II. VITTRA. (continued 2)

Patron Grubb stod där och trampade och svängde sig. Mats tyckte sig se, hur han kokade av raseri. Inom sig svor han nog en värre kötted än någonsin över dessa envisa och halsstarriga västerbottensbönder!

Inför tvekampens spänning hade Mats så när glömt sin sorg och oro. När han såg Anders stå där så trygg och lugn med kontanter i näven, tändes allt hans mod på nytt. För hans barnsliga fantasi syntes det omöjligt, att ens Stor-Grubben skulle kunna stå emot så mycket pengar, kunna stå emot självaste storplånboken!

Då samlade sig patron Grubb till ett dråpslag och gick långt högre, än han ens ämnat på denna skenauktion. Stor-Grubben var en försiktig karl, han lekte inte för syns skull med för höga siffror. Men nu ville han ha ett slut på det här eviga spektaklet. Pang, så bjöd han igen. Utroparen, som ville ställa sig in och hjälpa den mäktigaste av de två mäktiga, lät redan slaget falla. Men snabbt som ett återfallande pendelslag kom storbondens svar strax efter. Skrattet växte bland storpatronerna. Nu bemödade man sig inte om att söka dölja det längre. Den här gången blev visst den sluge Grubben kuggad ändå. Av en simpel bonde!

Då började tålamodet tryta för Stor-Grubben. Jaså, det skulle bli allvar utav! Nåja, då skulle väl han också visa sig från den allvarsamma sidan. Där stodo de och hade honom för narr, hans fina umgängesvänner från staden, men de skulle få se på annat. Det lönade sig visst att spela helgon och de fattiges beskyddare för sådana! Nej, bäst att kasta masken först som sist. Vem vet, om han inte kunde få det därhän till slut, den där tjurskallen med sina bondpengar, att han blev tvungen ta hans slantar och gå ifrån gården. Men det skulle aldrig ske, så sant han ännu visste, vad han ville i detta land!

Och så började han treva och leta i västfickan och fick fram ett papper med många siffror och underskrifter på. Det gick han fram med och slängde det kring öronen på auktionsförrättaren, medan han ivrigt pratade och tycktes förklara något. Anders blev visst lika ivrig och trängde sig också inpå. Då blev Stor-Grubben rent av rosenrasande, han såg sig omkring i folkhopen med ögon, som sågo rött. Ja, något, prytt med rött guld sågo de, det var en länsmansuniform! Hit, hit, befallningsman, vinkade han. Och så överlämnade han sina papper i lagens hand till mycken och djup begrundan. Till slut tycktes dock länsman riktigt ha hunnit gå till bottnen med papperens innebörd. Och med lågmäld men myndig stämma gav han så sitt utlåtande i lagens och rättens namn.

Mats hörde ej ett ord. Men han såg den kraftiga näven med storplånboken åter sänka sig, sakta, tvekande stoppade den åter de dyrbara sparpengarna i fickan. Då förstod han, att slaget var förlorat. Lika tveksamt vände Anders Ersson om på klacken och började gå ut från gården. När han redan var vid grinden, slängde patronen en sista glosa efter den besegrade. För att göra sig hörd ropade han så, att Mats hörde det ända upp i sin ensamhet.

— Vi kan ju träffs vid rätten, skrek han med dånande röst. Där ä du ju hemvan, Anders Ersson.

Nu var det patronen, som hade skrattarna på sin sida. Fast mången bland bönderna smög sig bleknande undan. Nu visste de, vad de själva hade att vänta. Här hjälpte det visste inte mycket att komma med lånta pengar i näven till att betala skulderna med. En efter en smögo de efter Anders, och så småningom följde det andra folket. Lika stor, om inte större muntration väntade dem vid nästa gård.

Där ute på vägen började kärrorna åter rulla. Snart var gården tom. Kvar stodo blott Stor-Grubben och länsman. Så gick den senare fram till stugdörren och låste den. Nyckeln lämnade han därpå till patronen med en alldeles särskild åtbörd av tillit och förtroende. Så klara papper måste en sann befallningsman högakta! Belåtet mysande stack Stor-Grubben nyckeln i sin ficka och knäppte så väl till tulubben om rovet. Så stego de båda lagens representanter vänskapsfullt upp i samma kärra och körde i allsköns endräkt tillsammans de få stegen till nästa gård.

Men där uppe på skogskanten låg en ensam gosse kvar och stirrade tomt och dött på den tomma, grå stugan där nere. Stängd var den nu, med ett än fastare lås, oåterkalleligen stängd med lagens nyckel.

*

När han väl sent omsider letat sig ner till gården halvt som i dvala, liksom på föräldrarnas begravningsdag, hade Anders svårt att komma till tals med honom. Det tycktes honom nästan som ett mord att beröva gossen hans sista förhoppningar.

Det beredde honom en oväntad lättnad att märka, att Mats redan visste det mesta. Hur han fått reda på resultatet av auktionen brydde han sig ej om att efterforska. Troligen var det väl någon av drängarna, som ej kunnat hålla truten. Så behövdes då ej många och svåra ord för att förklara den saken.

— Nå, Mats, hur ska de bli nu då, sade han blott. Ska vi gå till tings heller int?

Den frågan riktade han liksom mer till sin egen tvekan än för att få ett svar. Länge dröjde det ock att komma. Men äntligen lyckades Mats få så mycket bukt med sin inbundna natur, att han kunde berätta allt vad han visste om sin fars affärer med Stor-Grubben. Åter och åter framställde han sin vissa tro på att patronen farit med svek och bedrägeri för att få gården, fast han ej kunde säga huru. Till slut fick han själve den lagfarne Anders att lyssna. Kanske var det ändå något till slut i pojkens fantasier om att skulden ej skulle vara så stor som uppgivits! Men bevisa det, se det var en annan sak!

— Du tör nog ha rätt, pojk, sade han. Men hockna bevis har du? De ä på dem allting häng här i gamväla, sir du.

Bevisen, ja, var skulle han ta dem? Förvirrad sänkte Mats åter huvudet. Allt vad han hade att komma med var ju de lösryckta orden ur faderns och moderns samtal. Men Stor-Grubben, han hade annat att komma med, han. Han hade något, på vilket mycket av det mänskliga livet bygger — han hade stora, stämplade papper, hade han.

Bittert förebrådde sig nu Mats, att han lämnat allt så vind för våg efter olyckan. Men han hade varit så andligen och kroppsligen förlamad, så från sina sinnen av sorg och skräck, att alla jordiska omsorger föllo ur hans tankar. Kanske hade det funnits något av papper och bevis ock i hans fars gömmor, om han gett sig tid till att leta. Vem tänkte dock på sådant, när döden själv vilade i stugan? Och sedan, då satt redan låset där, det främmande låset. Vem kunde då hindra Stor-Grubben eller hans hantlangare att själva genomleta allt?

Och så blev det då inte mera tal om att gå några rättsliga vägar. Båda visste de, att det ej skulle löna mödan. Ty lagen har många sidor, men alla vända de sig till dens gunst, som kommer med det skrivna, med svart på vitt. Den moraliska rätten får gå till annat forum.

Men från den dagen fick Mats en skräckblandad respekt för allt skrivet och dess makt att säkra och trygga det osäkra människolivet. Det var som om det hört tillsammans med allt det där andra övernaturliga i den vägen.

Av alla dessa signerier begrep han mindre än intet, och därför lade den sig på hans axel, lagens tunga hand, och pressade honom neråt, allt djupare neråt, djupt som ner i vintermyrens mörker, ända ner till fattigträskets botten!

Anders försökte trösta honom.

— Gack nu int å sörj över de som ä ohjälpligt, pojk, sade han vänligt. Här har du ju ett hem, i alla fulla de fall, så länge du vill, å en far i mej, som kanske kan ställe ne bätter för dej än din egen far! Har du int bätter än storhopen av dem, som har kvar hemmane, men snart träng om fattighjälpen? Hadde de vari annat för er nu, tror du? Då hadde far din stått där på barbacken med hustru å tri barn.

Och så trodde han sig ha tröstat pojken och kunde tänka litet på sin egen besvikelse. Ty förbi var nu all tanke på det stora verket vid myren, hans ålders samlande kraftverk. Likt en skicklig jägare hade patronen med sina manipulationer förstått att inringa sitt byte, vintermyren. Sex hemman av de tio hade han köpt och med dem äganderätten till de viktigaste myrmarkerna. Och dem skulle han nog veta att utnyttja för egen räkning, så långt det behagade honom. Till roten med det onda, till frostens rot, skulle man nog aldrig komma i Tavle by, sedan vintermyren låg i hans händer!

Anders hade kanske ej riktigt kunnat förklara ens för sig själv, vad det var som så lockat honom i detta företag. Hans tankeliv hade alltid tungt rört sig i samma banor. Likt alla andra hade han levt sitt lilla liv, utan att se något därutom, han hade avundats sin nästa hans framgång och unnat honom hans motgång, så som de flesta göra i sin tanklöshet. Nu såg han, att det var där felet satt, hos honom och alla andra. Därför var det som de ej rådde med det, som var allas gemensamma bästa.

Först olyckan hade lärt honom att tänka, gett honom en återblick, en överblick över mycket. Hans själ hade liknat vintermyren där nere, tyckte han, mörk, stillastående och död. Nu hade någon rört upp vattnet i den. Som ett under var det. Så hade ofärdskvällen dock bragt ett under — Guds eviga under i en vaknande människosjäl. Och nu blev det allt till ingenting. Hans nya liv skulle rinna ut i sanden med alla sina goda föresatser, all sin osjälviska offervilja och sin strävan mot förnyelse! Åter viskade det inom honom: För sent, för sent!

Men så kom han att se på pojken vid sin sida. Det stora verket gled honom ur händerna, men här väntade honom ett annat. En annan sjuk och oländig mark att plöja och så, en annan frost att finna bot för! Och så stod han där i ovant veka och blida tankar, medan han såg, hur gossen kämpade ut striden i sitt inre, den sista striden om fädernetorvan.

Häpen skulle han nog ha blivit, om han vetat, med vilken mörk skepticism det skedde, med vilken brådmogen världsklokhet och vilket gudsförakt! Mats han tänkte inga djupa tankar, han, på sin själ och dess utveckling. Med sammanbitna tänder stod han där och sade till sig själv: Jävvento, om ja int ska bli en storpatron själv! Ty sådan är livets ironi — den trosvisse skänker sin son tvivel i arv, medan han ger ett nytt sinne åt den vantrogne.

*

Trögt gick vintern sin kos för Mats. Dag ut och dag in satt han där i stugan, vaggade den gamla, hörde på hennes prat och gnäll och på de andras skämtsamma munhuggan. Men ett nytt intresse hade han dock fått. I det tryckta och skrivna ordet, där var det ju den satt, den hemlighetsfulla makten över folk, lika mycket som i de gamla konsterna? Så hade han ännu något att lära.

Och så hängde han, så fort han kom åt, i hemlighet över sina böcker. Anna-Greta hade skaffat honom dem av sin far, fast denne ej gillade pojkens griller. Vad var nu detta, tänkte han sig väl till att få lärdom en gång? Så långt kunde dock inte Anders gå, men en ärlig bonde ville han göra av pojken. Än hade han inte kommit sig för med att adoptera Mats. Som alla, som åldrades, drog han sig för sådana former. Men en dag skulle det väl ske.

Men kanske kunde läsningen förströ pojkens tankar litet och lära honom att fortare glömma. Och så letade han med mycken tvekan fram det som skulle bli vapnen i den blivande storpatronens andliga arsenal. O, barnsliga hjälplöshet! Vad var det då för märkvärdiga böcker, som skulle ge honom en sådan kännedom om världsliga ting?

En gammal lagbok var det, Anders dyraste skatt sedan gångna tider, men som nu mist mycket av sin lockelse. Men bra nog sliten och sönderläst var den, och Mats begrep ej ett ord av dess krångliga vändningar och paragrafer. Aktningsfullt lade han den till sidan, ty det visste han ju, att i lagen, där hade man dock det skarpaste vapnet i sin strid mot människorna. Men än så länge måste den vara, fast han stavade på den, tills huvudet värkte.

Bättre redde han sig då med siffrorna. Hans andra skatt var nämligen en gammal räknebok, som gud vet hur hamnat på bottnen av Anders Ersas dragkista. I den läste och räknade han nu på alla lediga stunder, och hans glädje var stor, när han märkte, att han förstod och på egen hand kunde räkna ut talen.

Det var inga ekvationer och logaritmer han kom till, Lill-Mats utom åkern, i sina trevande försök till självbildning. Men han lyckades dock med åren slå i sig de fyra räknesätten och egentligt bråk någorlunda skapligt. Sedan stod hans förstånd stilla. Och han skulle mången gång fälla tårar i sin vanmakt, när han kände, att blott några förklarande ord skulle hjälpt honom på traven igen. Men de förklarande orden fick man blott i skolorna i staden den tiden, och det var ingenting för honom, fattigpojken.

Läsningen och räkningen blev i alla fall det, som mer än något annat hjälpte honom över den långa vintern och de tunga tankarna. Under tiden satt den lagfarne Anders mången gång ensam i kammaren och läste i bibeln från Jonsagården.

Så kan det gå!

*

Så gick vintern, och våren kom åter, hastigt och utan förebud, som den brukar i Norrland. På fjorton dagar runno de manshöga drivorna undan som genom ett under, och medan ännu snökylan dröjde kvar i luften, sprack det ljusgröna björklövet ut. Dess söta doft sam som en varm rökelse i den ännu isiga solnedgången.

För var dag kröp solen upp varmare och morgonfriskare och kikade leende ned genom råets långa glänta på den ännu sovande byn. Den lekte över myrens vatten och speglade den bruna bottensörjan mellan martallarna vid dess stränder. Se, se, du har en botten ock, sade den. Den svepte varm över frostslagna lejdor och gärdor och reste varligt upp det vissna fjolårsgräset. Den andades på lek på isskorpan i vattendiket, tills den tinade och de små bleka kärrviolerna sakta kröpo fram ur dikesrenen.

Och när byn vaknade, kröp det små bleka armodsbarn ut ur oårens gråa stugor till att plocka violerna och fröjdas åt en ny sommar och ett nytt hopp.

Då släpptes Mats ut ur stugan med korna på bete. Han hade så träget bett Anders om arbete, att han till slut lagat, att han fick bli byns getarpojk. Hela sommaren gingo korna i vall uppe i skogen. Men fåren drev man ned till havet och rodde dem ut till ett skär, där de släpptes och fingo reda sig själva.

Glad som en speleman var Mats, att han slapp utom stuguknuten och från det tråkiga vaggandet. Frampå sommaren släppte värken mormora, så att hon kunde sitta och ligga som annat folk, ja, hon tog sig över golvet utan hjälp.

Men Mats han sprang yr och vild som de utsläppta korna ut i skog och mark igen. Tyngden över sinnet hans var väl ej alldeles borta, men den hade lättat. Han tyckte, att han varit bergtagen hela den vintern, men nu läst sig ut i solen igen med hemliga ord.

Mer än annars hade mor Brita den dagen tryggat sina kräk för vittra, som aldrig är så påpasslig som den gången, då korna skola ut på sommarbete. Men när hon låtit dem stiga över en kniv, som hon lagt på fähuströskeln, trodde hon sig vara säker. Och när de kommo hem, skulle hon stå i ladugårdsporten och slå emot dem med hilkan för att ytterligare avvärja det onda.

Uppe i skogen stod gräset friskt och grönt mellan tuvorna och gav ett bete, som gjorde smöret guldgult och den hemmagjorda osten, som mor Brita kokade, fet och len. Där gingo nu korna och mojade sig i solgasset mellan granstammarna och iddes knappt flytta sig mer än nödigt.

Mats kunde sitta trygg på sin älsklingsplats uppe i rån. Väl gick vargen på vintern ner till byn ibland, och särskilt de sista åren hade han varit närgången och rivit kreatur. Men nu på sommaren höll han sig undan. Och Mats kunde gott följa kornas gång i skogen på skällkons tjuka. En god kamrat hade han ock i Lajla, gråhyndan, som låg vid hans fötter med spetsade öron och troget hjälpte honom att vakta.

Så kunde han då få låta tankarna gå i fred, medan den vaknande idogheten där nere blott trängde som dämpade ljud upp till hans ensamma tystnad.

Tankarna gingo sina egna vägar, ljusa eller mörka, allt efter dagens stämning och ljus och skuggors spel mellan träden. Aldrig blev tiden lång. Ty Mats var ej ensam i sin ensamhet. Mormors berättelser hade öppnat hans ögon, och nu visste han, att det var sant, att han var ett midnattsbarn och var synen. Ej en dag gick, utan att något av det hemliga och fördolda kom för honom.

Så satt han där dagen före midsommar och drömde i skogstystnaden. Blicken hade som så ofta förr sökt sig bort till lill-stugan i skogsbrynet, och nu satt Mats och drömde sig till stora rikedomar och dolda skatter. Tänk, om bara bergkäringen i Myrberget kom och bredde sina trasor till tork på marken och hon glömde kvar en och han fick den till sig och så fann de rätta orden, så att det blev till bara silver och guld! Eller om han fick se en skatteld brinna och kunde texta, var det brann!

Vem vet, kanske själve Spå-Nila tyst reste sig ur illgärningsron och tassade upp i rån för att titta till lappskatten, som han gömt här i bergskrevorna! Så väl hade han låst den för alla, att inte ens Brita själv eller Maglena mäktade fria den. Men han, Mats, han skulle inte vara otröjen, han, utan smyga sig efter vitspöket där och höra, vilka ord han brukade för att få skatten i dagen. Sen skulle han säkra den med stål — fällkniven satt åter trygg i byxlinningen.

Och sen var det den fattige Mats, som köpte igen fars stuga med reda pengar! I byxfickorna skulle han ha dem, silver- och guldslantar om vartannat. Och han skulle stoppa händerna i fickorna och dra upp pengarna nävtals och slänga dem i högar på klaffen till Stor-Grubbens chiffonjé där inne i finsalen hans. För han skulle inte stanna på kontoret eller i bondkammaren, nej då! Och så skulle han ropa, så att det hördes ända ut på torget:

— Här har du å här å här, bara ja får stugan å jordlappen tillbaks!

Då skulle själva Stor-Grubben ge med sig, ty klangen av så mycket pengar skulle han inte kunna stå emot. Vad var det emot alla hans sedlars prassel, här var det självaste rena guldets klang, det urgamla trollguldets! Det kunde ingen dödlig stå emot.

Så satt Mats i sina fantasier, då han kom att se ner mellan buskarna vid ena kanten av rån, just där solvärmen gassade mest. Vad var det väl, som glistrade och glänste där nere, som rörde sig och sakta kröp framåt? Vad var det, vad kunde det väl vara? Med ens blev pojken både kall och varm — nu visste han, vad det var. Inte en orm, därtill var det för stort och brett. Silvskredet var det, det underbara, som det icke gives en på tusen att se, och det rann raka vägen ner mot klyftan, där lappskatten sades ligga dold.

Sakta, sakta, nästan omärkligt, rörde det sig framåt som en ström av smält silver. En omätlig skatt bara det, till att fånga och äga, men till ännu större skatter visade det vägen. Därför gällde det att ha tålamod, tålamod, fast hjärtat bankade vilt och ville ut genom fingerspetsarna! Och tålamod kunde man ha, ty silvskredet gick ej ned i marken igen förrän till solnedgången, om man ej skrämde det. Men försiktigt gick handen till byxlinningen efter fällkniven till att säkra skatten med. Det gällde att kvickt få den ur slidan till att slänga stålet över ormskapelsen, då den stannade och det fördolda gömslet öppnade sig. Men det gällde ock att ej kasta för tidigt. Då kunde det hända, att bergsskrevorna åter slöto sig om skattguldet.

Så låg han där och väntade, darrande av vild spänning med handen på kniven, då ett gällt rop skar genom tystnaden. För hans spända nerver ljöd det som ett rop ur gravens djup, det ekade och slog hårt mot berget. Var det själva Spå-Nila, som kom rusande för att rädda skatten sin? För sitt liv kunde han ej låta bli att vända på huvudet, fast det gällde att ej för en sekund släppa otyget med blicken.

Då fick han syn på Anna-Greta längst nere i rån. Hon hade ropat på honom med förställd röst, och nu stod hon där och vinkade och skrattade, med solen på de bara flätorna. Men Mats hade min själ annat att tänka på än att vinka igen. Hastigt som blixten fick han blicken vänd åt rätt håll igen — men vad nu? Den blanka, ålande strimman var åter borta, endast gräset lyste nyutsprucket och grönt mellan buskarna.

Utom sig rusade han upp och började leta och söka på marken. Det kunde ju ej ha hunnit så långt ännu, silvskredet, som ej gick ned förrän till solnedgången. Men han visste ock, hur lyhört och skyggt allt det underjordiska är för alla mänskliga ljud. Och borta var och förblev det, det, som det icke gives en på tusen att se.

Nu hade Anna-Greta hunnit upp.

— Godda, Mats, sade hon och drog andtruten andan åt sig, ja tänkt du känt dej e nalta ensammen i da. Men du tycks då int vara fejen åt nå sällskap, se ohimlade sur skin du.

Men Mats gitte inte svara. Så ojessunammens arg var han på jäntan, som hindrat honom att kasta stålet.

— Du vet int, va du gör, slabbertacka, for han äntligen ut. Vörke då dy, om du då änteligen hadde dröjt, tills ja hadde fått ner lillfingre mitt neri silvskrede där å rört om i’ne ansköns, då hadde ja kunna bote tannvärken din en ann gång. Men du ä ackerat som e blinnstyre.

Då blev Anna-Greta nyfiken, och hur hon lirkade och liskades med honom timmalångt, fick hon till slut ur honom sanningen. Ännu styv och stel av sin manliga vrede, berättade Mats med låg och hemlighetsfull röst om sin syn. Men Anna-Greta var inte mystiskt upplagd just då. Den varma sommarsolen och skogens alla dofter gjorde henne glad och yr.

— Tok som du ä, Mats, skrek hon, de va fäll en snok!

I den västerbottniska djurvärlden är snoken ett ganska illistigt och mångtydigt djur, som är med på litet av varje.

Men nu blev Mats på allvar ond och skakade flickan litet vid armen, medan han med manlig värdighet drog fram alla sina motbevis. Och till slut fick han då flickan med sig in i sin stämning av trolltyg och skrömt. Allt allvarligare blev hon allt som det led, Anders-Ersa-Anna-Greta, allt längre och högtidligare i sitt runda ansikte, medan ögonen slutade att spela och i stället stirrande sökte sig in mellan enbuskar och tuvor på jakt efter det flyende varslet:

— Tänk, om det var självaste ormkungen, du, viskade hon till slut med alldeles förändrad röst. Hadde han gullkronan på huvet sitt?

Men Mats, han svor med lika tyst och bävande röst på att det var silvskredet och ingenting annat, som han, midnattsbarnet som var synen, fått skåda, och att det var Anna-Gretas fel, att skatten nu gått förlorad för evigt.

När han såg, att detta gjorde intryck, och att det äntligen gick upp för flickan, vilket förfärligt ansvar hon ådragit sig inför Gud och människor med sin välsignade tanklöshet, lade sig hans vredes böljor något, men han kunde inte motstå att trycka in taggen ännu djupare i hennes sinne.

Och så började han brodera ut allt det, som hon skulle fått själv, om han hittat skatten. Det var då ingen ända på alla de granna saker, som då skulle fallit över henne, Anna-Greta, och bra nog kunde han lägga ut texten ock, så att snart var hela det runda flickansiktet så långt nere i halsgropen, att man aldrig det skulle trott, medan ögonen stodo som två runda, stilla källor av idel besvikelse. Till sist tog hon helt tyst till lipen — då tystnade äntligen Mats och kastade sig surmulen och med en min av djupt beklagande ner i gräset.

Men med en alldeles ny respekt såg Anna-Greta genom tårarna ned på uppfostringspojken deras. Tänk, att han hade makt att se sånt! När han hade suttit där vintern lång över sina böcker, omöjlig att få till odygd och lek, så hade hon nog tyckt bra om honom, men som man tyckte om en eller annan stillsam möbel i rummet, som man börjat vänja sig vid. Att hon nu trängt om hans sällskap, det var väl mest för att inget annat fanns att få. Ejnar, han hölls helst med de stora, han, när han inte retades med henne och röck henne i flättofsen, tills hon tog på gråta.

Nu såg hon plötsligt Mats i ett annat ljus. Till och med det, att han grälade upp henne och tog sig en ny ton, misshagade henne ingalunda. Omärkligt granskade hon honom så från sidan genom sina uppspärrade fingrar. Hur såg han egentligen ut, han, Mats? Det hade hon inte kommit att tänka på förut. Bara tyckt, att han setat där i hörnet så mager och grå, att han liksom smält in i all vinterns gråhet.

Nu såg hon, att han var långt ifrån ful, trots sin outplånliga prägel av nöd och svält. Inte var han väl precis vacker heller i vanlig mening, men han hade detta något, som kan väga mer än skönhet. Ja, det såg hon, Anna-Greta, som trots sina tretton år redan tänkte många tankar inom sig. Nu såg hon ock, vad det var hos Mats, som tog en. Ögonen var det.

Mörkgrå och drömmande glänste de av ett inre ljus, som tycktes komma långt, långt inifrån, djupare inifrån, än där vanliga människor ha sin själ. Ja, sannerligen glänste det inte ur de ögonen som från hemliga skatters guld och silver, djupt inne i det gråa berget! Hela det magra, kantiga ansiktet lyste de upp.

Till växten var han ämnad att bli lång och kraftig som mor sin, men fem års nöd och svält hade knutit honom redan i pojkåren. Den gångna vinterns stillhet med vila och god mat hade dock kommit det att skjuta fart i lederna igen, men ännu var han ej med huvudet över hennes. Men härdad och smidig var han i sin magerhet. Dvärgbjörken liknade han, där han står ensam uppe i pinblåsten och ej kan skjuta högre för stormen. Smidigt böjer den sig och vrider sig under ovädret och bryts ej, hur hårt pressad mot marken den än blir. Segt som den klängde han ännu med rötterna fast vid livet.

Det var endast ett, som var verkligt fult hos Mats. Det var hans skratt. Då blottade han plötsligt en tandlucka mitt i munnen, som man annars ej märkte — två framtänder hade redan fallit ur. Hur de kommit bort, mindes han ej själv. Kanske var det det järnhaltiga brunnsvattnet, som vid denna tid förstörde så mångas tänder, kanske hade han ej fått den rätta födan vid tandömsningen. Nog av, borta voro de, men det märktes ej mycket av, så länge han bara höll sig till att tala och le.

Och han skrattade sällan. Mats ögon voro allvarliga, men hans skratt var tragiskt. Det svarta hålet i hans mun var som ett ständigt öppet inre sår, nödens och fattigdomens outplånliga bomärke. Kanske visste han det själv, kanske var det därför han så sällan släppte sig lös i skratt utan bara log, gott och vackert, men litet stelt, med stela, nästan slutna läppar.

Allt detta såg Anna-Greta med sina vaknande unga ögon, och hon tyckte, att allt vad hon såg på något sätt blev vackert hos denne gosse, till och med det fula hos honom. Han var inte lik någon av de andra, det var väl det.

Anna-Gretas tårar hade upphört att rinna av sig själv, men hon tyckte, att det ändå behövdes några avslutande ord.

— Huvaligen, Mats, att du ser sånt, sade hon och tog fingrarna från ansiktet. Själv har ja ju jämt hört om skrömta, men än har ja inget sett.

Mats värdigades inte svara henne ännu. Han låg på magen i gräset och höll på med något, vad det nu var, men viktigt tycktes det vara, då han varken hörde eller såg. Nyfiket kikade Anna-Greta dit — hon började bli nyfiken på allt han företog sig, Mats. Men hennes nyfikenhet vände sig i vrede och harm, när hon såg, vad det var han förehade.

I sin öppna hand höll han en liten halvdöd fågelunge. Den var nästan nykläckt, och hur den krånglat sig ut ur boet, är ej gott att säga. Kanske hade någon gök knuffat ut den. Med en sällsamt stel och grym blick stirrade pojken ner på den lilla hjälplösa varelsen i sin hand. Fingrarna krökte sig och slöto sig allt hårdare tillsammans om den. Det såg rent utav ut, som ville han strypa den. Men då kom Anna-Greta till sig igen.

— Jestat, Mats, va gör du? skrek hon. De skin int viller, än atte du vill ta dö på’n lillstackarn där.

Av allt ont på jorden visste hon inte värre, hon, Anna-Greta, än när man plågade ett oskäligt kräk. Men Mats tycktes ej höra. Till slut sade han som för sig själv, med en underlig och främmande röst:

— Om ja vore fars Gud, då klämde ja de här lillpyre till döden utan vidare. Så gjorde han me småsyskona mina, sir du.

Det var första gången han blottat något av sitt inre för en annan människa med alla dess frätande tvivel och ångestfulla frågor. Men Anna-Greta mäktade inte förstå den hjälplösa andemeningen i hans ord, hon hörde bara det grymma och hädande i dem.

— Släpp’en strax å de på eviga minuten! skrek hon. Aldri trodde ja du var sån, Mats.

Och så fick hon då fram den halvt ihjälklämda fågelungen ur hans hand, gömde den ömt i sin egen lilla knubbiga näve och började andas på den och smeka dess silkesfina dun. Till slut var det då som om det blev mera liv i det lilla knytet, det purrade ihop sig och gapade med näbben. Mats stod tyst och med hängande armar bredvid flickan och skämdes. Han förstod ej, vad som flugit på honom — aldrig förr hade han väl pinat ett djur. Anna-Greta såg hans ångerfulla min.

— Nå, hjälp mej då att leta opp boet, sade hon onådigt. Hon visste mer än väl, att när det gällde att klättra i träd, då kom hon till korta och behövde hans hjälp.

Det blev ej svårt. Vid en hög björk flög fågelmamman omkring, ängsligt pipande. Snabb som en blixt var Mats uppe i trädet. Det var ett starbo, och nu låg ungen åter tryggt bäddad i boets dun. Med detta voro de åter försonade. Var sin skuld hade de nu plånat ut.

För Anna-Greta blev denna lilla händelse i all dess meningslösa elakhet ännu något av detta, som gjorde Mats olik alla andra, något, som på en gång skrämde och lockade. Hon tyckte liksom, att bara han hade levat det grymma och sköna livet, visste, vad det var att leva, mer än hennes far och mor, mer än den gamla med sina historier vid elden, mer än någon av alla dem, som kallade sig gamla och kloka.

Försonade sprungo de så hand i hand ner till matsäcken, som låg borta i skuggan nere vid kallkällan. Men i snårskogen uppe i skogskanten hajade Anna-Greta till. Något hade prasslat till i buskarna och bland blåbärsrisets tuvor. Huva, där skymtade något grått och ludet i ett språng!

— Dum som du ä, Sjåpa-Lotta, fräste Mats, nu åter karl och beskyddare. Ä du rädd för en hare?

Men då var det Anna-Gretas tur att berätta.

Visste han då inte, Mats, vad en hare kunde vara? När en flicka mördat sitt barn i lönndom, blev barnet till en hare, som rolös sprang i skogarna och stundom hördes gråta som en böling. En sådan hare kunde ingen skjuta, inte den allra skickligaste skytt, om inte möjligtvis med trollad bössa. Vem visste nu, om detta var en riktig hare?

Och hon tryckte sig darrande in mot honom i den gröna halvskymningen. Men detta var något, som låg mera avlägset från Mats och hans pojkaktiga föreställningsvärld. Och hans tröst fick därför något visst ringaktande och flyktigt över sig, när han svor på, att den harpalten, den skulle han då ta i ett skott med fars gamla bakladdare.

Och så började han överlägset locka på korna, som betat sig ur synhåll in i skogsgrönskan. Och Anna-Greta glömde genast skrömta och hjälpte honom:

— Kossa lilla! Lissko! Kossa lilla! Lissko! ropade hon med sin klara flickröst, så det ekade i skogen.

Och när skällkons huvud med den pinglande tjukan stort och idisslande stack fram igen bakom granstammarna, glömde de snart både den och allt otyg därinne för pannkakorna och näverhämtarn med »blanna», som Anna-Greta smugit sig till i köket.

*

Så gingo sommardagarna, de långa, ljuvliga sommardagarna utan början och slut, under frihet och lek. Dagen lång gick Mats uppe i skogen och gette sina kor. Var dag satt han den klara morgonstunden ensam uppe i rån och drömde och fantiserade. Inte en dag gick nu, utan att han fick hemligt sällskap.

Där han satt, kunde han höra den spröda, silverfina klangen av vitterkornas bjällror, där de gingo i skogen ovan människornas betesmarker. Stundom hördes en vakthund skälla, om nära eller långt ifrån, kunde man inte säga, men så förunderligt fjärran. Då spetsade Lajla vid hans fötter sina öron, men hon skällde aldrig tillbaka, nej, tro inte det! Alltför mycket hade hennes urfäder sett och bevittnat, där de vaktat kåtelden i den långa vinternatten, alltför mycken gammal och hemlig visdom bodde där i djupet av hennes vackra mörka ögon.

Ibland kom låten där inne allt närmare. Det lät som om en hel hjord varit på vandring. Tjukorna skramlade och pinglade helt tätt invid en, hundskallet växte och blev dovt och grovt, korna råmade ängsligt efter kalvarna. Ljudet steg allt högre och grövre. Nu ringde skällorna hårt och dånande som kyrkklockor, det brakade och knakade i skogen av tusen flyende steg som av en förhärjande storm! Det lät som själva havets stigande böljedjup, som reste sig för att sluka en och dra en med sig. — Så blev det med ens tyst, dödstyst.

Men i tystnaden doftade och blommade skogens alla blomster som aldrig förr. Pyrolans ljuva, starka doft stod tät i skuggan och mängde sig med porsens kärva fläkt. Skogsstjärnan hängde vek och vit på spröda stänglar, men nere i fukten mellan snattertuvorna stod det röda, slemmiga sileshåret med döda insekter mellan sina håriga blad. Och nere på ängsgläntan stod stolt och rak Jungfru Marie hand och höjde sin fläckiga krona i skuggan av småbjörkarna. Men djupt inne i jorden gömde hon sina båda händer, den svarta och den vita.

Då tyckte sig Mats mellan stammarna se en flik av vittras röda tröja och höra hennes låga, lockande skratt. Locka honom, ville hon, locka getarpojken in till sig, så att han glömde sina kräk. Njutning och glömska bjöd hon med sin tystnad och sina sövande dofter. Men Mats han stängde sina vaknande sinnen för hennes lockelser. Ty han visste, att hon lockade efter rov, till att ta hans djur och ta honom själv, tills han låg där utsugen och död i hennes armar. Då skrattade det åter, lågt och klart: Och så lockade vittra, som man lockar ett barn.

En dag fann Mats på vitterstenen uppe i Myrberget en alldeles nygräddad pannkaka. Den låg där så gul och grann och ångande i solskenet. Mats var hungrig. All hans ungdoms hunger skrek alltjämt ur inälvorna. Och Anna-Greta dröjde med matspannen. Men han aktade sig väl att röra pannkakan. Alltför väl visste han, att det bara var en vitterpannkaka, och att den som smakade den minstaste bit miste vett och sansning och gav sig in i villande skogen på jakt efter den evigt gäckande vittra.

Korna var det hon mest ville åt. Otaliga kor hade väl blivit trolltagna här uppe i rån. Men Mats var ändå inte rädd för sina kräk. Så säkert hade mor Brita tryggat dem under året. Så hade hon på påskmorgonen tagit koskällan och sprungit till ladugården och hängt den kring skällkons hals. För att vara ännu litet säkrare hade hon ock stoppat hö i skällan och låtit de andra korna smaka av detta. På samma sätt hade hon lärt de andra hustrurna i byn att göra med hö, som hon gett dem, och därför visste nu Mats, att alla hans kor skulle följa skällkon hela sommaren och inte låta sig lockas av främmande skällor.

Ej dess mindre blev en ko tagen för honom i början av sommaren. Den tillhörde en av utomåkersfolket, som kanske ansett det som synd att bruka sådana konster. Gråtande kom hustrun till Brita för att söka råd, när Mats på kvällen kom ner till byn utan hennes ko. Skulle man ej gå skallgång i skogen efter kon? Tänk, om hon gått ner sig i något myrhål!

Men mor Brita såg så underligt på henne. Det lönade sig ej, sade hon. Förstod hon då inte, Kall-Pers-mora, vem det var, som nu varit framme? Åjo, hon begrep, med en rysning begrep hon det. Och så sade henne då Klok-Brita, vad hon skulle göra. En gröt skulle hon koka, utomåkershustrun, en riktigt bra och rejäl gröt, och så skulle hon sätta sleven och »tvärun» i grytan, bära ner alltihop i lagårn och sätta det i den försvunna kons bås. Då skulle kogussrise själv leta sig hem igen.

Och mycket riktigt! Tidigt följande morgon stod kon utanför den igenknutna grinden och råmade efter att bli morgonmjölkad. Efter den dagen tryggade också utomåkershustrun sina kor för vittra. Men detta var den enda gången Mats var ute för olycka som getarpojke. Ingen skyllde honom dock för slarv och vårdslöshet ens då, ty alla visste, vems fel det var.

En dag längre in på sommaren fick Mats se hela vittertåget. Det var en brännande het dag i rötmånan. Blåbären hängde redan stora och svartnade här uppe i skogen, medan de gula snatterbären där nere på myren ännu blott hade rodnat på ena sidan. Gräset var redan slaget på lejdorna, medan kornet stod grågrönt och vasst och stolt som aldrig förr på vretarna. Himlen var klar, men längst borta vid synranden dröjde några moln. Tunna, lätta, som en blå rök över det blå hängde de där, men de buro något annat inom sig. Något som skimrade i skärt och violett, i regnbågens alla färger. Åskan! Luften var het och tung som av alltför mognande sommar.

Då kom det. Med klingande bjällror och ylande hundar, med tramp av klövar och oklädda fötter drog det fram över rågången och ned emot bygden. Och nu såg Mats det. I spetsen gick hon, vittra själv, i röd tröja och fladdrande röda kjolar. Men Mats kunde aldrig säga sen, hur hon sken — fagrare eller ledare än alla andra. Och efter henne följde det en väldig hjord av små röda kor och oxar, får och bockar, och alla drevos de fram av småväxta män och kvinnor i illröda kläder. En hop annat småfolk i samma slags kläder följde efter — en del buro bärmesar på ryggen, andra drogo stora sommarkälkar med flyttgods och barn på efter sig. Under ett väldigt, öronbedövande råmande, lockande och hojtande drog hjorden framåt mot den ensamme skräckslagne gossen där uppe i skogsfarligheten.

Men just som de kommo förbi honom, tystnade med ens skällorna och råmandet, ropen och hojtandet, och det blev dödstyst, en kvav, olycksbådande tystnad, medan åskmolnen sakta seglade uppåt himmeln. Utan att se åt honom eller låtsas om hans närhet drog så vittra förbi getarpojken och ner över rån. Med stor fart bar det av för dem nedåt bygden.

Då visste Mats vad som komma skulle. Åskan, ovädret, blixten, som slog och dödade. Och han ryckte med våld upp sig ur förskräckelsens tunga förlamning, visslade på hyndan och fick henne i en fart till att jaga ihop korna. Den kloka lapphyndan tycktes fatta, vad det gällde. Snart hade hon drivit ihop kräken och jagade dem nu neråt rågången i vittras spår. Skrämda, ryggande för vitterkornas fräna vittring, trängdes de mot varandra på den smala kostigen men måste lyda vallhundens ilskna skall och skällkons signade tjuka. Så trängde de och jagade varandra motvilligt nedför, medan himlen färgades alltmera svart av de stigande molnen. Ända ner mot mitten av byn körde Mats dem så. Sen hittade de var och en till sitt. Han visste, att de ej förgäves fått dricka av bonyckeln. Men när Mats hann Anders Ersagårdens fätåled, såg han den sista fliken av vitterfolkets röda kläder försvinna under gamhässjans golv ute på åkern.

I detsamma bröt ovädret loss. Det blixtrade och haglade från blåsvart himmel, och så strömmade regnet till i skvalande forsar. Åskslag och blixt följde tätt på varandra, och i blixtarnas ljus kunde man se, att åskan slagit ned där uppe i skogen.

Hade de nu suttit kvar uppe i rået, överraskade av ovädret, med Mats blind och döv för allt det underjordiska med vad det innebar av både lockelse och varning, då kunde mer än ett liv ha gått där uppe den dagen. Ty tvärs över rån, just där Mats brukade sitta och där han mött vittra, där låg en väldig gran kastad, slagen av blixten. Det såg han morgonen därpå.

Varje djur, som var i hans vård, hade han dock lyckats bärga under tak den kvällen utan en skråma på skinnet deras för att nu inte tala om sig själv. Så hade han undgått vittras hämnd. Ty hämnd var det för den trolltagna kon, som gått tillbaka. Men det var inte utan, att själva stormor på gården fick litet aktning för honom efter den dagen. Pojken var ju mera synen för skrömta än mången stor och vuxen!

Hade inte getarpojken varit kvicktänkt och rådig och haft reda på den urgamla sanningen, att vitterfolket helst visar sig före svårt oväder, kunde mer än en ko blivit kvar där uppe i rået. Men ännu mera stornöjd hade väl mor Brita blivit, om han haft vett att kasta stål över en av vitterkorna. Då hade den måst följa honom, och då hade moran fått en ko, som aldrig stod i sin och som måste mjölka störststävan full var dag. Det hade varit något det för Stor-Andersa-Brita!

Från den dagen såg Mats gärna, att han fick annat sällskap med sig upp i skogen ock. Därför var han tacksam, att Anna-Greta tagit sig för med att gå upp till honom med maten. Det var nu hennes eget påhitt, annars fick getarpojken nöjas med torrmat sommaren lång. Så kom hon för var dag rännande efter middagsmålet med matkonten slängande på armen, sjungande och trallande, så det ekade i bergen. Då rätade sig Mats belåten upp ur gräset, tystnaden var bliven honom lång.

Och när hon kom, var det inte bara med maten, utan med sol och sång och flödande prat, med smånytt från gården och bygden och skingrade hans ensamma tystnad som med tusen spröda vitterbjällrors klang. När hon pratat sig andtruten och trött, vilket inte blev alltför fort, blev det Mats tur. Då var det han, som fick berätta om allt vad han sett och hört av oknytt den dagen. Och Anna-Greta satt där med återhållen andedräkt och vidöppna ögon och lyssnade timmalångt, så stilla, som man aldrig det skulle trott. Men också Anna-Greta kunde ha sitt att komma med.

— Ser du, viskade hon sakta och pekade på något, som liknade något slags stelnad, gulröd grädde på marken.

— Ser du, Mats, sade hon åter. Och båda visste, vad det var. Men Anna-Greta berättade det ändå.

Bärarträck var det, lämningar efter bäraren, eller »bäran», det grå och rullande trollnystanet med svarta pärlögon, som så ivrigt bar rikedomen till huset. Bärarträcken var liksom nyckeln till bärans djupa hemlighet. När man hittade den, då kunde man också lätt ta reda på vem som hade bäran. Då var det bara att koka svampen eller vad det nu var i en fingerborg av silver. Eller också kunde man ta och piska den med nio käppar av olika träslag. Men vilket sätt man än valde, så måste bärans herre uppenbara sig och be för sin tjänares liv.

Här tystnade Anna-Greta förskräckt — hon mindes med ens, vad det viskades om hennes egen mor. Vem vet, kanske var det bäran från självaste Stor-Andersa-gården, som lagt träcken uppe i rån!

Mats tänkte nog detsamma, han. Mer än en gång hade han tyckt sig se det grå nystanet rulla framför sig ner mot gården efter att ha tjuvmjölkat korna på någon gärda långt fjärran ifrån. Och en gång hade han råkat till att se, hur mor Brita smusslade ett fat med gröt och mjölk till sin hjälpare på bakugnen.

Och han kunde ej hjälpa, att den tanken kom för honom, att han skulle pröva medlet med de nio käpparna någon gång för sig själv i ensamheten. Ty mor Britas silverfingerborg, som hon en gång fått i fästegåva, den höll hon noga inlåst bland skatterna i dragkistan.

Men det andra medlet skulle ju vara lika verkningsfullt. Gärna unnade han den ondsinta Brita att stå där i skogen med andan i halsen och be honom, inhysingen, som för livet att skona hennes bärare. Inget ont skulle han väl göra henne då, hon var ju Anna-Gretas mor och Anders hustru, men en bra nog lång stund skulle hon få stå där och skämmas.

Och så tog han sig för att samla på olika träslag. Men hur han samlade och samlade, aldrig fick han ihop det till de nio träslagen. Gran, furu och en fick han väl i skogen, björk, rönn och hägg växte vid gärdorna, alen nere vid myren och aspen vid Anders Ersas sommarstuga. Men det nionde träslaget fattades alltjämt. Kunde han bara komma till kyrkogården, tänkte han, ty där var en lönn planterad, det visste han. Men innan han fick tid på sig att lista sig dit, var bärarträcken redan försvunnen och borttorkad. Och snart glömdes den för annat skrock och andra lekar.

Ibland kom också Ejnar med upp i rån. Då vågade ej de andra tala om sådant. Ejnar var så ljus, så glad och övermodig, så stark och överlägsen för sina sexton år på det sjuttonde. Han var i allt sådan som Stor-Anders varit före själskrisen. Men trots sin redan utbildade kropp var han ännu i mycket ett barn. Ibland nedlät han sig att leka med de yngre.

— Kom, så leker vi sur, ropade Anna-Greta, och så räknade hon med av iver röda kinder, vem som skulle bli och vem som skulle vara ute.

räknade hon, ända tills någon blev »sur».

Sen bar det i väg i ta fatt genom skogen med flygande flätor och flängande bara pojkben, tills Anna-Greta uttröttad slängde sig ner vid mål, som var en stor jättegran, och ropade:

— Tjufre mej!

Då började pojkarna i stället plocka blåbär, och Ejnar målade Anna-Greta alldeles blåröd, tills hon sökte skydd hos Mats, skrikande i högan sky:

— De gills int! De gills int!

Mats skulle då försvara henne och skulle ge sig på att ta livtag med Ejnar, men det stod ej länge på, förrän han stod på huvudet i mossan. Övermodig, ljus och stark stod Ejnar där och såg hånfullt ned på sina besegrade motståndare. Just så ville han ha det — härska och råda ville han, inte minst över de svaga, just som far hans hade velat det. Trötta av leken, kunde de sätta sig ned i den mjuka mossan för att lösa gåtor.

Med skälmen i ögonvrån frågade Anna-Greta:

— va ä de, Mats?

Men Mats han bara satt och gapade. Han var inte slagfärdig och kvick till sådant, Lill-Jonas Mats.

— Dumtok där, skrek Anna-Greta gällt, de ä ju hunden vet ja!

— Nå, kan du säja, va de här ä då? fortfor hon.

»Hundra systrar dansa i ett bälte.»

Men Mats teg lika djupt och dumt, han, och hade tankarna borta på annat, så att Anna-Greta ropade:

— Så säj då nånting, Mats, ingen ger domlammet att dricka, säjer farmor.

Då han ändå inte kunde svara, måste hon åter själv tyda det:

— De ä ju brödnaggen, vet ja, ditt armade fe!

Men slut blev det med hennes beskyddande stolthet, när hon fick se en hemsk syn. Det var Ejnar, som styrt ut sig med mossa och kvistar och drypande rött blåbärsblod och nu kom krypande på alla fyra efter Anna-Greta, brummande med sin allra grövsta röst:

Då tappade Anna-Greta all kvinnlig stolthet och sprang som för livet hemåt. Visst såg hon, att det var Ejnar, och det där var ju en småbarnslek, som hon för längesen växt ifrån. Men den tidiga, hemska skräcken för den lurvige, tålöse gubben i Bastuberget satt ännu i. Han hade varit inmängd i för många barndomens mardrömmar för att kunna glömmas. Han hade hotande stått bakom det första straffet, bakom varje liten odygd och olydnad, och på natten hade han kommit åter i drömmen.

Hur ofta hade han inte varit efter henne så, när hon ensam stultade ikring på gården och Ejnar fanns i närheten, men far var borta på arbetet. Det dröjde, innan hon kom så långt, att hon såg, vem det var, men lika vilt och besinningslöst sprang hon för det. Hon visste nog hon, hur såna där kunde förvandla sig och bli till andra men ändå vara sig själva. Och så sprang hon, trettonåringen, för småbarnens djävul, och Ejnar rusade vrålande och skrattande efter.

Men däruppe satt Mats ensam kvar och hade fått annat att tänka på. Nu såg han åter folk nere på myren. En dag på vårsidan hade han sett dem där för första gången. Där var ett helt lag. En var det, som tycktes mäta ut och staka. Han hoppade och flög bland tuvorna. De andra gingo efter hans befallning, och en dag togo de fatt på spadar och dikarknivar och började gräva. En lång karl gick först med själva storförhoggaren, dikningsyxan, för att röja i videsnåren, och de andra följde efter med myrknivarna.

När Mats kom ner till gården den kvällen fick han bekräftelse på sina gissningar. Det var verkligen Stor-Grubben, som nu skulle göra allvar av sina planer på att dika ut vintermyren till åkerjord. Och lejt folk från staden hade han med sig till arbetet. Han hade ej gott att få folk i byn alltsedan tvångsauktionerna.

Med dem hade också Tavlebönderna kommit ifrån det värsta beroendet av patronen. De som han ruinerat hade måst söka sig ut på annat håll efter arbete och utkomst. Men kvar satt släkten deras, och hur de tyckte om Grubben, det kan man förstå. Därför fann denne det bäst att komma i sällskap, helst stort sällskap, när han kom till byn.

Med ett godår bara skulle resten av bönderna kunna fria sig alldeles. Men de sex hemmanen, dem hade han nu i sin hand, det var nu ohjälpligt. Vad som väckte den värsta vreden, det var nog ändå, att patron Grubb hade glömt att skörda kornet på alla vretar, som hörde till ett av hemmanen. Visserligen var det bara lättkorn, och man kunde ju tänka sig, att Grubben ej haft vetskap om alla sina nya vretar. Men att ödsla så med Guds gåvor i bitter nödtid, då mången svalt sig till döds, det var dock en svår synd, mente man.

Men det bekom inte Stor-Grubben mycket. Han levde just som förut och syndade glatt på nåden, allt medan han fortsatte med sina grävningar i vintermyren. Dag efter dag grävdes det därute, långt in i det aldrig sinande kvällsljuset på försommaren. Det hettes, att dikningen skulle vara klar innan hösten. Där Mats nu satt, såg han, att halva området var färdiggrävt och röjt.

Sakta drog han sig längre in i skogen och vände ryggen till. Han tog sig en käpp av en rönnkvist och satte sig till att sira den. Han skar den med långa band av skalad bark, med siffror och sirater, och till slut märkte han den med ett A och ett G, Anna-Greta skulle få den.

Men hans tankar gingo till annat. En gång under sommaren hade han måst upp förbi den gamla farsgården för att leta efter en bortsprungen get. Då fick han se det. Hur jorden redan låg i vanhävd, hur pinade och vanskötta vretarna lågo. Den tanken kom då för honom, att det var de åkrarna Stor-Grubben glömt att skörda. Åkrarna, som hans far sått under så varma böner med det dyra kornet från Grubbens egen bod. Han orkade ej tänka den tanken slut, utan smög sig med bortvänt huvud åter ned över berget.

Sedan den dagen gick han aldrig över till utomåkerssidan. Men Grubben själv, honom måste han se sommaren lång, där han klev myndig och bred bland sina arbetare vid var ledig stund han kunde stjäla från sina affärer.

När hösten kom, var bara en tredjedel av vintermyren utgrävd. Den låg där så svart och tom, den framgrävda jordbiten, för den, som var van att se ett speglande grunt vatten med gröna, vaggande tuvor, vita av snatterblom, emellan.

Men den hösten fick Tavle by åter sitt första godår. En sådan skörd hade man ej fått i mannaminne. Fullgott och fullmatat korn, som stod till halv manshöjd. Tätt som en svinborst, tungt och lödigt. Det var som om naturen i ett tag ville sona all sin njugghet och avoghet. Som om det grymma blodsoffret, då tjugu människor fingo sätta livet till, äntligen förmått mätta dess rovlystnad. Som om jorden ur deras blod, ur märgen av deras ben, äntligen sugit till sig nog kraft för att frambringa en levande mognad.

Men de kvarlevande glömde offret och mindes blott skörden. Med den skulle de flesta repa sig bra nog efter svagåren. Sparsamhet och omtanke fick man väl bruka som förr — men det hade alltid varit deras lott. Oblandat bröd fick man inte se åt förrän till julhelgen ändå, ty den dyrbara säden fick man till stor del sälja för att lätta på skulderna. Men man skördade något mer än brödet för dagen. Mod och hopp mejade man in med det fullgoda kornet. Och så kunde man sätta sig till ro och bida vintern utan fruktan och ångest.

*

Den vintern fick Mats annat innearbete. Den sjuka mormodern var nu så kry, att hon stundtals kunde lösa av vid småsysslor inomhus och ej längre behövde ständig passning. Mats återupptog då sin faders gamla verktyg, täljkniven, som han lärt sig använda under de gångna nödåren. Och så satte han sig att slöjda seldon till Stor-Andersagårdens präktiga hästar.

Han visste väl, hur det skulle vara, och kände den rätta formen på rankbågar, selkrokar och bogskutt. Han visste, att selbågen var till för att hålla kvar »oppstaläret» och att »almellan» satt i bogskuttet. Och om man gjorde bågarna av järn, skulle de ha smidda tömstolar.

Allt detta visste Mats sedan gammalt, och ett medfött handlag lärde honom snart att få den rätta svängen och formen på seldonen. Bogskutten gjorde han av trä — de kunde ock vara av horn — och svängde dem i form av ett knä. Och selfötterna buntade han så mjukt och fint, så att de ej skulle nöta mot hästens manke.

Så kom turen till utsirningen, och nu fick kniven visa sina finaste konster. Snart blev Mats lika säker på handen som far sin, och blad och blommor växte som förtrollade fram ur det hårda träet. Samma gamla motiv som fadern använde han dock helst och lät underliga djur och fåglar slingra sig fram efter bågkroppen. Också med färgerna höll han sig helst till det gamla och föraktade senare tiders mera stela dekorering i svart och rött.

En stolt dag var det, när han fick fara till julottan i kyrkbyn i Rik-Anders kyrkskjuts och såg sina egna seldon i granna färger lysa och flamma över hästarnas huvuden i fackelskenet. Efter den dagen steg hans ärelystnad, så att han i hemlighet började ett ännu svårare och viktigare arbete. Det var ett blånrockhuvud, högt och smalt som ett torn, och en flat linkam, och att skära och sira dem var mer än en vinters arbete. Ett sådant linfäste hade hans far bara skurit en gång, när han följt några fiskare från Täfte på säljakt i Kvarken, och den hade blivit mor Kristinas brudgåva. Vem som skulle ha Mats linhuvud, det tänkte han väl ej så noga på ännu, men han tyckte, att Anna-Gretas spelande ögon följde knivens blänkande gång över träet, fast hon redan sov på sitt öra i lillkammarn.

Men ute bland folket i vinterköket där slöjdade han annat, och många nyttiga saker växte fram under hans händer. Det var skålar av vri med eller utan pip, tunnbrödskavlar och kakestampar, slevar, koppar och flaskor av trä samt en och annan »gröttvara». Och ingen var så säker i att bruka skavjärnet, när det gällde att urholka skålar och tråg, som han. Snart lärde han sig också att lagga stånkor och träkannor till dryckjom och målade dem bruna och gula. Ja, han övade sig ock i annan hemslöjd och visste att fläta ostmått av björktågor och kaffeaskar och dosor av näver.

Anders häpnade över hans händighet, och även Brita måste medge, att hon aldrig sett en pojke vid Mats ålder, som var så skicklig i sina händer. Och själva den tysta Erika vid spisen med sin skobandssked och sin bandspol upplät sin mun och sade:

— Gårn din har du mist, men du har viller arv efter far din!

Och så tog hon åter till bandbråkan.

I och med sitt nya arbete, vari han utlöste något av hela sin unga själs omogna längtan och trevande efter en sann form, började Mats trivas bättre på Andersagården och känna den som ett hem. Brita var också vänligare mot honom nu, när hon såg, att han ej kostat dem sparslantarna deras. Nytta för maten gjorde han ju, och den dag hon fick en fin träsked med kula i skaftet, tyckte hon nästan, att Anders gjort en god gärning ändå den dagen han tog pojken i huset. Inte som skulle hon sökt sig fram till honom och talat vänligt till honom. Det gamla agget satt nog innerst kvar, men girigheten var större, och så fick han då åtminstone vara i fred.

Fram på vårsidan fick man än större nytta av Mats skicklighet i snickeriarbeten. Varje midsommar brände Anders en väldig tjärdal, och nu gällde det att lagga tjärtunnorna. Hela vintern hade tunnvirket legat i bastun för att torka. Men in på nyåret inrättades sommarstugan till snickarverkstad, dit Mats snart hämtades ner. Där hölls han så de långa senvinterdagarna vid stävmallen och täljde och snickrade på sina tunnstavar och hyvlade dem. Till slut voro de då färdiga, och så skulle tunnorna laggas.

Det var inget snargöra att lagga sextio tjärtunnor, och både Ejnar och Mats behövdes väl till det arbetet. Men med Ejnars arbete blev det inte så mycket bevänt. Han hade ännu pojktagen i sig och fördrev helst tiden med prat och skämt så här utom hörhåll för far. Och så fick då Mats göra det mesta görat för honom också, allvarlig och stadgad som en hel karl, som han redan var.

Men en dag fram på vårsidan fick också Ejnar brått, ty där kom far från skogen med nya laggband. Dem hade han tagit från höga tvåmetersgranar, som voro märgkluvna på mitten. Nu gällde det att hetta upp banden över elden, tills de blevo mjuka, och det ville han helst göra själv, så att inte pojkarna skulle bränna banden så skarpa. Knippa efter knippa höll han upp över elden, så att hela det stora sommarköket fylldes av den härligaste friska doft av kåda och barr. Så lindades de rykande varma om tunnorna och flyttades med bandhaken ned till sin rätta plats. Timme efter timme pågick arbetet med tunnlaggningen, och till långt in på natten lyste och brann det fladdrande eldskenet, så det blänkte ut genom sommarstugans små låga fönster.

Sedan kom arbetet med tjärvedshuggning och bränning, men Mats kom ej med på det nu utan blev uttagen till annat arbete. Så snart våren kom och tjälen gått ur marken, fick han följa med karlarna ut till salpeterladan i stället.

Den förra sommarens uteliv i skog och mark och den goda födan hade nu gett honom hälsa och krafter igen. Han hade lagt ut både på längden och bredden, och därmed var det också som om mycket av den förra folkskyggheten och tvärheten var borta. Han var nu för stor och arbetsför, för säker och van i karlsysslor att gå i skogen och geta korna längre.

Med Ejnar trivdes han skapligt nog. Han hade visat sig orädd och snar att slå igen men dock alltid blivit besegrad, och det var just vad Ejnar ville. Att börja med hade väl kanske Ejnar, som hade mycket av sin mors högmod i sig, ogillat uppfostringspojken, som nu skulle heta fosterson, men nu såg han, att från det och till son var steget dock långt. Som goda kamrater följdes därför de båda långa pojkarna upp till skogen.

Rik-Anders, som alltid varit idog och strävsam, hade ingalunda under de goda tiderna heller försummat de binäringar, som på den tiden måste hjälpa upp västerbottensbondens ekonomi, då jorden gav ojämnt och ringa. Av dessa voro salpetersjudningen och pottaskeberedningen sedan gammalt ett par av de viktigaste.

Med iver hade de återupptagits också i Tavle by under nödåren. De mindre bemedlade höllo sig gärna till pottaskeberedningen, då salpetersjudningen krävde dyrbarare anordningar.

Vid pottaskeberedningen var ej apparaten så stor. Allt vad bonden då behövde var en stor gryta. Men det hade sig ibland ganska besvärligt att släpa den med sig långt in i djupa skogen. Över stock och sten, över myrar och moras. Helst valde man nämligen brännplatsen vid en sjö eller tjärn för att ha tillgång till vatten.

På senvintern eller tidigt på våren högg man massor av ved i skogen, helst lövskog, såsom asp och björk, och brände dem till aska. Sedan lade man askan i grytan tillsammans med vatten och kokade en stark lut. Denna lut kokades, tills allt vatten avdunstat, då pottaskan stannade kvar på grytans botten. Sedan rensades den och packades i träkärl samt kördes vid nästa vinterföre in till staden, ofta på mångmila, obanade vägar. Priset var nämligen lockande, 3 riksdaler för kalcinerad och 4 för raffinerad pottaska. Och aldrig var ju handeln så liten, att man ej fick sig en kanna brännvin på köpet.

Anders inom åkern höll sig dock helst till beredningen av salpeter, då han hade egen salpeterlada. Det var ingalunda ovanligt, att nästan varje bonde i en västerbottensby hade en sådan på denna tid, men Anders lada var den största i Tavle by. Den var nära tjugu meter lång, fem meter hög och sex meter bred och byggd i två våningar.

Inuti var den delad i tre avdelningar. Den mellersta delen var själva kokhuset. Där stod den stora, blänkande salpeterpannan av koppar. Golvet bestod av grova, starka plankor, kluvna ur hela stockar. I kokhuset var det av tilltrampad jord. Väggarna hade väldiga gluggar, ända till fyra meter långa, täckta av luckor, som voro till för att släppa in frisk luft.

Dit upp begav man sig nu för att köra in salpeterjorden. Den måste bestå av god åkerjord, helst myrjord, och man tog den därför från det lilla hörn av vintermyren, som ännu var fritt. Lass efter lass med svart myrjord kördes nu den knaggliga vägen från myren upp till ladan, som låg i utkanten av gräslejdorna. Där breddes den fotstjockt på golvet i hela ladan utom i själva kokhuset. Därmed var själva förarbetet gjort, och nu blev Mats upplärd till att sköta salpeterladan under sommaren.

Hans arbete var snart lärt och ganska lätt. Han skulle bara skyffla om jorden någon gång om sänder och gödsla den med gödselvatten och urin. Så gick han här åter i ensamheten och vaktade ladan, som han förr vaktat korna, medan de äldre karlarna gingo till det tyngre arbetet i jorden och på tjärdalen. Någon gång kom husbonden själv upp till ladan och tittade efter, att pojken skötte sitt viktiga värv ordentligt, men han kunde ej annat än ge honom beröm.

Ejnar hade tiggt sig till att få följa med till gården igen, där det var livligare och mera omväxlande, om än arbetet kunde vara mindre lättsamt. Och så gick Mats där åter utan annat sällskap än det han haft förra året ock. Även här spökade skrömta och vittra och ströko lockande efter knutarna. Också annat kom till honom i hans ensamhet.

En dag satt han trött och vilade sig på granriset inne vid grytan med dörren öppen och tänkte tunga tankar som åter vaknat till liv. Då såg han, fast han hade huvudet ner mot bröstet, att någon stod mellan dörren och den tomma salpetergrytan, någon, som dagsljuset sken tvärs igenom. Han stod där som en skugga utan mörker, ett liv utan kropp och vände sitt bleka ansikte mot Mats. Läpparna rördes som till tunga och ångestfulla ord, som till bön och klagan, men ej ett ljud hördes. I detsamma såg Mats, att det var far hans.

När han på kvällen kom ner till gården, fick han höra, att nu låg Lill-Jonsagården riktigt i vanhävd. Stor-Grubben hade annat att sköta än dessa magra fattigåkrar, endast gödda med svett och blod. Men på sin nya, väldiga myrjord hade han sått gräsfrö och foderväxter blott — han ville väl pröva jorden först, innan han lade ut den till åker.

Och Mats han vände åter till ensamheten och till många nya tankar, som räckte sommaren ut. Ingen störde honom i de tankarna mer. Någon enda gång kom väl Anna-Greta upp. Men också hon hade växt ut under vintern och fick nu lov att gå i lära hos mor i kök och ladugård. Enformiga och långa gingo sommardagarna vid salpeterladan, men när hösten kom och ännu en godårsskörd blivit bärgad, blev det annat liv däruppe. Nu skulle det egentliga arbetet med kokningen börja, och Anders själv kom med sina drängar. Nu följde också Ejnar med, som alltid, när det var liv och rutsch någonstans.

Och så satte alle man i gång. Den svarta, upptorkade jorden skyfflades nu i stora träkärl, s. k. jordkar, som rymde ända till tvåtusen liter var. Sedan slog man vatten på detta, och så fick det stå några dagar. Vattnet tappades därpå i mindre kärl, och nytt vatten slogs på, tills jorden var tillräckligt urlakad. Därefter kokades laken, och detta var det värsta av allt, ty grytan måste hållas kokande natt och dag, tills allt var färdigt.

Karlarna delades nu upp i lag för att avlösa varandra vid vakten. Också Mats fick sina vakter, fast han nu fick Ejnar med sig för att kunna hålla sig vaken om natten. Annars litade Anders mer till Mats, när det gällde tålamod och besinning, fast han mer litade till sonen, då det gällde styrka och rapphet i arbetet. Detta förtröt Ejnar, som ville vara främst i allt. Men han låtsades om ingenting utan var glad som förut och höll målron vid makt med prat och sång. Blev vakten alltför lång, sjöng han Burträskvisan med alla dess mer än hundrade verser, så att det klang i ladan, och Mats blev klarvaken och fick upp ögonen igen, så fort han hörde de välkända första orden:

— Sjung mera, Ejnar, uppmanade han, när denne stannade för att hämta andan.

Och så klämde han i på nytt, så att det dånade mot det höga taket:

Mats måste beundra, hur styv Ejnar var i att minnas Burträskmålet, som i mycket skilde sig från Tavlemålet. Men ändå mer beundrade han kamratens starka röst och djärva tremuleringar, när han klämde i med slutverserna:

Inte ens efter detta storståtliga slut tycktes Ejnar ha tappat andan. I sanning, han och ingen annan skulle nog bli Tavle storsångare med tiden. Utan att tveka lydde han Mats uppmaning, när han bad:

— Nu gett du sjong Kuckumaffens visa, Ejnar!

Med sin stämning av skräckblandad mystik och lustighet hade denna visa alldeles särskilt funnit vägen till Mats hjärta. Och den blivande storsångaren satte i om Kuckumaffen och hans bravader:

Men hur det var misslyckades detta stora andeverk för Kuckumaffen, och han fick slå sig på det ena yrket efter det andra i dess ställe, men alltid skulle han vara främst och bäst. Så slog han sig på jakt, och sålunda beskrev Ejnar hans ägandes bössa:

Med lysande ögon åhörde Mats detta beundransvärda diktverk till slut, och han kunde ej nog förundra sig över att det var en fattig bonddräng med det prosaiska namnet Pimpsten, som diktat det. Vad han mest beundrade, var det vårdade språket. Det var ju nästan som det står i böcker och inte alls, som det han och alla andra talade. Kanske, tänkte han, om han läste riktigt flitigt, läste och stavade i sina böcker, kunde han en gång skriva lika kvickt och bra, så att hans ord skulle leva på allas läppar. Ja, när Ejnar blev storsångare, så var det kanske just med Mats visor han skulle göra lycka hos jäntorna! När Kuckumaffen till slut ändat alla sina skälmstycken, var det också slut med Ejnars andedräkt, men i detsamma kom avlösningen.

Så kom en dag nästa procedur med salpetern. All luten var nu kokad en gång. Nu skulle den bruna, illaluktande soppan kokas på nytt, tills det mesta av vattnet gick ur. Det som sedan blev kvar, kallades för »krämpen». Nu gällde det att få den rätta halten på salpetern. Gång på gång kom Anders själv och provade salpeterhalten med sin salpeterprovare. Försiktigt stack han ned det långa metallröret, som i ena ändan var försedd med en ihålig kula. Stadigt höll han ögonen fästade på kulan med dess blytyngd för att se, om den ännu sjönk ned i vattnet; och Mats gjorde som han. Han visste, att när provaren alldeles sjönk ner, så betydde det, att vattnet var rent. Ju starkare krämpen blev, desto mer höjde sig provaren ur luten.

Äntligen höjde sig hela provaren upp till ytan, och Anders böjde sig för att läsa av salpeterhalten på det graderade röret. Ja, nu var krämpen färdig, så att den kunde hällas upp i de meterlånga, ovala salpeterbunkarna av trä. Sedan var det bara att låta den tjocka soppan stå där i bunkarna, tills allt vattnet avdunstat, så att man kunde hälla undan moderluten. Då skulle salpetern sitta färdig som en tjock, vit rimfrost efter träkärlens botten och väggar.

Nu var det slut med de långa vakterna i salpeterladan, och pojkarna togos till annat arbete.

Salpetern glömde de till den dag då det första vinterföret kom. Då skulle den in till staden för att säljas. Den första vintersnön kom redan i oktober, men den gick snart igen. Hösten blev lång och blid, och först fram emot jul höll föret de tunga salpeterfororna. Då äntligen blev stadsfärden av. Det blev Ejnar och Mats, som skulle följas till staden, ty de äldre karlarna behövdes till skogskörslor. Den dag de kröpo in i hundskinnspälsarna och ovigt vältrade sig upp på sina foror, var det redan full vinter och smällande kallt.

Hårt virade de den stickade halsduken kring pälskragen och det brokiga resskärpet kring midjan. De visste, hur kölden silade sig in på bara kroppen genom minsta mellanrum i kläderna. Luften stod stenhård och stilla. Den var trög att andas in och raspade och rev som sågspån i halsen. För varje andetag stod den varma andedräkten som en vit sky ut ur munnen och stannade där en sekund, ångande och dallrande, tydligt skönjbar mot den grönblå, iskalla luften.

Lika klara stodo alla föremål med skarpa konturer. Det var som om allt varit av en hårdare materia än annars. Skogen stod likt en skarptandad såg mot den blanka horisonten, och träet i de gråa husen sken som stål. Och över skorstenarna stod röken sällsamt fast, alldeles som om det stått en ängel med fladdrande kläder över varje hus i byn.

Det var ej utan tvekan Anders släppte i väg sina pojkar till den färden. Ej för kylans skull, ty värre än så fick en härdad västerbottenspojke tåla. Men den förra vintern hade varit blid med helt litet snö, och det hade gjort vargarna djärvare än annars. Vargen jagas ju bäst på djupsnö, där han fort blir uttröttad. Med vargspjutet i handen och naken till midjan hinner honom skidlappen och ger honom banen, innan han hinner till kusten.

Nu var han bliven djärv och företagsam i sin ostörda ro. Flera vargflockar hade också blivit iakttagna nere i odlad bygd, ja, ända ner emot kusten, där de rivit kreatur. Även vid Tavle by hade man sett vargspår, men inget kräk hade blivit rört ännu. Det sades emellertid, att vargarna blivit sedda ända in emot staden, men ingen visste, om det var sant.

När Brita hörde slika rykten, ville hon ej släppa ut sin gullgosse utan annat skydd än Mats. En pojk hade hon mist, nu hade hon bara en till att förlora. Mats kunde fara ensam med fororna — uppfostringspojken var det väl inte så görnoga med, han kunde gott duga till vargföda. Men då blev det annan låt. När Ejnar hörde om vargen, då först blev han riktigt intresserad av färden.

— Söta, gulla deg, mor, tiggde han och bad dagen i ända för att få fara. Men när hon var obeveklig, blixtrade det plötsligt till blått och vasst i ögonen på honom som självaste den vassa vinterdagen.

— Grevvento, om ja int fär ändå, sade han, mitt i ansiktet på mor.

Det var Anders egen ton från unga dagar, och inför den låten blev själva Brita spak och tyst. Stolt såg Anders ock på sin långe son — gott gry var det i pojken, och fars gamla lodbössa visste han ju att sköta. Inte kunde man vänta sig, att han skulle hålla mor i förklädesbandet hela livet, för att bror hans förolyckats. Hocken karl skulle det då bli av’en? Och vargen var ju inte mycket att åbäka sig för. Man hade ju honom alltid mer eller mindre inpå knuten på sig, om han ock mera sällan sökte sig ända ner till kusten.

Vem vet — vargarna de sett voro kanske, som mången gång förr, bara svultna gråhundar från någon fattigby på strykarfärd. Stor skillnad var det då ej på den raggiga gråhunden med de spetsiga tänderna och på hans vilde broder. Nå, så i Guds namn, pojkarna fingo väl fara med lodbössan dinglande överst på lasset.

Äntligen satte sig då fororna i gång. Tungt var det, och de små sega hästarna spände i, så att det knakade i deras seniga hasor. Medarna skreko och skrapade som mot sand i den hårda, torra snön. Trögt släpade de sig uppför den oplogade byavägen fram till den breda kustlandsvägen, som just här gjorde sin sista stora slinga in emot staden.

Så började färden. Sakta och betänksamt kröpo milen fram under de gnisslande medarna, men ändå innebar resan som alltid en stor upplevelse och omväxling för de båda bypojkarna. Kustlandsvägen var också något annat än skogsvägarna till att köra på. Visst bar det också här genom skogen, och då kunde det bli långt nog med bara träd och buskar till att titta på.

Kulen och mörk stod skogen i förvinterns råa kyla med stammarna täckta av grå isbark. Björkarna voro helt klädda med is ända ut till de finaste kvistarna. Genom isen tecknade sig deras smäckra, vita lemmar som den döda sagoprinsessans i sin glaslåda. Saven var frusen ända in i märgen på dem. Fagra voro de dock ända in i döden med tusen tunga droppar av kristall i lockarna.

Men inte var det efter sådant han tittade, Ejnar. Naturen, han var så van att leva med den. Och på den man länge lever med ser man längre än till den yttre skönheten. Nej, vakna och käcka tittade sig hans unga ögon djärvt omkring efter något annat, efter äventyret, bragden, upplevelsen, efter vargen. Men ingen ulv tassade mitt på ljusa dagen fram ur skogsdjupet för att ge Stor-Andersa-Ejnar från Tavle tillfälle att knäppa hanen och visa sig som en karl för de andra forbönderna.

Ty sällskap hade de fått. Vid alla vägkors och byavägar hade nya foror kommit till, alla lastade med samma varor — sommarens utbyte av salpetersjudning och pottaskeberedning. Så nu voro de en lång rad efter vägen, och muntra ord och mustiga skämt haglade mellan långkälkarna, medan en och annan tog sig en lur på ryggen överst på foran med finnmössan värmande ner över näsan. Hästen gick av sig själv de långa milens tunga lunk med nosen i svansen på hästen förut och med nästa häst tätt efter i bakhasorna, halvsovande som körkarlen själv.

Men kustlandsvägen slingrade sig åter ut ur skogen till öppen bygd med stora, välbyggda gårdar och byar, på sommaren omgivna av frodig, leende, grönskande slätt. Så rann den fram från ljus till mörker och åter till ljus, så som hela detta landskap ständigt växlar till sin natur. Och människorna följde den med sin hembygds produkter in emot staden.

Ute på slätten låg den, där älven vidgade sin breda famn till möte med havet. Vänlig och ljus låg den där med små en- och tvåvåningshus av trä kring den vita kyrkan på björkkullen, medan de fem trånga längdgatorna löpte som strängar på en fiol längs efter den långsträckta stadsplanen. Mitt i staden löpte strängarna samman över fiolstallet — det var Renmarksbäcken, som band stadens hela melodi tillsammans. Nära den låg torget med rådhuset och storpatronernas öppna bodar. Mitt i smällkalla vintern skulle dörrarna stå vidöppna till boden, och ve den bodbetjänt, som klagade över rödfrusna fingrar!

Staden låg död och tyst i den första vinterkylan. Men med ens blev det liv i bodarna, och bodbetjänterna samlades i dörren, ty över torget svängde den långa raden av salpeterforor. Alla storpatronerna togo gärna salpeter för varor, och nu bligade de snett över till varandra för att se, var de största fororna skulle stanna. Bred och pösande stod också Stor-Grubben ensam i sin dörröppning och väntade. Men inte en enda Tavlebonde stannade vid hans dörr den gången.

I stället sökte de sig ner till handlanden Gebhardt, en handlande i den gamla stilen, som ärvt affären efter sin far. Även där bjöds på traktering i bodkammaren, och brännvinskannan på köpet av affären vågade man inte försumma. Men att lura bönderna i fylleri, det bruket hade man inte där. Men nu var där en ung och nykommen bodbetjänt, som lärt sig konsten på annat håll. Och han trugade nu också de unga gossarna från Andersagården ivrigt till dryckjom.

Mats han sade bestämt nej. Han tyckte sig ännu känna svedan av fars aga och hårda ord, den gången han försvor sig till Stor-Grubbens förföriska bjudbrännvin. Grevvento, om någon storpatron skulle lura honom under ruset mer!

Men Ejnar skakade övermodigt på hårluggen och menade, att så farligt kunde det väl inte vara. Frös gjorde han som en hund. Hur han dragit åt kyrkskärpet sitt, nog hade kylan smugit som en kall, hal orm ner efter ryggen hans. Och karl skulle han ju bli, och till det hörde inte minst att kunna ta storsupen utan att blinka.

Och så tog han sig en klunk ur stopet och så en till, en duktig en, och så till sist en till att skölja ner de andra med. Inte gav han sig tid att höra på den predikaren Mats, som ville ut till hästen för att hinna hem, innan värsta bälgmörkret föll på.

— Vänt e nalta pelagrut! ropade han muntert, ja har osupit ur stopet än.

Då tog Mats honom i kragen, och Ejnar följde verkligen med i förvåningen över att fosterpojken vågade ta kommandot. Därute stod redan långkälken omlastad med varor av alla slag — pengar fick det ännu anstå med. Nu trängde man om verktyg och förnödenheter för jorden efter de svåra åren. Med någon möda fick Mats upp Ejnar på kälken. Den påtänkte hjältens blåa ögon beslöjades allt mer och ville falla ihop. Slut var det nu med att titta efter äventyret.

Ensamma foro de så i väg — alla fororna hade redan hunnit före dem tillbaka. Mats körde före, efter kom Ejnar, sovande över lodbössan. Länge nog hade de ledsyn, men när de ännu hade en hel mil kvar till byn, föll det tidiga vintermörkret alldeles över dem. Sista vägmilen var skog. Ännu svartare stod den nu i kvällningen. Himlen var molntäckt och becksvart — kylan höll på att bryta sig. Endast förvintersnön sände ett svagt fosforescerande ljus, där den kved under kälkmeden.

Mats hade blivit trött av att stirra in mellan buskar och stenar, som alla i mörkret liknade ludna och smygande otyg. Det ryckte i hans ögonlock, de ville sluta sig, det gnistrade som ett stjärnfall bakom dem, när han fällde dem. Varför skulle han ensam vaka och grubbla, när alla andra sovo? Det tycktes honom, att det alltid varit hans lott.

Då trampade en luden fot på en trädgren med ett svagt, bräckande ljud, så lätt och svagt, att det knappt skilde sig från skogens tysta mummel. Men obygdspojkens tränade öra fattade blixtsnabbt det främmande i ljudet — ögonen öppnade sig med ens klarvaket igen. En stor, svart skugga kom snabbt glidande ut ur skogsmörkret framför honom. Den skymtade knappt mot snön. Nu var den vid hästens huvud, vände och sprang med.

Vargen, for det genom honom. Och Ejnar, som hade bössan. Varför i all världen hade han ej tagit den från honom? Jo, in i halvruset hade den andre med all sin styrka hållit bössan tryckt intill sig, och Mats hade ej kunnat dra den av honom, om ej skottet skulle gå av. Nu hade han själv inget vapen, men ändå tänkte han ej annat, än att det var han, som skulle skydda kamraten. Utan vapen var han, ej ens Guds förtröstan ägde han. Nej, men kanske något annat. Anna-Greta brukade säga:

— Huva, Mats, se int på mej så! Du kan ju rakt titta live ur en!

Och en gång i gamla dagar hade far talat om människoblicken och dess makt över det själlösa. Han gatt pröva sanningen av det. Hårt höll han in tömmarna, den andra hästen stannade också. Då stannade också skuggan. Samlande allt sitt mod, böjde sig Mats över kälkpinnarna och spände sin oprövade gosseblick hårt i två ursinniga, flammande avgrunder av eld där nere emot marken. Aldrig hade han sett en sådan eld. Orolig, grön, flackande som trollens eld under den lyfta vitterstenen var den, glidande och lömsk ville den liksom krypa undan och gömma sig för att flamma upp igen och kasta sig i ryggen på en. Men pojken släppte inte taget, sina ögons hårda tag.

Hur länge han satt så, öga i öga med det okända, visste han ej. Men till slut väjde den oroliga eldblicken där nere, den mörka skuggan skyggade till, och tyst som den kommit slank den åter upp i småskogen. Förvirrad och bedövad satt Mats kvar med tömmarna alltjämt lindade kring handen — den hårda skinnremmen skar honom i fingrarna så att de svällde och stucko av hämmat blod. Han lossade på tömgreppet och såg sig om. Bakom honom satt Ejnar alltjämt sovande, med lodbössan i högsta hugg. Ännu i sömnen bar hans barnsliga ansikte något av det stora hjältemodets återsken.

Då löste sig Mats senkomna rädsla och förskräckelse i ett lättnadens löje. Han kom plötsligt att tänka på när Ejnar sjungit Kuckumaffens visa däruppe i salpeterladan. Med vilken beundran hade han ej hört på honom, men nu kom han plötsligt att tänka på de snopna slutraderna om den underbara bössan, som när allt kom omkring slog bom för annvart skott. Där satt han nu, lekarnas och sångernas obestridde ledare, och for sovande mitt i gapet på sitt drömda äventyr!

Men Mats han var vaken, han. Många gångna ofärdsår hade lärt honom en tidig vakenhet och givit hans blick den brådmogna skärpa, som övervann själva skogens farlighet. Från den dagen visste han, att han i hemlighet skulle vaka också över fosterbrodern. Och med den tanken steg en alldeles ny känsla upp i honom för den andre, den förmögne och övermodige bondsonen, något av hemlig överlägsenhet och beskyddande medlidande. I dagens klara ljus, i arbete och lek, där skulle väl Ejnar ännu vara den rådande och befallande. Men mot natt och mörker, mot okänd farlighet, där rådde Mats med sin av nöden skärpta klarsynthet. Den tanken var något att räta ryggen vid, att känna självförtroendet växa inför.

Vad det nu sedan var, som kommit smygande på dem, den gråe själv eller blott en svulten strykarhund med svältens galenskap i blicken, lika farligt kunde det vara, och det var Mats, den svagare, den vapenlöse, som räddat dem båda. Med det tyckte han sig ha återköpt något oersättligt av frihet och oberoende. Far hans hade dragit Ejnars bror i fördärvet, men han, Mats, hade nu betalt den skulden. Men aldrig skulle någon få veta, vad som skett på den ensamma, mörka vintervägen.

När de strax därpå svängde in på gården, kom Anders själv ut för att ta emot varorna. Vit som ett lakan satt Mats där bland sina säckar och lådor. Men bakefter på sitt lass satt Ejnar, nymornad om kinden, pigg och kry, med den lilla florshuvan åter lyft från sinnet.

— Va ä de me dej, pojk, sade Anders åt Mats. Har du frysi kinderna dina? Gnid dej me snö!

— Ånej, hånade Ejnar där bakom. Mats har fäll sutti å gruva sej för vargen. Men de va bara ravel, int har vi sitt nån! En ann gång ger ja mej int tomme fära på tocken jakt!

Nöjd slog Anders sin store, starke son på axeln, medan Mats ledde hästarna till stallet för att sela av dem. Snart sovo alla rättfärdighetens goda sömn i den varma stugan. Bara Mats låg vaken. Bakom all denna fridfulla ro såg han en stor skugga glida med alltid lika hungriga ögon. Så var det ju, bakom allt tryggt i livet lurade dock den okända faran. Endast han var vaken.

*

Det var som om Mats verkligen i hemlighet köpt sig fri med den färden. Ty kort därpå kom Anders och erbjöd honom halv dränglön. Han förstod, att beroendet pinade gossen, fast han fick, vad han behövde. Han var ju bånfödd på egen jord, fast ofärden tagit farsarvet hans. På glimten i Mats öga såg han, att han träffat rätt.

— De må då vara tack, men skeka, sade han skämtsamt, när Mats ville tacka. Ja håll på ta på skämmes, att du int får hel dränglön, för rätt för’n gör du. Men pojka ska int ha se myttje, förrn dem ha läst se fram. De ä ju sagt för gammalt.

Och så blev Mats tillförsäkrad sin ordentliga omgång kläder om året. En vanlig dränglön var två klädesomgångar per år. Men rätten till hela två kyrkskjutsar under kyrkåret fick han just som en hel dräng till de båda ungdomshelgerna vid Marie Bebådelsedag och Mikaelidagen. Till gammeldomshelgerna for bara husbondfolket själv. Det kändes gott att kunna räkna lön, även om han fått lika mycket förut, och från den dagen började Mats på allvar sätta sig in i att tills vidare stanna kvar på Anders-Ersa-gården som dräng. Sin läsning gav han emellertid ej upp för det, utan stretade i smyg med sina böcker, så fort tillfälle gavs. Framåt gick det, om än krypande trögt.

Anna-Greta såg han ej mycket av till vardags nu. Hon var nu nära femton år och stor för sin ålder. Med flätorna sedesamt hopknutna gick hon med mor och bläktade i köket, i bodar och visthus. Hon hjälpte till i bagarstugan åt storhelgerna med tunnbrödsbaket och naggade de tunna, gråvita kakorna av kornmjöl så tätt, att de liknade en stjärnprickad vinterhimmel. Till julen skötte hon och pigorna ensamma hela baket av framugnsbröd. När den första kakan låg ångande varm på brödspjället, ännu mjuk av värmen, bredde hon den full av färskt smör, vek den åttadubbel, kom springande ner till Mats i stallet, där han ryktade gammärren, och stack stuten i hans hand. Så var hon lika kvickt utom dörren igen.

Ja, redan vid höstslakten hade Anna-Greta haft sitt att sköta, då det feta fårköttet skulle rökas i bastun. Det var mest hon, som var lättfotad och snabb, som fick kuta ner till bastun för att se till, att elden brann jämnt därinne och att enrisröken stod lagom tät och tjock över fårkropparna i taket.

Rapp nog var hon i sina sysslor redan, men det var ofta som om tankarna varit på annat. När springet i kök och bodar var slut för dagen, satte hon sig gärna vid öppenspisen med händerna kring knäet och stirrade drömmande in i eldens kamp och lek. Varmt och brännande föll det röda fladderskenet över hennes vita ansikte, en gnista flög ut på klänningens hemmavävda randning, men hon märkte det ej. Slängda i skamvrån lågo nu dockorna, och sticksömmen till far låg ofärdig i knät.

Borta i sin mörka vrå satt Mats och täljde försiktigt på blånrockhuvudet en slingrande, röd drake, som höjde sin kluvna tunga över en ännu ej utskuren blomma. Under många främmande och ovissa funderingar såg han på det vackra flickhuvudet, som tecknade sig så ljust mot vinterskuggorna i det stora rummet. Allt han icke förstod skar han ut i träet.

Först när fadern kom in, kunde Anna-Greta bli sig lik som förr — då skrattade hon och retades med honom, så att han måste le i sitt stora skägg, och kröp som en riktig lillstinta upp i knät på honom. Åt Mats såg hon sällan.

Så gingo vinterdagarna, Januari klämde i med sin värsta köld och stängde människorna inne, inne i stugan, inne i sig själva. Februari kom, kulen och grå, med lömska återfall av kyla, som bet sig ända in i märgen på en. Men dessemellan gav den blåa glimtar in i all vårvinterprakten. Med var dag ljusnade det allt mer mot senvinterns långa, vita dagar. Snart skulle marshimmeln stå evigt fri och lätt över de gnistrande snövidderna. Blåare och ljusare än andra dagar lyste fettisdagen, Norrlands stora vårvinterfest. Det var en enda lång dag av frihet och lek, av mat och dryckjom, av skratt och skämt, gladare än många storhelger.

Vid julen hängde ännu vintermörkret tungt över sinnena, och solen var en sällsynt gäst, som dröjde några tröga timmar över slätten, men som knappt orkade titta timmalångt här över högsta bergkanten. Väl såg man mycket längre dess dröjande återsken över snön, som hade ett eget vitt, självlysande ljus.

Men vad var det emot fettisdagens vita gnisterlek över blänkande, diamantströdd skare? Nu kunde man fira ljusets verkliga återkomst — och ett sådant ljus! Bländande rent och klart i den höga, genomskinliga luften, dubbelt skimrande och ljust mot vinterns långa mörker. Ej att undra på, att man firade fettisdagen med att äta sju feta mål. Den dagen var en ungdomens glädjedag framför andra.

Också i Tavle by samlades de unga med sina skidor och kälkar uppe i råbacken för att få sig en yrande färd ner över gärdorna. Då vaknade Anna-Greta upp och ville med. Innan Mats visste ordet av, hade hon dragit också honom med sig utom dörren. Ejnar var redan före uppe i backen, och man kunde höra hans kommandorop ända ner till gården.

De föregående åren hade Mats hållit sig undan från fettisdagsbacken. Han tyckte sig ej höra dit. För var dag hade han kommit allt mera ifrån var och en, som ej hörde till gården. Ingen av de sina på den andra sidan hade han sökt upp, och ingen sökte heller honom. Han vågade liksom ej gissa sig till orsaken. Något av den där skadeglada tonen i folkets plötsliga skratt auktionsdagen hade dock sagt honom allt. Blickar och tonfall hos dem, som hade ärenden upp till storgården den första tiden därefter, sade också något. Ingen vågade dock antasta honom på storbondens egen mark med hårda och hånande ord.

Så småningom lade sig dock en viss likgiltighet över sinnena, allteftersom såret efter sorgen började läka sig. Det var som om man skämdes över att låta en stackars fader- och moderlös umgälla det, som han ingen skuld hade i. Nå, han hade det ju bra, stursk och tvär såg han också ut, där han gick och vräkte sig i oförtjänta goddagar, och kom ingalunda krypande till deras fötter. Därför kunde man inte bringa det så långt som till att närma sig pojken och tillge honom faderns misstag, men man gjorde honom den tjänsten att glömma hans existens. Så småningom gick det därhän, att var och en av utomåkersfolket knappt lade märke till Mats, om de så hade stupat över honom på stugutröskeln.

Mats var också mest nöjd med att ha det så. Den som var fars ovän, kunde ej vara hans vän. Riktigt vågade han dock ej fördjupa sig i vad allt detta betydde. Han höll det liksom på armslängd ifrån sig. Innerst inne visste han dock, att han sedan den hemska ofärdsdagen var byafolkets hatebarn.

Men nu i fettisdagens ljus glömde han, att han stod utanför, att han ej var med. Halvt mot sin vilja följde han Anna-Greta, som i sin röda sticketröja och mössa lyste som en vitterflicka bland de andra. Solen hade löst hennes lockande skratt på nytt. Det ljudet drog honom maktlös upp genom rån, där de så ofta sprungit tillsammans.

Aldrig hade han sett en sådan dag! Hela den dunkla vinterskogen med sina hemligheter bakom varje träd stod plötsligt genomlyst med klarblå skuggor mellan stammarna. Endast frid och tystnad bodde därinne. En fågels dämpade kvitter var det enda hörbara ljudet, ett stänk av glittrande snöstoft, när han lyfte från kvisten, det enda, som rördes. Ett dukat altare till tystnadens Gud var den stora skogen med sitt täckelse av blåvitt dun och de snöhöljda granarna som jättestora tända ljus med blänkande solguld i toppen.

Men ute på gärdorna var det stickande glans över blåa snöspår och brokiga ulltröjor, över skrikande ungar och grälande sparvar, medan sidensvansarnas klara drillar ringde som små fina silverklockor över de frusna rönnbärsklasarna i hagen.

Där kommo de, pojkar och stintor, nedför backen, så att snön ven som ett stormmoln kring dem, knäande på sina breda skidor med staven mellan benen eller grensle över de stora vedkälkarna, som rymde tio ungar på en gång, och deras skratt och skrik var som en väldig sparvhops ilskna stridsskrän. En hop med pojkar övade sig i skäktkastning mot en lada, medan flickorna vilade sig i drivan och läskade sig med en handfull snö i lovanten, likt törstiga renkalvar.