FÖRORD. (continued 6)

Öfversättaren till ofvannämnde bok har sorgfälligt undvikit att låta komma sig till last en sådan vårdslöshet eller okunnighet vid nya termers bildande, en sak, hvarföre språket ej kan annat, än vara honom högeligen förbundet. Utan tvifvel erinrar sig mången läsare att under par föregående år i några tidningar hafva stött på mer eller mindre långa ordlängder med mathematiska termer. Så mycket ock en och annan då hade kunnat önska, att finna något läsvärdare i deras ställe, så litet har han numera skäl att klandra tidningarne, om han betänker, att Hr. K—s i allmänhet lyckligt tillskapade mathematiska termer till en del hafva tillkommit på sådan väg. Är man tvungen att på en gång bilda en större mängd af nya termer, såsom i det närvarande arbetet, så kan ingen med billighet fordra, att de alla genast borde blifva sådana, att vid dem ingenting mer vore att önska. Må äfven i det närvarande arbetet en och annan term framdeles kunna fås bättre, det skall ej minska arbetets värde och afhålla någon från att tillerkänna det ett välförtjent loford under önskan, att äfven åtskilliga andra vetenskaper snart måtte finna lika nitiska och skickliga bearbetare på Finska språket, som mathematiken i Hr. K. funnit. Närmast skulle vi tillönska en sådan lycka Botaniken och Fysiken, dernäst den tecknologiska Kemien och populära Astronomien, och denna vår önskan härleder sig af den öfvertygelse, att deras studium i allmänhet, men i synnerhet Botanikens och Fysikens kunde ingå i den Finska folkundervisningen. Icke obetänkt säga vi den Finska, ty vi äro fullt öfvertygade derom, att den Finska ungdomen skall hafva vida lättare för att fatta dessa undervisnings ämnen, än någon ungdom hos de germaniska folkslagen. Hos folken tillhörande den germaniska stammen (Tyskar, Danskar, Svenskar o.s.v.) finnas öfverhufvudtaget tvänne språk: ett folkspråk och ett lärdt språk (bokspråk), af hvilka det sednares instuderande i och för sig kostar eleven föga mindre möda, än om han hade ett helt och hållet fremmande språk för sig. Sätt gossen ifrån Dalarne i en Tysk eller i en Svensk skola, och han skall i den förra komma ungefär lika fort fram, som i den sednare. I våra egna skolor, der Svenskan är undervisningsspråket, kan man alltid göra den erfarenhet, att allmogens barn af Svenska föräldrar ej lemna skolan på kortare tid eller bättre underbyggda, än de med Finskan till sitt modersmål, må man blott ej anställa jemförelsen emellan allmogens barn å ena och herrskapsbarn å den andra sidan, ty dessa sednare hafva redan i föräldrarnes hus vänjt sig vid ett språk, som ej skiljer sig så mycket från bokspråket och kunna derföre lättare fatta undervisningen. Det lärda språket (bokspråket, riksspråket, riksidiomet eller hvad det föröfrigt må heta) har bildat sig till en del af någon hufvuddialekt, mera sällan af fleres sammanstötande, till en annan del af fremmande ordlån. Då nu redan den till skriftspråk upphöjda dialekten endast med svårighet, ofta alldeles icke utan särskilt studium, förstås af dem, som tala andra dialekter, och de från fremmande språk lånade orden naturligtvis äro alldeles obekanta så för den ena som andra, så följer ju deraf solklart, hvad vi ofvanföre yttrat om den stora svårigheten af vetenskapliga lärors meddelande i folkundervisningen hos de germaniska folken. Deri ligger äfven, som vi tro, den förnämsta orsaken till den stora ytlighet i samma folkundervisning, hvilken mer än en gång lemnat vapen i händer för folkbildningens vedersakare. En alltför ytligt och, hvad dermed så lätt förenar sig, förvändt uppfattad kunskap är ofta sämre än en total okunnighet, ty denna lemnar dock den naturliga tankeförmågan sitt värde med vanan af dess anlitande och begagnande, men en ytlig kunskap förhäfver sig deröfver, utan att dock sjelf kunna åstadkomma något godt.

Hvad om skriftspråkets svårighet vid folkundervisningen hittills blifvit yttradt, gäller blott till en ganska ringa del Finskan. Från Lapplands gränsor till Nyland och från Olonets till Åbo talas språket af invånarne med ej så stora olikheter, att icke Svenskan och de öfriga germaniska språken ofta inom ett enda distrikt kunna uppvisa större inbördes skiljaktigheter. Tillochmed Lappskan skiljer sig ej betydligt mer från Finskan, än Folkspråket i Dalarne och på många andra ställen i Sverge skiljer sig från det Svenska skriftspråket, och bestämdt kunna vi påstå och försäkra en hvar, som ej eljest känner det, att skiljaktigheten emellan Finskan och Estniskan är vida mindre, hvaraf följer, att en Lapp, en Est ej skulle hafva större svårighet vid att emottaga undervisning på Finska, än mången infödd Svensk har, när det gäller att undervisa honom på det vanliga Svenska skriftspråket. Hvad särskilt fremmande ordlån beträffar, så är Finskan, liksom i medvetande af sitt eget anlag till ytterligare utbildning, högst ogen mot sådana. Den som ej eljest känner förhållandet har svårt att förestalla sig, hvilka löjligheter af sådana i andra språk högst vanliga ordlån i de flesta fall skulle uppstå i Finskan, men så är det dock i sjelfva verket, att endast ett färre antal fremmande ord kunna i Finskan upptagas utan att framställa en egen karrikatyr. De öfriga måste förändras efter Finskans lynne ofta sä, att de blifva nästan oigenkännbara, hvarföre det då är vida bättre att ur språkets egna förråder söka få motsvarande uttryck för desamma. Ehuru nu sådana nybildade ords vetenskapliga betydelse naturligtvis måste särskilt inhemtas tillika med sjelfva saken, som de antyda, så bör detta dock blifva vida lättare, der termerna hafva en så att säga inhemsk drägt, än der de för sitt utländska ursprung redan vid första påseendet afskrämma hvarje läsare, som ej känner andra språk, än sitt modersmål. Om t.ex. en Svensk bonde händelsevis får i sin hand en bok, der han träffat ord sådana som problem, hypothes, diagonal, axiom, konkav, trapezium, vertikalvinkel, kommensarabel, korollarium, tangera, tangent, qvantitet, plan, parallel o.s.v. så månne icke han i nie fall af tie låter boken vara utan att vidare bekymra sig derom i den öfvertygelsen, att han ändock icke skall kunna begripa dess innehåll. Men icke behöfver samma fruktan inställa sig hos den Finska bonden vid en skrift, der han träffar orden tehtävä (te'usta). ehdotus, halkaisia, itseselvä, hovera, nelivino, vastapäiset, kulmat (ristikulmat), samamitallinen, seurusta (seuraama). äärtää, äärtäjä, suuruisuus, tasapinta, suuntainen (yhtä-suuntainen), hvilka i den ordning, hvari de anfördes, svara emot de förra, i Svensk skrift de enda brukliga, och allesamman äro så beskaffade, att de dels genast dels med liten eftertanke begripas af hvar Finne. Häraf följer ytterligare och framstår nog klart för en hvar, att, när arven andra vetenskapliga läror engång blifva på Finska bearbetade, de ej skola finnas så slutna och otillgängliga för den Finska allmogen, som de i många andra länder äro, ehuru på landets s.k. eget språk framställda. Vidare bör äfven denna språkets art uppmana oss att efter förmåga utarbeta läroböcker i hvarjehanda ämnen för den Finska allmogen, öfvertygade som vi äro, att folkets bildning och folkundervisningen alldrig kan för mycket befrämjas. "Numera bör det väl vara icke blott för hvar och en tänkande begripligt, utan äfven af de flesta fullständigt begripet och insedt, att de förstöringskrafter, som uppkomma inom samhället sjelft, genom den arbetande klassens vanvård och förvildning, äro dess fruktansvärdaste fiender, och att den blott utifrån hotande inkräktningsmagten, må den vara huru väldig som helst, är ett ringa ting i jemförelse med dem", äro ord innehållande en sanning, den erfarenheten alldrig kunnat och alldrig skall kunna jäfva.

Hvad nu särskilt vidkommer den ovannämnde boken, som förledt oss till dessa sidosprång från ämnet, så vilja vi icke påstå, att i sjelfva verket alla termer deri blifvit så väl förfinskade, att ej en och annan af dem framdeles kunde fås bättre, hvad vi endast kunna försäkra är att flertalet af dem ej lemna något att önska öfrigt. För några termer vilja vi straxt här föreslå andra, som efter vårt tycke skulle i ett eller annat afseende bättre uttrycka saken.

I Svenskan. I K:s Finska bearbetn. Efter vårt förslag.

anticipera ennata ennuttaa. centrum keske, keskipiste kesko l. keskus. sector leikka leikko l. leikkoma. corollarium seurio seuraama, seuraamus. tangera sivua äärtää. jemföra suhdeta verroittaa. triangel kolmelma kolmilaita.[35]

Vi förmode ej annat, än att en hvar, som kunde vara intresserad af att se, huru en gammal bekant utlänning tar sig ut i Finsk drägt skall förskaffa sig den lätt åtkomliga boken, och vilja derföre ej här anföra några profstycken derur. Den finnes numera tämmeligen utspridd i bokhandeln, är tryckt på godt papper med utmärkt tydliga stilar, innehåller 128 sidor och kostar med allt det ej mer än 30 kopek silfver, hvilket pris måste finnas vara högst lågt, när man betänker att figurerne äro placerade vid sidan af texten alldeles såsom i den gamla Svenska Euklides, hvilket faller sig dyrare, än att vidfoga dem efteråt.

Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.

Maj 1847.

Det är en tid, då barnet går i ledband, och en annan, då det allt ännu under tukt och eftersyn, ofta mot dess vilja, bildas i hemmet och i skolan. Denna tid kan icke räcka evinnerligen, utan sedan krafterna utvecklats, och ynglingen lärt sig inse undervisningens och bildningens sanna värde, går han sjelfmant och är angelägen att föröka sina kunskaper så mycket i hans makt står. Ej mindre bakvändt än löjligt vore det, att då ännu vilja föra honom i ledband eller att med riset i ena, premiet i den andra handen dels skrämma dels locka honom, dit han sjelf sträfvar att komma. Ett sådant ynglingsstadium på bildningens väg synas Europas nationer för det närvarande till större delen hafva uppnått I befordrande af folkets bildning, hvilket, i början helt och hållet bortglömdt, derefter varit styrelsemaktens ensak, har folket sjelft med verksam hand deltagit, så att en nation, hos hvilken ett sådant sträfvande icke spordes, i närvarande tid med allt skäl skulle kunna kallas obildad. Den tid torde komma, då hvar och en, som icke deltager i denna sträfvan för närmast sitt fosterlands och dernäst hela mensklighetens förkofran i upplysning och bildning, skall anses för en ovärdig medborgare, en orättrådig förvaltare af lifvets gudaskänk, och ej ens den fastaste öfvertygelse om den all bildning inneboende kraft att sjelf utveckla sig, eller hans föreburna oförmåga skall då kunna skydda honom för det förakt, hvarför allmänna tänkesättet i våra dagar ännu kan hålla honom fridlyst, tillochmed om han mera sträfvade emot, än för bildningens och upplysningens sak.

Huru nära ett folks bildning och litteratur hänga tillsamman, är en alltför bekant sak, att här behöfva annat än nämnas. De ömsesidigt verka på hvarandra och mottaga verkan. Råkar den ena eller andra från rätta kosan, så följer den andra snart efter. Att så mycket möjligt är motverka afvägarne på litteraturens sida skall blifva ett af hufvudsyftemålen för denna tidskrift, som föröfrigt kommer att innehålla, hvad i annonserne om dess utgifvande redan korteligen nämnts. Utgifvaren skattar visserligen sin förmåga ringa och obetydlig i en så vigtig sak, men är å andra sidan öfvertygad derom, att ett enda pund, som efter bästa insigt väl användes, är bättre än tjugu, som ligga begrafna. Och i allmänhet är väl en död kunskap ett af de ömkligaste ting i verlden, är att liknas vid en sandöken, som väl kan emottaga frön af allehanda vexter, men aldrig sjelf frambringar ett lefvande strå.

Men huru undert. än må förvalta sitt pund, så äro dock hans tid och krafter så upptagna på annat håll, att han i förlitande endast på sig sjelf ingalunda skulle vågat begynna utgifva en litteraturtidning, ej ens i sjelfva universitetsstaden, der det lärda umgänget och åtskilliga litterära hjelpredor kunde göra företaget lättare. Men då f.d. redaktören af Kallavesi, hvilken, i hopp att äfven i år kunna fortfara med nämnda litteraturblads utgifvande, för den utländska litteraturens skuld gjort reqvisitioner om nödiga hjelpredor, ej allenast kan låta dessa komma litteraturbladet till godo, utan äfven förbundit sig att till det mesta besörja redaktionen, så vågar undert. utgifvare hoppas, att allmänheten ej skall blifva bedragen på sina billiga fordringar.

Slutande detta mer eller mindre nödiga förord får jag tillägga, att till Redaktionen af litteraturbladet adresserade uppsatser och afhandlingar, som öfverensstämma med bladets plan, skola med tacksamhet emottagas och efter omständigheterna införas, dock ej några anonyma. Då litterär verksamhet ej är någon sak att skämmas för, så förmodas ej annat, än att hvar och en, som ärligen sträfvar för densamma, skall kunna göra det med sitt ärliga namns utsättande. Afven redaktörerne hafva gjort det till en regel för sig att underskrifva hvarje artikel med sitt namn eller namnbeteckning.

Psalmografi.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Juli 1847.

Ehuru redan Huss författade några kyrkosånger för de böhmiska Christna, så kan man dock säga, att kyrkosången i den mening, hvari den hos oss förstås, egentligen har att tacka den lutherska reformationen för sin uppkomst. Katolikerne höllo sig allt fortfarande vid de gamla latinska sångerna, hvilka, ehuru de ock till en del uttryckte en djup andlighet och derjemte ägde poetisk förtjenst, likval ej kunde längre egna sig till kyrkans tjenst, emedan språket var obekant för församlingen. Kalvinisterne, ehuru de på samma tid med Lutheranerna skilde sig från den katolska kyrkan, togo ej någon synnerlig del i kyrkosångens utbildning i det de inskränkte sig till öfversättningar af Davids psalmer, så att hela förtjensten deraf tillkommer den lutherska Christenheten med dess sedermera afsöndrade sekter t.ex. Herrnhutarne. Först i sednare tider hafva Katholikerna och tillochmed Judarne skaffat sig kyrkosånger på det hos församlingarne gängse språket.

En stor del af de första tyska kyrkosånger efter reformationen författades efter bekanta folkmelodier och för åtskilliga skall jemväl folkvisans text blifvit lagd till grund sålunda, att dess verldsliga innehåll förvandlades till andligt.

Den första för lutherska kyrkan utgifna samlingen af kyrkosånger innehöll endast åtta psalmer. Denna samling utkom 1524. Fyra år derefter utkom en ny psalmboksupplaga, hvari antalet stiger till 56, och den Greifsvaldska af år 1597 räknar redan 1600 psalmer. Under de följande århundraden tillväxte antalet af kyrkosångerne med sådan fart, att det psalmregister, som Domdekanus von Hardenberg i förra seklet utgaf, upptager begynnelse orden till 72,732 psalmer.[36] Då äfven sedermera nya oupphörligen tillkommit, så torde man för det närvarande kunna uppskatta hela antalet af de psalmer, som på Tyska språket finnas, till minst 100,000.

Oaktadt denna rikedom på psalmer, hvilka under flera århundraden tillkommit, och hvilka således ej enkom afspegla någon inskränkt tids eller ett eget partis särskilta uppfattning af den christna läran, saknar likväl den Tyska evangeliska Christenheten ännu i denna dag en gemensam psalmbok, och skall efter allt hvad man kan förutse länge nog blifva i saknad deraf. Orsaken dertill är ej svår att inse, och härrör ytterst af de särskilta andliga myndigheters sträfvan efter sjelfständighet, hvarvid egenkärleken har en ej ringa del, ty denna, såsom bekant är, uttrycker sig ej blott såsom individuel, utan äfven korporations- och nationsvis. Ingenting annat är ju ändock t.ex. det tanklösa skrytet om egen nations, eget språks, egen vetenskaps m.m. företräde framför alla andra, än ett uttryck af egenkärlek i större skala, må den ock bära hvilka hedersnamn som helst. Samma egenkärlek afhåller de andliga myndigheterna från att tillegna sig något af en annan, och ett annat hinder för en gemensam psalmboks antagande är sjelfva Christendomens särskilta uppfattning på särskilta orter och hos särskilta individer. Då kyrkosången just är ett uttryck af denna uppfattning, så följer deraf, att sånger diktade i en viss kristlig anda skola omtyckas mer på en, mindre på en annan ort; anses sköna och förträffliga af somliga, medelmåttiga eller dåliga af andra. Så har ock i Sverige fallet varit, der den år 1819 öfverhetligen sanktionerade nya psalmboken med allt sitt utrop om en non-plus-ultraitisk förträfflighet ej kunnat på alla orter bringa den gamla i förgätenhet, och äfven hos oss sjelfva kan man lätt göra samma erfarenhet emellan den vanliga kyrkopsalmboken, Achrenii Hengellisiä lauluja, Sionin Wirret, m.m.

Emedlertid hafva hufvudsakligast under de sistförflutna tre decennierne många röster i Tyskland uttalat sig för behofvet af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska Christenhet och såsom förarbeten dertill äger man värdefulla psalm-urval och samlingar utom andra af Kanne, Wilhelmi, Raumer, Bunsen, Pauli, Stier, hvartill kommer Berliner Liederschatz och Evangelischer Liederschatz af Knapp m.m. Den sistnämnda, hvars fullständiga titel är: Evangelischer Liederschatz für Kirche und Haus. Eine Sammlung geistlicher Lieder aus allen christlichen Jahrhunderten, gesammelt und nach den Bedürfnissen unserer Zeit bearbeitet von M. Albert Knapp, utkommen 1836 och 1837, upptager i två digra stor octavs band, utom ett särskilt anhang, 3,572 psalmer af 431 särskilta dels manliga dels qvinliga författare, till en del öfversättningar från latin, böhmiska, engelska m.a. språk.

I jemförelse med den oerhörda mängd af kyrkosånger på Tyska språket förfaller det, hvad man på Svenska af dem äger, till en obetydlighet, och de Finska förtjena knappt att nämnas. Antager man, att af hundrade psalmer helst en enda kunde bestå alla kritikens fordringar, så skulle redan detta förhållande, när urvalet kan göras bland 100,000, lemna åt Tyskarne en psalmbok med 1,000 sånger, ett antal, som väl borde kunna anses vara tillräckligt för hvarje Christen församling. Men också ett sådant urval vore ej så lätt verkställdt, hvilket man kan finna, om man betänker, att den, som på ett år ville afsluta ett sådant arbete, borde granska och välja bland inemot 300 psalmer dagligen, och dock vore redan 30 ett ganska tillräckligt antal för den, hvilken med någon reda och urskiljning ville utföra ett sådant företag.

Något, som äfven i ej ringa mon bidrager till att försvåra antagandet af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska kyrka, är sjelfva språket, hvilket sedan de äldsta psalmisternas tid i Tyskland betydligen förändrats, så att åtminstone enskilta då vanliga ord och uttryck numera antingen icke förstås eller ock missförstås, det sednare till en naturlig följd deraf, att desamma med tiden, som säges förändra allt, iklädt sig en annan betydelse, än den de för några århundraden tillbaka hade. Nu hålla sig somliga såväl bland de lärda som bland folket så hårdnackadt vid det gamla uttryckssättet, att de på intet villkor vilja tillåta, att det nuvarande språkbruket skall göra något intrång på detsamma. De äro så envisa och nitiska vid detta sitt bemödande för det ålderdomliga, att man verkligen måste hålla dem räkning för den liberalism, som antagandet af någonslags öfversättning af den ursprungliga hebreiska och grekiska texten i den hel. skriften nödvändigt hos dem förutsätter. Andra åter anse språket böra rättas efter det närvarande bruket, blott innehållet blifver detsamma. Nekas kan väl icke, att några af det sednare partiet förfarit mer godtyckligt, än af någon obefängd kunde gillas, men härutinnan liksom i allt annat bör man för missbrukets skull ej förkasta äfven det rätta bruket, och i allmänhet kunna de äldre psalmerna ej annat än vinna på, att formen, der den är föråldrad, med skonsam hand förändras. "Många äldre psalmister, yttrar sig Joh. Fr. von Meyer, skulle (om de lefde) veta sig stå i förbindelse hos dem, hvilka begåfvade med poetisk talang och evangelisk anda i sednare tider öfversett deras psalmer, emedan just derigenom deras grundafsigt att i det möjligaste längsta kunna gagna den christna kyrkan, med tillhjelp af yngre gåfvor blifvit uppfylld".

Då Tyskland så i psalmografin som i all annan theologisk litteratur är att anses för hela den protestantiska christenhetens centrum, så torde det ej vara fremmande för ämnet, hvad i det föregående blifvit yttradt om dess psalmlitteratur i allmänhet. Nu förfoga vi oss till ett annat håll för att anställa några betraktelser öfver vår egen (Finska) psalmlitteratur med särskilt fästadt afseende på den tillänade nya Finska psalmboken.

Den vid gudstjensten ännu brukliga Finska psalmboken har att tacka särskilta tider och särskilta bearbetare för sin uppkomst och sitt närvarande skick. De älsta deri förekommande psalmer författades eller öfversattes af Mag. Michael Agricola, hvilken såsom biskop i Åbo dog 1557. Några decennier derefter lefde Mag. Jacob Finno (suomalainen), en af de förnämsta psalmskrifvarene. Andra hafva till författare kyrkoherden i Masku Herr Hemming, som lefde kort derefter, och några tror man vara af kapellanen i Nykyrka, Jonas Raumannus, omkring 1640. N:o 278 (Etkös ole ihmisparka) är af E.O. professoren Johan Cajanus, död 1681, men en stor del psalmers författare eller öfversättare känner man ej så noga.

Särskilta psalmer blefvo väl tidigare tryckta, men den första större samlingen af dem, som kunde förtjena namnet psalmbok, utkom ej förrän år 1621 med 148 psalmer. Tjugufem år derefter utgafs deraf en ny upplaga förökt till 251 psalmer. De sedermera år 1668, 1680, 1691 utkomne upplagorne finnas äfvenledes hvar och en tillökt, tills slutligen under biskop Gezelii d.y. "ledning och bedrifvande" den Finska psalmboken, bearbetad efter den kort förut utkomna Svenska, utkom i sitt närvarande skick med alla der ännu förekommande 413 psalmer. Föröfrigt få vi angående denna sak hänvisa läsaren till en i Mnemosyne, årg. 1821, April månad, af Renvall införd värdefull uppsats om "Finska Psalmers ålder och Författare" och till Gezelii d.y. Minne af J.J. Tengström p. 76-78. I sin uppsats uppräknar Renvall, hvilka psalmer vid hvarje ny upplaga tillkommit, men känner ej något mer om deras författare, än hvad här ofvanföre blifvit nämndt.Den äldsta kända Finska psalm är Tule Pyhähenki Luoja (N:o 173), hvilken jemte första versen af psalmen O puhdas Jumalan Karitza (N:o 146) förekommer i Agricolas emellan 1544 och 1550 tryckta Finska skrifter, ehuru ej ord för ord i sitt nuvarande skick. Troligen äro de ock författade af honom. De dernäst äldsta äro Me uskomm' yhden Jumalan päll' (N:o 4) och Jesus Christus uhrix' meille (N:o 157) begge af Finno, samt Jesuxen muisto ihana (N:o 137) och Kirjoittaa on minull' miel' af Hemming, af hvilka psalmer den sistnämnda likväl blifvit af andra sedermera mycket omarbetad. Med ganska få undantag äro samtliga Finska psalmerna öfversättningar eller imitationer af då kända Svenska, Tyska och Latinska kyrkosånger, hvilkas melodier naturligtvis blefvo bibehållna.

Det vore orättvist att klandra de värda och nitiska Finska psalmskrifvarene för det de ej kunde tillvägabringa en bättre psalm bok, så mycket man också måste beklaga, att deras nit och välmening ej bar bättre frukter. Mot innehållet torde väl ej några betydliga anmärkningar kunna göras, hvilket redan följer deraf att arbetet, förrän det trycktes, uppå öfverhetlig befallning blifvit granskadt och godkändt af i theologien väl hemmastadde män i tre särskilta domkapitler (Åbo, Viborg, Narva), och det på en allvarsamt Christen tid, då rationalismen var så godt som okänd, och man ej heller viste af annan neologi, än den Spenerska, som hos några hade anseende af neologi. Så mycket svårare falla anmärkningarne emot språket, som i högsta grad blef vanvårdadt. Väl anförer biskop Gezelius d.y. i sitt år 1691 gifna betänkande till Kongl. Cancelli Collegium, "att denna (Finska) nation hafver den berömliga genium, att den i samtal med andra ingaledes aktar, om främmande dess språk något bryta och förändra, allenast de det förstå; men i predikan och alla delar af gudstjensten vilja de hafva språket oqvaldt,[37] och oansedt de kunde förstå det, som in sacris af förseende orätt framföres, så bedröfvas dock de rättsinniga deraf"; det oaktadt blef språket i den af de tre domkapitlen gillade Finska psalmboken så brutet, qvaldt och förändradt, att man äfven för hälften mindre haft nog orsak att "bedröfva". Såsom föresyn har det under tidens längd åstadkommit en, såsom det tyckes, obotlig skada för Finska poesien, utom hvad det för församlingens andliga uppbyggelse kunnat verka menligt. Icke läres ju dock Guds ord rent och klart, der i snart sagdt hvarje vers, om ej hvarje rad, förekomma så illa stympade ord, att läsaren för deras skull nog kan stanna i villrådighet om den rätta meningen. Högst allmänt förekomma sådana ordstumpar som ylist, omist, tapaht, kost, kuul, rakenn, juonittel, suositel, oll, muist, aut, heit, lans, meill, pääl, Jumalall, kunnias, taivaas o.s.v., hvilka kunna vara förkortningar af alldeles olika former t.ex. maall af maalla, på jorden, maallen, till jorden, muist af muisti, han ihogkom, muista, ihogkom du, muista af andra, muisto, minne, taivaas af taivaasa (eller taivaassa) i himmelen, taivaasi din himmel, taivaasen in i himmelen. Derföre kunna orden, ne Jumalan sormill' kirjoitettiin (N:o 2 v. 1) betyda: de skrefvos med Guds fingrar, och: de nedskrefvos på Guds fingrar d.v.s. sormilla eller sormillen? istuu isäns' oikiall' kädell' (N:o 8 v. 5) han sitter på fadrens högra hand och: han nedsätter sig på fadrens högra hand; Ja anna — — — taivahas perii (N:o 11 v. 8) och låt ärfva din himmel, och låt taga arf i himmelen; Herra Christus tuli Jordanill' isänsä tahtoo täyttämään (N:o 15 v. 1) Herren Christus kom till Jordan för att fullkomna sin faders vilja, och: H. Chr. kom att vid Jordan f.s.f.v. Saat hänta taivaan iloon (N:o 30 v. 7) led honom (och: du får honom) in i himmelens glädje, Mä voimas kans hyvyydes tunnustan (N:o 34 v. 1) jag bekänner din makt jemte din godhet, och: jag b. i makt jemte godhet. Utom sådana tvetydigheter, till hvilka de öfverallt vanliga ordförkortningarne nog ofta gifva anledning, besväras språket i psalmboken af här och der förekommande triviala uttryck, af numera ovanliga ord och andra otydligheter. Något bättre kan man ej gerna säga om strofer sådana som desse: Älä sen pääll' mitään myös epäile, Ett' synnit on sinull' annett' andeex', Siihen ruumis on meil' pantix' (N:o 17: 8), Vaan virastas vakuull' pyydä, Kuins' siit' saat, Siihen sitt' tydy (N:o 3: 8), Kuing' veljens' leikkais kielens' kans' (N:o 27: 6), Eik' lahjoi viattomald' ota (N:o 34: 4) (är då meningen, att man af den sakskyldige får taga mutor?), Sinun sanas ann' meidän kuulla, Joll' nimes pyhittää tiennemm', Jota paitz' ei se mies taida tulla, Se siihen meitä vienee (N:o 12: 1) m.m. Hvad uppbyggelse skola t.ex. följande 3, 4, 5 verserna i N:o 37 gifva: v. 3. Minä mato, en ihminen liene, Ihmisten irvitys ja ihme, Häväist, pilkat kaikk mua tienne, Päät pudistaa, nauroo tehne: Sylkee, pitittä, kaikk pilkkaa, Minun sydändän suurest vaivaa, Näin puhuvat minust itze ilkiät: Turvais Jumalan, apuu toivoo, Saam nähdä koht, Jos Jumalan poika on tott. v. 4. Kuiteng Jumal! turvani olet, Minun toit ulos äitin kohdust, Äitin rinnald minun turviis otit, Päälles heitett olin äitin kohdust. Käsis hätä on, älä ole kaukan, Suur tuska, ettei apu ole kustan: Sonnit suuret minua ymbär ovat, Mullit lihavat minua puskevat, Hengeni perän Karkavat kuin jalopeura. v. 5. Olen kuin vesi ulos kaattu, Kaik luun hajall eroin yhdest, Kivust sydämmeni sulattu, Kuin meden vaha valkian liekist, Pois kuiven kuin kruusin muru, Wäken ja voiman liene, Muhox puree kipu suur suru, Suun laakeen tarttu kielen, Tuskan on suur, Kuoleman kahus olen juur. Äro orden i de nyss anförda verserna[38] Finska, så må de då vara, men svårligen kunde språket och poesin i dem förlora stort derpå, om hvart ord kliptes särskilt och, sedan det blifvit gjordt, de allesamman lades i en hatt, skakades om och hopfogades ånyo efter det de råkade uttagas. Hvad innehållet kunde förlora, lemna vi derhän.

I jemförelse med sådane verser, hvilka föröfrigt ej höra till sällsyntheter, kan tillochmed Estniskan understundom vara ett slags Högfinska. På det läsaren sielf må kunna öfvertyga sig härom, skola vi här i ena spalten nedskrifva begynnelseversen till några estniska psalmer och ord för ord återgifva dem på finska i den andra.

1.

Ma tullen taevast üllevelt, Häid sannumid toon teile seält, Neid toon ma teile römoga. Neid tahhan minna kuluta.

1.

Mä tulen taivaasta ylhältä, Hyviä sanomia tuon teille sieltä, Niitä tuon mä teille riemulla, Niitä tahdon minä kuuluttaa.

2.

Oh Kristus! lunnastaja, Sa öige valgustus, Sa kallis önne toja Ja hinge römustus; Se koidotäht sa olled, Ja issast meile tulled Kui öige abbimees.

2.

Oh Kristus! lunastaja, Sa oikea valkeus, Sä kallis onnen tuoja Ja hengen riemustus; Se kointähti sa olet, Ja isäst meille tulet, Kuin oikia apumies.

3.

Et möda läts se pimme ö, Se om, oh Jummal, sinno tö. Sa ollet essi valvanu, Nink armoga meid kaenu.[39]

3.

Että myötä lähti se pimiä yö, Se on, oh Jumala, sinun työ. Sä olet itse valvonut, Ja armosta meitä katsonut.

Afledne D:r Renvall, hvilken med sina erkändt stora förtjenster om Finska språket och litteraturen ändock med en viss predilektion omfattade det vestra språkidomet, hvarur äfven psalmboksfinskan utgått, yttrar sig om denna (se Mnemosyne 1819 N:o 16), att "den är till den ytterlighet apostropherad och misshandlad, att den på många ställen är svår att förstå för Åboländningar och vore hardt nära obegriplig för Finnar af andra dialecter derest ej ett långvarigt bruk och Religions Lärarnes fortsatta förklaringar gjort dem mera bekanta med nämnde Psalmdialect. Men desse författare hafva dessutom verkligen skadat vårt språk i det, att deras Skaldspråk igenom sagde Sånger, blifvit ett mönster för sednare tiders författare af Psalmer och andliga Sånger, hvilka derföre i afseende på språket blifvit lika bristfälliga."

Den nuvarande Finska psalmbokens stora brister har äfven regeringen insett och derföre blef för nära 30 år tillbaka en Psalmboks kommitté nedsatt, hvilken den 12 Febr. 1818 hade sin första sammankomst i Åbo och dels genom arbetande ledamöter, dels genom uppmuntrande pris bestämningar bemödade sig att tillskapa bättre psalmer, än de gamla voro. Under de derpå följande åren inkommo också flere dels från gamla omarbetade, dels nya psalmförslag, hvilka kommitteens ordförande, Ärkebiskopen Tengström slutligen redigerade till de år 1836 i Åbo utkomna Uusia Virsiä Kirkossa ja kotona veisattavia, upptagande begge delarne tillsammans 752 numror. Oberoende af kommitteen utgaf D:r Ignatius (1824) sina psalmbearbetningar, hvilka efterföljdes af D:r Helenii (1826 o. 1837) och af kyrkoherden Roschiers (1836), de begge sistnämnda utgörande öfversättningar af den nya Svenska psalmboken.

I afseende på behandlingen af språket skilja dessa profpsalmer sig såtillvida från hvarandra, att då i Uusia Virsiä ordstympningar af alla slag på det sorgfälligaste undvikits, hafva Roschier och ännu mer Helenius i sitt sednare arbete tillåtit sig sådana, dock i mindre grad, än den gamla psalmboken, hvilken derutinnan är och förblifver oöfverträffad. Några parallela jemförelser må bättre utvisa detta förhållande:

(Gamla psalmboken N:o 22).

Sull' Jesu! mielest' nöyrästä, Mä kiitoxen nyt kannan, Tain runsaan armos edestä, Kuin sielullen' täs' annat: Siis terve armas ystävän', Mun kanssas olet yhdistän' Jost' laulan suurell' riemull'.

Sä yliz' sen kuin ymmärrän, Mun itzelläs nyt ruokit: Siis sinus' aina pysynen, Sä tuskis turvan tuotit: Ei puutu muld' nyt mitäkään, Mä Jesu! sinus siunataan; Siit' suur' sull' kiitos olkoon.

Ann' minun sinus' pysyy ain', Ja palvell' uskos' vahvas', Kans' pysy minus' edespäin, Suo Jesu pyhät lahjas. Kosk' tuonen tauti kauhistaa, Täll' ruall' silloin vahvista; Suo riemull' lähden tääldä.

(Uusia Virslä N:o 227).

Mielellä Jesu! nöyrällä Ylistän rakkauttas, Ja iloisella kielellä Sun veisaan laupiuttas; O Ystäväni armias! Nyt ole terve tultuas Asumaan tykönäni.

Halulla pöytääs lahestyn Ja piinaas tutkistelen Sun ristis alla hämmästyn, Neuvojas ihmettelen; Jos armostasi Jesu! vaan, Sinusa elää, kuolla saan, Ei puutu multa mitään.

Sun liitos pidän ainian, En sua koskan kiellä, Ja askeleitas noudatan Vanhurskauden tiellä; Suo että muistan kuolemaas, Kuin nautitsen sun atriaas, Ja veres voimaa kiitän.

(Roschiers Psalmi-Kirja N:o 161).

Sun, Jesu! kiitos ijäinen On tähden armo lahjais. Suo muistokses, o ylhäinen! Kaikk' käytett' olla mahtais. Siis terve armas ystävä! Mun nytkin kanssas yhdistä, Niin riemu rintaan tayttää.

Sä Jesu Christe! kutsuit mun Ehtoolliselles käymään. Nyt olet mun, mä olen sun, On tuntoik turvaa täynnään. En nyt taas puutu mitänä, En muuta kaipaa ikänä, Kuin armoo Jumalalta.

Suo sinussa vaan kestäisin Palvellen sua aina, Ett' autuutta niin tähtäisin, Sen tunto mieleen paina. Kuin tuonen tauti ahdistaa, Tain einehen suo vahvistaa, Ja rauhaas sielun mennä.

Helenii Suom. Virsi-Kirja N:o 161.

Sun, Jesu! kiitos ijäinen On armo lahjoistasi. Suo muistoxes, o ylhäinen! Tääll' käytän tahdostasi. Siis terve annas ystävä! Etts kanssas tahdot yhdistä, Niin riemu rindan täyttä.

Sä Jesu! ehtoolliselles Mun kutsuit täällä käymään. Nyt olet mun, ja omaxes Mun annan turvaa täynään. Ei puutu muld' nyt mitänä, Eng' muuta kaipaa ikänä; Sull', Jesu! kiitos olkoon.

Suo pysyä mun Sinusa, Ja palvell' uskos' vahvas'; Myös pysy Jesu! minusa, Ja anna armo lahjas; Kuin tuonen tauti ahdistaa, Tain ruan voimall' vahvista, Tääld' rauhaas riendäisäni.

En svår beskyllning har man både i tal och tryck hört upprepas emot Uusia Virsiä, nämligen bristen på andlighet och verklig christendom. Väl ihogkommande det gamla: ne sutor ultra crepidam, vågar ref. lika litet instämma i detta klander, som motsäga det. Såsom öfverdrift på klandrets sida är utan tvifvel det påståendet, att icke en enda af dess 752 psalmer skulle hvad innehållet beträffar bestå inför kritikens domstol. Emedlertid är det beklagligt, att likgiltigheten för den nya psalmboken varit så stor, att den ej blifvit bemött med en enda utförlig kritik, ty hvad Tidningarne i andeliga ämnen och Mehiläinen i den vägen framte är högst knapphändigt. Ett sådant förhållande måste alltid blifva oförklarligt, om ej Es. 56: 10, 11, 12 kunde lemna någon förklaring deröfver. Kan hända är dock den ringa theoretiska kännedomen om Finska språket, och den ännu mindre om allslags metrik orsaken dertill att äfven män, som eljest kunnat hafva lust och varit qvalificerade dertill, ej vågat angripa verket.

Skulle helst tionde delen af de psalmer, som i Uusia Wirsiä finnas, vara antaglig, så borde det ej vara så alldeles omöjligt för en sakkunnig man att med tillhjelp af, hvad godt Ignatii, Roschiers och Helenii arbeten kunde lemna, åstadkomma en ny psalmbok med omkring 100 sånger. Detta antal skulle ock, om sångerna vore helst medelmåttiga, vida öfverväga den gamla psalmbokens 413 sånger, af hvilka kanske ej ens 100 äro så beskaffade, att de oftare kunde låta höra sig vid gudstjensten, åtminstone ej till annan uppbyggelse, än den en god choralmelodi i och för sig kan gifva. Det ändamålsenligaste sättet att åstadkomma en förbättrad psalmbok vore likväl att korrigera språket och metern i de gamla psalmerna och utgifva dem sålunda bearbetade med motsvarande nummerföljd, hvarvid alla psalmer, hvilka i ett eller annat afseende befunnes vara så skrala, att af dem ingenting vore att göra, saklöst kunde uteslutas och luckorna efterhand vid blifvande nya upplagor af psalmboken uppfyllas med nya. Man har bland andra gjort äfven den anmärkningen, att psalmerna i den gamla psalmboken ej följa i någon dogmatisk ordning på hvarandra, men denna anmärkning är af ingen särdeles vigt och betydelse. Genom ett register, som i systematisk ordning upptoge de befintliga psalmerna vore saken afhjelpt; dessutom torde psalmboken ej behöfva vara en dogmatisk lärobok, och ej annat än en smula löjligt kan det vara att nödvändigt vilja hafva en psalm tillhands vid alla tillfällen, vid resors företagande och fulländande, vid höslag, såning, plöjning och uppskärning, vid åska, hagel, under regn, blåst, torka och vackert väder, vid barnvaggning m.m. Ingen må missförstå oss som skulle vi med detta yttrande vilja ogilla ett christligt sinnelag och religiösa tankar vid alla sådana tillfällen, tvärtom tro vi oss kunna värdera dem lika med andra, men tro derjemte, att om de äro af äkta skrot och kom, de vid sådana och många andra tillfällen kunna hjelpa sig utan att just behöfva yttra sig med sång. Vill man nödvändigt lägga orden i munnen på den enfaldigare, som ej eljest kan umgås med Gud, så hvarföre kan det då ej lämpligare ske genom korta böner eller bibelspråk?

Med anledning af det nyss nämnda förslaget till en nödtorftig förbättring af den gamla Finska psalmboken må det tilläggas, att i Lifland den Dorpat-estniska psalmboken blifvit vid hvarje ny upplaga förbättrad ungefär på enahanda sätt. Annan mening kan man ju ej få af Jürgensons ord i Verhandl. der gel. Estn. Gesellsch. zu Dorpat, der han i 1:sta Bandets 3:dje häfte säger: "Das im J. 1685 zuerst erschienene dörpt-ehstnische Gesangbuch hat bis jetzt 10 sehr veränderte Auflagen erlitten". Äfven för ej många år tillbaka utarbetade tvänne värdiga kyrkans tjenare, prosten J.Fr. Heller och pastor C.G.G. Masing ett nytt förslag till en förbättrad psalmbok, hvilket med alla sina så formella som materiella företräden dock icke blef antaget af Konsistorium i Riga, såsom den sednare nämnde för ref., hufvudsakligast af den orsak, att detsamma efter Konsistorii tanke afvek för mycket från den gamla psalmboken. För det närvarande äro tvänne andra män, pastorerne Meyer och Christiani, sysselsatta med förbättrandet af den sista psalmboks editionen. "Es soll dieses alte Buch — skrifver i ett privat bref den förutnämnde derom — dem Inhalte nach ganz erhalten werden, und nur die Sprache soll mit aller Pietät gebessert werden, wo total falsche und unverständliche Formen vorkommen."

Just en dylik åtgärd hade för länge sedan för den finska psalmboken varit af behofvet högeligen påkallad, dock med den afvikelse, som redan ofvanföre blifvit omnämnd, att de psalmer, hvilka ej egnade sig till omarbetning (Psalmbokskommitteen har ju funnit en del vara sådana) skulle helt och hållet uteslutas och luckorna efterhand vid nya editioner uppfyllas med goda psalmer. Psalmboks-kommitteen skall hafva funnit, att psalmer i synnerhet fattas om Guds egenskaper, döpelsen, barnauppfostran, trons frukter, ett med Guds välbehag förnöjsamt sinnelag, redlighet i uppfyllande af sitt kall och i allmänna sammanlefnaden, äfvensom sådana, som kunde användas vid sjukas kommunicerande, vid början och slutet af skriftskolan, vid prestval och vid presters inställande i församlingen, emot dryckenskap och skörlefnad och vid några andra särskilta tillfälligheter (se Turun Wiikko sanomat 1822 N:o 28).[40] Vore det nu så alldeles nödvändigt att vid alla sådana tillfällen hafva säregna psalmer mer än af dem redan i Uusia Wirsiä och annorstädes finnas, så kunde de, efter det sådana fås, blifva införda under de toma numrorna eller i ett anhang i slutet af boken.

Det nu föreslagna sättet vore en jemt fortgående förbättring af psalmboken och utan allt tvifvel bättre, än att låta psalmboken i sekler vara sådan hon är, och sedan i hast vilja eller nödgas omarbeta allt, hvilket här likaså litet låter göra sig utan förargelse och mångfalldiga andra olägenheter, som om i en stat inga förbättringar gjordes med tiden, utan allt finge hvila vid det gamla skicket, tills det slutligen blefve alldeles obrukbart och måste i hast helt och hållet omskapas.

Sedan nu Finska språket i sednare tider blifvit bättre undersökt i gramatikaliskt hänseende och tillochmed dess metriska lagar tillvunnit sig någon uppmärksamhet, så långt man ock ännu är från något slutresultat, torde det i framtiden ej blifva så ytterst svårt om dugliga psalmförfattare, öfversättare och bearbetare, som det hittills varit, då de flesta famlat i mörkret eller ock arbetat i det sparsamma och af svenskan fördunklade ljus, deras egen orts dialekt kunnat lemna dem. Hvad de uppmuntrande premierna beträffar, som Psalmboks-kommitteen genom välmenande bidrag af några bland dess ledamöter i början af dess verksamhet var i tillfälle att anslå för psalmbearbetningar, så, om ock arbetaren här som annorstädes är sin lön värd, skulle dock en hvar hellre se, att denna lön bestode i något annat, än några lumpna rublar eller riksdalrar. Tillfälle till mera passande uppmuntran har icke heller förut saknats och saknas för det närvarande ännu mindre, då, till följe af en Allernåd. Förordning, vid lediga pastoraters besättande afseende kommer att fästas äfven på skickligheten i Finska språket. Troligen skulle Konsistorium ej annat kunna än vitsorda en sådan skicklighet hos en duglig psalmograf, hvilken uppmuntran åter skulle hafva till påföljd, att flera skickliga psalmografer kunde uppstå, hvilket också ganska väl behöfdes, om eljest den Finska kyrkan någonsin skall kunna motse en ny, efter tidens och språkets kraf omarbetad psalmbok.

Till deras tjenst, hvilka kunde finna hos sig någon kallelse, att såsom psalmförfattare gagna den Finska kyrkan, må det vara tillåtit att här (efter den ofvannämnde Knapp) anföra en god psalms väsendtliga egenskaper.

a) En god Evangelisk psalm måste vara genomträngd af skriftens anda och sanning enligt en icke tillkonstlad uttydning.

b) Den måste noga öfverensstämma med Kyrkans allmänna bekännelse i alla fundamental artiklar, och undvika sådana åsigter, som tillhöra endast enskilta partier och sekter, och hvilka ej finna medhåll hos en grundlig, harmonisk skrifttolkning.

c) I trospsalmer bör den evangeliska Kyrkans i bibeln begrundade tro fullständigt framhållas i en efter möjligheten allmän och mångsidig tillämpning på lifvet och en Christens hopp.

d) I psalmer, hvilka afhandla kärleken till Gud, Guds lof (Lofsånger), i tacksägelse sånger och andra af det slaget bör den christliga känslan uttrycka sig i dess sanna, okonstlade och allmänt giltiga djup och innerlighet.

e) De psalmer åter hvilka hafva att skaffa med en Christens lefnadspligter och särskilta förhållanden i lifvet, måste göra det så, att pligterna finnas vara grundade på den evangeliska tron, och att lefnadsförhållanden betraktas öfverensstämmande med Jesu Christi och hans Apostlars rena lära.

f) Psalmer, hvilka hafva en Christens tröst och hopp till föremål, böra ej ösa ur någon annan, än den lefvande trons källa.

g) I det den äkta evangeliska psalmen bör tala Skriftens och Kyrkans enkla språk, bör den lika sorgfälligt undvika den högre (profana) poesiens svängningar och flygter[41] som den bör hålla sig aflägsen från all sentimentalitet och torr predikoton. Språket får väl ej sakna ett poetiskt element, men bör derjemte vara populärt, enkelt och lättfattligt.

h) Att det heliga ej måtte profaneras bör psalmen undvika alla pöbeluttryck och allt tomt prat, liksom sådant ej heller någorstädes förekommer i den Hel. Skriften. Derjemte bör den afhålla sig från ett alltför kamratlikt (förtroligt) språk med Gud och Frälsaren, hvarigenom så mycket hyckleri och låga föreställningar blifvit utspridda och fortplantade.[42]

i) En god psalm bör vara efter möjligheten kort och kärnfull, så att församlingen ej blott uppfattar den christliga sanningen i dess precisaste och för minnet tjenligaste form, utan ock får tillfälle att under den korta tiden, som en gudstjenst påstår, utsjunga något för sig helt, allsidigt anslående och tillfredsställande. Detta gäller i synnerhet om den sista versen, hvarmed gudstjensten vanligtvis slutas, och hvilken derföre, så mycket möjligt är, bör utgöra något helt för sig, liksom det äfven föröfrigt är en god sak, om hvarje vers i en psalm utgör något för sig afslutet helt jemte det den står i sammanhang med de öfriga.

Derpå kommer nämnde författare att omröra den frågan, om man äger rätt till att omarbeta äldre psalmer och stadnar i det slutresultat, att sådant, verkstäldt med nödig skonsamhet är kyrkans obestridliga tillhörighet, och i alla tider ansetts så vara, der man ej gjort sig förfallen till en andelös formalism. Till dem, hvilka af öfverdrifven vördnad för det gamla anse hvarje förändring otillbörlig, ställer han följande fråga: "hvarför vilja vi då se dessa andans svärd i all sin gamla rost, sedan en längre tids erfarenhet visat, att kyrkan ej mer vill strida med dem, och att mången begagnat sig af dem endast till smälek, i det de svagare få anledning till bekymmer. Är då ett i christlig anda och välmening gjordt ändringsförsök emot den apostoliska lärdomen om eftergifvenhet (1 Cor. 10: 23, 33 Rom. 14: 13, 19-22; 1 Cor. 9: 19-23). — — —"

"Med faktiska bevis uppträder kyrkan sjelf for förändringarnes tillbörlighet. Redan för äldre tider tillbaka har hon vid upptagandet af sina sånger gjort afseende äfven på formen och så ofta sig göra låtit mottagit sanningens gyllne äpple hellre på ett silfverfat än i en möglig videkorg. Formens grofhet och smaklöshet äro ej ett villkor för andakten eller den christliga enfalden, utan hellre må vi äfven i kyrkosången kunna skåda det engla-ansikte, hvarmed Stephani heliga själ lyste för hans domare. Vid gamla sånger är ofta den sköna, sublima andan bortgömd under en misslyckad språkform såsom i en puppa, hvilken, då hon på ett naturenligt sätt blifvit öppnad, låter fjäriln med glänsande vingar utflyga."

Då den yttre formen öfverallt är underkastad förändringar, så torde en hvar lätt medgifva, att det verkligen föråldrade ej låter försvara sig ens i kyrkosången. Ett och annat uttryck har under tidens lopp antagit en annan betydelse, än det hade på den tid, då sångerna ursprungligen författades. Skulle nu någon alldeles envist hålla sig vid det gamla uttrycket, följer ju deraf solklart, att han för formens skull uppoffrade sjelfva andan ock innehållet. "Återhållandet af strömmen är alltid ett vanskligt företag."

Med åberopande af Luthers m.fl. exempel uppställer Knapp, sedan han förut ordat om nödvändigheten att förkorta de alltför långa psalmerne, att befria andra från tautologie och annan vidlyflighet, uppfylla uppenbara luckor i tankegången hos andra m.m. dyl. till slut, hvad enskilta ställen beträffar, följande reglor.

a) Ett alldeles opoetiskt, platt uttryck bör antingen uteslutas eller ock utbytas mot ett bättre.

b) Den gamla tidens stil bör dock efter möjligheten bevaras, likväl så, att dåliga provincialismer och verkliga fel mot språket samt alltför stora sträfheter bortskaffas mot billig ersättning.

c) Toma fraser och alltför ofta förekommande smekord för Gud och Frälsaren böra, då de gå för långt och stöta på barnslighet, helt och hållet frånskiljas, eller och de sednare (smekorden) hållas inom måtta och gräns.

d) Der det förekommer en alltför gräslig, ur enskilt, tillfällig åsigt härrörande framställning af vissa dogmer, genom hvilken Skriftens språk blifver stegradt eller så att säga öfverbjudet, bör sådant återbringas till den enkla bibliska normen, hvilket äfven bör ske med alla andra uttryck och målningar så snart de afvika från Skriftens framställningssätt, så att hvarken för mycket eller för litet blifver sagdt i saken.

e) Finnas några verser utan logisk ordning om hvarandra, så böra de ordnas annorlunda.

f) Finnes i en psalm blott en eller par goda verser kunna dessa ofta infogas i en annan, hvilket dock bör ske med mycken återhållsamhet och besinning, på det man ej må förskaffa sig sådana psalmer, som Brödraförsamlingens äro, i hvilka en sång ofta innehåller verser hopflikade från två, tre och fyra särskilta håll till skada för sångens originalitet.

g) Är melodien alltför obrukbar, bör sången bearbetas så, att den låter sjunga sig efter en annan passlig och bekant melodi.

Dessa vore nu de hufvudsakligaste animadvertenda för den som vill befatta sig med gamla, obrukliga psalmers bearbetning och förändring, så att de ånyo kunna gagna församlingen. Hvad särskilt det sista momentet beträffar, så vore ej ur vägen att hafva särskilt afseende äfven derpå, och ej, såsom ofta fallet varit, just som vid håret vilja indraga nya melodier, de der dock äro och till det mesta förblifva obekanta för de flesta. Tio goda melodier, som församlingen känner och värderar, äro mycket mer värda än hundrade obekanta eller icke omtyckta. När Luther sjelf råder att vid utarbetandet af en psalmbok välja hellre en om ock svagare psalm med god, än en djup med obruklig melodi, så skulle han säkert icke vilja godkänna den method, enligt hvilken melodierna i en psalm borde blifva så många som möjligt, hvilken vid redaktionen af Uusia Virsiä äfven såtillvida blifvit följd, att ett särskilt anhang enkom för melodiernas skull blifvit vidfogadt i slutet af boken. Det torde derföre ej vara ur vägen att söka förskaffa sig en bestämdare kunskap om de psalmmelodier, hvilka Finska folket sig verkeligen tillegnat, ty utan allt tvifvel finnas i den gamla psalmboken flere melodier, hvilka folket ej känner, om ock en och annan klockare skulle kunna rådbråka dem. Skulle Domkapitlen genom församlingarnes pastorer fordra uppgift på dem, så borde det ej blifva särdeles svårt att något så när komma till en klar kunskap om detta förhållande. Uppgifterne borde dock grunda sig på sångkunniga bönders utsago, ej på klockarenes, ty desse sednare gifva sig gerna anseende af att känna allting, så mycket mer det som enkom hör till deras fack.

Sedan sålunda uppgift erhållits på ett större eller mindre antal psalm melodier, hvilka vore bekanta hos hela folket eller åtminstone hos större delen deraf, borde desamma läggas till grund för den nya psalmbokens versification, så att äfven de i den gamla befintliga, som ginge efter en obekant melodi, blefve till versslaget ändrade. En alltför stor mångfald af melodier kan visst ej vara nödvändig till christlig uppbyggelse, tvertom menlig i det en obekantare melodi för att kunna sjungas drager uppmärksamheten från innehållet. För att få en god koralbok, borde af en dertill skicklig man de förnämsta varieteterna samlas kring hela landet, och koralen derefter redigeras. En hvar har väl hört, att äfven de bekantaste melodierna sjungas något olika på olika ställen; dessa olikheter kunna ej alla vara lika goda och vackra, ej heller vet man på förhand, om ej någon af dem vore tillochmed bättre, än hvad i de Svenska och utländska koralerna finnas, åtminstone vore de mer nationella. Af allt detta följer möjligheten af en Finsk nationell koral och det enda sättet till åstadkommande deraf är det nyss nämnda. Förfeladt blefve det, att liksom Häffner med den Svenska koralen gjorde, verkställa detta uppdrag utan noggrann kännedom af alla varianter till en och samma melodi, och deras jemförande med hvarandra.

Hvad versifikationen eller metriken beträffar, nödgas vi i brist på bättre råd gifva de blifvande psalmograferna helst det rådet, att de, förrän de befatta sig med någon psalmdiktion, göra sig så bekanta med vår runopoesi, att de åtminstone kunna åtskilja en i metriskt hänseende haltande runovers från en korrekt. Denna kännedom är hvar och en i tillfälle att förskaffa sig af de gamla runorna, om han blott gifver sig tid till att med uppmärksamhet begrunda deras inre byggnad. Ett nödvändigt vilkor är att till denna öfning välja de gamla folkrunorna, ty de i sednare tider författade, i synnerhet om författarene varit studeradt folk, äro till större delen öfverfulla med fel emot den gamla runometriken, eller rättare mot all metrik, som vill innebära något mer än det, att 8 stafvelser utgöra en runostrof. Härmed vore likväl icke påyrkadt, att runometriken i allt borde läggas till grund för psalmmetriken, men alltid kan det ej annat än gagna att känna helst något bestämdt i den Finska versbyggnaden. Finner man grundad anledning att i psalmdiktionen afvika från den gamla runometriken, så må det då ske, har man åter inga skäl att frambära för sin afvikelse, om ej sin egen okunnighet och ovana, så kan af ingen gillas, att man ändock tillåter sig det.

Då psalmverser ofta komma att uppläsas utan sång, så torde derpå böra så mycket afseende fästas, att cesuren i ord ej blefve alltför mycket använd, om det ock å andra sidan ej finnes grundade skäl till att alldeles förkasta den. I början af en strof synes den i allmänhet bättre lämpa sig än i slutet. Minst på sin plats synes cesuren vara i slutet af strofer, som hafva sista versmåttet enstafvigt, om derigenom ett tvåstafvigt ord med lång vokal i den sednare stafvelsen kommer att fördelas på tvenne versmått, såsom i följande strofer.[42]

Sankarsu ku Priamon ka-too. Siihen rakkautesi va-joo. (Kan. 1845: 17.) Ympär' maailman na-paa. Itsiäin sinussa vaan i-haan. (Kan. 1845: 41.) Tuuli purjeesen pu-huu. (Kan. 1846: 36.)

Långt mindre stötande, om ej just vackert, är cesuren i sådant fall, om det tvåstafviga ordet har begge stafvelserna korta t.ex.

Emma! haihtuuko se-ki? (Kan. 1845: 17.) Henki auringon ty-kö. (K. 1845: 41.) Muistatko kullastani? O, muistappas to-ki. (K. 1846: 15.) Näenkö Wolmar taas si-nun. Tuhansistapa olet minun. (K. 1845: 40.) Täydellistymähän myös i-loin. (K. 1845: 41.)

Dock torde det tvåstafviga ordet äfven då ej kunna slutas med en hårdare konsonant, hvarföre cesuren i följande verser är stötande:

Mutta oh sina e-lät. (K. 1845: 18.) Ja talven voittaako ke-vät? (K. 1845: 40.)

Uti en cesur, som uppstår genom ett flerstafvigt ords fördelande, finner jag ej något obehagligt, om den ock gäller det sista versmåttet. Ingen anmärkning kan väl göras mot verser sådana som

Sinua muistan, kun sulosti Koitar Rusotta-vi, Sinua lähtehessä konsa Kuutar Kumotta-vi. — Sun äänes kuulen, joet kun ruusuloissa Lirise-vät, Sinua kuulen, tuuloset kun puissa Asettu-vat. (K. 1845: 45.)

Hellre än obehagliga och stötande äro verser sådana som de nyss anförda vackra och välljudande, och göra ett angenämt intryck derigenom att de afbryta den på längden monotana gång hos vers utan cesur.

I gamla Finska psalmboken är versinrättningen, allt huru den träffat blifva, än utan än med cesur. Med cesur äro t.ex. de flesta stroferne af N:o 14.

Ra-kas tai-vaallinen Isä, Ni-mes pyhi-tett' ol-koon, Wal-takun-tas meill' lisää, Tah-tos ta-pahtu-koon, Ann' leipää levos' saada, Syn-nit kiu-saukset kaada Pääs-tä pa-han pauloist.

Såsom läsaren sjelf finner, förekomma i denna vers ej mindre än 15 cesurer, och dylika finnas nog annorstädes i boken, att man ej behöfver länge efterleta dem. Något försvar för cesurens undvikande kan således den gamla psalmboken ej lemna, då den tvärtom gifver ett faktiskt bevis derpå, att verser med cesur i två fulla sekler, och längre tid, låtit sjunga sig, ehuru cesuren ofta nog varit så illa anbragd, att derigenom en kort vokal kommit att uttänjas, en lång deremot att förkortas, hvilket säkert långt mer än cesuren verkar ofördelaktigt på välljudet. Framförallt låter i slutet af strofen en kort vokals uttänjning högst illa då, när den tillhör ordets första stafvelse och den andra tillika är kort t.ex. i uti isä, se strofen Rakas taivaallinen isä i det ofvanstående. Huru man än må sjunga, så blifver det alltid svårt att låta isä höras rent, utan blifver det förvrängdt till iisä eller issää (isää). Utan tvifvel vore i N:o 374 strofen: nyt lepoon itsens antaa, mera välljudande med cesur: le-poon nyt itsens antaa.

Vår öfvertygelse är den, att en man med religiöst sinne och theologisk bildning, om han derjemte ägde någon poetisk talang och gjort sig hemmastadd ej mindre med Finska språkets, än med Finska poesins egenheter, att en sådan man, med begagnande af de hjelpredor som finnas, utan några oöfvervinnerliga svårigheter kunde utarbeta en ny Finsk psalmbok, som något så när kunde uppfylla den närvarande tidens behof. Väl kunde han ej vänta att på ett eller par år blifva färdig med sitt arbete, men skulle han ock använda 10 eller 20 år på ett företag, som i lika många decennier gagnade en hel nation, så tro vi, att han ej med ånger behöfde se tillbaka på den tiden. Mången använde sin tid på sämre. Den förmodan, som jag någonstädes erinrar mig hafva läsit, att man genom någon runopoet af allmogen lättast kunde åstadkomma dugliga Finska psalmer, saknar all grund i erfarenheten. Äfven de bästa runoförfattare hafva, när de skrifvit vers på någon annan än runons vanliga meter, tagit den gamla Finska psalmboken med sitt stympade språk ock sin brist på all slags metrik till förebild, och skrifvit psalmpoesi föga annorlunda eller bättre, än den uti gamla psalmboken förekommer, en omständighet, som troligen föranledt D:r Helenius att i sitt sednare psalmarbete återgå till ordförkortningar, ehuru han förut var deremot. Korhonen och Ihalainen i Rautalampi hafva begge skrifvit en hop runor, i hvilka fel emot runometriken ej ofta förekomma; hvardera af dem har äfven skrifvit annanslags vers, så t.ex. Ihalainen på följande maner.

Te nuorukaiset kaikki, Kuin aivott' avioon, Rukoilkaat Herraa ratki, Ett' lainais suosion. Rakkaus, ilo, rauha On Herralt luvattu, Sill' riemun virsi pauhaa, Waikk' tääll' on vaivattu.

Läsaren sjelf må döma, hvad företräde en sådan psalmvers kan hafva framför den gamla psalmbokens.

Men skulle också våra runopoeter kunna skrifva lika felfri psalmvers, som de sjunga sina runor felfria, så föga torde de dock kunna lämpa sig till psalmografer, ty dertill fordras en hel hop andra saker, än blott den att skrifva felfri vers i metriskt hänseende och äga någon poetisk fallenhet.

Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Allt sträfvande för ett bättre, hvar och huru det ock må yttra sig, kan ej annat än tillvinna sig vårt bifall. Men med detta sträfvande inträffar det egna fall, att då det är rigtadt emot en förderflig last eller annan inrotad osed med afsigt att afskaffa den, det sällan lyckas komma till något resultat, om det fattar sitt ögnamärke på den punkt, der afvikelsen från det rätta uppstått, utan måste det taga sitt mål ett stycke bortom samma afvikelsepunkt, alldeles som läkaren icke alltid lyckas kurera en genom dietfel uppstånden sjukdom med föreskrifvande af en sund diet, utan måste taga till hjelp medikamenter. Det är från sådan synpunkt, man hör många gilla de pietistiska sträfvandena, utan att de derföre tro pietismen utgöra det christliga lifvets helsa. Andra exempel hafva vi i homeopatin och hydropatin, hvilkas uppenbara gagn efter vår öfvertygelse består i att återföra medicinen ifrån det med tiden uppkomna, länge fortsatta missbruket med medikamenters användande, äfven der de alltförväl kunde undvaras, hvilket missbruk i våra dagar vuxit till en sådan höjd, att mången i samma mon tror sig kunna återvinna sin helsa, som han är i tillfälle att intratta i sig medikamenter.

Hvad pietismen är emot likgiltigheten för religion eller uppenbart förakt för all religiös öfvertygelse eller och några egna funder på religionens bekostnad, det äro nykterhetsföreningarne emot det öfverhand tagande förderfvet af dryckenskapslasten. Äfven de söka botemedlet bortom sjelfva helsotillståndet, som härutinnan vore ingenting annat, än ett måttligt, oskadligt bruk af spirituösa. Hvarken pietismen eller nykterhetsföreningarne kunna bringa sin sak derhän, att ens tionde delen af folket skulle annamma den, men icke desto mindre utöfva de ett helsosamt inflytande på hela folket och det på ett sätt, hvarom strax, hvad särskilt nykterhetsföreningarne beträffar, några ord skola yttras.

Ingen kan aflägga en last eller annan osed, utan att han kommit i medvetande deraf. Dryckenskapslasten har insmugit sig långsamt under århundraden, och har, om man tager hela folket i betraktande, ända till dessa tider varit omedveten, så klart ock enskilta här och der må hafva insett dess förderflighet. I denna dag kan nyländska bonden icke tro sig utöfva en last, då han för sin gäst i kammaren, bär bränvinsflaskan på bordet och fyller glaset väl hvar femte minut, med anmaning och ofta nog enträgen påminnelse till den andra att förtära det ena glasets innehåll efter det andra. Tvärtom gör han det ofta i den öfvertygelse, att han derunder utöfvar en gästfrihetsdygd, hvarföre han ock tror sig hafva gjort det så mycket bättre, ju mera vimmelkantiga gästerna äro, när de skiljas från honom. Andra göra det af fåfänga och prål, så mycket mera att ursäktas hos bonden, som ståndspersonklassen, den han gerna vill efterapa, föregått honom med inga bättre exempel. Men uppstår nu en nykterhetsförening, om ock med färre medlemmar, på en ort, så verkar den utom sig på mångahanda sätt emot dryckenskapslasten, så att äfven de, som ej deltagit i föreningen med annat än glåpord, hån och begabbelse, med tiden komma till medvetande om dryckenskapens skadlighet, hvarpå dess afläggande ofta följer. Det tillhör nemligen hvarje medvetande, som stadgat sig till öfvertygelse, en sträfvan till handling, liksom kroppen tillhör själen. Det är hufvudsakligast genom ett sådant medvetandes frambringande nykterhetsföreningarne verka godt för framtiden, ock uträtta det specielt mot dryckenskaps öfverflödet hastigare, än äfven det mest ändamålsenliga och nitiska befrämjande af folkundervisningen kunde åstadkomma. Visserligen vore en god folkundervisning det enda rätta medel, så emot dryckenskapslasten som emot alla andra afvikelser från det rätta, men ett medel, som ännu i århundraden låter vänta på sig, förrän det i någon större mon visar sig verksamt. Derunder kan det dock vara godt att hafva till hands ett om ock endast palliativmedel emot det onda. I allmänhet står en verklig folkbildning ännu allestädes på en skral fot och dess framsteg hafva sedan Grekernas och Romarnes tid för två årtusenden tillbaka ej varit synnerligen stora. Redan då förstod menniskan lika väl som i dag att med en enda tillställning förstöra mer, än många af hennes vanmäktigare bröder under en hel lifstld i sitt anletes svett kunde förtjena. Kalaser och andra s.k. glada tillställningar förorsakade redan då husfäderne lika stora uppoffringar och husmödrarne lika mycket hufvudbry för det stora ändamålet att dermed förskaffa de utvalda lyckliga, som till de samma inviterades, hufvudvärk och indigestion för den följande dagen. Glömmande sin menskliga bestämmelse sträfvade redan då de fleste blott för sig sjelf, en för att med rätt och orätt samla sig rikedomar, en annan för utmärkelse, ära och anseende, andra för annat. Redan då — dock hvartill gagnar att fortsätta dessa jemförelser, då hvar och en äfven dem förutan kan finna, att folkbildningen sedan den tiden ej gjort något jättesteg, och att man, då dess gång hittills varit så ytterst långsam, ej kan af några århundraden härefter vänta särdeles mycket för densamma. Det enda som häruti kan berättiga menskligheten till några bättre förhoppningar är, att den stora bristen i folkundervisningen, som hittills varit mera omedveten, numera blifvit allestädes bättre insedd och erkänd.

Hvad en rätt folkundervisning, en bildning, som genomträngt hela nationen, skulle förmå äfven emot dryckenskapslasten, borde icke vara svårt att begripa. Icke skulle en moder eller fader tro sig gagna sitt barn genom att i vaggan hälla i det några droppar bränvin, eller, hvilket kommer på ett ut, nedtysta hvarje dess skrik med droppflaskan, om de visste, att sådant hos dem vanligen grundlägger ett framtida behof af spirituösa, så det ock för tillfället må döfva deras lidande och nedtysta deras gråt. Icke heller skulle ynglingen sätta så stor ära i att på värdshusen eller eljest förtära sina föräldrars ofta nog mödosamt förvärfvade medel, och tro sig stå så högt i manhaftighet, som han nu vanligtvis tror, när han utan att blifva liggande kan intaga mer än andra, om han bättre visste, hvad för slut dessa manhaftighetsprof vanligtvis taga, eller att det är långtifrån ärofullt att onödigtvis utan någon rimlig nytta förstöra ens sina egna, så mycket mer fremmande medel. Skulle vidare husfadern och husmodern inse att välvilja för sina medmenniskor är någonting annat, än det nu vanliga skrytet och bemödandet att synas hafva allting bättre eller åtminstone lika godt som andra, deras vilkor må föröfrigt vara hurudana som helst, så skulle de troligen ej, såsom nu vanligt är, uppbjuda alla sina krafter för tillställningar af tråkiga nöjen och lustbarheter, utan hellre använda sin tid och förmåga på nyttigare företag.

Emot sådana ofog, hvars grund vi tro ligga i en bristande folkbildning, hafva nykterhetsföreningame uppträdt, och hvem skulle ej önska dem framgång i sin sak, äfven om han ej kan godkänna nyttan af ett totalt bortlemnande af spirituösa. Spirituösa drycker såväl som kaffe, the, tobak m.m. äro likaså litet som någonting annat utan sin goda afsigt och nytta i naturens hushållning. Orsaken dertill, att man ej allmännare insett deras bestämmelse, ligger, såsom vi tro deruti, att man för ensidigt fästat sig vid deras missbruk, och att man betraktat dem i förhållande till den individuella menniskan — äfven då mera i zomatiskt än psykiskt hänseende — i stället att man bort taga hela menskligheten och företrädesvis dess andliga sida i betraktande. Likasom hvarje enskild menniskas, så är ock hela menniskoslägtets bestämmelse att med tiden förbättras och förädlas, och det är en sådan slägtets utveckling hvarpå hufvudsakligen uppmärksamheten borde fästas, när fråga är om spirituösas bestämmelse och gagn. Huru skola spirituösa kunna verka något för menniskoslägtets förädling, frågar mången; svaret derpå behöfver ej sökas alltför långtifrån. Allmänt erkändt är, att det andliga elementet hos menniskan utöfvar en stor inflytelse på det kroppsliga, eller såsom man plägar säga, drager kroppen efter sig, likasom den äkta konstnärn formar sin bild efter idealet, och såsom redan hos en enskild individ hvarje starkare framträdande passion eller annan andlig potens vanligtvis trycker sin pregel på ansigtet. En lika känd sak ar den förstegring, som måttligt njutna spirituösa tillskynda det andliga elementet hos menniskan. Inbillningskraften lifvas, själen blir så att säga mera fri och tanken ledigare, i det alla små bekymmer och andra omsorger, som förut verkade hämmande, lemnas å sido. Till och med hypokondristen ser man i ett gladt lag upplifvad deltaga i andras glädje, misantropen blifva sällskaplig och den kalla egoisten visar ett varmt deltagande för sina medmenniskors väl. Någon sanning innehåller derföre Sir John Falstaffs välkända beröm öfver vinet i Shakespeares Henrik IV, der han yttrar sig på följande sätt: "Jag vill svärja på, att den der nyktra unga herren är en misantrop; ingen menniska kan ju förmå honom att le; men det är ej att undra på: han dricker intet vin. Med så beskaffadt folk är det illa bevändt, ty vattnet, som de dricka, och den eljest magra dieten afkyler deras blod, att de falla i ett slags trånsjuka, och om de sedan gifta sig, få de bara flickor. De äro vanligen narrar och fega stackare, hvilket äfven vi skulle vara, om vi ej förstode värma oss. Godt Spanskt vin har en dubbel verkan, det uppstiger i hjernan, fördelar der allt det dumma och grofva töcken, som lagt sig öfver henne, gör henne rådig, rask och qvick, full af lifliga bilder och glada föreställningar. När dessa sedan i det de framföras till verlden, öfverlemnas åt rösten och tungan, blir deraf en makalös qvickhet. En annan egenskap hos vårt ypperliga vin är, att det uppvärmer blodet, hvilket förut kallt och trögt gjorde lefvern vek och tvinande, hvaraf klenmodighet och försagdhet följer. Men vinet uppvärmer och sprider det från de inre till de yttersta kroppens delar. Det upplyser ansigtet, hvilket liksom elden från vakttornet manar hela den lilla staten, som man plägar kalla menniska, till vapen, och då följa alla lemmarne och de underordnade lifsandarne från provinserna sina anförare, hjertat, som härigenom stort och mägtigt utför modiga bedrifter. Och denna tapperhet kommer af vinet; all vapenskicklighet är ett intet, om ej vinet lärer, huru man skall göra bruk deraf. Lärdom är en guldhög, vaktad af en djefvul, till dess vinet befriar den och gör den nyttig och brukbar."

Dessa Falstaffs ord jäfvas ej af hvad Albrecht von Hallen i sin physiologi yttrar om vinet ungefär på följande vis: "tydligast märker man, huru vinet uppväcker snillet, om man gifver akt på, huru det disponerar menniskan för poesi, hvilken just är snillets sak." Ifrån urminnes tider har man alltid antagit, hvilket ock saken sjelf ådagalägger, att vinets upplifvande egenskap underhjelper inbillningskraften och stämmer fantasin till högre flygt, hvarföre Ovidius, som under sin landsflykt måste umbära vin, med skäl beklagar sig sägande:

"All den gudomliga kraft, som fordom värmde mitt hjerta, Skaldernas vanliga gäst, är borta".

Sådana auktorliga vittnesbörd äro dock nog öfverflödiga i en sak som äfven eljest finner kanske för många försvarare. Ingen kan dock neka, att vinet, njutet med måtta, framkallar äfven goda tankar och idéer, som eljest kanske alldrig låtit höra sig. Låt vara, att de i de flesta fall med vinet åter förflyga, ingen kan dock beräkna den riktning de under sin tillvaro lemnat själen och hvad de möjligtvis hos andra närvarande kunnat verka. En framfödd ide bortdör ej gerna, om den ock i åratal vore bortglömd. Förr eller sednare gör den sig åter påmind, ofta när ingen mera tänkt derpå. Ty nya tankar och nya idéer, huru och när de ock hafva uppstått, blifva ej länge den enskilde menniskans tillhörighet, om de eljest äro af den art, att menskligheten af dem kan hafva någon vinning. Ännu i högre grad, än fallet är med det kroppsliga, äger det andliga den egenskapen att fortplanta sig, om detta ock ej låter sig tabellariskt åskådliggöra. Eller rättare sagdt är det just det andliga, som i all fortplantning spelar hufvudrollen. En gladare sinnesstämning, ett rörligare temperament, en lifligare känsla och högre fantasi, hvilka af vinet framkallas hos individen, kunna således småningom blifva det normala andliga uttrycket hos bela slägtet.

Härigenom blifver det förklarligt, hvarföre just hos de nationer, hos hvilka vinet företrädesvis varit i bruk, civilisationen gjort större framsteg än hos andra, der vinets bruk varit inskränktare, och hvarföre vilden liksom af en naturdrift rusar åstad efter starka drycker, när de äro åtkomliga. Men den betydelse vi i det föregående tillagt vinet i afseende på mensklighetens förädling, förutsätter det måttliga bruket deraf, ej dess förtäring ända till dryckenskap, som är och förblifver ett oförsvarligt missbruk. Förtärdt ända till berusning kan vinet ej annat än vara skadligt, så för hvarje enskild menniska, som för hela menskligheten. Det blifver då den trolldryck, hvarmed Circe fordom förvandlade Ulyssis följeslagare till svin och hvarom Ovidius sjunger:

Och så snart jag förtärt den dryck med törstande läppar, Blef mitt hår till ragg förvandladt, skam till att tala; Tala kunde jag ej, ehvad jag ämnade säga, Blef det ett grymtande ljud, och nosen böjdes mot marken; Munnen sträckte sig ut och växte så till ett tryne, Halsen svalde och snart jag började böka i jorden Med den mun som nyss förtärt den förföriska drycken; In i ett svinstall stängs jag.

"Ack mitt goda namn! mitt goda namn. Jag har förlorat mitt goda namn och rykte! Jag har förlorat min odödliga del, och det som återstår hos mig äger ett oskäligt kreatur likaväl som jag. Att dricka och pladdra lik en papegoja, att gräla, skryta och svärja, att prata dumheter och galenskaper med sin egen skugga! Ack du vinets osynliga ande, har du ännu ej ett namn, hvarpå du kan igenkännas, så vill jag kalla dig djefvul! — — Ack att man kan taga en fiende i sin egen mun, för att låta honom stjäla hjernan från sig, och att glada upptåg, fröjd och gamman skola kunna förvandla oss till kreatur. Skulle jag bedja honom, att återfå min tjenst, så torde han svara att jag är en fyllhund. Om jag ock hade tusende munnar så skulle de allesammans tillstoppas af ett sådant svar. Att vara först en förnuftig menniska, derpå en narr och sedan innan man vet ordet af ett kreatur, ack det är förskräckligt! Hvarje glas till öfverlopps är förbannadt, ty det innehåller djefvulen."

Sådana äro den till förtviflan bragte drinkarens ord i Shakespeares Othello, hvilka kunna tjena till begrundande för dem, som möjligtvis tyckt, att det kort förut anförda talet af Falstaff till vinets beröm varit för mycket bra.

Der missbruket af vin och andra spirituösa uppnått en större höjd, hafva nykterhetsföreningarne uppträdt emot det och verkat välgörande, ehuru man af mångahanda skäl velat förtyda och förlöjliga dem. Äfven religionen, som ej förbjuder bruket af vin eller andra spirituösa, har man låtit draga i fält emot dem, och likväl räknar vår religion dryckenskapen till dödssynder (1 Cor. 6: 10; Gal. 5: 21; jfr. Rom. 13: 13; Eph. 5: 18, m.fl.). Den som bad utsticka ögat och afhugga handen, om de äro till förargelse (Matth. 5: 29, 30) skulle i närvarande tid på orter, der dryckenskapen är en daglig förargelse, troligen ej annat, än råda till undvarandet af alla spirituösa.