II. VITTRA. (continued 3)

När de fingo syn på Anna-Greta, samlades alla människosparvarna kring henne som kring en särskild godbit, och alla de äldre pojkarna tävlade om att få henne på kälken. Men hon bara skrattade och log, väjde och vek undan, som hennes sed var, tills en storvuxen bondpojke av inomåkerssläktet i sjuttonårsåldern tog henne kring livet och fick upp henne på sin kälke. Och så bar det i väg, så att snön plöjdes till yrande skum den långa, vitglänsande vittervägen utföre.

Från den stunden såg Anna-Greta knappt åt Mats. Det var som om hon glömt honom, som om hon skämts över honom inför de andra, de självägande, besuttna bondebarnen. Ensam, gråklädd och skygg stod han där avsides, fattigpojken, och såg på de andras djärva lek. En dimslöja hade sänkt sig över den blåa dagen med dess grälla färger och ljud. Ingen låtsades se honom, ingen bjöd honom sitta med på långkälken. Tills Ejnar fick syn på honom och ville skaffa honom en plats bakerst på den skuta han kommenderade över. Där satt nu en stor, senig pojke av utomåkerssläkt med fräcka, hungriga drag — han vågade öppet myteri mot ordern.

— Nej, se på Lill-Jonas Mats, ropade han, sjölvaste tremänningen min! En tocken storkarl har vi nog int plass för, int träng han om vara i lag me oss småfolk! De ä fali väl han har egen himlavagn å fära i, han som far hans!

Varje grymt och hånande ord träffade Mats som en pisksnärt rakt i ansiktet. Vad hade han gjort dem alla, varför kunde han aldrig få vara i fred? Hade han förstått att ge svar på tal och betala med samma mynt, kunde han snart ha fått skrattarna på sin sida och därmed sympatin. Pojkar äro grymma, men de ha också stort sinne för humor, inte minst västerbottenspojkar. Men att skämta och slänga käft, det var vad han minst lärt sig under nödårens tryck.

Därför teg han endast betryckt, medan de andra med skallande skrattsalvor lönade utomåkerspojkens kvickheter. Till slut lyckades denne få fart på kälken trots Ejnars spjärntag, och det bar av nedför backen. Där Mats ensam stod kvar, hörde han Ejnar också skratta med. Då stack det till i honom, och han tänkte, att ännu kunde det tassa på luden fot i nattmörka skogar.

Nu kom Anna-Greta upp igen till en ny färd. Inte heller hon kunde låta bli att spektaklas.

— Va är’e åt dej, Mats? frågade hon skälmskt. Du skin då som sjölvaste kallgaranolavärsväre. Stå int där å tjurtig utan törk snarn unna näsan å åk på bakkälken din!

Och så satte hon sig röd och strålande till rätta, bondpojken slängde sig självmedvetet upp bakefter, lade armen om hennes liv, och så bar det åter i väg. Men hur han nu såg på burrhåret hennes under stickemössan, så styrde han som en vänsterhänt raka vägen ner i stordrivan vid sidan av backen. Kälken välte, och de hamnade båda i snön, han ännu med armen kring hennes liv.

Röd och varm låg Anna-Greta där i snön och skrattade med full hals, skrattade rakt upp i den solblanka himlen med dess tusen drillande fågelklockor. Mössan hade fallit av henne, röd som blod lyste den mot allt det vita. Men rödare lyste hennes öppna mun mot tändernas snöglans. Något hetsande kallt och varmt for genom pojken. Innan han själv visste ordet av, hade han böjt sig och kysst henne mitt på munnen. Men då blev Anna-Greta flygande ond. Inte så mycket för kyssen kanske som för de andra på kälken bakom, som just storskrattande åkte förbi.

— Å, du ditt armade fe, skrek hon och rev sig lös, tror du ja vill si ått en tocken som du! Tjvärtröbbnosut och kortbejnut ä du, å flister ha du te råka! Av allihopen ä du sämsten! Men vänt ska du få si!

Och innan pojken visste ordet av, hade hon bägge sina knubbiga händer fulla av klabbsnö och började hårdhänt mubba honom i hans fräkniga ansikte. Pojken låg först som lamslagen och lät henne hållas. Den blöta snön smälte strax i hans upphettade ansikte och rann som strida bäcker ner emellan fräknarnas spridda ögrupper. Men med ens var han uppe på benen igen, frustande och spottande, beredd att ta en blodig hämnd.

— Vänt du, vildkatta, skrek han ursinnig, ja har fäll okysst dej färdigt än, om ja vill.

Öknamnet passade nog in på Anna-Greta, där hon stod på spänn med gnistor i ögat och svarthåret sitt som en mörk sky med eld vid roten mot den vita pannan.

— Du gör aller frest! skrek hon bara.

Men inom sig visste hon, vem som var starkast, och såg sig hjälpsökande omkring. Men de andra voro redan långt nere på gärdorna, endast Mats stod en bit ifrån och såg på henne med en lång blick. Plötsligt mindes hon en gången sommars glada lekar. Bästa och trognaste lekkamraten hade hon där, den enda i världen hon kunde lita på, om det blev fara å färde. Hade han inte något, som var för mer än gods och gård?

— Mats, ropade hon översiggiven, Mats!

Då revs den gråa slöjan itu för pojkens ögon — klart som på ljusa dagen såg han, att Anna-Greta behövde hans hjälp. Med några få steg skrinnade han nedför backen till henne, och innan den fräcka långskanken till pojk visste ordet av, hade han Mats över sig bakifrån och låg åter i snön högt upp över sina röda öron.

Med förenade krafter hjälpes de så åt att tvätta inomåkerspojken ren från fräknarna med våtaste blötsnö, tills han ynkade och bad sig fri med de heligaste löften att aldrig mer röra Anders-Ersa-Anna-Greta ens med lillfingret sitt.

— Kom då, Mats, sade flickan, nu har han fäll fått nog, han ta på blysch ve öglocka som för gråten.

Och så gingo de båda segrarna triumferande därifrån hem till mor Britas läckra fettisdagsbullar. Så kom det sig, att det blev den åsidosatte Mats, som bland alla självbesuttna bondpojkar blev utvald till att föra hem vårvinterfestens unga drottning i Tavle by. Men en något riven och sliten drottning var det, med krushåret stripigt och vått under den röda mössan och sticketröjan genomblöt av snö.

*

Fram på vårsidan skulle äntligen ungdomarna på Anders-Ersagården börja läsa för prästen. Pojkarna voro ju redan långt över läsåldern, Anna-Greta hade också längesedan hunnit dit. Hon var nu femton år fyllda. Mats gick på sitt sjuttonde och Ejnar redan på det adertonde. Det var mor Britas påfund att dröja så länge. Alltsedan olycksdagen hade hon varit så skyggt ängslig att släppa sina barn ur sikte. Hittills hade hon kunnat skylla ifrån sig med att hon ville, att alla barnen skulle följas åt.

Men nu gick det inte längre. Efter själva julottan hade kyrkherren tagit henne avsides och i hettan med dundrande röst sagt något om kristlig försumlighet och en likgiltighet, som bottnade i hednisk vantro. Då måste det bli slag i saken, och så hade de alla tre anmälts till årets nattvardsgång.

Veckolånga förberedelser krävde det att få allt i ordning med kläder och matspänner. Så skulle man bland annat baka mjukt bröd, som hade förnämligare anseende än det hårda vardagsbrödet. Men äntligen var allt klart. Hästen klövjade packningen på sommarsläden ner till stora landsvägen, och så togs kyrkkärran, nyputsad och fin, fram ur kärrhuset.

Så kommo de en majdag farande ner till kyrkbyn, där de skulle stanna över sommaren. Stor och ståtlig tycktes den dem, där den låg på en stor, flat sandslätt emellan bergen med torget i mitten. Kring torget låg själva »stan», där handlarn, länsman och doktorn bodde. Ett bra nog stycke därifrån låg själva bondbyn, skarpt skild från »stan» till både byggnadssätt och levnadsvanor.

Men till ingen av dessa delar av kyrkbyn skulle läsbarnen utan till »bondstan». Den låg alldeles för sig själv ikring kyrkan, hus vid hus, grå och kutande och tätt, tätt sammanbyggda vid de trånga, krokiga gatorna och det gräsbevuxna torget. Hundraåriga, vacklande och blinda, med stängda fönsterluckor, sökte de stöd mot varandra för att ej falla in i sin egen tomhet. En sällsam, grå dödmansstad utan rörelse och mänskligt liv, utan blommor bakom fönsterluckan, utan barn. Ruvande över urgamla tankar och minnen från medeltida köpenskap på samma marker, från hedentida byteshandel med köpmän ända från det stora riket omkring Sundet.

Blott till kyrkhelgerna vaknade de gamla husen upp. Då slogo de upp sina tunga ögonlock och sågo sig yrvaket omkring med tomma ögonhålor, ty fönstren saknade rutor. Dörrarna flögo upp, och de små, trånga rummen genljödo av kyrkfolkets prat och skratt under ett enda, bräddfullt dygn.

Ty »bondstan» bestod av hela socknens kyrkbystugor, dit bönderna från mera avlägsna byar sökte sitt logi över lördagsnatten. Två, tre eller flera hade de slagit sig ihop om att dela en sådan stuga. Var familj fick nöja sig med endast ett rum. Trångbodd blev man, men det var man van vid, och den lördagsnatten man var i stan sov man ej mycket ändå.

Nu hade man tagit ett par av de största kyrkstugorna till husrum för läsbarnen, en för pojkarna och en för flickorna. För hushållet och ordningen svarade två rejäla bondmoror från en angränsande by. Maten bestod mest av torrskaffning ur läsbarnens egna matspänner, men någon gång kokades en ordentlig vattgröt eller, när det skulle vara riktigt storhögtidligt, en smältande ljus och len smörgröt med god gräddmjölk till att skölja ned mjukbrödet och den rökta fårfiolen med. Och i tukt och Herrans förmaning höllo mororna ock sina läsbarn. Inget hams och slafs fick förekomma.

Under mångahanda tankar låg Mats den första natten i kyrkstugan och letade förgäves efter sömnen. Pojkarna lågo bäddade i flatbädd över hela golvet i storrummet på mjukaste fjolårshö. På den ena sidan om honom låg Ejnar, på den andra en främmande pojke, som snarkade med munnen vidöppen, så att man kunde räkna jäkeltänderna på honom. Höet doftade starkt och kryddat sin lagrade sensommardoft, tyst var det utom snarkningarna och väggsmedens hamrande i det grova, nakna kärntimret.

I morgon skulle de första gången till prästen. Det var en betydelsefull dag, den första av en betydelsefull tid, som skulle göra dem till fullvuxna män, skyldiga att ta sin del av ansvaret och plikterna i denna vanskliga värld. På detta tänkte Mats långt in i den ljusa natten, som stod stilla och glasklar genom den öppna fönsterluckan, medan Ejnar vid hans sida trygg sov sin hårda ynglingasömn i den fäderneärvda kyrkstugan.

*

Lästiden blev en lycklig tid för Mats. Bland alla dessa främmande pojkar från andra byar blev han som en av dem, och det återverkade på Tavlebarnen, så att de också behandlade honom väl. Anna-Greta kunde väl bland de andra ha sina ryck av nyckfullhet och tvärhet, då hon ej låtsades se honom utan helst höll sig till storbondebarnen från kyrkbyn. Men dessemellan var hon mjukheten och godheten själv och tydde sig till honom som till en kär och avhållen bror. Det var i synnerhet, när hon hört honom svara för sig inför prästen och sett de andras vördnadsfulla miner.

Av alla läsbarnen från den stora socknen visade sig Mats som den mest begåvade och kunnige. Ingen läste ordet så flytande och väl innantill, ingen var så bibelsprängd som han. Långa kapitel kunde han utantill, och Svebilii katekes hade han på sina fem fingrar. Maken till läsbarn hade prästen aldrig haft. Och han var dock en nitälskande präst, som väl mindes dessa ord:

»Du skall skärpa dessa ord dinom barnom och därom tala, när du sitter i ditt hus eller går uppå vägen, när du nederlägger dig eller uppstår.»

Men ändå tyckte han, att det fattades något hos detta under till läsbarn, den långe, gänglige pojken med de brinnande ögonen i det bleka ansiktet och den lidande munnen. Det var som om han fattat de ord han läste bara med sitt förstånd men ej med hjärtat. Tomt, kallt och mekaniskt gledo de heliga orden över hans läppar. Men det mekaniska rabblet var ju tidens sed, och prästen trodde, att Mats blivit inlärd till den tonen. Han visste ju, att han var son till en mycket from om också missledd man från grannbyn.

Föga anade han, att Mats, det ensamma ödesbarnet, längesedan genomgått en djup, religiös kris. Läsningen och konfirmationen tog han bara som en nödvändig väg ut i livet. Alla de sugande frågor och tvivel, som så ofta höra denna tid till, hade han för längesedan tystat med våld — i hans inre var tomt och lugnt.

Allt detta anade ej prästen, men han kände instinktivt en större sympati för Ejnar, den långe vildbasaren, ett barn, trots sina aderton år, som kunde slåss och väsnas värst av alla under fristunderna men som dessemellan satt så gripen, att han ej hade långt till tårarna.

Anna-Greta var snabb i sin uppfattning, men flyktig och glömsk med tankarna på annat — där plockade himmelens fåglar upp många goda ord. Då hon slarvat med läxan, höll hon sig särskilt till Mats. Med kelna miner tiggde och bad hon:

— Hör du, Mats, du, som ä höglärd, läs förklaringa om trolldomen ur katkesa för mej!

Och då kunde Mats ej endast rabbla det långa stycket om trollkarlar och lövjerskor utan även bibelspråket därtill:

»Att ingen ibland dig varder funnen, som sin son eller dotter låter gå igenom eld, eller den som är spåman, eller en dagväljare eller den, som på fåglalåt aktar, eller trollkarl, eller besvärjare eller svartkonstig eller tecknatydare eller den där någon död frågar.

Ty den som sådant gör han är för Herran en styggelse.»

Entonigt och mekaniskt som han brukade läste han språket, medan han höll ögonen sänkta i Anna-Gretas, där en rädd glimt tändes i pupillens djup. Hon mindes deras många samtal uppe i skogsrået om hemliga och mörka ting. Var det detta, som var en styggelse för Gud? Hon ville fråga Mats, men pojken framför henne satt lika oberörd och borta som förut.

Till pingst skulle de gå fram, och för var dag fingo Ejnar och Anna-Greta mera allvar i sinnet, men det allvaret gällde kanske mest frågorna i koret. Mats var sig lik. Han behövde ju ej vara rädd heller, menade de, han blev det ju, som fick stå närmast i gången och bli hedrad av alla. Ingen anade, vilken ogudaktig tanke, som slagit rot i det bästa läsbarnets hjärta.

Om han nu verkligen var den han ville vara — så var hans tanke — då skulle han nu kunna skaffa sig den makt och rätt, som Gud och människor förnekat honom. Också han kunde skaffa sig en bärare, som mor Brita, det kunde var och en som ej ryggade för nattvardens helighet.

Hur det skulle gå till, visste han mer än väl. Det gällde bara att smussla undan en del av oblaten och en del av vinet. Sedan skulle man taga några trasor, sticka sig med en kniv i vänstra lillfingret och låta några droppar blod falla på trasorna, som man förut blött med kyrkvinet. Så skulle man rulla trasorna kring oblaten under läsning av en besvärjelse, som Mats snappat upp. Så var det bara att gå till en korsväg och rulla i väg bäran på dess långa och krokiga vägar fram till välstånd och oberoende med de orden:

»Så länge du för mig vill springa, skall jag för dig i fandes brinna.»

Just nu var rätta tiden inne, ty bäran ägde ingen kraft att hjälpa en, förrän man gått fram för prästen.

Med sådana hemliga tankar gick han till sin första nattvardsgång. Klockornas ringning rörde honom ej. Ännu hade han svårt att tåla klockringningen, hårt trollbunden av sitt eget agg som han var. Ej heller de många tysta människorna, de doftande björkarna i koret och de andra läsbarnens tårar rörde honom särdeles. Klart och lugnt svarade han med hög röst på alla frågor — svar, som kommo mången vuxen människa att lyssna och häpna. Men själv stod han kall, och i hans hjärna rörde sig blott ett dovt: Tänk, om jag vågade!

Då stämde klockaren upp slutpsalmen. Det var hans mors älsklingspsalm. Först då rördes det något i hans döda inre och vände sig emot de kända orden:

Offer — det hade då funnits andra menlösa offer, det hade bjudits en förlikning. Han hade glömt det, skjutit undan det i sitt bittra kval. Ej ens nu visste han, om han mäktade tro det, men ej ville han såra sin döda mor på sin konfirmationsdag med slika syndiga tankar. I ödmjukt sinne och utan mörka uppsåt anammade därför Lill-Mats utom åkern brödet och vinet bland de andra.

En viss förändring följde nu för en tid i hans sinne. Han tänkte ej så mycket på all slags vidskepelse. I stället döko åter gamla, glömda bibelord upp, och han mindes sin fars och mors fridfulla, lyckliga liv mitt i nöd och fattigdom. Än mer, om de måst dö en ond bråddöd? Sade icke psalmen, att Frälsaren själv måst skamligen pinas på korset för andras synd?

Sant var det ordet: »Månger är fattig i stor rikedom och månger är rik i sinom fattigdom», när han tänkte på mor Brita i Andersagården, så girig och så rolös, och på sin egen fattiga och utslitna mor med ett fridens klara ljus över pannan.

Fort nog skulle hans sinne åter ha hårdnat, om han vetat om mor Britas samtal med prästen. En gång i början av läsningen hade hon sökt honom för att som brukligt var höra sig för om barnen, och en bra förning hade hon med sig av smör och ägg. Mannen hennes gick mitt uppe i vårplöjningen.

Då ansåg prästen, att det var tid på att tala om Mats. Inte för att han älskade pojken särskilt, men man stod kanske inte till svars med att låta en sådan begåvning grävas ned i jorden. Och så lade han ut det alltsammans för Brita, där hon satt ytterst på förmaksstolens kant i sin svarta sidenmössa och kyrkschalen av storblommig saxeny.

Vore det inte skäl att låta Mats studera? sade han. Han visste ju fullväl, att de inga skyldigheter hade till att lägga ut pengar i onödan för honom. Men det kunde ju betraktas som ett förskott bara. Den dag Mats satt i egen prästgård, skulle han säkert se sig någon utväg att gälda lånet.

Aldrig i sitt liv hade mor Brita blivit så bestört, men hon dolde det skickligt, steg upp, neg sig mjukt ut genom dörren och sade sig skola tala med sin man om den saken. Många stridiga tankar rörde sig inom henne på vägen från prästgården. Han, den där, fattigpojken, det bleka läsarynglet med de outhärdliga ögonen, skulle sitta som en herre, kantänka, över hennes egna barn? Det fick aldrig ske, så länge hon levde! Hon fick väl se sig till att kunna hålla Anders undan från saken och sätta ihop ett svar själv åt prästen.

Det svaret hade hon redan klart, när hon lutade huvudet mot psalmboken till slutbönen den söndagen. Och när tacksamma föräldrar vid konfirmationen efter barnens nattvardsgång stodo väntande på prästen, visste mor Brita, slug som alltid, verkligen att få undan sin man för en stund och att slinka in före någon annan i sakristian för att lämna återbudet.

Tyvärr gick saken inte för sig, ynkade hon med nedslagna ögon, hennes man såg sig ej någon råd till att lämna studiehjälp åt andras barn, när fråga var, om han kunde hålla gården åt de egna barnen. Och prästen nickade förståelse och bifall — uppfostringsbarn var nu en gång icke eget barn. Men han hade fyllt sin plikt och fredat samvetet, och därför tog han inte upp saken på nytt, när han strax därpå skakade hand med Anders själv ute på kyrkbacken.

Om allt detta visste Mats intet, men vardagen gjorde sitt till att snart vända hans sinne till det gamla. Ejnar och Anna-Greta voro länge sedan sig själva igen, fast flickan täckte sitt mörka hår med ungflickans ljusröda mössa till helgerna.

Och nere på myren hade Stor-Grubbens folk gjort sitt med plöjning och sådd. När sommaren var till ända, kunde Stor-Grubben låta väga upp en skörd på tjugu lispund finaste vallhö på höbesmanet. Lass på lass kördes dignande in i hans lador, medan Grubben själv stod mitt på de våta gärdorna med händerna i byxfickorna och såg på.

Men på Lill-Jonas forna åkrar växte nu tistel och törne upp till knähöjd. Det var, när Mats såg det, som hans sinne åter stålsatte sig, och han sade för sig själv: Nej, och åter nej! Vad det betydde visste han endast själv.

Det var nog en annan också, som funderade över Guds vägar, där han stod och såg ut över den förut så döda myren, där det nu rådde idog flit, liv och rörelse hela långa skördedagen. Det var Anders. Han hade åldrats så märkbart på dessa år, den ståtlige storbonden. Ovant grubbel över sonens öde hade tärt på hans sinne. Han hade ej förmågan att delge andra sina tankar, och därför grävde de sig in djupt i honom själv. Men hans blick var ljus och klar. Det hade kommit en stillhet över honom, som han saknat i sin styrkas dagar.

När han stod där, tungt vilande på lien — han behövde ofta vila nu — och såg på skördearbetet nere på myrängarna, tänkte han väl som förr, att där vilade byns framtid och välsignelse, fast i orätta händer. Men den lugna, sorgsna blicken tycktes säga ett resignerat: Ske din vilja!

Det var kanske den annalkande döden, som äntligen lärt Anders att säga så. Ty det visade sig snart, att hans kraft var bruten. Frampå hösten insjuknade han och blev liggen. Hela vintern låg han sjuk. Det började som varannandagsfrossa. Varannan måndag, precis klockan tolv, började den sjuke frysa, så att han skakade och måste inta sängen. Då hjälpte det ej, att Brita kokade det starkaste kaffe hon kunde, så starkt, att det nästan var grönt, och gav honom det oblandat. Sedan bäddade hon ner honom mellan husets tjockaste skinnfällar, men Anders frös ändå, så att själen ville flyga ut ur hans stora kropp.

Så småningom gav sig frossan något. Men då visade det sig, att den bara varit ett förebud till en ännu svårare sjukdom. Då vintern äntligen vände sig på den ljusare sidan, låg gårdens husbonde i den vildaste svartfeber, vilken skulle bli hans sista sjukdom. Förgäves tog mor Brita till kopphorn, snäppare och bryne för att med koppning få febern att sjunka. Det hjälpte blott till en tid. Då kunde hon ju ej annat än på allvar tro, att gubben hennes »råkat ut för jälakt». I smyg klippte hon hår och naglar av sin gamle man, lade dem i stöpsleven, som barnen brukte till att stöpa bly i åt nyår, och kastade så ut alltsammans åtabak över sin vänstra axel. Men ej ens, att hon sålunda kastade ut för ont, hade någon förbättring till följd. Snart steg febern på nytt, och i mars dog den gamle Anders Ersson, sedan han på dödsbädden förordnat om hur med hans egendom skulle förfaras.

Så var då Mats vid aderton års ålder för andra gången bliven faderlös. När Anders redan låg och drog andan, kallade han en gång Mats till sig och sade med en orolig glimt i ögat:

— Ja hadde tänkt att få leva, tills ja hadde ordnat lite för dej, pojk. Men de ska du veta, att här har du hemmet ditt, så länge du vill. De ska ja säja far din, när vi råkas.

Rörd tog Mats hans hand och tryckte den till tack och farväl.

Att han som uppfostringsbarn ej kunde ärva del i gården, det visste han ju. Och till adoption hade det aldrig kommit. Men det visade sig dock, att en liten penningsumma stod undansatt även för fostersonen, vilket kom Mats att röras till ovana tårar. Han mindes all sin hemliga stolthet och halsstarrighet — hade han förtjänat denna godhet? Mer än nog tyckte han, att Anders gjort för sin forne fiendes son.

Men ändå var den första tanke, som föll honom i sinnet, när han höll pengarna i sin hand: Gården, farsgården! Här hade han nästan vad den var värd i sitt nuvarande skick. Men snart fick han höra, att nu var det för sent, ty Stor-Grubben hade nu också kastat sina blickar på den lilla, men i fars och farfars tid orörda skogslotten, som hörde till hemmanet. Med en tung suck fick därför Mats stoppa ned sina slantar på kistbottnen till kommande behov.

*

Efter Anders död började livet på gården så småningom att gå i nya gängor. I testamentet hade han bestämt, att hustrun skulle som barnens förmyndare sköta gården, tills Ejnar blev myndig. Det märktes också snart, vem som numera styrde på Andersagården.

Ej som skulle inte Brita skött gården väl och sett till sitt folk. Bittida uppe och sent i säng var hon, snar och rapp till att få alla i arbete och ve den, som sov över sina sysslor! Det var bara det, att allt det myckna ljusskygga, som hon i hemlighet plåstrat med, nu trädde mera öppet i dagen. Mor Brita gjorde ej längre någon hemlighet av, när hon läste över folk och fä eller brukade andra konster. Under första delen av sorgeåret höll hon sig väl tillbaka och gick sedesamt sin tunga änkegång med sorgflor under huvudduken. Men snart strömmade allt fler människor upp till gården för att få hjälp och bot för sina åkommor.

Många voro ock krankheterna både på folk och fä. Än var det en ko, som ej trivdes. Brita rådde då hustrun, som ägde kon, att ta ett hår från kons vänstra lår och sy in det i sin kjollinning. Eller också var kon redan sjuk. Då kanske den släpades upp till Klok-Brita för att bli hånkad. Det var en grym metod. Med ett långt instrument, den så kallade hånknålen, drogs ett snöre genom skinn och kött vid det sjuka djurets bog, och sedan slog man en knut på vardera ändan av snöret. På det sättet blev det naturligtvis varbildning i såret. Man drog då igenom snöret en bit till och klippte bort den ända, som redan varit i såret. På det sättet kom det sjuka ut ur kroppen. Dog inte kogussriset av den läkedomen, så kanske det blev botat, och så var det bra med den saken. Men skulle det hampa sig så illa, att kräket dog, så var det för att hon blivit förgjord av någon illasinnad granne.

Även folk botade mor Brita för mångahanda åkommor. Hon tvättade bort vårtor på dem med regnvatten från en grind, genom vilken tre lik blivit förda. Hon botade för gulsot med ett uppkok på nio sorters bark, och hon lagade pulver av ormbunksrot för binnikemask. Älgblåst botade hon som sig bör med blåst mjölk. Hon förstod ock den gamla lappmarkskonsten att knyta knutar för »vin» och att laga till ett ormbrännvin, som hjälpte mot all slags värk.

Men mest gjorde sig kloka Brita känd för sin skicklighet i att bota barn för riset. Nära invid gården stod en väldig stubbe av egendomlig skapnad. Dess vridna, vresiga rötter bildade en naturvuxen ögla. En sådan trädstubbe kallades »valbunden», och genom den skulle det sjuka barnet dragas.

Mats glömde aldrig, när han första gången såg denna urgamla folkkur nyttjas. En dag i kvällningen mötte han mor Brita med en främmande kvinna och ett barn. De gingo upp emot skogsbrynet, men ingen hälsade eller svarade på hans tilltal. Det förundrade honom dock föga, ty han visste att tystnad ofta hörde till kurerna.

Men längre bort mötte han Anna-Greta, som försiktigt smög sig efter med ögonen lysande av nyfikenhet. Mångt och mycket hade hennes mor invigt henne i, men till att bota riset var hon inte betrodd, och nu ville hon med egna ögon se, hur det gick till. Och hon ville ha Mats till sin medbrottsling.

— Kom, ska du få si, hur mor drar Jonsa-Lisas Karin genom valbunneträ för rise, viskade hon ivrigt.

Hennes nyfikenhet var smittsam, och Mats vände och smög sig med henne upp emot skogsbrynet. Sida vid sida stodo de där med återhållen andedräkt gömda bakom en buske och sågo allt på ett par alnars håll. Det visade sig emellertid, att lillstintan led av det så kallade jordbundna riset, och därför måste hon i stället dras genom jorden. För den skull hade man skurit upp en kant av gräsvallen vid ena dikeskanten, så att två hål uppstodo med en gång emellan. Genom den drogs nu barnet tre gånger på rygg, ansköns, d. v. s. motsols, under samma djupa tystnad.

Den lilla nakna kroppen med sina sjukliga uppsvällningar lyste så vit mot den svarta jorden, som skulle rena och binda det onda. Flickan grät och stretade emot. Hon trodde väl, att hon för alltid skulle stoppas i det svarta hålet, men det hjälpte ej, igenom gräsvallen måste hon. Lika sjukligt vit och kroknad i lederna, som när hon drogs in, kom hon ut igen, fast svart och smutsad av jorden, men ännu var kuren inte färdig. En torsdagskväll efter solnedgången ägde den rum, och ännu två sådana kvällar måste den upprepas, innan det hjälpte. Men skyggt och försiktigt smögo sig de två medbrottslingarna därifrån. Nu hade Anna-Greta lärt sig det bästa mor kunde. Ty mor Britas nya verksamhet hade berört hennes båda barn helt olika. Anna-Greta, som nu var sexton år fyllda, såg med glädje, att det blev mera liv och rörelse på gården. Borta voro alla flyktiga betänkligheter. Det heta möderneblodet började mogna i henne, det spratt i varje lem av liv och ysterhet. Var dag såg hon i smyg i den delade spegeln i finsalen, att hon var vacker. Det svarta håret stod ännu ogredigare kring det vita ansiktet, och ögonen hade mistat något av sin barnsliga och grunda solighet. Mot det mjuka ansiktet stod den röda munnen som en fast förseglad gåta.

Allt detta ville Anna-Greta ej hålla bara för sig själv. Var dag kom det nu folk till gården, som hon kunde le och lirka med. Det gjorde henne detsamma, om det var man eller kvinna, blott de logo mot henne tillbaka. Skönt var det även att få lämna många tråkiga hushållssysslor för att ge mor en handräckning. Snart blev Anna-Greta sin mors högra hand vid kurerna. Med lätt hand lade hon omslag och smorde salvor, så som mor erinrade henne, och det märktes snart, att hon hade det rätta handlaget.

Om Anna-Greta tyckte om det nya livet på gården, så fanns det en annan, som var modern djupt gramse för det. Det var Ejnar. Han hade ju väl reda på faderns tankar om sådant och tyckte nu, att hans mor vanhelgade faderns minne genom att handla så rakt mot hans vilja.

Den första tiden kom det till många häftiga gräl mellan mor och son för den sakens skull. Men snart måste Ejnar ge med sig. Först och främst berodde han ju ännu helt och hållet av modern. Och närig bondson som han var, kunde han ej heller blunda för vad moderns doktorerande drog till huset. Pengar kom man inte precis stickande med, men man hade tusen andra sätt att visa sin erkänsla. Än kom det en smördrittel, än en kalvkropp eller kappstova med strömming i huset, så att man kunde sälja desto mer av husets eget.

Och det fanns nu ett stort tomrum att stoppa slantarna i, sedan den tysta faster Erika efter faderns död för alltid lämnat huset med sin bandsked och sin spinnrock. Med henne var det som om något av husets lycka drog sina färde. Men ändå kunde Ejnar förarga sig, som när mor slog ut tvättvattnet, då hon alltid skulle spotta och ropa: »Jesus Guds son.» Och ändå var han ingen läsare.

Snart fick han dock annat att tänka på. När Stor-Grubben skulle bärga sin andra skörd på myren, som denna gång var besådd med fullgott korn, visade det sig, att han var den ende, som fått missväxt det året, medan hela byn för övrigt fått god skörd.

Guds hämnd, sade bönderna, för slydjan han sålt till fattigfolkets åker under nödåren.

Utom sig lät Stor-Grubben kalla på alla de sakkunniga, som med en mun förklarat, att i myren låg Västerbottens bästa åkerjord. Nu stodo de där tafatta och tvekande. Grubben lät dem knappt komma till ordet i sin ursinniga vrede.

Till slut var det dock en av dem, en gammal Tavlebonde, som fattade mod och framlade sina synpunkter. Aldrig kunde väl patronen tänka sig att få god skörd, så länge den vattensjuka marken bredvid låg odikad, sade han. Det gällde att ha tålamod, tills hela myren låg dikad, fast det nog skulle kosta både tid och pengar.

Men patronen litade inte längre på deras ord utan körde helt sonika ut hela sällskapet och sände omedelbart en av sina skutor ned till Stockholm efter en nyexaminerad lantbruksdirektör. Något grön efter sjösjukan landsteg denne charmante herre en dag i staden, och morgonen därpå kommo han och Stor-Grubben rullande i kalesch med parhästar ut till myren.

Frostbiten, svartgrå och härjad låg nyodlingen där i den råkalla höstdagen, och tätt invid glimmade det svarta myrvattnet kallt och blankt. Isiga frostdimmor höjde och sänkte sig däröver som levande andeväsen. Och i bottnen på myren satt den själlösa sjövittra och höll allt levandes rötter i sina förkvävande händer med ett tyst och förvridet skratt.

Allt såg så fattigt, så förslitet och ofruktbart ut i ljuset av hennes andedräkt. Den främmande unge herrn ryste och svepte kappan tätare ikring sig. Herre Gud, hur kunde någon drömma om att gräva guld ur denna karga, sjuka mark! Och genast hade han sin dom färdig. I väl valda, vetenskapliga ord förklarade han för den obildade patronen, att myren vore en i hög grad misslyckad spekulation. Det vore rena galenskapen att vräka mera pengar i dess svarta djup.

Och patron Grubb trodde honom. Han var en man med stark vilja, men kort tålamod, alltför snar att gripa och åter förkasta. Någon verklig lantbrukare var han minst av allt. Han kunde inte vänta och ta ur vår Herres händer. Vad han ville ha, det tog han själv med hård och otålig hand.

Och nu var det skogen han ville ha. Skogslyckan han skövlat uppe i Lill-Jonsagården hade lärt honom, vad skogen var värd i rätta händer. Därför mottog han nästan med en viss lättnad sanningen om vintermyren och körde vördnadsfullt den lärde lantbruksdirektören tillbaka till staden och en charmant festmiddag, medan han i tankarna till nästa år lade ut vintermyren till ängsmark för att helt kunna vända sitt intresse åt skogen.

*

Och så kom det sig, att skogsskövlingen kom även till Tavle by och sög allting med sig i sin virvel. Därmed började ett nytt liv. Med yxa och såg trängde Stor-Grubben med sina arbetare in i byns jungfruliga skogar. Som en förödande brand gick han över urgammalt, milsvitt skogsbestånd, som varken lag eller hävd skyddade, tills det liknade ett enda väldigt, av elden härjat bränte.

Där han gick fram, stupade jättegranarna sida vid sida under brak och dån, tills en dag skogen låg död. Ur markens rivna mylla stucko de friska stubbarna upp likt benen ur en sargad och förmultnande kropp. Men under stubbarna, som sakta skulle gråna och förvittras, sutto rötterna friska kvar. Dem hade han icke förmått rycka upp, där de grenade och knöto sig vid varandra djupt nere i jorden. Hårt nitade i hembygdens hjärta sutto de alltjämt. Men de räknades icke, stockarna var det, som skulle ut i världen och skaffa sin herre pengar och makt.

Hemma på sitt kontor satt Stor-Grubben och granskade tumningslistorna, och för var lista hans tummare bragte med från skogen ljusnade hans barska drag alltmer. Det år han började hugga skogen på sina hemman, det var sannerligen ett godår! Detta var något, som lönade sig bättre än att odla svekfull myrjord. Den åker han nu brukade behövde varken ans eller vård. Sådant lämnade man åt de efterkommande, dessa enfaldiga bönders efterkommande. Men skörden den tog man själv, i hundra- och tusenfaldig måtto tog man den.

Den tanken hade något med det religiösa att göra. På oviga ben reste sig patronen och gick in till sin maka, som satt i fönstervrån på sidentaburett och sömmade en silkesbörs.

— Ge mig börsen, Mathilda, sade han och ryckte den till sig, och innan hon hunnit alterera sig, hade han stoppat den full med blanka guldmynt.

— Tag dem, Mathilda, sade han med vibrerande stämma, och köp dig sarsmantiljen, som du ville grina dig till i jåns, och gack till Herrens hus om söndag och tacka honom för din makes goda framgångar. Nu, nu börjas det på allvar.

Och Mathilda suckade gudsnådligt, snörpte på munnen och knöt den magra handen fast som en klo omkring guldbörsen.

För skogen blev vintermyren glömd för några år. Vart år lät Grubben pliktskyldigast se till myrängarna, men till någon fortsatt utdikning eller nyodling kom det ej, utan man tog den höskörd som blev. Kanske kunde nu stunden varit inne för Tavle byamän att få återköpa vintermyren och förverkliga den gamla tanken, som symboliserade deras enighet och gemensamma välgång. Men nu fanns ingen längre, som kunde ta ledningen. Var och en gick med nya tankar. Efter att i århundraden ha tänkt och trott, att det var jorden, som var den fasta grund de hade att bygga på, kom man nu och sade, att det var skogen. Skogen, den gamla trygga muren till deras hus och hem, värnet mot främmande vindar, men ock full av skrämmande otyg, dock alltid det fasta, det orubbliga, som gick i arv från far till son, som gav timmer till egen stuga och ved till egen härd, men annars stod och växte på rot — nu kom man och gav den andra namn. Ett räntelöst kapital kallade man den, en obrukad åker, en lat tjänare, som grävde ned sitt pund!

Men hur skulle man kunna gräva upp och förränta det pundet? Därtill krävdes pengar, och så fattiga och nedtryckta av nödåren voro de, att mången knappt höll sig med häst. Och ned till älvens stora stråkväg skulle timret för att komma ut i världen.

Då kom Stor-Grubben. Skogshungern hade gripit honom, och den var större än jordhungern. Allt vad han kom åt slök han. Sedan han nu huggit ut sina egna skogar till den sista stubben, ville han köpa. Först vände de honom ryggen, Tavlebönderna. Då lade han pengarna kontant på bordet, stora pengar. Pengar, det var något man sällan såg. Det var något säkert till att vända på och ta i, något som klingade i skogsensamheten.

Måtro, det var ej gott för de fattiga bönderna, som knappt hämtat andan efter nödårens alla lidanden, att stå emot Grubben, när han kom och var gemen, klappade på axeln och sade:

— Med den där lilla skulden till mej, Kall Pers August, tar vi de väl inte så görnoga, bara ja får köpa skogen å dej.

Visst fick han köpa till slut, om än ibland med lock och pock. Stora pengar blev det, sedlar, som man knappt sett, på hundra riksdaler och mer, ja, en och annan, som längre stått emot lockelsen, kunde till och med vifta med tusenlappar. Så flöto pengarna till fattigfolket utom åkern, där den mesta skogen låg, och ett yttre välstånd med dem. Snart var man lika väl klädd och väl hädd på båda sidor vattnet. Men överallt i Tavle skogar gingo yxhuggen som dova slag mot en mur, som bräcktes.

Pengar flöto till också på annat sätt genom skogen. Var och en, som hade en son eller dräng att avvara, en häst och en skogskälke, lejde ut dem till Grubben för skogsarbete och timmerkörning. Det var mycket arbete med timret. Det skulle tummas och indrivas ute i skogen, det skulle köras ner till älven och flottas. Men allt detta var ett friskt och hurtigt arbete, något annat än det sävliga rotandet i de små åkerlapparna.

Nu blev det liv och rutsch i byn, timmerforor efter de ensamma skogsvägarna och nytt folk, som strömmade till för att få sin del av guldet. En dag lät Stor-Grubben slå upp en liten handelsbod uppe i utomåkersbyn. Där fanns också brännvin att köpa för sex styver kannan. Och Grubben hade en flod av tiotusen kannor att ösa ur.

Långt in i skogen rann den breda brännvinsfloden, i motsatt riktning mot timmerälvens fåra. Och vart den rann dödade den tystnaden, skogens heliga tystnad. Skändad låg den ljusa vinterdagens jättekyrka med grunden bar och brustna pelarstycken. Skratt och råa skrän ekade där inne örkdagskväll som helgdag. Och så började de många slantarna, som ur Stor-Grubbens hand fallit på bondens bord, att så sakta leta sig tillbaka igen till sin rätte herre.

Så mycket pengar som nu hade Tavlebönderna aldrig ägt. De visste ej, vad de skulle göra av dem alla. Att spara och gnida på kläder och föda, på gröda och redskap, det visste de sedan gammalt. Det var något, som var inärvt i deras medvetande sedan sekler. Men att spara på pengar, det hade de ännu inte lärt, ty de hade aldrig haft så många på en gång i sin hand.

Magen skulle först ha sitt, den hade ju så länge fått sukta. Tom klibbade den ännu vid ryggbastet, som om den varit bottenlös, fast man var dag åt sig tvärmätt på palt och sovel. Furubröd och agnar var ej längre vardagskost ens för fattigman. Vart mål satte man i sig, som om man ej haft något magahov, sovel på sovel lade man på oblandat bröd. Och sovlet skulle sköljas ned med brännvin.

Och om lördagskvällarna kom ungdomen efter vägarna och skrålade och sjöng en splitterny brännvinslåt, som ej förut varit hörd på den trakten. Slut var det nu med söndagsläsning och psalmsång, helst bland de yngre. Endast några av de äldsta och mest beprövade höllo tyst och stilla sina sammankomster, där de fingo bäst vara i fred.

Men deras egna barn skrattade och hånade läsarna, och mången gång avbröts »böna» av att halvvuxna pojkar trängde sig in, rusiga mitt på blanka söndagsmorgonen, för att avbryta psalmsången med sitt skrål och sina liderliga visor. Då grät väl mor, och far suckade, men ingen gick till själva roten av eländet.

Det var som om de uppväxande ungdomarna dunkelt känt, att man berövat dem något, ett säkert stöd i den framtida livskampen. Men det var ej något till att riktigt förstå eller kläda i ord, det de kände, när deras barndoms sagoskog föröddes och lät främmande, kalla vindar svepa kring stuguknuten. Därför dränkte de alla tankar i sus och dus och togo ut all sin livsglädje i förskott den tid den nu kunde räcka.

En och annan gård stod orubbad i virveln. En sådan gård var Ersagården. Den enda, som där rycktes med, var Ejnar. Han var just i jäsningsåren, ljus, stark, full av obrukad kraft. Det brusande liv, som drog genom bygden, ryckte honom oemotståndligt med sig. Timmertjukornas klingande på den snöbelagda skogsvägen och de dånande yxslagen i skogen sjöngo en aldrig tystnande locksång i hans öron. Efter faderns död trivdes han ej längre hemma. Där var så oroligt och jäktigt, folk sprang ut och in i stugan. Där voro sjuka och kranka och jämmer och gråt. Det var ej något för hans sunda unga blod.

Dag och natt var han åt modern, att också de skulle sälja skog till avverkning; så kunde de sedan köra allt detta kranka patrask på porten. Under nödåren hade ock de fått en liten skuld på gården och det var på den mor Brita skyllde, när hon ville ha skäl för sitt doktorerande.

Nu kunde de på annat, mera hedersamt sätt bli av med skulden i ett tag. Men nu var det mor Brita, som tappert stod emot. Hon visste knappt själv varför. Glad i pengar hade hon ju alltid varit, kunde aldrig få nog. Men när det gällde att röra skogen, då var det som om man hotat något av hennes innersta väsen. Av skogs- och fjällfolket var hon kommen. Nu var hon bofast, men i sorg och bekymmer sökte hon sig ofta ensam till skogen. Den stod så mörk och full av hemligheter kring gården, den höll henne kvar.

Det första yxhugget därinne av främmande hand skulle träffa hennes egna livsrötter eller driva henne ut på gamla dagar att liksom modern i blind instinkt söka sig åter till stamfränderna. På bofast gård hade hon levat, men i skogen hade hon helst velat dö och bli begraven efter fädernas sed, svept i näver från björkstammarna. Därför vägrade hon, men utan att ange skäl, hårdnackat och envist.

En gång drevs hon av sonens halsstarrighet att söka råd hos sin mor, den gamla mormodern med siarblicken. Vad de förehade inne i den låsta lillkammarn, är ej gott att veta. Någon tyckte sig höra spåtrumman gå, men det var nog fel, ty endast lappmannen hade rätt att bruka trumman. Men kanske sutto de båda kvinnorna av lappblod och övade den gamla konsten att spå på kniv? Visst är, att när mor Brita kom ut igen, hade hon en liksom nyvaknad blick, då hon varnade sonen med dessa ord:

Därmed menade hon, att skulle skogen gå, skulle åkern snart följa efter. Då blev Ejnar ursinnig och svor på, att från den dagen skulle han ej lägga hand vid gårdens skötsel, förrän han blev myndig och själv hade rätt att bestämma över sitt.

Från den dagen höll han mest till uppe vid skogskörslorna på utomåkerssidan, tjänade stor dagspenning och åt och söp upp den med byungdomen eller med främmande skogskarlar och flöttjare. Mer än en gång fick Brita se sin son komma drucken hem. Men hon sörjde mindre över det — det hörde nu en gång till manfolkssed — än däröver, att han från den dagen varken tycktes tåla mor sin eller mormora i huset. Ofta fällde han hårda ord, men än oftare höll han sig borta, för att slippa deras åsyn.

Så kom allt hans arbete på gården att falla på Mats axlar i stället. Och i och med att Britas läkekonst blev mera anlitad, kom också mycket av husbondeväldet att vila på honom. Ung som han var, hade han redan allvaret inne och förstod att tillvinna sig lydnad av drängarna. Ingen anade, att han stundom i hemlighet avundades Ejnar hans fria liv. Mats gick nu på sitt nittonde år. Nya, okända krafter började sava sig också inom honom. Såret i hans inre var ej längre så svidande öppet, och en sen och tafatt ungdomsglädje ville söka sig utlopp i lek och dans och stoj bland de andra. Men något höll honom åter tillbaka.

En söndag vandrade han ensam upp till lillstugan igen. Denna gång för att äntligen se till, vad Grubben hade gjort med skogslyckan. Det var år och dag sedan han sist varit däruppe, och han hajade till av förskräckelse, när han fick se stugan. Vintrarnas tunga snöfall och höstens stormar hade gått illa åt den, nu när skogsskyddet var borta. Dörren hängde lös på sitt ena gångjärn och slängde och dängde för varje vindpust. Taket höll på att ruttna ner, men överst på takåsen satt ännu farfars gamla värflög, rostig och spräckt, och gnisslade vemodigt för alla lössläppta vindilar. Därinne var förödelsen än värre. Innertaket, som varit vitlimmat, var grönt av mögel. Tjukan grodde osynlig i väggarnas brädfoder och spred sin unkna lukt av förruttnelse, trots den öppna dörren.

Men värst var den förödelse människor gjort. I spisen, där mor alltid satt doftande björklöv till midsommar, låg det en hög av trasiga buteljer uppvräkta, och golvet var fullt av glasskärvor och orenlighet. Då förstod han det — hit till den undangömda ödestugan i skogskanten hade de kommit för att hålla sina supgillen, det glada ungdomslaget av huggare och flöttjare, dit väl ock Ejnar hörde. Hett måtte det gått till. Intorkade spyor och matrester smutsade det söndriga golvet.

Då skar det till av vrede och förakt i Mats. Klart mindes han åter fars och mors tanke om sådant. Han mindes deras lugna, värdiga liv mitt i nöd och bekymmer. Tänk, om mor kunnat se sitt stugugolv, vars nötta tiljor alltid varit så skinande vita till helgerna! Med en gammal kvast, som låg slängd i en vrå, sökte han göra nödtorftigt rent. En tår föll ur ögat, innan han själv visste det, men inte kunde den tvätta bort all den mänskliga smutsen. Till det behövdes det änglars tårar, tänkte han.

På fars och mors bröllopsbädd och dödsbädd hade de suttit och vräkt sig med sitt rus och sina skamliga ord och visor. De ruttnande plankorna av väggfastsängen hängde ännu vid stockarna, gråa trasor och illaluktande halm fyllde den. Också där hade de orenat med skärvor och smuts. Vit av harm svor Mats inför den synen att aldrig blanda sig med sådant sällskap.

Länge stod han ej ut att se förödelsen, utan rusade åter ut, stöttade dörren med en stör och kastade en blick ut över åkern. Livsdödande ljung hade för vart år smugit sig längre ut över vreten. Nu växte den över mer än hälften av den magra åkerlapp, där Lill-Jonas brutit ett magert bröd åt sig och de sina.

Modlös vandrade han vidare uppåt skogen. Längs med åkern och gärdesgården hade Stor-Grubben lämnat en rand av skogen kvar. Likt en tät skärm dolde den tomheten där bakom. Men när han tagit några steg fram åt skogsstigen, såg han det. Hela skogslyckan var kalhuggen, ej ett enda livskraftigt träd hade lämnats kvar på roten. Stubbe vid stubbe, vart han såg, likt grå och kutande troll på huk bland ris och enbuskar. Skarpt skilde sig uthuggningen från de ännu ohuggna grannägorna. Det var som om han blottat ett hemskt och frätande spetälskesår mitt i en tät och yvig päls. Sådana frätsår bar skogsbeståndet runt om i Västerbotten.

Nu, när det var för sent, gick det med ens upp för honom, vad skogen, rätt brukad, kunnat vara för dem alla. En säker och trygg, om ej så stor inkomstkälla, om den huggits med förstånd. Men nu var det förbi med det, och föga båtade hans fåfänga tankar.

När han den kvällen återvände till sitt nya hem, hörde han åter ljudet av en väldig buförning. Aldrig hade det varit en sådan oro i skogen som i de dagarna. Vittras låtar och bjällror klingade jämt om öronen på skogsfolket. Det sades, att hon själv kom och satte sig i sin röda kjol vid skogskojans eld, om någon ung gosse ensam höll vakten. Men detta var nytt folk. Ingen lät sig locka, och ynglingarna voro redan vordna så gamla och kloka, att de skrattade åt vittras konster.

Men Mats han förstod, att vitterfolket stördes av det vilda livet i skog och mark, och när han nu åter hörde olåten, som denna gång drog bort från byns ägor, visste han, att nu flyttade hela följet med kräk och bohag från Tavle by. Vad det månde betyda av gott eller ont, kunde han icke säga. Men sällan flyttade vittra från rik och välmående bygd. Lugn blev han därför först, när han under gamhässjans golv hörde det välkända ljudet av tunna bjällror och späda röster. På Ersagården bodde vitterfolket ännu kvar. Så länge han fanns på gården, skulle vittra få bo i fred under hässjegolvet.

*

Det var en annan, som gick där i hemlighet och längtade på gården. Det var Anna-Greta, vars sprittande blod sjöng i takt med de nya danslåtarna, som trängde från byn var lördagskväll under högsommartid. Taktfasta som pulsens friska slag, muntra som livets lek i ungdomstid, trånande som hjärtats hemliga oro, ljödo de åter och åter i den sugande vita midsommarkvällen, i augustikvällens veka månskensdis, långt, långt in i de mörknande höstnätterna. Entoniga, klagande, vemodiga mitt i skrålet och skränet därbortifrån, mitt i stampet av grova klackar, ett med den rusande hödoften från slagna gärdor, ett med skogens undergivna sus över vittras dolda brudbädd av ljung, som redan rodnade i topparna, ett med flickans tankar, där hon satt med heta kinder och lyssnade vid gärdet, som stängde henne inne.

Då kom mor Brita och ropade in henne till sängs med sin gällaste röst. Kunde hon inte hålla sonen hos sig, skulle hon då hålla tag på jäntan. Hon kände sitt möderneblod, det heta, lättrörda. Anna-Greta var ännu för ung till att gå i dansen. Hon var ej heller som de andra bondjäntorna.

Men hur hon bjöd till, kunde hon inte hindra, att friarna av sig själva började söka sig till gården. När danslåten därborta började sacka av frampå lördagsnatten, stod det redan många av byns pojkar utanför Anna-Gretas fönster och tiggde henne om att öppna. Tåligt läste de sina friarramsor, fast inget svar kom. Men innanför i kammarn låg flickan och hörde det och skrattade lågt. Kvavt var det i lillkammarn. Hon hade måst kasta lapptäcket av sig. Det grova lakanet tryckte som en fäll, särken var av grovaste, hemspunna garn och kändes tjock som skinn.

Lillkammarn var det enda rum, som hade nattgardin. Den var väl fördragen. Ett vitt drömslott stod där på dess mörkblå botten, på vars stora vatten vita svanor simmade bland flytande båtar av en form, som hon aldrig sett. I en av båtarna satt han, prinsen, med en gitarr på sitt silkeklädda knä och en plym i hatten. Hon hörde honom spela långt, långt ifrån — det var den döende danslåten från byn. Ansiktet såg hon ej, han höll det vänt mot slottet och spelade sakta för den, som var där inne.

En fläkt rörde gardinen, det var som om båten stilla glidit fram till slottet. Då visste Anna-Greta, att det var hon själv, som satt dold där innanför och väntade. Nu skulle han sätta foten på marmortrappan, nu skulle han stiga därin — — —

Då rörde det sig av mörka skuggor bakom fönstret. Hon såg dem tvärsigenom drömslottet, och en grov röst skrek:

— Du val släpp in mej, Anna-Greta! Lätta på dörra e nalta!

Hon kände rösten, det var Karl Anton på Mon, han som kysst henne en gång i vinterdrivan. Hon såg honom för sig, där hon låg, såg hans dumma, fräkniga ansikte och det röda striphåret. Och hon skrattade högt, där hon låg, gäckande, med ett stänk av vemod. Nu stod han där och trodde sig väl kunna köpa henne. Pengar hade han alltid lösa i fickan till att skramla med, alltsedan far hans sålde skogen. Men förgäves hade han stått lutad över myrstacken kväll efter kväll för att bli kvitt fräknarna i synen. De sutto där de sutto, tätt som nagghålen i en tunnbrödskaka.

Där bakom det målade drömslottet rörde det sig, hennes verkliga liv. Det var allt, vad som fanns bakom dess vita tinnar och torn, bakom slottsgrav och stängda portar. Och en aning grep henne för första gången, att hon ville vara något annat än det, som var hennes dagliga liv.

Nu var det en annan röst, som sökte bjuda över med lika enkla och rättframma ord, och flera röster föllo in. Hon kände dem alla på talet. Bondpojkar var det, välbesuttna pojkar från de största gårdarna. Ingen annan skulle våga sig fram för att språka på Ersagårdsflickans fönster.

Nå, än sen! En bondflicka av västerbottensstam var hon, hon skulle väl som andra frias upp på gammalt övligt vis. Ingen skam i det, för den, som hade hederliga avsikter.

Det var blott de yttre åthävorna hos dessa bondpojkar, som voro grova. Innerst inne voro de blyga, tafatta och skygga att visa sina känslor, bundna av gammalt skick och bruk. Ej ett hår skulle de krökt på hennes huvud mot hennes vilja, om hon gjort, vad de bett om. Den för vilken hon lättat på dörren, skulle bliva hennes skydd mot de andra, som stillsamt skulle gått sin väg.

Lördagsfrieriet var lika hedersamt som varje annat frieri. Så hade hennes far friat upp sin hustru en gång, så hans far före honom, så var och en i släkten. I tukt och ära hade det skett, i tukt och ära hade de sedan levat samman livet ut. Ty gossen slapp väl in i kammarn, om han var den rätte, till sängen slapp han ock, där flickan låg. På det brokiga lapptäcket med dess rutor av livets alla färger fick han lägga sig med kläderna på. Men längre kom han ej, förrän allt var avtalat med bröllop och lysning.

Timme efter timme lågo de där sedesamt sida vid sida, de båda unga, och talades vid om hur de ville ha det. På de timmarna lärde de känna varandra mer än på många månader annars. Tungt var arbetet, långt var det mellan fristunderna. När skulle de träffats annars och fått talas vid? Nu visste de, var de hade varandra för livet.

Eller blottade det samtalet alltför många olikheter i vilja och tänkesätt. Kanske flickan såg, att den hon öppnat för ej var den rätte i alla fall. Då kom han bara ut, som han kommit in, och flickan var varken skämd eller olycklig för det. Kanske släppte hon in en annan någon lördagskväll senare, en som fick stanna. Kanske kom han längre då, kanske fick han både skämta och gantas och mer till — kanske kom han till sist in under lapptäcket ändå!

Men hur det gick, så var det ingenting att dölja eller ljuga sig ifrån, ens för mor eller far. De visste oftast om, att flickorna hade friarn inne i kammarn. Men de litade på sina stintor, och den liten slog sällan fel, ty flickorna visste som oftast, att vänta och välja rätte’n — han som ville stanna för alltid.

När pojken väl vågade sig till gårds mitt på blanka söndagsförmiddagen med sitt frieri, blev han lika väl mottagen för det. Ja, så långt gick det, att far själv kunde bjuda en gäst upp till jäntorna, om han kastat sina ögon på en av dem och eljest var ett mågämne, som dög.

— Stinta ligg opp i vinn, fråga na sjölv, sade han och lyste uppåt vindstrappan.

Och när friarn skulle ner igen på morgonkulan, kunde det hända, att han möttes i vindstrappan av moran med kaffebrickan, som hon skulle upp till gästen med.

Ja, så hade det varit i de gamla tiderna, men nu var mycket löst folk kommet till bygden. Men till Anna-Gretas fönster för att språka på hade de ej hittat ännu, då hon ej synts på danserna.

Bara känt folk var det, men ändå blev mor Brita ond, kom in och drog flickan i säng. Hur det var, hade stintan ej kunnat neka sig nöjet att kika bak gardinspringan, när tokpojkarna svuro på att de skulle gå sin väg, bara de fingo se hennes ansikte.

— I säng me dej, jänta, grälade hon, de ä viller å vänt, tills rätten köm!

Den rätte, nog visste mor Brita redan vem det var. Gods och gull hade han mer än någon annan på trakten, fast ungtupparna där skällde honom gamkall. Nog var han vorden litet »snav oppi huvvene», men inte skulle man syna hund efter håren.

Men Anna-Greta visste ej själv ännu, vem rätt’en var, fast nog undrade hon, varför hon saknat en röst bakom fönstret.

Ty en var det, som aldrig kom bland lördagsfriarna för att språka bak på fönstret. Ingenting hade han heller att fria upp med, fast på rösten och orden var det nog inget fel. Nog skulle han ha kunnat lägga dem så väl, att han fått en flicka till att lätta på fönstret alltid.

Men vad skulle han sedan haft till att säga, när det blev tal om, hur många skeltal hemmanet hans var på eller hur många kor och hästar det födde? Ty det var ju inte till en vanlig piga han kom. Till en hemmadotter var det, till en av de rikaste i byn. Vad skulle han haft att svara, när hon frågat, hur många skel korn de skulle sått och var de skulle haft slåttesängarna?

Fast nog anade det honom ibland, att det inte var sådant tal Anna-Greta ville föra under lapptäcket. Annat hade hon nog själv till att tala om än om lakansväven, som mor blekt färdig på marssnön, och allt som låg sömmat och redo i hennes egen finmålade hemmafalekista, som far slöjdat henne redan det året hon vart född.

När sådana tankar kommo på, smög han sig till att titta på ett snidat blånrockhuvud med de grannaste färger, som han hade väl gömt under sänghalmen nere vid fotändan. Alldeles tomhänt skulle han väl ej kommit ändå. Maken till fästegåva kunde ej mången göra med sina egna händer. Nu var det färdigt. Till fönstret vågade han sig dock ej fram, och stängt förblev det ock den sommaren ut. Den, som så höll sig undan, det var Mats.

Men något var det, som ofta drog dem till varandra mitt i vardagsidet, utan att de visste om det. I blindo följde Mats, när Anna-Greta gick över gården. Som en susande vind var det i hennes kläder, den slog rodnaden upp på ens kinder. Mycket hade han ej att säga, ingenting hade hon att svara. Men följdes åt gjorde de ock och sågo stundom i undran på varandra, som man ser på en främling.

Men det var också en annan, som såg på dem, och hon tyckte sig se mer än hon ville. Och den dagen hade hon givit mer än annars, om Mats någonsin hade okommit till gården. Ty mer än allt annat var henne den tanken okär, att Mats kunde stanna kvar som måg på gården. Det vore då sannerligen ingen mågstump att skryta med, fattigpojken där. Han skulle ta hennes dyrbara vildblomma, som rikpojkarna i byn förgäves tiggde om att få se i fönsterspringan! Nej och tusen gånger nej!

Så drog hon dem isär med olika ärenden, snäste in flickan till kökssysslorna och körde pojken till utearbete och läste många onda ramsor över den dag, då den olyckan till pojke kom i huset. Fast hon visste, att på honom bet intet sådant. Mycket av hemliga medel hade hon ju prövat mot honom de första åren, men i all sin värnlöshet hade han burit på en kraft, som bröt all hennes makt. Vad det riktigt var, visste hon ej, läsare var ju pojken inte själv, trotsig och hårdsint som han var. Svära och banna hade hon ock hört honom göra någon gång. Men djupt inne i sig bar han väl på ett arv av faderns tro och moderns böner, vilket var hans säkraste skydd mot mörka makter.

Med åren hade hon glömt något av sitt agg till pojken. Snart nog började han ju göra stor nytta för sig, och på de sista åren hade han vetat att göra sig oumbärlig. Nästan med förskräckelse insåg Brita, hur svårt hon skulle ha att reda sig utan honom nu. Men det kunde ej hjälpas. Nu gällde det mer än så. Inför vad hon trott sig se av gryende känsla mellan dottern och honom hade allt det gamla hatet flammat upp på nytt, starkare än någonsin. Bort skulle han, bort på något vis.

Hur djupt det hat var, som mor Brita burit till honom under alla dessa år, skulle Mats en dag få erfara på ett hemskt och oväntat sätt. En dag hade Mats varit i skogen med en av drängarna för att spänta tjärved, då han råkade hugga sig i benet. Såret var väl ej så djupt, men en åder var träffad, och blodet sprutade högt. Drängen var dock så pass kunnig, att han kunde binda till ådern, tills annan hjälp kunde skaffas. Togo de sig bara ned till gården, hade han ingen oro sedan, ty mor Brita var känd för sin förmåga att kunna ställa blod.

Hur han lyckades släpa Mats ner till gården, var mer än någon av dem kunde säga sedan. När Mats vaknade till sans — han hade svimmat just som de kommit inom grinden — låg han på det vända sofflocket i kökskammarn på ett rent grovlakan, och mor Brita stod lutad över honom.

Vad hon förehade, fattade han ej, allt dansade runt för honom i ett silvertöcken, där röda prickar summo kring som irrande dammkorn.

Då hörde han Anna-Gretas ängsliga röst, som kom långt inifrån silvermolnet:

— Träng du int om hjälp för Mats, mor?

Och mor Britas otåliga svar:

— Gack du i köket, jänta, till att ställ blogen vet du, att man helst ska va allena.

Så stängdes dörren sakta, och mor Brita sysslade åter med något vid hans ben. Var det yrseln, som gjorde det, eller darrade hon så på handen? Med ens upphörde det obehagliga trycket över ådern, blodet forsade åter fritt, de svävande töcknen dansade allt hastigare, de tätnade mer och mer, till slut lyfte de honom med sig, och han flög långt, långt bort över plåga och värk in i okända, skimrande världar. Så lätt, så fri som nu hade han aldrig varit i sitt fattiga, tryckta liv.

Just som han skulle till att släppa taget med allt som låg bakom, hörde han åter Anna-Gretas förfärade röst liksom djupt under sig:

— Mor, mor, är I så ojessunammens okristlig, att I låt blogen rinna ur’n Mats?

Då rätade mor Brita förbittrad på sig, slängde något på bordet och sade:

— Nånå, är’e så, att du vet den saken viller än ja, så si åt att få bot på’n Mats sjölv! Men de bruk no mest vara så, att gejta, som skrik mest, hon mjölk minst.

Och i vredesmod lämnade hon rummet. Där stod Anna-Greta ensam, villrådig, med den halvt avsvimmade pojken, ur vilken livet sipprade i den ena röda droppen efter den andra. Visserligen hade Anna-Greta en gång tiggt sig till lärdomen med att ställa blod efter modern, men hon hade aldrig praktiserat det själv. Men lärt på rätta sättet var det — konsten skulle läras av en äldre till en yngre, annars var den ogiltig. Men nu — hade hon månne kraften? Hon visste, att det bar straff med sig att ställa blod, om man ej hade den. Men något nytt och okänt bävade inom henne, när hon såg på den orörliga pojkgestalten, något som ej hade att göra med egensinne och koketteri, och hon kände, att om hon skulle mista Mats, lekkamraten, miste hon det bästa livet skänkt henne.

Hastigt tog hon upp det modern kastat på bordet. Det var en solkig linnelapp, och hon visste, hur den var beredd. Den var färgad med några droppar blod från en döende människa. Med darrande hand lade hon den på såret, så tryckte hon hårt på det med sin högra tumme och läste tyst följande gamla besvärjelse:

»Du blod stanna, såsom vatten stannade för Israels barn, då de gingo över Jordanflod. Det är så sant, som Jungfrun Maria är Jesu moder. Och nu blod står du.»

Drömde hon, eller var det sant, att blodet plötsligt upphörde att rinna? Flämtande låg Mats alltjämt tillbakakastad på bädden, och hans ansikte var gråvitare än grovlakanet. Men de röda dropparna hade upphört att sippra fram. Ännu en lång stund tycktes han dock vara borta från livet, men så vaknade han åter till och såg upp på henne med en lång, allvarlig blick. Grönblå, stilla voro hans underliga ögon. Hon tyckte, att de liknade det blå vattnet, där hennes drömslott speglat sig, medan kärleken slog sin fjärran visa på darrande strängar. Blodet rusade till hennes kinder. Det var som hennes kropp sugit till sig allt det blod, som ynglingen förlorat. Förvirrad gick hon till dörren och ropade lillpigan till sig till hjälp.

Mats återvände verkligen till livet, fast så medtagen och matt, att han måste ligga till sängs i flera veckor. Det var underbara veckor! Dag och natt vakade Anna-Greta över honom och vårdade honom ömt som en syster. Allt det nyckfulla, det främmande och förvillande, som stundom kom över henne, var nu borta. Med allt det hon hade av mjukhet i sitt böjliga väsen smög hon sig omkring honom i tusen omsorger. Hon skötte om hans sår, hon lagade honom stärkande föda, hon muntrade honom med skämt och goda ord. Men ibland hände det, att hon förvirrad tystnade och plötsligt såg på honom med en lång, förundrad blick.

Han såg ej ut som en bondpojke, där han låg, Mats. Hans hy var vit och blek, och mot den glänste ögonen dubbelt mörka och djupa. Han liknade sin far, där han låg. Det kantiga ansiktet såg egendomligt förfinat ut över den grova skjortan, själfullt och genomlysande av sin egen inre klarhet. Allt det han innerst var, framträdde ur det grova vardagshöljet.

När den tanklösa flickan lutade sig över sjukbädden, såg hon alltjämt sin bild speglas djupt, djupt där nere i de feberglänsande ögonen. Med en rysning tyckte hon sig se sig själv speglad i en trollspegel, fången i en djup brunn. Hon ville ej se sin bild så förtrollad och gömd, men hon drogs åter och åter dit för att se. Då kände hon, att ynglingen, som låg där så matt och svag av blodförlusten, dock var den starkare av dem två, ty han hade fått henne i sin makt. Och mitt i sin hjälplöshet erfor Mats något av detsamma, mer för var dag, allteftersom blodet åter strömmade till i hans kropp, nytt och friskt.

Aldrig i sitt arbetsfyllda liv hade han haft sådan ro till att vila sig och tänka, att se in i sig själv och andra. För första gången sedan barndomens lidanden kände han sig ett med sitt eget jag, i harmoni med det väntande livet. Det var som om den oväntade åderlåtningen tappat bort ur hans blod allt, som var sjukt och tungt och grubbelfyllt. Och en underbar lätthet och frihet fyllde hans själ, medan hans unga kropp för första gången erfor manbarhetens växande styrka.

Men allt var ännu avlägset, borta. Han var i den sällsamma stämning man har, då man i skymningen ensam vilar på sin bädd, medan vardagens ljud dämpade tränga in genom den stängda dörren. Aldrig känner man sig leva så intensivt, som när man så vilar en stund, avsides från livet. Allt det alldagliga får då ett nytt och avlägset ljud, allt det fjärran oförklarliga kommer en lockande nära. Så låg han dag efter dag som i halvdvala och såg Anna-Greta gå och komma, och aldrig hade hon synts honom så vacker.

En kväll låg han halvsovande. Det var i slutet av mars, vårfrudagskvällen, den kväll, då alla sommarens små krypfän vakna till liv. Drivorna därute voro redan halvsmälta och kastade sitt sista blåa skimmer in genom rutan. Men nere vid skogskanten stod snösmältningens hektiska, röda sol och tände alla rutor i glimmande brand. En ensam stjärna vilade, matt och fuktig som en pärla, på den musselblå himlaranden. Ett fönster stod på glänt, kvällen var ovanligt ljum. Det varslade myggår. Men i luften stod ännu all snöns friska fuktighet. Den blandade sig med den dröjande solvärmen till en rusande dryck av eld och is — all den sugande, ångestfulla trånad, som blott Norrlands starka vårvinter äger och som med varje fläkt andades längtan in i rummet. Allt var tyst, hela huset sov. Då kom Anna-Greta smygande in för att se till honom. Det gjorde hon var kväll, de voro ju som syskon. Men så sent hade hon ännu aldrig kommit. Kanske hon glömt honom, när hon trött kommit in från ladugården, och först sedan erinrat sig Mats. Så hade hon slängt sig i säng. Plötsligt tyckte hon, att det var så märkvärdigt tyst där inne. Han sov väl, allt var väl riktigt? Med isande fruktan mindes hon den kvällen han blev sårad, mor Britas blick — Nej, hon måste in till honom och höra, att han levde. Hastigt slängde hon fårskinnsfällen över särken och smög på bara fötter in till Mats.

Och Mats såg henne komma. Med halvslutna ögon, ty han låtsades sova. Aldrig hade han känt en sådan skräck, ett sådant jubel. De få sekunder hon behövde från dörren till hans säng tycktes honom ändlösa. Nu var Anna-Greta tätt invid honom, hon böjde sig över honom. Mats var så blek i halvdagern, där han låg och höll andan, han såg ut som en död. Hon måste böja sig djupt för att känna hans andedräkt. Vad hans mun var vacker och blek, den var märkt av lidande.

Och pojken! Under halvfällda ögonlock såg han upp på henne. Aldrig hade hon varit honom så nära. Pälsen hade glidit ned över axlarna, särken var öppen i halsen. Fasta, jungfruligt små och späda tecknade sig de unga brösten under linntyget. Berusande flöt hennes doft ner över honom, och doften var av mjölk och vildskog. För första gången kände han en mans lust att gripa och fasthålla henne som kvinna. Ta henne, äga henne, med lust, med våld just nu i vårdagjämningen! Men han betvang sig och slöt händerna hårt om sängbalken, så att knogarna vitnade.

Då rätade sig Anna-Greta och började gå mot dörren. Under linntyget skymtade han hennes bara fot, som färgades röd av den sista solreflexen. Ett svagt stönande undslapp honom mot hans vilja. Anna-Greta trodde, att det var i sömnen. På nytt orolig vände hon om till sängen och lade försiktigt sin ena svala hand på hans panna för att känna, om han hade feber. Då svalkades branden i gossens blod, en ljuvlig frid grep honom, och han tyckte, att en underbarare beröring med henne kunde han aldrig fått erfara.

Åter suckade han, men det var av lycka. Då böjde sig Anna-Greta djupare ned över honom och tryckte sakta sin röda mun mot hans bleka. I ett nu svek honom behärskningen, och med sina starka unga händer grep han om hennes huvud och pressade det hårt ned mot sitt i en lång, het kyss. Förvirrad slet sig flickan loss, och när hon blickade in i hans vidöppna ögon, där allt stod att läsa, visste hon, att han hela tiden varit vaken. All hennes vanliga säkerhet försvann, rodnande drog hon hop pälsen över bröstet och smög sig åter tyst därifrån.

Från den dagen undvek Anna-Greta att komma in om kvällen, och hade hon ärende in på dagen, hade hon lillpigan med till att ordna för honom. Med deras förtrolighet var det slut, men vred såg hon ej ut att vara. Endast fåordig och tankfull, så olik sitt vanliga, sprittande väsen.

Endast en gång kom hon ensam in. Det var i skymningen. Mats var nu bättre och vilade påklädd på sängen. Ja, han måste säga sig, att han nu var så frisk, att han gott kunnat återgå till arbetet. Men en underlig lättja höll honom ännu vid bädden. Den askonsdagen var det han, den trägnaste av dem alla, som låg längst på morgonen och som därför hela det året skulle få dra asksäcken. Det var som om han kommit ifrån vardagen och dess ansvar, den ljuvliga helgdagsstämningen ville ej släppa.

Stilla låg han där och såg Anna-Greta komma in. Tveksamt steg hon över tröskeln och gick utan att se på honom fram till fönstret. Där ställde hon sig att stirra ut i vårskymningen, som mörkblå och beklämmande tung hängde över gården som ett ovädersmoln. Ingen av dem sade ett ord. Men tystnaden talade, alltför mycket sade den, Anna-Greta tyckte, att den skrek ut tankar, som hon än ej tänkt, ord, som människotunga icke mäktade. Om ej Mats talade till henne snart, måste hon fly för denna ödesdigra tystnad.

Och Mats försökte. Nu, nu var stunden, det visste han. Men hans hopsnörda strupe förmådde ej framkalla ett ord av alla dem, som trängdes på hans tunga. En tung, het förlamning låg alltjämt över alla hans sinnen. Allt han ville säga låg just redan i tystnaden mellan dem, alltför ljuvt att ännu erkännas med ord. I övermåttet av sin lycka fällde han ögonlocken för att bättre kunna lyssna till de tusen hemligheter, den ljudlöst viskade. Men när han åter såg upp, var flickan borta.

Dagen därpå var Mats på benen och gick åter till arbetet. Medan han vilat, hade drängarna fått ligga i desto mer, och mor Brita själv hade varit med dem till skogs en gång för att se till, att där blivit något uträttat.

När Mats kom upp i skogen, lågo också redan långa tjärvedskaster uppstaplade över hela dalplatsen och lyste gulbruna i solskenet. Men mycket fanns ännu kvar att göra. Med friska tag högg han i på nytt. Det kändes härligt att arbeta, all den jäsande, nya kraften i honom ville ha utlopp. Det var som om han tänkt ta igen all den arbetstid han förlorat. Men krafterna voro dock ej så stora än, som han trodde. Ibland svindlade det plötsligt för honom, så att han ville falla. Den starka, sövande vårluften steg honom rusande åt huvudet. Men han fattade sig snart, tog litet av den sista snön, som svartnande låg kvar bakom en buske, och baddade pannan med och högg så i på nytt med yxan, så att det klang i skogen.

Det vårades nu allt mer, marken var bar, men tjälen band ännu jorden. Mitt på dagen kunde solen tina upp den några tum ner, men bottendjupet var alltjämt dött och fruset. Det luktade av tjära, solbränt trä och däven mylla uppe i skogen, och över byn stodo aftnarna blå och långa, som en enda fåfäng längtan.

Var kväll stod Anna-Greta vid fönstret och väntade på Mats. Slut var det med den gångna tidens ro, ingen dag hade nog många steg för henne. Det var något hon ville gå ifrån, något hon ville gå emot. Något brann av oro i henne, något stod tyst och darrande och väntade. På vad? Den, som kunnat säga henne det, han teg.

Utan att hon visste det, grät hon, där hon stod. Tårarna föllo på handen, och hon strök den mekaniskt mot rutan. Då blev den så klar, att det var som om vårnatten själv kommit in till henne. Hon måste torka tårarna och le. Men när hon sett Mats komma genom grinden, gick hon bort från fönstret. De sågo varandra knappt om dagarna.

Mor Brita såg ofta på henne med ängslan. Hon kände sig själv sedan ungdomsåren. Så het, så väntande, så full av oro gick ock hon vid knappa sjutton år. Hennes lycka var, att hon fann en hederlig man. Men nog ville hon, att hennes Anna-Greta skulle gå i brudstol med gullkronan på.

Nu var det mor Brita, som såg sig om efter friarna. Vad Anna-Greta behövde, det var en stadgad man, som kunde bli ett stöd för hennes obändiga ungdom. En sådan hade hon själv fått, och det hade slagit väl ut. Gods och gård skulle han ock ha, det var självfallet. Gärna ville hon också ha kvar flickan i grannskapet. Hur hon funderade och sökte, tyckte hon till slut, att det bara var en, som dög av alla friarna.

Den, som dög, det var gamkallen i Ol-Olsagården så kallad. Med orättvisa, tyckte mor Brita, väl var han bra nog över de femtio, men han var väl bibehållen och inte illa funtad på något vis så när som på den kala hjässan. Kanske hade han litet av morsgris över sig. Det sades, att han icke fått gifta sig, så länge mor hans levde, ty han var hennes ende son. Men nu tänkte han väl på gården, som stod utan husmor och arvingar.

Nu var gumman saligen avsomnad, och hennes Erik sprang fri och lätt bland de yngsta efter bygdens alla jäntor, tills han äntligen stannade vid Anna-Gretas fönster. Förra sommaren var han den, som stått trägnast där, hånad och utskrattad av de unga snorgärsarna till pojkar, men ihärdigare än dem och med den rikaste gården i byn i bakfickan.

Vad Anna-Greta tänkte, det visste nog mor Brita si så där tämligen, men slog ändå fram saken. Då vaknade flickan upp och fattade eld.

— Vad går I där å kokar ihop, mor, sade hon hetsigt. Tänker I kast mej i armarna på en tocken där gampojk? Vem har bett er fria för mej? Är ja skämd än eller ärelös, va?

— Å var du lagom stursk, sade mor Brita lugnt; far din var äldre än så då ja tog’en, men int miste ja äran på de gifte.

Då skämdes Anna-Greta för sin häftighet, men gick blott surmulen undan för sig utan att svara. Gifte, vem tänkte på sådant? Det hon tänkte på, det var annat det än gård och grund, annat än kyrkovigsel och fästegåva, barn och kreatur. Intet namn hade det än, men hon hade sett det brinna i en ung mans ögon en stilla vårfrudagsnatt.

*

Så gick april, det vårade sig alltmer. Det led mot valborgsmässa. Tjärveden uppe i dalen var nu nästan färdig och låg i långa, raka kaster över hela dalplatsen. Det gällde nu blott att skaffa tillräckligt med torv, näver och löpe, innan dalen skulle brännas. Men det mesta av avfallet hade man tagit ner till bygden för att slänga på valborgsmässobålen.

Nu skulle bålen tändas, ty nu var Valborgs dag inne. Blå och aningsfull låg kvällen över höjderna. Den tinande tjälen steg som en svag ånga upp ur jorden. Den var dess fuktiga andedräkt, mättad med livets friska must. Själva den bara marken hade något av overklighet och aning över sig, den skiftade i rosabrunt och violett i dalgångarna.

Djupt där nere låg vintermyren lika tom och svart, kantad av en ring av spirande grönt. Väl två veckor före alla andra klädde sjövittra sina stränder med frisk grönska. Se, se, vad gott jag gör er, ville hon säga människorna, för att de skulle glömma vintrarnas lidanden. Men nu låg hon där nere hopkrupen på bottnen och räddes för ljuset. En gång om året tändes det i flammor ända ner i hennes mörkaste skrymslen.

Nu kom det — nu tändes det första bålet! Det var på utomåkerssidan, högt uppe i liden, och skenet föll blodrött ner i myrens glanslösa djup. Då borrade vittra darrande ansiktet ner i gyttjan och kröp i skuggan av myrsäv och dyört, men eldskenet gick tvärs igenom henne ändå.

Ännu ett bål tände sig. Det röda skenet bredde sig allt mer över myrens vatten, tills den liknade en mörk, levrad blodpöl. Som blodstänk låg det i vittras trassliga hår, som slingrade sig kring dvärgnäckrosens ormande rötter. Slagen låg hon den dagen, genomlyst, utan att mäkta det onda.

Inomåkersborna hade sitt bål uppe på Myrberget vid vitterstenen. Det bålet skulle tändas sist av alla. Så brukades det sedan gammalt. I god tid hade ungdomen samlat sig för att än en gång se till tjärtunnorna och torrveden, som låg staplad till dubbel manshöjd. Men de väntade med att tända bålet, tills eldarna spritt sig över slättlandet. Man hade lottats om vem som skulle tända bålet. Lotten föll på Mats. Nu stod han där med tjärstickorna redo och väntade på de sista eldarna.

En efter en glimmade de till i skymningsdiset neråt det sakta sluttande kustlandet på andra sidan bergen. Det var som om de stora, fuktiga, lågt hängande stjärnorna droppat något av sin våreld ner på den vaknande jorden. Till slut tände sig ett ensamt bål långt borta vid den blå strimman därnere, där en gång ofärden drabbat byborna. Det glimmade stort och blankt med ett starkt och stilla sken likt den klara aftonstjärnan själv. Våren hade nu sänt sitt budskap med vårdkasarna ända ner till havet.

Då tände ynglingen späntestickorna i sin hand och kastade dem på vedkasten. Just som elden flammade till och bålet tände sig, såg han Anna-Greta komma. Hon kom uppåt rån i sin ljusröda mössa och sitt stycke i samma färg, och över den blårandiga ylletröjan bar hon en skiftande sidenduk med invävda rosor i blekaste rosa. Frampå den mörka kjolen hängde det breda, svarta sidenskärpet med sina rikt broderade skärpändar. Hon log emot ungdomsskaran och tummade bandet i sina krusiga flätor. Allt det granna i hennes dräkt fick eldglans från bålet.

Aldrig hade hon varit så lik vittra, den lockande och förvillande. Just så hade hon kommit i all sin prakt i hans barndomssyn och betagit honom andedräkten. Som en tiggare stod han där och såg på henne genom den tända vårelden efter ett leende, en blick. Men det var som om hon ej sett honom, och bålet brann allt högre mellan dem.

Strax kom där någon fram till henne. Det var gamkallen från Ol-Olsagården, och ingen kunde tro, hur pyntad han var. Nattkappan var skinande vit, och fadermördarna stucko honom i hans stora, håriga öron. Så stadsklädd var ingen här. Och ingen hade sådana maner, ty gampojken från storgården hade en gång varit med mor sin på en strömmingsskuta ända ner till Stockholm. Så han visste hur det skulle vara med allt.

Nu bugade han i krum som en sprättbåge för Anna-Greta och sade något. Något fint var det säkert, ty han läste ofta i stora böcker och hade poesialbum med lås, där själva prästgårdsmamsellen diktat en vers om en blyg viol. Men det var nog som att kosta krut på kråkor i det här laget, ty ungdomarna runt omkring honom fnissade endast vanvördigt, och Anna-Greta snodde vredgat på klacken. Men så såg hon förstulet bort på Mats, betänkte sig litet och vände sig åter till Gammel-Erik med ett vänligt svar.

Då slutade flickorna att fnissa och lutade huvudena tillhopa för att viska i stället:

— Se på Gam-Erik, hur han fri opp a Anna-Greta!

Tänk om ändå! Tänk om det ändå till slut blev gampojken i Olsagården, som fick Anders-Ersa-Anna-Greta! Större fågel än kråka ha vurti skjuten! Vad hjälpte det, om hon ställde sig aldrig så fin på det, om det var så tänkt. Och så började de räkna på fingrarna — så och så många kor blev det, så och så många skeltal, när Anna-Gretas farsarv väl kom till. Och för vart finger, som måste tas till i räkningen, blevo ansiktena allt längre och viskningarna allt elakare. Men på andra sidan bålet stod Mats så ensam och fattig och tyckte, att det var själva helvetets eld, som skilde honom från flickan hans.

Då hördes några röster nerifrån rået. Det tycktes vara en hel hop folk, som kom. De skrålade och sjöngo och väsnades som vildar. Nu syntes de i skogsbrynet. Det var skogsarbetare och dagsverkare. Ejnar var mitt ibland dem. Armen höll han kring halsen på en lång, mörk tjugufem års karl, en främmande flöttjare på väg uppåt älven till. Två kannor brännvin hade de tömt till vårens ära, och nu läto de sig ej hejdas.

Elden brann nu i högan sky, den sprutade gnistor, som kommo glimmerskiffrarna i vitterstenen att glänsa som rödan guld. Högt upp mot himlen kastade den slickande gula tungor. Rödast brann den på Anna-Gretas ungflicksmössa, så att allas ögon vände sig dit. När Ejnar fick syn på sin syster, drog han flöttjarn med sig fram till henne. Anna-Greta hälsade, rodnade, log, hon såg ej mötet ogärna — äntligen fick hon då se någon av det nya folket, som mor höll henne från. Allt det unga, glada, livslustiga i hennes väsen slog upp mot den vackre, främmande unge karlen, som kom. Grann var han, och det svaga ruset gjorde honom bara grannare. Han blev ej grov och ful av det som traktens bondpojkar, det gav honom blott en lätthet och frihet, som ingen av dem ägde. Anna-Greta såg det nog, hon pratade och log, fingrade sitt vävda flätband och svängde på kjolen som i dans.

Helt nära bålet stod alltjämt Mats. Elden brann honom i ansiktet, kläderna sveddes, men han märkte det ej. Han måste se och se. På den långa, granna karlen där borta, som hade så lätt till orden. Aldrig hade han sett en så grann karl som flöttjarn. Lång som en kärnfura var han, brynt av sol och vind, svart i håret som en tattare. Tänderna blixtrade och glänste som vitaste vårvintersnö. Det stod en fläkt från den långa vandringen kvar över honom.

Flickorna hade slutat att viska och fnissa, som förtrollade hängde deras ögon vid flöttjarn, där han pratade och gick an med ord, som flögo i kapp med gnisterleken. Elden glömde de, den fick osedd brinna och falna ner. Då mindes Ejnar en gammal lek med valborgseldens sista glöd.

— Nu flickor, ska vi hoppa över elden! ropade han och fick den närmaste om livet.

Också han var ung och grann. Håret stod som en solvåg upp från pannans vita rand över solbrännan, skjortan var uppfläkt över det breda bröstet. Villigt lät sig flickan tas, nu flög hon i hans starka arm oskadd över bränderna. Gossar och flickor voro genast med i leken. Par efter par hoppade efter, kjolarna flögo, skorna smällde mot marken, pojkarna skrattade, och jäntorna skreko. Kinderna blossade av hetta, ibland flög det gnistor ända upp i håret på dem.

Sist av alla gick flöttjarn in mot Anna-Greta och slog armen kring hennes liv. Han böjde sitt mörka ansikte djupt ner mot hennes, log som till en fråga och tog så språnget med henne över den sprakande elden. Mats såg dem komma emot sig. Tätt slutna till varandra, mörka som skuggor utan kropp mot de röda lågorna. Han tyckte, att där flög nu Anna-Greta på sin blåkullafärd i den svartes armar. Ofrivilligt vek han ett steg tillbaka.

När han åter såg upp, stod hon välbehållen framför honom och log med tindrande ögon och kinder i brand. Och vid hennes sida stod den svarte flöttjarn och tryckte hennes varma unga kropp hårt intill sig. Yr av hettan ville Anna-Greta falla, men en stark arm höll henne uppe, och två svarta ögon sågo djärvt in i hennes, medan heta ord droppades in i hennes öra som ett sakta sövande gift. De ögonen brände henne in i blodet, men till hennes själ nådde de ej.

Omedvetet sökte hennes blickar Mats. Där stod han alltjämt avsides, blek och allvarlig som alltid, ensam mitt i den stojande skaran. Han såg på henne, men det var som om han sett tvärs igenom henne på något, som var av oändligt större betydelse. Ett plötsligt och bittert trots grep henne. Där stod han, den som hon väntat på med all sin ungdoms heta längtan. Och teg, teg, medan en annan talade till henne allt det, som han skulle sagt. Och ändå kände hon så som aldrig förr, att det var i dessa underliga ögon med deras djupa fjärranblick hon allena kunde finna djupet och meningen med allt. Varför, varför — så i grunden olika voro de. Nå, han fick stå där, livets lek var lustig och glad. Och med tillbakaböjt huvud gav hon flöttjarn sitt soligaste leende, så att han för ett ögonblick tappade ordet, och ropade så i tindrande övermod till Mats:

— Nå, Mats, blev du udden, du? Ska du int flyg över elden din sjölver, du har ju tänt’en?

Då såg Mats mörkt på henne, där hon vilade i flöttjarns famn. Vittra, tänkte han kallt, allt manfolk lockar och drar du, genom elden drar du dem. Och ett häftigt och dovt raseri grep honom med ens mot denna eld, som han tänt till hennes ära. Med ett språng var han mitt uppe i glöden för att släcka den. Utom sig, kritvit i ansiktet av all sin inre spänning, sparkade han i bränderna med sina grova näbbskor, så att eldkol och gnistor röko. Med sina bara händer ryckte han stora bränder ur kolhögen. Det var som om han ej förmått känna sveda och värk, som om elden ej kunnat göra honom något.

Häpna och förfärade sågo de andra på honom. Skrattet, som följt på Anna-Gretas ord, tystnade tvärt, de fingo fullt göra med att släcka eldbränderna, som pojktoken slängde omkring sig. Var minut väntade de, att vettvillingens kläder skulle fatta eld.

Men Mats stod där bara helt lugn, sotig i ansiktet av elden fast utan en skråma, och släckte de sista kolen med en enruska. När av den stolta valborgselden endast återstod en rykande askhög, kastade han enruskan åt flöttjarn, vände dem alla ryggen och gick neråt rån.

Anna-Greta såg honom gå.

— Mats! ropade hon, men han svarade ej.

Stum av häpnad hade hon sett på honom som alla de andra. Var det detta, som bodde under den lugna, kalla ytan? En minut hade hon mött hans ögon, nu hade han sett henne, men hur? Med ett ryck slet hon sig lös ur flöttjarns arm, sprang fram till bergkanten och såg länge efter den ensamma gestalten, som försvann neråt rån.

Aldrig hade skogen varit så full av tassande ofärd som den kvällen. Det rasslade och risslade i snåren, det skrapade av kvastar och gnölade av bockhorn. Allt det onda var ute på språng i skogsmörkret, där de slocknande eldarna plötsligt glimmade till mellan stammarna som blodsprängda gnisterögon.

För första gången tyckte Mats, att allt detta kunde få honom i sin makt. Dra honom till sig ville det, gömma honom i myrens svartaste hål, därför att han släkt elden, gudagnistan. Men han höll sig uppe, vände ej blicken bakåt utan släpade sig neråt gården. Nere vid Anders Ersagården sovo alla redan. Nu förstod han, att Anna-Greta olovandes gått till berget. Å, den — —! Lismat sig till att få flytta med pigorna ner till sommarstugan hade hon ock redan. Gam-Lisa, älstpigan, skulle väl se till henne där. Men hon var bortåt de sextio och sov hårt efter dagsverket. Nej, annan vakt skulle hon få, som hon ej väntat.

Där stod aspdungen, hans barndoms förskräckelse. Susande vred den sina bladlösa grenar i sin eviga ängslan. Något gav vika i honom, handlöst kastade han sig ner i det fuktiga fjolårsgräset. Marken var hans förtrogna, den hade ofta svalkat hans barndoms sorger. Med ansiktet borrat i dess trogna barm gjorde han nu också sin ungdoms heta bikt till jorden. Allt hans blod stod i brand, för första gången fattade han fullt sin kärleks makt och styrka. Med en hjärtesveda, som liknade hat, mindes han vårfrudagsnattens spröda stämning av vaknande längtan och åtrå. Och nu — sådan var hon, ur famn i famn! Hon var ej värd någon skonsamhet.

Länge låg han så, då röster hördes. Det var Anna-Greta, som äntligen kom. Men hon var ej ensam. En främmande, mörk röst tog svaret av henne ibland. Alla mörka makter föllo åter över honom, darrande kröp han undan i snåret. Hans hand knöt sig, den kom att stöta mot något — fällkniven! Han tog ett tag i skaftet och blev åter lugn och kall.

Då hördes åter en annan röst, litet i falsett. Den var andfådd och avbruten som från en person, som sprungit ifatt de andra. Mitt i all sin vrede måste Mats le. Gammel-Erik var det, alltid i vägen på de ungas friarfärder. Mats hörde flöttjarn — ty, att det var han, det visste han genast — svära lågt och Anna-Greta slå till sitt höga skratt. Alldeles bredvid honom stannade de.

I nattmörkret tyckte han sig plötsligt se den främmande karlens vilda svarta ögon glimma skevt och styggt, löst satt handen till kniven bland det folket. Här var ej tid att förlora. Plötsligt steg han fram ur sitt gömställe och stod mitt ibland dem.

Då fick Gammel-Erik igen allt sitt mod. Ensam hade flöttjarn snart skrämt bort honom, nu voro de två. All hans klumpiga skämtsamhet återvände vid den tanken.

— Åhå, skrockade han, ja tror, att skön Anna-Greta håll på treenigheta. Välj nu, vem som skall bli den helige ande och vila på armen hennes!

Mats hade velat slå honom på truten, men Anna-Greta blev inte svarslös. En stor och okänd ängslan hade fallit över henne i den mörka skogen med den främmande mörke karlen vid hennes sida. Sluppit undan honom hade hon ej, sin rädsla ville hon ej visa. Men bittert hade hon ångrat sin tanklöshet att springa åstad som hon gjort. Nu kände hon sig åter trygg, och allt hennes glada mod återvände.

— Int lär ’e bli du, som ska in i kammarn min, svarade hon käckt sin gamle friare och ingen av er andra heller. Dit kommer ingen ann’, än den jag ser borti liden åt midsommarnatten.

— Så länge väntar ja int, viskade flöttjarn med sin mörka röst. Ja vill ligg åtmed dej i natt!

— Längre än så kan en vänta på de som kärt ä, sade Mats och släppte henne fram till farstudörrn.

Aldrig hade han tänkt säga de orden. Men där hon stod i stugudörren, liten och späd mot de långa hetsiga karlarna och såg bort till honom i smyg med sina stora vädjande ögon, var hon åter den flicka han älskade. Hans lilla syster, hans brud! Han såg, att hon rodnat vid hans ord. Det var det första ord han sagt henne sedan kyssen.

Vid de orden miste ock Anna-Greta allt sitt övermod. Med nedböjt huvud och fumliga fingrar fick hon upp låset. Nu mindes hon, att hon gått olovandes till berget. All hennes självsäkerhet var borta, hon var bara en liten blyg flicka, när hon vände sig mot friarna och sade: