I. OFÄRDEN. (continued 2)

Men vid de s. k. samlingarna skulle det liksom vara litet mera högtidligt. Då var det predikanten tillåtet att göra sina egna utläggningar, om de blott strängt höllo sig inom ramen för den rätta läran.

Det var på detta Jonas hade berett sig hela veckan. Under sträng självrannsakan och prövande av vart ord. Men nu stod han där och fann allt sitt arbete förgäves. När han såg ut över alla dessa vita ansikten, då tyckte han, att han ej längre hade människor framför sig, utan själar. Allt det, som annars skilde dem åt till vardag och helg var utplånat. Anseende och rikedom, fattigdom och förakt, allt var utplånat. Ja, det var som om själva kropparna plånats ut och förintats — skönhet och fulhet, ungdom och ålderdom. Kvar voro blott de levande, bedjande ögonen, ångestfulla och frågande. Och de voro alla lika. Så lika som den dag, då de som syskonsjälar gingo ut från Gud Faders hand. Ensamma, värnlösa i den stora rymdens dunkel.

Ja, till all denna sammanpressade ångest voro människoord för ringa. Där voro själva Luthers ord för ringa. Endast Guds ord dög det att komma med här. Där fanns det alltsammans, deras klagan och gråt, deras frågor — där fanns ock svaret. Allt vad han funnit i den gamla boken med stålspännena strömmade nu över honom och sökte sig ut i ord.

Med skälvande röst började han:

»Skördetiden är framliden, sommaren är sin väg, och oss är ingen hjälp kommen!»

Han hämtade andan och fortsatte:

»Spenabarnen låder för törst skull tungan vid dess gom, de unga ropa efter bröd, och ingen är, som dem det utskiftar.»

Rösten stadgade sig och växte sig högre. Och de urgamla sanningarna upprepade sig:

»De städer söderut äro tillslutne, och ingen är, som dem upplåter.»

— Så klaga vi, vi riva våra kläder och ropa:

»Ack, ve den dagen! Ty Herrans dag är hart när och kommer såsom ett fördärv ifrå den allsmäktige.

Så skall maten för vår ögon borttagen varda och ifrå vår Guds hus fröjd och glädje.

Säden är bortruttnad i jordene, kornhusen stå öde, ladorna förfalla, ty kornet är fördärvat.»

Det var som om den ordlösa, tryckande spänningen lättat litet, brösten började hävas, tunga suckar och halvkvävda rop svarade på predikantens klagan. Och en kvinna löste sig ur hopen, som stod tryckt längst nere vid dörren, gick ett steg fram och svarade ut ur sitt hjärta:

»O, huru är mig så ont i hjärtat, mitt hjärta bultar i kroppen och haver ingen ro, ty min själ hörer basuna ljud och en slaktning?»

Som ett svar följde så Jonas ord, när han nu med dånande röst läste vidare ur sitt outtömliga minne:

»Förbannad är den man, som förlåter sig uppå människo och sätter kött sig till arm och viker med sitt hjärta ifrå Herranom.»

— Detta, mina bröder, är vad vi hava gjort, vi hava förlitat oss på dem, om vilka det står: »Den som korn innehåller honom banna människorna.»

— Men Gud själv kallar eder nu och säger:

»River edert hjärta och icke edra kläder och vänden eder till Herran eder Gud.»

— Till mig, den eländaste och mest slagne bland eder alla, har han sänt detta budet:

»Helger ena fasto, kaller tillhopa menigheten, församla de äldsta och alla landsens inbyggare och roper till Herran!»

Det oroliga böljandet bland människorna tilltog, många kvinnor snyftade högt. Plötsligt kastade sig en på knä, andra följde exemplet. Och snart låg hela menigheten där på det grova, rispiga golvet och följde Jonas, när han nu med hög röst förestavade dem syndabekännelsen.

Med lysande ögon fortsatte han:

— Änteligen ligga vi nu där alla, böjda tillsammans i stoftet under de tuktande slagen av hans vredes ris! Så säger nu Herren: »Vänden eder till mig med fastande, med gråtande och sörjande!» Ho vet, han förbarmar sig ju ännu.

Snyftningarna tilltogo, en gammal man började gråta högt. Hettan i rummet var redan fruktansvärd. En underlig förlamning hade gripit allas sinnen. En och annan försökte resa sig upp efter syndabekännelsen, men sjönk åter ned på darrande knän, med huvudet gömt i händerna. Blott Rik-Anders hustru satt där så röd i ansiktet, men måste för skams skull följa de andras exempel.

Endast en stod ännu upprätt. Det var Mats, Jonas egen son. Stelt lutad mot väggen hade han stått där nu en timme och följt allt som i en vanvettig dröm. Ropen, gråten, extasen lämnade honom tung och oberörd som alltid. Då vände sig fadern om och såg ett ögonblick på honom. En enda blick på detta vita, främmande, lysande ansikte var nog — han vacklade och skulle ha fallit, om ej en äldre kvinna bredvid honom dragit ner honom på knä och lagt armen kring hans axlar.

Det var som om han varit närmare allt här nere, närmare all ångesten och förbidan i denna sammanpackade människomassa, som trängde honom intill sig till olidlighet. För första gången kände han, att de hörde ihop, att de alla hade något gemensamt. Och in i denna deras gemensamma själ trängde nu vart faderns ord som ett blankt svärd. Varje ond böld, varje bulnad av hat och hämnd och onda tankar skar det upp.

Nu låg också Jonas på knä och bad högt:

»Ack, Herre, våra missgärningar hava det ju förtjänt, men hjälp dock för ditt namns skull, ty vår ohörighet är stor, där vi mot dig syndat hava.»

Då reste sig en hög gestalt, vacklande och yr. Det var Anders inom åkern.

— Låt oss var å en högt bekänna våra synder! ropade han hest.

Röd av skam reste sig hans hustru halvvägs från golvet och sökte draga ned honom igen i rockskörtet. Men Anders märkte henne ej. Jonas hade också rest sig, gripen in i själen, och nu sänkte sig hans blick så djup och mild i hans forne fiendes, när han svarade:

— Vi skola följa din maning, broder, om blott du som vår ålderman vill börja.

Det blev dödstyst en minut. Rik-Anders var likblek, där han stod. Det var som om han ångrat sig. Men så fattade han sig, såg på Jonas och sade så hastigt och med låg röst:

— Int ä ja så bibelsprängd som Jonas Jonsson, alltför litet har ja fäll nyttjat den boken. Men ett gammalt ord vet ja dock, som ja syndat mot å de just emot honom å de ä detta:

»Bedröva icke den fattige, ändock han fattig är, och undertryck icke den elända i portenom.» Ty har ja kunnat skada honom eller hans släkt i deras betryck ostraffat, har de skett, å därför drabbar Herrens tuktan nu ock mej.

Blek var han, Anders inom åkern, när han sade detta, men ännu blekare var hans hustru, den högmodiga Brita. Aldrig skulle hon väl glömma den skammen och nesan, då hennes man, byns storbonde, förödmjukade sig så offentligt inför den fattiglappen Jonas utom åkern. Men hon visste, vad som passade sig, och fruktade dessutom sin man. Därför dolde hon hastigt sitt förbittrade ansikte med handen. Det såg ut som om hon grät.

Men mer än så skulle hon få höra. Ännu återstodo de svåraste orden för Anders att säga. Länge kämpade han med sig själv, så kom det:

— Och så ville jag säga det, att eder ålderman anser jag mig ej längre värd att vara. I han själva fått bevittna, hur illa jag fört eder talan. Och i enlighet med byaordningens föreskrift sätter jag därför från denna dag Jonas Jonsson till min ställföreträdare. Så nitiskt, som han för vår talan för Gud, skall han nog också föra den inför människor.

Anders ord hade brutit den tunga, ovärldsliga stämningen. Mången hade väl i hemlighet tänkt som han, men nu brusade det ett sorl av nej, nej! Hans hustru stod nu upprätt mitt i salen. Hon var övertygad om att hennes man plötsligt drabbats av sinnesförvirring.

Då återförde Jonas dem till besinning.

— Jag tackar dig, broder, för dina ord, sade han enkelt. Dina ord ha lärt mig sanningen av det språket: »Där stolthet är, där är ock föraktelse, men vishet är när de ödmjuka.» Jag tror, att du lärt dig, var den rätta visheten är. Men detta är icke stunden att ordna våra världsliga angelägenheter. Dem är jag ock viss om, att du bäst vet att styra om för oss som hittills. Nu äro vi här för att göra upp vår angelägenhet med Gud.

Då trängde sig en annan fram till honom. Det var Jan Olsa, värden, och alla sågo, att han var drucken, mitt på blanka söndagsförmiddagen. Men var inte den stunden kommen, då Gud skulle se dem i all deras förnedring!

Storbondens ödmjuka bikt hade brutit alla fördämningar. Nu ville de alla fram och bekänna sina synder och felsteg. Och de trängde sig alla på en gång in mot Jonas. All synd och skuld, all hemlig lusta och begärelse kastade de emot honom, allt hundraårigt hat och split lade de för hans fötter. I sin hänförelse och sin nöd trängde de inpå honom, så att han vacklade. Han stod där liten och blek men senig, spänstig och fast och höll stånd mot dem alla med sin brinnande tro allenast.

Timme efter timme förgick på detta sätt. Ingen märkte, vad tiden led, ingen kände trötthet eller hunger. Förmiddagen förgick. Eftermiddagssolen förgyllde stuguväggen, den blektes åter och försvann. Skuggorna djupnade, kvällsmörkret började falla, men alltjämt hördes det upprörda röster, bön och gråt inifrån bönstugan.

Till slut var det dock som om de biktat nog. Rösterna sjönko allt mer, hänförelsen ebbade ut i en stor trötthet. Men då trodde de sig ha gjort upp allting med varandra, inomåkers- och utomåkersfolket. Utmattad tystnade den siste. Men då hade han heller ingen fiende mer.

Då beredde sig Jonas åter att tala. En ny hänryckning grep honom. Äntligen fick han då komma med tröstens och löftets ord. Ty nu hade de väl besegrat frosten i sina hjärtan, tyckte han. Och han lät åter de eviga löftesorden ljuda:

»Så skall då Herren hava nit om sitt land och skona sino folke.

Frukta dig intet, du land, utan gläd dig och var vid gott mod, ty Herren kan ock göra mäktiga ting.

Att ladorna varda fulla med korn och pressarna överflödighet av must och oljo hava skola.

Att I skolen hava nog till att äta och prisa Herrens eder Guds namn, den ibland eder under gjort haver, och mitt folk skall icke mer till skam varda.»

Då uppstod det plötsligt en häftig rörelse nere vid dörren. Någon hade öppnat den och sökte tränga sig fram. Folkhopen knuffades och vacklade, man viskade och frågade om varandra. Till slut hördes den drucknes röst över allas: Halleluja! Halleluja! och strax därpå lyckades han tränga sig fram mot Jonas. Vid handen höll han en liten gosse. Äntligen stod han då där framme.

— Nå, säj nu, va du skulle, pojk, sade han med en röst, som darrade av något mer än druckenhet.

Men pojken fick inte fram ett ord. Han var liten och blek, ett riktigt nödårsbarn, men nu var han röd i ansiktet av att ha sprungit. Blicken var irrande och vikande, den hade ett uttryck, som ej var rätt klokt, men därtill lade man ej märke nu i förvirringen.

— De ä Lars Hörnkvists pojke från Täfte by, sade Jan Olsa förklarande.

Den drucknes ansikte var som förvandlat, när han fortfor:

— Han har sprungit halvmilen hit för att berätta, att dem har funnit en mjölgruva ner vid havet.

— Vad — vad för något? Det brusade av frågor.

— En gruva av vitaste, renaste vetemjöl, bedyrade Jan Olsa med exalterad stämma.

Åter blev det tyst i det stora rummet, men en annan tystnad än nyss. En dov, beklämmande vindstilla före stormen. Vad var nu detta? Under timmar och åter timmar hade de legat här på sina knän, bekänt sina synder och tiggt om undret. Nu var det visserligen här.

Glömd var nu den andliga befrielsen. Kroppen krävde åter sitt. Exaltationen släppte deras sinnen, så att de på nytt kände hunger och trötthet. Upp i deras utmattade lekamen stego nu igen alla de glömda kvalen, hungern ryckte och slet som en varg, som sluppit loss ur saxen, i deras tarmar och trasade dem till blods. Tusen underbara syner förespeglade den dem i sin yrsel. Den långa dagens kvalfulla andliga strid, rummets hetta och pina, allt hade blott varit en beredelse till detta, till undret. En mjölgruva, en gruva av renaste vetemjöl!

Men ännu en sekund tvekade de. Skulle de dock våga tro? Och som nyss blickade de åter upp mot den ensamme Jonas. Också han hade stått som lamslagen. Bönhörelsen, kom den då så snart! Lät ännu Gud undret falla ner i lekamlig måtto ur sin himmel över människorna? En sekund, en enda hemsk sekund vaknade han ur sin hårt spända extas och såg ned i verkligheten som i ett gapande, tomt hål.

»Vill du, så skall jag förvandla dessa stenar till bröd.» Var det frestarens aldrig tystnande röst?

Men i nästa sekund sänkte sig åter den ljusa, bedövande hänförelsen över hans utmattade sinne. Nej, undret, Herrans under var det. Vem var han, att han hade rätt att tvivla! Och med ansiktet lysande av undrets fullbordan, föll han åter på sina knän och ropade:

»Då sade Herren: Si, jag vill låta regna eder bröd neder av himmelen, på det att jag må försöka, om I viljen vandra i min lag eller ej.»

Då bröts folkets sista tvivel. Undret, det heliga undret, var bekräftat. Och en vild hänförelse grep dem alla. Forna vänner och ovänner föllo varandra i famn under tårar av tacksägelse. Så kom då äntligen Guds nåd efter femårig hemsökelse, kom som manna från himmelen.

Och en röst ur mängden höjde sig:

»Mitt hjärta gläder sig, att du så gärna hjälper. Jag vill sjunga Herranom, att han så väl emot mig gör! Fröjden eder av hjärtat, I rättfärdige!»

Nu brast jublet riktigt löst med bön, med sång, med åkallan. Det var som om man glömde själva undret för den förvissningen, att Gud ej övergivit dem. Då tog Jonas gossen vid handen och började gå mot dörren.

— Vi vilja följa Guds kallelse och uppsöka hans välsignelse, sade han.

Och de följde honom alla. Man trängdes mot dörren i stor villervalla och förvirring. Men därute ordnade Jonas dem i ett långt tåg, två och två. Själv ställde han sig i spetsen med gossen.

*

Och så satte sig det långa tåget i rörelse genom den mörknande skogen ner mot havet. Alla följde med. Alla så när som på en. Det var hon Anders-Ersa-Brita, och yngstbarnen hade hon fått med sig. Om mannen hennes smittats av läsarna och deras galenskap, ville hon då behålla förnuftet.

Kanske var hon ock den enda, som den kvällen höll huvudet klart, hon Rik-Brita inom åkern! Men vad är det för nöd att hålla huvudet klart, när man har magen full och hjärtat tomt? Hon kröp undan i skuggan mellan träden med två av barnen sina, medan de andra gingo vidare.

Så oberörd som hon var väl ej Anders, men också hans sunda förnuft sade sitt ord, ty även han hörde ju till de mätta. Men sin plikt likmätigt följde han sina byamän för att se, vart det bar, och för att ingripa, om det så behövdes. En av hans söner följde honom, den äldste, den glade, lättrörde Bertil.

Så gick han framåt med de andra i mörkret. Ljuset inifrån bländade ännu deras ögon, marken var så svart, skuggorna så beckmörka mellan träden. Överhettade som de voro, fröso och huttrade de i den råkalla kvällskylan. Himlen var klar, men luften var rå och fuktig och bådade väderleksombyte. De hade halvmilen att gå till det ställe, som gossen uppgav. För att förkorta vägen stämde Jonas upp en psalm med sin klara röst:

Klar, skälvande och innerlig trängde den gamla psalmens ton genom skogens tystnad. Efter denna psalm tog man upp en ny och så ännu en. Psalm efter psalm klingade på skogsvägen i takt med de många stegen.

Jublande skar en kvinnoröst igenom:

Som orgeltoner svarade männens djupare röster:

Allt mörkare tycktes skogen bli. Vägen blev lång för de gamla i mörkret. En gammal gubbe sjöng med darrande röst och rörande tonfall: »O, ädla ljus, giv oss ditt sken!»

Då flammade något till däruppe i norr. En grönkall flamma slog upp och steg likt skummet från en osynlig eldfontän högt upp mot zenit, sjönk åter tillbaka och försvann. Norrskenet! För en minut hade det lyst upp vägen. Då såg man, att man gått fel. Men gossen sprang en bit tillbaka, och snart var man på den rätta avtagsvägen ner mot havet.

Mörkret var nu åter lika djupt. Men plötsligt var det som om den osynliga branden där bakom skogsranden spritt sig, den slog upp igen i tusen små gröna lågor, som flämtade till ett ögonblick, falnade ner och slocknade. I detta flämtande, irrande ljus vandrade de vidare och kunde snart höra havets dån helt nära. Gud själv gick före dem i sin eldstod och visade dem vägen.

Här öppnade sig skogen, och de kommo ut på slätten. Tunga, isande och våta svepte havsvindarna emot dem och ville tvinga dem tillbaka. Men från en kulle i skogsbrynet kunde gossen redan peka ut stället, där mjölgruvan skulle finnas. Och i ett sista, flämtande ljus kunde de verkligen se något, som lyste vitt därborta. Sången tystnade, alla trängde sig fram för att se. Och oemotståndligt, liksom pressad fram av en osynlig makt, började den lilla människohopen åter röra sig fram efter vägen.

Allt mera tilltog jättebranden på himlen. Den skiftade nu i rött och blått, gult och violett. Plötsligt ändrade den karaktär. De irrande flammorna samlade och ordnade sig till väldiga, hängande draperier. Det var som förlåten till det allra heligaste, som var minut kunde lyfta sig för Guds egen åsyn. Nej, vingar var det. Där stodo de redan, kerubim och serafim, svepta i sina skimrande fjäderskrudar inför tronen. Genom den ljudlösa tystnaden ljöd ett underligt, spinnande ljud likt det avlägsna surret av tusen harpor fjärranfrån. Blott havet slog tungt sina orgor därtill i en flämtande fuga.

Tystnaden, det plötsliga ljuset och norrskenets ofärdsljud blev för mycket för en del av dem. Många av kvinnorna gräto nu och ville vända om. Och längst bort hördes den drucknes lallande, förfärade röst, som redan skälvde för domen:

»Och jag såg en stark ängel nederkomma av himmelen. Han var klädd med en sky och en regnbåge över hans huvud och hans ansikte såsom solen och hans fötter såsom eldspelare.

Och svor vid honom, som lever ifrån evighet till evighet, den där himmelen skapat haver och vad däruti är och jordena och vad däruti är, att ingen tid skall vara mer.»

Men Jonas vände sig näpsande till honom:

»Under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela», sade han.

Då steg med ens en enda, väldig, flammande båge upp från den osynliga branden. Den spände sig från horisont till horisont som en fast bro av strålande ljus. Under den förde Jonas de sina de få stegen fram till det lysande okända därborta på en smal stig i gräset.

Skenet slocknade lika plötsligt som det tänts. Stigen förde dem genom det våta, sträva gräset fram till ett mörkt, djupt hål nere i marken. Där nere skimrade nu det lockande vita mjölet, av renaste vete, som på Guds underfulla bud trollats fram åt dem i ödemarken. Varför tvekade de då?

Runt om var marken hårdfrusen och mörk. Men ett stenkast därifrån lyste åter en ljus strimma. Det var havssanden, mot vilken havet bröt sig tungt och suckande.

De hade alla stannat vid kanten av gropen, tveksamt stirrande. Den våta havsvinden hade svalkat deras heta pannor. De ville besinna sig, tänka. Själv kände sig Jonas med ens så kroppsligt svag, så matt och yr. Yrseln hade lämnat hans själ, men nu satt den i hans kropp. Sjuk var han, sjuk. Han frös och svettades om vartannat, benen veko sig under honom. Han ville se dit ner, han ville tänka för dem alla, men han förmådde det ej längre.

»Din skott är fastnad i mig, Herre», tänkte han undergivet.

Då bröt sig plötsligt hans hustru väg förbi honom med de två minsta vid handen. Vansinnet lyste ur hennes ögon, munnen tuggade och förvred sig.

— Mjölgruvan, ropade hon, o, Gud i himmelen, det vita mjölet!

Och innan någon visste ordet av, hade hon kastat sig över kanten och började klättra ner i gropen. Då följde Jonas henne. Och som gripna av svindel störtade några efter honom, väl en tjugu personer, de som fått svälta värst.

Mats ville också efter, men någon höll honom tillbaka med jättearmar. Det var Anders inom åkern.

Stum av fasa stod han där, den myndige storbonden, och insåg, vart deras nöd och exaltation hade lett dem. Men all hans kraft var gången från honom, han förmådde ej hålla dem tillbaka. Jo, en, Mats, Jonas ende son. Hårt tryckte han honom till sig liksom i övermåttet av sin skräck, så att pojken ej förmådde röra sig ur fläcken. Så stod han där med ansiktet tryckt mot bondens sträva rock, utan att kunna höra eller se något av det, som försiggick där nere.

Men nere i gropen stod Jonas hustru och grävde i det vita, fina mjölet med båda händerna. Med ett fånigt, lycksaligt leende lät hon det rinna mellan sina fingrar. Bredvid henne stodo barnen och gjorde som hon. Så var det plötsligt en av dem, som mindes, vad mjöl var. Fast så vitt hade de aldrig sett. Försiktigt slickade hon på fingret, stack ner det i det vita och smakade. Det smakade ej som hon mindes. Hon måste känna igen.

Då kastade sig svälten som en ulv över Jonas hustru. Vild av hunger kastade hon sig på knä. Hon öste med fulla händer åt sina barn av det fina mjölet, och så började hon själv att äta. Utan att se åt höger eller vänster stoppade hon munnen full gång på gång och tuggade och sväljde krampaktigt med fradga kring munnen.

Den vansinniga hungerkänslan kastade sig då också över Jonas. Febern sprang honom åter åt huvudet, synerna och klangen kommo åter. Han grep i det där vita — det var mjukt, fint och lent som det finaste skrädda mjöl och rann mellan hans fingrar som ett levande väsen. Alla andliga behov upphörde — kvar stod blott bukens omättliga behov av att fyllas och fyllas igen. Å, att en gång, en enda gång till i livet få äta sig riktigt mätt igen! Och också han åt och tuggade och sväljde, utan att veta vad det var han fick i sig.

Alla de sammanpackade människorna där nere gjorde som han. Den långvariga masspsykosen tog ut sin rätt. Som djur kastade de sig över den utlovade mannan. Sträv var den, besynnerligt tung och smaklös, men det var ju Guds bröd. Och för smaksinnen, som förslöats vid det långa bruket av den beska furun, gjorde ej hungern så stor skillnad.

Däruppe stodo alltjämt de andra, dödstysta och avvaktande. Vad som försiggick där nere, kunde de blott svagt urskilja i det svaga ljuset. Svarta skuggor krälade om varandra där nere mot det okända vita under smackningar, stönanden och hesa flämtningar. Hade de dock funnit, vad de gått ut att söka — mjölgruvan, Herrens stora under? Ingen vågade sig dock ner för att undersöka, utan de stodo där blott och stirrade sig blinda.

Främst bland dem stod Anders inom åkern med Mats alltjämt i sin famn och satte sin stora styrka som en damm för en och var, som ville honom förbi. I hans armar stod Mats som fastnaglad, förlamad och orörlig utan att fatta, vad som försiggick. Hur länge han stod så, visste han ej.

Det hade blivit så märkvärdigt tyst där nere i gropen. Suckarna och stönandena hade blivit allt svagare, och ingen kom ännu tillbaka. Då vaknade äntligen Anders ur sin dådlöshet.

— Hör på, gott folk, ropade han, de måste ha hänt något där nere, kanske en olycka! Någon av oss måste dit ner å se efter.

— Jag, far! En ung, kraftig röst var det, hans egen son Bertil. För honom var allt ett spännande äventyr. Hans ljusa sinne hade ännu ej känt fasa eller tvekan. Stark och orädd stod han där och tittade ner i det mörka hålet, där ett okänt drama utspelade sig. Som de sugande, mörka hålen i en fors drog det honom till sig.

— Nej, Bertil, stanna, de får ej ske, befallde fadern. Men i detsamma strävade utomåkerspojken också att göra sig loss. Anders måste ta riktiga spänntag för att hålla honom. Och i ett nu var Bertil över randen.

Minuterna gingo, han kom ej upp igen. Som i en dröm hade han försvunnit och blivit där. Då slet sig äntligen Mats loss. Han, Lill-Jonas son, var det, som bort gå. Hans far var det, som fört dem på vanvettets vägar. Och med övermänskliga krafter kom han ur famntaget och ner i gropen.

Där nere tycktes först allt så mörkt som i en brunn. Endast det vita lyste. Men Mats sökte något annat, människorna. Då stötte hans fot mot något mjukt. Något mörkt. En människokropp. Ett ansikte vändes mot honom, också det vitt och lysande. Full av fasa kastade sig Mats över kroppen — han vände på dess huvud. Dess stela, glasklara blick stirrade honom rätt i ögonen. Hans mor, hans egen mor! Död, stendöd! Blå i ansiktet och med fradga i mungiporna. Tätt tryckt till henne låg den minsta lilla systern, också hon död. Mer kunde han ej se i mörkret.

Skräcken blev honom övermäktig, skälvande sjönk han ner på sina knän. Och plötsligt steg ur hans strupe ett fasans skri, som ej var som kommet ur människostrupe. En vargunges ylande var det i den ensamma vinternatten, ett vilt, osjäliskt rop till livets och dödens dunkla makter. Sedan visste han intet mer.

När han vaknade till liv igen, var gropen full av folk, av facklor och brinnande stickor. Mitt ibland dem stod Anders inom åkern, reslig och lugn som alltid, men så förunderligt blek. Själv låg han litet på sidan med en våt duk över pannan, men ingen tycktes vidare bekymra sig om honom. Yr och lemmen i hela kroppen lyckades han slutligen resa sig och gå fram i ljusskenet.

Då fick han se det. Där lågo de i en rad, alla de döda. Tillsammans aderton personer, och den siste i raden var Inomåkers-Bertil. Alla kvävda av det, som de i sitt rus och sin yrsel tagit för mjöl.

Där, där låg hans egen far! Tog han fel, rörde sig ej hans ögonlock ännu? Utom sig störtade han fram och knäböjde vid faderns sida. Hans bleka, förandligade ansikte var det enda, som var sig likt. Det var ej förvridet som de andras — lugnt och fridfullt vilade det mot den hårda grästorvan.

Mats var viss om att döden måste varit plågsam. Men ej en ryckning eller skälvning av smärta hade vanställt ansiktet. Blott ännu ljusare, klarare, mer själiskt var det blivet genom det sista lidandet. De stora, vidöppna ögonen sågo rätt in i gossens — de voro lysande av en visshet utan gräns.

Hade han i det sista genomskådat den vanvettiga förblindelse, som fört dem hit? Ja, där han nu var, där visste han allt, sin hustrus och sina båda barns onda bråddöd och alla de andra oskyldiga människornas. Han visste allt intill sin ende gosses ensamhet och värnlöshet i världen. Och ändå log han, log i döden stilla och blitt, ett leende, så hemlighetsfullt, så djupt, så förlåtande som den fastspikades på korset. Det var som om hans läppar ännu velat forma ord — ett enda. Ordet, som han aldrig fick sagt i detta livet.

Men han, Lill-Mats, kunde inte höra det, han, där han stod på knä i den mörka gruvans svarta hål, fader- och moderlös, utan syskon eller någon i världen att hålla sig till. Hans händer rörde vid något, han lät det rinna mellan fingrarna — den finaste, vitaste havssand var det. Det, som Gud skänkt dem i stället för manna.

Under lovsång och böner hade Gud fört dem hit — hit! Han såg upp mot himmelen, han ville, han måste förstå! Men också himmelen var mörk och utan botten, ett djupt, svart hål också den. Och plötsligt lyfte han båda sina hårda, smala pojkhänder, ännu fulla med sand, mot himmelen däruppe i en stum, ordlös förbannelse!

Också en annan stod där och lät sanden rinna mellan händerna — det var Anders Ersson inom åkern. Av och an rann den, som sanden i ett timglas, som aldrig ville tömmas.

Av alla de dunkla punkterna i denna tragedi var det ingen, som var dunklare eller mera svårförståelig än den unge inomåkersgossens död. Hungern kunde ej ha drivit honom i döden som de andra, så mycket var visst. Någon verklig hunger hade ännu aldrig den glade ynglingen känt. Hade han gripits av samma förfärliga yrsel och villa som de andra, eller var det skrämseln, som bragt honom utom vett och förstånd? Ingen kunde bringa klarhet i dessa frågor.

En enda av alla dem, som gått ner bland de första, hade räddats till livet. Det var Jan Olsa, han, den druckne. Sitt rus, sin skam hade han att tacka för livet. Vid den första tuggan av den torra sanden hade han gripits av våldsamma uppkastningar. Nu låg han där, yr och matt, men vid full hälsa och stor glädje över livet. Hur det gått till för de andra, kunde han ej redogöra för.

Vem skulle man ge ansvaret? Jonas utom åkern hade själv gått i döden. Och pojken, som fört dem dit, var försvunnen som en ande.

*

Från närmaste by kom det tjugu man med bårar av vad man i en hast fått ihop. En kom med en riktig bår av båtshakar och säckväv. En annan bar ett sofflock under armen, och två bröder hade i förskräckelsen ryckt loss ena logdörren och bar den mellan sig.

På dessa bårar lade man nu försiktigt de döda. Man slöt deras ögon och knäppte händerna över bröstet. Och så började det långa sorgetåget tillbaka genom skogen till Tavle by. Samma pilgrimer var det, som nyss gått ut för att hämta bröd i öknen under psalmsång och lov. Nu återvände de, men sången hade tystnat.

En ensam darrande kvinnoröst försökte ta upp:

Men snyftningarna bröto sången, och ingen tog åter vid. Dödstystnad rådde över det slingrande, mörka tåget, över den långa vägen tillbaka. Endast havet slog alltmera dämpat sin sorgesång bakom dem.

Men i skogen mellan de mörka stammarna stod hon, Anders-Ersa-Brita med sina två barn och kom ej längre. Det var henne givet att se mycket, som ej andra sågo, den mörka Brita. Men aldrig hade en väg varit så full av fegmärken och varsel, som den hon hade att gå den kvällen! Vart hon gick, snavade hon på mörka försåt. Hemliga röster hade så mycket att viska som aldrig förr, skepnader tassade före och efter. Men hon gick modigt på, läsande allt hon kunde till skydd för sitt och till skada för andras, som hon brukade.

På detta sätt kom hon så långt som till skogsbrynet ovanför Jonas stuga. Där brann det ljus i alla fönster. I många stugor brann det ljus. Hon förundrade sig, ty folket var ju ej hemma. Långt där nere låg vintermyren, svartare än natten själv. Där på andra sidan låg hennes hem, hennes trygga hem. Det var bara att gå nedför backen, skjuta ut båten och ro den korta biten dit över.

Då tändes där ett ensamt ljus över myren. Fladdrande steg det upp ur djupet och stod där en stund utan att spegla sig i vattnet. Så vandrade det sakta över myren och stannade över Anders Ersagården. Då visste mor Brita, att alla de ljus hon såg i byn voro fegljus. Och att döden skulle drabba också hennes egen gård.

Ännu något steg ur myren — en skepnad var det, och stilla vandrade den efter ljuset. Och med hjärtat fullt av fasa kände mor Brita igen sin äldste son. Då förstod hon, att det var han, som var »feg» och skulle föra döden in i deras hus.

Skälvande stödde hon sig mot en trädstam, medan de många ljusen långsamt slocknade. Den lilla flickan vid hennes sida lutade sig darrande mot henne och grät strida tårar i hennes kjortel. Men pojken hade ingenting sett.

Så stod hon där och väntade på det, som måste komma.

Äntligen nådde dödståget byn. Här skilde sig vägen. De främmande bärarna stodo rådvilla. Då manade den uppväckte Jan Olsa på dem — liken skulle uppåt vägen till utomåkersfolket, sade han. Blott en av de stumma skulle följa inomåkersfolket över det svarta vattnet, Bertil, mor Britas son.

Tyst hade Mats gått bredvid faderns bår. Gud teg, fadern och modern tego, hela världen teg. Och denna tystnad tycktes honom vara det enda, som gjorde det möjligt att fortsätta att leva. Så följde han tåget upp igenom byn. Då och då stannade man vid någon stuga. Tystnaden bröts för ett ögonblick av klagorop och gråt. Så gick det vidare igen. Slutligen var bara Mats kvar med de sista bärarna. Ingen tänkte i sin egen sorg och fasa på den ensamme gossen. Kanske hyste en och annan redan agg mot honom för faderns del i det, som skett. Ensam med de döda fick han gå upp till sin stuga.

Fumlande fick han upp dörren och fick ljus på en torrsticka. Med den lyste han bärarna in i stugan. Där hjälpte de Mats att reda ett provisoriskt dödsläger. De bredde ett lakan över den stora väggfastsängen, och där lade de Lill-Jonas och hans hustru sida vid sida. De båda döda små flickorna lade de på den obäddade soffans trälock.

Sedan gjorde de sig färdiga att gå. Den stillsamme gossen med de stirrande ögonen skrämde dem nästan. Han hade ej fällt en tår — ej ett ord fingo de från hans mun. Hur han skulle ha det ordnat för natten, tänkte de ej på, visste knappt, om han hörde hit en gång. Kanske hade han bara visat dem vägen? Hur som helst fick väl någon av byborna ta hand om honom — nu måste de hem.

— Var skall du vara i natt, lillpojk? frågade dock en av dem vänligt.

Men då de ej fingo något svar, frågade de ej mer. Bullrande öppnade de den knarrande dörren och gingo åter neråt vägen.

Mats märkte ej först, att han blivit ensam. Den stora tystnaden stängde alltjämt ute allt omkring honom. Far och mor lågo där så stilla på den bädd, där han varit van att se dem vila. Småsyskonen rörde sig ej. Allt detta tycktes honom bara naturligt. Världen hade ju stannat i sitt lopp, dess ande slocknat.

Då hördes åter knarrande steg därute. Först vid detta ljud for en ilning av skräck genom honom, och han fattade, att denna orörliga tystnad det var döden. Någon steg in genom dörren, stor och väldig — var det Döden själv? Kom han nu för att ta också honom? Med ett skrik kastade han sig över faderns och moderns lik. Hans vänstra hand, som ännu knöt sig kring något, öppnade sig, något stänkte över det vita lakanet — sand, vit sand.

Då lyfte någon varsamt upp honom bakifrån med levande händer. Det var Anders inom åkern. Hans ansikte var alltjämt fruktansvärt blekt, men vänligt.

— Gråt int, Mats, sade han, fast gossens ögon alltjämt voro blanka och torra. Ja höll på glömma dej för sorgen min. Men nu vet ja, att Gud tog älst sonen min, för att ja skulle dra försorg om dej. Far din lärde mig dock att säga de svåra orden: Herren gav och Herren tog. Därför skall du följa mej hem redan i denna natt å stanna där för alltid.

Och så tog han honom vid handen och ledde honom sakta men bestämt mot dörren. Där ville Mats stanna. En dunkel känsla sade honom, att detta var ett farväl för alltid. Men bonden såg, att de borde gå genast. Något i pojkens magra, slutna ansikte skar i honom mer än tårar. Och han tyckte med ens, att hans egen nöd var liten och lätt försonad.

Så lämnade Mats utom åkern sitt föräldrahem och sin barndom — han från vilken frosten tog far, mor, syskon och något mer — en Gud.