FÖRORD. (continued 4)

26 Runon. 710 vr.

Nu följer i ordning att omtala det väntade unga parets och brudskarans ankomst till Ilmarinens hem och mottagning derstädes samt, hvilka tillställningar der blifvit gjorda, och huru alla välplägades. Upprymd af ölet begynnte Wäinämöinen sjunga och likasom förut i Pohjola slutade han sin sång med att tacka värden och värdinnan, hvarjemte han med några loford prisade brudsvennen och brudtärnan äfvensom det öfriga bröllopsfolket. Ännu på hemvägen från bröllopsstället sjöng han sina sängar, så uteslutande intagen af dem, att han ej gaf akt på vägen, utan körde sin släde sönder mot en sten; hvilket sedan gaf honom mycket bestyr, förrän han fick sig en ny.

Med episka mellanslag på sina ställen, är diktarten så i denna som i de närmast föregående fyra runorna lyrisk.

27 Runon. 780 vr.

Som i det föregående (21:sta runon) blifvit omnämdt, blef Lemminkäinen icke bjuden på brölloppet i Pohjola. Detta förtröt honom till den grad, att han ändock beslöt fara dit, om ej för annat, så för att hämnas sin skymf; ty för annat kunde han ej anse det, när till och med alla tiggare och inhysingar voro bjudna framför honom. Pohjola-värdinnan hade fruktat för något sådant och derföre förtrollat vägen för honom, hvaraf Lemminkäinen dock icke skulle vetat, om ej hans visa moder gjort honom uppmärksam derpå. Modren afrådde honom från hela färden och frågade, huru han dock kunde begifva sig till Pohjolas bröllop, når han ingen bjudning fått. Lemminkäinen svarade öfvermodigt:

"Tuoss' on kutsut kuunikuiset, Airuhut alinomaiset, Miekassa tuliterässä, Säilissä säkenevässä".

det vill säga:

Jag har ju en evig bjudning, En, som ständigt på mig manar, Här vid sidan i mitt eldsvärd, I dess blixtomhvärfda klinga.

När han sedan försedd med svärd och båge och för öfrigt i full krigsrustning begifvit sig på färden och kommit fram ett stycke af vägen, mötte honom en eldström tvärs öfver vägen; i strömmen var en brinnande holme och på holmen en brinnande örn, som frågade honom, hvart han ämnat sig. "Till Pohjola bröllopet, blef svaret, lemna nu bara väg åt mig!" "Du skall få en välbanad väg genom min strupe, svarade örnen, i min mage väntar dig ett präktigt gästabud." Lemminkäinen framtog nu några orrfjedrar, som han kort förut tagit upp vid vägen och gömt i sin väska, gnuggade dem emellan händerna och blåste dem ur sin hand i luften, då de i det samma förvandlades till lefvande orrar. Vipps flög örnen efter dem, och under tiden åkte Lemminkäinen fram sin väg, utan att örnen, när han återvändt från orrjagten, såg ens skymten af honom.

Sedan han åter tillryggalagt ett stycke väg, låg för honom ett brinnande svalg, som sträckte sig tvärs öfver vägen från öster till vester, och hvilket åt hvardera hållet tycktes vara utan ända; det var upp till brädden fylldt af glödheta stenar. Genom böner till öfverguden, Ukko, utverkade Lemminkäinen sig ett häftigt snöfall, som afkylde stenarne så, att han utan den ringaste skada kunde färdas öfver, och han kom derpå utan något vidare hinder fram till ändan af Pohjolas långa tåg, hvarest en varg och en björn stodo honom till mötes, så att han måste stadna. Han tog då ur sin väska en ulltapp, gnuggade den mellan händerna och blåste derpå, då den på stället förvandlades till en fårhjord. Odjuren, när de sågo fårhjorden, sprungo från sin post efter den, och Lemminkäinen slapp fram till Pohjolas gård, kring hvilken ett högt gärde af ormar och ödlor var uppfördt. Dessa ansåg han dock ej vara farligare, än att han med knifven i handen gick löst på dem, ref upp gärdet och trängde sig igenom. Men nu låg i hans väg tätt vid porten en jätteorm, af mer än en vanlig timmerstocks längd och tjockare än en portstolpe; den var försedd med hundra ögon och tusen tungor, hvart öga stort som ett såll och hvar tunga af ett spjutskafts längd. Förgäfves läste Lemminkäinen tjusningsorden, ormen brydde sig ej det ringaste derom; hvarföre han måste gripa till kraftigare ord, ormens ursprungsord och andra besvärjelser, för hvilka ormen slutligen måste ge vika.

28 Runon. 420 vr.

Lemminkäinen steg öfvermodigt in i Pohjolas stuga och frågade, sedan han först gjort en knapphändig helsning, om det fanns korn för hästen, och öl för mannen. Värden svarade, att gården nog skulle räcka till att stå uppå för hästen åfvensom att dörrvrån kunde herbergera dess husbonde. "Min fader brukade ej fordomdags stå i dörrvrån", sade Lemminkäinen, gick i detsamma upp och satte sig, så att bänken svigtade under honom. Sitt öfvermod visade han sedan på flere andra sätt i Pohjolas stuga: hvarföre värden till slut frågade honom, hvad han hade att göra hos dem; ingen hade dock bedt honom dit. "Den bjudne gästen kan vara god nog, svarade Lemminkäinen, men ännu bättre är den icke bjudne: han dricker ej för intet". Derföre begärde han att få köpa öl, hvilket den tiden måtte hafva ansetts såsom en stor skymf för gästfriheten, efter värden deraf blef så uppbragt, att han grep till sin trollkonst och framsjöng en hel sjö på golfvet, sägande: "der har du att släcka din törst med, dra nu i dig den der floden!" Men Lemminkäinen besvarade värden med att framsjunga en oxe, som begynnte dricka vattnet, och värden framtrollade åter en varg för att uppäta oxen. Så togos de länge med hvarandra, under det harar, hundar, ikorrar, mårdar, räfvar, höns och hökar framtrollades än af den ene, än af den andre. När värden slutligen märkte, att Lemminkäinen var honom öfverlägsen i trollkonster, grep han till sitt svärd och manade ut honom. Lemminkäinen svarade: "väl har mitt svärd af hårda hufvudskallar fått några skråmor i bettet, men ändock vill jag mottaga utmaningen; min fader fruktade aldrig att mäta svärd med hvilken som helst, och det anstår ej sonen att förringa sin faders anseende".

"Sanoi Lieto Lemminkäinen: Mitä minun on miekastani, Kun on luissa lohkiellut, Pääkasuissa katkiellut! Vaan kuitenki, kaikitenki, Kun ei nuo piot paranne, Mitelkämme, katselkamme, Kumman miekka mieluhumpi: Eip' ennen minun isoni Miekka mittoja varannut, Pojastako polvi muuttui, Arvo tuattoni aleni."

Derpå mättes klingorna, och då Pohjola värdens var en hårsmån längre, tillkom honom hedern af första hugget. Bråd på saken begynnte han genast taga ut sin rätt, men huru han svängde svärdet, slog han af en sparre i taket, men sin motståndare kom han icke åt. Då sade Lemminkäinen: "hvad ondt har sparren gjort dig, att du så grymt hugger på den? Snart kunde du förderfva hela stugan, och som vi dessutom skulle komma att nedsöla golf och bänkar med blod, så låt oss gå ut på backen; bloden tager sig mycket bättre ut på drifvan." Så gingo de att fortsatta striden på gården. En kohud utbreddes på stället, och på den skulle kämparne hålla sig under striden. Afven här bjöd Pohjola värden förgäfves till att träffa Lemminkäinen och fortfor med sina hugg, ehuru denne påminnte honom att turen att slå nu redan kunde vara hans. Då bröto eldslågor fram ur Lemminkäinens svärd, och ett rodnande återsken af lågorna föll på Pohjola-värdens hals. "Din hals är ju röd som himmeln om morgnarne", sade Lemminkäinen och förorsakade derigenom ett ögonblicks uppehåll hos den andre, hvilket han begagnade till sin fördel och högg derunder med ett enda tag hufvudet af honom. Derifrån gick han in och begärde vatten att få tvätta sina händer från blod, men fann det snart vara rådligast att lemna Pohjola, helst folket redan höll på att samla sig, för att hämnas.

29 Runon. 860 vr.

När Lemminkäinen sedan kom ut på gården i Pohjola, för att sätta sig i släden och fara hem, fann han sin häst förvandlad till sten och släden till en videbuske. Här var ej mycken tid att besinna sig, hvarföre han i hast förvandlade äfven sig sjelf till en örn och höjde sig i luften, för att flyga hem. Till följd af sin ovana att färdas i luften kunde han ej hålla rigtig kosa, utan kom så högt, att solen säkert förbrännt honom, om ej Ukko på hans böner omhöljt honom med ett dimmigt moln. Engång kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara förföljd af en grå falk, hvars ögon ut och in liknade den nyss för hans svärd fallne Pohjola värdens. Falken ropade till honom och frågade, om han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkäinen gaf åt falken till gensvar:

"Havukkani, lintuseni! Käännäite kohin kotia, Sano tuonne tultuasi Pimeähän Pohjolahan: Kova on kokko koprin saaha, Koprin saaha, kielin syöä."

det vill saga:

Du min falk, min vackra fogel! Vänd du om till hemmets trakter, Och berätta, när du kommit Fram till Pohjola, det mörka, Säg: att svårt var örnen fånga, Att han var för sträf att ätas.

Hemkommen berättade Lemminkäinen för sin moder, att han dödat värden i Pohjola, och att han nu måste fly undan för Pohjola folket, som snart skulle infinna sig för att utkräfva hämd. På tillfrågan, hvar modren nu skulle anse det vara bäst för honom att gömma sig, svarade hon sig väl känna en ort, som aldrig ännu blifvit hemsökt af svärdet, men ville ej säga, hvar den låg, förrän sonen gifvit henne sitt löfte att ej på hela sextie år draga ut i härnad. Lemminkäinen tyckte dock, att han kunde litet afpruta på den långa terminen, och lofvade att ej på de två närmast följande åren gå i något krig, hvilket han äfven eljest ej så särdeles efterlängtade; ty sade han:

"Viel' on haavat hartioissa, Syvät reiät ryntähissä Entistäkin iloista, Muinaisista melskehistä, Suurilla sotakeoilla, Miesten tappotantereilla".

d.v.s.

Sår har jag ännu på skuldran, Flere djupa hål på bröstet Efter förra glädjelekar, Fordna bullersamma bragder, På berömda härnadsfärder, På de fält, der männer dödas.

Nu bad modren honom fara öfver nie hafsfjärdar till en holme, der äfven hans fader fordomdags någon tid lefvat, när han under någon svår ofred nödgats fly undan för fienden. Med vemodig känsla lemnade Lemminkäinen sitt hem och bad modren svara åt Pohjola männerna, när de skulle komma för att söka honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han fällt en sved, hvilken sedan dess hunnit besås, bära skörd och blifva skuren. Utrustad med tillräcklig vägkost seglade han af och kom lyckligt fram till ön.

På en utskjutande udde suto flera af öns flickor och skådade utåt det blå hafvet, väntande sina bröder, fäder eller fästmän hem från fremmande länder.

"Katselevat, käänteleivät, Silmät päin sinistä mertä; Kenpä vuotti veljeänsä, Kenpä taattoa tapailil Se vasta toella vuotti, Joka vuotti Sulhoansa."

När de nu på afstånd varsnade något, som liknade ett fartyg, hoppades de, att något af deras egna skepp skulle återvända från fasta landet och gladdes i hågen! men snart märkte de, att det var ett fremmande fartyg, som lade till stranden. Lemminkäinen kom och frågade, om han kunde få rum att lefva på deras ö, sedan han sett sig tvungen fly från sitt hemland. Flickorna svarade, att på deras ö nog fanns både slott och gårdar, hvilka skulle skydda honom. Men när han sedan frågade, om han der kunde få någon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu, pellot pystöin mittaeltu). Ännu frågade han, om det kunde roa dem att höra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjöng han då vackra sånger för dem, och flickorna hörde honom med beundran, tills de slutligen förde honom upp till sina hem. Gästfritt bemött, hvart han kom, lefde Lemminkäinen hela tre år på ön och kom derunder allt mer och mer i flickornas ynnest. Denna hans framgång förtröt dock öns karlar, så att de slutligen beslöto att ombringa honom. Till sin lycka märkte Lemminkäinen i tid, hvad som var å bane, och lemnade hastigt ön till flickornas stora bedröfvelse, hvilka länge greto efter honom på stranden.

Medan han nu for på hafvet, uppstod på tredje dagen en så häftig storm, att den skakade sönder hans fartyg. Simmande uppnådde Lemminkäinen en udde, på hvilken fanns ett hemman. Der bemöttes han gästfritt, och sedan han berättat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt fartyg, med hvilket han styrde till hemmets stränder, dem han på tre år ej skådat. Men huru var det nu icke annorlunda, än för tre år sedan! Stränderna voro väl desamma, som då, men på det ställe, der gården stått, växte nu frodig ungskog.

Tunsi maat on, tunsi rannat, Tunsi vanhat valkamansa, Ei tunne tuvan sioa, Eikä aittasen aloa. Jo tuossa tuvan sialla Nuori tuomikko tohisi, Männikkö tupamäellä, Katajikko kaivotiellä.

Med vemodsfullt sinne skådade Lemminkäinen omkring sig och utbrast:

Tuoss' on lehto, jossa liikkuin, Kivet tuossa, joilla kiikuin, Tuossa nurmet nukkeroimat, Pientarehet piehtaroimat; Missäp' on tutut tupani, Kussa kaunihit katokset?

d.v.s.

Der i lunden förr jag dröjde, Klängde der på dessa stenar, Lekte ofta der på lindan, Tumlade på åkerrenen; Men hvar är den kända gården, Hvar de takförsedda husen?

Det, som öfver allt annat qvalde Lemminkäinen, var, att han ej visste det ringaste om sin gamla moders öde, antingen hon lefde eller var död, hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick och gjorde sig svåra förebråelser för sitt fordna öfverdåd i Pohjola, hvilket varit den första anledningen till allt detta, märkte han i ljungens toppar liksom spår efter någons gång. Han begaf sig att vandra åt det hållet, kom i en djup skog och fann der i skygd af några granar ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne. "O att du, min goda moder! dock ännnu lefver", utbrast Lemminkäinen; "jag fruktade, du redan vore död, och höll på att gråta ögonen ur mig". Modren berättade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit och uppbrännt deras boning, och huru hon sjelf med möda sluppit undan och alltsedan bott i detta usla näste. "Sörj icke öfver den brända gården, sade Lemminkäinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket bättre än den förra, och sedan jag gjort det, skall jag förstöra hela Pohjola". Derpå omtalte han, huru han högst angenämt tillbringat sin tid på den aflägsna ön, hvarest han haft öfverflöd på allting. Blott det var ledsamt, sade han, att han måste hålla sig undan för flickorna, liksom vargen håller sig undan för fåren och höken ej törs närma sig en hönsskock.

"Siit' oli paha elämä, Piti piiltä piikasia, Kun suet sikoja piili, Havukat kylän kanoja".

30 Runon. 440 vr.

Lemminkäinen vistades derpå någon tid hos sin moder och umgicks med tanken att, så snart möjligt blefve, hämnas på Pohjolafolket. Han erinrade sig nu en gammal krigskamrat vid namn Tiera, uppsökte honom och sade: "kommer du ännu ihåg, du min bepröfvade vän Tiera, hvilka krigsbragder vi fordom vid hvarandras sida utförde, huru vi härjade byarne och fällde hvarenda man i dem". Tieras föräldrar, bröder och systrar, som anade, det nu skulle gälla någon ny tillämnad krigsfärd, inföllo: "icke har Tiera nu tid att följa dig ut i krig, han har nyss gift sig, och ingalunda ännu hunnit tillräckligt smeka sin unga hustru". Men Tiera sjelf, när han hörde talas om krig, brydde sig hvarken om hustru eller de andra, utan rustade sig genast och stod snart färdig att följa med Lemminkäinen. De begge hjeltarne stego om bord och begåfvo sig ut, för att bekriga Pohjola. Men Pohjola värdinnan, som fått kunskap om detta deras företag, skickade emot dem sin fosterson, Kölden, som bedref saken så, att fartyget frös fast i en alntjock is, der det måste lemnas. Med möda räddade sig Lemminkäinen sjelf ur köldens klor och slapp till närmaste land, som var en öde, obebodd trakt, der han led mycket ondt. Om hans kamrat Tiera nämnes ej, huruvida äfven han lyckades rädda sig eller blef ett offer för kölden, och det då till straff för sin oartighet mot den i hemmet qvarlemnade unga makan. I denna runo förekomma åter så magiska som lyriska inblandningar.

31 Runon. 430 vr.

Det var en moder till tre söner, hvilka ödet redan som unga skilde från hvarandra. En kom till Ryssland och uppväxte der till en handelsman, en annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och fick namnet Untamo. Untamo råkade i tvist med sin broder Kalervo om fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter några föregångna slagsmål slutades så, att Untamo med en hop folk anföll sin broder och hotade nedgöra allesamman. Kalervo var ej beredd på detta öfverfall, hvarföre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfödt barn, som man i brådskan qvarglömt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed hem, sedan han förut uppbrännt Kalervos gård. Barnet, som tycktes vara endast några dagar gammalt, kallades Kullervo, och var redan så obändigt, att det sönderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp på täcket. Untamo fröjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse får jag med tiden en träl, som ej aflåtes för små summor". Hans fröjd var icke långvarig, ty efter några månader hörde han gossen tala för sig sjelf: "skulle jag blott växa litet till, så skulle jag nog hämnas min faders och moders död"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de blifvit ihjälslagna. När Untamo hört, hvad gossen förehade i sinnet, beslöt han att dränka honom och lät i sådan afsigt kasta honom i sjön. Men detta bekom honom ej värre, än att han tre dygn derefter fanns helt oskadd sittande på vågen. "Vänta", tänkte Untamo, "efter vattnet ej rår öfver dig, skall väl elden göra det". Han lät nu tillreda ett stort bål af näfver och torrved, lägga gossen derpå och antända bålet. Hela tre dygn brann det med låga, och när man derefter gick att närmare betrakta stället, fanns gossen sitta midt ibland de glödande bränderna och med en stake i handen maka dem närmare till hvarandra, för att få dem att brinna så mycket bättre. När ej ens elden rådde öfver Kullervo, beslöt Untamo låta hänga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit hängd, bad han sin träl gå och se till, om han ens nu vore död. Trälen återkom med underrättelse, att Kullervo ännu var lifslefvande och med en sticka i handen höll som bäst att rista figurer af spjut, svärd och krigsmän i trädet. Nu visste Untamo ej mer någon råd, huru han skulle blifva af med gossen, och beslöt derföre att använda honom vid arbete. Först sattes han att vagga ett barn, men han dödade barnet och brände upp vaggan. Derpå skulle han fälla en sved, han gick då till Untamos bästa timmerskog, nedhögg den och förbannade marken, så att ej någon växt skulle trifvas på den. Untamo skickade honom nu att gärda, men äfven detta arbete verkställde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen ingen öppning i gärdet och lade det eljest så högt, så att han till störar använde de längsta granar. Ännu försökte Untamo att låta honom tröska, men äfven dertill befanns han vara oduglig, ty han tröskade både halm och korn till bara pulver. Slutligen beslöt Untamo att sälja bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden Ilmarinens bälg", sade han och bjöd honom åt Ilmarinen, hvilken ock för något uselt jernskräp köpte honom.

32 och 33 Runon. 520 och 290 vr.

Det var om våren, då boskapen första gången släpptes ut på bete, som Kullervo kom i Ilmarinens hus. Ilmarinens hustru släppte ut sin boskap med sedvanliga böner till luftens, skogens, markens, gräsväxtens, sommarns, sunnanvindens och andra gudomligheter för boskapens välgång och trefnad.[23] Deri gjorde hon väl, att hon läste sina böner; ty kanske vi nu eljest ej skulle ega någon kunskap om dem. Äfven deri gjorde hon rätt, att hon åtvarnade björnen att ej komma för nära hennes kor, så litet det ock föröfrigt hjelpte henne, såsom snart kommer att erfaras. Men en sak var det, som hon kunnat låta vara ogjord, och det var följande. Hon ville roa sig på Kullervos bekostnad och bakade en sten in i brödet som hon gaf åt honom till vägkost. När Kullervo på dagen skulle skära sig en skifva af brödet skar han sin knif i den fördolda stenen. Begabbandet åsido, gick det honom så mycket mer till sinnes, som knifven var hans enda arf efter hans föräldrar; men runon lemnar ingen upplysning derom, huru han kommit sig ens till detta arf, antingen han upphittat den bland ruinerna efter den uppbrända gården, eller ock fått den genom någon annan händelse. Nu uppmanades han af både korp och kråka att till hämnd för värdinnan drifva hennes kor i ett sankt kärr och hopsamla en hjord af vargar och björnar, dem han skulle föra till gården. När värdinnan sedan efter vanligheten kom att mjölka dem, skulle dessa nog utkräfva hämnden. Så skedde afven: när värdinnan med stäfvan i handen kom att mjölka, blef hon så illa sargad af odjuren, att hon kort derefter afled.

34 Runon. 240 vr.

Efter denna illbragd tordes Kullervo ej längre qvarstadna hos Ilmarinen, utan packade sig bort, förrän smeden, som sysselsatte sig i smidjan, visste det ringaste af, hvad som händt hans hustru. Först då, när Kullervo redan var långt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru död på gården. Skulle han ock eljest kunnat få lust att hämnas, så blef han nu dock så betagen af sorg och bedröfvelse, att han ej hade sinne för något annat. Kullervo åter vandrade flere dagar å rad i ödemarken och klagade öfver sitt öde, att så snart efter sin födelse hafva förlorat fader och moder, och att nu öfvergifven af alla nödgas kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, något som dock alla andra menniskor hade. Under det han så jemrade sig, upprann hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbränna hans gård, för att derigenom hämnas sin faders och moders förmenta död. Under färden mötte honom den blåmantlade skogsfrun och frågade hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till Untamo, hvars gård han ville bränna upp till hämnd för sin faders och moders död. "Din fader Kalervo lefver ju ännu", sade skogsfrun, "och likaså din moder", och på Kullervos tillfrågan, hvar de då vistades, svarade hon: att deras boning stod på stranden af en fiskrik insjö vid Lapplands vidsträckta gräns; han skulle i två dagars tid vandra åt nordvest, då skulle honom möta ett högt berg, det skulle han lemna åt högra handen och fortsätta färden, derpå skulle han komma till stranden af en flod och följa längsefter den ända till sjön, der han på yttersta ändan af en lång och smal udde skulle finna sin faders och moders boning. Kullervo glömde hela Untamo färden och begaf sig genast åstad, för att efter skogsfruns anvisning uppsöka sina föräldrar, dem han ock verkligen fann efter beskrifningen. Föräldrarne igenkände honom naturligtvis icke, så deras son han ock var, förrän han tillkännagifvit sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit funnen i vaggan och bortförd, då han ej var längre än sin moders slända. Modren blef mäkta glad att återfå en son, hvilken hon så lång tid begråtit såsom död. "Jag hade fyra barn", berättade hon sedan, "två söner och två döttrar. Af dem förlorade jag under kriget ena sonen och den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen återfick jag i dig, men dottern får jag väl aldrig se. I flera dagar sökte jag i skogen den försvunna, steg slutligen upp på ett högt berg och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag, än hvad höjderna och skogarne rundtomkrig genljödo, att hon alldrig mer skulle återkomma."

35 Runon. 340 vr.

Kullervo stadnade nu hemma hos sina föräldrar och hjelpte till med gårdens arbete, ehuru den tidigt hos fremmande erhållna vanan att göra allting förvändt ej ville öfvergifva honom. Fadren sade då till honom: "icke har jag stor nytta af dig här hemma, men kanske du är gagneligare för resor; far då derföre och betala vår skattespanmål". Kullervo satte sig i slädan, reste af och gjorde afbetelningen. Under återfärden begynnte han kurtisera alla flickor, han vid vägen mötte — detta dock med ingen framgång, förrän han redan kommit närmare hemmet. Der träffade han åter en flicka med tennbrisk på bröstet och bad henne stiga i sin släda. När flickan ej gjorde det godvilligt, ryckte han henne till sig med våld och fick henne genom små skänker snart öfvertalad. Flickan frågade slutligen efter hans härkomst och tillade dervid: "kanhända är du en nog högbördig man". "Jag är ej särdeles hög- eller lågbördig", svarade Kullervo, "utan midtemellan begge, ett olycksbarn till fadren Kalervo; nämn nu också du din slägt, af huru hög börd du är!" "Också jag", svarade flickan, "är hvarken hög- eller lågbördig, utan midtemellan begge, ett olycksbarn till densamma fadren Kalervo". Derpå omtalade hon, huru hon förvillats i skogen, der hon varit för att plocka bär. Så snart hon slutat den korta berättelsen, sprang hon ned i en brusande fors och slutade der sitt lif. Kullervo kanske hade gjort detsamma, men han hade redan haft nog af sin egen syster, utan att hafva lust att ännu i döden följa henne; ej ens i den af skyvärda släden ville han mer sitta, utan slet i förtviflan hela redet sönder, satte sig på hästryggen och red hem det fortaste han kunde. Der omtalade han den fasaväckande händelsen och eftersinnade blott, hvilketdera han nu skulle göra, antingen gå och låta sig sönderslitas af vilddjur eller dränka sig. Modren afrådde honom från båda delarne och tyckte, han hellre kunde i någon ödemark lefva afskild från alla menniskor och vänta, att tiden skulle gifva honom något lugn. "Men nu", inföll härvid Kullervo hastigt, "gör jag hvarken det ena eller andra, utan att dessförinnan hafva betalt Untamo för allt det goda, jag sjelf och min slägt fått erfara af honom".

36 Runon. 350 vr.

Inga betänkligheter, att Untamofärden kunde slutas olyckligt, afhöll nu Kullervo från företaget, såvida han just fröjdade sig i hoppet, att äfven sjelf omkomma dervid och sade:

"Soma on sotahan kuolla, Kaunis miekan kalskehesen, Sorea sotainen tauti: Äkin poika pois tulevi, Potematta pois menevi, Laihtumatta lankeavi".

d.v.s.

Skönt det är att dö i striden, Skönt att falla under svärdsklang, Ha ett slagfält till sin sjukbädd. Hastigt ryckes mannen hädan, Tärs ej länge på sitt läger, Magrar icke af för döden.

Så rustade han sig ut, tog afsked af fader, broder och syster, och frågade, om de skulle sörja öfver honom, när ryktet snart förkunnade hans död. Nog kalla svar fick han af dem: ingen af dem sade sig fråga efter honom, antingen han dog eller blef vid lifvet. Då vände han sig sist till sin moder och gjorde samma fråga till henne. "Du känner då icke modershjertat", svarade hon, "visst sörjer jag öfver dig och gråter så, att snön på gården skall uppsmältas af mina tårar, gräset uppgro på stället och rinnande bäckar bilda sig i gräset".

Lumet itken iljeniksi, Iljenet suliksi maiksi, Sulat maat vihottaviksi, Vihottavat viereviksi.

Så for han af; men ödet hade nu lagt sin hand tung ej allenast öfver honom, utan öfver hela Kalervos slägt. Kort efter hvarandra dogo de qvarblefne, först fadren, sedan brödren och systern och sist modren. Kullervo fick under färden till Untamo underrättelse om de hastiga, på hvarandra följande dödsfallen, men återvände ej hem, förrän han utfört sitt förehafvande och huggit ner hvar enda en käft hos Untamo samt lagt hans gård i aska. Då först vande han åter och fann vid sin hemkomst, att allt beklagligtvis var sannt, hvad ryktet redan vetat beratta. Stugan var öde och kall, stranden utan någon båt, och förstörelse mötte honom öfverallt, dit hans ögon föllo. Endast en svart hund fann han ännu lefvande på stället, och begaf sig med den ut i skogen för att skjuta sig något till föda. Men på denna skogsfärd kom han till samma ställe, der han förfört den okända systern. Hela stället, gräset på marken och ljungens blomster voro ännu i den djupaste bedröfvelse, och jemrade sig öfver den grufliga tilldragelsen. Då drog Kullervo ut sitt svärd, betraktade det en stund och frågade, om det hade lust att mätta sig med skuldbelastadt kött och blod. Svärdet anade genast, hvart frågan syftade, och svarade:

"Miekka varsin vastoavi: Miks' ei mieleni tekisi, Syöä syyllistä lihoa, Viallista verta juoa; Syön lihoa syyttömänki, Juon verta viattomanki".

d.ä.

Svärdet lemnade till gensvar: Hvarför skulle jag då icke Skuldbelastadt kött förtära, Dricka brottsligt blod så gerna, Som jag skuldfritt kött förtärer, Med obrottsligt blod mig mättar.

Då tryckte Kullervo fästet fast i marken, vande udden mot sitt bröst, störtade sig af alla krafter hastigt emot den hvassa udden och blef liggande liflös på stället. När Vainämöinen sedan fick höra omtalas Kullervos ömkliga slut, varnade han allt folk att ej på ett förvändt sätt hos fremmande sköterskor uppfostra sina barn. Han sade:

"Lapsi kaltoin kasvattama, Sekä tuhmin tuuvittama, Ei tule älyämähän, Miehen mieltä ottamahan, Vaikka vanhaksi eläisi, Varreltansa vahvistuisi".

d.ä. ett barn som uppfostrats förvändt, som oförstån digt skötts i sin vagga, förblifver sedan oförståndigt och tolkar sig icke, om det ock blifver gammalt och fullväxt.

P.S. I hela Kalevala finnes ingen annan så tragisk person som Kullervo. Straxt efter födelsen råkade han i fiendens våld, som sedermera på mångfaldigt satt eftertraktade hans lif; äfven hos Ilmarinen ansåg värdinnan sig kunna drifva gäck med honom, och sedan han slutligen oförmodadt återfått sina föräldrar, hände honom det värsta missödet med den först försent igenkända systern. Äfven utan att ödets straffande hand (för denna misgerning) fallit öfver hela hans slägt, hade hans sinneslugn för alltid varit förspildt; men alla hans anhörigas död kunde ej annat än påskynda utförandet af det beslut, han redan förut synes hafva fattat, att göra af med sig, så snart han först hunnit hämnas på Untamo. Huru samtiden ansåg hans skuld i och för sig, framlyser i runorna utan några förklaringar, äfvensom huru den betraktades i Kullervos omständigheter. Af de ord, Wäinämöinen till slut fäller om saken, finner man, att skulden ytterst hvälfves på den förvända uppfostran, han i barndomen erhållit, och råkar således mindre Kullervo sjelf, än Untamo, eller ock hans föräldrar, hvilka ej hade bättre försorg om honom, än att han kom till det onaturliga uppfostringsstället. — Föröfrigt inhemtar man af Kullervo runorna, till hvilka följder — tvänne slägters totala undergång — en i början obetydlig tvist kan föranleda.

37 Runon. 250 vr.

I de närmast föregående sångerna omtaltes, huru Kullervo genom sin illpariga hämnd bragte Ilmarinens hustru om lifvet. Sedan Ilmarinen under sin djupa bedröfvelse en hel månads tid bortglömt smidja och hammare, företog han sig slutligen att smida sig en brud af guld och silfver. Efter åtskilliga misslyckade försök fick han den gyllne bruden färdig, men kunde ej få lif i henne.

"Jalat laati neitoselle, Jalat laati, käet kuvasi, Eipä jalka nouse'kana, Käänny' käet syleilemähän.

Takoi korvat neitoselle, Eipä korvat kuule'kana; Niin sovitti suun sorean, Suun sorean, sirkut silmät, Ei saanut sanaa suuhun, Eikä silmähän suloa."

d.v.s.

Gjorde fötter sen åt jungfrun, Fötter gör och händer formar; Foten höjs dock ej från marken, Handen sträcks ej till ett famntag. Öron smidde han åt jungfrun, Men de blefvo utan hörsel; Prydlig mun åt henne bildar, Prydlig mun och vackra ögon, Men han fick ej ord i munnen, Ej behag och lif i ögat.

Ilmarinen lät dock ej afskräcka sig af allt detta, utan sedan han badat sig väl från sot och gullslagg, tog han guldjungfrun bredvid sig till natten. När han morgonen derpå vaknat, fann han den sidan, med hvilken han låg vänd åt jungfrun, vara helt stel och kall som is, hvaremot den frånvända sidan var nog varm. Nu var det slut med hans tålamod, och mången annans skulle säkert ej hafva räckt ens sä länge; han begaf sig nu med bilden till Wäinämöinen. Så snart W. sett den, frågade han: "i hvad afsigt kommer du hit med det der vidundret af guld?" Ilmarinen svarade, att han ämnat gifva guldjungfrun till en evärdelig maka åt Wäinämöinen; hvarpå denne utlät sig:

"Tunge neitosi tulehen, Tao' kaikiksi kaluiksi! Tahi vie' Wenäehelle, Saata' Saksahan kuvasi, Rikkahien riian naia', Suurien soan kosia'; Ei sovi' minun su'ulle, Ei minullen itselleni, Naista kullaista kosia', Hope'ista huolitella."

d.v.s.

Stoppa du din mö i ässjan, Smid deraf dig ett och hvarje! Eller henne för till Ryssland, Skicka bort din bild till Tyskland, Till de rikas giftastvister, Till de stores giljarstrider; Ty min slägt det anstår illa, Passar för mig sjelf ej heller, Fria till en gyllne jungfru, Trakta efter brud af silfver.

Runon slutar med varningar af Wäinämöinen till hans efterkommande att ej fika efter guldbruden; ty:

"Kylmän kulta kuumottavi, vilun huohtavi hopea" — d.ä. Guldets rodnad värmer icke, kallt är silfret, fast det lyser.

38 Runon. 320 vr.

När försöket med guldbruden tagit sig så illa ut, beslöt Ilmarinen att fara till Pohjola, för att fria till sin omkomna hustrus yngre syster. Der lofvades honom ingen brud mer; och Pohjola-värdinnan sade sig hafva gjort nog illa, då hon gifvit honom sin äldre dotter. Öfver detta afslag och annan smälek, som honom vederfors i Pohjola, vredgades Ilmarinen, fattade tag i den begärda flickan, bar henne i släden, satte sig sjelf bredvid henne och gaf sig att kuska af. Under färden hemåt fick han af flickan ej ett vänligt ord till svar på sina smekningar; hvartill ännu kom, att han på nattlägerstället i någon by vid vägen tyckte sig märka, att hon förmycket gynnade någon annan. Då uppsteg hos honom en vild svartsjuka, och han ämnade med sitt svärd nedstöta henne; men svärdet, anande hvad han hade i sinnet, sade sig ej vara skapadt att förgöra qvinnor. Ilmarinen afstod då från sin föresats och påminnte sig några trollord, med hvilka han förvandlade den olyckliga flickan till en måse. Som sådan flög hon långt ut på sjön och slog sig ned på en klippa, för att skräna. Ilmarinen åter satte sig i släden och åkte hem. När Wäinämöinen sedan träffade honom och frågade efter orsaken till hans dystra sinnesstämning, samt huru Pohjola folket mådde, svarade han förtrytsamt: att ingen nöd gick på Pohjola, så länge Sampo, orsaken till allslags välstånd, fanns på stället. Derjemte berättade han om utgången af sitt frieri derstädes.

39 Runon. 430 vr.

Ehuru Ilmarinen tviflade, att Sampo någonsin kunde fås från Pohjola, ingick han dock på Wäinämöinens förslag, att fara dit i afsigt att bortröfva Sampo, och smidde för denna färd åt Wäinämöinen ett underskönt svärd, hvarpå han afbildat sol, måne och stjernor jemte åtskilliga djur, och det så naturligt, att man trodde sig höra den på det samma afbildade hästen gnägga, hunden skälla och katten jama. Wäinämöinen gaf deremot efter för Ilmarinens enträgna önskan att fara landvägen, och begge gingo ut i skogen att leta efter häst. De hade ej hunnit långt, förrän de hörde någon gråtande röst på stranden; och när de närmat sig, funno de, att det var en båt, som gret och jämrade sig. På tillfrågan, hvad det var, som kom åt honom, svarade båten:

"Vesille venosen mieli Tervaisiltaki teloilta, Mieli neion miehelähän Korkiastaki ko'ista".

d.v.s.

"Båten längtar ut på hafvet, Står han än på tjärad bäddning; Jungfrun vill till mannens boning Äfven från förnäma hemmet".

Derpå beklagade han sig öfver sitt öde att ligga på stranden och multna, under det andra fartyg flera gånger på sommaren fara ut och återvända fullastade med skatter. "Långt bättre dagar än nu", sade båten, "hade jag förut, då jag såsom reslig fura stod på höjden, då ikorrn dansade i min topp, och hunden skällde vid min fot". Afven Ilmarinen glömde nu vådorna af en färd till sjös och envisades ej längre; hvarföre båten oförtöfvadt utrustades med tillräcklig besättning, och färden företogs. När de kommit ett stycke fram, råkade Lemminkäinen se dem från stranden, der han som bäst timrade på en båt, och frågade: hvart de ämnade sig? Wäinämöinen svarade, att de ämnat sig ut till Pohjola, för att taga Sampo derifrån. "Låt då afven mig komma med på färden", bad Lemminkäinen; "jag är just rätta karlen, om så vore, att det skulle blifva fråga om slagsmål för den saken". Hans begäran bifölls utan någon invändning, endast det, tyckte Wäinämöinen, var öfverflödigt, att han medtog de färdigtäljda sqvättborden till sin tillämnade nya båt; men sedan Lemminkäinen påminnt, att de vid en lätt uppstående storm på hafvet väl kunde behöfvas, lät han honom hafva sin vilja och medtaga bräderna.

40 Runon. 340 vr.

I två dagar färdades de utan några tillstötande äfventyr; på den tredje dagen hade de att fara utför några forsar. Med gunstigt biträde af åtskilliga vattnets gudomligheter, hvilka hade att vårda om forsarne, och hvilkas hjelp man nu anlitade, gick äfven detta för sig, tills båten slutligen tvärstannade på ryggen af en ofantlig fisk. Lemminkäinen var genast färdig att med sitt svärd hugga i fisken, men plumsade dervid sjelf ned i vattnet, hvarutur Ilmarinen dock snart åter uppdrog honom. Dock kunde icke heller Ilmarinen genom svärdshugg få båten lös, hvarföre Wäinämöinen sjelf drog ut sitt svärd och afhögg fiskens hufvud, som han sedan lyftade upp i båten. Derefter styrde de till närmaste holme, der fisken kokades ock anrättades till en smaklig måltid. Men af dess stora käkben gjorde Wäinämöinen en kantele eller harpa, hvarpå sedan den ena och andra försökte sin konst att spela, utan att dock synnerligen lyckas deri.

41 Runon. 260 vr.

I denna sång beskrifves Wäinämöinens spel på den nya kantele, och huru allt, som rördes i luften, på marken och i vattnet, tillochmed sjelfva gudomligheterna, samlades omkring för att lyssna till den underbara musiken. Det fanns ej någon, som icke blef rörd till tårar af de ljufva tonerna, och äfven ur Wäinämöinens egna ögon framperlade stora, trinda tårar, hvilka tillrade ned på marken och vidare in i vattnet, der de sedan förvandlades till lysande perlor. En blåand, som simmade vid stranden, dykade nu ned och återbragte åtskilliga af dem såsom perlor, för att tjena till prydnad för konungar och evärdelig fröjd för höga herrar. För denna tjenst belönade W. anden med en silkeslen beklädnad — troligen densamma, han ännu bär.

42 Runon. 560 vr.

När sedan Wäinämöinen med sitt följe kommit till Pohjola och hotat bortföra Sampo hel och hållen, ifall Pohjola-värdinnan ej i godo ville dela den med honom, lät denna i hast uppbåda krigsfolk för att afstyra sådant. Wäinämöinen lät folket samlas, fattade sedan sin kantele och begynte spela, hvarmed han fortfor, tills de alla somnat. Derpå beströk han deras ögon med sömnvatten, så att de ej i hast kunde åter uppvakna. Med mycken ansträngning fingo de Sampo ur Pohjola kopparberg, under det Pohjola-värdinnan med allt sitt uppbådade manskap sof och drömde. När de sedan fått Sampo i båten och voro på återfärden, ansåg Lemminkäinen det vara tid för Wäinämöinen att sjunga. Men denne tyckte, att det var angelägnare att ro än sjunga. Ännu på tredje dagen, när Lemminkäinen ytterligare påminnte honom om att sjunga, sade han sig ej vilja göra det, förrän han såg sin egen gård och hörde knarrandet af egna gångjern. Men Lemminkäinen, för hvilken denna liksom all annan försigtighet var motbjudande, upphof trotsande sjelf sin röst till sång. Detta gjorde han så oskickligt, att en trana hastigt uppskrämd af sången flög öfver hafvet till Pohjola och gaf ännu der ett sådant nödskrik från sig, att folket i Pohjola uppvaknade ur den långa sömnen. Efter uppvaknandet fann Pohjola-värdinnan snart, att kopparberget var öppnadt och Sampo bortröfvad. I sin första nöd anropade hon dimmans beherrskarinna, U'utar (Udutar), att låta en tjock mist falla ned öfver hafvet, så att Wäinämöinen ej skulle hitta fram och bad derjemte en hafsjätte, Iku Turso, vräka omkull hans fartyg och återbringa Sampo till Pohjola. Skulle Wäinämöinen lyckas rädda sig från dem, så bad hon öfverguden, Ukko, utsända en storm, som skulle qvarhålla W. på hafvet.

Udutar hörde hennes bön och insvepte hafvet i en så stark mist, att W. på tre dygns tid ej såg det ringaste för sig. Då blef han ledsen, drog ut sitt svärd och högg dermed i vattnet, tills dimman förskingrades. Kort derefter hörde han ett starkt brusande tätt vid sidan af fartyget. Det var Iku Turso, som nu steg upp ur hafvet i afsigt att enligt Pohjola-värdinnans önskan kullvräka fartyget. Men förrän denne kom sig till att utföra sitt förehafvande, fattade W. tag i hans begge öron och kramade honom sä eftertryckligen, att han nöjd att slippa ur Wäinämöinens klor lofvade, att aldrig mer göra någon skada åt honom eller någon annan menniska. Kort derefter uppstod en den förfärligaste storm. Löfven sletos från träden och blomstren från marken, och blåsten upprörde hela hafvet till en mörja. Ilmarinen isynnerhet var illa deran, och trodde ej annat, än att deras sista timma var för handen. Wäinämöinen bad om hjelp af vattengudomligheterna, och Lemminkäinen, hvilket väl var det klokaste han kunde göra, fästade sina medtagna sqvättbord på båtens sidor. Antingen det nu kom sig af denna sidoförhöjning, eller att Wäinämöinens böner voro orsaken dertill, allt nog, båten uthärdade den häftiga stormen, hvilken dock förorsakade en stor förlust, i det W:s nya kantele bortrycktes ur båten och föll i sjön.

43 Runon. 430 vr.

Under det Wäinämöinen hade att kämpa mot mist, sjövidunder och storm på hafvet, bemannade Pohjola-värdinnan ett krigsfartyg, hvarmed hon eftersatte Wäinämöinen. Lemminkäinen, som stigit upp på utkik i masttoppen, varseblef på långt håll det med hundra åror försedda Pohjola fartyget, som allt mer och mer närmade sig. När allt hopp, att hinna undan med roende, var ute, grep Wäinämöinen till sitt elddon, fick tag i en bit flinta och slängde den i sjön under uttalandet af några kraftord, hvilka hade den verkan, att flintan förvandlades till ett långt, osynligt stengrund tvärs för Pohjola-fartyget. Väl stötte fartyget med häftig fart mot grundet och gick i spillror, men Pohjola-värdinnan eller Louhi, såsom hon i dessa runor kallas,[24] var icke rådlös: hon förvandlade sig till en ofantlig örn, tog den skeppsbrutna besättningen under vingarne och flög till toppen af Wäinämöinens mast. Vid en batalj, som sedan uppstod, kom hon dock till korta; folket föll från hennes rygg och vingar ned i sjön, och hon sjelf fick sina klor afhuggna, så att hon damp ned i båten. Blott ena lillklon hade hon ännu oskadd, och med den ryckte hon Sampo i sjön. Den föll dervid sönder; de största, bästa styckena sjönko ned och blefvo orsak till hafvets rikedom; andra, mindre bitar stadnade flytande på vattnet och drefvos af vågorna mot Wäinämöinens hemstrand. Wäinämöinen gladdes öfver att dock få något af Sampo, och utlät sig dervid:

"Tuost' on siemenen sikiö, Alku onnen ainiaisen, Tuosta kyntö, tuosta kylvö, Tuosta kasvo kaikenlainen, Tuosta kuu kumottamahan, Armas päivä paistamahan, Suomen suurille tiloille, Suomen maille mantereille".

d.v.s.

Deraf kan ett frö dock uppgro Till en ständig välfärds början, Till en sådd på plöjda tegar, Och till alltslags vext och gröda; Genom den skall månen lysa, Blida solens strålar skina Öfver stora Suomi-landet, Öfver Suomis sköna nejder.

Louhi, som ännu var ett åsyna vittne till denna Wäinämöinens glädje, lofvade draga försorg derom, att den ej skulle blifva långvarig. Hon hotade skicka hagel och frost öfver hans grödor, låta björnen fälla hans boskap och sjukdomar döda folket. Wäinämöinen bemötte genast denna hotelse, i det han sade:

"Jumalall' on ilman viitta, Luojalla avaimet onnen, Ei katehen kainalossa, Vihan suovan sormen päässä".

d.ä.

Gud beherrskar väderleken, Skaparn vårdar Ödets nycklar; Afundsmannens arm dem icke Bär, ej oväns fingerspetsar.

Derjemte talade han några andra kraftord, hvarefter Pohjola-värdinnan fann för godt att aflägsna sig med den förödmjukande känslan, att det nu var slut med hennes förra makt och anseende. Af hela Sampo fick hon ej mer an locket tillbaka till Pohjola, hvarföre derstädes sedan ej finnes annat an armod och fattigdom. Wäinämöinen rodde hem och hopsamlade de bitar af Sampo, han fann vid stranden, för att låta dem vexa och frodas till "kornöl och rågbröd"; hvarvid han bad till Skaparen, sägande:

"Anna' luoja, suo' Jumala, Anna onni ollaksemme, Hyvin ain' elä'äksemme, Kunnialla kuollaksemme, Suloisessa Suomenmaassa, Kaunihissa Karjalassa"!

d.v.s.

Gif o skapare, oss lycka, Unna Gud, att vi må trifvas, Lefva väl vårt lif igenom, Lefva väl och dö med heder I det ljufva Suomi-landet, I Karelens land det sköna!

44 Runon. 330 vr.

I glädjen deröfver, att Sampofärden lyckats helst så väl, skulle Wäinämöinen nu gerna önskat, att han haft qvar sin kantele, som under stormen kastats i sjön. Han begaf sig ut, för att med ett af Ilmarinen enkom dertill inrättadt instrument dragga eller räfsa upp den ur sjön; hvari han med allt besvär dock icke lyckades. Med nedslaget sinne begaf han sig hemåt, hörde derunder en björk i lunden beklaga sig öfver sina olycksdagar, att än såras för att lemna björklake, än afklädas sin näfver, än beröfvas sina löfrika qvistar, än hel och hållen nedfällas. Då föll det W. in att förvandla björkens sorg till en evinnerlig glädje: han gjorde deraf en ny kantele, med hvilken han sedan ånyo rörde till glädje allt lif, i naturen fanns, så att tillochmed träden i skogen och blomstren på marken fröjdade sig.

45 Runon. 360 vr.

I denna och de fyra efterföljande sångerna beskrifvas Pohjola-värdinnans mångfalldiga stämplingar, hvarigenom hon enligt sin hotelse efter Sampostriden bjöd till att förstöra all ro och trefnad för Wäinämöinen. Först lät hon en underjordisk mö, den svarta Tuonetar, framhämta flere slags sjukdomar, dem hon skickade öfver folket i Kalevala. För behöriga läkemedel och böner gåfvo dessa dock vika, och W. hade den fröjden att se folket snart åter tillfrisknadt. Denna sång är till större delen af magiskt innehåll.

46 Runon. 640 vr.

Pohjola-värdinnan, som fått kunskap derom, att W. aflägsnat från Kalevala de sjukdomar, hon dit skickat, uppeggade nu björnen mot Kalevalas hjordar. Sången beskrifver utförligare ej mindre, huru W. lyckades fånga björnen, än huru denne sedan bragtes hem, och huru björngrafölet på öfligt sätt firades. Gästabudet slutas med sång och spel.

47 Runon. 370 vr.

I glädjen öfver att hafva fällt björnen spelade W. ännu länge derefter pi sin kantele:

"Soitto kuului kuun tupihin, Ilo päivän ikkunoille; Kuu tuvastahan tulevi, Astui koivun konkelolle, Päiva päätyi aitastansa, Loihe latvahan petäjän, Kanteletta kuulemahan, Iloa imehtimähän".

d.v.s.

Upp till månens gård hörs spelet, Glädjen under solens fönster; Månen trädde ur sin boning, Satte i en björk sig neder, Solen ur sitt loft begaf sig, Slog sig ned uti en talltopp, För att lyssna uppå spelet, Njuta af den nya glädjen.

Men de fingo ej länge lyssna och njuta, förrän Pohjola-värdinnan fångade dem, der de suto i träden, förde dem med sig till Pohjola, och gömde dem der inuti ett berg; hvarefter hon äfven smög sig till Kalevala och bortstal elden derifrån, så att hela trakten insveptes i ett fullkomligt mörker. Luftens gud, Ukko, visste ej, hvart solen och månen försvunnit; fåfängt letade han efter dem på den mörka himmeln, uppslog slutligen eld och bad en luftens nymf sköta, vårda och vagga eldgnistan, så att han, när den vuxit till större, kunde göra deraf en ny sol och måne. Men elden fälldes af den ovarsamma sköterskan, och hade under fallet blifvit sedd äfven i Kalevala. Wäinämöinen trodde, att det möjligtvis kunde vara den saknade solen eller månen, som fallit ned från himmeln, och for tillika med Ilmarinen, för att närmare undersöka saken, till stället, dit elden syntes falla. Under färden kom en qvinna, den älsta af luftens nymfer, emot dem, och berättade, hvad för eld det var, som fallit från himmeln, hvilka skador den förorsakat på jorden, huru den till slut blifvit besvärjd att begifva sig in i Alue-sjön, der den sedan blifvit uppslukad af en fisk, i hvilkens buk den nu befann sig och förorsakade fisken svåra plågor.

48 Runon. 370 vr.

I denna sång beskrifves förfärdigandet af en ofantligt stor not, hvarmed det slutligen lyckades att ur Alue-sjön fånga fisken, som förtärt den himmelska elden. Elden igenfanns i dess buk, men flög vid upptäckandet hastigt åter sin väg öfver Alue-sjön, antände sedan skogen på andra sidan om sjön och uppbrände mycken mark. Wäinämöinen begaf sig i hamn och häl efter och lyckades slutligen uppfånga en gnista, som gömt sig under en gammal, murken trädstubbe. Den bar han varsamt till Kalevala och fick derigenom elden åter att lysa och värma i de mörka, kalla stugorna.

Vid det elden utskurits ur fiskens buk, hade den illa skadat Ilmarinens ansigte och händer, dock ej dess värre, än att han under behöriga böner och ord mot eldskador småningom åter tillfrisknade. Denna sång har åter åtskilliga magiska episoder.

49 Runon. 420 vr.

Ehuru nu elden återfåtts i de förut mörka stugorna, voro dock solen och månen ännu borta till stor saknad för allt, som vexte och lefde.

"Hauki tiesi hauan pohjat, Kokko lintujen kul'ennan, Tuuli haahen päiväyksen; Ei tieä' imehnon lapset, Milloin aamu alkanevi, Yö tulla' yrittänevi, Nenässä utuisen niemen, Päässä saaren terhenisen".

d.v.s.

Gäddan känner hafvets gölar, Örnen fogelns stig i luften, Vinden skeppets fart för dagen; Menskobarnen veta icke, NÄr en dag ånyo uppgår, Natten sänker sig till jorden På den dimmbetäckta udden, Den af skuggor fyllda holmen.

På anmaning af åtskilliga företog nu Ilmarinen sig att smida en splitter ny sol af silfver och en ny måne af guld. Wäinämöinen sade väl åt honom, att hans arbete vore förgafves; men Ilmarinen fortfor det oaktadt att smida i sitt anletes svett och bar sedan sina klot upp i toppen af tvänne höga träd. Det var, som W. sagt, de gåfvo ej ljus och värme från sig. Nu tog W. arpa till råds, d.ä. kastade lott för att få veta, hvart sol och måne försvunnit. Lotten gaf tillkänna, att de voro gömda i ett berg uti Pohjola. Dit begaf sig nu W. och återfordrade dem samt, då han ej fick löfte derom, nedslog hela Pohjola folket med undantag af Louhi sjelf. Men berget, der solen och månen voro inneslutne, kunde han ej öppna, hvarföre han återvände, för att låta Ilmarinen smida sig de redskap, som behöfdes till dess öppnande. Pohjola-värdinnan, som efter sitt folks nedgörande måtte hafva fruktat äfven för sitt eget öde, förvandlade sig till en grå hök, flög som sådan till Ilmarinens smidja och frågade, hvad han smidde? I. svarade, att han höll på att förfärdiga ett halsjern, hvarmed Pohjola-värdinnan skulle fastbindas vid Pohjolaberget. Hon flög då i hast hem, släppte ut solen och månen ur deras fängelse och kom så åter i skapnad af en dufva, för att tillkännagifva, det solen och månen åter voro på himmeln. Der voro de också, och Wäinämöinen helsade dem med följande ord:

"Terve kuu kumottamasta, Kaunis kasvot näyttämästä, Päivä kulta koittamasta, Aurinko ylenemästä!

Kuu kulta kivestä pääsit, Päivä kaunis kalliosta, Nousit kullaisna käkenä, Hopeaisna kyyhkyläisnä, Elollesi entiselle, Matkoillesi muinaisille. Nouse aina aamusilla Tämän päivänki perästä! Tee'pä meille terveyttä, Siirrä' saalis saatavihin, Pyytö päähän peukalomme, Onni onkemme nenähän!

Käy' nyt tiesi tervehenä, Matkasi ilmantehena, Päätä kaari kaunihisti, Pääse illalla lepohon!"

d.v.s.

"Hell dig måne, att du lyser, Att ditt anlete du visar; Hell dig gyllne dag, som randas, Hell dig sol som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen, Sköna sol, du steg ur klippan; Som en gyllne gök du uppsteg, Höjde dig som silfverdufva Till din fordna plats på fästet, Till din kända himlabana. Så du må hvar morgon uppgå Äfven efter denna dagen; Och hvar dag, du återvänder, Må du åt oss helsa bringa, Hopa håfvor uppå håfvor, Hemta fångst åt våra händer, Bringa lycka åt vår metkrok!

Vandra så din väg med helsa, Lägg din bana frisk tillrygga, Fyll din båge, skön att skåda, Gå i qvällens lugn till hvila!"

50 Runon. 610 vr.

Kalevala-dikten, hvars hufvudsakliga uppgift varit att beskrifva, huru Kalevala från en i början underordnad ställning småningom uppvuxit till lika styrka med Pohjola och slutligen blifvit detsamma öfvermäktigt, slutas egentligen med den föregående sången. Med Pohjolas undergång var äfven Wäinämöinens roll utspelad. Nya idéer intränga med kristendomen äfven i Kalevala och finna gehör hos folket. Wäinämöinen, deri lik många andra sin tids välgörare, att han ej kunde inse, det något godt, hvars upphofsman han sjelf ej varit, kunde tillkomma, blef ledsen öfver framgången af kristendomens läror och beslöt i harmen att öfvergifva det otacksamma folket. Han vandrade ned till hafsstranden, framsjöng der ett däckförsedt kopparfartyg, hvarpå han lemnade landet och styrde bort till horisontens rand, der himmel och jord förenas. Der stadnade han; men sin kantele lemnade han qvar till en evärdelig fröjd för Suomi folket. De flesta runosångarena tillägga i ometrisk tradition, att han ännu lefver der emellan jord och himmel, och att han engång skall derifrån återkomma. Jag vet ej, om denna tradition grundar sig på någonting annat än på Wäinämöinens afskedsord, hvilka äro af följande lydelse:

"Anna'pas ajan kulua', Päivän mennä', toisen tulla', Taas minua tarvitahan, Katsotahan, kaivatahan, Uuen sammon saattajaksi, Uuen soiton suorijaksi, Uuen kuun kulettajaksi, Uuen päivän päättäjäksi, Kun ei kuuta, aurinkoa, Eikä ilmaista iloa".

d.ä.

Låt ännu en tid gå öfver, Dagar komma och försvinna, Då behöfver man mig åter, Väntar mig igen och saknar, Att ännu en Sampo bringa, Reda till ett spel ånyo, En ny måne återföra, En ny sol i frihet sätta, När man saknar sol och måne, Ej har någon fröjd på jorden.

Om denna profetia redan gått i fullbordan, sedan Wäinämöinens bedrifter efter en tusenårig glömska hos större delen af Suomis folk nu åter blifvit för hvar man bekanta, och han således på sätt och vis, eller andligen, återuppträdt, är en sak, som hvar och en efter sitt eget tycke må afgöra. Hvem skulle dock ej gerna önska, att allt skulle gå hans Suomifolk väl i handen, så att gubben finge hvila i ostörd fred, der han hvilar, helst hans segrar öfver Joukahainen och Pohjola ej skulle hafva mycken betydenhet för våra oroliga tider. Äfven de strängaste kristna ifrare torde ej vilja bestrida honom den plats, han nu innehar.

Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Januari 1849.

Så långt den nya upplagan hunnit blifva redigerad, har jag vid hvarje runo i det föregående[25] anmärkt, när formen från den vanliga episka öfvergått till lyrisk eller magisk. Man har ansett de i de flesta runor återkommande magiska elementerna verka störande för berättelsens lugna gång, och derföre uttryckt den önskan, att de vid en blifvande ny upplaga skulle sparsammare begagnas. Jag har noga betänkt denna sak och tyckt mig finna, att den störande inverkan af dem mera härrör af den olikhet, som finnes mellan den nuvarande och fordna verldsåsigten, än den vore grundad i sjelfva saken. Den fordna åsigten var fast förknippad med öfvertygelsen om magins verklighet, och, hvad den inverkade på händelsernas gång, ansågs då så litet ovanligt, att icke all frånvaro deraf varit en mycket ovanligare företeelse. Då nu det fordna föreställningssättet, sådant det i runorna finnes förvaradt, måste återgifvas i dess helhet och så troget som möjligt, utan all inverkan af närvarande tiders meningar, så har jag ej trott det vara skäl att göra någon märkbarare inskränkning i de magiska elementernas upptagande, undantagande der de någongång förekommit utan allt närmare samband med de öfriga händelserna i dikten, eller ock till formen varit för mycket ordrika. Med denna sednare inskränkning har likväl den önskade fullständigheten ofta råkat i strid.

Alla anmärkningar mot ordningen mellan de särskilta runorna i den förra upplagan äro, der det kunnat ske, vid den nya observerade och begagnade densamma till godo. Så har den 29 runon i den förra upplagan kommit att uppflyttas enligt förslaget i Fosterl. Album Hft. 1 sid. 155. Deremot har den 28 runon ej kunnat omflyttas så, som nämnde skrift s. 151 föreslår, och det af skäl, att deri beskrifves Kalevalas seger öfver en af de plågor, hvarmed Pohjola värdinnan sednare hemsökte orten. Till sakkunniges bepröfvande hänskjuter jag föröfrigt, om diktens enhet verkligen vinner något derpä, att den 29:de runon, som beskrifver huru Wäinämöinen förgäfves sökte sin förlorade kantele och derefter gjorde en ny, kommer att anföras omedelbart efter _sampo_färden, eller om det ej vore mera skal att låta den stå på sitt nuvarande ställe, så att Wäinämöinen först vid det tillfälle, då han genom att hafva befriat solen och månen ur deras fängelse och öfvervunnit äfven den sista af Pohjolas stämplingar, kände behofvet af att med kantelespelet yttra sin utomordentliga glädje. Sålunda skulle denna runo komma att sluta den egentliga dikten med beskrifningen om den verkan, Wäinämöinens spel utöfvade så hos den lefvande som liflösa naturen; derefter skulle blott runon om Wäinämöinens hädanfärd, hvilken i alla fall blifver ett slags appendix, tillkomma. Jag anser det vara en bisak, om Wäinämöinens kantele låg en längre eller kortare tid på hafsbotten, helst den ändock blef der; hufvudsaken blifver, att placera runon, hvarest behofvet af en lifligare glädjeyttring gör dess tillkomst förklarlig.

Hvad D:r Castrén i sin öfversättning af Kalevala, Förord, s. XXIII, anmärker om den då lefvande, numera aflidne, utmärkte runosångaren Arhippa äfvensom s. V om de flesta runosångare, att de sjungit Samporunorna i ett sammanhang, eger visserligen sin rigtighet; dock synes han ej ogilla den method i Kalevala blifvit följd, att interpolera Samporunorna med frieri- och bröllopps-runorna, emedan eljest innehållet af Kalevala sönderfölle i flera af hvarandra oberoende runocykler. Den ordning, i hvilken runosångarene sjelfva sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilta runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ena sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret, att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om, att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna runorna, eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runons ord: itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi, d.v.s. jag ansåg mig för en sångare, lika god som de sjelfva.

Med samma sångarrätt har jag vid den nya upplagan trott mig kunna göra de nämnda förändringarne i runoordningen och andra ännu vigtigare. Sednare runovarianter hafva styrkt den förmodan, som jag redan vid förra upplagan (esipuhe s. VII) uttalade, att Joukahainen och den 'glosögde Lappen', som sköt på Wäinämöinen, voro en och samma person. Derigenom hafva den 30:de och 31:sta runon i den förra upplagan, hvilka förr stodo alldeles för sig sjelfva, numera fått ett mycket nära och naturligt samband med de öfriga, sålunda att de flyttats tillbaka framför berättelsen om Wäinämöinens äfventyr med Lappen, en anordning, som för dess naturlighet troligen af alla måste godkännas. Äfven har större delen af den förra 24:de runon (vr. 9-215) kommit att omflyttas så, att den nu befinner sig på ett vida lämpligare ställe (se: 2 Runon framställningen af innehållet). Vr. 394-461 af den förra upplagans 15:de runo hafva i denna flyttats lägre ner till Ilmarinens andra friarefärd till Pohjola; andra smärre förändringar att förtiga. Den största förändring har dock skett i början af dikten, i det veen emonen fått öfvertaga den roll vid verldens skapelse, som i den förra upplagan tillskrefs Wäinämöinen. Det ojemförligt större flertalet af runovarianter tillskrifver denna akt ännu, som då, Wäinämöinen; hvarföre jag ej utan mycket vigtiga skal vågat göra denna förändring. Dessa skall hafva utgjorts af de många uppenbara motsägelser, som runon i sitt förra skick framställer, af den muntliga traditionen och af den lätthet, hvarigenom en namnförvexling mellan Ween emonen (eller: Weinemoinen) och Wäinämöinen kunnat uppstå (jfr. Kalev. öfvers. af M.A. Castrén, s. VIII, IX och Mehiläinen 1839 Joulukuulta). För en namnförvexling, och den ej särdeles gammal, talar äfven den omständigheten, att D. Juslenius i sitt Suomal. Sana-lugun Coetus, tryckt i Stockholm år 1745, s. 422 öfversätter namnet "Wäinämöinen" med "nereis — hafz fru", af hvilken öfversättning man måste draga den slutsats, att han ment veen emonen, så förvånande det ock å andra sidan är, att han, som både gjort trägna resor i landet och äfven haft någon ej ringa kännedom om våra runor (jfr. 1. c. praefatio §§ 14, 16) ända till den grad varit okunnig om Wäinämöinen och hans bragder. Blott hans presterliga embete, för hvilket runorna då lära hafva skyggat, kan till någon del förklara denna okunnighet.

Angående den första runons närvarande skick har jag i ett privatbref nyligen fått följande anmärkning mig välvilligt meddelad: "Den 1:sta sången af Kalevala, som varit införd i Suometar, tyckes mig", säger anmärkaren, "var hopsatt af flere stycken och komponerad i senare tider, så framt den någorstädes ännu sjunges i sin helhet, sådan den finnes införd i nämnde Tidning; ty den förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören. Månne den således kan vara egnad att stå i början af Kalevala sångcykeln? Om läsaren redan af första sången ledes till den åsigt, att Kalevala sångerna blifvit mycket förändrade under den christna tiden, så förlorar det hela betydligt af sitt värde."

Denna anmärkning torde ej af någon, som intresserar sig för ämnet, anses likgiltig, hvarföre jag ej annat kan, än utbedja mig att få höra äfven andras omdöme i saken, antingen i någon tidningsartikel eller annorlunda. Min egen åsigt är ännu, att samma runo, sådan den stod att läsas i Suometar N:o 42 för 1848, ej förråder mer hopsättning af flere stycken, än äfven många andra runor, tillföljd af deras hopfogning ur ofta tie till tjugu eller flere varianter, torde göra det. Under det dubbla bemödandet att ej genom upptagande af allt, som varianterna innehålla, göra runon oformlig, och dock ej lemna något vigtigt, kunna så lätt fel begås i synnerhet uti förra afseendet. Många sådana fel i den förra upplagan har jag i den närvarande bjudit till att afhjelpa, men i deras ställe hafva andra kunnat uppstå. Hvad som dock mer än allt eget bemödande för saken ger mig hopp, att den närvarande upplagan äfven i afseende på dess form skall blifva vida öfver dess föregångare, är den omsorgsfulla granskning, som den före tryckningen kommer att undergå hos Litteratursällskaperna i Helsingfors och Wiborg, då deremot den förra upplagan aftrycktes ord för ord sådan, som jag inlemnat manuskriptet dertill.

Hvad nu vidare angår den delen af anmärkningen, som påstår, att i denna runo "förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören", så kan jag ej obetingadt medgifva ens sådant. De tydliga spåren skulle väl förekomma genast i början af runon, der det heter:

Olipa impi ilman tyttö, Kave luonnotar korea, Piti viikoista pyhyyttä, Iän kaiken impeyttä…

d.v.s.

Fanns en jungfru, luftens dotter, Kave, dotter af naturen, Förde länge enslig lefnad, All sin tid en jungfrulefnad.

Men hvad tydligt inflytande af kristna läran ligger väl i dessa ord? Lika orimligt som det vore att påstå, det orden pyhä, pyhyys, pyhittää[26] o.s.v. först med den kristna läran kommit i språket, så obefogadt vore äfven det antagandet, att ej flickorna före klosterlifvets tider kunnat föra en enslig lefnad, äfven om någon karl funnits till i verlden, hvilket dock ej tyckes hafva varit fallet under denna Kave Luonnotars jungfrutid. De följande orden:

Ikävystyi aikojansa, Ouostui elämätänsä, Aina yksin ollessansa, Impenä eläessänsä,

d.v.s.

Tiden blef för henne långsam, Underlig hon fann sin lefnad, Då hon alltid var så ensam, Lefde sina dar som jungfru,

gifver dessutom tydligt tillkänna, huruvida hennes ensliga jungfrulif var henne behagligt, och de derpå följande verserna upplysa vidare, huru hon bjöd till att befria sig derifrån; hvilket allt, om det ock ej saknas exempel derpå, att sådant i det kristliga nunnelifvet någongång förefallit, likväl illa öfverensstämmer med idéen deraf. Allt derföre, och emedan andra varianter ej finnas, som kunde lemna sådana ord i stället, hvilka mindre vore missförstånd underkastade, har jag ännu ej trott det vara tillräckligt skäl för utelemnande af det anförda stället: piti viikoista pyhyyttä … om ej ytterligare anmärkningar, som kunna göras, öfvertyga mig om nödvändigheten deraf. Man har framdragit enskilda ord till stöd för sin mening om dessa runors ålder och derigenom kommit till olika resultaten. Min tanke är den, att på ett sådant stöd ej är mycket att bygga. Hvarken enskilda ord, om hvilka man kan bevisa, att de först i en sednare tid tillkommit språket, ej heller enskilda idéer och föreställningar, om hvilka äfvenledes kunde bevisas, att de voro obekanta för våra förfäder i en viss tid, kunna gifva något säkert kriterium för bedömmandet af runornas ålder, i hvilka de anträffas. Ingenting hindrar en runo att härstamma från den förkristliga tiden, oaktadt der finnas åtskilliga ord och idéer, som först sednare tillkommit; tvärtom vore det oförklarligare, huru en hedendomsruno kunnat uti blott tradition genomlefva flere kristna sekler utan att få någon den ringaste anstrykning af det nya lifvets ord och föreställningar. Har man då ej nog erfarenhet deraf, att en landsman, som längre tid lefver skild från hemlandet, småningom antager språk och seder af det folk, midtibland hvilket han lefver; dock förblifver han med allt det en landsman. Under den dagliga sysselsättning, som jag nu fortfarande i halfannat års tid haft med att sinsemellan jemföra flerfaldiga varianter af en och samma runo, har jag mer än tillräckligt egt tillfälle att öfvertyga mig derom, huru litet vissa ord och idéer i sådant afseende betyda. I en variant anropas Jungfru Maria (Neitsy Maria emonen) att uträtta det, hvartill en annan variant kallar den väna skogsbeherrskarinnan (mielikki metsän emantä), den utvalda qvinnan, sommardottern (Suvetar valio vaimo), huldfogeln biet (Mehiläinen mielilintu) eller någon annan, och likaså besvärjes det onda i en variant att förfoga sig till sidan af den målade kyrkan, invid den med otaliga bräder försedda byggnaden (kirkon kirjatun sivuhun, satalauan lappeahan), eller till Jordans floden (tuonne Jortanin jokehen) i stället för, att en annan variant förviser det till döde mannens boning, den för alltid försvunnes vistelseort (miehen kuollehen kotihin, iki-mennehen majahan) eller till Tuonelas flod, Manalas underliggande vatten (tuonne Tuonelahan jokehen, Manalan alantehesen). Skulle nu endast de förra varianterna qvarstå — och huru lätt hade ej de sednare kunnat för alltid försvinna? — så kunde mången finnas, som ansåge runons ålder ej gå utöfver den kristna tiden. I ursprungsrunorna beskrifves vanligtvis först det ondas uppkomst och derpå dess benämning utan vidare omsvep. Men nu har den kristna föreställningen förknippat döpelseakten med namngifvandet, och derföre läser man i åtskilliga runovarianter, huru ej blott björnen, ormen o.s.v., men äfven immateriella sjukdomar bäras till dopet för att få sig namn. Men denna af den kristna läran lånta döpelseidé bevisar ingenting vidare, än att den sjelf tillkommit efter bekantskapen med kristna läran; hvad som står före och efter den i runon, blifver deraf ej det ringaste bestämdt i anseende till sin ålder.

Med nyss uttalade öfvertygelse om enskilda ords betydelse i sådant hänseende hafva dessa föga bekymrat mig, huru stor likhet de än må hafva haft med Svenska eller andra utländska ord, och äfven med en annan öfvertygelse hade jag ej egt rätt till deras utmönstring. Derföre anträffas i dessa runor emellanåt sådana ord, som tuoppi, kanna, kappa, kuppi, vati, kattila, säkki, tynnyri, kellari, kartano, kammari, tupa, penkki, uuni, muuri, porstua, portti, kampa, luokki, satula, kalpa, kulta, kupari, mallas, humala, akana, vehnä, liina, hamppu, silkki, korppi, kumppali, kuningas, herra, kauppa, mahti, viisas, rikas, m.m. Hafva de ock ej alla tillhört runon i dess ursprungliga skick, så är det nog, att de tillhöra den, sådan tiden öfverfört den till oss, hvarefter jag i främsta rummet haft att rätta mig. Att numera i hvarje fall vilja återställa runon i dess ursprungliga skick, vore ett otacksamt arbete, som dessutom skulle efter hvars och ens subjektiva tycke taga sig högst olika ut.

För dem, hvilka straxt äro färdiga att förklara för ett lån alla de ord, hvilka Finskan äger lika med Svenskan, får jag ytterst tillägga några ord af de germaniska språkens grundligaste forskare, Jacob Grimm. "Finnarne hafva", säger han,[27] "vid sin beröring med Tyskarne både i landet och språket qvarlemnat intryck, som kunna varseblifvas i Göthernas och andra högtyska stammars språk, starkast i det Skandinaviska, oberoende af den urgemenskap, som äfven mellan Finnar och Tyskar ägt rum". Han anför derpå några speciella exempel och fortfar: "den nordiska munarten" (Svenskan etc.) "synes hafva tillegnat sig alla sådana uttryck från Finskan, som den ej har gemensamma med de öfriga tyska munarterna" t.ex. räf, pojke, piga, etc. "Annat är förhållandet med ursprungligen beslägtade, hvarken från Tyskan till Finskan eller från Finskan till Tyskan öfvergångna ord", hvarpå anföras t.ex. de Finska orden mato, meri, nimi, miekka, multa, kulta, akana, runo, äiti, tytär, tursas, hanhi, hvilkas likhet med motsvarande göthiska ord förklaras af en ursprunglig gemenskap; och dock behöfver man ej gå långt för att finna t.ex. det påståendet, att Finnarne ej i fordna tider, förrän de kommit i beröring med Skandinaverne, kännt guldet, emedan de hafva benämningen för denna metall lik med den Svenska, hvilken derföre måste vara lånt! Det förundrar mig blott, att ingen på samma grund påstått, att Finnarne fordomdags ej haft något begrepp om mullen, om en strand o.s.v., emedan benämningarne för desamma multa, ranta hafva likhet med de Svenska.

Vid många af de ord, hvilka Finskan tydligen har lånat, måste man erinra sig den förkristliga gemenskapen mellan Skandinaverna och Finnarne (Bjarmerne). I annat fall blefve det ej så lätt förklarligt, huru desamma återfinnas ej allenast hos Ryska Karelare och Olonetsare, utan till en stor del äfven hos Esterne; hvarföre endast få från Svenskan lånta ord i dessa runor torde förekomma, om hvilka man kunde bevisa, att de först efter landets eröfring af Svenskarne och kristendomens införande tillkommit i språket. Må de föröfrigt vara flere eller färre, så gifva de i alla fall ej rätt till någon annan slutsats, än att antingen ett gammalt uttryck utträngts af ett brukligare nytt, eller att runon på det stället fått en sednare tillsats; och säkert är man sanningen närmast, om man antager, att än det ena, än det andra inträffat.

Jag är långt ifrån att anse Kalevalarunorna än i denna dag vara sådana, som de i början sjöngos; icke heller är jag numera af samma tanke med dem, som tro, att om någon företagit sig att samla dem några sekler tidigare, skörden då blifvit vida rikare. Det är väl ej blott möjligt, men äfven troligt, att några runor med tiden försvunnit; men å andra sidan måste den, som närmare känner förhållandet, medgifva, att i stället andra, såsom man plägar säga, vuxit till sig. Sångarene, som från slägte till slägte genom sekler fortplantat dessa runor, voro visserligen ej så nogräknade, att icke mången af dem, när det eljest föll honom in någon lyckligare idé, något bättre uttryck, som han trodde lända till sångens förskönande, då äfven begagnade sig af desamma. Läser man för en god sångare upp en runo, den han ej förut hört, och ber honom derpå återsjunga den, så skall det sällan inträffa, att han skulle svara, det den ej ännu fastnat i hans minne, utan han sjunger den verkeligen, dock icke alla ställen ord för ord, utan med bortlemnande af några, med tillsats eller förändring af andra. Upptecknar man nu sången, sådan han ur sitt minne återgifvit den, läser den för en annan sångare och anmodar så åter denne att sjunga den, så får man den ytterligare förändrad. Fortsätter man arbetet vidare sålunda, att man alltid läser den sista reproduktionen för en ny sångare, och sedan jemförer, hvad man af den tionde sångaren fått, med den ursprungliga sången, så skall man finna, att äfven i den tionde återgifningen sången till sin grund är densamma, som den ursprungliga, men att många uttryck deri äro annorlunda, somliga bättre, andra sämre, och att ett och annat mindre väsendtligt stycke kunnat bortfalla, hvaremot något annat tillkommit. Den, som vill hafva en rätt åskådlig bild häraf, hänvisar jag till Paavo Korhonens viisikymmentd runoa ja kuusi laulua, hvarest i alkulause ss. 24-27 finnes införd en sång först sådan den af författaren (Paavo Korhonen) blifvit diktad, och omedelbart derefter sådan den upptecknades i Ryska Karelen omkr. 50 mil derifrån. Förvandlar jag nu de nyssomtalte tie sångare till de tie sekler, genom hvilkas mun Kalevala sångerna kunna hafva kommit till oss, så torde jag ej behöfva tillägga något ytterligare, för att tillkännagifva min tanke om deras närvarande beskaffenhet i förhållande till den ursprungliga. Det lefvande ordet är ett andligt frö, som kastas ut i tiden, vexer, der det finner en tjenlig jordmon, och förgås slutligen liksom allt annat lefvande, sedan det framalstrat något nytt och bättre. Den tjenliga jordmonen för Kalevala sångerna har hittills varit det Ryska Karelen, der folkets ringa bildning gjort sinnet tillgängligare så för den enkla episka beskrifningen som för det underbara, mystiska i magin. Den dag torde ej vara långt borta, då de äfven der underhållit sinnet i tillräckligt lång tid och gjort det beredt och moget för mottagande af nya begrepp i lifvets åtskilliga förhållanden, och då dö de med allone undan hos folket, lefvande blott ett slags vita posthuma i skriften.

Skulle de, hvilka skrifvit om de homeriska sångernas uppkomst, haft den erfarenhet om traditionens behandling af sången, som jag beträffande de finska sångerna vunnit, så tror jag, aldrig någon tvist kunnat uppstå om sättet för deras uppkomst. De skulle då allmänt hafva funnit, att någon med händelserna samtidig skald först besjungit dem kortare, och att traditionen sedan utvidgat sångerna samt framställt dem i många variationer. Den som sedan hopsamlat varianterna, hade för sig ett ungefär dylikt arbete, som Kalevala sångernas ordnande och hopfogning af deras många varianter gifvit mig, hvilket jag ber, ingen dock må misstyda derhän, som ville jag ställa min förmåga eller ens ämnet för behandlingen i jemnbredd med hans. Redan de åtskilliga, ofta förekommande olika dialektformerna i de Homeriska sångerna göra det omöjligt, att tänka sig en gemensam författare för de samma, eller ock en tradition af dem, utan många varianter. För den, som ordnar och hopfogar sådana till en sångcykel hörande stycken, blifver det emellanåt nödvändigt att tillsätta någon sammanlänkningsvers, och jag tviflar ej på, att sådana finnas äfven i de homeriska sångerna, om man noga letar efter dem. Äfven i Kalevalarunorna måste understundom någon dylik sammanlänkningsvers insereras, hvars särskilda utpekande för hvarje gång dock säkert af mången annan jemte mig skulle anses för pedantiskt och så mycket mer obehöfligt, som en sådan ej det ringaste vidrör sjelfva saken, utan vanligtvis består i orden: Sanan virkkoi, noin nimesi — Siitä tuon sanoiksi virkki o.a.d.

Jag har vid innehållsförteckningen upptagit äfven versantalet för hvarje af de redan färdiga 34 runorna. Hufvudsumman af dem belöper sig till 14,600 och summan af de motsvarande runornas verser i den förra upplagan till 7,720, hvilka tal gifva ett ungefärligt begrepp om den nya upplagans omfång i förhållande till den förras. Versantalet af de runor, som ännu återstå att redigeras, uppgår i den förra upplagan till 4,360, hvilket tal efter det nyssnämnda förhållandet skulle motsvaras af 8,250 verser i det nya, och till följe deraf skulle den nya upplagan komma att innehålla 22,850 verser, då den förra ej hade mer än 12,080.

Annan förändring i formelt afseende torde ej vara nödig, än den, att denna nya upplaga förses med förklaring öfver de obekantare orden, äfvensom med ett sak- och namn-register, begge i slutet, eller ock ordförklaringen fortfarande vid hvarje sida under texten ad modum Minellii. Då verket eljest kommer att blifva så mycket vidlyftigare, än den förra upplagan, så har jag ansett vara bäst att lemna bort alla varianterne för denna gång. När de framdeles hinna blifva redigerade, kunna de alltförväl, om så för godt finnes, tryckas särskildt.

Nionde Runon i Kalavala. Helsingfors Morgonblad 1835, n:ris 91-93.

(Runon är icke den nionde utan den elfte i den äldre upplagan af Kalevala, som utkom 1835.)

Följande är ett försök till ordagrann försvenskning af 9:de Runon i Kalevala, utom annat vittnar sjelfva språket, att Runon är en af de uräldsta. En af de allmännaste är hon också och sjunges i Wuockiniemi och trakterna deromkring af nästan hvarje qvinna, hvaremot hon tyckes vara mindre i karlarnes smak. — För sammanhangets skull må af de föregående Runorna anmärkas, att en underskön jungfru fanns i Pohjola eller Pohja (Norden). Om henne förekommer i 3:dje Runon:

— — — — — Det var Pohjas mö den fagra, Känd till lands, på sjön den bästa, Klädde sig i röda strumpor, Lade granna skor på foten, Klädde på sig allt det bästa, Band det grannaste om halsen, På sitt bröst det prydligaste, Det mest lysande om kroppen. Satte sig på luftens loka, Lysande på himlabågen, I den aldra rensta drägten, I en lysande beklädnad.

Der sin väf af gull hon väfde, Skötte om sin silfver-väfnad, Med en gyllne väf-skottspole, Med en väfvar-sked af silfver; Väl hon kunde skeden föra, Låta skaften höjas, sänkas.

Runon förtäljer vidare huru Wäinämöinen, betagen af hennes prakt och fägring, gjorde henne sitt anbud. Jungfrun gaf då icke genast ett rent afslag, utan affärdade gubben med det hon förelade honom några svåra betingsarbeten, hvaruti han kunde visa sina öfverlägsna talenter och göra sig förtjent af hennes bifall. På denna färd dröjer Wäinämöinen nu allt till 9:de Runon. Men under tiden hade smeden Ilmarinen inträffat i Pohjola och förfärdigade der ett underbart redskap, som benämnes Sampo. Äfven detta arbete gick ut på att dermed vinna jungfruns ynnest. Hennes toilette beskrifves vid Ilmarinens ankomst på följande sätt:

Det var Pohjas mö den fagra, Känd till lands, på sjön den bästa, Gick uti ett loft på gården. Trenne loft på gården funnos, Ett tillhörde hennes moder, Och det var det bästa loftet. Der stod kista ställd på kista, Ena skrinet vid det andra. Hon slog opp den bästa kistan, Granna locket klang och uppfor.

Fann nu der sex gyllne gördlar, Valde ut fem yllne kjortlar, Lade på sig allt det bästa, Band det grannaste om halsen, o.s.v.

Ilmarinens frieri strandade dock denna gång dervid, att jungfrun förblef hemma. Nu ville äfven Lemminkäinen försöka sin lycka i Pohjola. Denne var en lustig ture, tapper och modig, men ofta alltför obetänksam, såsom han i Runorna med uthållande karakter beskrifves. Sjelfva hans frieri var nog komiskt till sin början, ehuru slutet blef mera tragiskt. Honom förelades nämligen flera svåra förrättningar, för att med dem tillvinna sig jungfrun. Vid ett af dem ombragtes han slutligen på ett ganska beklagligt vis och kastades derpå i Tuonielfven. Detta hindrade honom dock icke att framdeles i Runorna uppträda med nya äfventyr, ty han hade en öm och vis moder, som med sina magiska kunskaper åter fick karl af honom. Af berättelser om dessa frierier, om vid desamma förekommande händelser och äfventyr och af beskrifningar om de arbeten, som i Pohjola friarene förelades jemte deras utförande upptagas Runorna i Kalevala ifrån den 3:dje till och med den 8:de. Derefter följer, hvad man nu i följande öfversättning försöker meddela:

Gamle värde Wäinämöinen For att fria till en jungfru, Långt i Pohjas mörka trakter, Till den by der männer dräpas, Tappra karlar pläga dränkas. Sköt han ut sin båt på vattnet, Nya fartyget på vågen, Från en barkbelastad stapel, Från stockändarne af furu.

Reste mäster på sitt fartyg Som uppå en bergshöjd tallar, Hissade i masten segel Såsom granar på en kulle, Steg nu äfven sjelf på skeppet, Vandrade uppå sitt fartyg, For och styrde ut på hafvet, Rördes stolt uppå det blåa, Med det stora vackra skeppet, På den nya röda båten.

Vinden blåste i hans segel, Vårens vind uppå hans fartyg, Redan seglar furuskeppet, Hundra brädigt fartyg flyter, Nära vid den gröna udden, Den bebodda holmens ända.

Var på ön en jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, Träffade att trampa byke, Tvätta kläder invid stranden, På den stolta bryggans ända, Ytterst på den röda färjan.

Vände sig och såg omkring sig Öfverallt i blida rymden, Också ut åt fjärden såg hon, Vände hufvudet mot söder. Varseblef en skymt på hafvet, Något blått hon såg på böljan, Yttrade ett ord och sade: "Hvad för skymt är du på hafvet, Hvad som så på böljan blånar? Vore du af gäss en skara, Eller ock en prydlig andskock, Eller annan väldig fågel, Må du flyga och förskingras Der i höjden nära himmeln.

Vore du en svärm af fiskar, Eller och ett laxrikt sjögrund, Eller annan större sikart, Må du simma, neråt sänkas, Dra dig under vattenbrynet.

Om ett stenigt grund du vore, Någon klippa ut i hafvet, Eller ock en vattenruska, Må du sköljas då af vatten, Låta vågen vältras öfver.

Vore hemmets båt du åter, Farkost som min broder timrat, Må du vända fören hemåt, Mot båtställen här på stranden, Aktern emot andra hamnar.

Och en bybåt om du vore, Så må du då simma utåt, Mot båtställen annorstädes, Vändande din bakstam hitåt.

Vore Wäinämöinens båt du, Gamle sångarmannens farkost, Må du hit till mig då nalkas, Styra närmre till ett samtal, Ta ett ord och ge ett annat, Tala tryggt ett ord på köpet"

Båten var nu Wäinämöinens, Nalkades också till stället, Styrde närmre till ett samtal, För att ge ett ord mot annat, Tala tryggt ett ord på köpet.

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, Talte så till vandringsmannen, Sporde honom om hans resa: "Hvarthän far du Wäinämöinen, Färdas nu elfstrandens ädling, Far så grannklädd, landets bäste?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Har mig ämnat ut till laxfångst, Ville se hur fisken leker Der vid Tuonielfvens stränder, Nedanom Manalas boning".

Nu ö-jungfrun Anni åter Yttrade ett ord och sade: "Lätt en bakslug man jag känner, Märker den, som osannt talar; Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Ämnade sig ut till laxfångst, Lade ut att fånga taimen. Många nät hans farkost fyllde, Af fiskbragder full var båten, Stötelstängerna på botten, Ljusterjärnen under bågen, Och i fören gyllne nålar. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu du landets ädling?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Ämnade mig ut till gåsjagt, Far till skimmervingars lekort, Ville fånga dregelnäbbar Från de sund, der köpmän färdas, Från det vida öppna hafvet".

Åter sade jungfrun Anni, Tennbrisk-prydda flickan talte: "Så en bakslug man jag känner, Märker en, som osannt talar; Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Ämnade sig ut till gåsjagt, For till skimmervinge-leken, Ville fånga dregelnäbbar. Dragen var då vackra bågen, Starka fjäderstålet tillspändt, Gråa skallet låg i båten, Koplad var den svarta hunden, Men kring stränderna sprang rackan, Hvalpen flög långs strandens stenar. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu elfstrandens ädling?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Kom du flicka ned i båten, Stig uppå min farkost jungfru! Vill jag sanningen då säga, Tala verklig flärdlös sanning".

Anni fortfor oupphörligt, Tennbriskfagra flickan fortfor: "Stormen på din båt må komma, Vårens ilar på ditt fartyg; Upp och ned jag vänder båten, Låter så på böljan vräkas, Om jag sanningen ej hörer, Hvart du Wäinämöinen färdas. Säg då en gång verklig sanning, Låt mig höra mer ej lögner."

Sade gamle Wäinämöinen: "Också vill jag tala sanning, Litet gäckades jag endast: Jag har farit för att fria, Ville se hårfagra jungfrun, Långt i Pohjas mörka trakter, I det hemska Sariola, I den by, der männer dräpas, Många tappra karlar dränkas".

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, När hon sanningen förnummit, Hört en verklig, sveklös sanning, Lemnade sitt byke obykt, Kläderna otvagna blefvo. Lade kläderna i ordning, Bar tillsammans sina kjortlar, Sprang så hem förutan dröjsmål, Ilade åstad på gården, Steg från gården in i stugan, Yttrade ett ord och sade: "Du min bror, smed Ilmarinen! Du min moders son, min frände! Smid du mig en liten sköttel, Smid mig några granna ringar, Tvenne, trenne par örhängen, Fem, sex kedjor till min gördel, Och jag säger sanna saker, Talar verklig sanning för dig: Långa sommarn skor du hästen, Smider hofjern hela vintern, Ämnar dig på färd att fria, Vill begifva dig till Pohja; Men en mera slug nu tager, Förekommer dig och bortför Den med hundra marker lösta, Den med tusende betalta, Den du lockat i två vintrar, Friat till i trenne somrar. Nu som bäst far Wäinämöinen, Färdas på det blåa hafvet, I sitt fartygs gyllne bakstam, Stödd mot rodrets krökta ända, Far till Pohjas mörka trakter, Till det hemska Sariola."

Det var smeden Ilmarinen, Den evärdeliga hamrarn, Hammarn slintade ur näfven, Hastigt föll ur handen tången, Yttrade ett ord och sade: "Anni, du min lilla syster! Smida vill jag dig en sköttel, Smida åt dig granna ringar, Tvenne, trenne par örhängen, Fem, sex kedjor till din gördel! Omärkt elda nu till badet, Skynda på, att ugnen kolas, Skaffa sedan lut en smula, Laga litet slipprig asklut, Hvarmed denna fink sig tvättar, Denna snösparf ren sig tvager, Från höstgamla smidjesotet, Vintertjocka hammarslagget."

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, Fick badstugan omärkt uppvärmd, Skyndsamt fick hon ugnen kolad, Med finhuggna aspvedsklabbar, Med småklufna, korta spjelkar. Hemtade från källan vatten, Från den vasslesöta källan, Bröt en qvast från unga skogen, Liten kärleks-qvast från lunden, Gjorde sedan lut af surmjölk, Lagade af benmärg såpa, Såpa som var lätt att lödras, Kunde skölja mannens hufvud.

Men sjelf smeden Ilmarinen

Skyndsamt gick uti sin smidja, Smidde snart hvad jungfrun önskat, Färdiggjorde gördel-krokar, Till dess badstugan man uppvärmt, Badet hunnit blifva färdigt. Badade tillräckligt sedan, Hällde vatten på sig, rentes Från höstgamla smidjesotet, Vinterstjocka hammarslagget, Tog till orda nu och sade: "Anni du min lilla syster! Sök upp fina linne-skjortan För min kropp från svett befriad, För det obetäckta hullet; Hemta ett par snäfva byxor Sen för mina torra vådor, För de väl tvålfria benen; Tag min blåa klädning sedan Öfver fina linneskjortan, Derpå min kaftan af kläde, Ofvanpå den blåa kolten; Tag ännu mitt lena bälte, Till att gjorda om kaftanen,

Hemta ytterst sammets-mössan, Den hvars höjd i molnen susar, Som igenom skogen skymtar, Sök den för mitt torra hufvud."

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdeliga hamrarn, Tog af gull, hvad mössan rymde, Tog hattkupan full af silfver; Stack sin fåle nu i redet, Den eldröda mellan stängren, Satte sjelf sig in i slädan, Fogade sig inom korgen, Manade sin hingst att trafva, Den ljusmahniga att skynda. Fort sprang hingsten, väl led färden, Slädan rördes, stranden fräste.

Med stort gny han så nu åker Längs sandbankarne i hafvet, Färdas nu vid Simo-sunden, Högt på albevuxna höjder; Och nu skaller gråa hunden, Gårdens sloköra hörs gläffsa.

Pohja-gårdens värd då säger: "Gå och se på gården dotter, Hvad den gråa hunden skäller, Gårdens sloköra så gläffsar".

Dottern svarade och sade: "Ej jag hinner nu, min fader! Stor är stenen, som jag maler, Stenen stor, men fint är mjölet, Sjelfva målarinnan orklös."

Åter sade Pohja-värden: "Gå då, hustru, du på gården, Se hvad gråa hunden skäller, Gårdens sloköra nu gläffsar".

Svarade och sade hustrun: Gerna skulle jag ej hinna; Tjockt är brödet, som jag bakar, Brödet tjockt, men fint ar mjölet, Sjelfva bakarinnan orklös".

Men nu sade Pohja värden: "Aldrig har en qvinna ledigt, Och en flicka hinner aldrig, Om hon än på sängen låge; Gå du son och se derföre".

Sonen svarade och sade: "Gå du sjelf och se, min fader! Ty ändock jag föga hinner; Stor vedtrafve skall jag hugga, Stor vedtrafve, fina klabbar, Sjelf är huggarn svag och orklös".

Ännu skällde gråa hunden, Och ullsvansen gnällde flitigt, Holmgårds-vakten hördes klaga, Sittande på åkerrenen, Svängande sin svans mot jorden.

Sade så nu Pohja-värden: "Fåfängt ej vår gråhund skäller, Gårdens sloköra ej drömmer, Orsakslöst han gnäller icke, Morrar ej mot skogens furur." Gick nu sjelf att se på gården, Kom på sista åkertäppan, Vid gårdstågets andra ända. Såg med ögonen åt sydvest, Vände hufvudet mot solen; Såg nu saken ganska tydlig, Hvarför gråa hunden skällde, Klagade den ädle hunden, Hvarför svarta svansen svängdes; Med en målad släda kör man, Far om Simoholmen landvärts, Seglar med ett väldigt fartyg, Sjövarts, utom Lempiviken.

Men nu sjelfva Pohja-värden Snart i stugan sig begifver, Stiger i de täckta husen, Yttrar så ett ord och säger: "Fremmande nu till oss nalkas, Komma på det blåa hafvet".

Pohja-dottera, Pohja-hustrun Skyndade nu ut på gården; Skådade åt stora fjärden, Vände hufvudet åt solen, Sade Pohja-gårds värdinnan: "Fremmande, som der nu färdas, Äro friare i antåg, Hvilken vill du ta, min dotter, Den som der i slädan åker, Ilar fram med målad släda, Far om Simoholmen landvärts, Han är Ilmarinen, smeden, Den evärdeliga hamrarn; Medför guld, hvad mössan rymmer, Har hattkupan full af silfver. Den der stora båten styrer, Seglar på det röda skeppet, Sjövarts utom Lempiviken, Är den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn; Medför penningar på skeppet, Hemtar skatter med sitt fartyg. Må du taga den, min dotter, Som för penningar på skeppet, Hemtar skatter med sitt fartyg; Mera rådfull är den gamle, Om mer rask den unge synes."

Jungfrun sjelf ett ord nu sade: "Moder kära, du som bar mig, Du min fostrarinna, moder! Ej ännu till denna dagen Har för penningar man sålt oss; Utan penningar vi lemnats Åt de männer, som begärt oss, Karlar, hvilka till oss friat Den jag ville ta, min moder, Den, af hvilken sampo smiddes, Hamrades det granna locket."

Nu den gamle Wäinämöinen Hade förr på stället hunnit; Tränger skyndsamt in i stugan, Hastar under många taken, Tog till orda, så han talte I dörrsmugan, under sparren, Der man kittlarne betäcker, Tager mössan af sitt hufvud, Handskarne från handen löser. Der han talte nu och sade, Yttrade sig såsom följer: "Finnes här för mig en jungfru, En som blir min lifstids maka, Lefver, hönan lik, vid sidan; Hvilken för mig bädden lagar, Ordnar vackert hufvudkudden"?

Nu den sköna Pohja-dottern, Känd till lands, på sjön den bästa, Skyndade sig sjelf att svara: "Föga prisar jag en sjöman, Föga ock en åldrig gubbe; Stormen för på sjön förståndet, Vårens ilar skada hjernan, Till förtret man tar en gammal, Till besvär en åldrig make. Ingen jungfru här nu finnes, Som för alltid blir din make, Bor som hönan vid din sida, Hvilken för dig bädden ordnar, Ställer vackert hufvudkudden."

En Finsk Runas öde.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 72.

(Ur ett bref till Fabian Collan.)

— — I anledning af artikeln "En Finsk Runa, öfversatt på alla verldens språk", Morgonbl. n:o 44, måste jag till en början anmärka, att rubriken ofelbart är tilltagen i för stor skala. Ty om man ock kände alla verldens språk till deras antal och namn, så är det dock långt ifrån att derigenom få en finsk runa på dem alla öfversatt. Troligen tillkommer Fader Vår äran af de flesta öfversättningar, och tviflar jag högeligen, att den ännu blifvit öfversatt på alla menskliga tungomål, som på jorden finnas. Då denna anmärkning naturligtvis ej angår dig, så måste jag framkomma med en annan, på det du ej må blifva alldeles lottlös. Du säger nämligen, att en variant af ifrågavarande runa finnes i Kanteletar II s. 39, hvilket väl äger sin rigtighet; men ditt yttrande är dock felaktigt såvida, som dylika varianter af runans andra delar förekomma uti sångerna 32, 42, 43, 46, II:dra delen. Ty emedan den sångare, efter hvilken Topelius uppskrifvit runan, synes hafva sammanfört strofer ifrån flere skilda stycken, såsom det ganska ofta är fallet äfven med ej dåliga sångare, så har jag vid redaktionen af Kanteletar varit nödsakad att verkligen fördela den uppå så många särskilda sånger. Åtminstone tyckas de fem sista verserna af runan, såsom den förekommer hos Topelius, stå utan inre sammanhang med de föregående, och således sakna en tillräcklig förklaring för sin tillkomst. Nästan detsamma kunde man säga om verserna 7-11, af hvilka dessutom versen "kahen rakkahan välillä", utan tvifvel bör heta kahen kaunihin välillä; ty den äldre finska folkpoesien talar ej gerna om sådana saker, som den abstrakta karleken, utan åtnöjer sig i dess ställe med den mera konkreta skönheten eller något annat dylikt vederlag. De sista fem verserna deremot tillhöra helt naturligen sången 32, hvarest en tjensteflicka förut omnämner flere fördelar, dem husbondfolket lofvat henne, mot det hon skulle öfvergifva sin älskare, och sedan fattar sitt raska beslut att dock likväl ej göra det, utan hellre umbära allt annat. Jag må försöka en öfversättning af hela sången:

Ej jag öfverger min älskling.

Stora löften gaf mig presten, Prestfrun lofvade än mera: Ett år smör till hvarje måltid Och färsk fisk för andra året; Lofvade en vacker klädning Och de bästa linneskjortor, Om jag lemnade min älskling, Skilde mig ifrån den hulde, Att jag alldrig ville höra, Någonsin ej skåda honom. Men jag lemnar ej min älskling, Öfvergifver ej den hulde; Läckra rätterna jag lemnar, Glömmer alla prestgårdsstekar, Vill försaka granna kjortlar, Och de bästa linneskjortor, Förrän jag min älskling lemnar, Skiljer mig ifrån den hulde, Som jag späkt åt mig om sommarn, Som jag böjt åt mig om vintern.

Lika naturligt tyckes början, eller de sex första verserna af runan, tillhöra följande sång, som är den 42:dra i II:dra delen, och lyder i öfversättning:

Fjerran borta är min älskling.

Skäl att sjunga har jag icke, Ännu mindre skäl att fröjdas, Ty min älskling färdas borta, Min förtrogne vän är fjerran, Går på okänd stig den hulde, På en annan ort den blonde. Borta är min vän, långt borta, I ett annat land mitt äpple, Ynglingen med håret krusadt, Lågväxt man med skor af läder. Oss åtskilja tio byar, Oss afsöndra hundra vägar; Ej på en dag vinden hunne Fram, en fogel ej på tvänne. Dock, hur' också vinden hinner, Huru luftens foglar flyga, Jag ej känner vindens tanke, Vindens tanke, fogelspråket; Men om min förtrogne komme, Han den förr bekante syntes, På hans gång jag honom kände, Märkte lätt på fotens svängning, På det unga benets lyftning, På den svarta strumpans skimring, Uppå skon, som ledigt röres, Uppå rockens fåll, som frasar. Sprunge straxt en verst till mötes, Flöge tvänne verst i blinken För att rifva gärden lägre, För att jemna vägens broar, För att öppna gärdesleden, Låta upp hvar grind som möter. Snart hans hand jag sedan tryckte, Låg der än en orm på handen; Hastade att kyssa honom, Sågs än vargblod på hans läppar; Sloge armarna om halsen, Om än döden sjelf der sutte; Smöge mig intill hans sida, Om än blod vid sidan flöte.

En variant till denna sångs sednare del är den nästföljande, sid. 39 förekommande, och således också en variant till den ifrågavarande runan, som till så många språk öfversättes. Dess 7-11 verser åter förekomma i 46:te sången, II:dra delen. Om jag rätt ihogkommer, så har en öfversättning deraf stått att läsas i Morgonbladet. Den börjar eljest med frågan: "hvar må nu min älskling vara, uti hvilket land mitt äpple", hvarpå med osäkerhet nämnas flere orter. Sedan skulle sångerskan önska framskicka en hellsning eller underrättelse om sig till honom och anlitar någon liten fogel att framila med budet, men återtager det snart och säger:

Liten fogel mäktar icke Flyga långt utöfver hafvet. — Ganska snart den lille tröttnar, Lätt den svages kraft är uttömd. O, att vinden dock förstode, Vårens ilar kunde tala! De förmådde bud framföra, öfverbringa mången hellsning; Föra budskap fram och åter, Växla ord, om än så mycket, Mellan oss, vi tvänne sköna, Mellan tvänne ömma vänner.

Af det föregående finner du lätt, hvad för öde den mer omnämnda runan haft i Kanteletar. Med åtskilliga andra förut bekanta och ej orättvist för sin täckhet beprisade runor har det gått likaledes. Ty som jag vid redaktionen måste hafva ett hufvudsakligt afseende på flertalet af varianterna, och de förut tryckta efter min tanke ej sällan voro sämre, än hvilka jag upptecknat, så måste de än anföras i varianterna, än efter omständigheterna fördelas på olika stycken, när nemligen någon mindre van sångare, efter hvad redan nämndes, sjungit såsom hörande till ett stycke strofer af flere. Fåfängt skulle man i Kanteletar efterleta något stycke, som skulle svara emot t.ex. följande öfversättning, hvilken jag redan för femton år tillbaka fick af Nvr i T:fors, och hvilken du, ifall han dertill lemnar tillstånd, alltförväl kan införa i Morgonbladet, emedan den, så mycket jag ihogkommer, ej förut är tryckt. Den lyder:

Om min älskling nu sig tedde, Viste sig den fordom sedde, Straxt min hand jag honom räckte Och hans mun med kyssar täckte, Dock jag länge ren fått bida, Länge mot min längtan strida; Derför tiden ledsamt lider, Trögt och långsamt dagen skrider. Bittert är det, när jag vaknar Och med smärta honom saknar, Tom i luften armen sträcker Och en skuggbild endast räcker. När vi sen till arbets tåga, Qvalen än mig lika plåga; Bittrast dock de mig belasta När till hvila andra hasta, Och jag ensam på mitt läger Ingen vid min sida äger, Ingen hvilar uppå armen, Tryckt intill den fulla barmen, Och med mina lockar leker, Veka lifvet sakta smeker. Ack! hvi får jag än ej höra Honom sig der borta röra, Och utaf hans yxa slagen Under fönstret hela dagen! Kom då älskling, hvarför bida, Till min bädd invid min sida! Ohörd ock min sång ej ljuder, Snart ditt varma blod dig bjuder, Snart du till mitt sköte ilar; När du då invid det hvilar, Nära, nära då dig maka! Tätt, min älskling, till din maka!