FÖRORD. (continued 2)

För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning, följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de förnämsta. De lyda sålunda:

Ingeris Sång.

Lalmanti, den stora riddarn, Fäste sig en dygdig jungfru, Gaf sin hand till trohetstecken, Rika skänker till förlofning, Och en kostbar ring till lösen.

Lalmanti, den stora riddarn, For sin väg till fremmand länder, Dit han kallades af kriget. "Vänta i sex år uppå mig, Vänta mig i åtta somrar, Var mig nio vårar trogen, På den tionde en månad: Hör du sen att jag har stupat, Och med allone försvunnit, Må du välja dig en annan; Ingen bättre dock än jag var, Men ej heller någon sämre. Välj föröfrigt som du tycker."

Erikki, den lilla riddarn, Bar ett diktadt bref i handen: "Lalmanti i striden fallit Och besegrats under kampen".

Ingeri, den sköna jungfrun, Nödgas ta trolofnings-skänker, Förs med våld till vigselstugan, Förs med våld dock ej till vigseln, Ej med svärd och ej med mankraft, Ej med starka männers samråd, Eller med utvalda qvinnors, Eller sköna jungfrurs bistånd.

Ingeri, den sköna jungfrun, Sorgsen satt på löftets trappa, Sorgsen satt och fällde tårar, Såg åt öster, såg åt väster, Blickade mot norden äfven, Varseblef en prick på hafvet.

"Vore du en fogelskara, Visst du höjde dig i luften; Vore du en svärm af fiskar, Visst du sjönke ner i djupet; Om min Lalmanti du vore, Lade du din båt till stranden."

Hvarpå känns din Lalmanti då? Känns på masten, känns på seglet; Ny är hälften af hans segel, Af blott siden andra hälften, Ingeri har själf det väfvit, Trädt hvarenda tråd i skeden.

"Hör min unga, lilla broder, Tag din hingst från beteshagen, Från kornlandet snabba hästen, Rid min Lalmanti till mötes, Der han stiger upp på stranden."

"Ack min unga, lilla svåger, Huru lefver nu min Ingri?" "Präktigt lefver nu din Ingri, Bröllop firades en vecka, Andra veckan deltes gåfvor, Tredje veckan rika skänker!"

Matalenas Sång.

Unga jungfrun Matalena Växte länge på sin hemort; Långt gick också hennes rykte, Medan hos sin goda fader Och sin hulda mor hon lefde.

Unga jungfru Matalena Gick till källan efter vatten, Bar i handen gyllne stäfva, Gyllne handtag fanns på stäfvan; Såg sin bild i lugna vattnet: "Ve, o ve mig stackars flicka, Hur mitt anlet har förändrats, Hur min fägring har försvunnit; Spännet på mitt bröst ej glänser, Silfret lyser ej på hufvut!" Jesus vallade i lunden, Vårdade sin hjord på marken: "Gif mig vatten till att dricka".

"Jag har intet käril hos mig, Hemma har jag ingen kanna; Kannorna de klungo sönder, Stopen ramlade som stickor."

"Har du ej gullstäfvan hos dig, Stäfvan med det gyllne handtag?"

"Kan du tala så, finngosse, Du finngosse, träl i landet, Ständigt vallhjon hos min fader; Du som närs af Svenskens gåfvor, Får fiskhufvuden till föda."

"En finngosse må jag heta, Vara ock en träl i landet, Ständigt vallhjon hos din fader, Näras utaf Svenskens gåfvor, Få fiskhufvuden till föda. Vill du, yppar jag din vanart?"

"Må du yppa hvad du känner".

"Minns du dina trenne söner? En du kastade i elden, Dränkte ner i sjön den andra, Gräfde i ett kärr den tredje.

Den du kastade i elden, Vore riddare i Sverige; Den du dränkte uti vattnet, Vore här i landet herre; Den du gräfde ner i kärret Vore präst, en af de bästa."

Unga jungfrun Matalena, Började att gråta genast, Grät gullstäfvan full af tårar, Tvådde dermed Jesu fötter. Torkade med silkesduken.

"Säkert är du Herren Jesus, Du som känner all min vanart; Döm mig nu du gode Herre, Döm mig hvart du helst behagar. Må i sanka kärr jag sänkas Till en bro för vandrarns fötter, Eller på det vida hafvet Stormen skaka mig beständigt, Böljan jaga oupphörligt."

Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet, att de så ofta fingo höra Gud nämnas.

Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska högtidligt. Då samlas ungdomen ifrån flere kringliggande socknar till Ridvala, för att öfvervara högtiden. När jag hörde berättas om det stora folksammanloppet, som då härstädes äger rum, förekom det mig såsom om jag hört en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med den skilnad, att här ingen täfling kommer i fråga, om icke i sång, der flickorna naturligtvis vilja låta höra sin rösts behagligheter, såväl under sjelfva tåget, som i synnerhet efteråt hemma. Den församlade ungdomen qvardröjer nemligen hela natten på stället, hvarvid lekar, danser och sång icke saknas. Jag vet icke om man härvid någon gång öfverskridit tillbörlighetens gränser, eller hvad som gifvit anledning åt Kronobetjeningen på orten att för någon tid sedan förbjuda firandet af Helka. Folket knotade väl deröfver och det så mycket mer, som en gammal sägen är gängse på orten, att verlden skall förgås, när Helkafesten försummas. Man säger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu, kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.ä. då är verldens slut för handen, när Ridvala Helka och Huittula åkern blir slut. Man firade detta år ingen Helka, och händelsevis hemsöktes orten året derpå af missväxt. Detta ansåg man vara himmelens straff för Helkafestens försummande, och derefter firades festen som förut. Skulle Kronobetjeningen varit nog oklok att söka hindra det, så tror jag, att den uppbragta menigheten säkert hade skridit till excesser. Allt sedan har festen årligen firats i lugn och ro likasom den säkert i år snart kommer att för sig gå.

Björnfesten.

(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad år 1835, n:ris 53-55.

Ännu samma afton, som jag anlände till Päätalo och påföljande morgon, afskref jag, efter gamla värdinnan på hemmanet, några runor, dem hon kunde och var villig att sjunga för mig. Ibland andra påminde hon sig åtskilliga af dem, som vid björnens fest pläga sjungas. De äro i dialogisk form författade, och kunde, om man en gång lyckades få dem fullständigt samlade, utgöra ett artigt theaterstycke, eller om ej det, så åtminstone visa, huru nära den dramatiska konstens förgårdar Finnarne redan i äldre tider, genom en nationen tillhörande egen bildnings utveckling, kommit. Björnfesten firades egentligen flera dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld, men understundom skulle man äfven, utan att någon björn fångats, roat sig med en dylik fests firande genom en sorts theatralisk framställning deraf. "Ilvehtivät ne ennen vanhaan sitä toisinaan ilmanki", sades det, när jag om saken begärde upplysningar.

Sedan björnen fångats, utses tvenne karlar, att föra eller beledsaga björnen hem, och tvenne andra att välkomna densamma. Emellan dessa börjas samtalet, som sedan under hela festen, så väl emellan dem som andra närvarande, fortsattes på sätt af följande öfversättning torde kunna närmare inhemtas:

Jägarne vandrande till björnen i skogen:

Nu man borde björnen fånga, Fällas borde gyllne håret, I den milda skogens hemvist, Hos den vaksamme Tapio. Också jag en karl var fordom, Var en karl, som mången annan, När man lottade om bytet, Räknade vid fångsten karlar. Då steg jag för björnens boning, Trängde på trubbnäsans backe, Nu är annan tid för handen; Månne jag väl stackars gosse, Redan är för gammal vorden, Bragdt till tvifvel framför andra!

Kan så vara, men ännu dock Sinnet lockande mig bjuder, Själen längtar ut ur hemmet, Till Tapios gamla boning, Till den kända honungsdrycken.

Och så går jag nu till skogen, Går till sysslor utom huset; Mielikki, du skogens drottning! Tellervo, Tapios dotter! Lägg nu band på dina hundar, Ordna vackert dina hvalpar, Vid de trybevuxna tågen, Vid den lilla ekträdsstugan. Bind en duk för ögonparet, Vira flätor om hans hufvud, Stryk uppå hans tandrad boning, Och på munnen rena smöret; Att han mannens lukt ej känner, Icke märker andedrägten, När uppå hans stig jag kommer, Står framför den ädles boning.

Tal till björnen sjelf:

Du bredpanna, skogens äple! Skogens sköna runda knotter! När du hör att mannen nalkas, Stolta gossen stigen framåt, Göm du klorna in i tassen, Tänderna uti ditt tandkött, Att de aldrig måtte röra, Ej ens i sin vighet skada, Sjelf bredpanna må du röras, Sjelf dig honungstasse vända, Som i boet hjerpen rör sig, Gåsen liggande sig vänder.

Sedan björnen blifvit fälld, närmar sig jägaren och säger:

Sidenbädden nu jag störde, Slog omkull den gyllne sängen. Vandrar sjelf för Ohtos stugdörr, På slättassens gård jag stiger, Går framför plir-ögats tröskel. Vill mitt gull jag nu betrakta: Kort är foten, böjdt är knäet, Nosen trubbig, som ett nystan. Du bredpanna, du min enda! Du min vackra honungstasse! Icke var det jag, dig fällde, Ej min andra broder heller, Sjelf du halkade på trädet, Steg på qvisten oförsigtigt, Sönderslet din granrisklädning, Ref barrskjortan uti stycken; Hösten är så hal och slipprig, Höstens nätter äro mörka.

Börjande färden hemåt jemte den fällda björnen:

Du bredpanna, du min enda! Du min vackra honungstasse! Änn' ett stycke får du vandra, Röras i den kända skogen. Kom mitt gull och börja färden, Rör dig skogens konung hädan, Stig lättfotade nu framåt, Skrid blåstrumpa, dit jag leder, Längs den silfverprydda gången, Genom gyllne hemgårdstågen. Till ett mannrikt sällskap förs du, Till en talrik karlasamling; Der har stått ett visthus länge, Byggdes högt på silfverfötter, Fördes upp på gyllne stolpar. Dit vår ädle gäst vi leda, Föra dit vår gyllne främling, Väl du torde der dig finna, Der finns honing nog att äta, Mjöd i öfverflöd att dricka. Kom nu, rör dig lätt på drifvan, Som ett näckblad rörs på vattnet, Sväfva öfver skogens ruskor, Som på qvisten ickorn sväfvar. Kom nu så, som ock du kommer, Ifrån detta trånga näste, Öfvergif din bädd af ruskor, Lemna dessa granrisbolstren, Välj en bättre bädd af siden, Lägg dig på de röda bolstren, I ett högre hus med takås, Under takets vackra fogning.

Jägarne närmare hemgården lemna björnen ett stycke efter och blåsa i ett horn. Folket i stugan lyssnar till och säger:

Lyssnen, hörs ej ljud på gården? Låter, likasom ett jagthorn, Ljudet är liksom köttfågelns (björnens), Klangen liksom skogsmän blåste.

Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillspörjer jägarne:

Hvad för honungsdjur gaf skogen? Gaf skogsvärden er ett lodjur, Eftersom med sång J nalkens, Glädjens så på edra skidor?

Endera jägaren svarar:

Blott en utter har oss unnats Af skogsguden till sångämne, Och derför med sång vi nalkas, Glädjas nu på våra skidor. Litet vore dock en utter, Så en utter, som ett lodjur; — Den vidtfrejdade nu rör sig, Skogens dimma sväfvar framåt, Skogens skum nu hitåt flyter. Nu med Gud jag helsar eder Här på dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar, Trampade af våra qvinnor, Och af husets mör bebodda. — Mindre kär kanske är gästen, Då må dörrarne man sluta, Men är gästen efterlängtad Hållen husets dörrar öppna.

Någon af folket på gärden:

Var, o Gud! nu prisad af oss! Var, vår skapare, nu lofvad! Som så lät bredpannan komma, Bragte skogens guld pi gården. Hell dig skogens honungstasse! Som nu steg på våra backor, Kom till dessa trånga gårdar. All min lifstid har jag längtat, All min ålders tid förväntat, Att skogssilfret skulle komma, Öknens gull sig hitåt närma, Komma uppå dessa gårdar, Våra alltför smala gångar. Så jag väntat, som man väntar Ett godt år inunder sommarn; Längtat, såsom skidan längtar Efter snö vid vinterns ankomst; Som en flicka väntar fästman, Den rödkindade en make. Aftnarne jag satt i fönstret, Morgnarne på löftets trappa, Månaderna invid tåget, Vintrarne vid ladgårdsbacken, — Stod att snön blef hård inunder, Och att hårda snön blef uppsmält, Stället torrt och höljdt med sandgrus; Gruset öfverhöljdt med mylla, Myllan grönskande af nygräs; — Tänkte, skall ej nånsin höras Helst ett ord af jägartroppen, Ljudet af skogsjungfruns pipa, Bullret vid köttfågelns antag.

Jägaren afbrytande talet:

Finns väl någon, som emottar, Någon, som oss nu välkomnar, När från skogens hem vi anländt, Kommit från Tapios gårdar?

Den ene af emottagarne:

Finns nog män, som eder motta, Karlar, som välkomna eder, När från skogens hem J länden, Kommen från Tapios gårdar. Länge var vårt dricka färdigt, Kornöl brygdt för eder ankomst, Och för gästen, som nu kommer, Som man hvarje dag har väntat

Jägaren:

Hvart får fremlingen nu föras, Ledas in den gyllne gästen, Ifrån dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar?

Emottagaren visande ingången till stugan:

Dit må fremlingen nu föras, Ledas in den gyllne gästen, I ett bo af tallträd timradt, I ett hus, som bygts af furu: I ett rum med upphöjd takås, Under takets vackra fogning.

JÄgaren fattande i björnen och jemte honom närmande sig stugan:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Allt ännu du måste färdas, Vandra nu ett stycke åter. Gif, mitt gull, dig nu på färden, Vandra, vackra silfver framåt, Stig utöfver gyllne backen, Vandra långsmed silfverspången, I ett bo af tallar timradt, I ett hus af furu uppfördt, Med sin takås högt från golfvet, Under takets vackra fogning.

Sen nu efter stackars qvinnor! Att er boskap ej må skrämmas, Unga hjorden ej förskräckas, All värdinnans lagård skadas, För bredpannan, när han nalkas, Vid skäggtrynets stolta ankomst, Vid plattnosens kända vandring.

Gossar! gifven rum i farstun; Stån ej flickor så vid dörren, När i stugan karlen stiger, Träder in den store mannen.

Tilltalande björnen:

Bry dig ej om våra flickor, Frukta icke våra qvinnor, Räds ej för de mössbetäckta, För hasstrumporna på golfvet. Allt, hvad qvinna är i stugan, Må sig för vår åsyn gömma, När i stugan karlen tränger, Stiger in den stolte mannen.

Inträdande i stugan:

Hell nu afven här i stugan, Här i huset, byggdt af tallar, Och af stora furor timradt; Under denna höga takås, Under takets vackra fogning. Hvart skall nu mitt gull jag fora, Hvart min lilla fågel ställa?

Emottagaren visande en plats på golfvet vid långbänksändan. (Till björnen):

Hell dig, som nu till oss kommit, Hell dig skogens honungstasse! Som vårt lilla bo besökte, Kom uti vår trånga boning.

Till jägaren:

Dit må nu ditt gull du föra, Ställa der din lilla fågel, Invid stora furubordet, Nära intill långbänksändan.

Hudafdragaren framträder:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Nu din pels man borde skåda, Undersöka vackra håret Bry dig ej bredpanna derom; Illa skall man dig ej hålla, Jag din pels ej ämnar gifva, Att hos en oduglig vräkas, Att bepryda ringa karlar.

Jägaren:

Och nu sen, hvart föres gästen, Beledsagas vandringsmannen, Från sin plats vid furubordet, Vid den långa bänkens ända?

Värdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:

Dit må nu din gäst du föra, Beledsaga vandringsmannen, Lägga i vår gyllne kittel, I vår vackra koppargryta. Länge nog har kitteln väntat. Kopparsidan stått på elden; Länge ock har vattnet väntat; Sött, som mjölkens vassla, togs det Ur vår alltid fulla källa. Saltet kom från fjerran trakter, öfver Saxlands djupa fjärdar, Genom många sund det kommit, Ficks ifrån ett fartyg sedan. Veden fällde man i skogen, Länge har den legat huggen, Dragits ner från Tuomivaara, Släpats ner från stora höjden. Elden bärgats har från himmeln, Midt från himmeln ned den fallit, Kommit genom åtta himlar, Från det nionde lufthvalfvet.

Jägaren förande björnen att kokas:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Och ännu du måste röras, Vandra änn' ett stycke framåt. Kom du store, börja färden, Rör nu, gamle man, dig framåt, Från din plats vid furubordet, Vid den långa bänkens ända; Stig uti den gyllne kitteln, I den vackra koppargrytan.

Efter kokningen:

Hvart skall nu mitt gull jag föra, Ställa denna lilla fågel? Har nog dröjt i gyllne kitteln, Bott i vackra koppargrytan.

Emottagaren visande på bordet:

Dit må nu ditt gull du föra. Ställa må du lilla fågeln, Dit i dessa gyllne koppar, Dessa silfverfat på bordet, Och på detta bord af furu. — Bordet höfladt är af furu, Och på bordet gyllne koppar, Gyllne koppar, silfverskedar. — Ställ du der din vackra fågel, För att dricka mjöd på bordet, Smaka på vårt goda kornöl.

Jägaren bärande björnen ifrån grytan på bordet:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Allt ännu du måste röras, Vandra änn' ett litet stycke. Kom nu, gyllne gäst, på färden, Rör dig, värde man, ett stycke; Stig ur denna gyllne kittel, Och ur denna koppargryta, Stig uti den gyllne koppen, På de vackra silfverfaten.

När bordet är färdigt:

Skogens honungsrika moder, Och du skogens gyllne konung, Tellervo Tapios dotter, Skogens lilla sköna jungfru! Kommen nu till detta bröllop, Till långhårets stora högtid; Allt är färdigt nu för festen, Mat och dricka öfverflödigt, Nog för egen del att njuta, Och att dela ut till grannen. Någon af gästerna vid bordet tillspörjer jägaren:

Säg hvar föddes vår bredpanna, Och hvar vexte långa håret, Hvadan är vår trubbnos hemtad, Hvar blåstrumpan af dig funnen? Fanns han väl vid badstuknuten, Låg kanhända vid brunnsvägen?

Jägaren förtrytsamt:

Ej den ädle föds på halmbädd, Ej på båset invid rian; Denna vår bredpanna föddes, Detta glesa håret vexte, Nära månen, invid solen, Uppå Carlavagnens skuldra, På sjustjernans höga nacke.

Ukko han den gyllne kungen, Gamle mannen der i himmeln, Ull nedkastade på vattnet, Fällde några hår på böljan; Kom en vind att vagga detta, Luften blåsande det rörde, Vattnets imma förde framåt, Böljan dref det intill stranden; Stadnade vid varma udden, Invid honungsrika skogen.

Mielikki den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna, Sprang i vattnet jemns med knäna, Jemns med bältet ini vågen; Tog ullflagan upp från vattnet, Gömde i den mjuka famnen, Vaggade uti sitt sköte, Rörde om i sina kläder.

Liten fågel deraf vexte, Och hon lade lilla fågeln I en liten korg af silfver, Gömde i en gyllne vagga. Fastade då vaggans linor, Band det lilla barnets vagga, Högt uti en skuggrik granqvist, Vid en gren af täta granen.

Träget vaggade hon barnet, Skötte nu sitt lilla smekbam, I den lilla gyllne vaggan, Som på silfverlinor hängde, Under granens blomsterqvistar, Blomsterqvistar, gyllne skate.

Der hon fostrade den ädle, Födde upp det glesa håret, Tätt invid en liten tallskog, Vid en liten vacker ungskog, I den honungsrika skogen.

Tänder saknas för den lilla, Tänder saknas, ramar fattas; Mielikki den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna, Gick nu sjelf att leta tänder, Söka klor till lilla tassen. Letade bland trädens rötter, Och bland stubbarne i skogen, Och bland backens gula blomster, Bland ljungrötterna på heden.

Vexte då en tall på heden, Reste sig en gran på backen, Fanns en silfverqvist på tallen, Och en guldgren hade granen; Dessa fick med handen skogsfrun, Gjorde klor deraf för tassen, Fäste tänder i hans tandkött Byggde då af hägg en stuga, Fodrade den väl med qvistar; Bad der björnen bo om vintern, Hvila sig den kalla tiden, Och ej genomvada kärren, Stryka hungrig genom skogen, Vandra irrande på heden, Flacka kring de öppna fälten. Derifrån kom nu vårt silfver, Hemtades den gyllne gästen.

En eller annan vid bordet frågar:

Hur blef skogen dock så nådig, Öknen denna gång så gifmild; Hur bevektes skogens herre, Huru blidkades Tapio, Brukades det långa spjutet Eller var det nog af skottet?

Jägarne:

Sjelfmant skogen blef oss nådig, Öknen denna gång så gifmild; Snart bevektes skogens herre, Lätt var Tapio att blidkas; Mielikki den väna skogsfrun, Tellervo Tapios dotter, Lemnade sitt hem för kölden, Öfvergaf sin gamla boning, Skyndade att visa vägen, Sprang att tälja vägamärken, Uthögg märken genom skogen, Stakade utöfver bergen, Var beredd, sitt guld att byta, Ta vårt silfver, ge sitt eget. Spjut behöfde man ej bruka, Nödgades ej heller skjuta. Sjelf han (björnen) halkade från qvisten, Foten snafvade på ruskan, Föll och gyllne kräfvan sprängdes, Magen fylld med bär i tu gick; Bröstet slets på hårda ruskor, Trädens qvistar refvo magen.

En annan af sällskapet sönderstyckande björnens hufvud till bara benet:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Nu är benens gny förhanden, Benens gny och skallens läte, Skallring för din hela tandrad. Näsan tog jag nu af Ohto, Ingen lukt han känner mera; Örat tog jag nu af Ohto, Intet ljud hans öra märker; Sist jag ögat tar af Ohto, ögat ser nu aldrig mera.

Betraktande tänderna:

Men en karl jag ville nämna, Kalla väldig framför många, Den, som tar en tand ur käken, Löser den med ordens läsning, Stödd med knä mot hårda skallen, Drar ut tanden med sin jernhand.

Flere försöka nu sin konst ock skicklighet, att med besvärjelseord lösa björnens tänder, hvilka äfven dervid lossna, så att de med bara handen lätt uttagas. Derefter bortför man den tandlösa skallen och upphänger den l en hög tall. Dervid säges:

Du bredpanna, skogens äple, Skogens lätta, runda knotter! Litet måste änn' du röras, Vandra härifrån till skogen. Kom, berömde, börja färden, Följ nu med oss, gode främling; Lemna detta låga huset, Detta lilla, trånga hedet; Ledsamt är ett lif i stugan, Svårt att bo i barnens värme.

Här vår väg nu tar sin början, Här begynnas nya färder, Går åt skogbevuxna berget, Leda dit mot höga fjellen, Upp i toppen af en furu, I ett hundraqvistigt tallträd. Der är godt för dig att lefva, Och behagligt är att bo der; Karpen jagas dit af vinden, Abborn dit af vågen drifves, Siken bor i sundet nära, Laxen fångas bredevid dig.

Säg nu, när du kommit hädan, Gått till skogens hem ånyo: Illa blef jag der ej gästad, Honung fanns der nog, att äta, Och min dryck var rena mjödet, Eller ock det bästa kornöl.

När skallen sedan med högtidlighet fåtts upp i trädet, vänder processionen hem att fortsätta gästabudet och tillspörjes af de hemma blefna:

Säg, hvart förde du din gäst nu, Bragte du din lilla andel? Lemnade kanske på isen, Dränkte den bland snö och vatten, Gräfde ned i hårda jorden, Eller trampade i kärret.

Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsättande (jägaren?) svarar:

Om på isen jag den lemnat, Hade dränkt bland snö och vatten, Fred den finge ej för hundar, Blefve störd af luftens fåglar; Hade jag i kärret trampat, Gräft den ned i hårda myllan, Maskarne då skulle skada, Svarta myror den förtära.

Ej på isen blef han lemnad, Icke dränkt bland snö och vatten, Icke heller gräfd i jorden, Eller ned i kärret trampad; Dit min fångst jag beledsagat, Bringat dit min lilla andel, Högt uppå det gyllne berget, Ställt på silfverhöjdens nacke, Upp uti den bästa tallen, I en prydlig silfverfuru. Lade ej för högt till toppen, Vore der för vinden skygdlös, Illa ställd för skarpa blåsten; På en lummig gran jag ställde, Lade den på täta qvisten, Vände tändrens rad åt öster, Begge ögonen åt vester, Och åt norden hårda skallen; Der han ses af höga herrar, Och af prester, folkets bästa.

En eller annan af gästerna uppmuntrar till sång sina medgäster, sägande:

Värdarne förundras öfver, Och värdinnorna de tänka: Månn' ett dåligt öl jag bryggde, Blef vårt dricka svagt och kraftlöst, Efter ingen sång här ljuder, Våra goda runor tiga, Våra gäster aro tysta, Glädjens fåglar sjunga icke?

Och hvem skall nu börja sången, Hvem uppstämma runors glädje, På vår skogsmans stora bröllop, På skogsnymfens glada högtid? — Golfvet torde här ej sjunga, Om ej de, som stå på golfvet; Icke heller fönstren glädjas, Om ej, de vid fönstren sitta; Eller furubordet jubla, Om ej, de vid bordet röras.

Men om ingen bättre sjunger, Mer förmögen börjar glädjen, Må jag, svage man, begynna, Oförmögne, göra början, Sjunga med mitt magra anlet, Med en kropp, som saknar fetma, Orda till vår aftons glädje, Till vår stora högtids ära.

Många runor höras nu, man täflar l sång, uppställer vad emellan de förnämsta sångarene o.s.v., men jag förbigår nu dessa ock anförer blott slutorden, hvarmed en af gästerne tackar värden och värdinnan jemte det öfriga huset:

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att skogsvägarne man märker, Stakar ut Tapios gångstig, För vårt goda jägarfölje, I en manrik karlasamling.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att Tapios horn man hörer, Att skogshornet måtte ljuda, Närmande sig dessa gårdar, Dessa vackra boningsställen.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att på detta vis man lefver, Jublar, likasom nu jublats, På skogsmannens stora bröllop, På skogsnymfens glada högtid.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att ölbäckarne må rinna, Mjödet strömma, lik en vårflod, Under denna höga takås, Under takets vackra fogning, Under denna husbonds dagar, Under vår värdinnas lifstid.

Herren må ock vedergälla, Gud må gifva er belöning; För vår värd vid långa bordet, För värdinnan i sitt visthus, För gårdssonen vid långbänken, Och för dottren vid sin väfsked; Så behöfde man ej ångra, Sörja, efter några dagar, För det bröllop, som nu gifvits, För förtäringen vid festen.

En finsk berättelse.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 12-14.

Betraktande det myckna arbete, Morgonbladet öfver hela året skaffar dig, har jag flere gånger önskat, att af min tid kunna gifva dig någon liten portion. Vi vore bägge dermed väl belåtna. Du skulle då stundom kunna få en angenäm hvila, jag åter skulle lättare få mången dag till ända. Nu är dock tiden af den beskaffenhet, att den icke omedelbart kan skickas ifrån den ena till den andra, likasom man med åtskilliga andra Guds gåfvor kan sådant göra. Vore icke så, skulle du hvarje postdag bekomma rundeligen deraf, helst den såsom ovägbar aldrig skulle öka brefvets vigt öfver ett lod.[7] Nu måste jag på annat sätt förnöja min önskan och har fördenskull föresatt mig att nedskrifva eller om du hellre vill uppskrifva en berättelse, hvilken jag om hösten år 1832 hörde af en gammal gubbe ifrån Huutoaho hemman, i Kuhmo Kapell. Gubben med sina tvenne döttrar rodde mig öfver en 1,5 mil lång sjö, eller rättare gubben styrde och döttrarna rodde. Vi hade kommit ungefär halfva vägen, då han började med sin berättelse, hvilken sedan räckte ända till stranden och derutöfver så länge han rökte ut en liten messingsbeslagen trädpipa, hvilken jag på stranden bad honom istoppa. Således kan denna berättelse komma att räcka närmare en mils väg och det blir just roligt att försöka, huru många ark papper den upptager. Jag har ännu aldrig gjort detta försök, kan således ej på förhand veta det. Nu är en annan sak, som jag hel och hållen lemnar till ditt bepröfvande, nämligen om den tål införas i Morgonbladet. Jag har väl hört åtskilliga omdömen om detta ditt blad, men de äro så olika, att jag icke af dem kan inhemta hvad som behagar. Några tycka om ett, några om annat, somliga behagar allt, för andra duger ingenting. Den der "feta Snickaren" t.ex. läste jag i min okunnighet rätt gerna och tyckte den var artig nog, tills jag blef upplyst, att sådana orimligheter, som i det stycket förekomma, aldrig borde införas i en tidning. Jag blef då äfven rätt ledsen deröfver, att jag läst det och beslöt att framdeles ej läsa sådant, likasom damen hotade att icke uppbryta sin älskares bref, om de framdeles ej vore interessantare. Men nu till berättelsen:

Kuhmo och Kianto Kapeller voro de längst obebodda trakter uti Kajana Län. Också finnas der ännu i denna dag rätt vördnadsvärda ödemarker. I dessa skogar, nu för tiden tillhåll för björnar och andra skogens djur, bodde fordom en och annan oberoende röfvare, ostörd för det mesta hela sin lifstid igenom. En af de mest ryktbara hette Vorna, hvilket namn torde vara detsamma som Hörna, som i runor och dagligt tal ofta omnämnes. Han hade haft sin boning just vid gränsen emellan Svenska och Ryska Finnarne, utan att tillhöra någotdera rike. Men till bägge hade han esomoftast gjort sina utfarter på skidor om vintern och om sommaren utföre strömmar och sjöar med båt. Ofantligt stark, hade han engång på återfärden ifrån den trakt, der Uleåborgs stad nu finnes, stakat uppför Pyhä fors, hvarmed ingen lefvande varelse sedermera mäktat. Till och med ännu, med så mycken omsorg och drygt arbete denna fors än blifvit af Strömrensnings-Corpsen bearbetad, skulle ingen förmå staka uppför den. Ännu för tvänne år sedan måste alla båtar, som ville uppföre, med häst 3/4 mils väg släpas landvägen förbi detta ställe. Först i sistlidne sommar kommo våra bönder ifrån Uleåborg, utan att båten på något ställe behöfde landväg transporteras. Man färdas nu uppför Pyhä på följande vis. Vid förstäfven af båten fästes ena ändan af en lång lina eller tåg, hvars andra ända en fullvuxen karl tar öfver axeln, dragande båten efter sig. På samma ställe, som linan, fastgöres med en björkvidja ändan af en lång stång, romsi kallad, hvarmed en annan karl, gående på de yttersta strandstenarne, håller båten aflägsnad, att den ej får stöta mot stranden. Tvänne karlar hafva fullt göra att få en olastad båt sålunda uppdragen. Den som för lastad båt, måste vid forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men för Vorna hade det ej betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil långa fors. Han behöfde ej engång uppresa sig, utan stakade i sittande ställning. Endast i Pälli, det stridaste stället, hade han stigit på knä för att bättre kunna stödja på bärlingen. I runan heter derom: Jos ei voine Vorna nosta, Päästä päälle Pälli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.

Uppå en sin färd hade han vid hafskusten öfverkommit tvänne fruntimmer, hvilka han bortförde. De voro af landets förnämsta damer och systrar till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad gagn han väntade sig af den andra, det visste min berättare likaså litet som jag. Anlända till Vornas hem fingo damerna genast tämmelig frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de gå, hvar de ville, och hvad skulle väl bevakning här behöfvas, der man ej ens kunde förmoda, att fångarna skulle undkomma. Giftermålet uppsköts likväl för ett helt år, af skäl att brudens far kort före hennes bortröfvande aflidit, hvilken hon sade sig vara pligtig i ett års tid sörja. När denna tid tilländalupit, lofvade hon gerna ingå i sin röfvares önskan. Emellertid syntes de bägge vara ganska nöjda med sin lott. De låto Vorna berätta för sig sina äfventyr och alltid, när han nämnde något ställe, frågade de åt hvilket väderstreck det låg. Derigenom blefvo de sluteligen något hemmanstadde i ortens läge och visste, att till vester ifrån den, på omkring 5 à 6 dagsresor, sådana en skidlöpare utan större ansträngning gör dem, låg det stora haf, längsmed hvars strand, om de komme dit och följde den åt venster, de sluteligen skulle komma till sitt rätta hem. Flickorna fröjdade sig ofta, när de voro ensamma, med hoppet, att en gång ännu komma hem, men huru var det verkställbart för tvänne till beqvämlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem väl tre alnars hög snö, om sommaren otaliga sjöar, floder, forssar, träsk och morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de våga sig igenom den öfver trettio mil långa ödemarken, med fara att dö af svält eller uppätas af vilddjuren. Af allt detta låto likväl damerna ej afskräcka sig. Oupphörligt voro deras tankar rigtade på flykten, ehuru de voro nog kloka, att ej på minsta vis röja sådant för sin beherrskare.

En dag sade de åt Vorna, det sådant skulle göra dem synnerligt nöje, om de kunde gå på skidor. De vore eljest tvungna att hela långa vintern sitta inne, hvilket för dem var högst ledsamt. Vorna åtog sig gerna att lära dem, hvad de åstundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert gjorda skidor och öfvade dem först på jemn mark, tills de blefvo vana att stå och hållas uppå dem. Sedan förde han dem till mark, som hade en sakta, jemn sluttning och lärde dem skrida utföre. Sluteligen förde han dem på brantare backar, der de fingo skrinna ner och åter arbeta sig upp. Hundrade kullerbyttor gjorde väl eleverna, det bekom dem dock icke illa, emedan snön var mjuk och de sjelfva ihärdiga uti att lära sig.

När de sluteligen öfvat sig till snälla skidlöperskor, behagade detta nya färdsätt dem så mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrågade sin syster, om de nu mera ens skulle tänka på flykten. "När vi komma hem", sade hon, "få vi kanske aldrig mera löpa på skidor, emedan det kunde anses mindre anständigt". Den andra var dock fastare i sin föresats. Nu, när det verkliga eller föregifna sorgeåret var hardt nära att gå ut, beslöto de att våga den så ofta påtänkta färden. Hvardera togo de några ostar och renkött till vägkost och begagnade till verkställande af sin flykt en tid, då Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der han skulle dröja i fyra eller fem dygn. För att han ej genast vid sin återkomst skulle misstänka och eftersätta dem, voro de angelägna att uppgå förvillande spår åt alldeles motsatt håll, än det de för deras flykt togo. Men spåren, som ledde åt vester, igensopade de med granris på en ansenlig sträcka.

Vorna hemkommen, igenfann icke damerna. Han var så säker för dem, att han i förstone ej ens misstänkte, att de hade flytt. Han trodde dem eljest fördrifva sin tid i skogen. Men han väntade en half dag och när det ej hördes af dem, fruktade han att någon olycka inträffat. Nu inföll dock natten, så att han ej kunde gå att uppsöka dem. Följande morgon i dag-gryningen gick han efter spåren åt öster, men kunde ej få reda på dem, emedan de slingrade sig i hundrade krökningar. Emellertid uppgick han större rundlar omkring sin boning och upptäckte ändtligen de rätta spåren. Nu först begynte han misstanka och snart kunde han ej tvifla på, att de företagit flykten. Nu uppdagades också i hans själ, hvarföre de varit så ifriga att lära sig gå på skidor, och hvarföre de framför andra orter, så ofta frågat efter dem åt vester belägna. Han svor nu en ryslig ed vid Perkele, hvaruti han lofvade uppspana och hämnas på de bortflugna hjerparna. Så begaf han sig efter spåren och for åstad med foglens snabbhet.

Om man icke någonsin kan neka, att ju en högre magt styrer menniskornas öden, så igenkänner man den tydligt och uppenbart i dessa värnlösa flickors räddning. Deruti handlar dock himlen ej omedelbart, eller som man mer eller mindre rätt stundom plägar yttra sig: "Gud drar icke någon vid luggen". Ofta begagnar Försynen andra menniskor, ofta allehanda naturens föremål, för att medelst dem leda en sak, som han vill drifva till något ändamål. De gamle insågo och erkände detta mycket tydligare än vi. I hvarje vigtig tanke hos sig sjelfva hörde de en Gud tala, i hvarje dröm var en högre magt närvarande och verkande. Mötte dem något behagligt eller obehagligt, så var det förra en vänlig, det sednare en fiendtlig gudomlighets tillställning. Fingo de ett råd, en varning af en vän, så hade Gud sjelf haft bestyr att skicka honom, och de förutgående tankar och öfverläggningar, hvilka satt honom i rörelse, voro de ord, hvarmed Gud honom uppmuntrat.

Flickorna hade nu i närmare två dagars och nätters tid oupphörligt framskridit åt vester, då de på en gång öfverföllos af sömn och trötthet, så att de ej mägtade längre. Väl hade de för köldens skull försett sig med pelsar, men jag fruktar, att de denna kalla natt ändock tillsatt lifvet, om de varit mindre försigtiga, än de voro. Dock vet jag ej, om denna försigtighet var deras egen uppfinning eller de möjligtvis inhemtat nödvändigheten deraf under Vornas berättelser om sina färder. Ehuru matta och sömniga, arbetade de med halftillslutna ögon, tills de fingo en djup grop uti snön. Häruti lade de sig tätt intill hvarandra och insomnade, sedan de äfven till det mesta betäckt sig med snö.

Huru länge de sofvit, visste min berättare ej, men förr eller sednare uppvaknade den ena af dem hastigt. Utan dröjsmål uppväckte hon äfven sin syster, tilltalande henne: "Upp, upp! nu är inte tid att längre sofva". Och derpå berättade hon sålunda: "Först såg jag en liten flicka, som hviskade till mig sägande: 'Upp och begen er utan dröjsmål åt det hållet, hvarest J sen ett stort furuträd med afbruten skate. Faren sedan i den rigtningen, tills J kommen på en å. Den skolen J följa åt vänster.' Vidare sade hon intet, utan försvann just som jag skulle tillfråga henne, huru långt vi ännu hade hem. Men sedan såg jag Vorna alldeles sådan, som han utrustade sig till björnjagt. Han jagade efter oss och bar ett långt spjut i handen. Men hvar gång han ville hugga spjutet i vår rygg, sluppo vi alltid med plats undan. Jag kan ännu ej begripa, huru vi kunde det, ty våra skidor voro deremellan som fastklibbade vid snön och vi arbetade och stretade med yttersta krafter, för att få dem att röras. Du kan känna huru svettig jag ännu är, ehuru vinden bortblåst en del af värmen. Tack vare Gud, vi äro helbregda! Men nu skola vi hastigt stiga i skidorna och se till om någon stor furu med afbruten topp är till seendes. Se vi en sådan och gående åt det hållet, sedan komma på en å, så kan jag ej tvifla, att ju den lilla flickan var Guds engel, ehuru hela verlden må säga, att englarna hafva vingar och icke äro flickor, utan gossar. Men Vorna var väl ingen annan än den onde sjelf, som bara ville skrämma mig. Kanske han deruti ändock ej gjorde så väl, som han säkert mente, ty just derigenom vaknade jag och Gud ensam vet, hvad som kunnat hända, om vi längre sofvit."

Under detta tal hade flickorna skakat snön ifrån sina pelsar och sömnen från ögonen. Nu sågo de omkring sig och upptäckte snart en ofantlig fura, hvars topp troligen af någon häftig storm var afbruten, så att den hängde nedåt. Men den låg afsides i nästan rät vinkel ifrån den rigtning de hittills följt. Icke dess mindre begåfvo de sig åt det hållet. Efter några timmars framåtskridande, kommo de till den förutspådda ån. Denna var likväl mycket smal, på ömse sidor bevuxen med nakna björkar, omväxlande med grönskande granar och tallar. De följde den åt vänster och kommo efter ett halft dygn, eller tillsammantaget närmare ett dygn ifrån den tid, då de först uppvaknat, till en större elf, den de äfven följde åt vänster. Efter någon tids framskridande hörde de ett starkt brusande framför sig, så att de först skrämdes deraf, men sednare inbillade sig, att dånet kom ifrån det svallande haf, vid hvars stränder de i sin hembygd så ofta sutit och lekt tillsammans. Utan att ihågkomma, det hafvet denna årstid låg under is, blefvo de småningom fullt och fast öfvertygade derom, att brusandet icke var annat än det välkända hafvets böljor, som störtade sig mot klipporna vid stranden. De fördubblade sin fart, för att snart komma, om också ej just till hemmets kära stränder, dock åtminstone till stränder, som vattnades af samma böljor, som de der hemma.

Ju fastare man öfverlemnar sig åt en förhoppning, som sedan slår felt, dess smärtsammare blifver för menniskan, att åter vänja sig ifrån den. Flygtingarne, som inbillat sig en hel blomsterverld vid hafsstranden, blefvo nu obeskrifligt ängsliga, när de ej funno annat än en strid, mellan skrofliga klippor frambrusande, fors för sig, som utom att hafva gäckat deras förhoppning, äfven gjorde det svårt att komma vidare. Stränderna voro å ömse sidor stupande branta, så att de endast med mycken ansträngning kunde klättra uppför dem. Ehuru de otaliga gånger voro i största fara att åter halka ner, kommo de dock omsider på höjden. När de nu skulle fortsätta färden, sågo de för sig tvänne karlar med länga stålspetsade spjut i handen och väldiga bågor hängande ner ifrån skuldran. Redan fruktade de att flyende en fara, löpa ut för en annan, men karlarne stodo dock orörligt stilla, betraktande dem endast med uppmärksamhet och som det tycktes någon dermed blandad förvåning. De togo nemligen våra flickor för tvänne skogs-gudinnor, ty för dödliga menniskor kunde de ej anse dem. Hundrade gånger hade de på sina jagtfärder anropat skogens gudinnor med denna bön:

"Skogens mö med fagert anlet, Du hvitrodnande gudinna, Du skogsborgens ljufva jungfru, Skogens lilla sköna dotter, Du, den vackraste af qvinnor, Och den däjligaste ungmö, Med de blåa vackra ögon, Och de fulla sköna brösten; Fingrarne med gyllne ringar, Armarne med gyllne armband, Hufvudet med gyllne kransar, Öronen med gyllne hängen, Keden lysande om halsen."

Vare sig af inbillning eller efter verkliga förhållandet, så trodde de denna beskrifning alltförväl inträffa på dessa flickor. Det är sannt, att de ej kunde se om dessa hade guldringar på fingrarne och gyllne armband om armarne, ty vantarne och den långärmade pelsen hindrade sådant, ej heller kunde de upptäcka någon guldkrans på hufvudet och gyllne örhängen uti öronen, ty dessa delar doldes af den omsorgsfullt tillknutna duken, men på deras halsar upptäckte de en lysande halsked, ehuru afundsjukt kragen ville undanskymma densamma, och den öfriga beskrifningen, angående anletets däjelighet, kindernas hvithet och rodnad, ögonens blåa färg och bröstets fyllighet m.m. inträffade så fullkomligt på dessa jungfrur, att ju längre tid våra skogskarlar betraktade dem, dess fastare blefvo de i sin redan förut fattade tanke. Dertill kom ännu den omständigheten, att de på den dagen gjort en synnerligen lycklig fångst, hvarföre de äfven af tacksamhet framburit skogens gudinnor rikligare offer, än vanligt var. Seden att i sådana fall offra guld och silfver i någon betydligare mängd, hade redan då urartat så, att man med en knif endast skrapade något litet af kanten på en guld- eller silfverpenning, hvilka skrapor på en uppå marken utbredd djurs hud uppsamlades och antvardades derpå åt skogsgudomligheterna, der de företrädesvis uppehöllo sig. Ett öfverdrifvet gniden eller stor fattigdom nyttjade stundom kopparpenningar för samma ändamål. Våra jägare hade denna gång hvardera uppoffrat hel och hållen en liten silfverpenning, hvarföre de trodde sig hafva kommit i särdeles åtanka hos skogsgudinnorna; och sålunda kunde detta ovanliga möte förklaras.

Flickorna, som redan nämndes, blefvo i förstone något skrämda, bemannade sig likväl snart och skredo sakta fram, närmande sig till karlarne, hvilka slagna af förundran och häpnad, stodo som bilder orörliga. Flickorna begynte tilltala dem, i afsigt att af dem erhålla någon upplysning om den ännu förestående färden, hvilket likväl ej lyckades förr, än karlarne efter flere gånger upprepade frågor hunnit komma ifrån sin villfarelse, som ej var det lättaste. Ty i början, kanske utan att ens höra, hvad de dem tilltalande sade, begynte de till gensvar uppläsa långa böner, det enda de trodde för tillfället vara passande. Uti dessa böner inflätades flera löjliga episoder, den ena efter den andra. Uti somliga berömde de sina skidor, skidstafvar, sina bågor, pilar, spjut m.m., i andra voro de sjelfva, deras utomordentliga snabbhet o.s.v. föremålet; hundarne, deras fina lukt, ögon, öron, fötter och svansar fingo hvar artikel för sig ett eget loftal; skogens honungslukt och ljuflighet, granarnes jemte de andra trädens granna drägt glömdes ej heller. Allt detta utfördes med besynnerliga liknelser; skidorna voro än af guld, än af silfver, men i lätthet lika med ett löf, som far för vinden; skidstafvarne voro af silfver, alldraminst af koppar; bågorne hade vandrat ofantligt långa vägar, den enas öfver Tyska hafvets vida fjärdar, den andras hade kommit först till Wiena (Dvina, Archangel) och derifrån sluteligen hamnat i sin närvarande ägares hand. Hundarne härstammade från Hiitalas berömda hundrace, de hade ögon som stora metallringar, öron som näckblad och svansar som långa granar i skogen. Icke heller uraktlåto de att anropa skogsgudinnornas ytterligare välvilja och lofvade dem riklig belöning i händelse af god fångst för framtiden.

Med möda bragtes de ändteligen ifrån sin villfarelse, när flickorna icke upphörde att fråga, huru långt det derifrån var till hafvet i vester. "Min far", svarade då den ena, "var engång ner till hafvet och tillbragte fyra dagar på ditresan, men på återresan dröjde han en dag längre. Ändock var skidföret då ganska godt och han uppehölls ej på sin väg, undantagandes af en björn, som han på återvägen dödade. Och god skidlöpare var han. Ännu i hans sista lefnadsår fingo vi göra att följa honom, när det bar ut till skogs. Derjemte var han stark, så att han aldrig tröttnade. Men för ett år tillbaka anlände döden till vår koja och tog honom. Nu jagar han i Manala med våra farbröder och vår äldsta bror, hvilka redan före honom gått till Manala."

Jag vet ej, huru länge han skulle hafva fortsatt denna berättelse, hvilken allt mer och mer förvillade honom ifrån det ursprungliga ämnet, men den ena af flickorna frågade, om de ej kunde lemna dem något mat på resan, lofvandes gifva en guldring i vedergällning. I detsamma afdrog hon handsken och visade ringen. "Gerna lemna vi er mat", svarade karlen, "men någon vedergällning kunna vi ej emottaga. Vår far skulle derföre bannas uppå oss, när vi engång råkas i Manala, ty vi skulle göra emot hans vilja, som var, att vi aldrig skulle af fremmande taga betalning för maten."

Sedan förde de flickorna till sin boning, som ett litet stycke derifrån låg på ett berg, vid den brusande forssen. Den var af runda stockar uppförd i form af en rectangel eller qvadrat. Väggarna voro utanpå omgifna eller fodrade med en myckenhet smärre qvistiga granar, hvarjemte mycket snö var emot dem uppskoflad. För dörren var en obetydlig öppning emellan granarne lemnad, hvarigenom de inträdde uti den ej alltför rymliga stugan. Några stockändar och utsökta stenar af kubisk form voro anbragta i rummet och tjente somliga af dem till stolar, att sitta uppå, andra till bord. Uti ena hörnet var en oformlig hopgyttring af stenar, tjenande till eldstad och nästan midt uti taket en öppning för röken. Något egentligt golf fanns icke, utan utgjorde det jemna berget, hvarpå stugan blifvit uppförd, tillika golfvet. Derpå voro dock renhudar utbredda, så att det ej kunde synas, ej heller med sin köld alltför mycket besvära fötterna. Inga fönster funnos, utan voro små gluggar å tvänne väggar inrättade, hvarigenom nödig dager insläpptes, som dock ej skedde alltför ofta, ty för mesta tiden upplystes pörtet af en klar eldbrasa och föröfrigt af pertbloss. Nu som bäst brann en riklig eld i ugnen, hvilken väl för de af köld och ansträngningar mattade flickorna varit ganska välkommen, om de tillika kunnat uthärda röken, som sänkande sig lågt mot golfvet, tvang dem att mera liggande än sittande värma sig. Den ena af karlarne ursäktade väl denna rökens besvärlighet, sägande det förebåda blida, när röken så djupt inträngde sig i stugan, men härmed var saken dock ej det minsta afhjelpt. Sedan brasan utbrunnit och röken genom den nyssnämnda öppningen hunnit uttränga, såg man, att rummet, ehuru litet, dock var sina 5 à 6 alnar högt. Väggarna, hvilka så mycket man förut kunde se dem, voro hvithöflade, voro ofvanom röklinien glänsande svarta, likasom sjelfva taket, som bestod af runda, icke alltför tjocka, spärrar, glänste af sot. Vid öppningen var en glugg med gångjern inrättad, hvilken med en lång vid dess fria kant fastgjord stång, kunde ifrån golfvet tillskjutas.

Uti kojan fanns, vid det flickorna inträdde, en äldre qvinsperson och tvänne yngre. Den äldre var sysselsatt, att med sländan spinna tråd, men hon blef så öfverraskad af den ovanliga synen vid flickornas inträde, att sländan föll henne ur händerna. Sedan hon något återhemtat sig, tillfrågade hon de ankomna, hvad de kunde hafva att berätta. De berättade derpå, hvad äfven läsaren vet om deras flykt och de få tilldragelserna dervid, samt om den synnerliga fruktan, de hade för Vorna. Man skulle tro, att inbyggarne i kojan skulle förundrat sig öfver det mod och den ansträngning, hvarmed flickorna beslutit och fullföljt sin flykt, men de tycktes afhöra berättelsen högst likgiltigt och ansågo allt, såsom det naturligaste de kunnat företaga i deras läge. Vana att sjelfva dageligen i snö och köld färdas på skidor, vana tillika att umbära äfven det, som en annan skulle anse för oumbärligt, kunde de icke föreställa sig det olika förhållandet emellan dem sjelfva och deras gäster. Att de dock i det hela ej voro så likgiltiga för dem, bevisar bland annat den välvilja, hvarmed värdinnan framlade mat för dem. Anrättningarne utgjordes af renstek, kornbröd och smör, jemte surnad mjölk, som alltifrån sommaren i stora kärl blifvit till vintern förvarad. Derjemte framsattes torkad gädda, kallad kapahauki, hvilken gästerna dock lemnade nästan ovidrörd, emedan de funno rensteken långt mera smaklig. Nu ville flickorna efter intagen mat taga afsked och åter fortsätta flykten, men blefvo derifrån afrådda. "Vorna, som säkert redan kommit hem", sade den ena af karlarne, "förföljer er utan allt tvifvel och ertappar er på vägen. Det är icke svårt för honom, att på en enda dag fara den väg, på hvilken J dröjen tre eller alldraminst två dagar. Olyckliga ären J, om han träffar er på vägen, men här skall ingen röra er, så länge vårt hufvud sitter på sitt ställe." Detta tal gjorde sin behöriga verkan och flickorna beslöto, att för några dagar hvila sig der. Detta gjorde de så mycket hellre, som det nyligen börjat snöga och de hoppades att deras spår skulle blifva för Vorna oigenkänneliga. Detta hopp kunde dock ej länge fröjda dem, emedan den ena karlen sade, att skidspår på snö äro som tjära på ett hvithöfladt bräde. Det må snöga halfva vintern, så kan man ändock upptäcka gamla skidspår, och man må på en tjärfläck ösa en hel sjö, så förblifver den dock synlig.

Medan de ännu talade i förevarande ämne, började hunden skälla häftigt utanför dörren. "Det är hvarken på ekorre eller varg, eller på något annat i skogen, som hunden nu skäller", sade den ena af karlarne, "utan en fremling är i antågande". Derpå bad han sin hustru att gå ut för att se, på hvad hunden skällde. Hon var dock sysselsatt att rengöra matkärlen, och sade sig icke hinna, hvarföre han gick sjelf. Kommen ut, ser han en okänd karl, lång till växten och hafvande ett ännu längre spjut i handen, nalkas sig. På hufvudet hade han en mössa, konstigt förfärdigad af räfskinn, halsen var alldeles bar, men en till halfva knät räckande luden pels, med hårsidan likväl inåt, betäckte den öfriga kroppen. Om lifvet bar han ett bälte, hvarifrån på vänstra sidan en lång knif eller hellre ett kortare slagsvärd nedhängde. Detta bälte var föröfrigt rundtomkring utsiradt med konstigt utarbetade metall-söljor, och dylika prydnader voro anbragta på slidan af hans slagsvärd. Somliga af dem föreställde gnäggande fålar, somliga skällande hundar, andra väldiga björnar, hoppande ekorrar, ormar, båtar, m.m. allt bilder af de föremål, hvarmed han dageligen umgicks och hvilka i ett eller annat afseende mest intresserade honom. Kommen utanför kojan steg den obekante ifrån skidorna, tog dem i hand, skakade bort snön och lade dem så i en stående ställning emot väggen. Under allt detta skällde hunden oafbrutet, ehuru gårdskarlen flere gånger bjöd till att tysta den.

Sedan den fremmande blifvit tillfrågad, hvad han hade att berätta, sade han sig hafva förlorat tvänne tama hjerpar, hvilka lemnat sin bur och flugit åt detta håll. Hans färd gällde nu att uppsöka dem. I närmare tvänne dagar hade han jagat efter dem och funnit att de flögo tämmeligen braf, dock förmodade han, att deras vingar snart skulle tröttna. Karlen, som hörde honom, begrep ganska väl detta bildlika talesätt, och svarade, att det tillhörde hvar och en, att efter behag jaga i skogen, ty skogen är gemensam. Endast det fick ingen röra, som en annan redan hade hemma.

Utan att bry sig om att vederlägga den andras påstående, eller medgifva det, gjorde Vorna sig färdig att gå in i stugan. Öppnande dörren upptäckte hans skarpa blick genast de bägge eftersökta, ehuru de hopkrumpna af fruktan och förskräckelse suto i ett hörn och darrade. Med den öfverlägsnes ton sade han nu: "Redan der ute anade det mig, att jag här skulle igenfinna mina fåglar, hvilka alldeles emot flyttfåglarnes sed valt våren till sin flykt, då de andra alltid mot hösten bortflytta. Men jag ser mig tvungen att komma naturen till hjelp och lära dem åtminstone vid återflyttningen bättre iakttaga tiden." Karlen, som utanför stugan först mötte honom, stod nu äfven inne, och sade: "Det har du ännu ej gjort, ehuru ditt öfvermod torde inbilla dig sådant". Vorna kastade en förfärlig blick på mannen, som talte, hvarjemte han drog sitt slagsvärd ur slidan. Ty redan då var den sed vedertagen, att den starkas rätt skulle gälla och många tvistiga frågor utreddes genom svärdet. "Jag ville icke gerna inleda någon i ett slagsmål, men måste nu, fast emot min vilja, göra det". "Om du med svärdet vill tala", sade Vornas motpart, "så må vi mäta våra svärd, dock icke här inne, utan på gården. Svärdsklang låter ej behagligt i stugan, dessutom skulle golf, bänkar och bord af blod nedsölas. Våra stackars qvinnor skulle få för mycket arbete att rengöra dem, men på snön är bloden vacker att påse. Lät oss derföre gå ut." Vorna behöfde ej påmanas två gånger. Som en retad björn rusar upp, färdig att angripa, så for Vorna ur stugan och stod på gården. Den andra tog sitt svärd ifrån väggen och gick efter. Den tredje karlen blef i stugan, otåligt väntande på utgången af striden och färdig att sjelf uppträda, när hans bror dukat under. Det ansågs nämligen ej stridande emot hedern, att flere efter hvarannan uppträdde, blott det ej skedde på en gång. När de bägge stridande kommit på gården, mätte de sina svärd, och en gammal öfverenskommen lag var, att den, hvars svärd befanns kortare, skulle börja striden. (Jag följer i detta yttrande min sagesman, ty runorna gifva anledning att påstå motsatsen.) Svärden, som mättes, voro i det närmaste lika långa, endast genom den noggrannaste mätning fanns att Vornas var så mycket, som bredden af ett enda korn, längre. Hans motståndare fick således förmonen af första hugget, hvilket dock lika som de derpå följande till det mesta förfelades. Men Vorna var icke heller lyckligare, och ehuru man skulle hafva trott, att han med ett enda tag bort nedgöra sin vederpart, inträffade det likväl på långt när icke, emedan denne, ehuru mycket mindre, var af naturen utrustad med synnerlig vighet, den han under sina färder dageligen uppöfvat. Emellertid hördes svärdsklang allt tätare och tätare i stugan, till icke liten förskräckelse för de innevarande. Hade de ej litat på sin rättvisa sak och Guds deltagande för densamma, så hade de redan för länge till och med öfvergifvit hoppet om räddning. Ett kortare uppehåll af de förfärande ljuden inträffade väl stundom, men endast för att fördubbla styrkan af de derpå följande. Under en sådan paus sade karlen i stugan: "Snart lärer min tour komma och jag skall ej frukta derför. Varen emellertid vid godt mod." Han nedtog redan sitt svärd i afsigt att, sedan hans bror stupat, uppträda till flickornas försvar. Men nu upphörde på en gång svärdsklangen alldeles, och ett fasligt buller uppstod i stället. Vorna som hade åstadkommit endast mindre farliga blodrispor på sin motståndare, gaf sin vrede fritt lopp derigenom, att han kastade svärdet ifrån sig och sprang sin motståndare om lifvet. I ögnablicket fällde han honom under sig och var i begrepp, att fullfölja sin seger, då hunden, som hittills morrat afsides, rusade uppå honom och gaf honom flere betydliga sår. Medan han skulle afvärja den fyrfotade fienden, begagnade hans manliga motståndare tillfället att stiga upp, hvarpå han hindrade hunden ifrån vidare angrepp. Denne hade dock redan så tilltygat Vorna, att han ingen lust hade, att fortsätta striden, som slutades dermed, att den andra förde honom in och tillredde honom en sofstad, der han med sina sår lade sig. Hans svärd, jemte spjutet och skidorna gömdes likväl sorgfälligt, så att han ej skulle få begagna dem till hämnd, om han dertill efter tillfrisknandet kunnat få lust. Man hade sedermera flera stridiga tankar om hunden, som frälste Vornas motståndare och flickorna. Medan några påstodo, att det var en högre makt, som i skapnad af hunden uppträdde till de oskyldiga flickornas räddning, trodde andra, kanske mindre fördomsfulla, att det var blott den verkliga hunden. Vornas motståndare hade säkert varit närmaste mannen att afgöra frågan, men han påstod fullt och fast, att han i förstone sett till och med tvänne hundar, hvilka varit alldeles lika, och på en gång rusat på Vorna. Den andra af dem hade sedan försvunnit, hvart, det visste ingen. Man undersökte väl alla hundspår på gården, men de voro ej på något sätt upplysande.

Huru det sedan gick med flickorna, visste min skjutskarl, gamle Huutoaho-bonden, icke. Icke heller kunde han upplysa, ifrån hvilken trakt de voro hemma, det sade han endast, att deras hem legat mycket sydligare än Uleåborg. Jag gissade på Korsholm, men han sade sig aldrig hört något sådant ställe förr nämnas. Af den beskrifning han gaf om deras färd, är att förmoda, det de icke kunnat hålla den vestliga rigtning, de för deras flykt börjat, utan afvikit derifrån till nordvest. Stället, der nybygget och slagsmålet med Vorna stod, var troligen på trakterna emellan Kiando och Hyrynsalmi. Troligen hade flickorna många äfventyr, förr än de voro hemma, ty dit förmodar man dem hafva kommit. Också är det icke blott förmodan, utan kan man med half visshet sluta dertill, af den omständighet, att krigsfolk kort derefter blifvit skickadt för att uppfånga Vorna och nedrifva hans boning. Det förra lyckades dem icke, men hans boning lades i aska, hvarefter det icke mer hörts af Vornas ströfverier, vidare än i sagorna.

Finsk Ballad.

Helsingfors Morgonblad 1834, ko 41.

Det ar anmärkt, att Finska folk-poesien är fattig på Ballader. Denna anmärkning är endast såvida grundad, som man dervid afser de Ballader, hvilka hittills blifvit bekantgjorda. Att emellertid Balladen icke är något fremmande ämne för Finska folk-poesien, derom har jag flerfaldiga gångor varit i tillfälle att öfvertyga mig. Ehuru utträngde af nyare poemer, till större delen misslyckade efterhärmningar af Svenska visor, Iefva dock Ballader ännu till och med i Tavastland och på kusttrakterna åt söder och vester derifrån. Rikhaltigare är dock den gamla Karelska stammen uppå dem. På de få dagar, som jag under en resa i denna vår, tillbragte hos Finnarne i Archangelska Gouvernementet, upptecknade jag flere sådana. De kallas der vanhoja Karjalan lauluja äfven naisten lauluja, genom hvilka benämningar de skiljas ifrån runoja, sånger af mythologiskt innehåll och syntyjä eller luottesia, dylika sånger af magisk syftning. Ingen större by träffas derstädes, der man icke kunde hopsamla en hel skara af qvinnor färdiga att sjunga sina vanhoja lauluja. Deras poetiska värde må lemnas obedömdt; men som prof på deras sammansättning och ton i allmänhet må följande öfversättning meddelas, hvarjemte anmärkes, att sådana upprepningar af samma ord, ehuru särskilda personer tillagda, som förekomma i detta stycke, äfvensom i Meren kosiat hos Schröter, äro något så eget för den Finska Balladen, att knappt någon enda finnes saknande dem.

Dottern Anni, hemmets enda, Gick till källan efter vatten; Vatten fann hon ej i källan, Torrt var tennet i dess botten, Torr stod kopparn vid dess sidor, Torra löf i djupet lågo.

Dottern Anni, hemmets enda, Gick till ängen efter vatten, Öfver tvenne höjder steg hon, Öfver tvenne, öfver trenne.

Dottern Anni, hemmets enda, Bar då vatten hem från ängen, Vände sig och såg omkring sig, Varsnade en båt på fjärden, Båt af hundra bräder timrad.

Prydlig satt en man vid rodret, Och en annan man i fören, Prydligast dock var den tredje. Midt i båten mellan båda: "Kom min jungfru ner i båten".

"Bryr mig icke om att komma; Skulle jag i båten komma Bågorna jag stege sönder, Bräckte bräderna i sidan".

"Ginge bågorna ock sönder, Bräcktes bräderna i sidan, Finns nog träd att laga om dem; Bräderna med snören hopsys, Och med vidjor sammanfogas. Kom då bara ner i båten".

"Bryr mig icke om att komma; Icke har man hemma bedt mig Gå i hvarje båt på stranden".

Dottern Anni, hemmets enda, Bar då vatten till sin fader: "Se, här har du vatten, fader".

Men den hårda fadren talte: "Far du hän, du strandens sköka, Kom ej mer för mina ögon; Ej du var att hemta vatten, Var att söka männer åt dig, Gick att få dig röda bindlar, Eller nya skor på foten".

Dottern Anni, hemmets enda, Bar då vatten till sin moder: "Se, här har du vatten, moder". Men den hårda modren talte: "Far du hän, du strandens sköka!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda, Bar då vatten till sin broder: "Se, här har du vatten, broder".

Men den hårda brodern talte: Far du hän, du strandens sköka!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda, Bar till broder-hustrun vatten: "Tag du, broder-hustru, vatten!"

Och så talte broder-hustrun: "Länge nog jag längtat hafver, Önskat genom all min lifstid, Att jag en gång finge dricka, Vatten, som svär-systern burit".[8]

Dottern Anni, hemmets enda, Gick nu i sitt loft på gården, Gret en dag och gret en annan, Men på tredje dagen dog hon.

Fadren då till loftet kommer: "O stig upp, min enda dotter! Far ej bort så ung ifrån mig, Dö ej bort så ung och vacker!"

Dottern Anni, hemmets enda, Öppnade sin mun och svarte: "Bryr mig icke om att stiga; Snabb du var att mig beskylla, Allt för hårda ord du gaf mig".

Modren då till loftet kommer: "O stig upp, min enda dotter!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda, Öppnade sin mun och svarte: "Bryr mig icke om att stiga"; etc.

Brodern då till loftet kommer: "O stig upp, min enda syster!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda, Öppnade sin mun och svarte: "Bryr mig icke om att stiga"; etc.

Broder-hustrun kom till loftet: "O stig upp, svär-syster lilla, Far ej bort så ung ifrån mig, Dö ej bort så ung och vacker".

Dottern Anni, hemmets enda, Öppnade sin mun och svarte: "Gerna upp för dig jag stiger; Snabb du icke var i orden, Gaf min ingen hård beskyllning".

Petter Kettunen.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 47, 48.

En half mil nära Wuokkiniemi är en mindre by, kallad Tsenaniemi, der jag lät landsätta mig. Det förnämsta hemmanet hade sin värdinna ifrån Finland och öfver-Kiimingi Socken i Österbotten. Hennes numera aflidne man, Petter Kettunen, hade i flere års tid uppehållit sig i Finland och sytt åt bönderna fällar, fårskinns-pelsar jemte andra plagg. Sluteligen hade han gift sig med en Finsk hemmans-dotter och begifvit sig hem till sin födelsebygd, der han upparbetat ett honom tillfallet hemman i ganska godt skick. För 3 à 4 år sedan hade han aflidit, och efterlemnat utom enkan fyra barn, tvänne söner och tvänne döttrar, alla nu fullvuxna. Som mannen varit en af ortens förnämsta skalder, kan jag icke undgå att här införa ett hans poem, deri han beskrifver en del af sin lefnad och sitt frieri. Sången lyder:

Barnet föddes i Karelen, Mannen växte upp i Qvenland[9] Växte sina runda tolf år I föräldrars lugna stuga. Ej till Savoland han kunde, Ej till Kuopio bege sig, Vandra med den tunga renseln, Längs med Pielis Sockens gränsor;

Men till Paldamo han reste, Skaffade sig lifvets näring, Genom sång i barnaåren, Såsom ung med tungans vighet. Visorna han sjöng i ordning, Sångerna, som ämnet kräfde. Paldamos förnämsta qvinnor, Kokade nog gerna soppa Och af sötmjölk smaklig välling, Som för Kettunen då frambärs, För den vackra sång han sjungit, Till belöning för hans visor.

Så han lefde i sin barndom, Kettunen i unga åren, Växte till en karl omsider Blef en karl ibland de bästa: Vig och lätt han var i gången, Ordvig öfver mången annan, Också vacker nog att påse, Med sin rodnad uppå kinden. Och han träffade att blifva Något bortskämd, stackars karlen, Kom att sakna tvänne kilar, Tvänne skrufvar honom brusto.

Gjordes då en kil af papper, Och af näfver ficks den andra. Snart nog for dock pappret illa, Näfret rullades tillsammans. Kom med hvarje vind en tanke, Och en annan for med vinden. Mannens hufvud illa blottställdt För hvar enda vind, som blåste, Slutligen blef helt förvirradt.

Så han gaf sig långt på färder, For att flacka kring i landet; Tog från Paldamo sitt respass, Pass till Kiimingi att färdas. Men till Limingo han först for, Var i Kello sommarn öfver, Och i Pudas halfva året. Slutligt till Kiimingi Socken. Och till Vesa by han kommer, Träder in hos nämndemannen.

Folket viste sig förvånadt, Något brydt vid mannens inkomst, För hans lätthet i att tala Och hans liflighet förundradt. Gamle nämndemannen frågar, Talar så med blottadt hufvud: "Hvarfrån är du hemma främling, Varande så grann och prydlig, Och så liflig, som du synes; Är från Uleåborg du hemma, Kanske handelsman från staden?"

Främlingen då gaf till gensvar, Petter talte så och sade: "Icke är från Uleåborg jag, Ej en handelsman från staden; Borta, utom landets gränsor, Allt för långt mitt hem jag lemnat, Allt i Vuokkiniemi Socken".

Gamle nämndemannen fortfor, Talande med blottadt hufvud: "Hvad för embete har mannen, Varande så grann och prydlig, Och så liflig, som du synes?"

Främlingen då åter sade, Talte mysande på munnen: "Skräddare jag torde vara, Kunnig fabrikör af rockar; Skörten vet jag skära långa, Göra ryggen kort, som brukas, Höja kilarne till axeln, Snörgarneringen änn högre".

Bars då fram en klädes-packa, Hemtades en vallmans-packa, Som två karlar kunde bära. Kettunen sin sax då framtar, Fattade uti sin fårsax. Vallmans-packan han i tu skar, Klipper den uti små bitar, Dem han sedan konstigt hopsyr, Syr en vecka först på hälften Och på andra veckan resten, Snällare när helgen nalkas, Stora högtiden instundar.

Folket skyndar sig till kyrkan, Mangrannt på Guds stora högtid; Kettunen den viga mannen, Rolig karl med korta luggen, Klädde på sig allt det bästa: Band om halsen granna duken, Drog om lifvet blanka gördeln, Silkes-toffsarna vid sidan; Strumpebanden voro silke, Stöflorna med fransar prydda; Guldgaloner prydde mössan, Och skjortkragen var af kamrits.

Så han vandrade till kyrkan, Klädd i bästa vallmans-kläder, Gick i bredd med de förnämsta, Sjelf dock mest förnäm af alla, Satt sig i den högsta bänken.

Klockarn sjöng hvad han förmådde, Nog förmådde han ock mycket. Presten talte strängeligen. Ifrig var han i predikan, Talte länge mångt och mycket. Mångt och mycket torde också Främlingen behöfva känna, Lära sig den obekante. Fåfängt lär man ej predika, Sjunga psalmerna i vädret.

Flickorna i kyrkan sutto, Granna, såsom morgonrodnan, Lysande, som morgonsolen. Nätta voro deras händer, Kroppens växt var stolt och prydlig, Fingrarne guldring-beprydda, Hufvudet med gyllne smycken. Shawlen hängde nedom skuldran, Fästad framföre med nålar. Flickorna begärligt sågo På den främmande i kyrkan, På hans kloka min och åtbörd, På hans liflighet och skönhet, Och på elden i hans öga.

Nu man skulle hem från kyrkan; Kettunen den viga mannen, Han den kloka Qvenlands gossen, Var nu färdig, att bege sig; For igen till nämndmans hemman, Gick till nämndemannens döttrar. Talte länge först med Kajsa, Språkades med Liisa sedan, Och beställde att till natten Få på hennes bädd sig lägga.

Tornu bannades på Liisa, Talte så den gamla qvinnan: "Bort du Liisa! Låt landstrykarn Dig i sina nät ej fånga, Akta dig för Ryssens snaror, Ryssen, både slug och listig, Som ihoprör bägge språken, Blandar alla språk tillsammans, Är nog färdig att bedraga Och berykta landets flickor".

Petter inföll i det samma, Talte Kettunen och sade: "Icke är hon väl den enda Flicka, som i landet växer, Flickor finnas annorstädes, Vaggade af andra mödrar, Som försmå ej männers anbud, Vredgas icke, när man talar, Fly ej för en kyss ens undan. Torde vara bäst att flytta Härifrån till Kilpos hemman, Vandra dit så klädd jag är nu, Med mitt granna siden-bälte Och min rocks förgyllda knappar."

Derpå gaf han sig att vandra, Steg utföre backens sluttning. Snart han framme var på gården, Ser då tvänne stugor för sig, Tvänne stugor, tvänne vägar. Gick uti den ena stugan, Satte sig på gafvel-bänken. Derpå frågade han genast: "Finns det arbete på stället?"

Utan att sig långt betänka, Sonen svarade och sade: "Nog finns arbete i gården; Sjelf jag torde snart behöfva Nya kläder till mitt bröllop, En ny rock, hvari jag viges".

Gamla mor, som satt på spiseln, Afbröt sonens tal och sade; "Flickorna först måste hafva Undangjordt, hvad de behöfva, Är nog tid för gossar sedan".

Mari såg från qvinno-hopen, Blickade med stora ögon, Lika tvänne blomster-knoppar, Såg uppå den komna gästen, Hörde på hvart ord han talte.

Petter frågade med samma, Talte Kettunen och sade: "Hvem vill ta i vård mitt verktyg, Hvem mitt granna siden-bälte, Gömma mina högtids-kläder, Och hvar får jag gå till hvila".

Mari steg ur qvinno-hopen, Öppnade sin egen kista, Talte så med dessa orden: "Lemna dit nu dina verktyg, Och ditt granna siden-bälte, Jemte dina högtids-kläder". Derpå sopade hon golfvet, Inbar halm och redde bädden, Ej för en, men väl för tvänne.

Kettunen då gick till hvila, Mari smög sig sakta efter, Kom till Wuokki-gossens läger.

Gamla mor, som det förmärkte, Bannades likväl och sade: "Bort, du Mari! Låt ej Ryssen Nu i sina garn dig snärja."

Mari inföll då och sade: "Sjelf jag månde för mig sörja, Sjelf min egen sak bedrifva, Veta bäst hvad som mig höfves".

Hon fann mannen nog behaglig, Och försmådde icke Ryssen, Tog sitt lifstids steg behändigt, Som ej nånsin tas tillbaka, Om ej hjertat blir förstelnadt, Bloden i sitt lopp förisas.

Samma Mari, som i denna sång omtalas, lefde ännu i förlidne sommar på Tsenaniemi, såsom enka. Hon hade strax efter sitt giftermål öfvergått till Ryska kyrkan och föröfrigt antagit det här brukliga lefnadssättet, så att man numera icke ens kunnat ana, att hon härstammade från annat land och andra seder. Icke litet fägnade det mig, att öfver allt höra henne berömmas, såsom ett mönster för dugliga värdinnor. Arbets-kunnigheten hade hon medfört ifrån sin födelsebygd, och har lärt sig att likna sina grann-qvinnor i snygghet och renlighet. En, med hvilken jag talte om henne, sade: "Nog lyckas det stundom att gifta sig väl ifrån Finland, men andra hoppa säkert i en galen tunna". Derpå uppräknade han åtskilliga andra värdinnor, som voro ifrån Finland och hvilka han förebrådde att ej kunna vänja sig att lefva snyggt och renligt i sina hus. Skulle alla lyckas få sig likadan hustru ifrån ert land, som Kettunen, sade han, så skulle säkert våra egna qvinnor ofta blifva ogifta.

Såsom nu äfven den nyss anförda öfversättningen, hvilken, lika så litet, som mången annan, kan återgifva originalets uttryck och behag, må utvisa, har Kettunen icke saknat synnerligen goda poetiska anlag. Det var om honom, som några Archangelska bönder för 5 à 6 år sedan försäkrade, att han skulle sjunga aldraminst i två veckors tid, utan att behöfva afbryta sången, om ej för att äta och sofva. En annan runa har jag af honom, den han författat öfver en man, som friade till hans dotter. Sedan han först beskrifvit mannen och hans ankomst, låter han honom utföra sitt ärende, hvarpå Kettunen för sin dotter svarar: "minun on piika pikkarainen, matalainen mamman alku", d.ä. liten är ännu min dotter, allt för kort att blifva moder. Friarens moder, Natalia, som var med sin son, Ortjo, afskrämdes ej af första afslaget, utan fortfor att anhålla om Kettunens dotter för sin son, sägande: "En paa parkin survojaksi, enkä pehkan pieksiäksi, vienpä vehnätaikinalle, paksun leivän paltehille, ruuille rukehisille", d.ä. Bark hon ej behöfver stampa, mala strån till dåligt stampbröd, hvetmjölsdeg hon kunde göra, baka stora, tjocka limpor, äta magen matt af rågbröd. När Kettunen hört detta, beklagar han, att dottren ännu skall vara så ung och säger: "Joka korttelin kohottais, vaaksan varrelle lisäisi, sillä sa'an salpoaisin, tunkisin tuhannet markat", d.ä. om ett qvarter någon lade uppå längden för min dotter, hundra marker jag då gåfve, gåfve till och med fast tusen. När friaren ännu dröjde att förfoga sig, måste Kettunen slutligen gripa sig an, att ordentligen besvärja honom. Vid beskrifvelsen om hans ursprung (synty) har han i synnerhet godt tillfälle att förlöjliga honom, och beklaga måste man den, som får sådana runor om sig. Till och med alla barn i Vuokkiniemi sjunga nu denna visa, och Ortjo, som jemte sin moder ännu lefver, är för alltid på det löjligaste utpekad härigenom.

Likasom Österländska sångare gerna nämna sig sjelfva i sången, så göra äfven våra naturskalder det ofta. Kettunen slutar nyss omtalta sång med följande ord: "Ku on laulun laatinunna, virren pienen veisanunna? Tuo Kettu kepiä miesi, lyhyt tukka, lysti poika, matatessa maaselällä, pimiällä pilvisäällä, saet ilmalla isolla", d.ä. hvem har hopsatt denna visa, denna korta sång författat? Kettunen den viga mannen, lustig karl med korta luggen, då han for på landtryggshöjden, i ett mörkt och töcknigt väder, då det regnade förfärligt. Ännu på sin dödsbädd tilltalte han sin hustru med runo-vers, sägande: "Maria mahoksi jääpi, murehille Ruotsin muori, minun mentyä manalle, matattua näiltä mailta", gall Maria snart nu blifver, mor från Finland får nog sorger, när till manala jag färdats, farit bort från dessa länder.

Några nyare Finska Runo-Författare.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 10-12.

Den som gjort någon närmare bekantskap med Finska Litteraturen, har utan tvifvel fäst sin uppmärksamhet uppå den stora mängd af naturskalder, som Finland har att framvisa. Jag tror, att man utan förnärmande af sanningen kan tryggt påstå, att Finland, i förhållande till sin folkmängd, hyser flere naturskalder än något annat land; åtminstone flere af förtjenst. För utländningen, som icke känner Finska nationen, må detta visserligen synas otroligt, det förekommer ju äfven oss sjelfva besynnerligt. Man skulle tro, att hvarje diktens blomma borde utdö under vår vinter, att all känsla, allt lif borde förstelna, likasom vattnet i våra bäckar och sjöar, att fantasien borde söka sig plats söderut, likasom våra sommarfåglar flygta dit undan Nordens stränga köld. Erfarenheten visar likväl klart motsatsen, och vi finna tydligen att lifvet öfverallt är det samma, ehuru det uttrycker sig under olika former. Den form, hvarunder lifvet uttrycker sig hos det Finska folket, är företrädesvis allvarsam, men tillika poetisk. Sjelfva språket röjer detta, äfven i hvardagstal. Allting personifieras hos Finnen; stenar, berg, skogar, sjöar o.d. blifva lefvande varelser under talet, må också medgifvas, att tanken icke alltid så noga fäster sig dervid. Man talar om dessa och dylika sakers hufvud, fötter, rygg, öron o.s.v., hvilka endast tillkomma lifägande varelser. Denna språkets poetiska art ger äfven ett prosaiskt föredragande en poetisk färg, hvilket isynnerhet lätt blir märkbart, då man ordagrannt öfversätter en Finsk mening uppå ett annat språk. Onekadt måste samma omständighet mycket bidraga dertill, att i vårt land så många naturskalder uppträdt och att nya ännu hvarje år uppstå. Knappt finnes någon, äfven mindre församling, der en märkeligare händelse af brist på skalder skulle blifva obesjungen. Dock är norra Finland bördigare uppå sådane skalder än det södra. Orsaken dertill bör efter min tanke icke så mycket sökas uti någon olik carakter emellan Sydfinnen och dem som bebo landets nordligare trakter, som icke hellre uti andra omständigheter, som skilja dem emellan. Sydfinnen boende oftast vid större vägar, nära till någon stad, der han beqvämligt kan afyttra sina varor och förse sig med förnödenheter, som han i sitt hem saknar, vänjes att lefva sorglöst och makligt, uti hvilket lefnadssätt, så mycket det än må efterfikas, skalden sällan plär trifvas. Nordfinnen deremot omgifven af sina otaliga sjöar och sina ofantliga skogar, öfver hvilka ingen väg leder, der han, efter Sydfinnens sed, kunde färdas sofvande uppå lasset, har ofta flerfaldigt svårare kyrk- och tingsresor än Sydfinnens stadsfärder. Men egentligen är det genom hans långa stadsresor, som hans tankekraft utvecklas till större verksamhet. Uppå dem lärer han sig att känna sederna och lefnadssättet på orter, som äro långt åtskilda ifrån hans hem, likasom han derunder måste rikta sin dialekts ordförråd. Allehanda tilldragelser, beträffande antingen honom sjelf under resan, eller andre som han hört, berättas sedermera troget hemma, hvarmedelst ämnen tillväxa både för saga och sång. Afven till boningssättet skilja sig betydligen Nord- och Sydfinnen. Denne, som bekant är, bor vanligast i större byar, der hvarje ledig stund användes och tillbringas i sällskap med bygrannar uti stojande nöjen, då deremot Nordfinnen nästan alltid bor enstaka, der tillfälle ej finnes till sällskapsnöjen. Uti sin ensamhet, som han är, utan att på flere veckor träffa någon fremmande, får hans själ ofta en melancholisk stämning, som oemotståndligt manar honom att utgjuta den i sång. Lägger man till dessa omständigheter den långa vinternatten med sina symboliska stjernbilder och det flammande nordskenet, hvilka så mägtigt tala till menniskans inre, och här, genom den stora contrast de hafva till den eviga sommardagen och dess glödande sol, ännu djupare ingripa i medvetande och känsla och onekadt utöfva en stor inflytelse på den poetiska bildningen, så tror jag mig hafva uppräknat de förnämsta orsaker till Nordfinnens poetiska öfverlägsenhet. Det vore icke svårt, att utur sjelfva deras skalde-utgjutelser finna bekräftelse uppå sanningen häraf. Likasom fordom Väinämöinen och Lemminkäinen företogo flere äfventyrliga färder till Norden, så kommer skalden ännu ofta till Lappens ödeskog och vida hafsfjerd; och ofta svalkar sig hans glödande fantasie uti Rutjas strida fors. Man märker ett omisskänneligt sträfvande hos honom till det mörka, mystiska pohjala, der den af Väinämöinen och Ilmarinen uppslagna elden lyser för hans syn. En annan gång flyger han öfver alla skyar uppå Otavas (Karlavagnens) skuldra och Seuloinens (Sju-stjernans) nacke och finner förr ingen hvila, än han kommit igenom alla nio himlarne. Hvad för inflytande det ensamma, sorgsna lifvet har uppå skalden, röjer sig öfver allt tydligen. Det sorgsna, melancholiska utgör, så att säga, sjelfva grundtonen i den Finska poesien, ehuru äfven en annan sida deri är ganska starkt rådande, nemligen det hemska, mystiska. Qväden af gladare innehåll äro alltför få i jemförelse med dem, som uttrycka sorgen och melancholien i dess mångfaldiga rigtningar och skepnader. Också är det i synnerhet i sednare tider, som glädtigare visor och runor börjat alstras hos allmogen och runan riktat sig uti mångsidigare syftning. Satiren t.ex. var fremmande för den äldre runan, men är nu ofta ett älskadt föremål för de nyare.

Ibland de nyare skalder, som i runans form behandlat växlande ämnen, intager Paavo Korrhoinen onekadt det främsta rummet. Än sjunger han enkelt berättande, än är han satirisk, i ordets renaste mening, än undervisande med naturens egna enkla reglor. En annan gång är han åter munter, liflig och full af infallen. Några af hans runor beröra Mythologien; i några efterhärmar han de gamlas syntyrunot (runor, som behandla tings, isynnerhet sjukdomars ursprung). Paavo Korrhoinen är nu nära 60 år gammal och bor på Vihtala hemman, på Songarinsaari, i Rautalampi Socken. Hans kropps constitution är stark af naturen och ännu mer härdad genom arbete. Af hemmanets namn Vihtala härleder sig hans på orten allmänt kända benämning af Vihtapaavo, en benämning, den han sjelf synes hafva godkännt och adopterat, då han sjunger:

Tämä on viisas Vihtapaavo, Joka runon rustaileepi, Joka laulun laiteleepi, Sekä virren veisaileepi.

I öfversättning:

Här är den vise Vihtapaavo, Som förstår att reda runor, Som förstår att laga visor, Och som ofta sjunger sånger.

Redan tidigt utmärkte han sig såsom omtyckt runoförfattare, likasom han ännu fortfar att, såsom sådan, vara högt skattad. Oberäknadt de otaliga visor och runor, han extemporerat vid gästabud och andra muntra tillfällen, och af hvilka ganska få sedermera af honom sjelf eller andra blifvit i minnet bibehållne, har han gjort en stor mängd dylika, hvilka uti Rautalampi och Socknarne deromkring finnas kringspridda uti afskrifter.[10] När jag, för några år sedan, besökte honom på hans hemort, i afsigt att få uppteckna några af hans runor, träffade jag honom för första gången, då han om aftonen hemkom från sitt arbete ute på marken. Han sade sig då vara nog trött, för att ju hellre gå till sängs, än sitta och sjunga in på natten; ville dock följande morgon se till, hvad som kunde medhinnas. Tidigt på morgonen, när jag steg opp, för att begagna mig af hans löfte, fanns han ej mer i stugan, utan hade med de andra karlarne gått ut på åkern. Man sade mig att han ej var långt borta, och skulle till frukosten återkomma hem, hvarpå jag beslöt att tålmodigt invänta honom. Han kom och viste samma trygga likgiltighet som aftonen förut, till dess ett par supar brännvin, som jag skaffade honom, och hans nyfikenhet att se ett häfte runor, dem jag uppskrifvit och nu framlade, bröt hans köld och gjorde honom förtrolig. Åkern glömdes för denna gång snart, och han sjöng för mig till sent på qvällen. Då talet en gång råkade falla på mängden af de runor, dem han torde hafva i sin tid författat, pekade han på en ansenlig kista under bordet och yttrade: "Nog har jag emellanåt gjort runor och skrifvit dem också, och inte tror jag att de allesammans skulle rymmas i den der kistan; men jag har åter strax derefter lemnat dem till bekanta i Socknen". Då jag vidare frågade honom, hvarföre han så gaf bort sina runor utan att mera tänka på dem, svarade han blott: "Alltid får man sig en och annan sup för dem". Denna vara tycktes han, till egen och sina vänners sorg, som han sjelf på något ställe säger, mer än måttligt älska. Han lärer också i sina dar varit nämndeman en tid, men för sin stora begifvenhet på starka drycker hafva blifvit aflägsnad från denna post. Han klagar sjelf öfver att hans omständigheter försämrats, och att han dragit sig fattigdom på nacken, genom denna ovana; dock är han i allt fall tillräckligt arbetsför, för att ej behöfva lida brist på det nödvändiga, eller tillgripa nådebröd. Hans anhöriga tyckas äfven icke så mycket anse honom vara förstörd genom denna sin utsväfning, som icke mer sörja öfver att han ej blifvit allt, hvad han kunnat blifva, om han varit fri densamma.

Nuvarande Prosten Boucht i Hollola, som förut varit Kyrkoherde i Rautalampi, berättade mig, att han den tiden en gång frågat honom när och på hvad sätt han gjorde sina bästa runor, hvarpå han svarat, att han, under det han plöjde sin fåra på åkern, vanligtvis förkortade tiden dermed, att han tillika sjöng öfver något ämne en sång, den han sedan, så godt han kunde draga sig till minnes, hemma uppskref. Jag vet icke om hans mest lyckade runor verkligen uppkommit under ett så nyktert tillstånd, men det vet jag, att han vid muntra gelag, brölloppshögtidligheter och andra gästabud, då ett måttligt rus upplifvat hans sinne och eldat hans fantasie, till åhörarenas stora nöje, sjungit och sjunger för tillfället och alldeles oberedd så länge det honom lyster. Derföre är han också alltid en välkommen gäst på sådane ställen. För att ge Läsaren ett begrepp om hans sätt att extemporera, ehuru visserligen alla hans runor äro, mer eller mindre, extemporationer, vill jag här anföra några verser från början af en visa, som han, dertill uppmanad, vid ett bröllop sjungit. Visan finnes tryckt uppå Finska och lyder:

Noh! miehet, miehet veikkoset, Näin näitä häitä juoaan, Tuoss' on viel' loput entiset, Toisia aina tuoaan.

Vaan ei tääll' kauan eletä, Ei päälle tämän päivän, Jollei vaan poikia laiteta Kihloja kylään viemään.

Kyll' pian tästä paikasta Ukot urallen joutuu, Kohmelon saavat paikasta Kuin se käypi laatuun?

På Svenska öfversatta skulle dessa verser låta ungefär så:

Nåh! bröder, bröder allihop, Så firas brölloppsfästen, Otömde stå der våra stop, Nytt städse bärs till resten.

Men länge lefs dock ej såhär, Tron mig, ej många dagar; Om ej ungkarlarne man der På friarfärder lagar.

Snart nog från detta ställe hem Sig gubbarne begifva; Blott tunga hufven följa dem, Och hvad skall sedan blifva?

"Bestyr dock", menar han sen, "bröllopp åt gossarne, så snart de fylla fem år uppå tio, om de än synas smalvuxna, och man skall ej sakna gästabud och drycker", säkert för att åter reda de tunga hufvena. Efter att i en följd af verser hafva uppmanat gossarne att icke låta flickorna, "hvilka sucka der för deras skull", vänta för länge o.s.v. afbryter han hastigt gången af visan, som det synes af begär att läska sig, och sjunger följande strofer: Kyll' sanoisin viel sanoja, Jotk' toinen toistans vastaa, Eik' olis suinkaan vanhoja, Jos noita kuulla lystää.

Vaan ellei ensin eholle Nyt panna paloviinaa, Niin minä sanon miehille Olkoonpa se nyt sinään.

Tämäpä onki kulkullen Kuin rattahille ihra. Nyt laulu lankee nuotillen Eik' yhtään kaipaa kirjaa.

På Svenska, vers för vers, lyda dessa strofer nästan så:

Än har jag många ord ändå, Och kunde rimslut samla; Och ville någon höra på, De vore icke gamla.

Men om man icke nu förut Vill ställa bränvin för mig, Så säger jag åt folket: slut! Och mer besvär ej gör mig.

Se, det var för min strupe det, Som för ett kärrhjul ister, Nu falla sångens takter rätt, Och skrifven bok ej brister.

Till sitt sinnelag är Korrhoinen saktmodig och stilla. Hans gamla moder, hvilken först för omkring ett år sedan aflidit, men vid mitt besök uppå Songarinsaari ännu lefde, och då tycktes vara något smickrad af de loford jag gaf sonens förmåga, fällde ett yttrande om honom, som jag här vill meddela: "nog är han ett godt barn" sade hon, "så gammal jag nu är, då jag redan gått öfver åttatio år, har jag aldrig ännu fått ett ondt ord af honom". Men, fortfor hon, jag har äfven bekymmer för hans skull, när han aldrig kan vänja sig ifrån att älska bränvinet. Märkvärdig är i afseende härpå hans egen sjelfbekännelse i en runa, den han sjungit öfver bränvin. För utrymmets skull må blott en del af densamma gifvas här, och denna i öfversättning, utan bifogande af den Finska texten:

Först på mina gamla dagar Denna sak jag kom att inse, Huru äran dock försvinner, Mannens värde dukar under, Hur all kärlek går förlorad, Hos hans fordna, goda vänner, Karln försänker sig i skulder; Då han dricker öfvermåttan, Lefver blott i bränvinsrikdom, Ena dagen på den andra. Ljufva sälskapet i verlden, Gamla, smittosamma bruket, Som i början knappast märkes, Sådana förluster medför.

Han slutar runan sålunda:

Saken är till sjelfva grunden, Mina barn, just så beskaffad. Sanningen deraf jag känner, Då jag sjelf också har varit Uppå denna sed begifven, Fått mig sådana förluster, Att min helsa är förderfvad, Att min rikedom försvunnit, Matts blott ligger qvar i fickan.[11] Att min slägt jag så gjort ledsen Och förtörnat mina förmän. Sjelf jag visste nog mig vara För välvilliga till sorg blott, För belackaren till löje. Androm vore jag en lärdom, Hvilka torde om mig säga: Karl! du ger åt andra lärdom: Sjelf dock är du oläraktig.

I afseende å satiren i dess högre och ädlare bemärkelse, har Korrhoinen diktat runor, som kunna uppställas som mönster. Utmärkt är i synnerhet en af dessa, hvari han tar sina Savoländares försvar mot några speord, dem han säger sig hört fällas af några främmande på en färd till Åbo, den han gjort i sin barndom. "Alldrig", menar han, "hafva dessa stickord kunnat sedan utplånas ur mitt sinne. Att slå ett helt folk öfver en kam och angripa dem, huru orättvist är icke sådant? Har icke Savoland män att uppvisa, hvilka kunna täfla med andra orters, och med de ypperste der? Den infödde, som byggde den herrliga klockstapeln i ———, och som alldeles olärd, och utan att hafva ens sett ett mönster, visste att beräkna allt så, att den höga colossen står fast nu på sitt ställe, och, oaktadt den bär stora klockor nog, icke svigtar det minsta vid ringningen, den, som fogade dess trappor så, att man lätt och beqvämt kan stiga opp och betrakta dess herrlighet, var han värd att angripas med speord? Han, sitt folks ära, och mången annan hans like med honom, böra de bespottas? Måtte ingen god såras af min sång, som blott vill rätta den oförståndige, som finner ingenting dugligt utom sin egen by." Hela runan är skrifven med sann ingifvelse och den största moderation, och får ännu mer intresse af den ädla fosterlandskänsla, som uttalar sig i densammas äfven minsta detaljer. En del af hans runor äro af personlig hänsyftning, och angripa fel, utan skonsamhet och med de hvassaste uddar. För sin ryktbarhet blir han nemligen ofta anmodad att göra runor öfver något gifvet ämne. Sådana beställningar får han stundom äfven ifrån främmande Socknar. Merändels är då syftemålet dermed att förlöjliga någon person. En gång, t.ex. kom en beskickning af flere karlar från M——— till honom och anförde att han skulle göra en runa om deras Prest, hvilken för sin process-sjuka och några andra, mindre älskvärda, egenskaper, var af församlingen hatad. Korrhoinen lät dem då noga berätta allt hvad de visste om sin Prests bedrifter, hvilken berättelse fortsattes långt in på natten. Följande morgon började han sjunga öfver ämnet en runa, som långt öfverträffade beskickningens väntan. De lemnade honom icke förr än han uppskrifvit densamma; och då de sålunda fått den om händer, förde de den med sig hem, utan att Korrhoinen vidare brydde sig derom. Runan skall vara lång (upptaga 2 à 3 skrifna ark) och förträfflig i sitt slag, efter det omdöme sakkunnige derom fällt. Jag har ej kommit i tillfälle att sjelf få läsa den.

För den, som åstundar att göra närmare bekantskap med Korrhoinens poetiska förmåga, äro så många tillfällen dertill öppna, då en stor del af hans runor, dels i tidningar, dels i runo-samlingar, äro tryckta, att man lätt kan förbigå ett vidlöftigare ordande om hans förtjenst. Man har också här velat snarare ge en caracteristik af hans person, än af hans skrifter; emedan han sjelf i allt fall är mera obekant än dessa. Samma ändamål skall äfven afses vid de uppgifter, som lemnas här nedan om några andra Runoförfattare.

Nära Korrhoinen ville jag ställa hans Socknebo, den mera sorgsna skalden Johan Ihalainen. "Framfuskad" som han sjelf säger, "på brottets läger" har han ända från sin födelse varit lytt och lam, och fått vidkännas all den bitterhet, ett lif fullt af plågor och ett beroende af andras nådegåfvor medföra. Han är nu en såkallad Inhysing, eller rättare rotfattig i sin Socken. Naturen, som sällan eller alldrig är en ojemn utdelerska af håfvor, tyckes också hafva velat gifva honom sångens, till tröst och ersättning, för det hon beröfvat honom. Hans runor beröra mest, med tonen af berättelse, de förhållanden i hvilka han stått till sina vårdare och husbönder. Då och då undfaller honom en bitter klagan mot sitt oblida öde. Som alla naturskalder, så sakna äfven hans melancholiska dikter all anstrykning af sentimentalitet, och hur djupt han än må intränga i sina olyckor, förfaller han dock alldrig i pjåkighet. Utmärkt målande och tillika uddig är hans runa, hvari han angriper en Byfogde på orten, som kört ihjäl en förträffelig häst, tillhörande Gästgifvaren derstädes.

I denna genre har han äfven några runor. Sjelflärd skrifver han en ganska god stil. Vid mitt sednaste besök hos honom fick jag af honom ett digert häfte med hans egna manuscripter. Jag kom, i anledning af hans runa om den ihjälkörda hästen, att fråga honom om han trodde sig framdeles i tillfälle att tradera med dylika, och fick till svar: "Nog inträffa då alltid sådana händelser". Men i sanning äro dock sådana tillfälligheter dyrbara för runo-författarena, hvilka, i sin inskränkta krets och vid det alldagliga af tilldragelserna der, icke tycka sig kunna nog värdera en omständighet, som litet mer framsticker ur mängden och ger dem ämne att besjunga.

Såsom särdeles munter, lekande och satirisk utmärker sig Elias Tuoriniemi[12] i Pyhäjärvi Socken. Hans runor äro kanske mer bitande än de förr omnämndas satirer; men de genomströmmas tillika af en så god humor, att de mindre såra än väcka löjet. Han är en mångkunnig man, hvad slöjder beträffar, Skomakare, Smed, med ett ord tusen-konst-mästare.

I sitt lefnadssätt skall han vara regelbunden, tvärtemot dylika landtkonstnärers vana; och hans uppförande vittnar verkeligen om en på dessa orter mera sällsynt bildning och takt.

Kettunen i Ilomantz är äfven en omtyckt runoförfattare. En af hans sånger är framför andra populär och kringspridd. Den beskrifver, i en vidsträckt humoristisk stil, en käring, som ville gå att stjäla mjöl ur en hemmansbondes boda. Hon hade redan tagit en påse och gömt den i skogsbrynet nära intill, vid det hon gick att hemta mer, då bonden, som märkte det, smög sig dit, borttog mjölet och satte en påse full med aska i stället. Afbruten i sitt ytterligare försök att stjäla, gick hon hemligen till stallet att afhemta sin påse, och begaf sig med densamma glad hemåt. Kommen i sin stuga gör hon opp eld, häller mjölk i grytan till öfverflöd och vill koka sig en smakelig välling. Emellertid ser hon, i det hon föser det förmenta mjölet ur påsen i grytan, sitt misstag, och har en bortskämd mjölk till lön för all sin möda och fara. Dylika scener utförda af en finsk skämtare få en egen colorit, den ord ej kunna beskrifva. Hvem påminner sig ej härvid den allmänt bekanta Kalakukko-runan. Det tyckes som den Finska folkstammen, genom det långvariga betryck och armod den uthärdat, blifvit på visst sätt uppmanad till en fallenhet för det bitande löjet, som genom den gravitetiska, alfvarsamma drägt den tillika iklädes framstår så mycket mer markeradt.

En gosse af femton år träffade jag i Pielavesi Socken, som man sade mig plägade göra runor, och redan hafva gjort flere sådana. Hans namn är Isaak Pieksieinen. Med möda kunde jag beveka honom att låta mig höra någon af dem. Det är en af ålder inrotad fruktan för förföljelser, som gör de flesta runokunnige obenägna att meddela sig. Sannolikt härstammar denna fruktan från den tid, då våra förfäders hedniska läror voro i brytning mot Christendomen, och af dess förfäktare förföljdes med grymma straff. Denna gosse tycktes dessutom befara äfven aga af sina anhöriga om, såsom han yttrade sig, de skulle få veta "att jag har sådant der för mig då en främmande hör på", och ytterligare lärer han ej vetat, huruvida hans runor ej kunde göra honom förtret från hans sockneboers sida, emedan de voro till en del satiriska. Omsider öfvertalad, sjöng han för mig några stycken; och då jag derpå bjöd 24 sk. i 2:ne helt nya sedlar, yttrade han sig med en stor och triumpherande förnöjelse: "Inte har man just gjort dem så alldeles fåfängt heller, ser jag"! — Förunderligt är, att ett barn vid hans ålder och hans förhållanden, kunnat till den grad utbilda, icke blott uppfattningsförmåga, utan äfven förmågan af uttryck, att såväl anläggningen i hans runor, som den logiska correctheten i meningarne äro fullkomligt oklanderliga. Att dömma af de runor, han redan författat och af hans ringa ålder, borde han i en framtid kunna gå ganska långt som naturskald.

I sammanhang med hvad förut blifvit berättadt, vill jag genom ett exempel söka förklara den omständighet, att runorna, ehuru af deras författare vanligen lemnade vind för våg, likväl oftast bibehållas och räddas undan glömskan. Det finnes nemligen bland bönderne de, som med ett otroligt minne förena lusten att lära och ihågkomma dylika folksånger, och genom sådane fortlefva de från ålder till ålder. En slik runokännare är en viss Kainulainen i Kesälax Socken. I afsigt att begagna hans rika förråder, begaf jag mig till hans hem, och, såvida han var ute med en stockflotta till qvarns, väntade på honom en hel dag. Om qvällen, då han kom hem, sjöng han på min begäran en hel hop runor, mest gamla, och försäkrade att jag ej på en hel dag skulle hinna uppteckna dem, som han ännu mindes. Följande morgon ville han, ehuru äldsta son på hemmanet, ej svika de andre i arbetet och dröja hemma för att sjunga; men då jag, genom en karls dagslega, af hans slägtingar friköpt honom, förblef han högst belåten i stugan, och dicterade sånger nästan utan afbrott till sena aftonen. På eftermiddagen, då det rägnade något strängt, gjorde han, nöjd med att få vara under tak, den anmärkning, att hans sånger sannerligen alldrig förr varit honom till en sådan tjenst, som nu. Dagen derpå bad jag honom fortsätta med sina sånger; men han mente, att det dock icke var värdt att för deras skull lägga ut så mycket penningar, som en ny dagslega. Han erbjöd sig likväl att sjunga för mig under det han arbetade nära sitt hem, sägande sig alltförväl kunna arbeta och sjunga på en gång. Jag antog med nöje tillbudet, och denna dag förnöttes, såsom den föregående, med att uppteckna hans visor, hvilka alldrig tycktes vilja taga slut.

En broder till denne Kainulainen, som var smed, kunde äfven en hel hop runor, i synnerhet sådana, som angingo smide och smedar. Så t.ex. sjöng han för mig en runa om huru Ilmarinen lärde den första smed att välla tillsammans jern och stål. Denne sednare hade nemligen smidit yxor uti sin smidja och länge förgäfves bjudit till att sammanvälla eggen. Ilmarinen råkade vandra i nejden och hörde hans bälg pusta. Han gick derpå in och frågade: huru många yxor har du i dag redan fått färdiga? Smeden, ännu mera misslynt, då han förmodade att äfven en annan kunde komma att märka hans oförmåga, tog an en förställd stolthet och svarade: det är först den nionde, jag nu håller på att göra. Ilmarinen vände sig bort, och sade, i det han gick ut, några ord, som upplyste smeden: orden voro dessa: "sådana Smeder hafva ej ens nio yxor på dagen färdiga, som, då de vilja mänga jern och stål, strö sand imellan". Smeden tog genast an hans lärdom, och företaget lyckades förträffligt. För denna och de öfriga runor, dem Smeden Kainulainen meddelte mig, bjöd jag honom 20 kopek. Han var särdeles belåten dermed och tyckte sig säkert öfverflödigt betald för sitt besvär, ty han yttrade sig i anledning deraf: "Härefter bör jag börja smida runor". Jag frågade honom om han trodde sig kunna sätta ihop en duglig runa? Han svarade ögonblickligt i runometer, som orden föllo: