många de voro — han sökte räkna dem på fingrarna, men alltid var det någon han glömde bort. Där var först vinterstugan, av kärnbjörk, stor, rymlig och rödmålad med två våningar — man bygger gärna stort och högt i Västerbotten, där tillgången är god på virket. En vacker farstukvist hade den också och klädda knutar. Som en riktig herregård var den ock inredd i alla rum, vilket inte alltid var fallet, även om gården var stor. Det var storbyggningen.

Och se, där stod sommarstugan i vinkel med den andra, halvt dold av sin aspdunge. Dit flyttade man ut, när våren kom, utan synbar praktisk orsak, driven av samma outgrundliga behov att flytta på sig, som kommer korna att liksom leva upp, när också de göra sin årliga flyttning från vinterladugård till sommarladugård.

Ja, där lågo de också, de båda fähusen. Vinterladugården var ett så kallat »högfähus», det första i sitt slag i Västerbotten. Det var verkligen också högt, som en liten kyrka nästan, tyckte Mats, helt olikt de vanliga små nävertäckta ladugårdarna i byn. Under golvet var en stor gödselkällare inredd, där spillningen hamnade, därav den höga resningen på huset. Annars liknade det andra fähus i det att det hade nävertak och små fönster, nästan gluggar, igenom vilka det inte kom mycket ljus in till kreaturen.

Bredvid högfähuset låg den långa stall-logelängan, krönt av den ståtliga rundlogen, gårdens vackraste byggnad. Med sin åttkantiga form, sitt gavelröste och sina timrade knutar och med en kornlada på taket, liknade den ett tempel, rest åt denna kärva jords livsalstrande gudar.

Dock mindes Mats från utomåkersgårdarna en äldre logform. Det var den urgamla långlogen, oändlig som en löparbana för små bara pojkfötter. Men Anders, som var vaken i allt, fann det för besvärligt att oupphörligt spänna hästen från och till vid tröskningen. Han lät därför riva den gamla långlogen, där andar sades springa i kapp nattetid, och bygga upp den mera praktiska rundlogen.

Så kom bryggstugan, bagarstugan, matboden, kornboden, klädboden och vävboden och så lider, logar, skullar, rov- och potatiskällare, allt i sitt särskilda hus. Mitt på gården, intill vedboden, pekade brunnsstångens finända likt ett långt finger mot skyn, medan tjockändan med stenen låg ner mot marken. Längst inne i en vrå stod den gamla bastun av grova, rundhuggna stockar, full av gamla mörka hemligheter.

Vilket slöseri med utrymmet, skulle den främling, som sett, vad gossen såg, ha tänkt. Å, man hade gott svängrum på alla håll och kanter. Vilket ödslande med virket! Fanns ej skogen rätt över gården att ta av? Orörd hade den stått i fars och farfars tid utom till eget behov av virke och ved. Orörd skulle den stå åtminstone under Anders tid. Och ordning och plan var det i överflödet. De många husen voro sammanförda i långa längor, som omslöto manbyggningarna som en fast sluten mur, men med gästvänligt öppen port. Endast de knuttimrade stolpbodarna stodo uppflugna i förnäm ensamhet, men i tvillingspann, markerande husets förmögenhet.

Mats såg sig än längre omkring. Där lågo gårdens åkrar och ängar, det var Anders skifte. Och det var ej knappt tilltaget, födde gott honom och hans hus och mer till i goda år och onda.

Bakom gården, en bit ut på åkern, låg gamhässjan, högre än själva storbyggningen. När den hängde proppfull av tröskad säd i godåren, då visste husbonden, att han hade till många goda grötar. Och mer därtill. Då växte också slanten på kistbottnen. Nu var den tom ännu. Höstvinden blåste mellan hässjestängerna och pep ängsligt i hålen på sidborden.

Men på åkern krälade Anders och hans drängar som små svarta myror. Väl var kornet fruset, men det måste dock tillvaratagas. Nog var det tungt, att hässjan åter skulle hänga full av märglöst lättkorn. Kanske var det därför det pep så ängsligt i dess gamla fogar. Gamhässjan hade dock burit både god och ond skörd utan att svikta förut, och det hade dess ägare också.

Men Anders hade ägor även på annat håll. Längst nere vid myren lågo myrslåttrarna, som gåvo det mesta höet. Men när karlarna skulle slå det, fingo de stå i vatten till knäet, fast de hade myrbleckten bunden om benet.

På varje liten ängslapp stod en sned lada med inåtlutande väggar. De voro så byggda för att snön skulle rinna av väggarna i snösmältningen. Så här uppifrån liknade de små lustiga hus, byggda för det underjordiska folket. De bildade liksom en särskild by för vitterfolket och deras kreatur.

Mats liknade själv en av de underjordiska, där han satt uppkrupen på stenen, liten och grå. Här uppe kände han sig åter fri och trygg. Ensamheten var hans enda ägodel. Åter stirrade han på det rörliga livet där nere. Varje ljud trängde hit upp, liksom förklarat av avståndet. Han hörde lien väsa mot brynet och skäran gnissla mot de pinnstela axen. Han hörde korna råma i ladugården och skaka sina bindslen. Gråhunden skällde och slet i sin långa kedja.

Allt detta liv hade han nu del i. Anders hade själv sagt, att han skulle vara som barn i huset. Det har så varit gammal sed i Västerbotten. Aldrig hände det då, att man lämnade ett värnlöst barn, som olyckan ställt ensam, ut på socknen. Alltid fanns det någon barmhärtig familj, som var villig att ta den lille till sig som uppfostringsbarn.

Rik-Anders fosterson skulle han heta nu, och dock hade han aldrig känt sig så fattig. Son till en självägande bonde var han, beroende var den tyngsta börda han kunde få att bära. Och blicken vände sig tårskymd åt annat håll och sökte en grå liten stuga längst uppe i skogsbrynet på andra sidan vattnet! Ej hade den gömt annat än nöd och brist. Men han hade ej vetat av bättre. Jo, något mer hade den förvisso rymt inom sina trånga väggar — den enda trygghet, den enda frid, som fanns till i världen! Nu var den stängd med lås. Vem som hade nyckeln och rätten att öppna den, visste han ej. Vi få väl se till, hur det kan bli med farsarvet ditt, hade Anders sagt vid ett tillfälle.

På detta tänkte han nu, där han satt. Där i den ensamma lilla stugan, där och ingen annanstans ville han bo. Han var inget barn längre, han fruktade ej längre de mörka minnena. Han var en man, som länge fått bära en mans bördor. Ja, där allena ville han leva sitt liv. Där skulle han så och röja, drömde han vidare, han skulle ta upp den hårda kampen igen, slita av skulden. Så stor kunde den ju ej vara, det hade han trott sig förstå av faderns ord. Segra skulle han till slut — eller dela fars öde. Inte kunde han, den redlige Jonas son, gå som en inhysing och ett nådehjon i alla sina dagar hos dem, som så länge han mindes förut varit hans fars fiender.

Då hörde han plötsligt vagnsbuller på vägen. Bullret kom från stadssidan, det dånade som av flera åkdon. Gråhunden där nere tog i att skälla på nytt. Hans skall togs upp av en hund i andra ändan av byn, ännu en svarade och så ännu en. Till slut var hela byn en enda kör av ursinniga hundskall, som följde vagnarna från den ena ändan av byn till den andra.

Nu kunde Mats se vagnarna. Det var flera trillor och en karriol. Såg han rätt eller fel? Var det ej Stor-Grubben själv, som satt i den bakersta kärran i den svarta tulubben? Jo, han var det. Där vägen strök alldeles förbi vintermyren, reste han sig upp och lade handen på skjutspojkens axel. Så stannade vagnen, och han steg ur. Ända fram till myren gick han. Där stannade han och såg länge ut över vattnet. Vad han väl kunde se där, visste inte Mats. Men han stod där väl minst en kvart. Så vaknade han plötsligt upp igen, gick åter fram till vagnen, steg upp i den och körde i karriär efter de andra, som länge sedan försvunnit därifrån.

Då vaknade också Mats till, såg på solen, att tiden måste vara långt liden. Gud nåde uppfostringspojken för mor Britas vrede, om han ej passade middagstimmen! På snabba fötter rann han så ner efter rån.

*

När Mats kom in i vinterstugan, dit de flyttat in under dagen, var redan middagen överstökad, och alla skulle återgå till sina sysslor igen. Brita ville banna, men en blick från husbonden kom henne att tystna. Jaså, han skulle ha större rätt än barnen deras till att göra som han ville, inhysingen där! Och med en ond glimt i svartögonen sina slängde hon fram fläskpalten åt bortbytingen på bordshörnet. Mats satte sig och åt. Gråten stod honom i halsen, och den sega palten ville inte ned.

Då kom Anna-Greta dansande på sina mjuka näbbskor, satte sig på långbänken bredvid honom och såg honom så hjärtinnerligt glatt och vänligt in i ögonen, att det var som om själva solen glistrat därinne.

— Var har du vari hela dan, Mats? frågade hon och gungade på ena foten, där hon satt.

Mats var för blyg att svara, palten satte sig som en klump i halsen på honom. Han svalde och svalde och blev blodröd i ansiktet.

— Akt dej, att du int strungnar, tokpojk, ropade då Anna-Greta, for upp och började slå och banka honom i ryggen med sina mjuka små nävar.

Till sist fick han då luft. Då böjde hon sig över honom, kittlade honom med flättofsarna på kinden och skrattade med full hals.

Mats såg in i ett par ögon ovanför sig, så glittrande guldbruna, så troskyldigt grunda. Och skrattet — aldrig hade han hört ett sådant skratt. Det klingade som bäcken, när den bröt på våren, nej, som tusen små vitterbjällror klingade det. Aldrig hade någon skrattat så i hans hem — det mente man visst var synd. Det var inte till att stå emot — all hans blyghet och tvärhet smälte i denna sol. Och han måste skratta med, ett litet tvärt och tafatt skratt.

Då såg Brita åt dem.

— Tokstinta där, fräste hon åt flickan. Gack du å gör nytta för dej å låt n’ Mats ät!

Anna-Greta lät sig ej mycket bekomma, men hoppade dock därifrån med en blinkning åt Mats.

Och där satt han, utomåkerspojken, med en ny värme i hjärtat. En var det dock, som ville ha honom här för hans egen skull. Och allt blev med en gång så förändrat, nästan trivsamt och hemvant.

Han gjorde sig ingen brådska med maten. Hungern satt ännu omättad kvar i bottnen på hans inälvor och gnagde och gned lika mycket som förut. Den var som en omättlig drake, som fått smak på människokött och ville ha mer och alltjämt mer. För att den ej skulle tära livet ur honom, måste han äta sig stoppmätt till vart mål. Men av den långa svältkosten hade hans tarmar liksom krympt ihop, därför kunde han ej äta fort utan endast bit för bit. Annars blev han tvärmätt efter de första tuggorna, och så var han lika hungrig efter en timme igen. Men fläskpalt, se det var sådan mat, som man bidade på! Här ensam på hörnet tordes han äta så mycket och så sakta han ville. Och så satt han där och lät den goda maten sig väl smaka, medan han såg sig omkring i köket.

Stor-Andersagårdens vinterkök var det trivsammaste man gärna kunde se. Det stora rummet med det vitkritade taket och de ljusblå tapeterna — en ovan lyx den tiden i västerbottensbondens kök — var ljust och glatt. Möblerna voro av gammalt västerbottniskt mönster — stolarna kraftiga, satta, gjorda till att sitta på. I ett hörn hängde mjölkskåpet, gråblått med röda blommor på dörrarna. Där stodo väl sina tjugu mjölktråg med den fetaste tjockgrädde på. Mitt på ena långväggen stod Nybyklockan, målad i brunt och sirad i blått, grönt och vitt. I taket hängde storhyllan, där rävstinnespetten lågo på tork. I den öppna spisen flammade en väldig brasa på knotiga björkklabbar. Där sutto kvinnfolken vid sitt arbete.

Närmast elden satt Erika, Anders syster, klädd som till helg i gredelin mössa och likadant stycke. Hon var gamstinta, det syntes på mössfärgen, och bodde sedan faderns död turvis hos sina båda bröder, som båda voro besuttna och välmående storbönder. Där gjorde hon mer än nytta för sig med att spinna och väva. Särskilt skoband vävde hon, och hon var den skickligaste bandväverskan i socknen. Nu satt hon där vid sitt arbete. Träspjälan med änden av väven var fästad vid karmen på hennes stol, den andra var bunden vid dörrnyckeln till kökskammarn. Garnet gick under hennes vänstra arm, med den högra sköt hon skeden om vartannat uppåt och nedåt för att bilda skälen. Med vänstra handen lade hon in inslaget.

Rak i ryggen och utan ett ord för mycket satt hon där timme efter timme och flyttade blott stolen, allteftersom väven skulle spännas. Randiga band vävde hon i blått och gult, rutiga i rött och blått, band i alla färger, men breda och starka till att linda kring skaften på näbbskorna. Likt en forntida norna satt hon där vid elden år efter år och vävde och spann, spann lyckan in i huset. Med vinterflyttningen och den första brasan kom hon som ett mystiskt andeväsen och förde den rätta inomhustrevnaden med sig. Med vårsolen försvann hon tyst som hon kommit.

Men runt kring henne sprang mor Brita i tusen småsysslor, orolig, kvick, aldrig stilla men med ögonen på allt. Hon bar också mössa och stycke, men blott till helgerna, och då skulle det vara svart, så som det en gift kvinna hövdes. Nu var hennes svarta, blanka hår bart. Runt ikring dem alla for hon och kikade och tittade. Nu var hon vid smörkärnan och tog sig en titt. Så fick hon plötsligt ett ärende in i finsalen innanför lillkammarn eller införkammarn.

Finsalen var husets stolthet men användes bara, när det skulle vara storhögtidligt. Där stodo fina köpmöbler från staden, brunmålade och med mässingsbeslag på, och mitt på bordet stod porslinskaffeservisen.

Mor Brita stod och letade efter något i dragkistan. Den hade varit hennes hemmafalekista och gömde ännu utstyrseln och brudstassen. I kistalarikan låg ännu det enda brev hon någonsin fått av sin man och gulnade tillsammans med frejdebetyget hennes, där låg den vissnade brudkransen, ty krona och krans hade hon fått, det skulle ingen säga annat, där lågo kyrkvantarna och storpsalmboken med spännen och en pepparrotsskiva kvar mellan bladen, sedan sista storhelgen, till att bruka då prästen i sin predikan antecknat: »här gråtes».

Men nu gällde det inte de gamla minnena utan något annat. I den kistan gömde sig ock mången hemlig besparing, sedan mor Brita sist var i staden med några marker smör. Kantänka, man fick hela 12 skilling för en mark smör i dessa tider. Det var ju riktiga syndapengar! Men bra voro slantarna att ha på mer än ett sätt. Och så var hon ute i köket igen och borta vid kärnan. I en hast fick hon bort lillpigan därifrån i ett ärende och tog själv på att kärna. Som hon förde handen till kärnstången, fick Mats se, att hon släppte något ned i kärnan — det var ett litet silvermynt. Mor Brita kände visst skrömt i luften och ville mota trollen!

Sedan hon säkrat smöret, for hon bort till trasmattsväven och löste av pigan, som satt där. Sommar och vinter stod det en vävstol i Anders kök. Och sällan stod den stilla. Alltid var det någon, som tog sig tid från sysslorna till att sätta sig i den och slå ett slag. Där höll sig nu till och med Brita en stund i ro.

Men sprang hon där annars mest som en lämmel kring benen på en, så var det i stället en annan, som jämt satt stilla och aldrig kom någon vart. Det var mormodern i huset, den gamla Maglena. Nära åttio år var hon, krokig och bruten av värk, därför måste hon sitta i vagga som ett spädbarn. Uppifrån taket hängde den, en stor och åbäkig tingest, mest lik en klumpigt tillyxad gunga.

I den satt nu Maglena, bäddad på kuddar. Orörlig, stel och styv av värken, satt hon där dag efter dag och stirrade med skumma, halvblinda siareögon in i vinterelden, medan någon höll vaggan i gång. Ibland satte värken åt henne, så att hon kved och jämrade sig, ynkligt och ihållande i timmatal, men dessemellan kunde hon leva upp, bli pigg och talför och berätta mycket om det, som var gammalt och fornt.

Oro i blodet hade hon haft liksom dottern. Det sades till och med, att hon efter mannens död för en tid återvänt till vandrarfolket i fjället. Men det var en sak, som skulle hållas tyst med. Anders ville ej höra om den. Sant var det i alla fall, och det livet hade hon trivts med. Först då värken satte åt henne för hårt, måste hon bli bofast igen under dotterns tak.

Förgäves hade Brita prövat alla sina egna konster på henne för att stilla värken. Det var som om hon ingenting förmått över sitt eget kött och blod. Till en tid hade det väl lindrat något med ett uppkok på gråbon till ett omslag att linda om värkande armar och ben och med ett spad på getpors till att dricka. Med många läsningar och signerier till förstås.

Men sen blev det vid det gamla igen. Och när värken alltjämt återkom och modern blev alltmera ihopkroknad i lederna och måste ligga till sängs vintern ut, visste hon sig till slut ingen annan råd än att kalla på en visman vid namn Säfström ifrån Sävar, känd i hela Västerbotten för sina underkurer.

Hela sommaren bodde vismannen kvar i Rik-Anders kammare som en hedrad gäst, åt och drack och hade det gott på allt sätt, mot att han skulle bota gikten på Maglena. Först gällde det då att säga, varifrån värken hade sitt ursprung. Vismannen läste länge och mycket i sina böcker, han frågade den sjuka och alla omkring henne både länge och väl.

Och så läste han igen i de gulnade pappersluntorna, handskrivna med gammalsvenska bokstäver, och mumlade långa ramsor för sig själv. Sist skulle han läsa ut hemligheten i brännvinet, och stopet fullt brukte han till den läsningen. Men inte ens då kom han fram med sin visdom.

Till slut en dag, sedan han ätit och vilat opp sig bra nog, tog han sig betänksamt om hakan, stirrade in i elden, som om han sett en hemsk syn, och sade med gravlik röst:

— Från myren har sjukdomen kommit. Du fick den, när du rodde över vattnet hit till gården.

Det blev tyst i stugan, och allas ögon hängde andaktsfullt vid profetens läppar.

— Från vintermyren har soten kommit, därifrån skall ock boten komma, fortfor vismannen högtidligt. Nog trodde väl Maglena själv, att hon fått värken genom att ligga i dragiga kåtor, förvekligad som hon var genom bofastheten. Men så tänkte hon, att vismannen visste väl bättre.

Och så ordinerade han då så kallade »myrbad» med vatten, hämtat från myren. Hur de skulle lagas, var hans dyrbara hemlighet. Ingen mer än Brita fick vara med inne, när de reddes.

När hösten bröt in, kunde Maglena åter sitta upprätt, och vismannen for till sin hemort igen, lastad med fälmat och med brännvinspluntan djupt förankrad i matspannen. Han var det nu, som befallt, att den sjuka skulle sitta tvärs över en vagga och att någon skulle vagga henne, när värken satte till. Och där satt hon nu, den gamla, nog så nöjd, utom när värken tog på, då hon gnällde och pep som ett litet barn.

Just nu var pinvärken envis, och bredvid henne satt därför nu Anna-Greta och skulle försöka sig på att vagga mormora, då ingen annan hade tid. Men den otympliga gungan var tung. Med sina svaga armar orkade hon ej få någon riktig fart på den, och den gamla gnölade därför missnöjt.

Frågade någon då: Hur är det fatt med mormora? fick hon bara det trumpna svaret:

— När du kommer på min ålder, får du veta, va mej våller.

Pinad av gnället såg Brita upp. Då fick hon syn på Mats, som ännu satt vid bordet och hängde.

— Opp me dej, din latstövel, skrek hon, för nu var Anders ute. Va sitter du där å gapar efter? Var int så ohull på palten, du. Har du int nå magahov? Vi har ock nödtid i huse. Laga dej i stället hit å gör nytta för maten — det blir du, som får vagga mormora.

Tigande makade sig Mats upp och bort till spiselvrån. Anna-Greta makade villigt åt sig och gav honom plats på pallen. Så tog han vid att vagga den gamla.

Med sina magra, seniga pojkarmar högg han i av alla krafter. Nu blev det annan fart på vaggningen — upp och ned, upp och ned, mjukt och jämnt gick det. Gnället tystnade, den gamla nickade till. Det blev så tyst i stugan. Alla funno det vilsamt, när mormora sov, de dagar hon hade värken. Det var som att ha ett småbarn i huset, sjukt och kinkigt och som aldrig växte och blev stor utan bara krympte och blev mindre. Det var bara dihornet och nappträet, som fattades i utstyrseln.

Med kinderna brännande röda av skam satt pojken där vid vaggan. Han mindes sina karlavulna tankar uppe i rået på morgonen. Och nu satt han här vid kvinnfolksgöra, och ett sådant arbete till! Det var annat det än hans drömmar! Men den som har hem hos andra, han får ock göra det andra vill utan att mucka. Och så vaggade han av alla krafter, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Björkkabbarna i spisen sprakade och smällde, knak, knak sade vaggan. Annars var det tyst. Den gamla sov och snarkade. Det pep och ylade i hennes platta, breda näsa som ett avlägset vargtjut. Mats höll också på att nicka till. Det värkte och sved i hans armar av den tunga gungan med den tunga gumman i, men han vågade ej sluta, ty då vaknade den gamla tvärt.

Dyster satt han där och stirrade in i elden. Åter kände han, att han vår inhysingen här, som nätt och jämnt tåldes vid matfatet och som fick göra det sämsta görat. Då kände han en liten hand på sin. Det var Anna-Greta, och hon ville visa honom sina hemliga skatter.

Det var en gammal docka av trä, klädd i blå- och svartrutig kjol, vävd av fastern hennes, det var snäckor och musslor från det fjärran havet, som far hade haft med sig från strömmingsfisket. Det var ett par små lappskor av vitaste renbällingskinn och sist men inte minst en liten trumma.

— Hon har ja fått av mormora, viskade hon, hon kan man spå på. Men kvinnfolke får int nyttja’na.

Skrämd såg Mats på henne. Ögonen hennes sågo riktigt svarta och stygga ut så där i skuggan, men det var ändå något i dem, som drog. När hon såg, att han blev förskräckt, tittade hon upp över vaggkanten och skrattade och log. Elden lekte och for i hennes ögon som tusen gnistor, tänderna glimmade vitt. Åter måste han le till svar.

Och så sutto de båda barnen där, gömda bakom den otympliga takvaggan, som knarrade och gick, och lutade huvudena tillhopa och tisslade och tasslade om sitt. Tills Brita fick syn på dem och gjorde ett slut på leken. Hon tyckte ej om, att hennes Anna-Greta blev allt för god vän med den där fattigpojken.

— Kom, Anna-Greta, ropade hon, du ska till stacken å rust en myrduk åt mormora, tills hon vaknar. Se här!

Och hon räckte henne en ren handduk. Det behövdes ej någon vidare förklaring. Anna-Greta visste väl, vad det gällde. Myrsyran var ju också den ett gammalt och beprövat medel mot all slags värk. Man bredde ut duken över myrstacken, tills den blev våt, sedan tog man den och lindade den kring det sjuka stället. Anna-Greta frågade därför ej, utan var kvickt utom dörren. Lika kvickt var hon inne igen med duken.

Vaggan hade stannat och mormodern vaknat. Hon såg kry och nyter ut igen efter sin lilla lur och spann som en katta, när hon fick myrduken om det onda benet.

— Hit me ett par skrubbler, Brita, sade hon, så ska ja hjälpa dej att karda!

Och sen hon väl kommit i gång, växte snabbt ullhögen på golvet. Rätt som det var började hon på att berätta. Om vittra och troll, om varsel och otyg, om allt, som var skumt och dunkelt i bygden och de stora skogarna. Utan början och slut, utan inbördes sammanhang, men med den sträva sagoröst, som ger barnen kalla kårar efter ryggen.

Om vittra berättade hon, som kunde spöka ut sig alldeles som en människa ibland i finaste sammet och siden och villa bort karlarna, när de voro ensamma ute på fiske eller skogsarbete. Och som alla karltokar läto de sig lätt nog dåras av det falska kvinnfolket. Men fingo de bara syn på svansen under kjolkanten, så aktade de sig nog. Om bytingar och bölingar berättade hon och om barngråt och späda röster långt ute i villande skogen, och om dödmän och bleka, varnande dödingshänder.

Särskilt skrämda blevo barnen, när hon berättade om en far och en mor, som sålt sin son åt den onde. När han var sexton år, var han bliven föräldralös, och det året var det den onde skulle ta honom. Men pojkstackarn visste sig råd och gick till prästen för att få skydd. Då tog prästen och satte honom bakom en bräda, på vilken han skrivit: »Jesus Christus, Guds son.» Och när den onde kom och ville ta pojken, sade han, att han först fick läsa det, som stod på brädan. Men det namnet kunde inte den onde uttala, och sen hade han då ingen makt längre över pojken.

Alla hade suttit där som förstenade och lyssnat. Väven hade stannat, vaggan slutat knarra, så som det dagliga livets ljud alltid stanna, när sagan går genom rummet. Endast Erika satt som förr och slog sina brokiga band, orörlig och stum i det fladdrande eldsljuset. I sin vrå hade även Mats suttit och slukat varje ord. Fast skrock och övertro alltid blommat omkring honom, så var dock det mesta av det han hörde nytt för honom. Fadern och modern räknade ju allt sådant till syndig hedendom och ville ej låta det komma till barnens öron.

En gång, när Mats var en liten parvel, hade han kommit in till modern och berättat för henne, att han sett en liten grå man vid laduknuten. Då hade han sett henne haja till, och så hade hon sagt, att Mats var ett midnattsbarn och var »synen», så att han nog skulle få se mycket, som ej andra sågo! Men fadern, som i detsamma kom in, hade tystat henne. Väl hade han tyckt sig se och höra ett och annat sedan, men då ingen förklaring gavs på det, så slutade han att lägga märke till det.

Nu tyckte han, att det öppnade sig okända djup i hans inre, som så länge varit fruset och dött. Allt detta om varsel och död, om rolöshet och mörka makter, hur väl han förstod det nu! Men vad han icke mer förstod, det var läran om en Gud, som var allvis och rättfärdig och dock slog de goda och behöll de onda! Ur sitt hjärta tyckte han sig vilja plåna ut varje ord om honom, som han lärt av sin far!

I stället ville han lära detta, som gav makt över människorna och dem, som tjänade dem i det tysta, allt detta osynliga, som självmant bar rikedomen och anseendet till huset, bara man visste de rätta orden. Något allra djupast i hans undermedvetna klingade så sällsamt allt detta hemlighetsfulla i möte — det var den urgamla släktsjälen av dem, som i århundraden kämpat med makterna, som åter vaknade till liv. Därför satt han där nu med lysande ögon och slukade varje ord.

Bredvid honom satt Anna-Greta åter hopkrupen. När mormora talade om fegmärken och dödsvarsel, då ryste hon av mörkrädsla, blundade och smög sig intill Mats. Det var som om hon velat söka skydd hos honom. Och en sällsamt varm känsla steg upp i honom, när han kände den mjuka lilla flickkroppen smyga sig upp emot honom. Han tänkte på sina döda små systrar — här hade han nu en annan, som krävde hans beskydd. Och den känslan höjde honom så i hans egna tankar, att han glömde att sörja över sin ställning. Beskyddande lade han sin arm över flickans axlar, medan han med en blandning av skräck och välbehag lyssnade till de gamla historierna. Och Anna-Greta fann det gott så. Ej för allt i världen skulle hon nu ha vågat sig ensam utom stuguknuten, om det så bara vore till stacken efter en ny duk åt mormora.

Men när det blev tal om vittra och om dolda skatter, då var det Anna-Greta, som kikade fram igen bakom Mats arm. Med ögonen vidöppna log hon lystet och hemlighetsfullt, och utan att själv veta det sköt hon undan pojkens arm och rätade sig mot brasskenet.

Då stampade och klampade det i storfarstun. Som steg från en annan värld kom det, tyckte Anna-Greta. Hon skrek högt av rädsla och högg på nytt tag i Mats arm. Det var som om hon väntat sig att få se en dödman komma in i sitt vita sveplakan eller den onde själv, som skulle hämta någon, som försålt sig.

Men det var bara husbonden, som kom in efter arbetet med karlarna. Då började åter väven att slå, kärnan att stampa och vaggan att knarra, men mormora slutade tvärt, mitt i en mening. Nu fick man brått med aftonvarden, som man så när glömt för alla spökerierna.

Anders var bister och mörk i hågen, när han kom in, det sågo alla. Brita kom fram och liskades med honom, så som hon brukade. Hon hjälpte honom att dra av den våta ulltröjan, däven av fukt och svett, fick av näbbskorna ock, där skohöet var genomvått, och fick varma yllesockar på och tände till slut långpipan åt honom, där han satt vid spisen och lät elden steka sig genomvarm, men intet tycktes hjälpa. Först då Anna-Greta sprang fram till honom och slog armarna kring hans hals, ljusnade hans min, men bara för ett ögonblick. Så mörknade han igen, och det blev sällsamt tyst och spänt i rummet, som före ett åskväder. Förgäves grubblade Brita på vad det kunde vara. Sorgen var det ej enbart, den var redan något, som så ingått i medvetandet, att den ej visade sig så. Som en mörk grundton satt den visserligen alltjämt kvar i djupet på deras själar, men den tilläts ej längre att komma till ytan. Över den gick redan livets ström sin gilla gång framåt som älvens virvlar över en sjunken båt.

Länge satt husbonden tyst med huvudet sänkt och höll det stora, arbetsfyllda köket i spänning. Till slut reste han sig och kallade på Mats.

— Följ me mej ut på farstubron, så får ja tala me dej, sade han.

Förundrad lydde Mats. När han gick förbi mor Brita, såg han en orolig glimt i hennes svarta plirögon, men hon vågade ej fråga. Men in i hjärtat förtretade det henne, att mannen hennes redan hade hemligheter med uppfostringspojken där, det främmande barnet, som så sällsamt kommit in i hennes hus just som en gökunge, som knuffat sig in i boet. Just som göken hade han redan knuffat ut en, så att han fallit sig till döds, tyckte hon i sin uppjagade sinnesstämning. Skulle han kanske knuffa ut fler för att få plats? Ja, alltför bred plats tog han sig redan, tyckte hon, var det inte som om han och hans angelägenheter gått före husets egna?

Men därute på farstubron i den fallande skymningen stodo husbonden och Mats. De stodo där länge utan att tala, medan bonden betänksamt sög på sin pipa. Det var som om han ej kommit sig för med det han hade att säga. Men till slut bröt han tystnaden. Några omsvep förstod han sig ej på, utan sade tvärt:

— De säjs, att Stor-Grubben tänker ta far dins gård.

Då vaknade Mats riktigt till. Ännu inne i sagornas värld, hade han stått som bergtagen i drömmar om plötslig lycka och lysande skatter, om jordisk och underjordisk makt. Det var som om han redan ägt allt detta. Men nu väcktes han till den fattiga verkligheten, som länge stått och väntat, att han skulle komma ut ur berget igen.

— Vem har sagt er de? stötte han ut.

— De vet hela byn. Han ä här i da, å om en vecka blir auktionen.

Stor-Grubben — auktionen — Mats hörde nog, men han fattade ej. Som i en avlägsen dröm mindes han sin syn på morgonen. Detta var det således, som stadsherrarnas färd betydde. Blek av ångest klängde han sig fast vid Anders tröjärm.

— Men han kan int de, säj, han kan fäll int de? ropade han.

— Lugna dej, Mats, hör på mej, sade Anders.

Och så började han berätta, hur illa det stod till i Tavle by. Allt sedan faderns död hade Mats ej träffat en människa av sina egna på den andra sidan. Ja, han hade ju knappt bytt ett ord med husfolket förrän i dag. I en oförklarlig skygghet utestängde han allt, som rörde hans förra liv och som dock ägde alla hans tankar. Ensam hade han suttit där med sin sorg och sitt lönlösa grubbel utan att med ett ord släppa in en annan i det. Han visste därför ingenting om det, som hänt sedan olycksdagen.

Nu fick han veta allt. När frostens verkningar i Tavle by riktigt blevo kända, började Stor-Grubben visa sina rätta avsikter. Nu var det slut med både kredit och broderliga råd. Fram med pengar bara, eller tar jag gården din, hette det nu.

Likt katten, när han jagar, hade storpatronen hittills ej kunnat neka sig nöjet att leka med sitt rov. Som katten hade han på lek släppt efter litet ibland och låtit bytet springa ifrån sig till en inbillad frihet. Varför skulle man ta det darrande lilla livet för tidigt och gå miste om jaktens spänning? Men lek har sin tid och fångst har sin tid.

Det där löjliga sammanträdet i staden hade i alla fall gett honom något att tänka på. Tänk om — tänk om ändå! Om det en annan gång blev allvar utav, om det kom en till slut med hjälpen ändå, en annan än han, Stor-Grubben, de fattiga böndernas vän. Nu satt klon plötsligt fast i det levande och skälvande bytets rygg.

Och en större förvirring kunde det inte bli, om räven mitt i natten slog ned i en hönsgård. Stor-Grubben, deras sista vän! De hade ju knappt fått slut på brännvinet hans, som de fått in på affären, och i boden låg ännu maten, som de köpt av honom på kredit! Pengar — pengar, var skulle de ta det ifrån i en hast? En sällsynt vara var det alltid, men aldrig såsom nu. Och det med en ränta, som ingen drömt om.

På alla deras invändningar i den vägen svarade blott patronen med ett överlägset leende:

— Mina kära vänner, när har ni någonsin hört talas om en affärsman, som ej lägger intressena till kapitalet!

Han hade plötsligt börjat tala så fint han, Stor-Grubben, det var knappt så man kunde begripa honom. Och så fortsatte han:

— Har intressena blivit stora, så är det tidens skull. Ni förstår, jag har själv mina stora risker, och mina leverantörer ge inte kredit i evighet heller. Nu tränga de mig på alla håll, och jag har själv ont efter pengar. Och det måste ni väl ändå medge i Herrans namn, att jag haft ett rent okristligt tålamod med er!

Ja, det måste de ju medge, visst måste de medge det. Det var bara det, att utkrävningen av skulden kom så olämpligt som det gärna var möjligt. Pengar — lika gärna kunde han ha bett dem ta ner sjustjärnan! Och så drogo de sig mumlande ut från gästkammaren, där han höll till, och slogo råd om hur de skulle ställa det. Men ingen råd funno de tillsammans, och så skingrades de var och en till sitt, som om åskan slagit ner.

Men inne i sin kammare satt patron Grubb, bred i sin stol, och gnuggade händerna som efter ett fett byte. Många bitar fanns det väl ännu att ta, ännu hade han ej tänkt att slå till, men han vågade ej dröja längre. Man fick vara nöjd med det, som bjöds, fast gärna skulle han dröjt till den dag, då även storbönderna fått kröka ryggen. Men den dagen tycktes dröja. Nå, bättre en fågel i handen —!

Men utåt byn lupo de skräckslagna bönderna som undan en osynlig fiende. Pengar, var skulle de väl ta pengar? Förbi var nu den tid, då man väntade, att manna skulle falla ned till dem från himlen, och än mindre några pengar. Fjorton dagars respittid gav patron Grubb, sedan blev det tvångsauktion.

Och så sprang man hem och in i införkarmmaren för att leta i plånböcker och kistor, fast man visste, att de voro lika tomma. En och annan fann kanske en näve full med gamla transportsedlar, så kallade »kapprockar» sedan fars tid, som ofruktsamma vilat på kistbottnen, sedan de förlorat sin gångbarhet. Och med det sprungo de som vettvillingar tillbaka till sin fordringsägare. Men åt sådant mynt bara skrattade Stor-Grubben.

— Har ni inte annat att komma med, sade han. Det där är ju inte värt en blindstyver en gång! Så pass som ett kovärde får ni då ha att komma med.

Då måste det andra utvägar till. I en hast fingo bönderna söndagskläderna på och kyrkkärrorna ut ur kärrhusen borta vid körvägen till kyrkbyn. Och så bar det ut på tiggarfärd. En och annan hade förmögen släkt i andra byar, andra sprungo utan någon stass till storbönderna inom åkern.

Anders hade själv blivit överlupen, och en och annan, som ej stod för trångt, hade han också lånat sitt namn. Men han hade själv ont om kontanter, och att borga bort gården för barnen för att hjälpa främmande, det var ej rätt, mente han.

— Men gårn, farns går, kved Mats. För honom fanns det ingen annan, som det gällde.

— Där gjorde ja, va ja kunne, pojk, sade Anders lugnt.

Och han talade sant. Mats räknade han ej till de främmande mer. Hans skulder räknade han såsom sina. Ja, alltsedan ofärdsdagen hade han en sällsam känsla av att det var han, som bar på en skuld till gossen. En skuld, som ej kunde betalas med pengar men väl lättas därmed. Han tyckte, att han var skyldig honom alla hans barndomsårs betryck, all hans torftighet och ensamhet de dagar, då hans far så ofta i onödan stod till svars för ting och byastämma.

Ingen annan än han kunde betala den skulden. Nog kände sig Mats ensam i världen, men han visste ej själv, hur ensam han var. Alltsedan olyckan hade folkstämningen slagit om beträffande Lill-Jonas och hans barn. Någon måste man ha att skjuta skulden på för den fruktansvärda olyckan, och så kastade man den då på honom. En sådan vettvilling, en sådan galning och fantast, hur hade de kunnat följa honom? Rakt ned, käpprakt ned i den svarta olyckan!

Och så drogo de fram allt, vad de mindes av den döde, som ej var fördelaktigt. Hans liv hade de svårt att komma åt. Men så var det någon, som kom att nämna ett ord om byaordningen, som aldrig blev följd, om böter, som ej kunde betalas.

Där hade de det! De glömde, att för var gång, som Jonas brutit mot förordningarna, så hade de brutit två, det fattiga folket utom åkern. Men en hjälte, en profet, han skulle väl ej vara som de, hånade de. Och så sutto de där till in på sena natten som kråkor kring ett kadaver och sleto Jonas fattiga minne i trasor.

Väl var det, skreko de, att sonen hans, den där harskranken, inte längre fanns kvar på denna sidan, då skulle de allt lära honom. Då skulle de kräva honom på sina söners och döttrars liv, på makens och hustruns. Alla hade förlorat någon. Och det var hans fars skull. Ingen annans.

Nu satt han där på störstgården i byn och smorde kråset och hånlog åt dem, medan de alltjämt krälade i sin nöd. Men inte var det värt, att han stack sig hit över och talade om släktskap och gammal vänskap. De ville inte vara släkt med en sån!

Slut var det nu med böner och samlingar. Söndag som vardag satt man hemma och ruvade över sitt. Alltför långt hade de där galenskaperna fört dem. Nu kunde det vara nog. De trötta och plågade människorna orkade ej längre lyfta blicken uppåt efter hjälpen.

Allt detta hade Anders redan fått i sig mer än en gång. För var hjälpsökande, som kom över vattnet, fick han det i sig igen. Han ryste till slut, då han märkte, hur samstämmigt hatet mot Jonas kvarlevande son var. Det var det enda han måste förtiga för pojken. Men för var och en som kom och bar sitt hat med sig, kände han sin egen skuld till pojken växa.

Bäst vore det, om han kunde alldeles slita bandet med sitt gamla föräldrahem. Här på sin egen gård skulle han nog veta att skydda honom. Den gamla stugan och de magra vretarna finge väl gå på auktionen till vad de nu kunde inbringa, och så finge han väl behålla pojken som sin egen.

Men när han såg, hur fäst vid den gamla gården Mats var, så vågade han ej föreslå det. Nå, då finge han väl försöka rädda den och förvalta den åt Mats, tills han blev nog stor och förståndig att kunna bära att höra, att han var utstött av de sina. Och så fortsatte han:

— Ja ä förmyndare åt dej nu, ja har fått de ordnat så. Å ja har vari å talt me patron Grubb i dag. Men han bara skratte ått mej. Hadde’n allting här i byn så klappat och klart som Lill-Jonsagårn utom åkern, sa han, då behövde han int stanna hära länger å krångel me västerbottensbönnren. För där hadde’n då svart på vitt, att han rådde om hela gårn från golv å till tak. Å så tog’en fram papperna. Far din hadde större skuld på gårn, än ja trodde, Mats. Skull ja tro papperna, så ägd’en alltihop. Du kan int minnes ha hört å far din, hur stor skulden va på gårn?

Det svindlade för ögonen på Mats, han ville falla. Förgäves sökte han klara sina tankar. Men så mindes han en gång, strax före olyckan, då fadern sökt klargöra ställningen för hans mor när han var inne.

— Så nu kan du si, att allt hopp ä int ute än, hade han sagt, ännu finns de mång bita kvar för Stor-Grubben att ta från gärderna mina.

Allt detta måste vara ett fruktansvärt misstag! Nog var Jonas utom åkern en svag människa, som kunde ta fel i sina omdömen, han som alla andra, men ännu hade han aldrig sagt en medveten lögn. Och skuldsummans storlek, den hade han noga antecknat för var gång, det visste Mats. Och det sade han sin förmyndare.

— De ser int ut så ändå, du Mats, sade denne. Där stog ja me blanka pengar i hanna å ville betala skulden din till Grubben — ja tänkt, att du fick fäll gälda mej de själv en gång, om du kunne, tillade han, då han tyckte sig se, att gossen rodnade. Men patron han sa nej bara, han, me ett kallgrin å slog på papperna sina. Men hur de va, så sa’n: Nå, Anders Ersson, för er skull å för folks prat får väl Lill-Jonsagården då komma på öppen auktion me de andra. Ja, de sa han, du Matspojken, och därför säjer ja som far din: än ä fäll int allt hopp ute. Fast int litar ja mycke på’n, rävfulingen där.

Anders tystnade. Mats såg upp på honom, som om han bidat sin egen dödsdom. Den store mannen vid hans sida såg vänligt ned på honom, tog hans hand och tryckte den, vilket från hans sida var så gott som en smekning.

— Förtvivla dej int, Mats, sade han tröstande. Auktionen ä ju int förrn om en vecka. De ä tie hemman här i byn, som ska gå förutom ditt. Dem annra har fått hjälp. Dem lär nog börja me Jonsagårn, som ligg längst oppi byn. De som står i mänsklig makt, nog skall ja göra de, för att rädda far dins gård åt dej, var du viss om de. Kanske har ja ock min egen uträkning me de.

Han tystnade åter och försjönk i sina egna funderingar. Hela dagen hade han gått och grubblat på, varför patron Grubb just slagit sina klor i fattighemmanen utom åkern. Nu hade han det. Samma tanke, som kommit över honom själv, hade slagit rot också i den där stadsherrns huvud. Vintermyren var det han ville åt! Och den låg till största delen på utomåkersfolkets ägor — en ringa och föraktad arvedel hittills. Lill-Jonas gård var liksom låset på den med sina sanka gärdor ned mot sjön.

Ja, så var det. Storpatronen tänkte liksom han på att uppta Jonas halvt religiösa tanke om att låta dika ut myren till åkermark. Men ej längre för allas gemensamma bästa utan för egen snöd vinning. Hur var det nu med den där rösten, som viskat till honom: För sent, för sent?

Och nu kände han först, hur han vuxit fast vid tanken på storverket, som låg och väntade där nere. Han kände, att han efter sonens död behövde något mer än det dagliga att brottas med för att inte försjunka i grubbel och livsleda. Åter reste sig hans gamla kraft, hans stridbara lynne och slagfärdighet, och med ny livlighet utbrast han:

— Vörke då dy, om int’n Stor-Anders i Tavle gett frest på ta opp spänntag me sjölvaste storpatronerna från stan, när hä ta på gäll! Gå å lägg dej på örat, pojk, å sov veckan ut. Sen får vi si!

Själve Mats måste le åt de orden. Han stod där så stor och trygg i kvällsskymningen, han Stor-Anders inom åkern, och han var honom nu i fars ställe. Något av den barnsliga förvissningen om en god försyn vände tillbaka till hans sinne — i den stunden satte nog Mats Stor-Anders i Gud Faders ställe! Utan att veta det stack han åter handen i bondens stora näve, det var som om han lämnat honom livet sitt. Så gingo de åter in i stugan.

När Mats den kvällen gått till sängs med Ejnar i farstukammarn, där han hädanefter skulle sova, hörde han mor Britas stämma från kökskammarn. Hennes röst var gäll, även när hon sökte dämpa den, och mannen hennes var bliven litet döv på äldre dar, och därför hörde Mats med eller mot sin vilja vart ord.

— Ärnar du köpa Jonsagården för Mats? frågade hon hårt och rakt på sak.

— Får si, sade Anders kort.

— Men, Anders, har du rent blivi göjvut, jämrade sig mor Brita. Har du så gott om pengar, du, i svagtid?

— Åjo, svarade Anders blott som förut. Han tvistade aldrig med hustrun.

Då först blev mor Brita riktigt het.

— Åhå, minns du, Anders Ersa, sade hon hetsigt, att gulde int är så rött, att de int går ut för mat, som ordstäve så sant säjer!

Mats kunde riktigt se, hur det glimmade i svartögonen hennes av vrede.

— Nå, de blir fäll, som de ä tänkt, klippte Anders undvikande av.

Och så blev det då tyst till natten.

*

En vecka därefter låg arbetet nere som till helg. Borta vid drängstugan stodo karlarna i rena skjortärmar och hängde, och inne i köket satt husbonden själv och fick sig i hast en matbit i halsen. Hela husets manfolk ämnade sig ner till auktionen. Endast mor Brita hade som vanligt brått och sprang och gluttade i hörnen.

— Ska du int me ock, Brita? frågade Anders mera för formens skull. Där går kanske tocke, som du kunne bruka ock.

— Tror du ja ha rå å kast bort en hel örkdag, snäste mor Brita. Int ha ja rå kast pengarna sjön heller.

Anders svarade inte, slickade bara omständligt av skeden, innan han lade den tillbaka i tråget, och reste sig så för att göra sig i ordning för färden. Förgäves hade Brita under hela den gångna veckan sökt påverka honom till att ta tillbaka det där löftet till Mats. Nu var till och med hon läns på fler ord.

Och så gick Anders för att hämta fram kyrkkärran, sedan han stoppat storplånboken i fickan. Han såg sig åter om efter Mats, liksom sist, då det bar ut på skjuts. Han kunde ju få åka med där bak, om han var hågad. Och hågad var han väl, när det gällde far hans gård, som nu skulle gå, det hade han ju visat den där kvällen, då de taltes vid. Men så var han försvunnen, spårlöst borta igen.

Anders skakade betänksamt på huvudet. Nog hade Britas ord litet fog för sig — konstig var han då, utomåkerspojken där! Just som om han försatt sig på en vittertuva. Med sin sträva, sunda bondenatur kunde han ej riktigt fatta denna måttlösa sorg och bitterhet, denna folkskygghet och liksom såriga känslighet. Nu borde väl pojken börja lugna sig litet. Nog var slaget hårt, som drabbat honom, fruktansvärt hårt! Men han var ju dock av ett släkte, som var härdat genom århundraden till att bära hårda slag! Så var det, Herren, det ensamma nordlandets Gud liksom egendomsfolkets, slog dem stundom sådana där hårda slag. Men då var det bara att böja sig och ta emot, utan att fråga, utan många ord. Och så var det inte mer med det.

Fast hur det var, nog kunde väl en sådan där händelse ge en mycket att tänka på, som aldrig kommit för en förr. Hur var det, gick ej han själv där, han, Anders, dagen lång och kämpade med många främmande funderingar och sökte sig en väg ut? Ja, pojken fick väl söka komma sig ut ur detta själv, ingen kunde väl hjälpa honom riktigt med det. Sitt löfte till honom skulle han emellertid hålla. Sen fick man se.

Men Mats han var redan långt uppe i liden. Nu var han vid rån, och där var utsikten fri. Han stannade ett ögonblick för att andas ut och såg ner över vägen. Från alla håll skramlade det och dånade in över byn. Den här gången kom det inte bara kärror från staden, även från andra håll kommo de, ramlande och dammande, så att de många fotgängarna oupphörligt måste stiga åt vägkanten. Och alla hade de ett mål, Lill-Jonas stuga utom åkern, där dagens auktion skulle börja.

Då slank Mats kvick som en lämmel över rån och in i skogen på den andra sidan. Där följde han skogskanten uppe på berget, där den rundade sig kring myren, på vägar och stigar, som bara han kände till. Liksom alla pojkar hade han många hemligheter med sin barndoms skog. Och den ledde honom snabbt genom sina innersta snår och gömslen, tills han kom rätt över den gamla gården. Andfådd kastade han sig ner på vitmossan, stack huvudet bakom en enbuske och kikade genom dess risiga kvistar ner på gården.

Den dävna fukten från mossa och våta barr stack honom skarpt i näsan. Nu var hösten här på allvar. Lika snabbt som vårens nytändning hade den kommit och förbränt björkarnas prakt till aska. Nu stodo de där med gula och brunskande blad, som rynkades och förvissnade allt mer och mer för var dag.

Likt guld lågo redan de fallna löven över vindfällen och rågångar. I solnedgångsprakten glimmade de som tusen brinnande skatteldar, som hemliga skatters överflöd. Det var bara för den fattige att ta och ösa in med skäppor. Men nu i den kalla, råa morgondagern såg man vad det var — visset löv! Trollens guld. Ingenting att komma till människorna med för att köpa sig rätt och frihet med. Pojken rös till, där han låg.

Djupt där nere låg lillstugan, grå och kutig som förr. Men nu var den upplåst, och folk gick ut och in genom dörren. Gården var redan full av människor, både stadsherrar och bönder med sina hustrur. Trots avståndet kände Mats igen många av sin fars vänner och anhöriga. En varm känsla grep honom. Hit, till denna sidan, hörde han dock! Ännu visste han ingenting om dens lott, som är utstött av sina egna. Nog hade det väl förundrat honom litet, att ingen av hans släkt hade mödat sig med att gå upp till Anders Ersagården för att ta reda på, hur han hade det och tänkte ställa det för sig. Men så tänkte han, att de väl hade mycket om sig och sitt eget i dessa dagar. Själv höll han sig ju också undan och hade nog med att bringa reda med allt, som trängde in på hans ensamma, vaknande pojksjäl. Men han tänkte sig dock alltid en dag, då han skulle kunna gå till dem, hans egna, och förtro sig till dem om ett råd. Och det låg något tryggt och varmt i den tanken.

Där voro också många andra, främlingar på orten. Överallt voro de, de gingo i den tomma ladugården, i logar och lider och tittade och kikade och snokade. Och de resonerade sinsemellan, och de stodo för sig själva och funderade, och de kände åt bröstfickan, där plånboken låg.

Och där, där var Stor-Grubben själv i sin svarta krimskinnstulubb! Med pälsen vidöppen och händerna i byxfickorna gick han där bred och pösig och såg med ägaremin på allt. Öronlapparna på finnmössan slogo honom lekfullt om huvudet. I ur och skur bar han den mössan, patron Grubb, hur fin och stadslik han för övrigt var i sin klädsel. Det var som om han ej kunnat skiljas från detta sista bevis på sin härstamning, hur värmländsk och västerbottnisk han för övrigt ville vara. Endast när det var storhögtidligt, som när han var med och begravde borgmästaren eller någon annan storkarl, bytte han ut den mot en hög hatt. Det var som om han hämtat alla sina knipsluga ingivelser, all sin trivsel och framgång från denna bekväma huvudbonad med dess svettiga skinnrem kring hjässan.

Men Mats blev likblek, där han låg och såg på honom. Det var som om han aldrig sett honom förr. Den store patronen, hans barndoms skyddshelgon med en gloria av bjudbrännvin och köksos! Med de fyllda påsarnas och säckarnas, med den varma fattigsoppans himmelrike!

Nu gav han honom helt andra namn, där han låg. Åh, den uschlingen, det gussriset! En annan än ett helgon var han förvisst! Var han inte den, man väntade, han, som stod det goda emot i de yttersta dagarna! Något av faderns ord och uttryck, av läseriets många starka ord om Antikrist och hans välde rann igenom hans förvirrade sinne. Så kommo de där åter, andra ord, lika starka och tunga, ord som med eller mot hans vilja ristat sig in i hans minne. Och så började det åter att fråga och ropa i hans stackars sjuka, sargade hjärta. Var fanns han nu, den Gud, som fadern satt sin lit till och som sagt:

»Den, som den fattige orätt gör, på det hans gods må mycket varda, han skall ock giva enom rikom och fattig varda!»

Ja, fast han inte ville det, utan tyckte sig ha gjort upp räkningen med dem, sutto de där, de gamla kärnorden, i hans öra. Nya testamentet, det hade varit sötebröd till de få kyrkhelgerna och de stora samlingarna. Men Gamla testamentet, det hade varit vardagarnas kärva, hälsosamma spis. Hur han än strävade, fick han ej Ordspråkens och Predikarens visdomsord ur sitt huvud, ej Psalmernas lovsjungande, extatiska strofer, ej de gamla profeternas varningar och förbannelser. De tonerna hade han vaknat vid om morgonen, han hade ätit sitt torftiga bröd vid dem, arbetat vid dem och somnat vid dem om kvällen. Ur dem hade han mottagit sin fostran, sina lärdomar och goda råd. De sutto där, sutto i djupet av hans själ, hur mycket tvivlare och förnekare livet än skulle göra honom till.

Nu kommo de honom åter en gång till hjälp. Och så låg han där, Lill-Mats, den femtonårige hädaren, den fromme mannens son, och nedkallade Guds förbannelse över sin fiende i tunga, gammaltestamentliga vändningar, så som de en gång ljudit ur öknars ensamhet och främmande rasers förtryck:

»Förbannad vare den, som leder en blind vilse på vägen», läste han med hög röst.

»Förbannad vare den, som flyttar sin nästas råmärken!»

»Förbannad vare den, som böjer den faderlösas rätt!»

»Förbannad vare den, som slår sin nästa hemliga, och allt folket skall säga: Amen!»

Sällsamt ljödo de, de hårda, gammalprofetliga orden och förbannelserna, framsagda av den klara gossrösten däruppe i skogens dävna ensamhet!

Gossen blev själv så slagen av sina ord, att han skälvde i hela kroppen. Hans fäderneärvda tro på Guds ords egen makt i sig själv och oberoende av den, som framförde det, kom honom att skälva i en hemsk förväntan. För vart ögonblick väntade han, att Guds hämnd skulle slå ner som en blixt på honom där nere, lögnhalsen där, om vilken han så säkert visste, att han for med svek och bedrägeri i hans sak, fast han aldrig skulle kunna bevisa det.

Men när han åter fick mod att se dit ner, var allting som förut. Där gick Stor-Grubben, bred och oskadd som förr, och var herre över allting, och i hans fjät följde det en svans av ängsliga och underdåniga bönder.

Då hårdnade det åter till i gossens hjärta. Han tyckte, att såret där inne plötsligt slöt ihop sig igen med kanter så hårda och vassa, att han blödande skar sig på dem, när han ville röra vid det.

Förbannelser och välsignelser, lika liten kraft var det visst i dem båda. Det enda man hade att lita till i livets onda strid, det var den egna, svaga kraften. Och tom och slagen lade han åter sitt huvud ner mot marken. Dess svala doft av förintelse och ro lade sig kylande över hans upphetsning.

Så vida inte — Andra tankar tycktes växa upp ur marken, ur skogens fuktiga jord, där okända makter rådde. Vore han spåkunnig så som Brita och hennes fränder, då visste han nog råd! Då kunde han finna många utvägar till skada för en hemlig fiende. Då kunde han göra sig en docka av trasor, och den dockan det vore då Stor-Grubben. Och så kunde han sända det, skottet, trollskottet, rakt ner i hans onda hjärta!

Han rev och slet i kläderna sina, tills han fick fram en skjortflik under byxgölfen. Den var smutsgrå och otvättad, skjortan hans, alltsedan mor dog. Trasor började sticka fram ur den. Så långt som till att se till uppfostringsbarnets kläder hade mor Brita ännu inte kunnat förmå sig, och Anders hade inte tanke för sånt.

Nu fick han fort av en trasa och började vira ihop den i form av en böling. En trasdocka med armar och ben av de knutna hörnen och med en större knut på mitten till huvud. Den dockan skulle nu vara storpatronen där nere, som skulle skjutas till döds. Men skott hade han inga, varken trollskott eller andra. Fällkniven i byxlinningen hade Anders tagit av honom, varför visste han knappt själv.

Och så låg han då där i all sin maktlöshet och stack och pinade sin docka med nålvassa barr och kvistar så gott han förmådde, under det han mumlade otydliga ord. Men hela tiden stod det för honom, hur lönlöst det var. Orden, de rätta orden, det var de, som fattades honom. Det var dem, han måste söka lära först.

Då fick han syn på Anders Ersson där nere genom kvistarna, och hans upprörda sinne lugnade sig något. Med en känsla av skam såg Mats på vad han själv förehade — barnsligheter, tyckte han nu, hedniska och overkliga dumheter. Nu gällde det annat, nu skulle den verkliga striden stå.

Ännu var ju ej allt avgjort, ännu fanns det en, som kunde bjuda själve Stor-Grubben spetsen. Och med en ny känsla av fattning och hopp slängde han sin gråa trasdocka in mellan buskarna och lade sig att illstirra ner på gården med brännande, förväntansfulla blickar.

Nu skulle man visst börja där nere. Folket strömmade åter in på gårdsplanen. Man skulle börja med bohaget, gården skulle gå sist. Kanske hoppades Stor-Grubben, att väntan skulle bli de andra stadsherrarna för lång. Vem ville stanna och möda sig för några omålade stolar och ett dussin nötta träskedar och några tomma tråg? Då kunde man ju använda tiden bättre med att gå ner och se på de andra gårdarna, som också voro till salu. Och så skulle konkurrensen bli mindre. Ty nu gällde det att inte låta allt av de fasta värdena gå så dyrt, utan så billigt som möjligt. Han hade kanske räknat rätt. En del av stadsherrarna drogo sig verkligen utåt vägen.

Auktionsförrättaren stod där redan med något i handen. Han var socknens lustigkurre, August Nilsa uppifrån Hulte. Nu höll han upp föremålet, Mats kunde först ej se, vad det var. Åjo, nu såg han det, och det skvatt till i honom, så hedning han nu skulle vara. Fars bibel var det. Den gamla nötta boken med de tunga spännena och alla deras namn inuti pärmen! Den boken, där far hämtat mod och kraft till att leva och dö!

Om en bibel var det nog ej lätt att skämta, och själve August Nilsa fick nog leta efter orden den gången. Men så fick han då till slut fram något på måfå, i all vördnad förstås, och en och annan drog väl därvid på munnen. Ropen började, fast svagt. Det var som om man väntat sig, att något av den där hemliga kraften i Lill-Jonas liv skulle dröja kvar mellan bladen, och som om man tyckt, att det dock fanns någon, som var närmare till den.

Då gick Stor-Anders fram och ropade något högt och klart. Med ens trädde alla vördnadsfullt åt sidan. Det behövdes blott det ropet, så stod han där med den stora boken under armen. Det var som om han först av allt velat rädda åt Mats något av hans faders andliga arv.

Och vid det kom det en stor och oförmodad trygghet över gossen. Där stod nu den myndige storbonden och hade räddat ur stormen själva husets ande, det grå lilla huset, som stått bi i så många oväder. Nu kunde det väl inte bli mer än på ett sätt, så att huset självt måste följa med. Huset och uthuslängorna och de magra vretarna, där gudsordet liksom låg bäddat i mullen med var sådd, som gjorts genom åren.

Och för första gången fick han det riktigt klart för sig, att Anders inom åkern nu var hans fosterfar. Han vände prövande det långa ordet i sin mun — något av far var det ju i det, just så mycket som han mäktade ge den där långe, starke mannen ännu, hur varmt det än kändes, då han tog hans sak som sin.

Men auktionsförrättaren tog åter vid. Det var som om det legat en sordin över människorna, och förgäves arbetade han på att få upp stämningen. Nu stod han där med några klädesplagg. När Mats skärpte ögat riktigt, kunde han se, att det var mors söndagsklänning, stycket och mössan, tröjan och ylleskärpet med de broderade ändarna, allt det, som hörde till en äkta helgdagsdräkt. Han kunde ej höra, vad mannen där nere sade, men han började visst få folket med sig. Där voro många utombysbor, och inte kunde de stå och sörja livet ur sig för en fattigkärings klädpaltor, hur sorgligt nu det hela var. Därtill framstod för dem alltför mycket auktionens urgamla tradition som en lovlig muntration, som ett tillfälle, då man slog sig lös, träffade bekanta och kom över, vad man behövde, otroligt billigt. Försiktigt prövade de på att le vid utroparens roligaste vändningar. Bäst det var, så brast en rungande skrattsalva lös. Mats böjde sig över branten och såg, att August Nilsa där nere hade fått på sig den nötta silkesschalen över axlarna och kyrkhilkan med de långa fransarna på huvudet, och så stod han där och svängde och slängde på sig som en fnittrande jänta. Kunde man stå emot sånt, utan att det tog på att rycka i giporna av skratt?

Men det var inte bara det främmande folket, som skrattade. Det märkte Mats plötsligt, där han hängde över branten. Nej, där stodo de ock, utomåkersfolket, många av dem, som kallat sig fars och mors bästa vänner och skrattade och roade sig, som om ej minnet av den hemska ofärdsdagen ännu hotande hängt över dem alla, som om ej många av dem snart skulle se sitt egna gå. Och det föreföll Mats, som om det skulle varit en egen klang i det skrattet, en säreget skadeglad och hånande ton, vars betydelse han inte kunde fatta.

Från den stunden gjorde han upp räkningen också med de sina bland folket — behövde han råd och stöd, inte var det där han skulle finna det. Och med en ännu större känsla av sökande hjälplöshet vände sig hans blickar efter den allvarsamme, storväxte mannen där mitt i folkmassan, med boken under armen, högre och större än storhopen, inte bara i yttre måtto.

Men med ens blev allt detta honom för mycket ändå. Likt en sårad vargunge kröp han skyggt in i buskarna och lade huvudet på armarna — han förmådde ej se mer. Något brast löst inom honom, det steg och steg, det svämmade över alla bräddar. För första gången efter föräldrarnas död kommo tårarna, och han grät och grät, som om hjärtat velat brista.

Var fanns han nu, den bleke unge hädaren och förbannaren från nyss, han, med vanvettsglimten i ögonvrån, som ville skjuta trollskott och bruka lönnlig hämnd? Bara en stackars ensam pojkbyting, som sett sitt torftiga hem skövlas, låg där och snyftade på vitmossan.

Hur länge han låg så, visste han ej. Då hörde han det åter rulla av hjul på vägen där nere. Häpen såg han upp. Var det redan förbi? Men så förstod han, att det visst bara var bohaget, som var sålt och några, som foro därifrån med sin andel av rovet. Nu skulle väl själva gården ropas ut.

Så var det också. Folket trängde sig åter upp mot auktionsförrättaren, stadsherrarna makade sig in från vägen, några kommo i språngmarsch tillbaka från andra gårdar. Och så började striden. Ingen tycktes komma sig för med att bjuda först. Då föreslog utroparen en summa, det var visst på skämt, folket skrattade åter.

Men så trädde en herre i päls och handskar fram och bjöd. Då tog det äntligen vid. Den ene pälsherren efter den andre tog ett steg framåt och bjöd. Stor-Grubbens hopp om konkurrensen tycktes ej besanna sig, vad det nu kunde vara, som lockade. Ju längre det led, dess ivrigare blevo de där nere, de trängdes och trampades allt närmare auktionsbordet. Mats tyckte, att de liknade kråkor kring ett kadaver. Åter trängde honom ett ord i sinnet: ordet om åtelen och gamarna.

Till slut hade alla bönderna makat sig åt sidan, och blott patronerna stodo kring bordet. Endast en bonde stod ännu kvar. Det var Anders. Men varför teg han, varför bjöd han ej? Flämtande, utom sig hängde Mats över branten. Han frågade inte längre efter om någon såg honom där nere. Tyst och till synes oberörd stod han där, hans vän och beskyddare, och lyssnade till, hur storpatronerna från staden slogos om att få det fattiga hemmanet för en spottstyver. Också Stor-Grubben stod till sidan och tycktes ej vilja komma med något bud.

Plötsligt var det som om buden ville avtaga där nere. Ropen stannade av och ebbade sig, man började betänka sig och dra åt sig öronen. Alltför mycket ville man ej ge för det magra jordstycket, om än den orörda skogslyckan där uppe var en stor frestelse. Men skogshygge och timmerförsäljning, vem vet nu, vad det kunde ge? Man hade ännu inte kommit sig riktigt i gång med skogsskövlingen där uppe, man var litet famlande och oviss om vad det kunde vara värt.

Då kom Stor-Grubbens tur. Nu kunde det vara nog, nu kunde den här komedien få sluta. Där stod han med lagliga papper på fickan på att han ägde gården, vilken minut som helst kunde han köra ut dem alla därifrån. Han visste knappt, varför han alls besvärat sig med den här auktionen, han förargade sig nu över det.

Folks prat! Vad brydde han sig om folks prat! Skulle han fästa sig vid sånt, då finge han aldrig tid att sköta sina många affärer. Jo, det var sant, det var den där tjurige storbonden där, som narrat löftet av honom! Men nu stod han där och molteg, tycktes ha ångrat sig.

Nå, sagt och gjort! Med tummarna i vadmalsvästen trädde han myndigt fram och sade sitt bud. Skenet var räddat, om det nu var något värt, och gården var hans för vrakpris. Han skrattade vid tanken på att han skulle betala det till sig själv. Nu hade han låset till vintermyren, hans senaste spekulation, som lockade med något av det okändas och oprövades makt.

Då stod det plötsligt en annan man vid hans sida. Alldeles i jämbredd, framför själva stadspatronerna hade han ställt sig. Det var Anders inom åkern, och storplånboken höll han hårt mellan sina kraftiga nävar. Än svällde den av många gångbara sedlar. Lugnt bjöd han över stadsherren.

Det blev rörelse i patronernas led. Man steg undrande åt sidan som för att ge plats åt ett envig. Ensamma stodo nu de båda medtävlarna mitt emot varandra och mätte varandra med blicken. Så sade Stor-Grubben åter något, kort och hårt. Anders svar föll ögonblickligen, stilla, men fast. Åter blev det en paus. Så hämtade sig patron Grubb från sin förargelse och ropade åter något. Anders svar kom tätt som ett eko.

Åter blev det rörelse bland patronerna. Någon skrattade högt. Man anade Grubbens dolda förargelse över att han så satt fast i sina knep. Någon verklig tävlan om gården hade han nog aldrig trott, att det skulle bli. Nu unnade man honom visst den läxan, den övermodige finnen, som var illa tåld också inom sina egna led, där visst inte alla brukade samma metoder.