FÖRORD. (continued 3)

Ofta förr man visor gjorde, Sjöng i kretsen utaf barnen, Långa dagarne i vallgång, Gyllne qvällarne i tågen.

Liksom nu denne, genom det svar han gaf, viste sig vara nog hemma i konsten att göra runor, så äga en stor del af Bönderna oppe i Finnmarken en förvånande fallenhet och lätthet att i sång uttrycka sig. Det är derföre i ögonen fallande, att de här upptagna runoförfattarene utgöra minsta delen af dem, som förtjente att såsom folkskalder förvaras åt minnet. Skulle derföre en bekantskap med de talanger, dem de Finska ödemarkerna hysa och uppamma, för några läsare vara välkommen och kär, så vore det för mig framdeles säkert lika lätt att finna sådana, som angenämt att om dem lemna några upplysningar.

Om närvarande tids poesie hos Finska Allmogen.

Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra sekularfest, utgifven af J. Orot. 1842.

Det är en flerstädes gjord erfarenhet att folkpoësien icke trifves val tillsammans med civilisationen. Något sådant kan man äfven märka hos den finska allmogen, i fall man eljest får antaga, att nationen nu för tiden är mera civiliserad, än den för årtusenden sedan var, och att det närmare hafskusten boende folket uti civilisationen öfverträffar folket inne i landet, hvilket ämne väl kunde förtjena en egen undersökning. Sannt är och förblifver emedlertid det, att finska folket, betraktadt med den Europeiska civilisationens ögon, märkbarligen förkofrat sig emot hvad det fordom var. Men hvem kan opartiskt påstå, att den allmänna Europeiska civilisationen ar den enda rätta? Åtminstone förekommer deri mångt och mycket så bakvandt emot all naturens ordning, att man har rätt något tvifla derpå. Utom det påtränger den sig folken allestädes och afklipper med sin trädgårdssax det egendomliga hos hvart och ett, afstympande allt efter sin egen form. Just derigenom försvinner det egna, storartade i naturen, och en förkonstling uppstår i stället, som väl talar till ögat, men ej till själen. Ty civilisationen, som i och för sig sjelf vore en utbildad natur, blifver derigenom en förkonstling, att den hos ett folk, på hvilket den utifrån intränger, hämmar dess egna nationalitet uti sin utveckling och inympar något fremmande deruti. Förr än detta fremmande hinner assimileras, uppstår allestädes en löjlig blandning, en strid emellan det fordna, folkegna, och det nya, fremmande, och intetdera aktas ofta i striden. De rop, som man ifrån öster och vester stundom hör emot folkbildningen, gälla egentligen denna stridsperiod, dessa folkens slyngel-år, hvaröfver det, ty värr! äfven hos de mest bildade nationer ej ännu kommit. Folket derunder har börjat förakta sina gamla bruk och seder och efterhärma nya, ofta utan afseende, om det gamla förtjente förakt och det nya efterföljd. Så uppstår ett virrvarr, der under striden och oredan allt sinne för det högre, för naturens skönhet försvinner, och i stället uppstår ett jagande efter något inbilladt bättre, hvaraf följden blir en löjlighet. Uti denna stridsperiod är det finska folket nu flerestädes i landet, i synnerhet vid kusterna ifrån Helsingfors till Åbo och derifrån uppåt ända till Torneå, hvilket samma till en stor del gäller folket i södra delen af Wiborgs län och i Tavastland. Bönder och klockare, hvilka vilja utmärka sig för någon särdeles lärdom, frambringa merendels alltid, när de skrifva något, onaturligheter och andra löjligheter; af en sådan klockare-lärdom, såsom det på några ställen kallas, har hela folket uppå de nämnda ställen blifvit delaktig.

Poësien tyckes dock hafva varit för mycket inrotad hos det finska folket, så att den ej helt och hållet kunnat förlora sig ens hos den af civilisationen mest förbistrade delen af nationen. Den gamla runopoësien har visserligen blifvit dels bortglömd, dels föraktad hos kustfinnarne och i Tavastland, men en annan folkpoësi har i stället uppstått, hvilken ehuru betydligt underlägsen den gamla och till en del återklang af den svenska folkpoësien, dock förtjenar att ej alldeles fördömmas. Genom sin stora enkelhet och passlighet till uthållande berättelser har runopoësien ett stort företräde framför denna nya folkpoësie af åtskilligt slag. Också skickar sig språket bättre till den gamla runopoësien, än till den nyare folkpoësien, hvilken ofta har svårt att tvinga de vanligtvis långa finska orden uti sina konstiga former, utan att stympa dem. En annan svårighet uppstår af det i nyare poësien förälskade rimmet, hvartill finska språket högst ogerna vill lämpa sig, men den största af alla svårigheter för den nyare poësien är dock accentens ofta förefallande strid med qvantiteten uti de finska orden. Då den nyare versen, ofta utan allt afseende på qvantiteten, bygges endast uppå accenten, så händer derigenom i Finskan, att korta stafvelser ofta komma att ljuda såsom långa, och långa deremot såsom korta, hvilket naturligtvis ej kan behaga örat.

Med sina företräden har runopoesien ännu bibehållit sig i Karelen, Savolaks och norra Österbotten, till en del äfven i Satakunda och Tavastland, så att uppå de förstnämnda ställen väl ej finnes den socken, der icke flere runoförfattare kunde anträffas. Till en stor del äro desse skrifkunnige, men på långt när icke alla, så vanlig skrifkonsten också uppå sednare tider blifvit hos allmogen på de trakter. Ämnen, hvarom runor nu för tiden författas, äro af flere slag. En stor del af runor författas i afsigt att begabba och förlöjliga hvad här och der i landet förekommer af sådan art, att man deröfver väl kan roa sig. Derföre hör man allmogen ofta yttra sig, när något löjligt passerar: "nog förtjente den saken sin runo (kyllä siitä saisi runon tehä)". Det hörer till saken att med all poëtisk öfverdrift framställa det löjliga, och der verkligheten ej räcker till, låter man inbillningen hopdikta. För att visa finska allmogens egenhet i denna art att dikta, vill jag anföra några exempel af deras begabbelse-runor uti öfversättning, beklagande endast, att åtminstone hälften af deras ursprungliga naivitet går förlorad, när de skola återgifvas på svenska språket. — En författare[13] yttrar sig om Ryska språket, att "det är ibland de fullkomligaste af moderna språk, såvida ett språks fullkomlighet bör mätas efter dess förmåga, att på det nogaste smyga sig intill och omkring tanken, och, liksom genom ett lätt draperi, låta alla dess konturer blifva synliga. Med de flesta europeiska språk (fortfar samme författare) är detta numera ej förhållandet i någon högre grad. Abstraktionen har för mycket kringskurit dem, och deras poësi, jag menar språkets poësi, är till en god del bortdunstad. Det är med språk, som med vissa frukter: ett lätt doft ligger öfver dem, när de äro i deras friskhet och fullhet. I samma mån ett samhälle går ur sin barndom, och ju mera det utvecklas, eller snarare invecklas, i samma mån går äfven språket från sin första konstfulla enkelhet och från sin poësi. Nya begrepp fordra nya ord, men dessa lånas från abstraktionen. Språket blir ett verktyg, som man bjuder till att mer och mer förenkla, eller det blir snarare som dessa träd, på hvilka trädgårdsmästarens sax putsat den alltför frodiga växten, för att tvinga dem att bilda sig i regelrätta, men stela figurer. Kasual-ändelserna försvinna småningom och prepositioner intaga deras rum, konjugeringen sker genom hjelpverber, och när man slutligen, så mycket man kunnat, reducerat språket till dess enklaste expression, återstår deraf något, som liknar en blek och mager stadsdocka, stel och putsad, men utan blod och saft, i stället för en jungfru, den Gud och en välvillig natur gaf friska och fylliga former, och färg på kinden, och helsa och lif i hvarje rörelse." — Så långt författaren, emot hvars antagande om språkens försämring i allmänhet, om kasual-ändelsernes försvinnande m.m., åtskilligt kunde anföras, så mycket än någre philologer yrka samma sats. Men jag tror dem hafva förvillats uti sitt omdöme derigenom, att de påstå om språken i allmänhet, hvad som af enskilda orsaker inträffat med vest-europeiska språk, hvilka ingalunda, hvarken i ett eller annat hänseende, äro egnade till grundlag för något allmänt philologiskt antagande. Eller har då t.ex. med Ryskan under ett helt årtusende, sedan Cyrilli och Methodii tider, inträffat något sådant, eller är det att befaras? Tvärtom yttrar sig författaren sjelf med loford om dess ännu varande fullkomlighet, uti hvilket yttrande säkert alla instämma, som vilja döma om språken på philologiska grunder och ej på gamla fördomar. Emedlertid passar författarens yttrande om språkens med tiden skeende försämring förträffligen på Svenska språket, hvars poëtiska element, sådant det träffas i sjelfva språket, t.ex. i Grekiskan, Ryskan, Finskan, helt och hållet bortdunstat, i fall det ens funnits något sådant att bortdunsta i Svenskan. Deraf den stora svårigheten, att kunna på Svenska återgifva den finska poësiens skönheter. De som icke äro mägtiga af finska språket skola säkert akta vår poësie för ganska ringa efter de, om ock bäst lyckade, överflyttningar, som deraf på svenska kunna gifvas; ty har en icke sjelf sett en blomstrande lund, så skall man icke genom uppvisande af en kal och naken hed kunna öfvertyga honom om dess upplifvande grönska, om den blomstrens vällukt, som man i hvart andetag insuper, om foglarnes välljudande sång och annat sådant. — Detta var nu i förbigående sagdt om den svårighet, man har att bekämpa, då man vill på svenska återgifva den finska poësiens skönhet, och jag återgår nu till uppfyllande af mitt löfte, att lemna något exempel af vår allmoges begabbelserunor, eller, såsom de ock ehuru oegentligen kallats: satiriska. Bland den stora mängden af sådane må jag först välja runon om den vidunderliga fiskpirogen.

Då Finland ännu lydde under Sverige, voro vid hvarje stadstull tullbesökare anställda. Dessa åtnöjde sig icke alltid med att endast undersöka böndernas slädor och kärror, utan förstodo att med lock och pock fara af med böndernas vägkost och annat, som de kunde behöfva. För att hämnas denna tullbesökarnes glupskhet i Uleåborg, fick en bonde i Paldamo socken det infall, att enkom för deras räkning tillreda en stor pirog, dit han lade en katt att med hull och hår instekas. Denna pirog gaf han sedan åt tullbesökaren, som efter vanligheten ville hafva någon skänk af honom. Saken var i allmogens smak så löjlig, att den ej kunde lemnas obesjungen. Runoförfattaren börjar:

Nu min sång jag hafver ordnad, Orden väl tillsammansbundna, Om besökarns leda måltid, Den befängda fiskpirogen, Dit i Paldamo man inlagt Först med hull och hår en katta. I det österut belägna Stora, vidt omtalta Paldamo.

Han låter bönderna i Paldamo en helgdagseftermiddag beklaga sig deröfver

Att i Uleåborg det finnes En så glupsk besökar-skara; Huru kostnadsfritt de äta, Lefva utan allslags möda; Huru slädorna de plundra, Fara af med bönders vägkost.

Husbonden uppå hemmanet, der samtalet föreföll, sade sig äfven nu vara tvungen att fara ned till staden (Uleåborg) och ville veta, om ej några andra funnes, som ville göra honom ressällskap. Dertill svarade en af hopen:

Visst är man nu fri och ledig Från hemarbete för julen, Hvarför äfven jag tänkt resa, Ned till Uleåborg bege mig. Men ett litet hinder har jag, Som har länge grämt mitt sinne, Plågat år från år mitt minne: Våldsamt blef jag sista gången Plundrad på en präktig kalfstek, Som besökarn såg i släden. Den omfamnade han kärligt, Den så enträget han tiggde, Bad mig med upprätta händer. Ej det hjelpte, att jag talte, Att jag vägrade och sade: "Icke kan jag, bästa granne! Afstå vägkosten ifrån mig; Äta lär man dock behöfva Äfven om man är i staden." Det oaktadt tog han steken, Smög med hast sig in i rummet, Nöjd att dock så vigt han undkom, Och att säkra klor han ägde. Huru listiga och qvicka Äro ej de dock att röfva Egenmägtigt bondens vägkost!

Vid hemkomsten hade han sedan till på köpet fått bannor af sin hustru, för att han varit så släpphänd. Hustrun hade kallat honom för en enfaldig tölp, som ej med en liten fiskpirog kunde åtnöja tullbesökaren, utan lät honom fara af med en hel kalfstek. I sin hetta hade hon vidare utfarit, att stekta hundskinkor varit nog goda för en tullbesökare och icke den präktiga kalfsteken. Detta gaf nu mannen anledning till sina funderingar med katten, som han lade i pirogen.

Men nu ville hustrun hindra, Förekomma, att ej mannen Finge så, med fulla håren, Baka katten in i brödet. Hustrun vände sig till honom, Talte till sin man och sade: "Eftersom vår katt nu upphört Med sitt jamande i verlden, Må jag helst få skinnet af den; Deraf kan dock göras något, Kragens prydnad till min skinnpels."

Detta samtal föreföll vid bordet, der bakningen förrättades. En gubbe, troligen någon tiggargubbe, som satt vid ugnen, blandade sig äfven i spelet och sade:

"Ack du goda gårdsvärdinna, Hur beskedlig du dig visar Mot den glupska tullbesökarn! Nu du önskar taga huden, Envisas att rifva skinnet Från den snart halfstekta katten; Mycket lätt det kunde hända, Att då tullbesökarn trodde, Det i Paldamo man inlagt, Gömt en hare i pirogen, Snart han finge högre anspråk, Kunde så en annan resa Rifva hela slädan sönder, Då han snokar efter vägkost. Låt du katten få behålla Hull och hår! då märker tullnärn Hvad i Paldamo man inlagt, Samlat inom tunna skorpan, Knådat vackert in i degen."

Värdinnan litet stött af gubbens ord, var nästan sinnad att låta honom smaka något af ungskroken, hvilket dock stadnade dervid. Husbonden hade redan hunnit få kattpirogen i ugnen och snart var den färdig att uttagas och läggas i säcken. När han dermed sedan slutligen kom till tullporten i Uleåborg, gaf han den ej genast fram, utan stack först ett mindre bröd tullbesökarn i näfven, nog vetande, att denne ej skulle åtnöjas dermed. Också emottog tullbesökarn ej den lilla brödkakan, utan röt till bonden snäsigt:

"Tror du nu, din dumma bonde! Att du är i eget pörte, Har med tiggare att skaffa; Eller vill du gäckas med mig? Du har ju långt bättre saker, Någon fiskpirog i säcken; Låt mig få hellst en utaf dem, Att jag kan för andra tala, Huru I tillreden väl dem."

Detta hade just bonden väntat, hvarför han nu gerna gaf åt tullbesökarn den begärda pirogen. Denne högst glad öfver den undfångna gåfvan trakterade bonden med en sup och kaffepunsch, hvarpå de åtskildes. Runoförfattaren säger i slutet af sin runo, att han ingen bättre belöning ville hafva för sin sång, än att han fått vara en åskådare, då tullbesökarn började sin pirog. Emedlertid tyckes han rätt noga känna tillgången dervid, hvilken han beskrifver på följande sätt:

Afbet först en bit från kanten Hugger i för andra gången, Tassen i hans mun nu råkar, Klorna rispa uti tungan. Tror det vara gäddans tänder, Eller hvassa braxenkäkar, Anar ej till något oråd, Förrn i tu han skär pirogen. Men nu öppnades hans ögon, Ser en hårig katt derinne. Grep då till en kraftig svordom, Biten svängde än i munnen, Då i vredesmod han talar, Säger dessa ord högst uppbragt: "Aldrig, arme man, jag trodde, Att den satans bonden skulle Så mig gäcka och bedraga. Att den bofven haft ens hjerta Att så skämma bort Gudslånet, Söla ned på detta sättet! Aldrig vet en fattig menska, Hvad hon, syndens träl, får äta Uppå sina gamla dagar; Förr, som ung, man aldrig hörde Om så afskyvärda saker."

Uti den omkring 250 verser långa finska runon, hvaraf vi tagit det ofvanstående, beskrifvas äfven alla biomständigheterna mycket noggrant och åskådligt, hvilka för korthetens skull här blifvit utelemnade. Den numera aflidne författaren var en fattig arbetskarl, som lefde i grannskapet af Uleåborg och hette Henrik Wäänänen. I de sednare åren af sin lefnad hade han utan bestämd boningsort vandrat ifrån by till by och gård till gård, allestädes väl emottagen och gästfritt bemött för sina runor, dem han för tillfället sjöng, ofta alldeles oberedd.

En karl ifrån Kerimäki stal en gång uppå marknaden i Nyslott en duk ifrån en handelsbod. Stölden upptäcktes och karlen hade naturligtvis flere olägenheter deraf. Svedan efter stryk, som han fick, lärer dock varit ingenting emot en runo, som man gjorde genast, som åtminstone till hans lifstid förlängde minnet af händelsen. Då samma runo har fördelen af att vara kort, så kunna vi meddela den i öfversättning, som lyder:

"Thomas, den snedögde mannen, Till Nyslott en gång begaf sig, Ville marknaden besöka. Der han sen, till staden kommen, Vandrar af och an på gatan, Stack sig in i hvarje krambod, Ville skåda silkesdukar, Sidenshavlarne betrakta. Obemärkt en duk då engång Smög sig inuti hans ficka. Thomas sig beger från boden, Börjar åter vandra gatan.

Men fast bodherrn icke markte, Att en silkesduk försvunnit, Åtföljt Thomas uppå gatan, Så var Toivanen som såg det, Och för bodherrn uppenbarar.

Bodherrn ropar till soldater, Hvilka just för boden stodo: "Bringen hit den der med pelsen, Skynden, tagen fatt på honom!"

Fyra voro de till antal, Hvilka nu till Thomas sprungo, Togo hastigt fatt på honom, Hemtade till boden åter.

Lätt var silkesduken funnen, Som den var i Thomas's ficka, Lika lätt den var fråntagen, Återställd uppå sitt ställe.

Herrn åt Toivanen då skänkte Silfverslantar till belöning, För att han den saken yppat; Men en annan lön fick Thomas: Först en örfil på sitt öra, Sen en spark i ryggens ända, Och med den han gick från boden.

Kommen sedan ned på gatan, Börjades en annan lexa: Två soldater honom höllo Handfast uti pelsens krage, Andra tvänne slogo ifrigt Med bösskolfven uppå ryggen. En af dem bar ett par stöflor, Skaften fastade tillsammans, Med dem strök han Thomas's hufvud, Så att spår af klacken kändes.

Thomas föll till slut på gatan, Kom med näsan ned mot marken, Men så fick han icke blifva, Upp han lyftes åter, leddes Sedan framför Rådstu-trappan, För att lemnas åt Borgmästarn.

Sjelf Borgmästarn var tillstads ej, Men der stod en arger vaktkarl Med geväret uppå armen, Thomas fick en stöt af kolfven, Alltför lindrig var ej stöten.

Till soldaterne derefter Talte samma vakt och sade: "Bäst är att man bringar honom I förvar till stadens häkte."

Nu soldaterne begåfvo Sig åstad och ledde Thomas För att lemnas uti häktet; Men då fram till bron de kommit, Föll dem in en bättre tanke: Att betrakta mannens fickor, Hvad för godt der kunde finnas. Togo så hans hela kassa, Glömde qvar blott tobakspipan, Öfvergåfvo sedan Thomas, Sorgsen, gråtögd uppå stället. Denna sång jag sjöng på stället, Efter som med egna ögon Allt jag såg, som hände Thomas På den nu beskrifna färden; Men mitt namn jag ej vill nämna, Yppa icke sångens fader."

När nu sådana runor, som äfven den nyssanförda, sjungas till och med af små barn uppå de orter, der de hafva någon personlig betydenhet, så kan man lätt uppkasta den frågan, om icke ofta en ordentlig bestraffning för någon illgerning vore att anses lättare än en lifstidslång begabbelse uti runor. Det är att förmoda så mycket mer, som vår allmoge efter min erfarenhet uti ingen sak är ömtåligare, än när det gäller något visadt förakt, förlöjligande eller misstroende. Just genom en skicklig blandning af förakt och åtlöje blifver runon ett fruktansvärdt gissel för alla illbragder, förseelser och dårskaper.

En torpare i Kerimäki socken, vid namn Kaipas, som hufvudsakligast för sin lättja var ett åtlöje för grannarne, har redan länge varit afsomnad och fått hvila i jordens barm, men ännu sjunger man öfver hans minne på orten, ibland annat, äfven följande stropher:

Vid å-mynningen beställsamt Kaipas satt och mette fiskar, Lånade sin båt af Weilo, Eller satt på strandens stenar. Fisken samlades att gapa; Var en glädjesyn för gäddan, Sällsamt skådespel för abborn, Se på Kaipas's runda panna, Och hans ögonbryn betrakta, Breda anletet beskåda. Stor i orden var vår Kaipas, Kunde prata stugor fulla, Skötte väl sin tobakspipa, Sörjde ock för tobakspungen; Men hans svedjor fingo hvila, Och hans åker vara oplöjd. Engång på Guds långa sommar Gick han att sin åker plöja, Men det träffade så illa, Att en regnig dag det var då.

Engång vredgades han illa, Blef förfärligt ond på hustrun, För att hö då ej fanns hemma; Derför väsnades han fasligt, Svor och larmade förfärligt. Fick då tag uti sin mössa, Den han sjelf, för några dar sen, Sytt ihop af fårskinnslappar Till sitt arma hufvuds prydnad. Nu han vred den obarmhertigt, Slängde så med fart i spiseln, Kastade den midt i elden. Satte sig då ner på bänken, Vid bordsändan, stackars mannen, Utbrast så i denna klagan: "Aldrig uti vida verlden Lär jag, fattig man, bekommit, Fått mig fullt förstånd af skaparn, Af vår stora fader unnadt: Äfven stora män förargas, Och de visaste bli onda, Men sin hatt de ej förstöra, Bränna ej sin egen mössa, Såsom, arme, jag nu gjorde, Slängde hatten uti elden, Brände upp min enda mössa, Lemnade mitt hufvud blottadt, Under starka vinterkölden."

Så mycket, som uti öfversättningar går förloradt af det qvicka, sårande i sådana runor, eller af sjelfva udden, såsom det heter, lika mycket försvinner också derigenom, att man vanligtvis äfven hos våra egna ståndspersoner ej är tillräckligen bekant med allmogens lefnadssätt, seder och tänkesätt. Det till exempel att meta fiskar, hvilket Kaipas i förestående runon säges hafva gjort, anser vår allmoge ej löna sig för andra, än herremän och lättingar, som ej idas med annat arbete. Att han måste begagna sig af lånad båt, är en ny förebråelse och påminnelse om hans lättja och dålighet, då han ej ens kunde skaffa sig en egen båt, hvilken äfven de fattigaste i landet bruka hafva. Hans runda panna, stora ögonbryn och breda ansigte, på hvilka äfven fiskarne begärligt gapade, äro omnämnda, såsom vittnen om hans maklighet och lättja, ty en trägen arbetare har ej tid att frodas. Att mycket prata och träget syssla med sin tobakspipa anses också höra till kännetecken af en dålig arbetare; en flitig ger sig ej särdeles tid till någondera sådan sysselsättning. En förebråelse för hoglöshet är det, att man låter honom, då han ändteiigen kom så långt, plöja sin åker på en regndag, då jorden lika mycket hoptrampas, som den uppmyllas genom plöjningen. Också kunde detta förklaras af hans lättja, hvarföre han ej tidigare kunde förrätta plöjningen, utan sparade dermed till det sista, då han utan afseende på väderlek måste plöja. 1 högsta grad löjlig är hans vrede på hustrun för bristande hö, då man betänker, att hos oss vår allmoge, ej qvinnorna, men just karlarne sjelfva pläga sörja för höets anskaffande. Men Kaipas liknade häri många andra kloka karlar, hvilka söka felet hos andra, då de sjelfva försummat något. Det öfriga af runon torde äfven utan förklaring lätteligen förstås. Så tokigt det ock förefaller sig, så vanligt är det tillika, att sådant folk, som Kaipas, när de af någon orsak förarga sig, i hettan bringa sig sjelfva någon skada, slå sönder något kärl, förstöra något husgeråd, eller, såsom Kaipas, kasta i elden än sin mössa, än rock eller annat, hvilket de sedan strax derpå högeligen ångra, jemte det alla skratta åt dem.

Emellanåt författas begabbelserunor också i afsigt att hämnas sina ovänner, hvilka man icke kan eller bryr sig om att genom lagen tilltala, ej heller eljest på något lämpligare satt näpsa. Här urartar runon till verklig pasqville och bär icke mera något godt i sköldemärke, såsom vid begabbelserunor eljest ofta fallet är. Ty i allmänhet kan man betrakta begabbelserunon såsom ett hämmande medel emot smärre olagligheter och dårskaper af flere slag. Låt ock vara, att den till pasqville urartade runon i någon mån åstadkommer det samma, men den i och för sig sjelf uppväcker en förargelse, som åtminstone till hälften förtager det goda, den förmår uträtta. Jag vet icke om en lång runo, som man gjort om en viss klockareson i Juga kapell, är en sådan pasqville, eller huru mycket verkligt der kan ligga under. Något exempel äfven af det slaget. Det var en hel complott af karlar i Juga, hvilka författade den, och derföre börjar runon:

"Här finns många kloka karlar, Ofverflöd uppå poëter, En dock klokast är af alla, Mest förståndig uti hopen. Också är hög tid att tänka, Foga några ord tillsammans, Om ett utskott här i trakten, En bedragare i landet, Öfver hvilken alla klaga, Alla socknar, alla byar, Till och med hvart träd i skogen, Hvarje ängens videbuske.

Här i nordens land nu föddes En bedröfvelse för folket, Just i denna Juga kyrkby, I vår fattiga församling. Lefde sysslolös sin barndom, Trodde sig en herre vara; Gaf ej ro åt någon flicka, Kunde dricka mer än andra, Började hvartenda slagsmål, Ägde dertill kroppens styrka; Narrade af folket pengar, Gjorde skulder der han kunde."

Nu följer en vidlyftig beskrifning öfver hans bedrifter i synnerhet i kärleksaffairer. Detta lärer redan i hans första ungdom hafva tilldragit sig, eftersom runon nu först omnämner, huru han

"For till Kuopio omsider, Intogs der i stadens skola, Men ej ides han just läsa, Så en enda klass han sluppit.

Fadren i sin enfald trodde Få en prest af unga herren, Lånte dertill mycket pengar Utaf hvarje man i socken. Sonen slöste penningarne, Strödde ut bland Kuopio flickor.

Gick der trenne år i skolan, Skulle engång då predika Vid läsmötet på ett hemman, Men ej lång var den predikan — Amen hördes snart i början.

Engång stack uti hans hufvud, Att han kunde göra runor; Tänkte veckotal på ämnet, Men då det ej ville framåt, Lät han Adam göra början, Louhelainen sluta runon. — — —

Nu till Uleåborg han reste, Kom i tjenst hos Gouverneuren, Blef renskrifvare omsider, Fick ock en vaktmästarsyssla, Som dock mest på krogen sköttes, Trodde få sig riktigt pengar, Men fick riktigt stryk på ryggen, Blef till slut från staden utledd Enligt Gouverneurns befallning.

Ty engång han skulle föra Penningar från Gouverneuren Till en smed, som smidit något, Och sin arbetslön behöfde; Men han tänkte: "Är jag galen Och ger pengarne åt smeden, Sjelf jag kan ju dem behöfva". Genast till en dans han ställde, Dit han inbjöd stadens flickor.

Smeden, som nu blifvit utan, Klagade hos Gouverneuren, Hvaraf följden blef att mannen, Uppå Gouverneurns befallning, Blef fördrifven ifrån staden Ledd utaf en hop soldater Till tullporten, utan skonsmål, Fick sig då en spark till skjutshast, Och till vagkost gafs en annan."

Derpå följer sedan en lång, hånfull beskrifning om hans färder och öfriga bragder i landet, hvilken vi hår ej kunna för utrymmets skull öfversätta. Slutet af runon vilja vi dock bifoga. Den lyder:

"Denna runo har man hopsatt Nära invid Juga kyrka. Ej den gjordes af en enda, Utaf flere män den gjordes, Hvilka alla honom känna; Första början sjöngs af Erik, Wäyrinen tillökte något, Se'n vidtogo Mattis söner, Anttis söner sjöngo derpå, Lauri lade till vid slutet, Halonen gaf sista orden. Till belöning för allt detta Slog han Anttis söner illa, Piskade ock Mattis söner, Fällde Halonen i gyttjan, Fick ett sår i Lauris panna; Men ej tordes han på Erik, Wäyrinen fick blifva orörd.

Icke slutas denna runon, För att allt nu vore anfördt, Hvad om mannen kunde sjungas; Hälften utaf hans bedrifter Har man nödgats lemna orörd, Kanske också mer än hälften, Hvarmed man nu icke hinner — Kort är sommarn, kall är vintern, Och vårt arbete blir ogjordt."

Likasom författarene till nyss anförda runo, i slutet deraf, omnämna, det de till belöning för sin möda fått stryk af klockaresonen, så klaga äfven många andra författare till begabbelserunor öfver något dylikt — ett i sanning ej så lätt imprimatur. Fruktan deraf qvalde äfven en Juhana Riikonen ifrån Kides socken, då han slutar en af sina runor med dessa ord:

"Denna sång jag sjöng i kölden, Stående bakpå en släde, Vid en färd i Puhos-skogen; Men jag arme man ej känner, Om mig ofärd sången bringar, Eller ock min död bereder."

Äfven händer, att den, som uti någon runo blifvit begabbad, gör sjelf eller låter göra en, om möjligt, ännu argare begabbelseruno öfver författaren. Så uppstår en runopolemik, som vanligtvis stadnar dervid, att hvardera parten fått en runo om sin motpart, men stundom fortsättes äfven längre, då ingendera vill lemna den andre äran af att hafva gjort den sista runon. Sålunda hade bonden Makkonen och mjölnaren Kokki uti Kerimäki socken, till hösten år 1837, då jag besökte orten, författat flere runor emot hvarandra, och striden var då ännu ej afslutad. Kokki lät mig få del af alla sina runor emot Makkonen, och trodde jag, att Makkonen, som jag derpå besökte, äfven skulle lemna mig sina runor emot Kokki, men han vägrade sådant — en nog märkvärdig grannlagenhet hos en bonde. Men åtskilliga andra runor, som han författat, lät han mig gerna få.

Nu har man nämnt om tvenne ledsamheter, hvaruti författarene till begabbelserunor ofta råka, nemligen stryk och polemik; den tredje censuren — Häradsrätten och böter — har ännu ej blifvit vidrörd. Ty ofta händer äfven, att sådana auctorer stämmas till tinget af den, hvars goda namn de genom sina runor sökt förklena. Der blifva de då vanligtvis fällda till böter. För att afvända böterna, förlöjliga några äfven sig själfva i runon, på det lagen ej måtte kunna lägga dem något argt uppsåt till last, ty den fäster sig ofta mera vid uppsåtet, än sjelfva gerningen. Några åter tro det lindra saken, att de nämna sig sjelfva i slutet, ty hemligen eller likasom stjälandes föröfvade gerningar afstraffas i några fall svårare, än de, hvilka ofördoldt föröfvats. Jag vet icke, huru mycket detta sitt namns utsättande för lagen må hjelpa, men det vet jag, att till förebyggande för stryket utom lagen, det säkert vore bättre, att de blefve anonyma. När de då, komna för tingsrätten, tillsägas af domaren att sjelfva sjunga sin runo, för att rätten må kunna pröfva, huru brottsliga de äro, så händer, att en del vägrar, en del åter sjunger något helt annat, dock med personlig syftning på den, af hvilken de blifvit stämda, men mera till hans beröm, än tadel. Några finnas dock, hvilka trotsa plikten och sjunga för hela tingsrätten runon i dess ursprungliga ordalag, hellre tilläggande än fråntagande något. Gerna anse de sedan sådana runor, för hvilka de blifvit pliktfälda, såsom prisbelönta, så negativ denna prisbelöning än utfaller för dem. Vanligtvis tillkännagifva de ock denna utmärkelse genom något derpå skeende tillägg i slutet af runon, för hvilken de blifvit lagsökta. Pekka Kinnunen ifrån Kiando församling tillökte en sin begabbelseruno, den han gjort om kapellanen Ekdahl, och för hvilken han pliktfäldes, med följande ord:

Straxt derefter kommer domarn, Frågar mig med dessa orden: "Är det du densamme Pekka, Hvilken har med dina visor Smädat presten i er socken?"

Pekka bryr sig ej att neka, Säger så det hörs i tingssaln: "Visst är jag densamme Pekka, Som besjungit prestens lefnad; Må jag plikta hundra daler, Tusen har jag att betala. — Dålig man sig låter skrämma Af ett frostår eller tvänne, Utaf några kalla somrar."

Men nu har jag redan förstört så mycket papper med endast begabbelserunorne! Min afsigt var visserligen att äfven skrifva något om de öfriga runoarterne, ty på långt när utgöra begabbelserunorna ej det enda slaget, för hvilket våra folkpoëter hade tycke och sinne, ej ens det mest omtyckta slaget af runor, med hvilka de sig befatta. Men för att vara kort och en gång kunna sluta, vill jag nu endast omnämna de vanligaste slagen af andra runor. De utgöras af runor öfver hvarjehanda tillfälliga händelser, naturphenomener eller historiska; öfver hvarjehanda allmänna reflexioner; öfver allmänna lefvernet, gängsevarande bruk och seder; biografiska runor, der auctorn beskrifver sin egen eller någon annans lefnad; didaktiska runor; fröjderunor; tacksägelserunor öfver undfångna välgerningar; berömmande runor; klagorunor öfver någon älskad persons frånfälle, med mera sådant. Jag önskade att här kunna meddela uti öfversättning någon runo af dessa slagen; t.ex. den som finnes tryckt uti October månads häfte af Mehiläinen för år 1837 med öfverskrift Pohjanmaan surkeudesta (om Österbottens sorgliga tillstånd), eller Huoliruno Matthias Remeksestä (klagoruno öfver Matthias Remes's frånfälle), som i samma skrift förekommer uti Juni månads häfte 1837, eller koulunkäymättömän valitus (en mans klagan öfver att han ej varit i tillfälle att gå i skola), som finnes i Mehiläinen för Martii månad 1840, eller någon annan runo, men kan sådant nu icke af redan nämnd orsak, nemligen af fruktan att blifva för mycket uttröttande.

Ännu måste jag dock tillägga några ord om sjelfva sättet att författa runor hos vår allmoge. Man sjunger en runo antingen ex tempore, i synnerhet vid bröllop och andra gästabud, der trakteringen och den allmänna glädjen lösgjort sinnet ifrån husliga bekymmer. Andra behöfva längre tid begrunda sitt ämne, egnande dertill i synnerhet söndagarne och andra ledigare stunder i hemlifvet, hvarjemte de äfven under sitt arbete ofta gå hafvande med runotankar. De, som kunna skrifva, uppteckna då efterhand, hvad de hunnit uttänka och fått i runoform hopfogadt, andra måste förvara det i minnet. När de då hafva fått hela runon, som vanligtvis består af flere hundrade verser, färdig, låta de någon afskrifva den, ofta i den öfvertygelse, att producten är så fullkomlig, som möjligt. O lyckliga författare! Bonden Benjamin Seppänen i Kiando, hvilken förut lemnat mig tvänne runor af moralisk tendens, arbetade om vintern, då jag sednast träffade honom, på en tredje. Han sjöng deraf åtskilliga ställen, men sade den ännu behöfva någon reparation, så att han ej lät uppteckna den skriftligen. Det är samma Seppänen, af hvilken den ofvannämnde runon om Österbottens sorgliga tillstånd blifvit författad. Han hör ej till dem, som kunna skrifva.

Stundom samlas flere runoförfattare och hoptänka gemensamt någon runo. Sådant händer i synnerhet vid begabbelserunor, der man önskar framleta allt det till åtlöje hemfallna, som möjligtvis kan finnas, och hopdikta, hvad derutöfver kan behöfvas. En utaf sådana complottsrunor slutar också derföre med följande ord:

"En hel vecka har man användt För att göra denna runo; Grunden lades på en söndag, Derpå bygdes sen om månda'n, Öktes något till om tisda'n, Samlades om onsda'n mera, Ledig var man ej om thorsda'n, Freda'n bragte nära slutet, Sjelfva slutet ficks på lörda'n.

Ej en dålig karl gjort sången, Den är gjord af flere karlar, Hvilka voro konstförfarna, Alla kunniga i sången."

Derpå nämna sig författarene, och så gör nu äfven undertecknad, då han har äran att förblifva den högt respective läsarens

ödmjukaste tjenare Elias Lönnrot.

Om Finska Ordspråk och Gåtor.

Suomi 1841, hft. 4, 5.

Det ar med nationernas bildning, likasom med enskilta personers: hvad som på en tid älskats, har på en annan förlorat sitt värde. Hvilken femton års gosse sätter mera stort värde på den trädhäst, som hjelpte honom att rida igenom sin barndomstid, och hvilken flicka vid samma ålder har icke redan förafskedat sina fordna leksystrar, dockorna. Hvad värde hafva jullekarne numera i ett bildadt sällskap, eller hvad betydelse har till och med sjelfva julen? — Även gåtornes tid har redan försvunnit hos nationer, som göra anspråk på någon större bildning. Åtminstone har, hvad af dem här och der ännu kan återstå, hemfallit den minst bildade delen till en af ingen afundad arfslott. Och hvad skulle väl den bildade delen af nationen göra med de grågamla folkgåtorna? Den har ju nog nya gåtor uti modernas dagliga omvexling, uti politiken, uti religiösa och vetenskapliga tvistigheter, och uti tusende andra saker. Sannerligen skulle Salomo, om hvars stora vishet enhvar hört omtalas, nuförtiden snart komma till korta med samma sin vishet. Ty större delen deraf bestod i ordspråk, gåtor och visor, såsom det i I. Konunga Bokens 4 kap. 32 versen uttryckeligen säges, att han talade tre tusende ordspråk och att hans visor voro ett tusende fem. Lika svårt skulle det ofelbart blifva för de fleste andra forntidens vise att, om de uppstode, i våra dagar vinna något anseende för sin förmenta vishet. Ty om den ock icke hos alla utgjordes förnämligast af ordspråk, gåtor och visor, så ingick deri dock merendels sådana saker, som nutiden föraktar. På sin sida kunde de likväl något tröstas öfver sitt öde, när de lärde sig närmare känna den närvarande tidens visdom, hvilket de väl snart skulle göra, ty ett grundt vatten är lätt att pejla.[14] Det kunde hända, att de påträffade några sådana nutidens vishetsmästare, som svårligen kunna åtskilja asp ifrån björk och gran ifrån tall. För en sådan uppteddes engång ett ifrån ett vexande hampland kort förut uppryckt strå med begäran, att han skulle examinera den framlagda vexten. När han derom stadnade i ovisshet och upplystes, att han hade ett hampstrå (cannabis sativa) för sig, yttrade han lugnt: "bringa mig då hela hamplandet, som det går och står, så skall jag nog taga reda på det". Mannen hade dock några veckor förut bestått examen i naturalhistorien. — Vare det anförda för ingen del sagdt i afsigt att dermed vilja förringa den närvarande tidens vishet, eller för högt uppskatta den fordna, utan endast till någon slags häntydning deraf, att ej en gång sjelfva visheten är den samma för alla tider, utan så till form som materie föränderlig.

I likhet med andra nationers är äfven den Finska fornvisheten nedlagd uti fornsånger, ordspråk och gåtor, fördelaktigt utmärkande sig genom dessas stora rikedom och ännu varande allmännelighet. Om fornsångerne har uppå särskilta ställen för icke länge sedan blifvit skrifvet, hvarföre vi nu här kunna förbigå dem, hållande oss endast till ordspråken och gåtorne. Framför många andra nationers hafva de Finska en förmon äfven deruti, att de till större delen äro i metrisk form. Derigenom bibehålla de sig bättre i sitt ursprungliga skick, äro lättare att ihågkomma och för öfrigt likasom helgdagsklädda. Hvad deras mängd beträffar, så vore önskligt, att deruti kunna anställa jemförelse med andra folkslags produkter i samma väg, hvartill dock för denna gång tillfälle saknas. Den som känner, att antalet af hittills upptecknade Finska ordspråk utgör emellan sex och sju tusende och gåtornas närmare halftannat tusende, behöfver ej frukta för någon underlägsenhet på vår sida uti denna del. Och alltjemt tillväxa ännu samlingarne af begge slagen.

Den första kända samlingen af Finska ordspråk föranstaltade prosten och kyrkoherden i Tammela, Laurentius Petri uppå 1660:talet. Denna, såvidt vi känna, ej tryckta ordspråkssamling tillöktes sedan af hans son, prosten och kyrkoherden i Lojo, Mag. Gabriel Tammelinus. Ytterligare tillsamlades nya ordspråk af prosten och kyrkoherden i Pemar, Mag. Henric Florinus, hvilken slutligen år 1702 genom trycket i Åbo utgaf den sålunda uppkomna ansenliga ordspråkssamlingen. Om nämnde samling yttrar sig Porthan (Diss. de Poesi Fennica, partia III, Aboae 1778, pag. 71), att antalet af deri befinteliga ordspråk lätteligen kunde fördubblas, och, hoppades han, att en sådan tillökt upplaga i prydligare gestalt snart skulle kunna utgifvas. Oetta hans hopp blef dock icke uppfylldt, så välgrundadt det än var, såsom hvilande förnämligast uppå hans egna samlingar. Ty ibland annat efterlemnade Porthan ett interfolieradt exemplar af Florinska ordspråken, mycket rikt på tillökningar. Detta förvarades på Åbo Universitets bibliothek och undergick samma öde med dess öfriga skatter år 1827. Såvida man ej kände, att någon afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen, troddes allmänt, att hans möda i denna väg helt och hållet gått förlorad. Men lyckligtvis var det dock icke fallet. Den för landets inhemska litteratur nitälskande, om densamma högtförtjente, om ock lika högt öfver vårt loford uppsatte, Hof-Rätts-Rådet Carl Henric Asp, hade före branden afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen, bvarom han i ett bref, dat. Wasa den 1 Nov. 1840, ibland annat yttrar följande: — — — "Jag hade bragt samlingen i alphabetisk ordning i ett särskildt manuscript, hvilket omkom i Åbo-brand, så att endast den nu afsända kladden[15] för mig är qvar. Denna innefattar dock både Florini och Porthans samlingar. Den sistnämnde, såsom bekant är, utgjordes af ett interfolieradt exemplar af Florinus" — — —

Icke förr, än ett hundrade sexton år efter Florinus, utgafs en ny samling af Finska ordspråk, nemligen Walittuja Suomalaisten Sananlaskuja, jotka on kokoillut ja ulos andanut Jak. Juteini, Wiipurissa 1818. Denna samling utgöres af 1,138 ordspråk och har i sednare tider — åtminstone tills Gottlunds samling i Otava utkom, hvarom nedanföre — varit den enda tillgängliga, då Florini redan för längre tid tillbaka varit mycket sällsynt. Några hafva förmodat, att Judén vid utgifvandet af sin begagnat Florini och Porthans samlingar, hvilket dock är föga troligt, då han derom ej nämner något, utan tvärtom yttrar, att ett stort antal af Finska ordspråk genom hans utgifna samling blifvit räddadt ifrån att sjunka i glömskans mörker, hvarjemte han ordar, huru han af brinnande fäderneslands kärlek, hvarigenom mödan och arbetet blifvit ett nöje, oförtrutet samlat, granskat och ordnat sina utgifna ordspråk. Dessutom innehålla Florini och Porthans samlingar en mängd ordspråk, hvilka, om de varit bekanta för Judén, ej gerna kunnat utelemnas.

Uppå samma år med Judéns utkom i Upsala C.A. Gottlunds Diss. de Proverbiis Fennicis, praeside Mag. Joh. Tranér, Litt. Hum. Adj. et Prof. Reg., innehållande 100[16] ifrån Savolax samlade ordspråk, och år 1831 utgafs af honom (Gottlund) i Stockholm en ny samling, tryckt i Otava eli Suomalaisia Huvituksia, I. Osa, sid. 61-144, hvarest nummertalet af ordspråken uppgår till 1,139. Om denna sednare samling yttrar han i Otava, I. Osa, sid. 39, att han dertill gjort ett urval af de ordspråk, som han i sin ungdom på sin afsides (inuti landet) liggande hemort upptecknat, och hvilka han sedan jemfört med andras samlingar, neml. de i denna uppsats redan nämnda, undantagandes Porthans, hvarom han ej något yttrar, och hvilken således ej torde hafva blifvit af honom begagnad.

Om man ännu tillägger de omkring 80 ordspråk, som J. Strahlmann upptagit i sin Finnische Sprachlehre, tryckt i Petersburg 1816, och hvilka samma till större delen förekomma i Judéns och Gottlunds samlingar, så är dermed hela Finska ordspråks-litteraturen så godt som uttömd. Ty hvad i andra skrifter här och der kunde förekomma af dem, förtjenar ej särskildt anmärkas,[17] och Judéns i Wiborg år 1816 utgifna Uusia Sananlaskuja, d.ä. nya ordspråk, hafva ej ens utgifvits såsom folket af gammalt tillhöriga ordspråk, utan såsom författade af honom sjelf.

Hela antalet af hittills genom trycket utgifna Finska ordspråk utgör omkring två tusende, ty många af de i nyssnämnda särskilta samlingar tryckta äro gemensamma, men någon fullständig samling af alla kända ordspråk saknar man allt ännu. Florini kunde visserligen för sin tid kallas en sådan, hvilket äfven antydes af titeln: vanhain Suomalaisten tavaliset ja suloiset Sananlascut, mahdollisuden jälken monilda cootut ja nyt vastudest ahkerudella enätyt, d.ä. gamla Finnars vanliga och ljufliga ordspråk, efter möjligheten samlade af många och nu ånyo med flit tillökta. Judén, såsom i det föregående blifvit sagdt, nämner ingenstädes, att han ens begagnat de förut af andra gjorda ordspråkssamlingarne vid utgifvandet af sin, den han föröfrigt kallar utvalda ordspråk, och hvilken således, såsom ett urval, ej ens då den utkom, kunde göra anspråk på att upptaga alla. Gottlund åter hade med utgifvandet af sina ordspråk i Otava en annan afsigt, nemligen den, att lemna en framställning af Finnarnes fordna vishet och läror, såvidt de gamla ordspråken dertill gåfvo anledning.

Till ett vida större antal, än hvad genom trycket utkommit, finnas Finska ordspråk i manuscript, samlade af åtskilliga och på särskilta orter och tider. Af dem hafva vi redan anfört de betydliga samlingarne af Porthan och af Hof-Rätts-Rådet Asp. Ännu återstår att nämna de till Finska Litteratur-Sällskapet insända samlingarne af Kongl. Bibliothekarien, Mag. A.1. Arvidsson, af Kyrkoherden J. Fellman, och af vice Pastoren Aspegren. Af dessa förskrifver sig den Arvidssonska samlingen ifrån Savolax, Fellmans ifrån norra Österbotten och Aspegrens, såsom det tyckes, ifrån Tavastland, men Porthan synes kring hela landet hafva samlat sina ordspråk och Asp hufvudsakligast i Satakunta och Södra Österbotten. Af de redan tryckta samlingarne innehåller Florini sådana, som företrädesvis äro gängse i Åbo län och Nyland, Judéns Tavastländska och Savolaxiska, Gottlunds Savolaxiska, troligen äfven till en del sådana, som hos de i Sverige bosatta Finnarne äro brukliga, hvilka likväl till grunden äro Savolaxiska. Strahlmann har samlat sina i Wiborgs län och ett mindre antal af Judéns tyckes äfven vara ifrån Wiborgs län. Lägger man härtill, hvad undertecknad i Ryska Karelen, Kajana län och öfver större delen af Finland upptecknat,[18] så inses lätt, att ingen hufvudsaklig del af landet finnes, hvars ordspråk ej, åtminstone till en god början, redan blifvit upptecknade. Antalet af alla på förenämnde sätt erhållna Finska ordspråk går till nära sju tusende, och är hela fullständiga samlingen af dem nu så vid pass redigerad, att den i höst kan läggas under pressen. Den alfabetiska ordningen kommer att följas i denna, likasom den äfven i Florini och Jodéns ordspråkssamlingar, och i Porthans och Asps insamlingar blifvit lagd till grund. Väl är en ordspråkssamling i denna ordning ganska osystematisk, såvida ordspråk, emellan hvilka icke den ringaste gemenskap finnes, derigenom komma om och bredvid hvarandra; och den, hvilken Gottlund i Otava följt, är oemotsägligen mera systematisk. Men äfven vid ordnandet efter Gottlunds method förekomma flere omständigheter, som satta sig deremot. De flesta ordspråk i Finskan angå nemligen icke en, utan tvänne eller flere saker, på något sätt i parallel eller motsatts till hvarandra ställda. Skall nu ett och samma ordspråk anföras särskilt på hvart ställe, så tillväxer bokens volum derigenom på ett otillbörligt sätt; fäster man sig åter förnämligast vid ett af de i ordspråket förekommande ämnen, så lider systemet derigenom. Nästan i hvarje ordspråk ligger en sådan dubbelhet. Några exempel skola bättre upplysa förhållandet. Så anföres ordspråket: mitä iså ikänsä, sitä poika polvensa, d.a. hvad fadren gör sin lifstid, det gör sonen efter, så länge han lefver, både till varning för fadren och till urskuldande för sonen; parempi pahaki leikki, hyveäki tappeloa, d.a. äfven en dålig lek är bättre, än ett slagsmål, så godt (fogligt) detta än må vara, angår lekar och slagsmål; mies on luotu liikkuvaksi, vaimo pirtin vartiaksi, d.ä. mannen är skapad för färder, qvinnan att vårda hemmet, angår mannens och qvinnans lif eller bestämmelse; siinä rikkautta, kussa rakkautta, d.ä. der finnes rikedom, hvarest kärlek finnes, säges om den rikedom ett förnöjdt sinne, god sämja o.d. meddelar, men anföres ock ofta till kärlekens beröm eljest; syöpi koira kahlehensa, pettäpi paha sanansa, d.ä. hunden sönderrifver sitt band, en dålig man går ifrån sitt ord, vidrör hundar, männer, band och ord.

Det bästa sätt att ordna ordspråk kunde vara, att indela dem i centurier eller kapital af obestämd längd, ungefär såsom Salomos ordspråk i Bibeln. Men ett sådant ordnande, för att verkställa det så, att man dermed kunde vara hellst något så när nöjd, skulle fordra en längre tids arbete och kanske skulle ändock icke alla ordspråk finna plats sålunda.

Men för att icke längre uppehålla läsaren med dessa ordspråksfunderingar, vill jag här med ens afbryta dem och i det följande orda något om en annan vigtig del af den Finska litteraturen — Folkgåtorna.

Sedan Christfrid Ganander år 1783 utgaf sina Suomalaiset Arvoituxet Wastausten kansa, d.ä. Finska Gåtor med svaren, äro 58 år förlidna. Så vidt vi känna, har Gananders samling ej fått någon ny upplaga, ännu mindre har någon annan samling af gåtor blifvit sedermera utgifven, om man undantager hvad i Mehiläinen, årgg. 1836 och 1837 i slutet af hvarje häfte förekommer, och i Sanan-saattaja Wiipurista årg. 1836, N:o 14, 15, 16, 21, 25, hvarest gåtor finnas till ett antal af 102. Detta talar icke för något synnerligt värde, som de Finska folkgåtorna skulle hafva, men betraktar man å andra sidan deras stora allmännelighet, ungdomens trägna sysselsättning med gåtors upplösande, deras egen inrättning, m.m., så kan man visst icke anse dem hafva förtjent ett sådant litterärt förakt. Hvad mathematiken är uti de lärda skolorna, det äro gåtorna uti folkets hemskola. Begge inöfva de förståndet att ifrån bekanta förhållanden leda sig till obekanta. Det synes nästan såsom vore gåtorna ett oumbärligt medel till en sådan förståndsöfning hos barnen, hvarföre de äfven i större eller mindre mängd förekomma troligen hos alla folk. Hvilken vigt Finnarne lade på denna öfning framlyser äfven af den ännu vanliga bestraffningen för den, som visade sig mindre skicklig i gåtors upplösande. Bestraffningen var ej beräknad på åstadkommande af någon kroppslig smärta, såsom riset i de lärda skolorna, utan, såsom felet ansågs ligga uti själsförmögenheterna, lämpades äfven straffet omedelbart på själen, utan tvifvel efter en rättvisare grundsats, än den som vanligen i skolor följes, efter hvilken kroppen får plikta för själens försummelse. Hela straffet gick ut på att framkalla blygsel hos den felande. Lemnade den, till hvilken gåtorna framställdes, ett visst antal af dem oupplösta, så förvisades han till Hymylä (eller Hymälä), en diktad ort, der man vore utsatt för åtlöje, och hvilken på Svenska kunde återgifvas med Löjets hemvist. Det vanligaste är, att man vid tredje gåtan, som ej kan upplösas, får företaga sig nämnde färd till Hymylä. Somliga göra dock strax i början det förbehåll att ej förvisas till Hymylä med mindre än sex ogissade gåtor, sägande bestämdt: kolmelta arvoitukselta mina en lähe Hymylään, d.ä. för tre gåtor begifver jag mig ej åstad till Hymylä. Huru också aftalet må träffas, så börjar nu en att framlägga gåtor till en annan af sällskapet och denne att gissa. Ofta händer att han ej gissar alldeles rätt, men uttyder dock gåtan på något annat sätt, som ej saknar all rimlighet för sig. Då uppstår en hårdnackad tvist om gåtan, antingen den skall räknas till de gissade eller ogissade. Mycken advokatyr plägar då ej heller saknas och saken hemställes ofta till goda mäns afgörande. Många gåtor äro också så obestämda, att de på flere än ett sätt kunna uttydas, t.ex. tvenne fartyg uppå hafvet, få ej fast hvarandra, hvilken af några uttydes på sol och måne, af andra på en vattuså med sina tvänne uppstående öron; likaså: fadren ofödd, sönerna segla, hvilken plägar uttydas på eld och gnistor (eller rök) eller på en höstack, som håller på att göras, och på höstrån; likaså: vandrar fram och åter, fortfar så sin hela dag, hvilket kan sägas om en, som plöjer, men ock om perpendickeln i ett väggur. Har nu en fastnat på så många gåtor, att blott en för det bestämda antalet saknas, sä hviskas det redan om honom: Jo sillä on silmät Hymylään päin, d.ä. hans ögon vända sig redan åt Hymylä, och när antalet blifver fullt, börjar den, som framställt gåtorna med förvisningen sägande:

Hyi, hyi[19] Hymylään! (1:sta gåtan repeteras) et sitäkään tiennyt.

Hyi, hyi Hymylään! (2:dra gåtan repeteras) et sitäkään tiennyt.

Hyi, hyi Hymylään! (3:dje gåtan) et sitäkään tiennyt.

Dessa hyi, hyi o.s.v. lyda i öfversättning:

Fy, fy, till Hymylä! du visste då ej det engång.

Han utspökas nu på det löjligaste af den, som framställt gåtorna, hvarefter han företager den obehagliga färden. Derpå berättas, huru han blifver emottagen och undfägnad i Hymylä, allt på följande sätt:

Hymyläs hundar skälla ifrigt; "Springen barn på gården, För att se hvad hunden skäller, Hvad långörat gläfsar!"

"Lätt man ser hvad hunden skäller, Hvad långörat gläfsar: Der ju kommer trasig tölper Smutsbelagd är hela kroppen, Kläderna af gyttja stela, Med orenlighet besmorda. Har till häst en råtta, Och en katt till körsven, Söndrig slef till släda, Hundsvans till sin piske. Åker nu vid gyttjeträsket, Kommer upp till gärdseltåget, Har nu hunnit bak på porten, Kör nu upp på gården, Stiger upp för trappan, Är nu ren i farstun."

När man sedan låter honom öppna dörren och stiga in, blifver allt folket skrämdt för honom. Värdinnan som håller på att lägga bröd i ugnen, fäller brödet i askan och spaden på golfvet. En annan gumma, som på ugnsbänken äter velling, skyndar sig med vellings-koppen i handen upp på ungsmuren, hvarifrån hon af våda fäller den heta vellingskoppen öfver den nykomna gästens hufvud. "Ack", qvider denne, och frågar, hvar han skall kunna tvätta ren sig. Man lemnar honom en tjärtina till tvättbalja och han tvättar sig med tjära. För yttermera visso ber man honom tvätta sig en gång till, emedan han af den första tvättningen ej blifvit nog ren, och låter honom torka sig först i en dunlår, sedan i en agnlår och sist på de sotiga sparrarne i kokhuset. Derpå frågar man honom i Hymylä, hvad han vet att berätta, en fråga, som göres med mitä kuuluu, d.ä. hvad höres det, och hvilken fråga främmande, som komma till något ställe, på de flesta orter i Finland alltid få besvara. Derpå låter man Hymylä-besökarn svara, att han ej vet någonting särdeles att berätta, utan att han blifvit besegrad med gåtor, uppå hvilka han ej kunnat få någon upplösning. Nu ber man honom säga, hvilka de gåtor voro och förundrar sig särskildt vid hvarje gåta, att han ej kunnat gissa den, med orden: voi sinuasi, kun et sitäkään arvannu, d.ä. ack du stackare, som ej ens kunde gissa det. Sluteligen sättes i Hymylä mat för honom, allt det sämsta, man kan uppfinna.

Sedan denna reseberättelse med många tillägg och variationer ad libitum blifvit uppläst för den till Hymylä dömde, måste han på en stund gå ut. När han en tid stått utanför dörren öppnar man denna och frågar: eikö Hymylän vierasta jo näy? d.ä. syns det icke redan till Hymylä-gästen. Nu stiger han in, ställer sig i dörrvrån, och uppå tillfrågan, huru der stod till, svarar han sig hafva sett och försport många underliga saker i Hymylä, hvilka han då berättar, såsom t.ex. att man der kokade med en yxa och högg ved med en gryta, att hästen sprang i trädet och ekorrn drog plogen, att korna bakade bröd och qvinnorna stodo fastklafvade i fähuset, m.m.

Nu först är han fri ifrån sitt straff; får återtaga sin plats i sällskapet och begynna med framläggandet af gåtor för någon annan. Genom den vana barnen tidigt erhålla vid gåtors upplösning händer ej så ofta, att de skulle komma till Hymylä. Svaren på en del gåtor hafva de i minnet, efter som de hört dem af andra, och för öfrigt hjelpa de sig fram underbart väl med att gissa om ej alldeles rätt, så dock icke heller så alldeles orätt, att ju ej protest emot Hymylä-färden kan äga rum. Undertecknad har vid samlandet af Finska gåtor nyttjat en annan method, den att för hvar ogissad gåta lösa sig med 2 à 3 kopek, ett medel som han äfven recommenderar andra samlare, om det ock icke alltid kan nedtysta orättvisan.

Ganander säger både i företalet och på titelbladet till sin samling, det han användt hela aderton år för att samla sina gåtor, som till antalet äro icke många. Detta yttrande kan tagas, huru man vill det, men ändock vill det synas, som vore tiden alltför rundligt tilltagen. Åtminstone skulle undertecknad åtaga sig att på aderton dagar insamla en lika stor mängd gåtor, om ej på alla, så dock på många orter i landet. Den samling, som han nu har färdig att lemna till trycket, upptager gåtor till ett antal af 1,390, och har uppstått nästan utan egentligt samlande under färder för andra ändamål.

(Till uppsatsen har Lönnrot fogat 210 gåtor 1 svensk öfversättning samt i följande häfte — det sjette — 360 ordspråk. Om urvalet säges: "Eljest har på gåtornas inre duglighet ej något afseende kunnat fästas, utan har man valt dem, som lättast låtit öfversätta sig". Detsamma upprepas angående ordspråken. — Man har ansett att de saklöst kunnat utelämnas ur samlingen af Elias Lönnrots svenska skrifter, 1 synnerhet då en ny upplaga af dessa ordspråk och gåtor utgifvits af magister Emil Nervander år 1887.)

Om den nya under arbete varande Kalevala edition.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1848, mars 1849.

Med skäl hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda mot den för tretton år tillbaka utkomna första upplagan af Kalevala; och ännu flere hade kunnat göras. Hvad man mot anordningen hufvudsakligast invändt, är, att de fem sista runorna icke stå i något samband med de föregående, ej heller sinsemellan. Dock kan, hvad den 28:de och 29:de runon beträffar, deras samband med de föregående ganska väl försvaras. I den förra af dessa beskrifves nämligen, huru Wäinämöinen fällde en björn, som ofredade hjordarne på Kalevalas betesmarker. Björnen var ock ett af de plågoris, med hvilka Pohjolas värdinna lofvat hemsöka Wäinämöinens hemtrakt, jemte det hon genom sin trollmakt sände en mängd sjukdomar öfver Kalevalafolket samt bortgömde solen och månen från himmeln. Om allt detta står att läsas i de föregående runorna, i hvilka äfven beskrifves, huru Wäinämöinen aflägsnade sjukdomarne, samt huru solen och månen blefvo återställde på sin gamla plats. Det tyckes således, såsom skulle det falla af sig sjelf, att björnen, den sista af Pohjola-värdinnans åstadkomna landsplågor, ej kunde lemnas att i fred härja hjordarne, och dermed torde sagde runos samband med de föregående vara försvarad.

Sedan det lyckats att fälla björnen, anställdes en björnfest eller ett graföl för björnen, såsom denna tillställning vanligtvis benämnes. Den firas ännu på åtskilliga trakter i landet såsom ett uttryck af glädje öfver den gjorda fångsten; hvari jemväl ingår någon ironiserande eller hånande vördnadsbetygelse för björnens fordna anseende. Allmogen tanker dervid ungefar om björnen: efter du i lifstiden varit ett mäktigt ock fruktansvärdt skogens odjur, så vill du väl äfven efter döden gälla för något mer än de andra djuren, och derföre vilja vi nu begrafva dig med pomp och ståt. Om vilda folkslag läser man, att de understundom visat samma hånande vördnadsbetygelse för fiendens anförare, när de lyckats få honom fången, hvarvid afsigten visserligen icke varit att behedra honom, utan tvärtom att förbittra hans dagar ännu mer med erinran om hans fordna anseende. Af ungefär samma betydelse är Finnarnes vördnad för björnen, såsom den vid björnfesten uttrycker sig, och så tror jag den alltid varit; hvarföre jag ej kan vara af deras tanke, som af denna hyllning velat göra ett slags gudsdyrkan. Möjligtvis kan en vidskepelse, hvaraf också ännu spår finnas, hafva gifvit björnfesterna en allvarsammare betydelse. Man trodde, att hvarje väsende, till och med träd, stockar och stenar, stod under en egen skyddsande, men att åter öfver dessa skyddsandar en särskild högre ande eller gudomlighet herrskade, med hvilken man hellre ville stå i godt förstånd, än man ville uppbringa den emot sig genom att föraktligt behandla dess skyddslingar. Så alltför angelägen var man dock icke om dessa skyddsandars välvilja, att icke vargar och andra skadedjur, hvilka afven hade sina skyddsandar, blifvit dödade, hvar de öfverkommos, utan att man gjorde någonting för att blidka deras patroner.

Vid björngrafölet åts och dracks af hjertans grund, hvarefter glädjen yttrade sig med sång och andra förlustelser. En särskild anledning till glädje för Wäinämöinen vid ifrågavarande tillfälle bereddes af medvetandet att nu hafva fullkomligen besegrat allt det onda, som Pohjola-värdinnan sändt öfver hans hembygd. Men det instrument, Kantele, ur hvilket han en gång förut framlockat glädje i ymnigt mått, låg nu begrafvet på sjöbotten, dit det under hemfärden med den eröfrade Sampo blifvit af stormen kastadt. Dess efterletande och förfärdigandet af en ny kantele, när den gamla ej kunde återfinnas, utgör ämnet för den 29:de runon, hvilken derföre efter mitt tycke ganska väl ansluter sig till den föregående; hvarföre jag ej annat kan än försvara den 28:de och 29:de runons sammanhang med de föregående mot dem, som varit af olika mening, beredvilligt medgifvande, att de haft rätt, hvad de sista, 30:de, 31:sta och 32:dra runon beträffar, hvilka i den förra upplagan af Kalevala ej stodo i något inre sammanhang med de öfriga. I den nya upplagan deremot äro de tvenne förstnämnda infogade på sitt behöriga ställe i början af poemet, så att numera endast den sista runon, beskrifvande Wäinämöinens hädanfärd, kommer att vara utan annat samband med de öfriga, än de yttre, som betingas af en naturlig önskan att erfara, hvad slut den i det föregående så verksamt uppträdande mannen hade. Då i samma runo beskrifves en mäktigare hjeltes (Frälsarens) födelse, för hvilken Wäinämöinen fann sig befogad att afträda, och man har en egen, inemot 1,000 verser lång runo, hållen i den gamla episka stilen, som vidare afhandlar Frälsarens öden, så har någon yttrat, om skriftligen eller mundtligen kan jag ej nu erinra mig, att äfven denne borde vidfogas Kaleva runorna. Mig förefaller dock, som skulle man med dess intagande förfara ungefär såsom ordspråket säger: kun jouhi saadaan, niin hevoista tehdään, d.ä. får man i ett tagelhår, vill man deraf skapa sig en hel häst; och derföre har jag tyckt vara bäst att icke heller i den nya upplagan upptaga denna runo. Wäinämöinens afträdande borde framställas, och som Frälsarens födelse var orsaken dertill, måste äfven denna tillfälligtvis nämnas på sätt, runon uppgifver densamma hafva för sig gått; men med Wäinämöinens hädanfärd slutas dikten, och hvad derpå följer, tillhör ej densamma.

Jag skall nu, förrän jag går att bemöta några ytterligare anmärkningar mot den förra upplagan och föröfrigt redogöra för mitt förfarande, lemna en kort framställning om den nya Kalevala upplagan och af det sammanhang, hvari runorna i densamma upptagas.

1 Runon. 350 verser.[20]

Sångarns begynnelseord. Luftens dotter, den af naturen framalstrade sköna jungfrun Kave, ledsnade vid sitt ensliga lif i luftens öde rymder och sänkte sig slutligen ned i det underliggande hafvet. Uppstod så en häftig orkan från öster, som upprörde hafvet och gjorde jungfrun hafvande. Under hafvande tillståndet gungade hon i sjuhundrade år eller nie mansåldrar på böljorna, tills slutligen öfverguden Ukko, hvilken hon anropade om hjelp, lät en stor and framflyga och reda sig ett bo på hennes knä. I boet lade anden sju ägg, hvilka, innan hon hunnit ligga ut dem, rullade ned i sjön och sönderkrossades mot ett grund. Af den ena hälften af skalet bildades sedan himmeln, af den andra jorden och af innanmätet solen, månen, stjernorna och molnen.

Ännu måste den hafvande naturdottern eller vattenmodern (veen emonen), såsom hon numera benämnes, i nie år simma kring hafvet, förrän hon blef förlöst och framfödde landet (stränder, uddar, holmar och sjögrund) samt trettio år derefter äfven menniskan, först Wäinämöinen och dagen derpå Ilmarinen.

2 Runon. 380 verser.

Wäinämöinen blef framfödd i vattnet, der han derefter i hela sju år kringdrefs, tills han slutligen stadnade på en namnlös udde af en skoglös holme. Der gick han upp och lät åkerns son, Sampsa Pellervoinen, beså holmen med flere slags träd. Träden vexte upp efter önskan, endast eken ville i början ej gå. Men när den slutligen uppsköt, bredde den sig ut öfver hela nejden, så att hvarken sol eller måne syntes, och molnen ej heller kunde fritt stryka fram sin väg i luften, utan att fastna i ekens höga krona. Menniskor, foglar, till och med fiskarne i vattnet vantrifdes, då de för den jättestora ekens skull aldrig mer fingo se solen och månen lysa. Wäinämöinen ville gerna blifva af med eken, men på hela jorden fanns ej den man, som mäktade nedhugga den, hvarföre han bad sin moder skicka honom hjelp ur hafvet.

Steg då upp en man ur hafvet, Kom en hjelte fram ur böljan, Alltför stor var icke mannen, Var ej heller alltför liten: Var till höjden som en tumme, Trenne fingrars bredd till längden, Kunde ligga under skålen, Upprest stå inunder sållet.

"Nousipa merestä miesi, Uros aallosta yleni, Ei tuo ollut suuren suuri, Eikä aivan pienen pieni: Pystyn peukalon pituinen, Kolmen sormen korkeuinen, Maljan alle maata mahtui, Seulan alle seisomahan."

Wäinämöinen nedsåg föraktligt på pysslingen och frågade, hvad han var för en arm varelse. Denne sade sig tillhöra vattnets folk och hafva uppträdt för att fälla den stora eken. "Icke kan man hafva skickat dig, en sådan stackare, hit för att nedhugga eken", sade Wäinämöinen; men han hade knappt hunnit yttra dessa ord, förrän den lilla mannen till hans förvåning blef en förfärlig rese, ögonen i hufvudet stodo en hel famn från hvarandra, öfver smalbenet var han likaledes en famn bred, öfver knäna halfannan och två famnar öfver rona. Denne fällde nu eken med tredje hugget, hvarefter solen åter lyste öfver nejden och framlockade träd, gräs och örter i yppig växt öfverallt; men något sädesslag fanns ännu icke. En dag vandrade Wäinämöinen på hafsstranden och fann några sädeskorn på den fina sanden. Han ville försöka, hvad af dem kunde uppväxa, och ämnade just nedså dem i jorden, då en liten fågel från ett träd bredvid honom sjöng, att kornet ej växer med mindre man först nedfaller och bränner skogen och sedan utsår kornet på den brända marken. Wäinämöinen gjorde, såsom fogeln undervist honom, och nedhögg skogen med undantag af en björk, den han lemnade att växa. Kort derpå flög en örn till stället och frågade, hvarföre den björken lemnats qvar, när de öfriga träden blifvit fällda? "Derföre har jag låtit björken stå", svarade W., "att du och andra luftens foglar må deri kunna hvila edra vingar".[21] Örnen tackade Wäinämöinen för hans välmening och slog eld åt honom, för att bränna den fällda skogen. Sedan besådde Wäinämöinen sin sved under böner till jordens gudomligheter och till öfverguden Ukko, hvilken han särskildt bad om regn. Efter någon tids förlopp gick han att bese sin sved och fann växten förträfflig. En gök sjöng då i björken, och honom anmodade W. att äfven framdeles tillsjunga orten lycka, glädje och trefnad.

3 Runon. 570 verser.

Derefter framlefde Wäinämöinen många lyckliga år i Kalevala, såsom orten numera kallades, och blef vida namnkunnig för sin sång och annan vishet. Ryktet derom hade hunnit öfver till Lappen Joukahainens öron; och som denne var en inbilsk man, så förtröt det honom att höra talas om någon annan, som vore förmer än han sjelf. öfvermodigt och utan afseende på såväl fadrens som modrens varningar, hvilka försökte hindra honom, spännde han en dag för sin släde och begaf sig till Kalevala, för att täfla i sång med Wäinämöinen. Han träffade Wäinämöinen åkande ute på marken ej långt från sitt hem, och utan att det ringaste vända åt sidan åkte han rakt emot honom, så att fimmelstångs ändarne fastnade vid hvarandra, och hästarne måste stadna. Wäinämöinen frågade, hvem han var, som så ovarsamt åkte emot honom; hvarpå Joukahainen nämnde sitt namn och begärde att äfven få veta den andras namn. Sedan han hört, att det var Wäinämöinen sjelf, på hvilken han stött, uppfordrade han honom att täfla med sig i sång, sägande:

"Lienet vanha Wäinämöinen, Laulaja iän-ikuinen, Ruvetamme laulamahan, Saakamme sanelemahan; Mies on miestä koittamahan, Toinen toista voittamahan."

det vill säga:

Är du gamle Wäinämöinen, Den evärdeliga sångarn, Låt oss börja då att sjunga, Låt oss ordets makt försöka; Man mot man vi nu må pröfva, Hvem af begge segern vinner.

Wäinämöinen svarade undvikande med följande ord:

"Mitäpä minusta ompi Laulajaksi, taitajaksi: Ain' olen aikani elellyt Näillä yksillä ahoilla, Kuunnellut koti käkeä Kotipellon pientareilla; Waan kuitenki, kaikitenki, Sano korvin kuullakseni, Mitä sä enemmin tieät, Yli muista ymmärtelet."

det vill saga:

Mycket torde jag ej gälla Uti sång och annan kunskap: Har jag tillbragt mina dagar, Lefvat blott i hemmets lunder, Hört på göken, hur han sjungit Invid hemmets åkerrenar; Dock likväl och det oaktadt Sjung nu ut och låt mig höra, Allt det bästa, som du känner, Som du vet utöfver andra.

Då begynnte Joukahainen att reta den andra med allehanda slagdängor, liksom ville han säga, att sådane nog voro jemförliga med Wäinämöinens sångkunskap; men när W. med allsköns lugn afviste dem, ville han slutligen taga en högre ton och sade sig såsom sjunde man hafva biträdt vid jordens och himmelns skapelse. En sådan erkelögn kunde Wäinämöinen ej afhöra med samma lugn, som hans öfriga dumheter, utan sade honom rent ut, att han ljög; hvarpå Joukahainen utmanade honom på duell, sägande: efter sjelf jag saknar insigt, kanske har mitt svärd den bättre; "Kun ei lie minulla mieltä, kysyn mieltä miekaltani".

Wäinämöinen svarade: "lika litet fruktar jag ditt svärd som dina kunskaper; äfven jag har ju ett svärd. Likväl vill jag ej inlåta mig i envig med en dylik stackare, som du är."

Af detta svar och Wäinämöinens vägran att antaga hans utmaning blef Joukahainen till den grad uppbragt, att han i sitt trotsiga öfvermod utlät sig:

"Ken ei käy miekan mittelöhön, Eikä kalvan kastelohon, Sen minä siaksi laulan, Alakärsäksi asetan. Panen semmoiset urohot Sen sikäli, tuon täkäli, Sorran sontatunkiohon Läävän nurkahan lätistän."

Detta var mer an Wäinämöinen kunde tåla. Betagen af harm och vrede begynnte han sjunga och sjöng så, att hafvet svallade och jorden skälfde, bergen skakades och klipporna remnade. Huru sången slutades dermed, att han sjöng Joukahainen djupt in i ett kärr, och huru han ej förr återtog sina ord, än Joukahainen lofvat honom sin enda syster till lösen för sig, torde för de flesta läsare vara förut bekant.

4 Runon. 514 verser.

I denna runo afhandlas Wäinämöinens frieri till Joukahainens syster, hvilken ej ville taga en så gammal man, ehuru mycket modren än prisade den tillämnade svärsonen såsom stor, rådig och sångkunnig. Slutligen gjorde en olycklig händelse slut på flickans bekymmer: hon skulle en morgon bada sig vid hafsstranden, blef derunder af en vattenande lockad att simma längre ut från stranden och drunknade. Modren var alldeles otröstlig och gret så, att bäckar bildade sig af hennes ymniga tårar.

5 Runon. 250 verser.

Wäinämöinen blef illa till mods, när han hörde att bruden gått i sjön och försökte uppfånga henne derifrån. För att ej besvika sin broders löfte, enligt hvilket Wäinämöinen borde få henne, lät hon nu också fånga sig i skepnad af en lax af ett eget, ovanligt utseende. Då nu Wäinämöinen icke igenkände henne, utan i stället att behålla henne såsom sin brud, började behandla henne såsom en vanlig fisk, ansåg hon sig med godt samvete kunna hoppa i sjön tillbaka; hvilket hon ock gjorde och försvann snart i böljorna, sedan hon likväl förut tillkännagifvit, hvem hon var. Wäinämöinen sörjde mycket öfver sin förlust och förebrådde sig sin stora förblindelse att icke hafva igenkännt henne. Sin klagan slöt han med orden:

"Enkä nyt tuota tieä'känä, Miten olla, kuten eleä Tällä ilmalla asua, Näilla mailla matkaella. Oisiko emo elossa, Sepä saattaisi sanoa, Miten olla oikeana, Kuten pystössä pysyä, Murehisin murtumatta, Huolihin katoamatta, Näissä päivissä pahoissa, Apeissa mielaloissa."

det är:

Och nu är jag rådlös vorden, Hur jag lefva bör och vara, Huru vistas här i verlden, Röra mig på dessa trakter. Ägde jag min mor i lifvet, Hon ett råd mig skulle gifva, Hur jag kunde hållas uppe, Stå uti en upprätt ställning, Utan att förgås i sorger, Af bekymren nedertryckas, Under dessa hårda tider, Denna svåra sinnesoro.

Ehuru modren var död, lefde dock hennes ande ännu och nekade Wäinämöinen att sörja öfver en, såsom det tycktes, ringa förlust, samt ingaf honom det rådet att rusta sig ut till Pohjola för att fria till någon flicka derstädes, sägande:

"Mene Pohjan tyttärihin, Siell' on tyttäret somemmat, Neiet kahta kaunihimmat, Viittä, kuutta virkeämmät, Ei Joukon jorottaria, Lapin lapsi lönttäreitä.

Sieltä naios poikaseni, Paras Pohjan tyttäristä, Jok' on sievä silmiltänsä, Kaunis katsannoisiltansa, Aina joutusa jalalta, Sekä liukas liikunnolta."

Så i denna som den närmast föregående runon ar poesien till det mesta af lyrisk art.

6 Runon. 240 verser.

Efter det råd, Wäinämöinen fått, begaf han sig ut på färden till Pohjola. Hans väg förde honom genom de trakter, der Joukahainen vistades. Denne bar ännu gammalt agg till honom, och som han på förhand lärer hafva erhållit kunskap om Wäinämöinens förestående färd till Pohjola, så lade han sig i försåt för honom vid vägen. När nu Wäinämöinen skulle rida öfver Joukkolas å, der den var grundast, sköt Joukahainen på honom. Pilen träffade dock endast hästen, hvilken dog på stället, och Wäinämöinen föll i sjön, hvarefter en häftig storm, som kom från landsidan, dref honom allt längre och längre ut på det vida hafvet.

7 Runon. 360 verser.

Hela nie dygn drefs Wäinämöinen simmande omkring och var redan nära att öfvergifva allt hopp om räddning, då örnen, som förut (se 2 runon) funnit sig väl deraf, att Wäinämöinen, när han fällde sin sved, lemnat en björk qvar, för att foglarne deri finge hvila sig, kom och frågade, hvad han gjorde i hafvet. Wäinämöinen berättade för honom sin olycka och tillade, att han numera ej visste, antingen han förr skulle dö af hunger eller öfvergifven af sina krafter sjunka ned i vattnet. Örnen bad honom att ej vara bekymrad och lofvade bära honom, hvart han ville, blott han kunde hjelpa sig upp på dess rygg; "ty också du har en gång gjort godt åt mig", sade örnen med följande ord:

"Vielä muistan muunki päivän, Arvoan ajan paremman, Kun ajoit Kalevan kasken, Osmolan salon sivallit: Heitit koivun kasvamahan, Puun sorean seisomahan, Linnuille lepeämiksi, ltselleni istuimiksi."

Derpå bar örnen, som nu var vida större än fordom, Wäinämöinen till Pohjola och lade honom der ned på torra stranden, hvarest han träffades af Pohjolas värdinna. Hon förde honom upp i gården och vederqvickte honom efter bästa förmåga. Då Wäinämöinen likväl vantrifdes i Pohjola och längtade att slippa till sitt eget hem, lofvade Pohjolas värdinna ej allenast förskaffa honom dit, utan äfven gifva honom sin dotter till äkta, om han till ersättning derföre ville smida en sampo åt henne. Wäinämöinen sade sig ej kunna smida sampo, men lofvade, blott han kommit hem, skicka derifrån den kunniga smeden Ilmarinen till detta arbete. Då gaf Pohjola värdinnan åt honom häst och släde, att åka hem med, men varnade honom vid afskedet att ej se upp, förrän antingen hästen stadnade eller det blifvit tid att taga nattläger; eljest skulle någon ofärd drabba honom under resan.

8 Runon. 280 verser.

Den erhållna varningen glömdes dock snart af Wäinämöinen. Kommen ett litet stycke på vägen hörde han ett ljud, som om någon väft deruppe. Han såg upp och fann Pohjolas undersköna jungfru vara sysselsatt med att väfva sin guldväf på kanten af en skön regnbåge. Wäinämöinen blef intagen af hennes skönhet och gjorde på stället sitt friaranbud. Jungfrun svarade, att hon på aftonstunden förut sutit ute på lindan och hört en talltrast sjunga, hvilken på hennes tillfrågan, hvad det var som han sjöng? sagt sig sjunga om flickornas tankar i fadershemmet och om unghustrurnas hos mannen, och att det mellan begges tillstånd var lika stor skillnad, som mellan en klar sommardag och en mörk höstnatt. Wäinämöinen bad henne ej fästa sig vid trastarnes qvitter och försäkrade, att han var en karl ej sämre än andra. "Då skulle jag hålla dig för en karl, svarade jungfrun, om du med en uddlös knif kunde klyfva ett tagelhår och slå knut på ett ägg." Detta verkställde Wäinämöinen, likasom ett yttermera ålagdt annat arbete, som icke var lättare; men jungfrun låfvade dock icke bry sig om honom, förrän han timrat en båt af hennes slitna slända och skjutit båten ut i sjön, utan att det minsta röra dervid. Äfven detta arbete underkastade sig Wäinämöinen, men slog sig derunder med yxen i knäet, ett stort sår, och fick ej blodflödet på något sätt hämmadt, då han ej kände bloddämningsorden. I sin nöd kastade han sig i släden, åkte ut för att annorstädes ifrån söka hjelp och fann slutligen en gubbe, som trodde sig kunna dämma blodflödet.

9 Runon. 550 vr.

Är till större delen af magiskt innehåll och beskrifver, huru bloden i Wäinämöinens sår blef stämd genom ordets kraft, huru svedan borttogs, och huru såret föröfrigt behandlades med ord och salvor, så att Wäinämöinen snart åter blef frisk. Denna runo innehåller således: 1 jernets ursprungsord, 2 jernets bespottningsord, 3 blodens dämningsord, 4 ord för svedan, 5 böneord till gudarne, 6 salvans beredelseord, 7 förbandsord, 8 Wäinämöinens tacksägelse till öfverguden för den undfångna hjelpen.

10 Runon. 590 vr.

Efter att hafva tillfrisknat åkte Wäinämöinen hem illa till mods, emedan han utfäst sig skicka Ilmarinen till Pohjola. Han visste väl, att denne ej gerna ville begifva sig dit, hvarföre han begynnte prisa Pohjola-dottrens skönhet, för att försöka, hvad den kunde verka på smedens sinne. Tillika sade han, att jungfrun var bestämd för den, som kunde smida en Sampo. Också måtte jungfrun hafva varit en utmärkt skönhet, efter Wäinämöinen bland annat berömde henne med följande ord:

"Kuuhut paistoi kulmaluilta, Päivyt rinnoilta risotti, Otavainen olkapäiltä, Seitsentähtinen selältä."

det är:

"Månen sken från hennes tinning, Solen strålade från bröstet, Karlavagnen ifrån skuldran, Och sjustjernan ifrån ryggen."

I stället att låta narra sig, anade Ilmarinen oråd och sade: "det tyckes, som om du lofvat mig till lösen för dig sjelf till Pohjola; men dit, till den mannafrätare-byn, far jag aldrig". Wäinämöinen hade fruktat för ett sådant afslag och derföre under färden till hemmet vid ändan af åkern uppsjungit en väldig, blomstrande, guldgrenig gran, med månen i dess topp och stjernor i grenarne. Nu nämnde han om granen för Ilmarinen, hvilken fick lust att sjelf beskåda den. Kommen till stället klättrade han upp i trädet, för att nedtaga månen och stjernorna. Men han hade ej väl hunnit upp, förrän Wäinämöinen framsjöng en häftig orkan, som ryckte Ilmarinen med sig och förde honom till Pohjola. Runon beskrifver derpå omständligen, huru han smidde Sampo; men af Pohjola-jungfrun fick han ej något bestämdt Ja. På hans tillfrågan, om hon nu ville följa honom, svarade hon endast:

"Emmä tästä vielä joua, Pääse en neitipäiviltäni, Noilta töiltä tehtäviltä, Kesäisiltä kiirehiltä: Marjat on maalla poimimatta, Lahen rannat laulamatta, Astumattani ahoset, Lehot leikin lyömättäni."

det är:

Har ännu ej tid att komma, Kan ej lemna jungfrulifvet, Mycket har jag här att syssla Under bråda sommartiden: Måste plocka bär på marken, Sjunga mången sång på stranden, Taga månget steg på lindan, Leka mången dag i lunden.

När flickan var så omedgörlig, begynnte Ilmarinen tänka på återfärden till hemmet. Pohjola-värdinnan ville ej hindra hans afresa, utan tvärtom gaf hon honom ett fartyg att färdas med och ställde så till, att han fick gynnande vind. Men sampo gömde hon i ett kopparberg, der den sorgfälligt förvarades bak lås och bom.

11 Runon. 380 vr.

I den elfte runon framträder en ny Kalevala hjelte, hvilken lättsinnig och oförvägen, såsom han var, äfven ville försöka sin lycka hos Pohjola-jungfrun. Detta hans företag afhandlas dock först i den närmast påföljande runon; hvaremot i denna beskrifves hans tidigare ungdom och hans afventyr i Saari. Äfven der fanns en förnäm jungfru af hög börd, som redan utdelt många korgar åt friare, bland hvilka de flesta voro af stort anseende. Nu beslöt också Lemminkäinen att begifva sig åstad för att begära Saari-jungfrun till äkta. Modren afrådde honom från att fara dit, sägande: "hvad vinner du dermed annat, än att du blir ett åtlöje för Saaris flickor".

Ellös menkö poikaseni Parempihin itseäsi, Saaren suurehen sukuhun, Laajahan lajiperähän, Siella piiat pilkka'avat, Naiset nauravat sinua.

"Har ingen nöd dermed, mente Lemminkäinen; flickorna må akta sig, att de ej sjelfva må blifva ett värre åtlöje." Så for han åstad till Saari, der han tog tjenst som vallherde, gick dagarne i vall och dansade nätterna igenom med Saaris flickor. Blott hos en enda, den förnämsta Saarijungfrun Kyllikki, hade han ingen framgång, ehuru han efter runons ord utnötte väl hundra par stöflar för hennes skuld; hvarföre han slutligen beslöt bortröfva henne. När flickorna en afton samlats till ett dansställe ute på marken ett stycke från byn, kom Lemminkäinen åkande midt i hopen, ryckte Kyllikki i sin släde och körde bort, sedan han förut strängeligen förbjudit de qvarblifvande att nämna ett ord till upplysning om Kyllikkis försvinnande och hotat försjunga alla deras fästmän och hvarenda Saaris gosse ut i krig, i fall de ej ville förtiga saken. Den arma Kyllikki gret och bad att blifva bortsläppt, men Lemminkäinen hörde ej på det örat, utan endast förundrade sig öfver, hvad hon kunde hafva mot honom, en så ypperlig fästman, yttrande sig bland annat med följande ord:

"Tuotako sina sureksit, Tuota huolten huokaelet, Ettei oo sukuni suuri, Kovin korkea kotini?

Jos en oo suvulta suuri, Kovin korkea ko'ilta, On mulla tulinen miekka, Säkenevä säilärauta;

Se ompi sukua suurta, Laajoa lajipereä: Omp' on Hiiessä hiottu, Jumaloissa kirkasteltu.

Sillä suurennan sukuni, Laajennan lajini kaiken, Miekalla tuliterällä, Säilällä säkenevälla."

Det är: "sörjer du och suckar för det, att min slägt ar oansenlig och mitt hus för lågt? Må så vara, så har jag i stället ett blixtrande svärd med gnistrande klinga, som är af nog hög börd; ty i fordna dagar har man slipat det i Hiisis boning, gjort det blankt hos gudarne. Med denna gnistrande klinga kan jag höja min slägt och utvidga mitt hus." Då svarade Kyllikki: "o nämn mig icke om ditt svärd, utan vill du, att jag någonsin skall trifvas hos dig, så svär att alldrig bära det i krig, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". "Må gjort, sade Lemminkäinen, men svar då också du, att aldrig gå ut på dansställen i byn, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". Der svuro de då ömsesides och lofvade: Lemminkäinen att ej draga ut i härnad, och Kyllikki att hållas hemma utan att springa ut i byn. Det tyckes, som om Kyllikki småningom funnit sig i sitt öde att vara Lemminkäinens maka, hvad hon ock i början må hafva haft emot honom.

12 Runon. 220 vr.

Med sin unga hustru tillbringade Lemminkäinen derpå flere lyckliga år i det fredliga hemmet, utan att någondera bröt sitt löfte. Engång dröjde han längre tid borta på en fiskfångstfärd, hvarunder Kyllikki fann tiden lång och begaf sig på en dans, den flickorna i byn tillställt. Lemminkäinen, som efter hemkomsten fått veta det, förargades svårligen öfver Kyllikki, som så brutit sitt löfte, och anseende sig sjelf nu äfven vara löst från den ed, som hittills bundit honom, begynnte han genast rusta sig ut för en krigsfärd, utan att höra på sin moders och sin hustrus böner, hvilka på allt sätt ville afråda honom. Då Kyllikki bland annat berättade, att hon natten förut drömt, det deras hus nedbrunnit, svarade Lemminkäinen blott, att han icke trodde på käringdrömmar och qvinnoeder ("en usko unia naisten, enkä vaimojen valoja"), och för modren tillkännagaf han slutligen, att han skulle begifva sig till Pohjola, för att derstädes fria till den berömda jungfrun. "Du har ju hemma förut en förträfflig hustru, sade modren, och tvänne hustrur passa dock icke för en mans bädd." "Kyllikki bryr jag mig icke om, må hon springa i byn på hvar flickdans", svarade Lemminkäinen, under det han som hast borstade sitt hår. Då modren nu begynnte skrämma honom och sade, att han säkert gick sin ofärd till mötes, om han begaf sig till Pohjola, slängde Lemminkäinen borsten ur sin hand och yttrade: "förr skall man se blod flyta från denna borste, än någon ofärd drabbar mig på Pohjola-färden". Borsten träffade fogningen mellan sparrens ända och väggen, der den blef sittande.

13 Runon. 280 vr.

Lemminkäinen begaf sig på färden och kom lyckligt fram till Pohjola. Kommen på gården hörde han sång och skrål af flere röster i stugan: Då steg han in och sade: "vackra sånger pläga ej vara långa", ("hyvä on laulu loppuvasta, lyhyestä virsi kaunis; mieli on jäämähän parempi, kun on kesken katkemahan"). När Pohjola-värdinnan sedan förundrade sig öfver, huru han färdats fram, då ej ens hundarne märkt hans ankomst, sade Lemminkäinen: att det ej heller varit hans afsigt med resan att blifva ett föremål för hundglafs; hvarpå han råkade i ekstas (tulta iski turkin helmat, silmät valoi valkiat, d.ä. "gnistor sprakade ur pelsen, blixtar ur hans ögon flögo") och sjöng derunder sina kraftigaste runor, tills han bortsjungit karlarne ur stugan till ställen, hvarifrån de ej återkommo. Blott en enda karl i hopen, en trasig vallherde, föraktade han så, att han ej brydde sig om att bortkasta några ord på honom. Men denne föresatte sig att engång hämnas på Lemminkäinen såväl de andras ofärd, som det förakt, hvilket han sjelf fått röna, sprang bort och lade sig i försåt för Lemminkäinen, der han trodde, att denne snart skulle komma att färdas.

14 Runon. 250 vr.

Efter ett sådant inträde, och sedan det blifvit nog utrymme i stugan, begärde Lemminkäinen af Pohjola-värdinnan hennes dotter till äkta. Men äfven för henne var det bekant, att Lemminkäinen var gift förut, hvarföre hon svarade: "huru kommer du hit att fria; du har ju redan hustru hemma". "Hon må vandra sin väg", sade Lemminkäinen: "härifrån tänker jag gifta mig till en bättre hustru, gif nu derföre din dotter åt mig, den bästa du har". Hon lofvade göra det, men fordrade dessförinnan, att Lemminkäinen genom andra prof, än dem han hittills visat, skulle göra sig förtjent af dottren. Först skulle han fånga Hiisis elg, derpå fasttaga Hiisis häst och sist skjuta en svan från Tuonelas elf.

15 Runon. 460 vr.

Sedan Lemminkäinen lyckats att utföra de tvänne första företagen, begaf han sig att skjuta svanen i Tuonela elf. Men der gick det honom ej bättre, än att den föraktade vallherden (se 13:de runon), som låg der i försåt, rännde ett spjut igenom honom, hvarefter han skuffade honom ned i strömmen och betraktade med förnöjelse, huru den döde kroppen for utför den hvirflande forssen i Tuonelas elf.

16 Runon. 640 vr.

En morgon varseblef Kyllikki i Lemminkäinens hem, att några bloddroppar dröpo fram ur borsten, som allt sedan Lemminkäinens afresa legat orörd imellan sparren och väggen (se 12:te runon). Modren anade genast, att någon stor olycka händt hennes son i Pohjola, hastade sjelf dit och frågade af Pohjola-värdinnan, hvart hon gjort af med hennes son. Denna ville ej komma fram med sanningen, förrän hon efter en sträng hotelse af Lemminkäinens moder, som var en mycket sångkunnig qvinna, måste tillstå, att hon skickat honom för att skjuta en svan från Tuonelas elf. Genast begaf sig modren dit och, sedan hon under färden blifvit af solen underrättad om sin sons bedröfliga slut, lät hon smida sig en räfsa med långt skaft och långa tenar, med hvilken hon grep sig an att räfsa i lugnvattnet nedanom Tuonelas fors. Slutligen fick hon något för räfsan, som liknade en sädeskärfve, men vid närmare undersökning befanns vara Lemminkäinens kropp, hvilken dock saknade både hufvud, händer och andra lemmar. Under fortsatt räfsning fick hon upp äfven dessa, lade allt på sitt ställe och skickade honungsfågeln, biet, upp till himmelen, för att af skaparn få någon sådan balsam, som kunde återupplifva Lemminkäinen. Sedan biet efter väl uträttadt ärende kommit åter, och Lemminkäinen blifvit smord med den himmelska salvan, öppnade han sina ögon och förundrade sig, huru han kunnat sofva så tungt och länge. "Ännu mera tungt skulle du hafva sofvit och ännu ej uppvaknat, svarade modren, hade jag, din arma moder, ej kommit hit." Nu började Lemminkäinen erinra sig tillgången, huru han kommit till Tuonelas elf, och berättade allt omständligen för sin moder. Modren frågade derefter, om honom ännu fattades något, hvarpå Lemminkäinen svarade: "mig fattas visst mycket ännu; ännu har jag ej fått Pohjola-jungfrun, och den elaka hexan, som hon har till moder, gifver henne icke, förrän jag skjutit en svan från Tuonela elf." "Låt du svanarne simma i fred, sade modren, och kom nu hem med mig, nöjd att du sluppit så väl." Efter något betänkande beqvämde sig Lemminkäinen dertill och for hem med sin moder, hvarest runon tills vidare lemnar honom.

Både i denna och den närmast föregående runon förekomma åter en hel hop magiska elementer.

17 Runon. 410 verser.

Under dessa Lemminkäinens ströfverier timrade Wäinämöinen på sin båt, hvilket arbete på sätt, som i den 8:de runon omnämnes, blifvit afbrutet. Hvarje förrättning hade Wäinämöinen beledsagat med dess behöriga (magiska) ord och fått båten nära färdig, då han till sin ledsnad märkte, att de ord, som behöfdes för kantlisternas hopfogning, för akterstäfvens och förstammens fulländning, fallit ur hans minne. Dessa ord måste han nödvändigt förskaffa sig och for derföre till de dödas rike, Tuonela, för att få dem — troligen i mening, att någon aflidens ande skulle meddela honom de saknade orden. På den färden mötte honom många svårigheter: först kunde han ej få färja från Tuonela, med hvilken han borde färdas öfver elfven, och sedan man fört honom öfver, ville man behålla honom qvar i Tuonela. Endast genom sin rådighet lyckades Wäinämöinen rädda sig derifrån, i det han kom simmande tillbaka öfver elfven, men med oförrättadt ärende; ty icke ett halft ord engång hade han fått från Tuonela. För svårigheten att kunna återvända derifrån varnade han sedan hvar och en, att ej sjelfmant fara till Tuonela, och gaf en kort beskrifning på de aflidnas tillstånd derstädes.

18 Runon. 620 verser.

När Wäinämöinen ej lyckats få några ord från Tuonela, beslöt han att gå till en fordomdags mycket namnkunnig sångare Antero eller Kantervo Wipunen, hvilken dock numera legat i jorden så länge, att en grof skog hunnit rota sig och uppvexa öfver hans hvilostad. Sedan Wäinämöinen tillryggalagt den långa, mycket besvärliga vägen, rödjade han undan skogen från stället och stötte sedan en jernstång i den afsomnade jättens gap, i afsigt att dermed uppväcka honom från den långa sömnen. Jätten grinade illa och högg med tänderna i stången, som han var nära till att afbita. När Wäinämöinen, efter att hafva fått lif i Wipunen, skulle rycka stången ur hans mun, stod han ej desto säkrare, än att hans venstra fot slintade och kom rakt i gapet på jätten. Snart var den högra foten jemte hela karlen efter, och Wäinämöinen fick lof att vandra en för honom alldeles fremmande väg ned i jättens mage. Äfven så förlorade Wäinämöinen ej sin fattning; han inredde för sig en smidja i Wipunens mage och begynnte smida och bulta der med sådant eftertryck, att jätten fann sig helt generad deraf. Han visste egentligen ej, hvad det var, som han fått i sin mage, och i förmodan, att han fått någon okänd sjukdom, rodde han fram med alla besvärjelserunor, han ihogkom, för att fördrifva det onda. Wäinämöinen åhörde dem med lugn och fortfor oafbrutet att oroa honom, tills han slutligen, sedan Wipunen uttömt sitt förråd af besvärjelserunor, sade sig må för väl i hans mage, för att lemna en så beqväm plats; lofvade dock göra det, blott Wipunen dessförinnan sjungit för honom all sin kunskap, "ty", sade han:

"Ei sanat salahan joua, Eikä luottehet lovehen, Mahti ei joua maan rakohon, Vaikka mahtajat menevät".

det vill säga:

Orden få ej undandöljas, Kunskapen i glömska råka, Ej förmågorna begrafvas, Går ock egarn sjelf i grafven.

Då öppnade Wipunen sin mun och sjöng först om tingens ursprung,

"Kuinka luojansa luvalla, Kaikkivallan vaatimalla, Itsestänsä ilma syntyi, Ilmasta vesi sikesi, Veestä manner maatelihen, Manterelle kasvut kaikki. Lauloi kuun kuvoamasta, Auringon asettamasta, Ilman pielten pistämästä, Taivosen tähittämästä."

det vill säga:

Hur på skaparns gifna tillstånd, Den allsmäktiges befallning, Luften först af intet föddes, Vattnet aflades af luften, Jorden bildades af vattnet, Vexterna på jorden kommo. Sjöng om månens bildning sedan, Solens fogning på sitt ställe, Om grundpelarne för fästet, Om hur himmeln stjernbeströddes.

Mångt och mycket annat sjöng nu Wipunen i flera dagar efter hvarandra, såsom runon säger — om man nu eljest kunde hålla så noga räkning på dagarne, ty både sol och måne stadnade i sitt lopp, för att höra på sången, som föröfrigt utöfvade en sådan verkan på jorden, att hafvets vågor och forsarne rundtomkring stodo stilla och lyssnade.

Sedan Wäinämöinen fått tillräckligt af sången, kröp han åter ut ur Wipunens mun och begaf sig att lägga sista handen vid timringen af båten, hvars förfärdigande numera icke möttes af något hinder.

Efter ämnets beskaffenhet är innehållet af denna runo dels episkt, dels magiskt.

19 Runon. 690 vr.

Båten, som nu stod färdig på stranden, blef på det bästa utsirad af Wäinämöinen, hvilken sedan sköt den ut och satte sig deri för att företaga den länge tillämnade friarfärden till Pohjola (jfr. 8:de runon). Vid ändan af en udde, förbi hvilken Wäinämöinen borde segla, var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvätta kläder. Så snart hon af Wäinämöinen fått veta, hvart hans resa gällde, sprang hon hem och berättade det för sin broder, hvilkens anspråk på Pohjola-jungfruns hand (se 10:de runon) hon nog kände. Då gjorde sig Ilmarinen färdig, så fort han kunde, och for landvägen till Pohjola. På tredje dagen upphann han Wäinämöinen och ropade till honom från stranden:

"Oi on vanha Wäinämöinen! Tehkämme sula sovinto: Josp' on kilvoin kihlonemme, Kilvoin käynemmä kosihin, Ei neittä väkisen vieä, Vastoin mieltä miehelähän".

det vill säga:

O du gamle Wäinämöinen! Låt oss fredligt så förlikas: Att, om ock i kapp vi fria, Täfla i att vinna jungfrun, Hon af intet tvång må bindas, Utan välja, som hon tycker.

Wäinämöinen gick in på förslaget och sade: "gerna må den taga jungfrun, för hvilken hon frivilligt bestämmer sig, och vi sjelfve må för den saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".

Så kommo friarena till Pohjola. Modren ville öfvertala sin dotter att taga Wäinämöinen, hvilken hon prisade för hans förmögenhet och andra goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro någon handelsvara, att säljas bort för penningar, och lofvade välja Ilmarinen, hvilken smidit sampo åt dem och föröfrigt var yngre med ett vackrare utseende. När Wäinämöinen sedan sjelf hunnit in i stugan och gjort sitt anbud, frågade hon, om han redan timrat båten af hennes slitna slända (se 8:de runon). Wäinämöinen svarade ej bestämdt, utan sade blott, att han hade en nog god båt, som lik en blåsa eller ett näckrosblad höjde sig på vågorna, och med hvilken han ej behöfde frukta hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom då afslag med följande ord:

"En kiitä meristä miestä, Aallon laskeja-urosta: Tuuli viepi merillä mielen, Aivot särkevi ahava. Enkä taia tulla'kana, En tulla minä sinulle Ikuiseksi ystäväksi, Kainaloiseksi kanaksi, Siasi leväittäjäksi, Päänalaisen laskejaksi."

det vill saga:

Prisa vill jag ej en sjöman, Ej den man, som drifs på vågen: Hafvets storm förståndet rubbar, Vårens ilar skada hjernan. Derför kan och vill jag icke, Kan jag icke bort mig lofva För att bli din lifstidsmaka, Bli en dufva vid din sida, Den din bädd hvar afton reder, Ordnar vackert hufvudgärden.

20 Runon. 510 vr.

Kort efter, sedan Wäinämöinen fått detta afslag, kom Ilmarinen åkande på gården och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man åt honom dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, förrän han finge se jungfrun, på hvilken han så länge väntat. Som han ej var särdeles efterlängtad af modren, så förelade hon äfven honom, såsom Lemminkäinen förut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof på sina förtjenster. Det första var att upplöja en åker, full med ormar, hvilken blott Hiisi fordomdags förmått plöja; för det andra borde han fånga en björn från Tuonelas skog, och för det tredje en stor väldig gädda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa förrättningar skulle Ilmarinen säkert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit honom råd, huru han skulle bära sig åt för att få dem verkställda. Så t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldörn och med den begifva sig till Tuonela-elfven, för att fånga fisken. Ilmarinen gjorde så och stod redan med sin eld-örn på stranden. Då närmade sig den väldiga gäddan, hvars rygg var lång som sju efter hvarandra liggande båtar, tänderna i munnen långa som skaftet på en räfsa och tungan af tvänne yxskafts längd. Redan öppnade hon sitt gap, för att sluka Ilmarinen, då örnen i rätt tid högg sina klor djupt in i hennes rygg. Då uppstod der en förfärlig strid mellan gäddan och örnen. Tvänne särskilda gånger måste örnen släppa sitt tag och första gången drog gäddan honom djupt under vattnet, förrän han hunnit få lös sina klor från hennes rygg. Striden slutades dock till örnens fördel, som flög med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort sig en grundlig måltid, om ej Ilmarinen, som borde föra fisken till Pohjola, hindrat honom. Länge efter striden var luften ännu helt tjock af fjun och fjädrar, som derunder lossnat från örnen, och vattnet i Tuonela-elfven så upprördt, att det mer liknade en lervälling, än vatten.

Sedan Ilmarinen sålunda lyckats uträtta de honom förelagda arbeten, hade Pohjola-värdinnan ej mer någon förevändning att neka honom sin dotter, hvarföre förlofningen för sig gick på stället, och derefter återvände Ilmarinen hem, tills brölloppet skulle firas. Men Wäinämöinen förebrådde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han ännu var vid unga år, och afrådde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra flickor.

21 Runon. 620 vr.

I denna runo göras stora bröllopstillrustningar, slagtas, brygges, bakas, stekes och kokas i Pohjola. Derpå skickades bjudningar omkring, och allt folk, som kunde påträffas, skulle bjudas, till och med alla blinda tiggare och andra uslingar; endast Lemminkäinen skulle lemnas objuden, "ty — sade Pohjola värdinnan — han är alltid begifven på gräl och fallen för slagsmål, och har redan förut stört glädjen på andra bröllop".

22 Runon. 440 vr.

Brudgumens och de öfriga bröllopsgästernas mottagning i Pohjola, och sjelfva brölloppets begående. Dervid sjunger Wäinämöinen och slutar sin sång med att tacka värdskapet.

23 Runon. 530 vr.

I denna runo uppträder först brudens moder med erinran till sin dotter, att hon nu för alltid kommer att lemna sitt barndomshem. Derpå omnämner bruden, huru det djupt griper hennes sinne, när hon nu tänker på den snart skeende skilsmessan och säger, att hon förut ej kunnat ens ana, att det skulle blifva så påkostande. Hennes bekanta komma och göra afskedsstunden ännu svårare derigenom, att de erinra henne om mången svärdotters nog hårda öde i sitt nya hem, samt huru, när hon härnäst besöker fadershemmet, det kunde hända, att hon ej mer träffade der någon fader, moder eller annan anförvandt i lifvet. När de derigenom fått henne att gråta rätt på allvar, uppträder åter någon, som bjuder till att trösta henne, ber henne kasta sitt öga på den ståtliga brudgumen och beskrifver hans goda egenskaper och den välmåga, i hans hus väntar henne.

24 Runon. 790 vr.

Denna runo upptages af råd för den blifvande unghustrun, huru hon skall förhålla sig och förrätta sina sysslor så, att svärmodren, mannen och andra skola blifva nöjda med henne. Slutligen berättar en gammal tiggargumma om sitt öde såsom flicka och svärdotter, samt huru hon råkat i sitt närvarande usla tillstånd.

25 Runon. 500 vr.

Brudgummen rådes och varnas att bemöta den nu af sina föräldrar öfvergifna med godhet och ömhet. Derpå följa brudens afskedssånger, hvilka, då de aldrig vilja taga slut, afbrytas af den redan länge resfärdiga Ilmarinen, i det han lyfter bruden i släden och far åstad. I bröllopsgården blef nu stor sorg och saknad efter den "bortlockade dufvan", men dufvan sjelf flög öfver berg och dal till lockfogelns bo.