FÖRORD. (continued 5)

Det motsvarande originalet finnes i v. Schröters Finnische Runen, 2:dra uppl. sid. 120, men i Kantaletar II: 50, 51, 53, 210 finnas endast särskilda delar af sången, — hela sången ingenstädes.

Härmed har jag nu ganska omständligen förklarat, huru det kommer till, att, ehuru Kanteletar borde innehålla hela det hittills uppdagade förrådet af finska lyriska poesien, flera förut bekanta lyriska stycken dock icke så lätt igenfinnas der.

Finska Runor.

Under denna titel förekomma 1 Helsingfors Morgonblad och Borgå Tidning öfversättningar af sånger. I Elias Lönnrots konceptbok för år 1843 finnas jämväl några sådana, hvilka ej bllfvit tryckta. Då emellertid deras form vittnar om att de ej ännu erhållit sin slutliga redaktion, upptagas de ej här, utan 1 en följande del, afsedd att innehålla bref och dagboksanteckningar.

Borgå Tidning 1838, n:o 58.

Under ordnandet af Finska poësiens lyriska och idylliska stycken, hvarmed jag i dessa tider varit sysselsatt, har jag emellanåt försökt öfversätta några och skickar härhos till dig en del af sådana öfversättningar. Flere hundrade sådana stycken på original språket komma att snart afgå till Finska Litteratur Sällskapet. Ett halft år har jag nu nästan dageligen ordnat och skrufvat om dem, försökt att af ofta nog många varianter utvälja det bästa till hufvudstycke, omskrifvit å nyo, hvad redan tre eller fyra gånger dessförinnan blifvit renskrifvet o.s.v. Ännu torde par månader åtgå till samma sysselsättning, eller rättare så lång tid, att jag slutligen tröttnar dervid, hvilket ännu ej händt, då jag dageligen trott mig finna nya skönheter uti dem, och dageligen haft orsak att instämma uti Dan. Juslenii ord: "Peculiaris hujus lingue est poësis. Illam artem non doctissimi alias magis callent, qvam rustici; qvibus, ut de Arcadibus traditur, ingenitum est, de qvalibet materia, in instanti, carmina canere elegantissima: qvod peregrino qvidem creditu impossibile esse poterit; at nos experti novimus, apud nostros praesertim nasci poëtas, non fieri." — Det är märkvärdigt att flere stycken af detta lyriska slaget rent af icke kunna öfversättas, och alla förlora sig ganska mycket ej allenast under min, men äfven under andras skickligare händer.

Den moderlösa.

Icke vore jag nu heller Mörkare än andra jungfrur, Blekare än grannens flickor, Men jag mörknade vid stockeld, Röktes i nattläger-röken, Bleknade vid kokelds-brasan.

Modren öfvergaf mig liten I beskydd hos grannens qvinnor, För att af grannhustrur badas, Af granngummorna befallas. Allt olyckliga jag känner: Grannens ord och grannens sinne, Grannens medlidsamma omvård, Hur' i verlden väl man hålles, Hur' hos fremmande man vaknar. När en fremmande dig väcker, Så den fremmande då säger: "Upp med dig, du svarta sotklabb Fort ur sängen, lata sjövrak! Skynda, blås upp eld, torföra! Antänd pärtan, Lempos ättling!" Icke så ens egen moder; Egna modren skulle säga: "Stig nu upp, min lilla dotter! Hoppa upp, min snälla dotter! Blås upp eld, min gyllne börda! Antänd pärtan, eget vaggbarn!"

Karlarnes oförstånd.

Ve de unga karlars enfald, Gossars oförstånd i valet! Välja ej en fattig flicka, Stadna ej vid låga dörrar, Dröja ej vid murkna trösklar, Hålla ej vid gamla grindar, Vid förfallna åkergärden. Allt den fattiga dock gjorde, Hade tid till alla sysslor; Allt sitt garn hon ensam spunne, Väfde hvarje väf allena, Sydde sen till mannens kläder. Rika flickan har nog göra Med sin egen ans och prydnad.

Borgå Tidning 1838, n:o 59.

Min och andras.

Andras fästmän lefva hemma, Min är borta uti kriget; Den gull-lockiga är borta Der vid Turkens landamären, Eller i Fransosens grannskap,

Der en mor sin son ej vårdar, Systern ej omfamnar brödren, Finska flickan kysser ingen; Stridskanonen der en vårdar, Der omfamnar blanka svärdet, Hvassa sabeln bjuder kyssen.

Så dig, arme fästman, hände; Tänkte här ditt bröllop fira, Men i Moskva blef det firadt På den store herrens gårdsplan, Eller i en mindres pörte;

Vigdes der af hedningskäppen, Långa svärdet blef din brudring, Och din fästmö eldgeväret.

Ingen orsak att sörja.

Må vi flickor dansa skickligt, Sjunga vackert våra sånger; Fadren gaf mig lof att sjunga, Leka alla helgdags aftnar, Fröjda mig vid solnedgången, Tills att sjutton år jag vore.

Derför må vi flickor sjunga, Dansa vackert våra danser, Snart vi så till brudar växa, Höjas upp till höga brudar. Som gåsungar, fort vi växa, Mogna snart, som unga svanor, Älskas sen af många karlar, Fås utaf en enda lycklig. Hvarför skulle vi ju sörja Och uti vår enfald ängslas; Icke tar man oss för landskatt, Skrifver oss för uppbörds resten; Kräfver ut för andra gälder; Kopparn samlar man i landskatt, Ekorrar man tar i uppbörd, Qvittar gälderna med papper.

Modrens råd och eget råd.

Modren bad jag skulle vara Hemma alla helgdagsaftnar, Läsa först uti katkesen, Sen den stora aftonbönen. Så mig gamla modren råder, Både råder och befaller, Men mitt eget sinne råder, Både råder och befaller, Gå i byn, som andra flickor, Leka, glädjas med de andra, Sjunga, dansa bland de bästa; Ensam kan jag dock ej dansa, Och en ensam sång är sorgsen.

Modrens spådom.

Sant du sade dock, min moder, När du mig i vaggan söfde, Lindade din lilla dotter. Sade att jag finge fästman, Spådde mig en vacker fästman, När blott femton år jag vore, Eller helst en dag deröfver. Femton år så nyss jag fyllde, Lefde ock en dag deröfver, Och jag fick mig trenne fästmän, Trenne öfvergoda fästmän: Sorgen gaf mig gyllne ringar, Gråten skänkte silkesdukar, Döden slutligen mig hemför.

Borgå Tidning 1838, n:o 61.

Torpflickan.

(Imitation.)

Ensam bär jag vatten ifrån brunnen, Ensam malar säden, kokar ensam, Hugger ensam veden uti skogen, Bär den ensam hem den långa vägen; Allt jag ensam gör, jag arma flicka, Ensam jag om aftonen mig lägger, Vaknar sedan ensam på mitt läger. Vore dock det sista ensam borta, Så det sista, som det näst derföre, Litet brydde jag mig om de andra.

Den väntande.

(Imitation.)

Här sitter arma flicka jag Och snart går solen ner; Men den jag väntar dag från dag Han kommer aldrig mer. "Snart är jag åter" — så jag minns Till afsked sade han — Men hvar han dröjer, hvar han finns, Jag ej begripa kan.

Kanhända krossats har hans slup I mycken storm och nöd, Kanske i hafvets mörka djup Han redan ligger död.

Kanhända stormen honom dref Långt bort till annan strand, Och fången eller dödad blef Han i ett hedniskt land.

Hans vålnad var det säkert då, Jag såg i sista natt, Då skådande åt hafvet blå Jag här på stranden satt.

Hans skepp jag der på fjärden såg, Så glad jag redan var, Men hur jag såg och åter såg, Var bara hafvet qvar.

Och nu igen hvad skymtar der I aftonsolens glans? — Kom närmre, närmre, att jag ser Om seglet är då hans.

Hans är det — hans är skepp och mast, Hans segel och hans rå; Välkommen nu du gyllne last! Välkommen sjelf också.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 15.

Den bortgifta.

Så jag reser, så jag skiljes Från den sal min fader uppbyggt, Der min bror i glädje lefver: — I en höstnatts famn jag färdas, Reser längs en gladtad våris,[28] Att ej spåren en gång qvarbli, Fotens steg på isen synas, Spår af pelsens släp på drifvan, Att min mor ej hör min klagan, Ej min far min tår förnimmer.

Förr jag kommer icke åter, Än min egen son kör hästen, Den jag burit äggar fålen. Anländ då till fordna hemmet, Länge på min bror jag väntar, För att lösa hästens remtyg, Spänna fålen utur redet. Brödren höres icke komma; Sjelf jag löser hästens remtyg, Spänner fålen utur redet.

Länge på min bror jag väntar, För att be mig in i stugan; Icke hörs min broder komma. Sjelfmant går jag in i stugan, Träder obedd in i rummet; Dock vid dörren än jag stannar, Nära dörren invid spiseln, I den knut, der grytor gömmas, Drängen kastar sina kläder. —

Ingen känd jag ser i stugan, Ingen älskad bror vid bordet. Handen sträcker jag på spiseln, Kalla kol i spiseln ligga; Handen lägger jag på muren, Murens stenar äro kalla. Ändtligt varsnar jag min broder, Utsträckt liggande på båset, Nära bänken, under bordet. Famnstjockt sot på nacken hårdnat, Alnstjockt uppå andra ställen. Brödrens ögon ser jag gråta, Kinderna af tårar sköljas.

Till sin hustru säger brödren: "Tillred mat och fägna gästen"! Men den hårda broderhustrun Kokar kål till mager soppa. Rackan äter först det feta, Hunden allt det smakligaste.

Till sin hustru säger brödren: "Hemta öl och fägna gästen"! Men den grymma broderhustrun Frambär vatten åt den komna. Rent är icke engång vattnet; Flickan har sitt anlet tvättat, Gossen sina händer i det.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 47.

Gossen blåste på sin rörflöjt, Med sitt vallhorn svarte flickan.

"Vill du bli min flicka liten, Vill du lefva hos mig lycklig?"

"Hvad för lycka kan du bjuda? Toma händer och tom ficka".

"Jag med dessa toma händer, Och i denna toma famnen Bär dig in i skogens sköte, Till de mest aflägsna skogar, Vill dig der med ömhet vårda, Lefva oförmärkt af andra."

"Hvar är marken för dig utmärkt, Hvar den plats der stugan bygges?"

"Nog finns rum i stora Suomi, Nog man sämjes bo i vårt land; Vill du bo i öknen afskildt, Eller i aflägsna städer, Eller på en qvist i skogen, Fri och sorglös som en fogel. Snart jag skall ett bo dig bygga, Der dig vinden sakta vaggar, Och jag roar dig med sången! Vill du åter bo på landet, Bygger jag af hägg din stuga, Och af rönn din säng jag täljer, Der du vid min sång fördröjer, Drömmer idel vackra drömmar."

"Men de hårda brödbekymren Göra slut på sång och drömmar?" "Nog finns bröd i löfskogsdälder, Gyllne korn i hvarje björkskog, Och jag har nog starka armar, Sidor, som ej sakna senor För att stöka uti jorden Och att berga mogna kornet".

Helsingfors Morgonblad 1835, n:o 89.

Kantele II, pag. 66.

Om min fader kunde hamra, Om en smed min farbror vore, Koppargjutare min broder, Jag en häst af sorger finge, En svart fåle af bekymmer; Hästens munlag af min oro, Betseljern af onda dagar, Af byns hårda tal en grimma, Och af grannens ord en sadel, Släda af byfolkets sqvaller, Rankor af allt snack hos grannen.

Mina sorger äro flere, Än man räknar granens kottar, Finner barr uppå ett enträd, Videbuskar på en kärrmark, På en sjöstrand runda stenar. Ingen häst man skulle finna, Träffa hos en hemmansbonde, Ej ens på den rikes backe, Som min sorg förmådde draga, Släpa bort bekymret från mig. Sådan häst ej kunde finnas, Ej ens på den bästa prestgård.

Tag du, korp, bekymret från mig, Bär min sorg, du svarta fogel, I de träsk, der fisk ej lefver, Ingen abborre man finner. Bär ej dit der fiskar trifvas, Hvarje fisk blott sorger finge; Abborn sjönke ned till botten, Gäddan lätt af sorger sprängdes, Lilla mörten skulle blötna, Mujkan svartna af bekymmer, I bekymmer, som jag skickat, Denna mörka pannas sorger.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 36.

Flyr ifrån det vackra hemmet

Kanteletar II, 161.

Skönt det var att lefva fordom, Ganska väl vi trifdes hemma: Jag en ljungens blomma växte, Uppåt sköt som unga gräset; Fadren nämnde mig sin blomma, Och sitt älsklingsbär min moder, Brödren nämnde mig sitt hvetkorn, Och sitt blåa nystan systern.

Till ett annat hem då kom jag, Under annan gårdsvärdinna: Svärfadren till stock mig skäller, Svärmodren till granrisruska; Heter iskall sten hos sonen, Hos gårdsdottren kvinnors utskott, Byns förtret hos sonahustrun.

När så sällsamt tal jag spörjer, Ständigt hör det bittra tadlet, Ofta nog jag arma kvinna, Arma barn jag alltför ofta Flyr ifrån det vackra hemmet,

Skyndar mig långt bort i skogen, Far längs kärr och ödemarker, Far igenom sanka vatten. Fore jag ock ned i vattnet, I en flod, der fisken lefver, Till en nätfångst för min broder, För min fader till ett notvarp!

P. S. En mindre vällottad svärdotters sång.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 39.

Dock då först en son du vore.

Kanteletar II, 179.

Vagga vill jag lilla sonen, Vagga upp det goda barnet, Till mitt stöd i stormens tider, Till min hjelp på motvindsfärder.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, en man af sonen! Som kan så, och som kan plöja, Som med säd beströ kan marken, Som för fålen ut på fåran, Ut att plöja svarta hästen.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När från skogen bröd du bure, Kakor ifrån enrisbacken, Från en granskog bruna skorpor, Hvetebröd från telningslandet Åt din far för fordna födan, Åt din mor för brödets näring.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När du nya stugan byggde, Finge oss ett bättre badhus, Gjorde trappa framför stugan, Reste upp ny dörr på trappan.

Vyss, vyss, min son den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När sonhustru du mig gåfve, En som för mig vattnet bure, Som badstugan skulle värma, Mjuka upp hvar gång min badqvast, Reda totten, som jag spinner.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 49.

Brudsökerskan.[29]

Kanteletar III, 50.

Brud jag sökte åt min broder. Maka åt min älsklingsbroder; Fann i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" — "Boskapsherde är min broder". —

"Vill ej ha en boskapsherde; Dålig skjorta har en herde — Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" — "Jägare han är, min broder". —

"Vill en jägare ej hafva; Jägaren af barrskog luktar — Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" — "Fiskare han är, min broder". —

"Vill en fiskare ej hafva; Fiskaren af råfisk luktar — Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" — "Åkerman han är, min broder".

"Honom vill jag gerna hafva; Varm är åkermannens sida — Vid hans sida kan jag hvila, Vid hans bröst kan jag mig värma, Vid hans arm jag trefnad finner".

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 65.

Prisa hästen först i morgon!

Vaggsång. Kanteletar II, 173.

Jag mitt kära barn nu vyssjar, Vaggar här min lilla fogel, Ammar upp det vackra barnet, Gifver bröstet åt det sköna; Men bröstgifverska jag vet ej, Barnets sköterska ej känner, Hvartill mina barn jag ammar, Hvad engång af dem kan blifva; Om jag till min framtids glädje, Eller gråt och sorg dem föder, Sköter dem till egna plågor, Vaggar till förtret för modren, Gungar till mitt lifs bekymmer, Fostrar för mig sjelf till oro.

Så forntidens qvinnor sjöngo, Mången mor så hördes säga: "Prisa hästen först i morgon, Sen din son, när skägget vuxit, Dottern uti mannens boning, Och dig sjelf, då lifvet slutas!"

Ofta nog en osäll moder, Den beklagansvärda modren, Åt sitt barn får bröstet gifva, Skyndsamt föra det i munnen, Men förståndet ger hon icke, Får ej mandom uti barnet — Vettet blir ej vägdt med besman, Ej med slef förståndet inöst.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 82.

Vyss, vyss mitt barn till Tuoni!

Kanteletar II, 178.

Vyss, vyss, mitt barn, du arma, Som i arma vaggan hvilar, Af din arma moder vaggas I en arm och usel koja!

Vyss, vyss, mitt barn till Tuoni, Vyss i bräders famn, du lilla, Till en sofstad under torfvan, Till en hvilobädd i mullen! Der af Tuonis barn du vaggas, Söfves ljuft af Manas flickor. Bättre är dock Tuoni-bädden, Vackrare är Manas vagga, Tuonis qvinnor mera ömma, Manas unga hustrur bättre, Stor är Tuoni-gårdens stuga, Manas boning vid och rymlig.

P.S. Det finnes fattigt folk, som uppriktigt längtar efter den stund, då döden befriar dem ifrån det jordiska eländet. En sådan känsla uttalar sig i förevarande runa, en fattig moders vaggsång öfver sitt sjukliga barn.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 89.

Kanteletar II, 55.

Tvenne vackra barn vi voro, Tvenne dufvor här på holmen, Tvenne svanor här på stranden, Tvenne liknande hvarandra. Arm vid arm vår väg vi gingo, Hand i hand vår dag vi lefde, Skyndade i kapp till rian, Täflade att säden mala.

Tvenne vackra barn vi voro, Såsom ett par unga dufvor: Nu den ena hädan farit, Sorgsen qvar den andra lemnats För att gråta genom lifvet, För att sörja alla tider.

Något hopp jag kunde hafva, Att han skulle återkomma, Om han tagit med sig vägkost, Ätit någon afskedsmåltid, Farit öfver vida hafven, Hamnat bort i andra länder: — Öfver hafven färdas mannen, Men igenom torfvan icke.

P.S. Sången uttrycker en fästmös sorg öfver sin aflidne fästman, eller en systers öfver brodren, eller ock en enkas sorg öfver sin mans död.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 17.

Olika till mods.

Kanteletar I, 25.

Hur till mods är lyckans gunstling, Hvad för tankar har den sälle? — Så till mods är lyckans gunstling, Sådana den sälles tankar, Som om våren dagens gryning, Som den blida morgonsolen. Hur till mods är den betryckte, Hvad för tankar har en is-and? Så till mods är den betryckte, Sådana en is-ands tankar, Som en kolsvart natt om hösten, Som den skumma vinterdagen; Ännu mer mitt mod är kolsvart, Dystrare än höstens skymning.

Kunde ej för skratts skall gråta.

Kanteletar II, 56.

Dog för mig min ädle brudgum, Störtade min vackre fästman: Gerna honom jag begråtit, Gråtit genom hela lifvet, Allraminst min halfva lifstid, Men ett år ens ej jag kunde. Fadren bjöd mig honom taga, Modren önskade hans bane, Brodren att han bortkörd blifvit, Systern att jag klöst hans ögon.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 21.

En flickas qvarnsång.

Kanteletar II, 133.

Mala, mala qvarnsten lilla, Slamra, slamra, vackra klippa, Rör dig snällt, du sandstensskifva, När min tur det är att mala! Rörs, fast fingret ej dig rörde, Ej en hand på vefven fördes, Ej en arm uppå dig drefve, Fast ock tummen blef i hvila!

Hvarför qvider lilla stenen, Hvarför klagar du, min klippa, Vid mitt bröst, den unga flickans, Vid min hand, den sköna jungfruns? Månne derföre du qvider, Månn' jag derför hör dig klaga, Att för svagt jag på dig drifver, Att jag malar alltför sakta?

Upphör goda sten att qvida, Lemna lilla berg din klagan! Ej till denna sten man hemtar Ens från Åbo någon flicka, Finner ej i hela Tyskland, Ej i vida Ryssland träffar, Väljer ej från hemlandsbyggder, Städslar ej på kyrkobacken En som bättre skulle mala, Svängde om dig mera hurtigt.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 30.

Hvad bekymrar mig förtalet.

Kanteletar II, 98.

Om jag är af ringa värde, Nämnes dålig framför andra, Ännu sämre sägs jag vara, Ännu mera dålig nämnes; Hvarje käft mig vill förtala, Hvart ett öga på mig rigtas, Alla öron på mig lyssna.

Men hvad bryr en hurtig flicka, Hvad kan stolta mön väl ängsla, Hvad skall jag af sqvallret störas, Hvad förtalet mig bekymra! Redan van är jag vid tadel, Gammalt mål för byasqvallret, Länge nog af ondskan pröfvad, Ställd inunder onda rykten.

När jag märker mig förtalas, Hör mig öfvermåttan klandras, Då jag står blott mera upprätt, Desto högre bär mitt hufvud, Går som unga hingsten modig, Rörs som fålen lätt på foten. Hörde jag mig engång prisas, Helst en enda gång berömmas, Lägre då jag bar mitt hufvud, Sänkte ögonen till marken.

Klaus Kurck och liten Elin.

Suomi 1842, hft 6.

(Örversättning ifrån Finskan.)

Unga jungfrun, liten Elin, Gick till visthuset på backen, Bar en kopparvacka hos sig, Och i vackan kopparnyckel: 5. "Klaus Kurck ju der nu kommer?"

"Hvarpå vill du känna honom". —

"Lätt på gången känns den store, På fotslängningen den stolte".

"Finns då inga andra stolta, 10. Utom Klaus Kurck på Laucko?" —

Klaus snart på gården stadnar Med sin stora ryttarskara, Hundra sadelfasta kämpar; Gyllne svärd de buro alla, 15. Hästarne af silfver lyste.

Fem de voro Elins bröder, Sutto vid bordsändan inne, Stego upp på en gång alla, Gingo för att motta Klaus.

20. "Finns här jungfru, som man säljer, Någon flicka för min räkning?"

"Jungfrur säljas ej på gården, Flickor handlas ej på backen; Hästar säljer man på gården, 25. Hofförsedda djur på backen; Stugor finnas hos oss många, Dit en friare kan föras, Der man in och ut kan stiga. Också finns ett stall för hästar, 30. Der de kunna svalka af sig, Knaggar för att hänga sadlar."

Klaus Kurck nu in begaf sig, Stötte dörren upp med svärdet, Slöt den till med svärdets slida: 35. "Finns här jungfru, som man säljer, Någon flicka för min räkning?"

Unga jungfru Elins moder Neg och svarade åt Klaus: "Här kan ingen jungfru säljas, 40. Ingen flicka åt dig lemnas; Våra flickor äro späda, Alla än i växten stadda".

"Finns ju hos er liten Elin; Kan jag ej få liten Elin?"

45. "Gif mig icke, bästa moder, Gif för all del ej åt Klaus!"

"Alltför ung är liten Elin; Kan ej styra tjenstefolket, Ej matlagningen besörja, 50. Sköta stora ladugården".

"Det behöfver hon ej göra; Har jag ej då pigan Kerstin. — Pigan Kerstin kan befallas Hafva vård om tjenstefolket, 55. Laga maten, som behöfves, Sköta stora ladugården."

"Har så visst du pigan Kerstin Som en annan gårdsvärdinna; Hon mig önskade i elden, 60. Ville snart till döds mig plåga".

"Sådant gjorde Kerstin aldrig; Har ännu ej uppbrännt någon, Bragt om lifvet någon menska, Skall ock framdeles ej bringa".

65. Hvem i verlden vore galen, Om ej just den arma flickan — Om ej galen, är hon tokig: Mottog ringen, bortgaf handen, Hand i hand med Klaus hon färdas, 70. Kommer så med Klaus till Laucko.

Kerstin tittade i fönstret, Blängde ut igenom rutan: "O att någon här jag hade, Som förstörde denna kärlek, 75. Förrn jag bortger gårdens nycklar, Lyder här en frus befallning".

Smög sig fram till Klaus och sade: "Ack min vän, min bästa Klaus! Litet vet du hvad som händer, 80. Hur din fru besöks af Olof."

"O min kära lilla Kerstin! Om du kunde det bevisa, Som du nu har sagt och yttrat, Snart du gick i fina klädet, 85. Elin finge dö i lågor; Fem de bästa klädeskjortlar, Dem åt dig jag skulle skänka, Förrn jag gåfve dem åt Elin; Gåfve åt dig hvarje nyckel, 90. Förrn jag gåfve den åt Elin."

"Ack min vän, min bästa Klaus! Åk du bort till Aumas lada, Dröj en tid på lilla ängen, Säg att längre bort du reser, 95. Att du dröjer flere veckor, Uppå ting i norra socknar; Så jag tänker snart bevisa, Hvad jag en gång kom att säga."

Klaus lofvade så göra: 100. "Ack min egen lilla Elin! Lägg du smör uti en bytta, I en matsäck vägkost för mig, Låt mig få af fläsk en skinka, Jemte några kappor hönsägg; 105. På en längre färd jag måste. Far till ting i norra socknar."

"Ack min gode Klaus! lofva Att ej dröja der för länge; Nära är min barnsängsvecka, 110. Nedkomstdagarne för handen. Gå liksom du vore halfskodd, Gå härnäst den andra hälften; Tala blott med halfva tungan, Säg härnäst den andra hälften; 115. Drick med bara halfva munnen, Drick härnäst den andra hälften — Så du förr kan återvända Från trollpacket der i norden."

Unga gårdsfrun, liten Elin, 120. Lade nu i säcken vägkost, Skar med slefven smör i byttan, Lade ock af fläsk en skinka, Jemte några kappor hönsägg. — Och nu reste Klaus från gården, 125. Åkte fram till Aumas lada, Körde till den lilla ängen.

Kerstin gick att klappa byke, Gick att tvätta fina kläder, Unga Elins bästa linntyg. 130. Från tvätthuset hörs nu bullret, Så att frun kom ner och sade: "Hvad är det du, kära Kerstin, Här i tvätthuset nu bullrar, Som du bankar på vid grytan?"

135. "Det är blott en skökas trasor, Häxans kläder, som jag tvättar".

"Kära Kerstin, bulta icke, Banka ej så hårdt uppå dem".

Kerstin visste, hvad hon gjorde: 140. Slår och bankar endast värre.

"Bulta ej, du onda kåna, Far ej så med mina linntyg; Icke äro här de gjorda, Utan hemma hos min moder".

145. "Fritt må jag en kåna heta, Dock en sköka är jag icke. Och hvad ville det betyda, Om det arma tjenstehjonet Stundom blir till kåna öknämndt, 150. Då ock sjelfva gårdsvärdinnor Gerna nog se Olof hos sig, I hans långa skägg förälskas."

Med en tår i ögat Elin Kom från stranden upp till gården, 155. Kerstin skyndade sig efter: "Låt oss, bästa fru, nu kalla Gårdens tjenare tillsammans, Drängarne från sina oxar, Ställa till ett litet gästbud, 160. Gifva dem en glädjemåltid, Såsom alltid förr man gjorde, Då husbonden var på resor!"

"Må du sjelf, min lilla Kerstin, Göra såsom dig behagar, 165. Likasom du gjort tillför'ne; Öppna om ock alla tunnor, Endast den du lemnar orörd, Som för min skull enkom bryggdes".

Kerstin visste, hvad hon gjorde: 170. Den af alla först hon uppslog. "Annat bad jag, Kerstin lilla, Annat var det, som du gjorde".

"Hvar vill bästa frun sig lägga? Att jag visste bädda för er; 175. Kanske i den nya stugan, Som står öfver stora porten".

"Bädda ej i nya stugan, Ej i rummet öfver porten; Gör min bädd i Klaus' stuga, 180. Likasom du gjort tillförne".

"Räds ej frun för skjutgevären, För de många blanka svärden, För de jern, som kunna såra, Stålredskaper, mycket skarpa?"

185. "Uti krig gevären döda, Svärdet, när en man det svänger; Fredliga de äro inne Såsom prydnader på väggen. Må så dit min bädd du laga, 190. Lägg dit tvänne ylle täcken, Likså tvänne hufvudkuddar, Äfven tvänne linnelakan."

Kerstin visste, hvad hon gjorde: Lade dit fem yllne täcken, 195. Föste dit fem hufvudkuddar, Äfvenså fem linnelakan.

Elin gick för att sig lägga: "Annat bad jag, Kerstin lilla, Annat var det, som du gjorde; 200. Lade hit fem yllne täcken, Föste hit fem hufvudkuddar, Och dertill fem linnelakan".

Kerstin sig begaf från kammarn, Gick till Olof, der han bodde: 205. "Olof alla drengars förman! Kom nu snart till Klaus' stuga; Der man eder hjelp behöfver, Och man bad I skullen skynda."

"Hvartill kan jag der behöfvas?" —

210. Men i alla fall så gick han. Kerstin skyndade sig efter, Stängde dörrn med nie stängsel, Slog dertill en bom för dörren, Sprang i hast till Aumas lada, 215. Ilade till lilla ängen: "Nu, min aldrakärste Klaus! Har jag ledt uti bevisning, Hvad jag en gång kom att yttra: Nu som bäst man finner Olof 220. Med den unga frun i kammarn."

Klaus sig nu hemåt hastar, Ond i själn, med nedtryckt sinne, Tände eld på tjärvedsstickor, Riklig eld i näfverrullor, 225. Stack i brand en knut af huset, Utgjöt lågor under väggen. Unga frun, den lilla Elin Stack sitt finger ut från fönstret, Vigselringen satt på fingret: 230. "O min egen dyre Klaus! Må din egen ring mig rädda. Om du ej ringbärarn skonar."

Klaus Kurck den snöde mannen Ryckte nu sitt svärd ur slidan, 235. Blottade det blanka stålet, Afhögg fingret i detsamma.

Unga frun, den lilla Elin, Viste nu sitt barn i fönstret, Höll det gråtande för Klaus: 240. "O min egen dyre Klaus! Rädda dock din son från elden, Om du låter modren brinna."

"Brinn med dina barn, du sköka, Och förgås med dina söner; 245. Ej åt mig din son du framfödt, Utan åt den store Olof".

Arma frun, den unga Elin Bad nu ifrigt Herren Jesus: "Var mig Herre Jesus nådig, 250. Låt mig af din stora godhet En gång än min moder skåda! När de andra rummen brinna, Här en ymnig flod må rinna, Tills jag hinner se min moder. 255. Du min goda broder Uoti! Spring till Suomela och skynda, Bed min mor, att hit hon kommer, Säg ej hur det är, men bättre." Uoti sig begaf på färden, 260. Sprang sin väg af alla krafter, Sprang utöfver isen hastigt, Tills i Suomela han stadnar: "O min mor, min goda moder! Frun på Laucko dit er kallar." 265. Snart ifrån sin bädd hon uppsteg Också snart hon kläder på sig:

"Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag träder kjorteln på mig, Alltid får jag honom bakfram; 270. Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

"Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag på mig strumpan drager, 275. Alltid vill hon komma bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

"Ve, o ve, mig arma qvinna! 280. Hur jag tar min sko på foten, Alltid får jag honom bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

285. "Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag hufvudduken breder, Får jag honom alltid bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska val, min goda moder! 290. Väl förut, i dag än bättre."

Kommo sedan ner till viken: "Ve, o ve, mig arma qvinna! Rök uppstiger ifrån Laucko, Synes ända hit från gården; 295. Hvad kan der nu förehafvas, Att en sådan rök der uppstår?"

"Tuppar der till stek beredas, Kycklingar vid elden svedas, Och af får en mängd man slagtar, 300. Skollar hufvuden af svinen, Till den lilla prinsens barnsöl, Till nyfödda sonens dopfest".

Nu till Klaus' gård hon kommit, Knäföll genast uppå marken, 305. Ödmjukt bedjande sin svärson: "Skynda, ryck, o bästa Klaus! Tag din egen son ur elden, Fräls från lågorna din hustru!"

"Nej, jag vill ha skökan uppbränd, 310. Både skökan och dess foster".

"Bränn, o bränn ej, gode Klaus! Låt då henne fly från landet, Gömma sig med all sin vanart, Med sin skam i landsflykt lefva."

315. Men nu framstod Kerstin hastigt: "Gör ej det, min kärste Klaus! Tag ett mått af svarta mjölet, Lägg dertill en tunna tjära, Kasta det till eldens näring, 320. Så en bättre fart får branden."

"O min egen lilla Elin, O mitt barn, min arma dotter, Om du varit eftergifven, Lydt en smula kånan Kerstin!"

325. "Ej det minsta, dyra moder! Ej det minsta har jag felat, Kan ej förebrå mig något, Som en knappnåls värde hade; Allt jag gjorde, som var möjligt, 330. Gjorde till och med än mera. — Detta rum nu må då brinna, Sedan för den sista stunden, För min alltför hårda dödsstund, Jag fått tala med min moder."

335. Ännu något ord till afsked Åt sin mor hon velat säga, Åt sin sorgbetyngda moder, Men hon for uti det samma, Föll uti den ljusa lågan, 340. Nedsjönk i ett öppet eldhaf.

Sådant slut fick frun på Laucko, Sådant slut den lilla Elin, Som var vacker till att skåda, Och till sina seder vacker. 345. Länge skall man sakna henne, Både sakna och begråta, Gråten räcka skall på Laucko, Sorgen öfver Wesilax socken.

Sådant slut fick unga Elin, 350. Sådant slut den späde sonen. — Tvänne veckor knappt förlidit, Eller hälften af en månad; Hela stallet fullt med hästar, Hela stora ladugården, 355. Dog med munnen full af gruta, Störtade på hafrehögar.

Klaus Kurck den snöde mannen, Hemsk och sällsam till att skåda, Satt på trappan till ett visthus, 360. Både satt och utgöt tårar; Jesus kom i tiggarskepnad: "Klaus Kurck, hvad gråter så du?"

"Har nog orsak till att gråta, Skäl att evigt mig beklaga: 365. Egen hustru har jag uppbrännt, Dödat grymt min trogna maka, Uppbrännt också späda sonen, Dödat det nyssfödda barnet".

"Nog jag känner väl fru Elin". — 370. "Hvar, o hvar, är nu fru Elin?"

"Der har nu sin plats fru Elin, Uti himmelrikets boning, I det höga himmelriket; Vid Guds fötter der hon sitter, 375. Har sex ljus, som brinna, för sig, Har en gyllne bok i handen, Och sin lilla son i famnen, Olof lägre ned vid dörren".

"Också Klaus Kurck jag känner". — 380. "Hvar befinner Klaus Kurck sig?"

"Der har Klaus Kurck sitt ställe, Der uti den lägsta afgrund, Litet ser man till hans sporrar, Hvilka lysa lågt vid marken".

385. "Än jag känner kånan Kerstin": "Der sitt rum har kånan Kerstin In uti den lägsta afgrund, Stället under lägsta porten; Litet syns till hennes flätor, 390. Svagt de gyllne banden glänsa".

Klaus sig begaf på färden, Stack sin pipa in i säcken, En gång ljöd den än på kärret, Ljöd på mon inunder färden, 395. Sisst på stranden ljudet hördes; Klaus red in i öppna hafvet, Under hafvets djupa vågor.

Sådant slut den unge man fick, Sådant slut den gifte mannen; 400. Kerstin som en racka efter.

Noter:

Versen

5. Ordagrannt: der borta ifrån kommer Klaus Kurck, äro Elins ord, och frågan: hvarpå vill du känna Klaus Kurck (v. 6) göres af någon annan person, som jemte Elin är på gården.

7. Egentl. — — — känns den häftige.

33, 34. Af någon fördom lära friarene den tiden icke på vanligt sätt öppnat och tillslutit dörren. Eller ock vill man eljest uttrycka dermed Klaus Kurcks stolta framfart.

68. Ordagr. mottog förlofningsskänkerna, slog hand.

80. Ordagr. Olof har sofvit hos värdinnan.

104. Några kappar, ordagr. tie kappar (karpio).

136. Hexans, egentl. en ond qvinnas.

141. Med kåna torde man bäst kunna återgifva begreppet af det finska ordet på detta ställe.

152. Egentl. vid den långskäggiges bröst. — Föröfrigt kunde hela uppträdet vid byket (127-155) kanske bättre lämpa sig efter bestyret med tjenstefolkets välfägnad (v. 156-172).

175. Nya stugan var väl i någon mindre byggning, som Kerstin hellre skulle hafva låtit uppbrinna.

317. Svarta mjölet, ordagr. onda mjölet, d.ä. krut.

330. Förklaras nog af vv. 135-138, 163-172, 198-202.

361. Ordagr. Jesus vandrade såsom en gubbe.

392. Gömde piporna i påsen, ett finkst talesätt, hvarmed man vill uttrycka, att han gjorde sig färdig, packade in. Troligen har det ursprungligen sagts om dem, som gingo omkring med säckpipor.

Händelsen har passerat på Laucko gård i Wesilax socken, hvilken tid, känner ej undertecknad. Suomela ligger omkring 7 verst ifrån Laucko. Den finska runon, hvarifrån denna öfversättning blifvit gjord, förekommer tryckt uti Kanteletar 3 Osa, pag. 51-64, och sjunges dessutom ännu af äldre qvinspersoner i Wesilax.

Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.

Föredrag den 14 februari 1854.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1853. (De 5 sista häftena af årgången utkommo först 1854.)

Då jag nu har äran här uppträda med ett offentligt föredrag, så borde jag visserligen begynna med några undskyllande ord för min både ovana och oförmåga dertill, och det så mycket mer, som min af hela landet sörjda, af utlandet saknade, oss mycket förtidigt frånryckte företrädare genom sin öfverlägsna lärdom och snillrika framställning vänjt icke allenast sina åhörare i den akademiska lärosalen, utan äfven alla andra, som med någon uppmärksamhet läst hans skrifter, vid någonting helt annat, än jag ens kan hafva det aflägsnaste hopp att någonsin kunna åstadkomma. I jemförelse med denne min oförgätlige företrädares stora förtjenster och hans allt uppoffrande kärlek för vetenskapen framstår obetydligheten af mina sträfvanden åt samma håll så mycket klarare, som de i sjelfva verket oftast ej varit annat, än ett ofta omedvetet mer eller mindre planlöst användande af tillfälligtvis sig erbjudande fördelar, och någon sjelfuppoffring vid dem ej heller någonsin kunnat komma i fråga.

Men då nu likväl universitetets högsta styrelse täckts fästa det afseende på dessa tillfälligheter, att den nådigst utnämnt mig till det vigtiga lärarekall, hvaruti jag nu borde göra mitt offentliga inträde, så är det väl rådligast för mig att lemna den nyss vidrörda jemförelsen, hvilken i detsamma den erinrar om den oersättliga förlusten, ej kan annat än så mycket mer nedslå sinnet och göra modet vacklande. I dess ställe skall jag upptaga en annan jemförelse emellan vårt finska modersmål och dess närmaste syskonspråk, sedan jag dessförinnan fått tillfälle med några ord yttra mig om språk i allmänhet.

Då man åtskiljer emellan lefvande och döda språk, så kunde det tyckas, som skulle man i och med detsamma tillerkänna språken ett lif, hvilket, liksom allt lif här i verlden, haft sin början, sin fortgående utveckling och sitt engång inträffande slut. Så kunde det visserligen efter ordalydelsen tyckas, men likväl är det mer än sannolikt, att orden, som uttrycka denna åtskilnad, här träffat det verkliga förhållandet närmare, än tanken någonsin åsyftat, och hvem skulle väl förmena orden att någongång göra ett sådant försprång, när de eljest och vanligen blifva långt efter.

Med lefvande språk har man väl i allmänhet ej ment annat än språk, hvilka talas af folk, som för det närvarande finnas och lefva, och i motsats dertill har man kallat de språk döda, hvilka engång talats af folk, som numera icke finnas till, och vanligtvis fäster man derutöfver det begrepp vid uttrycket "döda språk", att någon litteratur af desamma ännu qvarfinnes.

Emellertid kan den, som tager saken i närmare betraktande, ej neka, att språken äfven hafva sitt egna inneboende lif med en i tiden begränsad början, en fortfarande, beständiga förändringar underkastad tillvext, och ett engång inträffande slut, må det ock vara huru aflägset som helst.

Att hvarje språk haft sin början, är en så sjelfklar sak, att derom intet tvifvel kan uppstå. För något tusende år tillbaka fanns ju icke ens det språk till, hvilket jag nu här har äran begagna, och likaså voro de flesta andra europeiska språk då ännu i en så outvecklad början, att det ingalunda var lätt att förutsäga, hvad af dem med tiden skulle blifva.

Nästan lika sjelfklart är också språkens engång inträffande slut eller död, om man hellre vill begagna det uttrycket för deras upphörande. Utom annat hafva vi derpå oafvisliga bevis, hvad sanskrit, hebreiskan, grekiskan, latinet och några andra forntidens språk beträffar, ty hvad af dem återstår, är likaså litet det fordna lefvande språket, som en sina par tusende år gammal mumie i de egyptiska grafvarna är den engång lefvande och handlande personen. Deras ännu befintliga litteratur, den må vara mer eller mindre rikhaltig, är ej annat än ett bättre eller sämre utrustadt grafmonument öfver deras fordna härlighet.

Men hvem kan ens ana, huru många språk i tidens längd dött och försvunnit utan något sådant monument, som för efterverlden skulle påminna om deras fordna tillvaro? Sådant händer ännu oupphörligen med åtskilliga mindre bekanta språk. Utan fara för öfverdrift kunde man antaga, att sedan Amerikas upptäckt för tre och ett hälft århundrade ett eller annat språk, som dess urinvånare talat, om ej med hvarje menniskoålder så åtminstone för hvart århundrade nästan spårlöst försvunnit, och att något dylikt händer med våra stamförvandters skilda språk i Asiens nordliga delar, finner man bland annat af min oförgätlige företrädares reseskildringar, ty det är ej gerna möjligt, art ett språk, som numera talas af endast några få individer, kan länge trottsa förgängligheten och fortfara bland de lefvandes antal. Bättre framtid kan ej heller de i motsatt väderstreck från oss boende vermländska Finnarnes språk hafva, ty efter all sannolikhet är finskan hos dem efter några mansåldrar ej annat än en tradition, hvarjemte man här och der i någon vrå skall påträffa en gammal, half-sliten, nedrökt och neddammad bok, hvilken ingen af det då lefvande folket förstår, men hvarom man möjligtvis vet berätta, att farfadren eller mormodren talt det språk, hvarpå boken är tryckt.

Åtskilliga exempel kunde jag af egen erfarenhet anföra på ett sådant bortdöende af ett språk. År 1837 om vintern kunde jag i Kuolajärvi Lappmarker ej få anvisning på någon enda, som dåmera talade lappska, ehuru många redan aflidna namngåfvos, hvilkas modersmål lappskan varit. Alla talte sin finska med en egen brytning deraf. Fem och ett halft år sednare påträffade jag i volosten Ischaira emellan Kargopol och Wyitegra några tschudiska byar, som just höllo på att i stället för sitt förra modersmål antaga ryskan. De äldre samtalade ännu sinsemellan på tschudiska, men den yngre generationens vanliga språk var ryskan, om den ock ännu väl ej allenast förstod utan äfven kunde uttrycka sig på tschudiska. En generation till, och tschudiskan är i dessa byar helt och hållet bortglömd, liksom det redan skett i många andra byar deromkring.

Såsom säkert kan man i allmänhet antaga, att hvarje språk, som talas af ett inskränkt antal menniskor, de der från alla sidor hafva påtryckning af ett annat talrikare, mera upplyst och rörligt folk, skall småningom undertryckas och försvinna utan annat spår än möjligtvis ett och annat ord, som det anförtrott åt det kringherrskande språket och derigenom lyckats få bevaradt. Det är den svages död, med hvars förkunnande enligt ett finskt ordspråk ryktet ej besvärar sig, men att samma öde förestår äfven den mäktige, derpå hafva vi i det engång verldsherrskande romerska språket ett alltför bekant exempel. Dock tillgår det annorlunda vid ett sådant herrskarespråks undergång: genom inre upplösning och yttre verkan af andra, fremmande tungomål framalstrar det flere nya språktelningar, af hvilka sina afkomlingar det småningom förtäres, tills det slutligen alldeles försvinner. Utom det romerska må man ännu erinra sig det rika sanskrit språket, för att så mycket bättre finna sanningen af det nyssanförda.

Ehuru visserligen de begge nyssnämnda orsakerne: inre upplösning och fremmande inverkan vanligtvis och kanske alltid äro tillstädes vid nya språks uppkomst af ett moderspråk, så bör man dock ingalunda förstå saken sålunda, som vore de begge alltid lika starkt verkande, ty än är den enas af dem, än den andras verkan öfvervägande. För tanken vore det visserligen icke omöjligt, att ett moderspråk blott och bart genom inre upplösning kunde framalstra nya telningsspråk, men i verkligheten torde sådant aldrig inträffa, utan att äfven fremmande inflytelse dervid vore medverkande, liksom på andra sidan också den förändring, ett språk undergår tillfölje af fremmande inverkan, vanligtvis underhjelpes och påskyndas af språkets inre upplösningstillstånd. För att på hvardera fallet anföra något exempel, så synes det, som hade det romerska språkets afkomlingar uppstått mer genom fremmande tungomåls inverkan på latinet, hvaremot de många skilda språken, som tillhöra den scytiska språkätten, företrädesvis utvecklat sig af moderspråkets inre söndring. Jag önskade att få för de språk, hvartill äfven vårt kära finska modersmål hörer, begagna det historiska namnet scytisk hellre än de dels geografiska dels ethnologiska benämningarne altaisk, ural-altaisk, turanisk, finsk-tatarisk m.m., emedan det synes, som kunde äfven den bästa af dessa benämningar, den altaiska, passa likaväl för de indogermaniska som för de scytiska språken, ty äfven de förras ättmoder har sannolikt befunnit sig i den altaiska bergsregionen. Ville man ändock använda namnet altaisk, så borde man väl då kalla de scytiska språken till nordaltaiska och de indogermaniska till sydaltaiska, men äfven med denna åtskilnad synes benämningen vara mindre lämplig, såvida det fordras mer än vanlig kombinations förmåga för att finna, huru t.ex. finskan, som väl alldrig talats och troligen framdeles ej kommer att talas af folk uppå eller ens i närheten af Altai-bergen, skall heta ett altaiskt språk; det vore ungefär detsamma, som om man ville kalla Finnarne till ett altaiskt eller annat asiatiskt folk. Deremot kunna Finnarne ganska väl heta ett scytiskt folk, och deras språk äfvenså ett scytiskt språk, och allt derföre vill det synas, som hade de lärde män, hvilka gjort sig besvär med utgrundandet af benämningen altaisk för ifrågavarande fall, alltförväl kunnat åtnöja sig med den förut befintliga scytiska benämningen, om hvars lämplighet äfven den celebra Rask yttrar sig på följande sätt: "De gamle, säger han, som gåfvo alla mellan- och nordasiatiska såväl som nordöstliga europeiska folk namnet Scyther, hafva väl haft ett riktigare begrepp om deras slägtskap, än man velat tillstå dem, och detta namn är otvifvelaktigt det enda passande, hvarunder de alla kunna omfattas".[30]

Men det är tid att från dessa anmärkningar återkomma till det förra ämnet: nya språks uppkomst genom ett urspråks inre söndring, på hvilket sätt det scythiska ättspråket företrädesvis af sig framalstrat de många deraf härledda dels ännu befintliga, dels redan försvunna, sinsemellan beslägtade språken, bland dem äfven vårt finska modersmål. Det är en förut anmärkt, allmänt känd sak, att ett språk i sin naturliga frihet lämpar och gestaltar sig olika efter olikheten af den yttre naturen och folkets olika lefnadssätt. Sålunda antager det en särskild form och prägel allteftersom en ort är en bergstrakt eller ett lågland, uppland eller kustort, skogrikare eller flackare, klimatet varmare eller kallare, och ett lika mäktigt inflytande utöfvar ett folks lefnadssätt och bildningsgrad på språket, som derefter gestaltar sig olika alltefter som folkets hufvudsakliga sysselsättning är jagt, fiske, boskapsskötsel, åkerbruk, handel o.s.v., eller som det är rörligare eller trögare, står på en högre eller lägre bildningsgrad, är i besittning af en rik litteratur eller saknar densamma. Alltefter det dessa förändras, förändrar sig äfven språket, ty man måste engång för alla ihågkomma, att ett lefvande språk alldrig är någonting stillastående färdigt, utan befinner sig i en fortgående framalstring och utveckling, liksom fallet äfven är med allt annat lefvande. Egentligen är det menniskans eller folkets andliga egendomlighet, som förändras och rättar sig efter de nyss antydda olikheterna i yttre naturen och lefnadssättet, och språket, såsom ett uttryck eller en representant af det andliga tillståndet, följer i andra ledet efter.

Det nyss anförda kan äfven förklara fåfängligheten af alla försök, som blifvit gjorda eller göras att engång för alla fastställa några orubbliga reglor för ett lefvande språk. De kunna gälla och hafva sin tillämpning för en tid, men sedan måste de åter omgöras, eller blifva de, såsom för närvarande den engelska och franska orthografien, olämpliga för språket. När nämnde orthografier efter några århundraden hunnit blifva ännu mer otjenliga, och man slutligen, för att de orthografiska lärorna ej må öfvervexa hela grammatiken, måste göra en förändring i de nuvarande skrifsätten, hvilket ofelbart förr eller sednare kommer att inträffa, då får man på engång tvenne nya språk till verlden, hvilka skilja sig från franskan och engelskan, såsom de nu skrifvas, mer än nygrekiskan från forngrekiskan, ryskan från slavonskan och svenskan från danskan, och äfven detta, i och med detsamma som det borde afstyrka från antagandet af ett stereotypiskt skrifsätt för något lefvande språk, kan gifva en vink om språkens fortgående förändring och möjligheten af nya språks tillkomst. Den tid, den franska och engelska orthografien tillkom, voro orden i nämnde språk längre, rörelsen i det allmänna lifvet ringa, de andliga sträfvandena obetydliga, industrien och handeln svaga, och derföre kunde menniskorna uttrycka sina tankar långsammare, och hade ändock tid öfver till stillatigande, liksom Finnen ännu i denna dag med sina få ämnen att omtala, skulle väl hinna dermed, om ock hans ord vore dubbelt längre, än de verkligen äro. Men efterhand uppkom sedan ett rörligare lif, den förut ofta odrägligt långa tiden begynnte anses lika med penningar, hvarföre man bjöd till att hushålla dermed och räknade äfven det för en vinning att kunna uttrycka sin tanke på kortare tid. Derigenom har det händt, att nuförtiden de flesta ord t.ex. i engelskan uttalas enstafviga, ehuru de ännu efter det fordna sättet skrifvas med två eller flera stafvelser. På samma sätt har hvardagstalet i svenskan kommit sig till många förkortningar, t.ex. ha, ta, ge, be, för hafva, taga, gifva, bedja; sen, fa, sku, för sedan, fader, skulle o.s.v. Äfven finskan på kustorterna röjer samma sträfvan, i det den i många fall ej allenast saknar den uti inre landet brukliga ändelsevokalen, men äfven ofta förkortat qvantiteten; och äfven detta kunde man vara böjd till att anse såsom förorsakadt af ett raskare, verksammare och rörligare lif på samma kustorter, om man ej hellre, såsom framdeles kommer att omnämnas, kunde antaga, att i motsatt förhållande orden inuti landet med tiden förlängt sig från hvad de ursprungligen varit.

När således språket på alla tider och ställen är ett troget uttryck af menniskans andliga tillstånd, och alltid gestaltar sig derefter, så följer deraf, att om en stam menniskor med samma språk kringsprides i öster, vester, norr och söder, utan oupphörligt fortfarande ömsesidigt umgänge, och dessa menniskor sedan på hvart sitt ställe förökas och vexa till skilda folkslag, skall äfven språket i tidernas längd omforma sig olika på hvart ställe, och detta ådagalägger tillräckligt fåvitskheten af den förmodan, någon möjligtvis kunde hafva, att man måhända någonstädes i de altaiska eller uralska eller kaukasiska bergstrakterne kunde påträffa menniskor, som ännu talade ren finska. Med annat vilkor, än att dessa menniskor för ej länge sedan från oss utflyttat dit, vore en sådan händelse det största underverk, ty enligt naturliga förhållandet måste tillochmed slägtskaps kännetecknen blifva med tiden och afståndet allt svagare och svårare att uppdragas och igenfinnas.

Efter hvad redan blifvit antydt, kan således ett språk af sig sjelf genom inre söndring framalstra nya slägtspråk, liksom det äfven genom fremmande umgänge kan sönderfalla till nya språk, likväl ihågkommandes, hvad också redan nämndes, att de begge sätten ofta äro samverkande. Ty der också ett språk af sig sjelf sönderfaller till flere deraf härstammande andra, plägar dessas utveckling påskyndas af fremmande språks inverkan, emedan ett folk, det må lefva i hvilken vrå som helst på jorden, ej kan tänkas såsom alldeles afskildt från andra, och man i och med detsamma ej heller kan tänka sig en uteslutande inre och sjelfständig utveckling af ett språk. Om också fordomdags fremmande folks umgänge med hvarandra var mycket mindre, än nuförtiden, och med detsamma språkens ömsesidiga beröring med hvarandra äfven mindre, så fanns då likväl en annan vigtig orsak till språkblandning förhanden uti trälarne, som ofta voro krigsfångar af fremmande folk, och hvilka utom annat äfven begagnades till domestiker i den inre hushållningen, der deras språk ovilkorligen måste ha ett verksamt inflytande på den uppvexande ungdomens språk. Men i förhållande derefter, som ett folk lefver mer eller mindre afskildt, är ock den sjelfständiga utvecklingen af dess språk mer eller mindre betryggadt, och ju trögare och mindre bildadt ett folk ar, dess långsammare förändring är dess språk underkastad!

Det scythiska ättspråket, sjelf en nära afkomling af menniskoslägtets urspråk, och således en syster eller ett syskonbarn till det indogermaniska, det semitiska, det kinesiska och det malayiska ättspråket, fördelte sig med ätten till flere klasser eller familjer i de nordliga delarna af såväl Asien, som Europa och Amerika. Vid bestämmandet af dessa språkklasser eller familjer har man följt olika indelningsgrund alltefter som man trott sig hos något af de sinsemellan beslägtade språken finna större eller mindre likhet med några andra. Så har t.ex. den oss närmast angående finska språkfamiljen af Klaproth indelats i sex särskilda stammar, nemligen: de germaniserade Finnarnes, den volgiska, den permiska, den voguliska, den ungerska och den ostiakiska, hvarvid han således gifvit samma språkfamilj nog vida gränsor, utan att dock i den eller någon annan scythisk språkfamilj få rum för Turkarnes språk, hvilket han räknar till den kaukasiska familjen. Rask deremot har en annan indelning och inrymmer äfven turkiskan i samma språkfamilj, liksom de nya språkforskarne öfverhufvudtaget deruti hafva följt honom.

Dessa indelningar kunna dock här alltförväl åsidosättas, för att vi i det följande mer uteslutande må kunna hålla oss till de med vårt finska modersmål närmast beslägtade estniska och lappska språken. Det är väl numera omöjligt att ens till någon sannolikhet närmare bestämma tiden, då dessa från ett gemensamt grundspråk skilde sig till särskilda, men det kan man dock antaga som säkert, att lappskan redan då utgjorde ett särskildt språk, när finskan och estniskan ännu vandrade tillsammans. Äfven finnes det ganska tillräckliga skäl för det antagande, att lappskan af dessa tre blifvit minst förändradt från det engång gemensamma grundspråket, och dessa skäl äro ej allenast yttre, som fås af lapparnes åtskilda läge och minst kultiverade tillstånd, utan äfven inre, hemtade af sjelfva språket, som såväl i sitt alfabet, som i enskilda ord och former har mycket gemensamt med de öfriga slägtspråken, än finskan och estniskan numera hafva, hvarföre lappskan utgör liksom en föreningslank emellan finskan och estniskan på den ena sidan och tscheremissiskan, syrjänskan, ungerskan m.m. på den andra. Sålunda har det lappska alfabetet åtskilliga aspirerade och hväskonsonanter, hvilka det finska och estniska saknar, men som vanligtvis igenfinnas i de uti norra Ryssland i Europa och Asien förekommande slägtspråken. En annan hufvudsaklig olikhet är, att lappskan saknar vokalljuden y och ö, hvilket äfven i sin mån tillkännager, att språket befinner sig på en lägre utvecklingsgrad. I några andra vokalljud, isynnerhet diftonger, är uttalet ännu så osäkert och sväfvande, att språkforskarne ofta stannat i förlägenhet huru de borde uttrycka dem med svenskans, norskans eller finskans vokaltecken. Äfven af de personela pronominernas och hjelpverbets större regelbundenhet i lappskan, än i finskan och estniskan, kan man ej annat än komma till den slutsatts, att lappskan bättre försvarat sin ursprunglighet, än finskan och estniskan, åtminstone har den ej mycket lidit af andra språks inverkan, hvilken framförallt yttrar sig i personpronominer och hjelpverbet.

Angående ordformen är bland annat att anmärka en väsendtlig åtskilnad deruti, att lappskan i många fall saknar finskans vokaliska ändelser ej allenast i stammen utan äfven i ändelserna, en omständighet som den har lik med estniskan och några kustdialekter i finskan. Man vore böjd att anse de förkortade formerna för en afslitning af orden, om det ej funnes åtminstone lika starka skäl för det antagande, att just de äro de ursprungliga, och att finskan sedermera genom en egen inre utveckling kommit sig till sina vokaländelser. För denna förmodans sannolikhet talar ej allenast förhållandet i lappskan och estniskan, utan såvidt jag känner äfven i alla andra slägtspråk, uti hvilka det är enahanda. Att finskan sålunda skulle hafva förlängt sina ord kan ingalunda förekomma mindre sannolikt derföre, att enligt hvad man känner, språken med tiden sträfva till att förkorta sig; det kommer här an på olika, stundom motsatta orsaker. I språkets barndom, då dess bildningselement är öfvervägande, skjuter det friskt ut och framalstrar en mångfald af former till motsvarande af begreppets små förändringar och olika förhållanden, men sedan språket en tid fortfarit dermed och likasom utnött eller försvagat sin första bildningskraft, kommer det till en annan period, då det mer sysselsätter sig med ordnandet af de sålunda tillkomna formerna, än tillskapandet af nya. Formerna, som under den förra perioden ofta voro sväfvande, osäkra och mångtydiga, få nu efter hand en fastare intellektuel betydelse, och stödjande sig derpå kan språket sedermera utan saknad låta från desamma ett och annat bortfalla, som under den första bildningsifvern, då formerna hufvudsakligast bjödo till att med ord återgifva sinliga intryck och föreställningar, tillkommit. Äfven häri är språket, såsom enhvar lätt finner, en trogen återspegling af folkets lif och det menskliga lifvet i allmänhet under barndomstiden, då de sinliga intrycken ock föreställningarne spela hufvudrollen, samt under en sednare reflekterande ålder. Sålunda är det mycket troligt att finskan, sedan den från det gemensamma grundspråket skilt sig och begynnt ett sjelfständigt lif, ej mindre förlängt de förut en- eller tvåstafviga orden till två- och trestafviga, än tillagt de konsonantiska böjningsändelserna en vokal i slutet, och detta får så mycket mer sannolikhet för sig deraf, att den vokaliska ändelsen i några fall uti samma ord är olik i olika dialekter, såsom man vet, att den olonetsiska dialekten ofta har ett u och y, der finskan har a eller ä. Likaså 1 och 2 pers. plural, i finskan än ett a, e eller o. Saken torde bäst kunna förklaras sålunda, att begge dialekterna i samma fall fordom haft konsonantiska ändelser, och att de hvardera sedan sträfvande till vokaländelse endast skilt sig i valet af vokal. Särskilda orsaker kunde förefinnas, hvilka hindrade estniskan att göra detsamma, ty liksom allt annat här i verlden bero äfven språkföreteelserna ytterst af orsak och verkan. Såsom särskilda orsaker till estniskans qvarstadnande vid de konsonantiska ändelsema kunde man anse ett rörligare lif, folkets boningssätt i sammanbyggda byar, landets olika beskaffenhet m.m. sådant, hvilket allt, efter hvad redan förut omnämnts, inverkar olika på språket, som gestaltar sig annorlunda t.ex. på en bergstrakt, än på en kustort, annorlunda i ett flackt, annorlunda i ett skoguppfylldt land. Det är isynnerhet på de sjörika orterna, Savolax, Karelen och Österbotten, der en sådan ordförlängning med vokal renast förekommer, och der allmogen ännu i denna dag bor enstaka. På de orter deremot, der folket bor tillsammans i större byar, såsom i Tavastland och på åtskilliga kustorter är fallet, finner man ett kortare språk, antingen det då förblifvit så efter sitt ursprungliga skick eller sedermera förkortat sig.

Utom de tillfogade vokaliska ändelserna, har finskan, der det så fordrats, förenklat konsonantändelserna, hvilket dock i estniskan och till en del äfven i lappskan förekommer, men hela vokalharmonien, eller ändelsevokalernas överensstämmelse med rotens, synes finskan efter skilsmessan från syskonspråken hafva utarbetat för egen räkning, ty i lappskan finnes den icke, och i estniskan är den äfven till större delen en okänd sak. Oaktadt andras motsatta åsigt anse vi vokalharmonien, som i en del af de till finska språkfamiljen hörande språken förekommer, i andra icke, ej hafva varit något till grundspråket väsendtligen hörande, utan utvecklat sig sedermera allt efter som rotstafvelsens vokal fick ett mer eller mindre skarpt och bestämdt ljud. I lappskan liksom i estniskan är nämnde vokalljud ej så skarpt bestämdt som i finskan, utan kan första stafvelsens vokal i sagde språk ofta få en tillstötning af ett annat vokalljud, det lappska a t.ex. en tillstötning af ä, och likaså o af ö eller e. Genom en sådan ljud-nyansering har i estniskan utvecklat sig en egen vokal emellan e, o och ö, för hvilken man numera antagit ett eget tecken, men som förut betecknades olika med oe, oö, Öe eller Öo. Samma ljud påträffas märkvärdigt nog äfven i lappskan, ehuru man der ej infört något särskildt tecken derföre, utan skrifver t.ex. buorreb (bättre) än med uo, än med ue eller uoe.

Genom sjelfständig utveckling har finskan äfven till en del utbildat sitt rika kasussystem utöfver hvad det i början kunde vara. Finskan räknar 15, lappskan 8 kasusformer, och då äfven af dessa lappskans åtta kasus endast sex hafva likartade ändelser med finskans, så synes derat att hela 9 kasus i finskan tillkommit sednare, och dessutom har språket under sin första bildningsförmåga varit på god väg att få ännu flere. I några dialekter i finskan förekommer nämligen spår af en egen kasus på -nta, bildad af essivus med tillsatts af infinitivi ändelse, t.ex. siintä, luonta, takanta, kotonta, ulkonta, kaukanta i stället för det vanliga siitä, luota, takua, kotoa, ulkoa, kaukoa, hvilken halfbildade kasusform på sina ställen i Ingermanland har en allmännare användning, så att man t.ex. säger: emon ainoan apunta, ätti kullan kumppalinta, för hvilket man i vanliga finskan, som ej upptagit denna kasusform, eller gifvit den en allmän användning, måste genom omskrifning säga: oltua emon ainoan apuna, äiti kullan kumppalina. Äfven af en annan kasusbildning med ändelsen ne, som uttryckte rigtning åt något håll finnas tillräckliga lemningar: tänne, sinne, muanne, hyvänne päin, toisanne.

I estniskan räknar man 12 särskilda kasus, af hvilka elfva hafva besläktade ändelser med finskans, den tolfte med lappskans. Estniskan har ännu en trettonde vanlig ändelse för substantiver, nemligen den på -ni, med begreppet ända till, t.ex. pohjani, ända till botten, surmani, ända till döden, men obekant är för mig, af hvad skäl grammatici ej upptagit den såsom tillhörande en särskild kasus, hvarmed deras antal kunnat blifva tretton.

En egen märkvärdighet hos den estniska deklinationen äro dess parallela kasusändelser i flertalet, eller en dubbel pluralform, en när ordet är bestämdt, en annan når det är obestämdt. Sådana äro t.ex. af laps, barn, bestämda formen: lastele, lastelt, lastest, den obestämda: lapsile, lapsilt, lapsist. I lappskan finnes ej något spår till denna dubbla deklination, men väl i finskan, der man af flertalets genitivus har en dubbel form lasten, lapsien, ihmisten, ihmisien, rantain, rantojen o.s.v. af hvilka, såsom fallet är i estniskan, den förra borde vara för bestämda, den sednare for obestämda fall, men hvilka vanligtvis utan någon åtskilnad blifvit i finskan efter måfå eller på sin höjd med något afseende på välljudets fordringar begagnade.

En märkvärdig omständighet för estniskan är, att den alldeles saknar personalsuffixerna, hvilka lappskan och finskan äger fullständigt så för en- som flertalet. Man har trott, att de förut funnits allmänt i de scythiska språken, men sedan genom de indogermaniska språkens inverkan gått förlorade för en del af dem — en mening, som på långt när ej låter bevisa sig. Mycket troligare är, att de ej ännu varit utbildade i det gemensamma grundspråket, utan först sednare i en del af de derifrån härstammande språken tillkommit, i andra blifvit outvecklade, ty om de tillfunnits redan i grundspråket, så hade de äfven i de språk, der de nuförtiden ej finnas, bort qvarstadna åtminstone i några adverbiala uttryck, hvilket ej alltid är fallet. Detsamma kunde sägas angående gradus superlativus, som i de andra språken finnes, men i estniskan saknas, och till denna förmodan finnes så mycket mera skäl, som lappskan och finskan på olika väg bildat sin superlativus, lappskan t.ex. ugjo, ujob, ujomus, roakkad, -dabbo, -damas, gavvel, -labbo, -lamus, finskan ujo, ujompi, ujoin, rohkia, -ampi, rohkein, kavata, -lampi, -lin, likaså nuorra, -rab, -ramas, f. nuori etc.

För att ej draga alltför länge ut på tiden, kan adjektivernas dubbla form, en egen företeelse i lappska språkets utveckling, här alltför väl förbigås, äfvensom den för lappskan egna omständigheten, som äfven till en del förefinnes i estniskan, att det vidfogade adjektivet blifver oförändradt framför sitt substantiv ungefär som den förkortade formen af adjektiverna på -nen i finskan: muinais-aika, huomis-päivällä. I de språk, der sådant händer, är adjektivet med sitt substantiv att betraktas nästan såsom ett sammansatt ord. Med undantag af det nyssnämnda och några få andra fall, som medgifva ett sådant bruk, t.ex. i aika miehelle, kelpo pojalta, koko päivänä, böjer finskan fullständigt både adjektivet och substantivet och har således i denna sak kommit till en högre utveckling än syskonspråken.

I verbernas böjning och härledning är lappskan fullständigare än både finskan och isynnerhet estniskan. De lappska verberna äga ej allenast en fullständig passivform utan äfven dualis i alla modi och tempora. Dessutom urmarker sig lappskan genom rikedomen af derivata verber, såsom inchoativa, desiderativa, m.m., hvilka till en del saknas i finskan, och ännu mer i estniskan. Den lappska passivformen återfinnes visserligen i finskan, men med neutral eller reflexiv bemärkelse t.ex. antautuupi, han gifver sig, motsvarande lappskans addejuvvup, han gifves, likaså: ostautuupi mot oasstajuvvup. Deremot saknar lappskan finskans modus optativus och äfven åtskilliga former af dess modus substantivus, hvilken brist äfven finnes hos de estniska verberna, utom det att de sistnämnde ej hafva någon modus concessivus eller praesens conjunctivi, såsom nämnde modus af äldre grammatici kallats.

Af hvad jag nu haft äran anföra — ock hvartill mycket kunde tilläggas — kan man finna att lappskan, estniskan och finskan hvar i sin rigtning utvecklat sig olika. Hos hvarje språk af dessa har denna utveckling visserligen följt språkets inre, egendomliga ande, eller varit en uppenbarelse af dess individuella lif, hvarigenom den olikhet, som nuförtiden emellan nämnde språk finnes, äfven utan någon annan tillstötande orsak kunde förklaras, ehuru likväl en fremmande inverkan isynnerhet på estniskan och finskan äfven i sin mån bidragit till att göra denna olikhet ännu större. Det kan tillochmed hända, att de för lappskan fremmande vokalerna y och ö till en del genom tyskans och svenskans inflytande tillkommit i de andra språken. Genom egen tillskapning lärer lappskan, sedan den skilt sig från det gemensamma stamboet, kommit sig till konsonanten f, hvilken i estniskan saknas, och i finskan endast i lånta ord och fremmande namn begagnats, utan att folket ännu i större delen af landet lärt sig dess egna uttal.

Framför både finskan och lappskan har det tredje systerspråket, estniskan, sträfvat efter ordens korthet, hvartill det kommit ej allenast genom den vokaliska ändeisens åsidosättande, utan ock likaså mycket genom stammens sammandragning och kvantitetens förkortning i andra och följande stafvelser. Således säger Esten: joelt, joest, för vårt joelta, joesta, andlen, andma för antelen, antamaan, hakkama för hakkaamaan o.s.v. Utom annan vighet och behändighet, som språket genom en sådan förkortning tillvunnit sig, har det derigenom blifvit mycket användbarare för moderna versformer, än finskan och lappskan det äro. Deremot har språket i sina egna etymologiska former af samma orsak blifvit så borttappadt och intrassladt, att det i många fall är omöjligt utan finskans tillhjelp få dem utredda.

Det kan vara tid att lemna dessa jemförelser, dock utber jag mig att ännu få yttra några ord i allmänhet om den bildning, ett språk genom fremmande inflytelse kan tillvinna sig. Dervid äfventyrar språket lätt att bortglömma sitt eget skaplynne, och detta händer isynnerhet om det i hast skall upphöjas till ett allmänt skriftspråk ifrån att dittills hafva varit endast allmogens talspråk eller ock begagnats blott i vissa grenar af det skriftliga uttrycket. De nya ett allmänt skriftspråk tillhörande begreppen fordra nödvändigt sitt eget uttryck, och då språket i hast ej finner sådana af egna tillgångar, så tager det sin tillflykt till ordlån, men då dessa blifva på en gång i större mängd anlitade, så hinner språket omöjligen omskapa dem efter sin egendomliga art, hvarföre de länge komma att stå i ett fremmande förhållande och derigenom hämmande inverka på språkets bildande kraft; det kommer härvid att lida af indigestion, såsom man vanligen i medicinen benämner ett analogt förhållande. Men likasom det öfverallt åtföljer bildningen att ej åtnöja sig med det inhemska, utan från alla verldsdelar hopskrapa sina förnödenheter och gerna tillegna sig fremmande seder, så synes det äfven vara ett till bildning sträfvande språks tillhörighet att allt mer och mer utan en ängslig rädsla upptaga och införlifva hos sig fremmande såväl enskilda ord som hela uttrycksformer. Så hafver äfven finskan gjort, och mängden af ord och ordställningar, som den i tidens längd tillegnat sig från isländskan, svenskan, danskan, ryskan, tyskan och tillochmed latinen, är större, än mången säkert kunde ens förmoda. Men derigenom, att desamma småningom upptagits, hafva de till större delen blifvit så införlifvade med språket, att man vid de flesta af dem numera knappt kunde ana till ett fremmande ursprung. Men skulle t.ex. för ett eller endast ett halft århundrade tillbaka finskan i en hast kommit att blifva landets offentliga språk för den lärda undervisningen, vid domstolarne och andra embetsverk, äfvensom för vetenskapliga arbeten, så vore det nu utan tvifvel fullt med oassimilerade svenska, tyska, franska, latinska och grekiska termer, hvilka framtiden skulle hafva svårt, om ej omöjligt, att någonsin bortrensa, förutsatt att man ens ville det. "Hvad skulle det då betyda mot den stora fördelen å andra sidan", invänder härvid mången, och säger: "hafva ej äfven svenskan, tyskan, ryskan och andra språk upptagit en mängd ordlån, hvarföre skulle då finskan ej kunna begagna sig af samma rätt?" Dem som så tänka, ber jag erinra sig en liten omständighet, som här är af mycken vigt, den nemligen, att sinsemellan beslägtade språk, såsom de nyssnämnda och andra indogermaniska språk äro, vida lättare kunna tillegna sig hvarandras ord och former, än fallet vore med finskan, hvilken såsom bekant är tillhör en helt och hållet annan språkstam. Af de förra sinsemellan kan man få tillochmed ett kompostspråk, såsom det engelska språkets exempel ådagalägger, men det är ej gerna tänkbart, att af finskans och svenskans eller något annat indogermaniskt språks skilda elementer någonsin en sådan sammansättning kunde uppstå, som kunde motsvara ens de aldra lägsta fordringarne på språkharmoni och skönhet. Allt dertöre anser jag finskan ännu hellre kunna sakna uttryck för mångt och mycket, än att äga dem, men odugliga, ty liksom vid uppfostran det är en erkänd sanning, att man lättare kan göra folk af ett alldeles obildadt barn, än af ett vanartadt, så skall också språket mycket lättare upphjelpa sig ifrån förhandenvarande brist och fattigdom, än det förmår afskaffa en missbildning, som under långa tider fått inrota sig i detsamma.

Dessa slutord har jag trott mig böra tillägga till tröst och hugsvalelse för dem, hvilka möjligtvis kunde önska, att finskan redan hade inträdt i alla ett bildadt språks funktioner, såsom en sådan önskan här och der ofta låtit höra af sig såväl hos bildade personer som finska allmogen, och äfven är fulltut lika naturlig och berättigad, som barnets önskan att höra till de fullväxtas antal. Det hade onekligen varit en evärdelig vinst för finska språket, om det i början fått utvecklas och utbilda sig bredvid samhälls-institutionerna och bildningen, men då försynen engång låtit det gå annorlunda, och det genom den svenska eröfringen för nära sjuhundra år tillbaka blef till följe af tidsförhållandena sågodt som omöjligt, och det finska språket fördenskull kom att i flere sekler stå ungefär på sin förra punkt, medan samhällslifvet hos den bildade klassen framskred, så blef aflägsenheten dem emellan med hvart århundrade större och större, och så fortfor det hela den långa tiden Finland utgjorde en svensk provins. Först sedan landet kom i ett nytt politiskt förhållande, uppvaknade hos mången den förut sågodt som fremmande tanken, att svenskan ej var vårt modersmål, och en liberal, för landets sanna väl ömmande regering uppväckte då äfven den frågan, om ej finskan kunde inträda i svenskans ställe vid undervisnings- och embetsverken. Man har hört dem klandras, som då afstyrkte sådant, men med all möjlig respekt för finska språkets kraft att öfvervinna svårigheterna ville jag dock gerna till något rättfärdigande för dem erinra, att om också i den anorganiska eller såkallade döda naturen nya varelseformer ofta med brådstörtande hastighet kunna uppstå, sådant likväl ej kan äga rum i den lefvande naturen, som der den ej våldföres endast genom en långsam utveckling undergår sina förändringar, och derföre skulle jag anse dem, hvilka ömma för vårt finska modersmål, verka säkrast och fördelaktigast för dess sak ej blott för den närvarande stunden, utan äfven för framtiden, om de genom ett stilla, troget och träget arbete för dagen bjödo till att bringa det allt närmare och närmare den ställning, som den allmänna europeiska bildningen och särskildt värt lands kultur innehar. Ett sådant arbete har också redan i fyra decennier fortgått och tillvunnit sig med tiden allt flere och flere deltagare, samt derunder uträttat mer för finska språkets ans och bildning, än de föregående lika många seklerna kunnat åstadkomma. Genom den derunder lemnade friheten för språket att röras och öfva sig i särskilda ett bildadt språks egenskaper och former, har dess förra afstånd från bildningens och samhällslifvets engång vunna försprång blifvit så förminskadt, att deraf ej mera mycket återstår, och skall under samma vilkor snart helt och hållet försvinna. Hvad deraf isynnerhet bör fröjda oss, är att språket under denna sin hastiga utveckling haft tillräcklig tid att bilda sig efter sin egen inneboende art, så att dess lif alltännu framställer en helgjuten företeelse af harmonier emellan språkets ande och materie. Föreställom oss motsatsen, nemligen att språket med tillbakasättande af dess andliga fordringar förkofrat sig företrädesvis på det materiella området genom det så vanliga lånsystemet, och redan lyckats tillvinna sig erkännandet att vara landets officiella språk. Fröjden deraf skulle i sanning ej litet minskas af det medvetandet, att språket derjemte vore så öfverväldigadt och bortblandadt af fremmande elementer, att bildningen derigenom hade svårt att meddela sig åt landets allmoge, såsom fallet i detta afseende är med flere bildade språk, hvilka utan särskildt studium föga förstås af allmogen.

Ehuru jag redan mer än tillbörligt förlängt detta mitt föredrag, ville jag ännu ytterst förtälja en liten saga om trenne bondsöner, af hvilka den äldsta genom inre drift och gynnande yttre omständigheter under långväga resor kommit att blifva delaktig af alla bildningens förmoner, hvaremot de tvenne yngre blifvit hemma och biträdt fadren vid jordbruket. Efter dennes död skiftades det rika boet emellan bröderne, hvarefter den äldsta inrättade sitt särskilda bo efter bruket hos ortens ståndspersoner, med hvilka han umgicks, och dem han genom sin bildning tillhörde. Den mellersta brodern trodde sig på grund deraf, att han var son till samma fader och moder, böra hafva allt såsom sin äldsta broder, inrättade derför sitt bo på samma sätt och efterapade i allt herremanér, sågodt han kunde. Med hvilken framgång han det gjorde, behöfver ej ens nämnas, ty den som vill, är i tillfälle att lära känna det af hans vederlikar öfverallt i landet. Han var och förblef en narr i alla sina lifsdagar, ett åtlöje såväl för bönder, som för ståndspersoner. Den yngste af bröderna, ehuru äfven han en mäkta rik man, förändrade i hast ingenting af sina lefnadsvanor, men af ett allvarsamt lynne och vettgirig, som han var, försummade han intet tillfälle att föröka sina kunskaper, och afhörde derföre uppmärksamt, hvad hans äldste broder och andra, af hvilka han kunde lära något, visste berätta för honom. Derjemte skötte han sitt jordbruk med den drift och omtanka, att hans förmögenhet om någon tid fördubblades, och när hans äldste broder, som med förstånd, nit och redlighet skött flere kommunala befattningar, aflidit, anförtroddes desamma enhälligt åt honom, som äfvenledes till allmän belåtenhet handhade dem, liksom han alltid var mån om att för ortens och sina medmenniskors väl göra hvad han kunde. Under allt detta hade den mellersta brodern i sin onaturliga ställning försummat sitt jordbruk, och hvad ännu värre var, under sitt herrelif lyckats tillegna sig alla dess sämre egenskaper, utan att till motvigt få något af det goda, ståndspersonslifvet äfven har att framvisa. Slutligen förföll han alldeles genom omåttlighet, kom från gård och grund, samt lefde derefter med hustru och barn såsom ett nådehjon hos sin yngste broder.

Det är naturligtvis icke mitt fel, om denna saga ej till alla delar passar in på finska språkförhållanden, men såtillvida kan den ändock tjena till lärdom och föredöme, som den kunde föranleda finska språket att följa hellre den yngste än mellersta broderns exempel, då försynen i sin allvishet ej funnit för godt att i likhet med den äldsta brodern låta nämnda språk från barndomen blifva delaktigt af allt det goda bildningen medförer.

Om ursprunget till Finnarnes Hiisi.

(Föredr. d. 8 Febr. 1858.)

Acta Societatis Scientiarum Fennicae. Tomus V.

En del fornforskare har trott, att de mångfaldiga berättelserna om Hiisi, hvilka ännu förekomma hos finska allmogen så i sång som saga, skulle antyda ett fornhistoriskt folk, som före de nuvarande invånarne bebott Finland och företrädesvis uppehållit sig i vilda ödemarker, i jordkulor och bergskrefvor. Med ett sådant antagande hafva de trott, att allt, hvad i runorna och sagorna förekommer om Hiisi, Hiisis folk, boskap, slott, åkrar, ängar, konstiga arbeten m.m. kunde få sin naturligaste förklaring, hvaremot dock genast kunde anmärkas, att efter samma grund äfven Tuoni och Mana, begge betecknande dödens gudom eller underjordens herrskare, kunde förklaras för fornhistoriska personer, ty runorna veta förtälja äfven om deras folk, djur, arbeten m.m.

Såsom bekant är förekommer äfven i den skandinaviska sagohistorien tal om några dylika aborigines under benämningarne Jotnar, Thjassar, Thussar, Rimthussar m.fl., hvarom utom andra professor Neikter i Upsala i sina derstädes år 1793 och följande åren i flera delar utkomna akademiska disputationer de gente antiqua Troll skrifvit med omfattande lärdom och stor skarpsinnighet. Man har trott att de finska _hiisi_sagorna vore ej annat än en genklang af de skandinaviska, eller tvärtom, till hvilken förmodan äfven namnlikheten emellan Thjasse, Thusse och Hiisi, likasom emellan Jote och det finska Juutas, gifvit någon större eller mindre anledning. Juutas förekommer nämligen i de finska Runorna ofta i alldeles samma bemärkelse med Hiisi och behöfver ej obetingadt anses hafva inkommit först med kristna läran.

Den nyssnämnda förmodan lemnar jag i sitt värde och vill nu endast fästa uppmärksamheten derpå, att benämningen hiisi, utan allt afseende på dess möjliga slägtskap med thjasse, thusse m.m. afven eljest ej står så enstaka i den finska traditionen, som man hittills utan undantag ansett den vara. Bland de senaste, som vidrört detta ämne, är Castrén i sina år 1853 utkomna föreläsningar i Finsk mytologi. "I lappska mytologin", säger han s. 113, "förekommer Hiisi under formen Hita, men begagnas enligt Lindahl och Öhrling blott som en svordom". Redan den omständigheten, att ordet hita eller efter min anteckning mana hiidii (finska mene hiiteen), gå för fan i våld, i lappskan brukas endast i svordomar, antyder tillräckligt, att det i senare tider blifvit infördt påtagligen genom lån från finskan, hvilket ytterligare bestyrkes af dess inskränkta bruk äfven i svordomsfall, då Leem för den norrsklappska dialekten ej ens upptagit hela ordet. Deremot förekommer i lappska mytologin allmänt ordet seida eller seita, hvarom Castrén i sina redan nämnda föreläsningar s. 207 nämner, att det "förekommer hvarken i Finskan, eller andra beslägtade språk, men igenfinnes deremot i Fornnordiskan och de germaniska språken, under den föga afvikande formen Seidh eller Seidhr, som betecknar ett eget slag af trolldom (J. Grimm, Deutsche Mythologie, s. 988)". "Skulle", fortfar Castrén, "Lapparnes Seida, såsom troligt synes, vara lånadt ifrån Fornnordiskan, så betecknar det väl egentligen en gudabild, hvilken Lapparne hade af nöden vid utöfvandet af sina trollkonster — en bestämmelse, som gudabilderna verkligen ännu ega hos flere beslägtade stammar".

Det hörer icke till ämnet för närvarande uppsats att omständligare redogöra om Lappens föreställning af seida; så mycket må dock nämnas, att dermed betecknades en gudomlighet under bilden af en på något sätt ovanligare sten eller till någon menniskolikhet formadt träd äfvensom stället för sådana. Ty att benämningen betecknade äfven stället för bilderna, ej endast bilderna sjelfva, torde man kunna antaga af Leems förklaring, som lyder: "Sieid locus a Lapponibus nonnullis tempore ignorantiæ sacer habitus et cultus, in qvo idolum adorabant et de faciendo et omittendo consulabant, et ab eo responsum ferebant; oraculum perhibentur temporibus ignorantiæ sacrificiis coluisse".

Finnarnes föreställning om hiisi skiljer sig förnämligast i tvänne omständigheter frän den, Lapparne fästade vid sitt seida. Först var hiisi hos Finnarne en ond makt, då Lappens seida stod i vänskapligt förhållande till honom, och för det andra känner man ej till några hiisibilder hos Finnarne. Om man ändock ville anse Lappens seida och Finnens hiisi för ursprungligen samma väsende, så kunde det förra lätteligen förklaras sålunda, att då vid Finnarnes invandring Lapparne sjelfve kommo att stå i fiendtligt förhållande till Finnarne, deras gudar och gudabilder ej heller kunde anses vara särdeles vänskapligt sinnade mot de sistnämnda. Det senare, eller bristen af bilder, vore likaså lätt förklarligt. Då i allmänhet Finnarne ej ens för sina egna gudomligheter hade några bilder, huru skulle de då åt en fiendtligt sinnad lappsk gudamakt bestå sådant. Svårligen torde derföre någon kunna påstå, att icke Lapparnes seida på antydd väg alltförväl kunnat förvandlas till Finnarnes hiisi.

Ännu lättare, än med dess betydelse, går det med sjelfva ordet hiisi, att härleda det från lappska ordet seida. De äro verkligen ej annat än ett och samma ord, och hafva ingen annan åtskillnad sinsemellan, än den som äfven andra gemensamma ord i hvardera språket erhållit, hvarföre det förefaller mig något förunderligt, att man icke förr varseblifvit detta. För hvarochen, som helst litet befattat sig med finska grammatiken, är det en välkänd sak, att stammen till ordet hiisi är hiite, hvilken senare form också ännu är ordets nominativus, så snart en pronominalsuffix vidfogas (hiiteni, hiitesi o.s.v.). Såsom en tämmeligen allmän regel gäller vid jemförelsen emellan lappskans och finskans enskilta ord, att de tvåstafviga nominer, hvilka i det senare språket slutas på i och i status affixus i stället för samma i hafva e, antaga i lappskan a till slutvokal.[31] Jag skall strax anföra en mängd gemensamma ord, hvilka sålunda (många af dem äfven annorlunda) skilt sig i hvardera språket. Så heta finskans esi, stället framför, i status affixus ete, på lappska ouda.

henki, ande henke hægga, vuoignga hirsi, timmerstock hirte hirsa hirvi, elg hirve sarva huoli, omsorg huole fuola impi, flicka impe oabba joki, elf joke jokka keski, midt keske gaska kieli, språk kiele giella kolmi, tre kolme golm l. golma kuusi, gran kuuse guossa kuusi, sex kuute gutta kynsi, nagel kynte gadza käsi, hand käte gietta lehti, löf lehte lasta leski, enka leske læska lohi, laks lohe luossa meri, haf mere mærra mieli, sinne miele miella neiti, jungfru neite nieida nimi, namn nime namma nuoli, pil nuole njuola nuori, ung nuore nuorra pilvi, moln pilve balva, boalva rupi, skorf rupe ruobba sormi, finger sorme suorbma suoni, sena suone suodna syli, famn syle sälla tosi, sann tote duotta tuli, eld tule dolla uksi, dörr ukse uksa l. ufsa umpi, hel, tillsluten umpe obba uusi, ny uute oddha veli, broder velje velja, vielja veri, blod vere värra viisi, fem viite vitta yksi, en yhte okta l. ofta ääni, röst ääne jedna

I fullkomlig analogi med ofvanstående skulle således det finska hiisi (hiite) motsvaras af hiita (hiitta, hiida) i lappskan, såsom ordet verkligen i svensklappskan heter efter hvad förut nämnts. Det nämndes då tillika, att detsamma under denna form, efter all sannolikhet, först i senare tider blifvit öfverfördt från finskan, och man känner, att sådana i senare tider antagna lånord icke undergå samma förändringar, som de hvilka språken i en tidigare period tillegnat sig. Under en sådan tidigare period kunde samma ord, som i finskan begynner med konsonanten h, i lappskan ganska lätt få s till begynnelse-konsonant, såsom äfven föregående ordförteckning vidhandengifver, der man finner finskans hirvi motsvaras af lappskans sarva. På samma sätt motsvaras finska orden haamottaa skymta, haapa asp, haara gren, haarake grenighet, halkean spricker, heinä hö, gräs, hiertyy nedsmutsa, hijon hvässer, slipar, hivus hår, hoippaa vacklar, horjuu hänglar, raglar, huojuu svigtar, huokaa suckar, hyvä god, hän han, he de, af lappska sabmat, suppe, suorre, suorgge, salgidam, suoinne, suortto, sajam, sovs, suoibbo, sorja, sogja, s'uokka, s'iega, son, sii. Och icke endast i början, äfven inuti orden förvexlas sålunda h och s sinsemellan såsom redan i föregående ordförteckningen af lehti och lohi på lappska lasta, blossa, kunde ses. Tillochmed i samma språk träffar man några ord, hvilka kunna begynna såväl med h som s, så de finska orden hakara el. sakara, spets; haara, saara, gren; halava, salava, piltrad; hiestain, siestain, svart vinbärsbuske; hilpoa, silpoa, skära; hivauttaa, sivauttaa, hastigt vidröra, slå; hoikka, soikka (= soukka), smal; huippu, spets; suippo, spetsig; hylkkyä, sylkkyä, sqvalpa, skakas; _hyvä, sievä, god. I andra fall öfvergår h inuti ordet till s, t.ex. i miestä för miehtä, kas eller kah, läsnä, lästä för mena, lähetä (sammandr. lähnä, lähtä) af lähi_.

Det vore en lätt sak att ur andra språk anföra liknande fall,[32] men då de äfven eljest torde vara tillräckligt bekanta, vill jag ej onödigtvis med deras anförande förlänga denna uppsats. Icke torde numera heller någon, som känner till den alldeles ej ovanliga förvexlingen emellan h och s, vilja påstå, att icke det finska hiisi (urspr. hiite) och lappska siita eller siida kunde motsvara hvarandra. Också förefinnes i lappskan ordet verkligen under nyssanförda form, men i bemärkelse af lappby, hem. Jag lemnar derhän, om denna bemärkelse är den ursprungliga, eller om icke äfven siida ursprungligen betydt detsamma, som sedermera seida eller sieida, en husgud eller annan gudomlighet; så betecknades ju äfven hos Romarene med lar både husgud och hus, hem. Lappen kunde på samma sätt i början hafva nyttjat ordet siida såväl för det ena som andra, tills han genom förra stafvelsens egna betoning eller vokalutvidgning begynte särskilt utmärka guden. Men äfven utan en sådan anledning till vokalutvidgning är den ingalunda ovanlig för lappskan, såsom redan af föregående ordjemförelsen af ouda, oabba, guossa, gietta, luossa, nieida, boalva, ruobba, suorbma, duotta, vielja, vârra, hvarochen lätt kan finna. Skulle någon ej åtnöja sig dermed, så kan han ytterligare jemföra t.ex. följande ord: boass'o, på finska pohja, botten; buorna, purnu, lår; buorreb, parempi, bättre; buotto, pato, fiskdam; dielde, telta, tält; doarra, tora, strid; duosta, tohtii, han törs; fuoddo, peto, vilddjur; gierjedet, kerjätä, tigga; glæppa, käpy, nätnål; goarrad, korea, grann; guoika, koski, fors; heibba, viipyy, han dröjer; juolge, jalka, fot; loabme, loma, mellanrum; luofta, lahti, vik; maida, mitä, hvad; mietta, mesi, honing; muorje, marja, bär; niekke, niska, nacke; rieft, rlhti, riktig; riegges, rengas, ring; riestet, riistää, streta; ruoss'a, ryssä, rysse; soatte, sota, krig; suolo, salo, ö; viessa, väsyy, han tröttnar; vuodna, onni, lycka; vuoolla, ali, under.

Då nu således ej ens utvidningen af det långa i (i hiisi) till iei (i sieida) eller ei (i seida) kan anses lägga något hinder i vägen för derivationen, så tror jag mig till följd deraf och hela den föregående utredningen vara fullt berättigad att anse hiisi och seida vara i grunden ett och samma ord. Nu uppstår en annan fråga: fanns ordet till redan vid den tiden, då Finnarne och Lapparne ännu utgjorde ett gemensamt folk, eller har det först senare uppstått, och om så vore, hos hvilketdera folket? På dessa frågor skall jag nu i korthet affatta mitt svar.

Skulle hiisi eller seida, medan Finnarne och Lapparne ännu utgjorde ett folk, varit bekant, då skulle naturligtvis föreställningen deraf i början ej varit så olik, den för det närvarande är, utan lika, antingen dermed då betecknats en god eller ond gudamakt. Det lärer vara svårt, att ur någon nations mytologi framvisa ett fall, der en gudomlighet, den man ursprungligen föreställt sig såsom ond och fiendtlig, senare skulle hafva fått en bättre betydelse; mycket lättare kunde motsatsen inträffa, såsom man i några bestämda fall känner, att den också verkligen inträffat. Deraf synes det vara påtagligt, att seida hos Lapparne ursprungligen haft samma betydelse, som den intill de senaste tider bibehållit, af en blid, välvillig, gynsamt stämd gudamakt. En sådan betydelse tyckes deremot Finnames hiisi aldrig hafva haft, ty några spår deraf skulle då åtminstone qvarstå, hvilket icke är fallet. Finnarnes föreställning om hiisi kan alltså ej hafva uppstått samtidigt med Lapparnes om seida. Då likväl ordet, såsom jag tror mig hafva ådagalagt, är detsamma, och då den lappska betydelsen, såsom nyss antydts, måste anses vara ursprunglig, åtminstone ej senare uppkommen af en tidigare föreställning om en illasinnad gudamakt, sådan som Finnarnes hiisi, så torde saken svårligen tillåta någon annan förklaring, än den, att Finnarne lånat sitt hiisi af Lapparne och af redan tillförene nämnd anledning gifvit det en motsatt betydelse af hvad det hos Lapparne egde. Detta förklarar äfven, hvarföre Finnarne föreställde sig hiisi såsom vistande i vilda, ödsliga skogar, i jordkulor o.s.v., ty efter landets eröfring af Finnarne uppehöllo sig de få öfverblifna Lapparne verkligen på sådana ställen, och der Lapparne sjelfva vistades, der äfven deras skyddsgudar. Sålunda kunde äfven de olika benämningarne metsänhiisi, vuorihiisi, vesihiisi, skogshiisi, bergshiisi, vattenhiisi m.m. få sin aldra naturligaste förklaring af de på särskilta ställen för tillfället kända Lapparnes olika uppehållsorter.

Då Lappar och trollkarlar icke blott i Finnarnes utan äfven i de öfriga angränsande folks föreställning länge och allt till senaste tider varit liktydiga, och Lappen just med tillhjelp af sin seida utöfvade trolldomskonsten, så var det helt naturligt, att Skandinaverna i den egenskapen benämnde honom seidmadr, seidman, seidkona, hvilka ord sedermera öfvergingo till allmännare betydelse af trollkarl, trollpacka. I denna sak är således min tanke den, att fornnordiskan fått sitt seidh, seidhr, från lappskan, och icke tvärtom, såsom Castrén på anfördt ställe förmodar. Och genom att sålunda, som i det föregående skett, hafva ådagalagt hiisis rätta ursprung, tror jag mig hafva gjort en väsendtlig tjenst åt de forskare af fornhistorien, hvilka i hiisi trott sig böra uppspåra ett fornhistoriskt folk, ett slags aborigines i landet.

J. Grimm i sin Deutsche Mythologie (Göttingen 1835) sid. 583 säger angående seidhr: "Wäre zu schreiben seydhr (von siodha, coqvere). Seidhkona, seydhkona, kluge frau, die sich aufs sieden und kochen zauberkräftiger heilmittel versteht." Att denna etymologi icke kan stå tillsammans med den utläggning af saken, jag nu haft äran framställa, är sjelfklart, hvarföre jag ej annat kan än bedja den grundlärda, outtröttliga och snillrika forskaren hålla mig ursäktad, att jag derutinnan hyser en annan tanke. Vill man för seida hafva en annan etymologi i stället, så kunde man kanhända få jemföra det med Grekernas Zeus, theos. Med afseende endast på den finska betydelsen af hiisi, hade jag mig för jemförelsens skull till minnes tecknat äfven det svenska ordet bjesse och ryskans bes', latinska odi, tyska hassen, ryska hitit' m.m. ord, hvilkas sammanhang med hiisis ursprungliga bemärkelse jag numera gerna erkänner vara alldeles ingen.

Die Grundzüge der Finnischen Sprache mit Rücksicht auf den Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.

Litteraturblad för allman medborgerlig bildning. September 1847.

Åfven utomlands har man i sednare tider skänkt Finska språket en uppmärksamhet, som det för sin sjelfständighet, sitt inre sammanhang, sin materiela och formela rikedom väl torde förtjena. En sådan uppmärksamhet bör hos oss uppskattas så mycket högre, ju färre de medel äro, hvarigenom vi kunna ådraga oss någon uppmärksamhet, som vore fördelaktig för oss. Om någon tysk eller fransysk turist efter återkomsten till sitt hemland beskrifver sällskapslivet i Helsingfors såsom dock något öfver det låga begrepp, man derom utomlands vanligtvis hyser, tillochmed meddelar sina landsmän den nästan otroliga underrättelsen, att i Helsingfors finnes ett universitet på europeisk fot,[33] eller ock berättar någonting annat godt angående lefnaden, sederna och landsvägarne i Finland, så kan det val fägna vår egenkärlek, men någon verklig båtnad hafva vi svårligen deraf. Tvärtom kunna sådana sötsaker bortskämma magen eller bringa oss till en säkerhetssömn, som ej mindre i lekamligt, än i andeligt hänseende är ett ganska farligt tillstånd. Kan deremot Finska språket tillvinna sig någon aktning, något vitsord om sitt välljud, sin rikedom och annan fullkomlighet, så båtar det oss mer, än hvilket annat loford som helst, som utlänningen kunde gifva oss. Det behöfver ej smickra vår fåfänga, ännu mindre locka oss till en vådlig kappränning på utländsk botten, det endast innehåller ett erkännande, att vi dock äga något redbart, som vi kunna kalla vårt eget, och anvisar oss detsamma till vidare odling, så som den enda grunden till Finska folkets fortfarande bestånd. Ett folk mer eller mindre betyder väl ingenting för Den som styr alla folks öden, men emedlertid är det en oafvislig pligt för hvarje folk att arbeta för sitt sjelfbestånd, och det i en vida högre grad, än samma pligt åligger en enskild menniska. Det har inträffat och kan hvarje dag inträffa förhållanden, der det för den enskilda menniskan blifver en pligt att uppoffra sig för ett högre ändamål, än bibehållandet af sitt eget fortfarande; historien känner religiösa, politiska och andra martyrer, men kan ej anföra något fall, der det för ett folk kunnat vara ens tillåtligt, än mindre en pligt att godvilligt uppoffra sig.

I mångfaldiga rigtningar korsa och öfverkorsa hvarandra rålinierna emellan särskilta folk och stater, men svårligen får man någon annan förnuftig grund, hvarefter folksärskildheterna kunde bestämmas, än det gemensamma språket, ej blott i skrift, utan äfven i folkets mun. Allt annat är blott tillfälligt och mer eller mindre förgängligt. Ett gemensamt språk bestämmer äfven oss Finnar till ett särskilt folk; utan det hade vi för länge sedan hopsmultit med våra mäktigare grannar, likasom t.ex. Lapparne i Kuolajärvi kapell och på några andra orter, efter det de glömt sina förfäders tungomål och antagit Finskan, numera heta Finnar och ej Lappar annorstädes, än möjligtvis i några gamla dokumenter, som datera sig från de tider, då de ännu talade Lappska.

Har nu språket en sådan vigt och betydelse, så kan dess odling af ingen redlig Finne anses med likgiltighet, utan måste en hvar hellre känna sig pligtig att efter bästa förmåga befrämja dess och den derpå baserade unga litteraturens kultur. Fägnande måste derföre hvarje försök på den banan vara, och det i dubbelt mått, om derigenom tillika utlänningen drages till att arbeta för samma mål, såsom fallet kan vara med den i början af denna uppsatts nämnda skriften. Den innehåller väl ej något mer, än de första grundlinjerna till en komparativ grammatik emellan några särskilta språk tillhörande den ural-altaiska språkstammen, nämligen emellan Finskan, Ungerskan, Turkiskan, Mongoliskan och Mandschuspråket, men författarens skickliga behandling och varma framställning af sitt ämne gör boken synnerligen intressant äfven för icke-lingvister. En af flere skäl tillbörlig förkärlek för Finskan framlyser nog ofta och qvarlemnar hos läsaren den öfvertygelsen, att Finskan af de nämnda språken utvecklat sig lyckligast och följdriktigast ur det för dem gemensamma grundanlaget. Detta lemnas dock ingenstädes såsom ett tomt fennofiliskt skryt, utan ådagalägges genom sjelfva jemförelsen, och måste derföre nödvändigt draga utlänningens uppmärksamhet på Finskan. framdeles, mer än fallet hittills varit, hvilket ej kan ske, utan att det äfven hos oss sjelfva skall yttra någon återverkan. Det kunde tillochmed hända, att Finskan utomlands en vacker dag intoge den höga plats, sanskrit för det närvarande har hos lingvisterna, och blefve ett modestudium för dem; ty den omständigheten, att Finskan ej hör till samma stam, som de germaniska språken, kan ej vara ett tillräckligt skäl, som kunde afhålla den vetenskapen trogne forskaren från dess studium. Redan år 1818 yttrade sig prof. Rask, den celebre förkämpen för hela den nyare lingvistiska skaran, om Finskan med följande sällsynta loford. Sedan han förut nämnt, hvad man den tiden hade gjort för Finska språkets odling, fortfar han: "denna ifver för Finlands språk är i hög grad önsklig och glädjande såväl för folkets egen upplysning och regeringens ära, som för vetenskaperna, särdeles den nu med sådan flit odlade språkvetenskapen; ty Finskan är ett af de mest ursprungliga, regelbundna, bildningsbara och välljudande språk på jorden: den har den skönaste harmoni emellan vokalers och konsonanters antal och fördelning i orden, hvari den kan liknas vid Italienskan, är fri från de obehagliga hväsljud och aspirerade bokstäfver (konsonanter) i de lappska och slaviska språken, hvari den liknar Danskan; har liksom Isländskan och Fransyskan ett alldeles bestämdt tonfall; den har tolf[34] kasus, men blott två (högst tre) deklinationer med ytterst få afvikelser från regeln, och likaså har Finskan i verberna flere former, men färre konjugationer och afvikelser, än Latinen, det vill säga större fördelar med mindre ofullkomligheter och last för minnet och förståndet. Den är oändligt rik på härledningsord och sammansättningar, likasom Grekiskan och Tyskan, och synes således hafva utvalt och förenat det bästa af alla andra språk i Europa, alldeles motsatt hvad man sagt om Engelskan. Men som ingenting under solen är fullkomligt, så saknar också Finskan något, som synes vara vigtigare än alla inre fullkomligheter, nämligen en betydande litteratur, en större utsträckning, mera inbördes sammanhang (emellan Finnar, Olonetsare och Ingermanlänningar) samt ett herrskande bruk vid ett glänsande hof. Dock skall den evigt blifva ett märkvärdigt språk för tänkaren och, såsom nyckeln till alla icke-slaviska språk i det inre Ryssland och Nord-Asien, oumbärlig för språkforskaren och en hvar, som vill arbeta på dessa ännu till större delen sig sjelfva öfverlemnade folkslags bildning och upplysning."

Efter dessa distraktioner återgå vi till den ofvan-nämnde skriften. — — —

Här följa några detaljanmärkningar.

Finsk Litteratur.

Neljä ensimäistä kirjaa ynnä viidennen määritykset Euklideen Alkeista mittaustieteessä. W. Kilpinen, suomentaja.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Derigenom att språket är ett vilkor för all bildnings meddelande, upphör det ej att äfven sjelf vara ett föremil för bildning. Detta är en sanning, hvarpå mindre än det sig borde hafves afseende. Huru ofta t.ex. hör man ej en och annan till och med ännu i våra dagar upprepa det gamla påståendet om Finska språkets fattigdom utan att dervid tänka, att den fattiga kan blifva rik, och ännu oftare är man i tillfälle att höra och läsa Finska, som på det obarmhertigaste sätt blifvit rådbråkad efter utländskt bruk och fullproppad med fremmande ord och vändningar. Ännu är mången af den tanke, att det vore en svår synd att för betecknandet af ett nytt föremål använda ett eget Finskt ord, hvarföre han antingen nyttjar det utländska med Finsk ändelse eller ock uttrycker sig med flere ord d.v.s. begagnar sig af en omskrifning eller definition. Sålunda läser man i en Finsk Arithmetik sådana konstiga ord som nämnari, täljari, dividendus, dividendukseksi, dividerataan, brooki (bråki) o.s.v.; i en annan kunde man till undvikande af sådana barbarismer vilja förtydliga sig genom omskrifning, och göra det någon gång så omständligen, att hela begreppet kunde borttappas i orden. Prosten Borenius har dock i sin Finska arithmetik visat, att en tredje väg finnes, en väg som utan all tvifvel är den enda rätta, den att ur språkets eget förråd bilda motsvarande termer eller helst uppsöka och använda dem, der de ej behöfva ånyo bildas. Det kommer ej så mycket an derpå, om en vetenskaplig term genast förstås af hvar och en, att ej långt angelägnare vore att få termen rigtigt enligt härlednings-analogien bildad, hvarjemte den ej bör blifva för tungrodd (lång, missljudande), ej heller gerna sådan, att deraf ej vid förefallande behof ett adjektiv kunde bildas. Med rätta anmärker derföre Suometar i N:o 25 att tietomus, tarinamus äro odugliga ord till betecknande af vetenskap, historie, hvartill de af några blifvit använda. Hvad särskilt det sednare ordet beträffar, må här anmärkas, att det utom sin språkvidriga härledning är alldeles obehöfligt, ty historia är ett ord, som oaktadt dess fremmande ursprung ej allenast kan upptagas, men äfven redan blifvit upptaget af språket så att det allmänt förstås, och är i så måtto bättre än tarinamus, förutsatt att detta sednare vore Finska; att deraf kan härledas flere andra ord: historioitsee, historioitsia, historioima, historiainen, historiallinen o.s.v., hvilken omständighet vid hvarje nybildad term alltid borde afses, ty en term, hvaraf inga härlednings ord kunna bildas, är att liknas vid ett gammalt, torrt träd utan några qvistar.