I. OFÄRDEN.

»Herrens dag är stor och fast förskräckelig.»

På kornvreten gå Lill-Jonas utom åkern och storpojken hans och känna på kornet. De sträva axen glida prövande mellan valkiga fingrar — tunga och fullmatade vila de ömt i grova, skyddande händer, som sluta sig kring dem som till smekning.

Skymningen faller. Förbi är nu den vita försommarnatten, som stod som en klar och ändlös dag över bygden. Nu sänker sig en lätt slöja över gärdor och vretar, över skog och myr, vilken sluter sig allt närmare tillsammans — hela landskapet blir innerligare än förr. Ännu äro dock kvällarna icke mörka, och på de nyslagna lejdorna växer grässtubben åter ut frisk och grön som vid midsommar. Men något isigt och kyligt i själva luften, sedan solvärmen försvunnit, säger, att man redan är långt inne i augusti. En välsignad tid är det dock för grödan till att stilla växa ut och mogna i. Och välsignelse kan väl behövas för den, som nu i fem år haft svagår.

Men den fattige Lill-Jonas har glömt de långa årens nöd och ofärd, där han går i den klara sensommarkvällen och ser över sin skörd. Med axen i hand ser han ut över byn, där den vilar i kvällsljuset kring den svarta myren. Hans kloka, skuggade blick faller så tryggt och visst på allt, som fanns ej något försåt att frukta i denna fagra natur.

Och dock känner han dem, skogen och myren, hela denna jord, där han vuxit upp och har sin rot. Här ha hans far och farfar gått som han i kamp på de magra åkrarna. All sin seghet och styrka har han sugit som must ur den frostlänta mark, som druckit deras hjärteblod. Men nu går han där och tänker blott med kärlek på allt, vad den är och vad den gett honom och hans släkt.

— — Västerbotten! Långt i norr ligger du, gömt bakom dina skogars allvar. Genom dina ådror rinner älvarnas kalla, stridiga blod, du sveper dig i mångmila skogars gröna mantel, och dina myrar blicka skumt och utan botten. Stolt och mörk gömmer du dig så för främlingen, som ilar förbi. Men ensam med havet öppnar du din slutna famn och breder den vid och fri kring glittrande vikar och sund, stryker undan lockarna och ler mot din ljusa skönhet i det speglande vattnet — —.

Lill-Jonas’ hembygd låg mellan skogen och kusten. Höga berg speglade ännu sina skuggor i myren. Men från hans stuga uppe i skogsbrynet såg man en bred, blå strimma av havet och en skymt av det flacka, solbelysta landet där omkring.

Så mild och leende den låg där, hans bygd, med dalar och berg i det blida, dämpade ljuset utan att visa något av grymhet och svek! Glömska och försoning tycktes den redo att bjuda. Och Lill-Jonas trodde på dess löften, de ofta gäckade! Och dock visste han, varifrån sveket kunde komma.

Tavle by var delad i två hälfter på båda sidor om ett smalt vatten. På de långsluttande markerna ned mot vattenbrynet lågo böndernas ägor med bondgårdarna som en klunga grå vakthundar i mitten. Det som skar byn itu var vintermyren. Därifrån kom sveket och faran. Från vintermyren kom frosten och svagåret, nöden och svälten.

Svart och glanslös låg den där som ett djupt hål i den ljusa grönskan. Vid stränderna övergick den till tuvmyr, och stora tuvor av taggstarr och strängstarr, av hjortronört och myrsäv flöto på dess yta. Mellan tuvorna sam skygg den lilla dvärgnäckrosen, medan myggblomstret bredde ut sig i stora svärmar. Myrens doft av pors och skvattram var som en söt brygd ur sjövittras bägare.

Men mot sensommaren, då järnnätterna kommo, blandade den gift i brygden — det steg i dunster och ångor ur det stora bryggkarets djup och lade sig som rostdimmor och frost över bondens åkrar. Vintermyren bragte ofärden. Ofärd var det ock, som en gång lagt odlad mark vid dess stränder.

När ryssen härjade Västerbotten på Karl den XII:s tid med mordbrand och plundring, räddade sig två bönder från en nedbränd by hit in i djupa skogen. Barnen hade de lyckats frälsa från ryssens bajonettspets, och korna läto de gå utan skällor i villande skogen. Något av lösöret hade de ock fått med. Men endast en hade lyckats frälsa sin hustru från skändande och mördande kosacker.

När ryssen drog från landet och faran var över för denna gång, stannade flyktingarna kvar och slogo sig ner i den nya bygden för att bryta mark. Men då de, som det sägs, blevo fiender om den enes hustru, lade de vintermyren mellan sina röjningar.

Dessa två bönder blevo stamfäder till byns två släkter, utomåkers- och inomåkerssläktet, och fiendskapen dem emellan fortfor. Inomåkersbonden, han, den starkare, som hade behållit hustrun, tog den bästa marken och grundade storsläkten i byn. Utomåkersbonden fick vad som var kvar, och hans ättlingar ärvde fattigdomen sig emellan. Därav kom sig, att envar, som var burgen i den byn, behöll tillnamnet »inom åkern», medan den fattige uppåt stenmarkerna, till sitt enkla bondenamn lade släktnamnet »utom åkern». Det låg en hel bygdehistoria i de namnen.

Under tidens lopp hade byns befolkning vuxit till fyrtio bönder, men de två släkterna bodde ännu på var sin sida om myren. De gifte sig bland sina egna eller med utomsocknes men aldrig med varandra. Kunde de göra varandra hemlig eller öppen skada, försummade de ej tillfället, och de träffades blott vid kyrkan eller tinget. Så kom det sig, att vintermyren skilde mer än två odlingar åt, den skilde två släkter. Frost spred den ock i människosinnen.

Och sjövittra skrattade däråt bakom dimman. Ty hon visste, att den dag människorna kunde besegra frosten i sitt inre, den dagen skulle också vintermyren vara besegrad. Då skulle de två stridiga släkterna ena sig till kamp mot den vattensjuka marken, och en dag skulle myren ligga dikad och odlad med skördar nog för både fattig och rik. Enas måste de dock — den ena släkten ägde myrjorden, den andra pengarna, och arbetet krävde allas gemensamma kraft. Men den kraften förnötte de i stället i tvister och envig på byastämmor och vid ting, ty ingen unnade någon annan större välstånd.

Jo en, Lill-Jonas, den fattigaste av utomåkersfolket, han unnade det åt dem alla, ty han hade något, som mången stolt inomåkersbonde saknade — han hade frid med sin Gud. Ingen var så fattig som han, ingen så fri, där han bodde uppe i skogsbrynet. Men fast han ingen fiende ville äga, hade han dock en. Också han hade mången gång blivit trugad till ting och byastämmor att stå till svars för sina oförrätter, fast han visste sig för Gud och människor vilja göra var man rätt.

Den som ville honom till livs, var själve åldermannen i byn, den myndige Anders inom åkern från Ersagården på andra sidan vattnet. Vad han förbrutit mot denne, visste han ej. Det var väl det gamla släktagget, som bröt ut. Eller grämde det den stolte storbonden, att han stod där så rak och oböjd i sitt armod och sin prövning under Guds öppna himmel?

Mest grämde det kanske hustrun hans, den högmodiga Brita, att den fattige Lill-Jonas utom åkern satte upp ett så frimodigt ansikte på karlsidan vid kyrkhelgerna. Än värre blev det, när den fattiglappen trodde sig ha funnit en egen Gudstro och började samla folket kring sig i sin ensamma stuga.

I Ångermanland hade en bonde hittat en gammal Luthers postilla. Och däri tyckte sig Jonas ha funnit en annan lära, enklare, fastare än den prästen i hans kyrka bjöd, fädernas kärva lära. Den som en gång givit dem kraft att uthärda krig och plundring, svält och nöd och förföljelse. En lära för de fattiga utom åkern att bruka till vardags.

Från kyrkan skilde sig dessa gammalkristna ej. Vördnaden för fädernas helgedom och för prästen var lika stark. Men vägen till hans kyrka var mer än två mil lång — var söndag kom man ej dit. Dit for man till storhelg, till nattvardsgång, till bröllop och dop. Annars möttes man till »bön» eller »samling» i någon bondes kök. Där läste så Lill-Jonas utom åkern för dem ur Luthers postilla vid bönen och talade till dem vid samlingen. Enkelt och lättfattligt på deras eget språk talade han till dem, så som de fattiga fiskarna en gång talat vid Genesarets sjö. Och de svarade honom på samma sätt — de kommo med sina frågor och sin ensamma undran, sina sorger och bekymmer. Och på detta sätt kunde de samtala i timmar om andliga och världsliga ting.

Men inomåkersfolket höll sig borta. Vid storhelg foro de ock ned till kyrkbyn, annars sutto de hemma till söndagarna. Stora och föraktliga ord hade de om läsarna på den andra sidan. Och så blev då läseriet ännu en klyfta, som öppnade sig mellan de två släkterna. Störst i sitt förakt var Rik-Anders. Och han hade många vägar att komma åt läsarna.

Stark och obändig, övermodig i sin styrka, hade Anders Ersa älskat striden för dess egen skull. I alla dessa småprocesser om gröda och gärdesgårdar, om stängsel och lösa kreatur fann han ett utlopp för sin överflödande styrka. Och han njöt av sina skickliga finter och knep vid domarbordet och stämmorna.

Förgäves hade den stillsamme Jon Jonsa sökt väja undan i godo — enligt Skriftens bud vände han ödmjukt sin oslagna kind till — dubbelt hårt föll det nya slaget blott, och tunga blevo honom de böter han fick ut med för sina små förseelser mot byaordningen.

När ofärden kom och slog dem på båda sidor vattnet, då bad Lill-Jonas hos sin Gud ej om egen bärgning utan om ett nytt sinne för sin fiende. Ty den dag, då Anders böjde sig för en ändå starkare, den dagen skulle Tavle byamän segra i sin kamp mot frosten, det trodde han så visst.

I vintermyren låg deras ofärd — där låg ock deras framtid. Ty fäderna hade ej valt sin boplats så utan besinning som tyckas kunde. Myrjorden var god åkerjord, och i godår gåvo åkrarna i Tavle by dubbel skörd mot i närliggande byar. Men det sades, att djupt under myrens svarta vatten, där gömde sig dock den bästa åkerjorden i Västerbotten. Den skatten låg där och väntade på att hämtas upp. Men först måste de hämta upp kärlek och endräkt ur sina hjärtan.

Första svagåret gav ej enighet, ej det andra, ej det tredje. Mellan frostnätternas förbannelser, mellan såddens förtvivlade hopp och växtens ändlösa väntan, mitt i den felslagna skördens förintelse stred man som förr sina små strider, hatade och förföljde man varandra på båda sidor det svarta vattnet. Herrans vrede böjde ej den stolte storbonden. Han öppnade sin kassakista, lossade på sin pung, köpte säd, levde och tvistade som förut med sin fattige broder.

Men fjärde svagåret slog även honom hårt. Det fanns en botten också på hans pung. Inte såg han den än, men slantarna skramlade tommare mot varandra. Då var det, som om Rik-Anders betänkte sig. Med en gång avstod han från sina tvister och processer, han fick nog att sköta på sin gård, och även hans panna blev fårad av bekymmer.

Men när femte årets gröda stod där och svällde av frodighet och grönska, då var det, som om han levt upp igen. Och så kom Lill-Jonas åter fram inför byastämman. Myndig och bred satt Rik-Anders där på sin åldermansstol och förde med fast hand byklubban, den s. k. »plogklubben», märkt med alla byamännens namn. Strängt frågade han, om Jonas kände till den paragrafen i byaordningen: »Den som ej haver stängt sin Åkergrind den tid Naturens nödvändighet så fordrar, som vanligen plägar vara Ersmässotiden, böte 16 sk. Bco».

Jo, jo, Lill-Jonas böjde villigt sitt huvud, han kände den. Han visste ock, att Mats glömt stänga den en timme vid mjölkdags. Den timmen var nog, ty Anders hade haft sin väg förbi.

— Tilldömer således byastämman Jonas Jonsson utom åkern vid hans jakande att gälda böterna? fortfor åldermannen.

Då miste Jonas allt sitt lugn.

— Ålderman, sade han med darrande röst, tar I de så laggrant i nödtid? I vet själv att oåren tagit sist skillingen min å mer till, inget att mäta ut har ja heller, sen de tog sistkon min.

— Nå, så får fäll byastämman ta den bit som behövs ut ur stugan din.

Men då tröt för en gångs skull Lill-Jonas saktmod. Vit i ansiktet och med flammande ögon trädde han storbonden alldeles in på livet och ropade:

— Vet du ock, att Gud kan stänga grinden för dig, när du snart träder inför hans portar! Länge mätte de båda männen varandra med blicken. Men inför det, som flammade i armodsmannens öga, måste storbonden sänka sin blick.

Med alldeles förändrad röst sade han så slutligen:

— I anseende till Jonas Jonssons trånga villkor vill jag för denna gång utlägga hans böter.

Alla sågo, att Anders inom åkern blivit gammal.

Och på detta var det som Jonas utom åkern mest av allt tänkte, där han stod i den vackra sommarkvällen och gjorde upp de framfarna nödåren med sin Gud. Därför stod han där så lugn och förtröstansfull, därför prisade han Gud för hans vrede. Han glömde, att all den nöd, som hopat sig över honom, fanns kvar till att kämpa sig igenom. Han glömde, att den nya skörden än ej var bärgad, han glömde tvivel och ångest, ty han trodde sig icke äga någon fiende mer.

Prövningens tid är slut, tänkte han, nu kommer nådatiden.

*

Men en fanns det, som icke glömde. Det var storpojken hans, Mats. Ofärdens barn var han, och med sina tretton år var han äldre än far sin. När fadern såg framåt mot en ljusnande framtid, såg han tillbaka, långt tillbaka genom de mörka nödåren.

Lill-Mats gick ensam i sina minnen.

Han mindes —

Det första nödåret. — Trygg och oböjd gick fadern där på sin egen mark och sådde ur »säskorgen» den våren. Inte var jordbiten stor, tjuguåtta skelskatt bara. Men den hade hittills räckt att föda honom och hustru och tre barn. Därför sådde han med tillförsikt, och Herren skulle ge växten som hittills.

Och kornet växte upp till halv manshöjd. Aldrig hade grödan stått så stolt. Glad gick han med Mats, lill-pojken, och vägde axen i handen som nu. När den skörden kom under tak, då skulle stugan målas och den nya kon köpas. De sista åren hade det gått framåt för dem.

Augusti kom lika smekande och ljuv som nu. Till den första glasklara järnnatten. Då frös grödan i hela byn. Isande och obarmhärtig gick frosten över hela Västerbottens kustbygd och nöp varje ax i kornåkrarna svarta.

Men Jonas hade stått rycken för mer än ett nödår förut. När han på morgonen kom ut på farstubron och fick se den vita blinda hinnan över vreten och visste vad den betydde, drog han bara till remmen ett hål och lät tanken på den nya kon fara. Han såg på sin fattiga stuga. Grå och arm hade han ärvt den, den var ett med den frusna marken, som snart skulle ligga där lika grå och svartnad, när frosten bränt kornet nog länge, och den fick väl stå så än ett tag. Kräsenhet hade heller aldrig bott där inne. Också under godår fick man blanda brödet med lättkorn, och under svagåren fick man den sträva furun gratis i skogen.

Så gick det året, om det än blev långt och det blev knappt med sovlet. Men när frosten också nästa år tog skörden, då kom nöden in i Lill-Jonas stuga. Inte den vanliga, den dagliga, med halvsvält och dålig kost, som ändå håller livhanken bra nog ihop. Utan den verkliga hålögda nöden, som står vintern lång och stirrar genom skumma fönster in i fattigmansstugan i obygden under svagårets ändlösa dagar och nätter. Och den enda kon stod i sin. Det var som om en orm sugit hennes juver.

Den hösten fingo barnen brått att samla islandslav till nödbröd. Storkorgen togo de var dag full med sig hem. Kväll efter kväll sutto de vid spiselskenet och rensade laven från kvistar och barr. Sedan tog mor och kokade den i lut och pressade den därpå, innan den maldes till att blandas i mjölet. Barkkäcklet var också flitigt i bruk till att skava barken av träden med.

Mats, som var äldst och kvickast, fick ock lära av far att snara ekorrar. Och snart blev han så flink, att han kunde fånga tjugu och mer till, om det så bar sig. De fetaste ekorrarna kokade mor soppa på, de andra lade hon i ugnen till att torka. Det skulle bli till bröd om vintern. Skinnen sålde far på marknaden för sex skilling stycket. Så hade man skapligt nog till maten, om än barnen till att börja med mången gång måste ut på farstubron för att få upp den konstiga födan. Men vanan gör allt, och en hungrig mage fördrar mycket.

Men vad som vållade far det största bekymret, det var kornet till »indelningen». Den var det, som tog kneken på mången liten Västerbottensbonde i de dagarna. Var bonde hade ju sin egen tjänsteman att underhålla. Det skulle ske genom »indelningsskatten», och den skulle utgå i korn i kustlandet, i fjället i fågel och fisk. Men tjänstemannen nöjdes ej med lättkorn, han skulle ha fullgott korn.

Första året tog Lill-Jonas upp sparpenningen till kon ur kistan och gick med de andra bönderna till godårsbyarna i Skellefteåtrakten för att köpa skattekornet. Skellefteådalen var den enda trakt i Västerbotten, som blev skonad det året. Men byamännen låste sina lador och hus, och först när en gård blev stucken i brand, ingen vet av vem, kom det korn fram till skatten och utsädet nästa vår.

Andra året fanns det inga pengar mer att ta och inga godårsbyar i Västerbotten. Då gick far ut på åkern att titta på sitt frusna korn. Två veckor före jul var det. Gulgråa, isiga och förruttnade stodo skylarna, när han gick där och kände på dem — de voro stenhårt fastfrusna vid marken. Det gick ej att få loss dem bara med hässjekroken.

— Hit med sågen, Mats! ropade far. Och så hjälptes de åt att såga loss skylarna.

I bastun hade mor fått upp eld. Den brukades till mycket den, gambastun. Där torkade man bland annat säden före förmalningen i godår. Men nu var det bäst att bära skylarna in i bastun för att nödtorftigt tina upp dem. Nå Gud vare lov, litet mjöl skulle det väl bli till att blanda upp agnmjölspalten med!

Men till indelningen fick det bli andra utvägar. I staden satt Stor-Grubben, den rike patronen, och hade stora lador fulla med stockholmskorn. Under godår nöjdes ingen tjänsteman med det till skatt, men under svagår fick man ta vad man fick och tacka till!

Och nu hade Stor-Grubben likt en annan Josef samlat för de sju magra åren i sina lador, och nu bjöd han en öppen brodersfamn och en obegränsad kredit åt alla Västerbottens bönder. Det fanns inget annat val. Kunde man ej betala indelningen på dagen, kom länsman och mätte ut korna, och var gälden för stor, fick hemmanet gå på auktion. Med tungt hjärta spände Lill-Jonas därför märren för kärran, lyfte upp Mats, stack tömmen i hans hand och sade:

— Kör nu till stan, pojk, å hämt korne, men minns, att du val ha fast mål på tunna!

Och Mats sträckte sig i sälskinnsstövlarna, tog hårdare tag kring tömmen med lovantarna och körde så den fyramila vägen till staden. Han var en van körare för sina tolv år.

*

På Stor-Grubbens gård trängdes bondhästarna med varandra och i hans bod de uthungrade bönderna. De lågo över disken och slukade allt ätbart med ögonen. Den fräna lukten av gravad sik, blodmagar och surströmming stack dem i näsorna. Det var som ett rus, och innan de visste vad de gjorde, hade de Stor-Grubbens bodbetjänter att plocka ner det i skrindorna åt dem. Och på sitt kontor satt Stor-Grubben själv och skrev. Han ville visst förskriva själen på dem.

I ett hörn av boden stod det en ung bondpojke och höll sig likblek för magen. Med lappkniven hade han i hemlighet täljt sig en bit av en av de rökta renbogarna i taket och tuggat på den. Och nu var han sjuk, dödssjuk, av den ovana födan. Någon skrek på kolera — det var man alltid färdig att ta till i nödtider uppe i Norrland. Men de andra tego stilla. De visste bättre, ty svälten var det, ingenting annat.

Då kom Stor-Grubben själv ut i boden. Stor och bred var han i skinnfodrad vadmalsrock, och öronlapparna på finnmössan slängde honom kring öronen. Ansiktet var gulblekt med stora kindknotor och prickat av koppärr. Finnblodet förnekade sig ej. Själv kallade han sig värmlänning, fast han tagit traktens mål som sitt och lärt sig det till mästerskap. Han var väl också kommen från Värmlands finnskogar.

När han fick syn på Lill-Mats utom åkern, kom det en glimt av tillfredsställelse i de små sneda ögonen. Lill-Jonas utom åkern hade ännu ej börjat tära på hans kredit. Han hade hittills stått sig tapprare än mången storbonde. Men nu var visst stunden kommen också för honom.

— Hör hit Yttergren, Lill-Mats utom åkern är här efter kornet! skrek han, när han fått höra pojkens ärende. Mät honom måttet fullt ut! Goddag, hit med handflatan, jaså du är en sån storkarl nu, så du gör affärer för far!

Lill-Mats kände sig verkligen som en riktig karl, där han betänksamt stod och gungade i fars sälskinnsstövlar, där sälskomönstret tecknade sig fint på ölan.

— Ja skull häls från farn, sade han sävligt. I ger ju korne för arton riksdaler tunnan, handlingsman, fortsatte han att ackordera.

Den store patronen slog sig på knäna och höll rakt på att förgås av skratt.

— Nog vart ’e läng, innan pappa fick fracken, pep han, när han fick ljud. Har man hört en så fly förbannat gemen västerbottning! Här står den lille snorgärsen med kornvattnet skvalpande i magen och tror, att man rent skall få kornet till skänks i nödtider! Nej, pärkälä ock, du byting, tjugu riksdaler tunnan och inte en skilling mindre, det är rena rama barmhärtigheten!

Tjugu riksdaler tunnan för kornet i en tid, då ett helt hemman slumpades bort för några hundra, det var en dryg börda att ta på en redan krökt rygg. Lill-Mats bleknade, men indelningshavaren skulle ju ha sitt, det visste han ju. Det var bara att tiga och ta kornet.

Då blev Stor-Grubben översvallande vänlig. Han visste rakt inte hur väl han ville pojken och stack en bit kandisocker i munnen på honom.

— Har du inget bud från mor din med? frågade han. Skall hon inte ha sig mjöl eller gryn eller något annat för magen? Eller kanske ni går och plockar färdiga korngryn var dag hemma på far dins åkrar?

Åt denna storartade kvickhet höllo den magre Yttergren och patronen själv på att storkna. Men Lill-Mats blev ändå blekare om kinden. Då lugnade sig patronen.

— Nånå, sade han, tag inte illa upp. Men alltid har väl mor din bruk för en svarthilka till söndagsböna? Tror du int hon skull bli fejen ått en rågmjölssäck? Me betalninga kommer vi nog överens.

Mats i fars stora stövlar och med fars tunga ansvar blev än blekare, där han stod. Mat — så det sved i bukskinnet, och kandisockret var som en ljuv frestelse i hans mun. Men han hade ju inget bud, och han visste nog, att trots alla vackra ord kom alltihopa till sist i boken — Stor-Grubbens stora skuldbok, där far inte stått förrän nu. Han mindes, hur mor tiggt om ett skålpund rent mjöl till välling åt de minsta bara, och fars lugna, tillkämpade svar:

— Be mej int, Kristina! Ta vi på börj nu i svagåre, tar ’an hemmane å oss snart. Jag känner karln, ja. Hä gäll int gö kråka nerom knäna!

Och Mats lyckades till slut pressa fram:

— Mat har vi sjölv å får till ull ock.

Stor-Grubben knep med ögonen. Så såg han på pojkens bleka ansikte. Han skakade ju i stövlarna, där han stod.

— Blå om näsan är du som en blåmes, pojk. En sup skall du väl åtminstone ha, som går ner i tomtarmarna dina!

Nog var Lill-Mats karl den dagen, men supen ville han inte ha. Fast mången tioåring tog både en och fler utan att blinka då, när man fick brännvinet för sex styver kannan och spädbarnen fingo tussen indränkt med brännvin för att vara snälla.

En gång blott hade hän smakat starkt. Det var när mor tvättat fönstren till jul, när han var tre år. Då slickade han på karmen — dit hade litet av brännvinet runnit, och full blev han, dödfull, så liten han var. När far den gången kom hem, fick han stryk av sopen, och sen dess satt skräcken för brännvinet i. Sedan far blivit läsare, kom det aldrig mera brännvin i huset.

— Nej tack, handlingsman, svarade han därför, dem rättsinniga gagnar int brännvine.

Men handelsmannen bara skrattade åt det lillkloka svaret, och längst bort i boden skrek Ol Pers-Olsa från Backen:

— Trug int, du, Lill-Mats! Å Grubbens brännvin val en mera magastinn än plägat!

Mats frös och tyckte, att den fattiga själen satt fastfrusen i ryggbastet på honom. Innan han visste ordet av, stod han på kontoret, och Stor-Grubben hällde i honom supen och en till. Det rann som en ström av eld genom honom, ryggen blev rak och stark igen, medan huvudet blev tomt på alla svåra gamfolkstankar. Rummet gick runt, runt i allt tätare virvlar. Det enda fasta var Stor-Grubbens ansikte, som svävade mitt i molnen och log. Det var som Gud Fader själv, tyckte Mats, ty i himmelen var han för visst, där ingen frost och nöd var.

De ledde ut honom i butiken, de plockade och ordnade med någonting och sprungo bakom disken, de skreko och frågade honom visst. Men han kunde bara le tillbaka mot dem och nicka till svar, han, Lill-Mats i fars stövlar.

— Gå nu till köket och få dig ett riktigt rävamål, sade Stor-Grubben till sist och sköt honom utom dörren. Den friska luften kom honom att nyktra till litet, och han fumlade sig upp till handelsmans kök.

Där stod stora kopparämbaret med fattigsoppa i spisen, som det gjorde nu dag och natt i dessa nödtider. De stora vedkabbarna flammade högt i skyn i den öppna spisen och kommo alla de väldiga kopparkittlarna runt väggarna att glimma som bukiga sköldar av guld. Stora fällbordet stod alltid dukat, och aldrig behövde de truga någon dit. Var och en, som hade handlat sovel eller spannmål i patronens bod, hade här fri taffel. Och där trängdes de nu, de grå och svultna hoparna från alla nödårsbyarna runt staden för att finna hjälp och lindring hos sin ende vän och välgörare. Och mamsell Holmström sprang rund och lättrörd med soppskålen och hällde upp i faten och göt en medlidsam tår i eländets bägare i förbifarten.

Men längst nere vid dörren satt en förgråten flicka i svart schalett. När hon kom in, hade mamsell Holmström bjudit och bett henne som de andra:

— Var nu så god, Rebecka från Kusmark, och ta för sig av vällingen!

Men Rebecka tackade och neg och skulle då visst inte något ha.

— Åjo, en eller ett par skedar kan väl alltid slinka ner, menade den vänliga mamsell Holmström.

Nej då, visst inte så mycket som en droppe skulle den Rebeckan ha. Och så fick hon då sitta där vid dörren i fred för mamsell Holmström, som hade annat att bestyra. En timme satt hon där, hon satt där två. Någon gång tittade mamsellen dit och undrade, varför flickan satt där och hängde ännu. Men hon ville väl vila sig och njuta av den sköna värmen från de stora sprakande kabbarna i spisen, och det var henne då väl unt.

Men som vår Rebecka satt där och hängde, blev hennes min allt sorgsnare och vemodsfullare och hennes tankar allt mera dystra och undrande. Saken var den, att hennes moder före stadsfärden enligt gammalt skick och bruk uppmanat henne att för all del ingenting låta sig smaka, vad det vara månde, förrän man trugat henne till det tre gånger. Och här hade hon nu kommit till ett så illa uppfostrat hus, att det trugades bara två gånger. Och därför fick hon sitta där och svälta.

Men till slut, när hon såg den ena ångande soppkitteln efter den andra gå sin näsa förbi, kunde hon ej tiga stilla längre. Också i Kusmark måste man blanda sitt bröd med mossa och agnar, och det sved så tomt och kallt i magen. Med ynklig och förgråten röst fick hon så äntligen fram:

— Trug mä en gång dill!

Vad? Vad? Mamsell Holmström såg sig häpen omkring. Hon hade för länge sedan glömt Kusmarksflickan för alla andra glupulvar. Lika ynkligt och förgråtet kom det igen:

— Trug mä en gång dill!

Då förstod mamsell Holmström. Hon hade mycket väl reda på traktens sed och bruk i det fallet. Men än så länge hade hon inte behövt truga och krusa fram någon till det bordet! Smått rörd fick hon så äntligen med mycken kruserlighet Rebecka till bordet. Och se, när hon väl var där, lät hon sig inte bara en utan tre tallrikar väl smaka!

Nej, annars behövde ingen trugas till det bordet! Likt uthungrade hundar trängdes de ikring det och vaktade på var tugga, som gick dem förbi, tills det äntligen blev deras egen tur.

Till slut kom då också turen till Mats. Som i en annan värld, sjönk han ned vid bordet och började sluka i sig den söta, varma soppan. Han glömde minsann all belevenhet och trugan, han, fast mor nog lärt honom ock, hur det rätteligen skulle vara. Till slut satte han spilkummen för munnen och drack, drack!

Men i förmaket därinne satt fru Grubb i frasande sidenmantilj och kammade sina barn över silverbricka för lössen. Nödåren drogo en oräknelig massa ohyra med sig. Gud vet, var det kom allt ifrån. Det var hennes eviga fasa. Man kunde knappt bli den kvitt med finkammen, fast hon kammade småflickorna, tills det blödde i hårbottnen på dem. Och så smorde hon konjak i den såriga svålen på flickstackarna, tills de gräto sig fria.

Då kom Gam-Fina från Böle och rådde henne att skaffa luslummer och koka det tillsammans med snus och så tvätta barnens hår med lösningen. Och så gjorde man då ett försök med det. Men utanför fönstret sprungo trasungarna från Bastugatan och sjöngo:

Men Lill-Mats hörde ingenting av skriket, han var långt, långt borta i sin himmel, där han satt och slickade skeden efter mera soppa. Och mamsell Holmström grät en brådskande tår över honom i förbifarten, och så for hon till farstuskåpet efter en brödkavel. Av den skar hon en skiva åt honom bara, för han var den minste av alla, och sådant bröd hade aldrig Lill-Mats smakat. Det var vitt och av rena vetet. Han sög på det så länge han kunde. Så steg han upp, bockade vackert, tackade och gick.

*

Där ute stod redan hästen förspänd, och allt var klart. Lill-Mats tittade efter kornsäcken. Den låg bunden där bak. Så kröp han sömnig ner i höet i bottnen av risslan, drog över sig fällen, smackade åt hästen och somnade. När han vaknade, var det redan svarta natten, och han stod vid farstubron hemma. Hästen hade trygg gått den vanda vägen hem utan töm och tygel. Far hade hört stortjukan och kom yrvaken ut på bron med vadmalströjan oknäppt.

— Hömma! skrek han åt hästen för att få den att stryka tillbaka — den ville gå raka vägen till stallet.

Hans första tanke gällde kornsäcken. Varsamt lossade han de frusna repen, fick upp säcken och lät kornet smeksamt glida mellan fingrarna. En lättnadens suck stal sig ur hans pressade bröst — här hade han fullgod skatt. Men så kom han att se på pojken, där han yrvaken satt nedkrupen i hundskinnspälsen.

— Va går’e åt dej, pojk, skrek han, sitt int där å sov utan in i stugen me dej, så tar ja märra!

Men Lill-Mats bara satt kvar och blinkade slött med ögonen. Då lutade sig fadern ned över honom och fick känna spritlukten.

— Va jäsiken nu då, glömde han sig och svor, ä du söpen, pojk?

Och utan betänkande ryckte han upp sonen ur släden, fick av honom pälsen och började slå honom med piskan, allt vad han rådde med. Och det var inte litet, ty ännu hade inte svälten försvagat hans arm.

Mor fick höra oväsendet och kom ut på bron i särken.

— Jestatligen, far, ä du rent göjvut, ska du slå pojkstackarn fördärvat? ropade hon utom sig.

Jonas såg upp, hans ansikte var högtidligt som på bönen.

— Låt icke av att tukta pilten, ty om du slår honom med ris, så betorv man icke dräpa honom, svarade han lugnt.

Då fick Mats äntligen mål i mun och började försvara sig. När han berättat om suparna på Stor-Grubbens kontor, bet Jonas ihop tänderna men sade bara:

— Vin gör lösaktigt folk, och starka drycker göra buller. Jag vill int ha son min bland tocke folk, när han blir karl, utan bland dem stilla å rättsinniga.

Så slapp då Mats äntligen in i köket, och mor fick kläderna av honom och fick ner honom i dragsoffan. Där under fällen lågo redan två av småsyskonen och snusade. Hur länge han sovit visste han ej, då han åter hårdhänt väcktes. Det var fadern, som handvasst skakade honom i axeln. Nu var han åter blek och vred i ögonen.

— Ä du rent från vette, pojk, skrek han, tänk du kast bort gårn för oss innan vårn?

Mats begrep inte ett ord, han bara stirrade. Då slängde fadern ett stort paket i sängen. Det var en påse, och den var full av det finaste rågmjöl — hela tre skålpund! Och när Mats såg mot bordet, var det också fullt av påsar och strutar. Mitt på bordet stod en sirapskruka, och över alltsammans stod mor och skrattade och grät på en gång.

— Är’e du, som köpt allt de här, du din storkarl? skrek fadern på nytt. Och pengarna, var hadde du dem, i byxbaken kanske?

Då for det äntligen en tanke genom Lill-Mats tomma huvud: Stor-Grubben var det ju. Han som hjälpte Västerbottens bönder i nödtid och gav den fattige soppa i sitt blänkande kök. Han som var stor och mäktig som Vår Herre själv! Han var det, som ömkat sig över deras hunger och brist och nu gett dem allt detta i julgåva. Och så blygsam av sig var han, att han smusslade undan det i all tysthet under fällen, så att Lill-Mats skulle slippa att tacka, där han satt i hans kök och blev varm och mätt. Han fick tårarna i ögonen av allt detta stora och goda, när han ivrigt ropade:

— Patron Grubb, de ä fäll han, som har gett oss alltihop, far?

Över Lill-Jonas orakade mun flög det där draget, som oåren ristat dit, svältdraget, det pinade, insjunkna fattigmansdraget. Men han skrattade bittert, när han sade:

— Gett? Stor-Grubben, tror du, att han ger bort någe för inte? Va han ger me ena hanna, tar han igen me den annra. Nej, var du mans lugn, gosse, allt de här står till fullo i boka hanses till dubbla prise å mer till, de går nog till halva indelninga.

Men när han såg pojkens förtvivlan, tillade han:

— Nå, ingen skada skedd. Du gett sjölv köra ne tillbaks till han i morron, de blir straffe ditt.

Då brast plötsligt mor i gråt. Hon satt där än vid bordet, men nu hade hon den minste vid bröstet. Han drog och han slet, det lilla livet, men många droppar fick han ej. Han var redan svälld och vanställd av hungern. Och där på bordet låg det mjöl till välling, och nu skulle det bort igen.

Småsyskonen under fällen hos Mats hade också vaknat. De hade fått syn på rågmjölspåsen och fått ner händerna i den. Och nu sutto de där och slickade på fingrarna med runda förvånade ögon och doppade i mjölet och slickade igen. Nu voro de i sin himmel, det såg Mats. När far såg på de hungriga barnen, var det som om hans hårdhet och styrka brustit. Länge kämpade han tyst med sig själv, men så kom han åter att se på lill-minsten och veknade.

— Nå, i Guds namn, sade han med en trött suck. Gälden ä redan kommen i huse — några riksdaler mer eller minner gör fäll int till heller från. Kanske var’e tänkt, att du skull fräls minstpojkens liv med din genstörtighet.

Och så blev det inte mer tal om att skicka tillbaka maten. Mor måste till mitt i natten med att få eld i spisen och koka vattgröt åt barnen. Med lysande ögon sutto de så i sängen och åto rågmjölsgröt, tills de storknade och grytan var så renslickad, som när den kom ny från kopparslagaren.

Det blev storkalas i flera dagar. Man ville, man kunde ej spara gudsgåvorna ända till julen! Den bättre födan gav nytt liv i kroppen, gav mod och hopp. Mor fick mjölk i bröstet, och lill-minsten återvände till det hårda livet igen.

Men efter helgen fällde far huvudet och började åter räkna. Så tog han fram snickarverktygen och satte sig och Mats till att göra lokar. Lill-Jonas var byns skickligaste lokmakare. Under hans hästlokar for man till kyrkan som till fest, och ungersvennen selade stolt sin häst med en båge från hans kniv, när han for att hämta sin blivande brud.

Träget arbete och tålamod fordrade den konsten. Av många olika slag voro seldonen. Rankbågar och selkrokar, lokar och bogskutt växte fram under hans flitiga hand, alla av säregen form och sirning. Mats fick hjälpa vid grovgörat, medan fadern skötte avformningen och putsningen. Med lättaste hand skar han det underbaraste genombrutna spetsverk av trä och sirade det med brokiga blommor och blad. Två fabeldjur skar han med vingad ormkropp och med hästhuvuden, som ringlade bort från varandra. I mitten sutto två fåglar med huvudena mot varandra. Eller det kanske var en rad djurhuvuden, som beto om en sträng med sina käftar. Mönstren hade han stundom fått från andra orter, men oftast voro de en frukt av hans egen fantasi. Så målade han dem med svart på röd botten eller med röda bladrankor på blågrå botten.

Kväll efter kväll sutto så far och son och täljde sina lokar vid brasans svaga sken, medan mor vaggade den skrikande lille. Maten började åter tryta för honom, annan föda tålde han ej, och fram på våren slocknade det lilla livet. Då lade far undan sina lokar och snickrade en liten kista och for så en söndag med den till kyrkan.

Och livet i stugan tog åter vid som förr med slit och svält och väntan, den ändlösa väntan på bättre tider.

*

Äntligen kom då våren, den efterlängtade våren, och då hade Lill-Jonas pengar nog till utsädet. Men till någon avbetalning på gälden hos Stor-Grubben räckte det inte till, tvärtom hade skulden ökats ej så litet vid den lilles död. Men Stor-Grubben var inte den, som krävde ut småskulder. Stor och bullrande kom han mot Lill-Jonas, när han var inne efter utsädet, och skrattade åt hans stammande ursäkter.

— Jäsiken ock! skrek han, int är’e fäll så laggrant me en hedersman som Lill-Jonas utom åkern! Å en sån struntsumma till!

Någon sup ville inte Jonas vara med på, men en rulle tobak till att tugga ned furubrödet med det sade han inte nej till. Och så for han hem till mor så lätt om hjärtat som inte på länge med utsädeskornet i tomsäcken. Och därhän hade Stor-Grubben dock bragt det med honom i hans glädje, att svarthilkan till mor och litet annat smått och gott hade han med sig under fällen, och det stod förstås också på Grubbens kreditsida. Den gången var det mor, som blev betänksam, men då kunde far svara med ännu ett kärnfast bibelord:

»Den rike råder över den fattige, men den som borgar är hans träl som lånar.»

Det sade han mest för att tysta sina egna betänkligheter, och hur han utlade den texten, så fick han det till slut därhän, att det egentligen var Stor-Grubben, som berodde av honom och inte tvärtom. Men när mor i alla fall skakade på huvudet, tillade han:

— Häng nu int huvvune, Kristina, du vet fäll, att Lapp-Ante i Sörmjöle har sett i skrifta, att vi ska ha godår i år.

Sädesärlan hade kommit flygande till dem högt över marken det året, och det var ett osvikligt tecken på gott år. Och så sådde Lill-Jonas utom åkern sitt köpta utsäde med frimodighet och i Herrans förtröstan, och över det sådda kornet fällde han de ödmjuka orden:

— Så är nu han intet, som plantar; icke heller han, som vattnar, utan Gud, som växten giver.

Lapp-Ante hade spått till hälften sant. Den hösten blev halva Västerbotten skonat och däribland Tavle by. Men i Jonas stuga var redan hoppet dött och fruset som aldrig förr. En värre frost än någonsin hade gått över vretarna det året. Utsädet han sått med så varma böner hade varit till mer än tre fjärdedelar blandat med »slydja», d. v. s. fruset korn. Alla som köpt hos Stor-Grubben hade drabbats av detsamma. Det var inalles sexton bönder, och de fingo så ett nytt svagår, medan de övriga i byn, däribland Rik-Anders inom åkern, hade godår.

Gyllene och rikt, tätt och fullmoget vajade kornet på Anders stora åkrar. En sådan skörd hade ingen sett i mannaminne. Men på de av Herren drabbades magra vretar stucko axen upp här och där, tunna och glesa som håren på en skallot hjässa. Det var som om en hemlig fiende gått och strött gravgårdsmull på åkrarna till att förbanna grödan.

Detta var fjärde nödåret, och det bragte Jonas och många fler småbönder alldeles på kneken och i Stor-Grubbens klor. Visserligen talade någon om att stämma den, som sålt det blandade kornet. Alla voro också med på att ringa in vargen, men vem skulle märka honom i örat?

Och Stor-Grubben var så full av varma och deltagande ord. Han tog Gud och många andra makter till vittne på att han ej vetat om den olycksaliga blandningen. Men vad visste han om de människors heder, som han själv köpt av? Och så sade han sig misstänka en änka från Grubbe, som lämnat utsädeskorn som betalning för gäld.

Änkan blev verkligen också stämd för tinget men frigavs på vittnesmål av sina drängar. Stor-Grubben däremot kom aldrig inför domstol. Det fanns sexton bönder, som kunnat vittna mot honom, men de berodde alla av honom. Nu mer än någonsin. Det gällde livet denna gång. Det blev nog han, som nu fick föda och kläda dem över vintern helt och hållet. Så blev det ock. Hur torftigt man än tog det både i och på sin fattiga kropp, så ökades gälden. Snart slutade Lill-Jonas att räkna.

— Hort de var! sade han bara, när mor talade om sparsamhet.

Ingen är så slösaktig som den skuldsatte. Mången småbonde levde den vintern i sus och dus efter sina förhållanden. Det var fylla och sovel på sovel var dag. Men i Lill-Jonas sinne satt trots de likgiltiga orden den fäderneärvda och sävliga försiktigheten dock kvar. Med tusen rottrådar satt den där. Utan att han ville eller tänkte det, sökte han att dra in på allt intill svältgränsen.

Men vad hjälpte det, då Stor-Grubben satt där inne mätt och varm och lade tredubbla priser på allting! Det måste lika många godår till som det varit svagår, om han någonsin skulle kunna resa sig ur det slaveriet. Men Lill-Jonas var en rättsinnig, han slog med våld förtvivlan ur sinnet och gick var dag med lyft huvud och väntade på ett Herrans under. Stilla läste han var kväll för mor ur psalmboken:

Och han tillade:

— Än ä int hoppet ute, du mor, än finns de många munsbitar att ta, innan Stor-Grubben tar gårn min.

De orden hörde Mats, där han satt på köksbänken, och de gjorde honom så förunderligt glad i sinnet. Ty hans tro på Stor-Grubben som en himmelskt oegennyttig hjälpare hade längesedan gått sin kos. Nej, far han visste, han, var hjälpen allena var att finna. Och han böjde sitt huvud till andakt, när fadern läste vidare:

Vid de orden tystnade också mors gråt, och hon slöt ögonen till bön. Så reste hon sig med ljust ansikte och fick de hungriga barnen till ro. Och snart sovo alla i den fattiga stugan ifrån dagens svält och ångest under Guds djupa frid.

*

Den friden vek aldrig mer ur Lill-Jonas sinne trots allt växande yttre betryck. Den övergav honom ej heller nu, där han för femte gången gick på åkern och bidade skörden.

Våren blev sen det året. Ännu i början av maj låg snön som en hård skorpa över markerna, och tjälen var meterdjup. Det blev till en pinande väntan och ångest för de svältande bönderna. I boden låg det dyrbara utsädeskornet, som de köpt med sitt hjärteblod, men det kom visst aldrig i jorden.

Dag efter dag kröp fram, svidande kall och ljus, med skare och frost som på marsvintern. Det hårda ljuset skar som knivseggar i ögon, svaga och trötta av svält och brist, och i hjärtan, som mist allt hopp. Själva himlen var liksom en isskorpa, som solen ej förmådde genomtränga. Död och kall var jorden, liksom skild från andra mera levande världar därutanför. Det var som om Gud vänt sin sista blick från de hjälplösa människorna.

Inför denna dödskyla, denna isande stillhet i naturen svek mången seg bondes sista andliga kraft. Och dock voro de av ett släkte, som fått lära sig att vänta genom seklers ensamma och av ingen skådade strid med denna natur.

Av den kärva västerbottniska bondestammen voro de, som alltid måst lita till sig själva i sina svårigheter. De hade i sanning fått lära sig tålamodets långa, svårlärda läxa. Därför hade de tegat tills nu. Men nu började mången knota.

Men Lill-Jonas utom åkern hade ännu en kraft inom sig, en kraft, som icke var hans egen. När de andra frågade honom, hur han kunde vara så glad och hoppfull i deras övermänskliga prövning, svarade han med ljus i ögat:

— Där man lider i Herrans fruktan, där är rikedom, ära och liv.

Och det såg ut, som om hans varma tro förmått smälta själva den isskorpa, som omgav jorden. Med ens kom våren. Snön var borta på en vecka, tjälen var ur jorden veckan därpå. Och innan Urbanusdagen var säden i jorden, så som det skulle vara. Och Jonas gick till sin fattiga torva med tack och lov.

»Sjunger Herranom, lover Herranom, som hjälper den fattiges liv utur de ondas händer», jublade det inom honom. Och när han kom hem efter sådden och satte sig till bords till den torftiga måltiden, sade han till sin hustru:

— Herrens mildhet är det, att det ännu icke är ute med oss.

Och med samma ljus i blicken sågo de på varandra såsom i sin första ungdom. De tunga år, som gått, hade smitt dem samman med starkare ord än prästens. Så starkt, så visst som nu hade Lill-Jonas aldrig känt, att nu var prövningens tid förbi. Nu skulle oturen vända sig och de goda åren komma. Herren prövade dock icke över förmågan den, som tåligt böjde sig under hans ok.

Mannens glada hoppfullhet och starka tro smälte äntligen även hustruns sista tvivel. För första gången, sedan nöden steg över tröskeln, kunde hon tro som han, fritt och utan ångest och fruktan. All oro, all omsorg för morgondagen lade hon i starkare händer. Hennes egna slitna arbetshänder orkade ej mer. Väkterskan, modern, glömde sin aldrig sovande misstro, sin eviga ängslan och oro för släktens bestånd.

Och det var som om naturen velat svara på all denna varma tillit. När våren och sommaren äntligen kommit, växte grödan som aldrig förr. Natt och dag stod det vita sommarljuset över bygden och drev jorden till fruktsamhet. Björkarna kläddes som i ett trollslag i sin skira dräkt, viol och konvalj sprucko upp ur jorden, och brodden på åkrarna stod tumshög på en vecka. Juli kom, het och utan nätter, allt växte som i rus och yrsel utan mått och vila.

Aldrig hade en sådan skörd stått färdig för lien på Jonas åker. Ja, i sanning, Herren kunde slå till blods, men han läkte och helade ock med margfaldelig hugnad!

Och Jonas kände, att i denna tuktan växte man stark som aldrig förr. Han var en härdad man, som alltid känt sin styrka. Men nu var ungdomens övermod brutet, kvar fanns blott den ödmjuka kraft, som förmått böja sig och bida Herrens egen tid. Sakta höjde han sin blick mot himmelen och viskade:

»Jag förbidde Herran, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.»

*

Och nu var skördedagen nära. På den tänkte Jonas, där han stod så trygg och viss i sensommarkvällen. Han tänkte också på den skörd av det goda, som Gud bärgat i hans fiendes hjärta.

Men bakom honom stod sonen med sänkt huvud, ännu försjunken i de tunga minnena, i tunga, dystra gamfolkstankar! Far hade visst glömt en sak, efter han var så glad. I dag var det Johannes Döparens Halshugg’, den dag, då frosten lömskast stod på lur. Så stodo de var och en i sina tankar, medan de betänksamt läto de fullmatade axen glida mellan sina händer.

Då skallade en långdragen, dov ton genom skogsgläntan. Tu tu, tu tu, ekade det in emot Myrberget, där vittra satt under hällarna och tanklöst kastade tonen halv tillbaka. Tu tu, härmade hon. Det var moran, som bådade till kvällsvarden i bockhornet.

Mats var den som först vaknade. Han var ju äldre än far sin, liksom alla barn av hårda tider. Han hade så liten tid för drömmar och andakt. Hur månde väl maten bliva i dag, undrade han med en liten suck, som han strax kvävde.

— Kom nu, far, sade han, mor väntar.

Och på hemvägen var det han, som gick före med långa, betänksamma gammalmanssteg. Jonas följde honom, hans hjärta var ännu fullt av tack och lov. Så gingo de hem till den torftiga kvällsvarden. Stigen gick efter skogskanten. Det doftade av ljung och linnea, kyskt och berusande som hela denna natur. I dikesrenarna glödde åkerbären med sin ljuva arom, och på blåbärsrisets buskar hängde det fullt som av små svarta druvor. Snart skulle lingonen mogna. Så skänkte Gud dem något att mildra sitt sträva bröd med.

Där på kullen låg nu hans stuga, grå och liten. De grovhuggna väggstockarna lyste silvergrå i månskenet. Ty nu hade månen gått upp över skogskanten. Den var sällsamt kall och blek, den augustimånen. Dess ljus bröt sig skarpt mot den sista kvardröjande strimman av kvällssolen. Högt över myrens vatten böjde sig den röda himlaranden som en strålande löftets båge. Luften var kavstilla, ej ett blad rörde sig. Det var något hotande i denna stillhet och kylighet mitt i solnedgångsbranden. Men Lill-Jonas märkte det ej. På trappbron stod mor. Hennes ansikte såg nästan ungt och hoppfullt ut i det bjärta kvällsljuset.

— Nå? sade hon blott.

— Håller skörden, va den lovar, har vi nog för vintern å till halva skulden me, sade Jonas och tog henne stilla kring axlarna, när de gingo in i stugan.

Inuti stugan fanns ej spår av brädfodring eller tapeter. Det starkt sluttande golvet bestod av väldiga timmerstockar, kluvna för hand, nära två fot breda i tjockändan. Och golvet vilade direkt på »mullbänken», i vilken råttorna grävt sina gångar genom åren, så att vindarna fritt kunde spela in under tiljorna. I ena hörnet fanns en fallfärdig spis med bakugn, inmurad av skifferhällar och med väldig muröppning. En väggfastsäng med sänghjälp till stod i det andra, en dragsoffa vid fönstret. Ett grovhyvlat bord och några stadiga, omålade stolar fyllde ut resten av utrymmet. Fin att se på var den varken utan eller innan, lillstugan uppe i skogsbacken, men den stod i alla väder.

Därinne stod redan maten framdukad på det grova bordet, och de yngsta barnen hängde över det och slukade allt ätbart med ögonen. Var Mats märkt av nödårens brist, så tycktes dessa små vara brutna. Så tärda, så svällda, så förvildade i ögat. Och dock, skulle godåret äntligen komma, skulle de snabbt repa sig igen och bli som alla andra barn, endast starkare och mera prövade. Men ännu en vinters svält skulle kanske göra dem märkta för livet. Det var detta modern ej längre orkade tänka på, och därför lämnade hon allt i Guds hand. Det visste också fadern, och därför var hans sista hopp så starkt och visst.

Med samma tacksamhet som under de goda dagarna satte de sig till bords, sedan Mats fått läsa:

Och så kastade barnen sig svultna över den sträva agnmjölspalten, som rispade dem i halsen, och sköljde ner det med litet av den tunna kornvällingen från i går. Tunnare och tunnare hade den blivit frampå sommaren. Ty nu när man hade bättre hopp, drog man allt mera in på svångremmen. Nu var den nästan bara som vatten, men alltid dög den till att skölja ner det beska furubrödet med, som alltid ville åka ner på tvären.

Efter maten läste åter Mats den gamla psalmen:

Och så gick var och en till sängs.

Snart var stugan full av de sovandes andetag. Endast en var det, som inte kunde sova. Det var Lill-Mats. Han kände redan till de vakna nätter, då man ligger ensam som aldrig annars och räknar sina bekymmer. Åter gick han i tankarna vägen hem med far. Var det av ängslan och spänning han frusit i sin tunna tröja?

Johannes Döparens Halshugg’ — mer än ett hopp hade den dagen huggit nacken av. Och natten — järnnatten!

Men far, han sov redan där så trygg i Gud Faders famn under de ordens skydd:

»Lägger du dig, så skall du intet frukta dig utan sova sötliga.»

Men här låg Mats ensam och frusen och i ett stort mörker. Blott stugans enda fönster lyste som en glugg upp till himlen. Och dit låg han nu och stirrade upp i det oändliga, djupnande, mörknande blå för att söka sin fars Gud. Han låg där och sökte men tyckte sig ingenting finna, tills tanken svindlade och han kände sig glida över i sömnen.

Då — något gjorde honom med ens klarvaken, förfärande, hemskt klarvaken. Långt, långt däruppe glimmade något till. Men det var inte det eviga ljus han sökt. En stjärna var det, en ensam stjärna. Nu strök ett litet moln förbi, så blev den åter synlig, dess ljus blev allt klarare och större. Icke det frälsningens ljus han sökt var det, utan ytterligare ett sken till straff och förbannelse.

Du, oerfarna stadsbarn, som i stjärnan ser en ängels öga, kan nog icke fatta, vad Mats såg för fara i den första klara sommarstjärnan. Mats han var bondgosse, han var myrmarkernas barn, han visste, vad frost var och vad en stor, kall stjärna på den sena augustihimmeln kunde betyda. Därför stod han där upprätt i sängen i sin slitna skjorta på darrande ben och såg och såg på stjärnan, som blev allt större och skarpare på en allt mera grönblå himmel. Han såg ej vintermyren, men han visste, vad som skedde där.

Nu redde sjövittra på nytt till storbyk i myren. Runt stranden stodo alarna likt krumma troll, som sköljde sina paltor. Isande och giftig steg ångan upp ur kittelns djup och flöt ut över byn. Med dimman flöt vittra själv upp, kall och grönögd, steg i land och bredde sina fladdrande lakan av frost över bygden och svepte den till lik.

— Far! Far! Han visste inte själv, att han stod vid faderns säng.

— Va ä de, Mats? Fadern var yrvaken och rev sig i skägget.

Men Mats kunde först icke tala. Han drog blott fadern med sig till fönstret. Där först fick han åter mål i mun. Han pekade upp mot stjärnan, mot den frostkalla himlen.

— Se, se, far, de ä skuret! ropade han ångestfullt.

Då såg Jonas på den kalla himlen och på den frysande jorden och lärde känna sin Gud såsom underlig. Detta var svaret på hans varma tro, som stått så många hårda prov, på hans brinnande böner! Han såg förbannelsen, men han förmådde icke fatta den. Stum och stel stod han där och blickade mot himlen, som icke hade något annat svar. Då vaknade hans hustru. All hennes lättsövda ångest väcktes på nytt.

— Herre Gud, Jonas, va ä de? ropade hon och rusade upp ur sängen och fram till fönstret. Men innan hon hunnit dit, förstod hon. Kvidande som ett sårat djur föll hon ned på golvet.

»Min Gud, min Gud, vi har du övergivit oss?» ropade hon.

Ropet ekade mot det låga taket, mot den höga stjärngnistrande himlen därovanför. Men intet svar kom. För första gången stod Jonas svarslös inför sin hustru, ty Gud själv teg. Då släpade hon sig tillbaka efter det grova golvet, sakta likt ett sårat, förblödande djur. Bort till sina barns bädd, där hon föll ned över dem.

Men fram och tillbaka över golvet gick Lill-Jonas utom åkern och stred sin sista strid med Gud. Likt Jakob kämpade och brottades han med den väldige under ångestsvett och rop om hans välsignelse. Som vapen hade han Guds eget ord, och han svängde det som ett brinnande svärd. Med Jeremias slungade han ut sin anklagelse mot Gud:

»Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste!

Han haver lett mig och låtit mig gå i mörkrena och icke i ljusena.

Han haver vänt sin hand emot mig och handlar fast annorlunda mot mig alltid.

Han haver gjort mitt kött och mina hud gammal och sönderslagit mina ben!

Han haver byggt emot mig och invärvt mig uti gallo och mödo.

Han haver lagt mig uti mörkret lika som de döda i världene.

Han haver igenmurat mig, så att jag icke utkomma kan och satt mig uti hårda fjättrar.

Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

Han haver igenmurat min väg med huggen sten och mina stigar igentäppt.

Han haver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönnlig rum.

Han haver låtit mig fela om vägen, han haver rivit mig i stycke sönder och till intet gjort.

Han haver spänt sin båga och satt mig såsom ett mål för pilenom.

Han haver utav kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Han haver slagit mina tänder sönder i små stycke och vältrat mig uti asko.

Min själ är fördriven ifrån fridenom, goda dagar måste jag förgäta.

Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.»

I sin säng satt Mats med kläderna, som han i hast fått på sig, och hörde på fadern, där han med dånande röst slungade sina anklagelser mot himmelen. Av och an, av och an, gick Jonas och mätte det lilla rummet med väldiga steg. I väggen satt en torrsticka tänd, och dess fladdrande sken kastade oroliga skuggor uppåt taket alltefter hans rörelser. Det var som om väldiga gestalter tumlat om däruppe i en vild och hetsig kamp om livet. Men där nedanför fortsatte den rolösa själen sin ensamma brottning, sina klagorop, sina anklagelser, sina frågor.

»Vi skall jag bita mitt kött med mina tänder och sätta min själ i mina händer?» frågade han sig i en stund av utmattning. Men han måste fortsätta att ropa och fråga, att förbanna och sarga sin blödande själ.

Så gick natten, och gryningen föll grå in genom fönstrets små rutor. Men alltjämt satt Mats som en orörlig skugga i sängen vid fönstret och såg sin fader lida och kämpa, medan modern låg som en död vid barnens huvudgärd. Tills den stund kom, då Jonas förbannade sin egen födelse:

»Den dagen vare förtappad, på vilken jag född är och den natten, då man sade: En man är avlad.»

Ingen man kan komma längre, än att han förbannar sin egen födelse. Jonas skrek ut sin hädelse med en röst, som ej längre hade något mänskligt. Och Mats darrade, där han satt. Allt förlät Gud, utom att man förbannade sitt eget liv, det visste han. Var stund väntade han, att en ljungeld från himmelen skulle slå ned över denne hädiske man med de vilda åthävorna, vilken ännu i går varit hans lugne, starke, tålige far, som så ofta fört Guds talan inför folket.

Då vaknade modern ur sin dvala och glömde sina barns nöd. Här fanns en nöd, som var djupare ändå, ty den rörde den eviga själen. Fattig och olärd var hon och ej så bibelsprängd som sin man. Men ändå var det ju hon, som måste finna ett enda ord till svar åt honom, då Gud själv teg.

Pinad och trött letade hon i sitt svaga minne efter ett enda tröstens ord, som höll, och till slut kom det stilla och ödmjukt ur den gamla psalmen:

Och hon fortsatte:

»Jag är kommen i världen för ett ljus, att var och en, som tror på mig, skall icke bliva i mörkret.»

Icke är det gott att säga, om just det ordet grep Jonas i den stunden. Men att hon, hans tvivlande och försagda hustru, som alltid varit den, som behövt rådas och ledas framåt på Guds vägar, nu var den, som måste visa honom rätta vägen, det grep honom djupt. Så milt, så fast förde hon honom ut ur dödens dal. Då smälte isen i Jonas hjärta, frosten, den hårda frosten, och han kastade sig i sin hustrus armar och grät de första tårarna i sitt liv. Den synen glömde aldrig Mats, så länge han levde. Stickan på väggen hade slocknat, de vilda skuggorna hade slutat sin lek.

Och med sitt bleka ansikte fårat av kval, höjde Jonas åter sin blick mot gryningsljuset och viskade:

»Jag vill tiga och icke upplåta min mun, du skall väl göra’t.»

Och de båda makarna slöto sina händer tillsammans i fred med Gud.

Det var en stor stund. Den var så mättad med Guds närvaro, att den blev för tung för en svag barnasjäl. Oförmärkt smög sig Mats över stugugolvet och ut i det fria. Först där kunde han andas ut beklämningen, ångesten och den dova spänningen. Välsignelsen, friden, som följt på den blodiga kampen, den var icke för honom, ofärdsbarnet. Han kunde icke tacka Gud, när han slagit till blods.

Men härute härskade en annan frid, en dödens frid. Morgonen stod klar och kall över bygden och speglade likgiltigt förödelsen. Som vit dagg låg en sommarens rimfrost lätt över vretarna. Det såg så friskt ut i morgonljuset. En och annan rök svepte ännu efter marken från de eldar man tänt i hopp att kunna hejda frosten.

Lik en blank glaskula rullade solen på skogsbrynet. Den kom de frostbitna åkrarna att gnistra av tusen kristaller, medan vintermyren djupt därnere alltjämt ruvade svart, skum och orörlig. Snart skulle de vitnade kornaxen, som undergivet böjt sig mot marken, vara lika svarta som den. Men ännu varade prakten, frostens bedrägliga, korta prakt.

Här och där bland allt det friska och gröna hade den tänt björkarna till flammande facklor i gult och rött. I alla färger skiftade de, i ljusaste skärt, i violett och vinrött. En väldig flammande eld av färger, som drog likt ett fackeltåg kring kornskördens likbår.

En sällsam stillhet vilade över allt. En sådan stillhet, som det blir i dödshuset, då den vi kämpat om i dagar och nätter till slut dock ligger där på bår. En underlig lättnad, nästan en glädje! Vi ha vakat, vi ha ängslats, gråtit och bett, men nu förmå vi inte mer. Vi se på den döde och få något av hans sällsamma ro. Tomheten kommer sedan.

Så stod Mats där i det nyktra, kalla morgonljuset och erfor en underlig lättnad. Frosten och nöden voro åter här, den förfärliga vissheten om fortsatt nöd och än värre umbäranden. Men allt var bättre än den gångna sommarens falska hopp och väntan, bävande ångest och ovisshet. Frostens barn var han, den tunga verkligheten kunde han bära, men ej själens ensamma strider mellan hopp och tvivel, mellan tro och otro. Nu var striden slut för denna gång.

Med långsamma steg som en sömngångare gick han ner emot byn. Där var allt likaledes tyst och stilla, fast man såg på skorstensrökarna, att hela byn redan var vaken. Men röken slog ner mot marken — det var liksom det enda tecknet på förbannelsen. Annars skulle ingen ha kunnat ana, att Tavle by, nyss vaknad i den friska morgonen, låg där hårt drabbad av Guds hemsökelse. Ingen sprang på de trånga bygatorna och rev sitt hår, ingen larmade och ropade.

Endast utanför Ol Pers stuga, han som vid vissa tillfällen fick företräda åldermannen på denna sidan vattnet, stod en liten grupp män vid ett nyss uppsatt anslag. Tysta och betänksamma stodo de där och sökte få betydelsen därav klar för sig. Lill-Mats kände dem alla. Han tyckte, att de alla åldrats och grånat under natten. Mitt ibland dem stod Stor-Anders, som nyss läst upp skrivelsen för bönderna. Också han var så sluten och hopsjunken, också han var visst bland de drabbade denna gång.

När Mats kom, vände han sig mot pojken och tilltalade honom. Aldrig förr hade det hänt, att den myndige inomåkersbonden, hans fars fiende, låtsat sig se Lill-Jonas son, än mindre tilltalat honom, och Mats darrade av häpnad och förskräckelse. Det var nu en gång så, att varje liten vänlighet och medgång upprörde hans frusna sinne dubbelt mer än motgången. Men inomåkersbonden fäste snart hans uppmärksamhet på annat. Nu var det ej längre fråga om hat och groll, ej heller om en ny och lika fruktansvärd vänskap.

— Du val gå hem, Mats, sade han lugnt, å säj åt farn, att han gör sej färdi att fara in till stan i morron. Här står en skrivelse från landshövdingen till alla bönder i vår socken till en stämma för att rådgöra om nödens avhjälpande, som de står. Frosten har redan gått över andra byar — de ä därför man nu änteligen har kommi sej för me att handla. Änteligen tycks staten ta på minnas västerbottensböndren i vår stora hemsökelse. Kanske får vi hjälpen me de samma.

Mats stod som lamslagen. Kom det nu, svaret på fars heta böner, på mors sena tro? Hade han dock under sin kamp förmått rycka ned den fördolda välsignelsen ur Guds tillstängda himmel? Han ville, ville tro det, men orkade icke. Nyss var allting så visst, så färdigt och dött, han förmådde icke börja på nytt. Utan ett ord vände han därför om igen och började gå hemåt. Rik-Anders såg förvånad efter honom. Hade pojken förstått? Det var mången i dessa tider, som svält sig från vettet vid yngre år än så.

Men Mats gick stilla hemåt. Hjärtat slog lugnt i honom, det kunde ej glädjas. Lika lugnt steg han in i stugan och framförde sitt budskap till fadern, som låg på sängen och vilade ut efter den genomvakade natten. Mor och far sågo undrande på varandra — aldrig hade den tanken kommit för dem, att staten ville eller kunde hjälpa. Västerbottens bonde hade hittills fått bära sina bördor ensam. Och trots allt hade det frostbitna hoppet så svårt att resa sig igen.

Men så rannsakade Lill-Jonas utom åkern åter sitt hjärta. Hade han nu icke en gång för alla gjort upp saken under envig med sin Gud och lämnat allt i hans händer? Men för var ny prövning föll han på nytt till tvivel och otro. Och dock hade Gud sagt:

»Det är fåfängt, att I bittida uppstån och sent gån till vila och äten edert bröd med sorg, ty han giver det sina vänner, medan de sova.»

Liten, tilliten var det han saknade, därför var all hans möda förgäves. När Gud ville, kom hjälpen, och inte när människorna pockade och ropade på den.

— Du kan komma me till stan, Mats, sade han bara och gick så ut för att se till hästen.

*

Frampå morgonen foro Tavlebönderna in till staden. Det var ett långt tåg av kärror efter den smala vägen genom skogen, som så ofta förr till stormarknaderna. Men inga glada tillrop växlades nu mellan åkdonen, varken skämt eller skratt hördes. Tåget liknade ett begravningståg, fast hästarna hade tjukor. Var och en satt tyst nedkrupen i sin päls och ruvade över sin egen olycka. En och annan hade sin hustru med, men man samtalade inte. Föga väntade man sig kanske av den utlovade hjälpen. Men bonden är laglydig. När kungen kallar, kommer han.

Så lång hade aldrig vägen till staden varit, så full av tvekan och ruelse. Men äntligen stannade då den första kärran framför Stor-Grubbens gård. Där skulle de lämna in hästarna, innan de gingo till rådhuset. Ty dit var det som han kallat dem, landshövdingen.

Utanför sin port stod Stor-Grubben och såg dem komma. Han hade väl hört glunkas om det märkvärdiga uppropet, men ej trott på det. Tjugu år hade han nu bott bland dessa gemena västerbottningar, men hittills hade de fått reda upp sina svagår själva. De hade blivit därefter, ett hårt, tjurigt släkte. Tjugu år hade han behövt för att få dem i sin hand.

Skulle nu staten komma och rycka bytet från honom i sista stund? Staten, vad var det? En samling herrar nere i Stockholm, som aldrig trampat en frusen vret. Vad visste de om denna avskilda landsända, och vilken hjälp kunde de ge? Nej, han, Stor-Grubben, han kände land och folk, till honom måste de komma. Än sen, om han tog litet själv för sin hjälpsamhet? Vem hjälpte någon otackad? Staten själv tog ju ut tacken i förväg — det var skatten och indelningen. Nej, den enda verkliga vän de hade, det var han, Stor-Grubben. Men ändå, ändå, tänk om de foro hans port förbi denna gång!

Därför stod han där nu dubbelt ryggkrökt och leende med en öppen brodersfamn åt alla.

— Nej, se Tavleborna är ute i dag, ropade han. De va storfrämmande. In me sej, Yttergren, till mamsell Holmström å säj, att hon snör på kaffepannan! Kasken får ni själva ta er ur stopet.

Men för en gångs skull fick han locka förgäves. Ingen hade tid eller ro att sitta vid Grubbens brännvinskanna nu. Nu gällde det viktigare ting. Anders inom åkern förde deras talan.

— Godda å tack för sista, handelsman, sade han lugnt. Å tack ska I ha, men för i dag får vi nog säja nej. Men om I ville ge husrum åt märra min å de andras en timme eller par, vore de tacksamt.

— Jaja, jaja, muttrade patron Grubb konsternerad. De var mej ena djäklar att vara storbjudna i dag. Men de finns ju en hemväg ock. Å minns de, att här har I husrum å kredit, så länge I är i stan, hur de nu annars går.

Och så selade de av hästarna och satte dem i Grubbens bondstall, slängde för dem en knippa hö och begåvo sig sedan till rådhuset. I samlad trupp vandrade de Storgatan fram med Rik-Anders i spetsen.

Rådhuset var ett stort, vitt stenhus med breda trappor och höga valv. Men Anders inom åkern tvekade ej. Han skulle gått trygg och stolt uppför himmelens gyllene trappor. Lugnt förde han sin bondeflock in i stora rådhussalen. Där var redan mycket folk samlat från andra byar.

Landshövdingen stod och väntade dem. Det var en liten, högdragen man på högklackade skor. Han var nyss kommen från Skåne och skulle nu sköta sitt första uppdrag bland västerbottningarna. Ett kinkigt uppdrag! Ordet frost fanns väl i hans ordbok men inte i hans begrepp. Vad det innebar, kunde han ej fatta. Och om denna landsändas hårda, avskilda liv på denna tid visste han mindre än intet. Annat var ju ej heller att begära. Nu hade han kungl. majestäts order att höra sig för, att försiktigt fråga och att lika försiktigt lova. Som ämbetsman hade han nått framgång genom sin sparsamhet i förvaltningen.

Sedan han med en kort nick svarat på böndernas hälsning, tog han upp ett stort plakat från bordet och började läsa, fort och otydligt, så som man vanligen läser officiella handlingar. Förlägna och olyckliga åhörde honom bönderna stående. Ingen av dem var van att höra det skrivna ordet i ett sådant tempo och på en sörländsk dialekt — de förstodo ej ett ord.

Landshövdingen hade slutat och väntade tydligen ett svar. Då det uteblev, vände han sig till Anders Ersson, som tydligen var ledaren för sin grupp.

— Nå, min gode man, sade han nedlåtande, har du måhända något att andraga från Tavle byamän till svar på kungl. majestäts förfrågningar?

Nu var stunden kommen, då de äntligen skulle få framföra sina tunga bekymmer till landsens fader själv. Det var ett viktigt ögonblick. Det gällde att noga överväga varje ord, så att det vägde rätt i vågskålen till nåd eller onåd. Det gällde att finna det rätta, det enklaste och mest lättbegripliga för denne främling, som talade ett annat språk. Det var ej ett svar, som kunde lämnas allt för brådstörtat.

Landshövdingen vred sig i stolen, blodet steg honom åt huvudet. Han förstod ej dessa bönders natur, skulle aldrig lära sig att ta det folket. Han visste ej, att västerbottningen behöver lång tid att tänka sig om, att sansa sig och samla sig inför främmande, men att han sedan blir både livlig och talför. Västerbottensbonden frågar också gärna själv, när han väl kommer i gång, men han vill ej bli bryskt utfrågad av främlingar.

Häftigt reste sig landshövdingen ur stolen. Den långa tystnaden tydde han som envishet och dumhet. Bland detta tröga och tjuriga folk var han dömd att tillbringa alla sina återstående levnadsdagar kanske. Svält och nöd! Lättja och slöhet var det, hopplös okunnighet och trilska. Ett gott kok stryk skulle de visst ha gott av först till att värma det tröga blodet med. Och till att lära sig arbeta. Landshövdingen hoppade på sina höga klackar, där han gick.

— Vet du vem jag är? röt han plötsligt till en liten gubbe, som stod längst borta i ena raden. Jag är landshövding Guldsparre från Ängelholm!

— Å ja ä kogejtar från Brattby, svarade den lille gubben ödmjukt. Han trodde tydligen, att det gällde någon slags presentation.

Halvkvävda fnissningar hördes här och var. Trots nöd och oro var ej folkhumorn död. Löje och vrede började blanda sig med förlägenheten. Landshövdingen hörde skrattet, men han förstod ej, vad gubben sagt. Troligen något för kronan och hans höga ämbete förolämpande. Detta måste få ett slut. Men alldeles utan resultat skulle väl ej sammanträdet bli. Något positivt måste han ju ha i rapporten. Nu kunde utdelningen börja. Och landshövdingen ringde på sin silverklocka.

Frasande av siden svävade landshövdingskan in med klackring på tummen. Nere i Skåne hade hon varit sin mans hushållerska en gång. Men det visste ingen här. Och nu skulle hon lära det lappländska patrasket fransyska seder. Dagen lång satt hon i sin salong kapprak i sidensoffan och läppjade på te med mandelspån.

Men nu skulle hon lik en huld ängel för en stund stiga ned från sin höjd för att lindra det fattiga folkets nöd och kval. Med ett ljuvt leende svävade landshövdingskan fram till bordet, där en hög med paket låg iordninggjord.

— Kommen så fram, go vänner, sade hon, en och en och tagen dessa paket ur min hand. Det är vår gode konung, som sänder eder dem.

Rik-Anders blev framknuffad och fick sitt paket och så den ene efter den andre. Det var små paket med ett skålpund gryn och ett skålpund potatismjöl i varje. De togo dem utan ord eller tack — det var som om de alla varit utan vett och mål.

Men landshövdingskan väntade ej bättre. Man fick väl lära och upplysa det förvildade och okunniga folket häruppe. Och så sade hon till en kvinna, som just steg fram för att hämta sitt paket:

— Av dessa gryn och detta mjöl kan man koka en smaklig soppa, min goda kvinna.

Men då flög visst hin håle i änkan Malm från Grubbe, så att hon plötsligt åter fick målföret och rappt svarade på genuinaste västerbottensmål:

— Hä va en gång å ett kvinnföltj, som koka se en oharransch go soppa på en hästskospik — men hon hade gott’e mjöl å smälta å na ve.

Häpen såg landshövdingskan på henne, ej ett ord hade hon begripit. Men så trodde hon sig plötsligt förstå. Dessa besynnerliga ord voro den enkla kvinnans tack för den välkomna gåvan. Och så nickade hon hult till avsked, när änkan neg sig och hela skaran ut genom dörren igen.

Något ovissa sågo landshövdingen och hans följeslagerska genom livet på varandra. Men ett voro de vissa om båda — slöhet och envishet voro det folkets namn. Och så gick landshövdingen in för att sätta upp sin rapport.

*

Men därute i den råkalla höstdagen gick en liten hop män och kvinnor med sänkta huvuden mot Stor-Grubbens gård. Inte hade de hoppats mycket av stadsfärden, men detta var ju mindre än intet. Ej så, att de voro så otacksamma, som det syntes, för gåvan, som dock ju var välment. Och därtill kom den ju från överheten, som man var befalld i katekesen att älska och lyda. Men ett skålpund mjöl och ett skålpund gryn tycktes dem dock bra litet till att möta den långa, ändlösa vintern med!

Vad som var den värsta besvikelsen, det var dock, att de ej fått tala ut. De hade tänkt sig hela den dagen till det viktiga sammanträdet. Först skulle man sitta där i godan ro och bekanta sig med den nye landshövdingen, bli hemma och tina upp. Så skulle man försiktigt drilla samtalet in på vädret och annat nytt. Sist skulle man — när allt passande trugande var överstökat — kunna komma in på det enda, som man ville tala om, nämligen de fem svagåren och all deras öppna och hemliga nöd. Sedan de väl kommit i gång, skulle de grundligt, ivrigt och utförligt ha invigt den nye landshövdingen för Västerbotten i hela hembygdens natur, vanor och folkliv, alldeles av sig själva. De skulle svarat på allt han velat, och så till sist skulle de varmt ha lagt honom på hjärtat att frambära all deras nöd och klagan till kungen, som de så trohjärtat satte sin lit till som till Gud Fader själv.

Men inför denne lille hetsige, otålige sörlänning, som ej ens begrep deras språk, blevo de stumma, tafatta och ordlösa. På mindre än en timme hade han avfärdat dem, och då gällde det fem ensamma, tåligt genomlidna svältår i den okända, isolerade landsändan.

Värst förebrådde sig dock Anders inom åkern, att han ej talat. Där hade han kommit till staden för att föra de andras talan. Det var därför han var deras ålderman. Han hade deras förtroende, liksom hans far hade haft det före honom. På sina axlar bar han byns välfärd och sin egen släkts anseende. Väl tyckte han sig ha övervägt, vad han borde säga, redan under ditfärden. Varje sak hade han begrundat, varje ord hade han ju vägt och prövat redan på förhand. Och så, när det äntligen gällde, när den viktiga stunden väl kom, hade han bara stått där och gapat, liksom slagen med stumhet och dövhet. För hans tankar kom plötsligt den gamla underliga paragrafen i byaordningen:

»Åldermannen före Ordet uti Byastämman, men skulle han i sin framställning icke därtill tro sig äga skicklighet, have rätt att överlåta denna sin förmånsrätt för den han förtroende äger och redligare uppfyller denna plikt.»

Han hade svikit dem, icke visat sig äga skicklighet vid något, som var viktigare än en byastämma. Men till vem skulle han väl kunna överlåta denna sin förmånsrätt? Plötsligt kom det för honom, att därtill vore bara en av dem skickad. Han, den fattigaste av dem alla, hans gamle fiende och trätobroder, han, Lill-Jonas utom åkern! Under alla dessa år hade han ensam fört deras talan inför de himmelska myndigheterna. Utan att förtröttas eller nedslås hade han klagat all deras nöd, han hade ropat och suckat om förbarmande. Och han hade ej tystnat, fast svaret uteblev. Han skulle ock lika väl ha fört deras talan inför den, som hade den jordiska makten. Han själv, storbonden inom åkern, hade visat sig ovärdig sina bröders förtroende.

Och kanske fanns det en och annan i den tysta hopen bakom honom, som tyckte detsamma. Rik-Anders hade ej haft ont om ord i de goda dagarna. Varför teg han nu? Men när de sågo honom där framför sig, plötsligt så böjd och grånad, nändes de ej säga någonting. Också han var ju drabbad, fast ej så hårt som de, men deras nöd tyngde honom för visso mer. De sågo, att Anders inom åkern hade blivit gammal. Nej, när allt kom omkring, fanns det nog bara en, som kunde och ville hjälpa dem ändå. Och till honom vände de nu modlösa tillbaka.

Och där stod redan Stor-Grubben i sin port och väntade på dem. I en ovan ängslan hade han stått där timmen ut. Men nu kommo de ändå. Liksom förr sökte de sig tillbaka till hans fyllda bodar och hans öppna kreditbok, när allt annat svek. Stor-Grubben, han kände västerbottningen, han. Han gav sig god tid med dem. Och han talade deras eget språk, förstod dem i skämt och allvar.

— Nånå, sa ja int, att de fanns en hemväg ock, sade han godmodigt, när de sökte sig in till hans kontor och bodkammare. Nå, han gav er väl stora famnen å utsäde å brödföda för vintern gratis, den där fina herrn där oppe i vithuse på backen?

Då fingo de äntligen luft i lungorna igen och började utgjuta all sin förargelse och besvikelse inför honom. Nu tröto minsann ej orden. Alla talade i munnen på varandra.

Och Stor-Grubben hörde på dem och log i mjugg. Då och då fyllde han bara brännvinsstopet till brädden, innan det åter gick laget runt. Snart hade man fått mod till att skratta åt alltihop. Det skänkte ett så förunderligt mod, Grubbens varma brännvinsstop. Och där satt han ju och försäkrade, att hos honom hade de ju allt de behövde. Det var bara att gå ut i boa och ta, hur mycket som helst.

Det gick så långt, att en och annan blev lika ädelmodig tillbaka och undrade, om väl patron Grubb förmådde bära all denna kredit. Men Stor-Grubben slog bara ifrån sig, fäktade med armarna och skrek på äkta västerbottniska:

— Ha ja tjådd hunn, no tjå ja rompa!

Se, det var ord, som man begrep, det, och inte »töckedenna tokforen», som sörlandsherrarna kommo med och som gjorde, att man aldrig förstod varandra.

Och nog var väl Grubben deras vän, deras ende vän och en öppen famn och en broder hela dagen! Och så bar det ut i boa på vingliga ben, och så bar det till att rita på papper, på många papper, stela, klumpiga bomärken, just där Grubben pekade, att de skulle stå. Och så fick man sin kanna brännvin på köpet, så som skick och bruk var. Endast två fick Stor-Grubben icke riktigt med sig. Det var Anders och Jonas. Den ene var för rik och den andre för fattig att riktigt ge sig i lag med honom.

När kvällen kom, for Lill-Jonas utom åkern hem med de andra, ej mycket rikare eller fattigare, än när han kom. Men ej vågade han tänka på hur litet de hade att möta vintern med denna gång. Ty han vågade ej gå mycket längre i skuldsättning heller. Åtminstone ej ännu. Än så länge hade de dock tak över huvudet och en härd att värma sig vid. Då fingo de väl söka sin föda i skogen, som de hade fått göra hittills. Åter ville modlösheten kasta sig i strupen på honom. Men han släppte den ej in på livet på sig, då skulle den slita honom i stycken.

Mekaniskt läste han:

Han läste det om och om igen, medan han lyssnade till de druckna rösterna bakom sig. Skrålande och skrikande drog tåget denna gång tillbaka genom den tysta skogen. Det var som om man fruktat tomheten, tystnaden. Den hade plats för så många ruvande, ångerfulla tankar. Och så fyllde man den med lustiga visor och skratt, så att det ekade i bergen. Men mitt under ruset och skrålandet därbakom tyckte sig Lill-Jonas få svaret, Guds svar.

»I haven sökt eder hjälp hos människor och ej hos Gud», löd det.

Ja, så hade de gjort i dag, så gjorde de alla dagar. Väl kunde de tigga Gud om frälsning var söndag. Men dessemellan lupo de till svaga människor för att få den. Till dem satte de sin enda lit. Och dock hade Gud sagt:

»Frälsningen tillhör Gud allena, honom, som sitter på tronen.»

När han, som av Gud var utsedd att vara sina svaga bröder ett stöd i den sanna tron, själv var så vacklande och svag, så människofruktande och lättledd, hur kunde man begära bättre av de många, som ej sett vad han sett. Ett starkt, ett segt och prövat släkte var det, detta folk, men mycken gammal hednisk otro bodde ännu osmält i dess bröst. Frost, frost! Tyckte han sig icke en gång ha hört de orden:

»Jag haver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårt är, att du deras väsende förfara och bepröva skall.»

Hur illa, hur svagt och vankelmodigt hade han ej läst ordet för dem, när olyckan kunde förnedra och bryta ner dem så! Men än var det kanske ej för sent. Guds vrede hade de alla förnummit, men de hade ej böjt sig för den, samfällt bekänt sina synder och sin hemliga otro och lovat bättring. Alla hade de ej kommit tillsammans till denna botdag, så som Gud ville. De tunga åren hade de tagit som en olycka, ej som ett rättvist straff och en välförtjänt prövning. Därför hade så mången uteblivit vid bekännelse och bön. Och Jonas tyckte sig höra rösten tala vidare:

»Gack bort och predika norrut alltså och säg: Vänd om, du avfälliga Israel, säger Herren, så vill jag inte vända mitt ansikte från eder, ty jag är barmhärtig, säger Herren, och vill icke vredgas evinnerliga.»

En stor samling ville han utlysa i sin ringa by, så som profeten en gång gjort med det hemsökta egendomsfolket. Och därifrån skulle deras samfällda böner, deras bittra ånger och ruelse äntligen stiga upp till Guds egen tron och beveka honom till en sen barmhärtighet. Skulle ännu någon hjälp kunna nå dem, måste den för visso komma direkt ur Guds egen hand. Och Lill-Jonas rätade tungt på sin böjda rygg, fick tyglarna åter fast i handen och körde förbi de rusiga och sovande.

Efter honom sjöngo och hojtade de andra sig fram genom de långa milen till väntande hustru och barn, medan skogen stod tyst och svart och lyssnade därtill. Hemmanet hade de kanske intecknat över skorstenen den dagen, sista kon fick väl gå. Nej, nej, Stor-Grubben han var ju en sån, som gav, men icke tog. Fem års tålamod hade han ju haft med dem. Han var ju deras vän, deras ende vän.

Och så skakade de och gnisslade sig fram på sina kärror, tills myrens blodröda öga åter lyste mot dem i aftonbranden. Men bredvid Lill-Jonas utom åkern låg Mats, störstpojken hans, nedkrupen i höet och sov tungt, dödstrött, utan syner och röster förtvivlans djupaste sömn.

*

»Samlingen» utlystes också till nästa söndag hos Jan Olsa utom åkern, den av hans släkt, som hade den största stugan. Där skulle nu Tavle byamän ha sin stora, allt avgörande uppgörelse med Gud. Där skulle de äntligen stå ansikte mot ansikte med honom själv i all sin nakenhet och lägga fram sin synd och skam för att se, om han alldeles förkastat dem från sitt ansikte. Han tvivlade ej på, att de skulle komma alla denna gång.

Inför det slutliga avgörandet greps Jonas av en allt större och innerligare ro. Äntligen hade han då riktigt förmått att lägga sin svaga, vacklande vilja i en annans, äntligen kunde han då ur djupet av sitt hjärta säga de svåraste av alla ord: Ske din vilja!

Dithän var det ock han måste bringa sina knotande, tvivlande bröder. Och nu gick han för var dag och väntade på undret, som skulle bli svaret på all deras underkastelse, ej en minut tvivlade han på att det skulle komma, undret i allas deras hjärtan. Och dessa väntans sista stilla dagar voro de lyckligaste i Lill-Jonas fattiga liv, så fulla av ljus voro de, av en andakt och frid, som redan hörde till den andra sidan.

Glömda voro svält och bekymmer. Han såg ej längre sina förödda åkrar, sin hustrus grämelse och sina barns hunger. Allt detta hade han lämnat kvar på denna sidan. Det, som allt annat, var ju blott något tillfälligt — den sista prövningen före hugsvalelsen. Stod det icke, att Gud prövade icke över förmågan? Och nu hade de nått gränsen för sin förmåga.

Allt arbete fick ligga nere — hela veckan var som en enda ljus, stilla helgdagsafton. Som i en dröm såg Jonas de sina kring sig, som i en dröm talade och svarade han på deras tilltal. Ty alla hans tankar voro förankrade vid den gamla nötta boken med stålspännena, där nyckeln till både välsignelse och förbannelse fanns, bibeln. Timme efter timme satt han där, lutad över dess gulnade blad och sökte finna de starkaste orden, de som skulle gå rätt till människornas hjärtan.

Den årslånga svälten hade givit honom en sällsamt förfinad prägel. Ansiktet var blekt och ägde ett inre ljus, som ej funnits där förr, ett skimmer av en stor, oförklarlig lycka. Som han satt där vid fönstret i det helgdagsfina köket, liknade han en apostel i sin grova dräkt.

Aldrig hade han känt sig så lätt, så fri från kroppens tyngd och plåga. Slöt han ögonen, såg han de underbaraste, överjordiska syner, slog han upp dem igen, såg han himlen öppna sig och hörde änglarnas sfäriska körer.

Svältens grymma, ljuvliga extas! Himlakören, kanske det blott var hustrun hans, där hon ensam satt i kammarn och sakta spelade andliga sånger på monikorn, sakta, helt sakta för att inte störa sin man. Också Kristina höll andakt och väntan i de dagarna.

Men en var det, som måste ut ur stugan vid all denna andakt och väntan. Det var Mats. Hela dagarna hölls han ensam uppe i skogsrået, där han låg framstupa på marken och stirrade ut över bygden, ingen vet i vilka tankar. Vad såg han? Såg han sjövittra, där hon satt på vintermyrens botten och skrattade sitt tysta, förvridna skratt åt sitt verk, medan hösten för var dag strypte björkarna allt gulare och blekare, där de skygga smögo fram efter de svartnade och frostbrända åkrarna, dödens åkrar?

*

Så kom då söndagen, den första verkliga höstdagen med all dess underbara ro. Likt en kupa av kristall stod himlen välvd över jorden och utestängde all oro av moln och vind. Runt myrens svarta hål gick alltjämt det slocknade fackeltåget av björkar med en och annan blodröd gnista kvar i lövet. Långt borta skar havet sin mörka, stålblå strimma.

Tidigt på morgonen kommo några utomåkersbönder för att hämta bönbänkarna ur Jonas vedbod. De voro allas gemensamma egendom, och när bönen var slut, skulle de bäras tillbaka igen.

Vid tiotiden på morgonen började bönfolket samlas upp emot Jan Ols stuga. Sakta och värdigt kommo de, männen först, kvinnorna sedan. Lill-Jonas såg dem vandra förbi sin stuga, hus efter hus, far först och mor sedan och sist barnen. Men denna gång kommo de ej blott från denna sidan myren.

Tyst gled den ena båten efter den andra över det svarta vattnet, folket steg ur och gick vägen framåt. En familj efter en räknade han dem, alla sina forna fiender, där de kommo med husfadern i spetsen. Sist kom Rik-Anders själv, han, på vars bud de andra kommo, med sin hustru och sina trenne barn.

Aldrig hade väl hon, Anders-Ersa-Brita, varit så mörk i ansiktet som nu. Mörk var hon ju ock annars, men nu gnistrade det så svart och vasst i hennes ögon under sidenhilkans skugga. Månntro, det var skam för rikbondens hustru att gå i lag med läsare.

När ingen mer syntes till på vägen, gjorde sig också Lill-Jonas redo att gå till stugan. Blek, med hatten i hand och lyftat huvud, gick han de få stegen nedför vägen. Hustrun följde honom, ledande de minsta. Sist gick Mats i sina trånga söndagskläder. Han tyckte, att han ville kvävas.

I Jan Ols stora vinterkök hade bönfolket redan ordnat sig på bänkarna. Hela köket var fullt, både karlsidan och kvinnsidan. På den senare stodo några halvkölingar, som visst alldeles glömt vad som passade sig, och försökte klämma sig in i bänkraden i sin förvirring. De grepo stadigt tag i två kraftiga bondhustrur och försökte få dem åtskils för att själva få plats. Men se, det gick inte, och så blevo de då skamligt utmotade i kökskammaren. Både den och farstun voro redan fulla också de. Men där satt mest ungdom, som gärna listade sig ut en stund under bönen, om den blev för lång, för att få frisk luft. Därute kunde man alltid klämma ihop sig litet till.

Man hade redan börjat så smått med gudstjänsten, så som brukligt var. Förstulet såg man sig om efter storsångarna i byn, och så började det:

— Du, Ol-Per-Anders eller du Marta Lovisa, du får vara bra å börja!

Så började psalmsången. Utan orgel eller annat instrument, sträv och oskolad, men kraftig. Med samsjungningen var det nog som det kunde. Aldrig kom man i kökskammaren riktigt i fatt dem därinne i köket. Men tävlingen var ej värre, än att de äldre därinne gåvo sig god tid att vänta på den senfärdiga ungdomen därute till nästa versrad, och så följdes man åt en bit igen.

När Jonas kom in i stugan, blev det tyst ett ögonblick, men så tog psalmsången än bättre fart igen. Sakta och sävligt arbetade man sig igenom den långa psalmens alla verser. När sista versen sjöngs, gick Jonas fram emot köksbordet, som stod där renskurat framme vid klockskåpet med Luthers huspostilla och kyrkopostilla och Edéns »Bönebok för Guds barn» på. Där böjde han sig en stund i tyst bön och började så efter handboken:

»Käre vänner, bröder och systrar i Kristo Jesu.»

Längre kom han ej. Han gjorde en stunds uppehåll och såg ut över församlingen. Där sutto de, det fattiga utomåkersfolket i sina slitna söndagskläder. Där sutto de, det stormodiga inomåkersfolket i all sin bästa stass. Men lika bleka, lika avvaktande voro deras ansikten.

Så som nu hade aldrig Tavle byamän samlats. Nog hade väl kyrkan mången gång varit lika full, men den hade varit delad i två osynliga läger och full av hemliga, onda tankar.

Dit gick man även för att visa sig för människor. Men hit kom man för att ensam kasta sig ner med alla sina synder och all sin skröplighet inför honom, som en gång levat bland ringa fiskare vid Genesarets sjö såsom en av dem. Det var, som om man ej vågade blotta så mycken uselhet och svaghet, så mycken mänsklig nöd och brist inom kyrkans heliga murar, som om man först måste rena och bereda sig här. Inom denna fattiga stugas väggar, där voro de alla lika. Den hade sett så mycken brist och kamp, att all deras hemliga nöd ej kunde vara värre.

All denna hemliga nöd var det han skulle råda bot för! Det svindlade för Jonas vid den tanken, och han kände sig så skröplig och svag. Vad hade han väl att komma med i en nöd som denna? Ord, ord! Men det var icke detta de behövde. Ordet, det enda var det.

Vid de vanliga söndagsbönerna var det brukligt, att han bara föreläste för dem ur Luthers postilla utan alla utläggningar. En sådan vördnad för den store lärofaderns ord hade de, att de helst ville ha det oförvanskat. Vem vet, om ej annars kunde smyga sig in någon fördärvlig villolära? Fast stundom kunde även det rena ordet vålla mången timslång dispyt, såsom t. ex. när Jonas ur lärofaderns postilla en gång läste dessa ord om Jesusbarnets svepekläder: »Men att hon skall hava svept honom uti Josefs strumpor, som man uti Aachen visar, det låter såsom en lättfärdig dikt och är nog bara fabel såsom mycket annat i världen.» Lärofaderns lätta tvekan och ordet »nog» vållade dispyten. Under bönerna tog man sig god tid med allt, även det minsta.