V.

Rosen.

(Fritt efter Ronsard.)

Goda flicka, låt oss båda gå att skåda rosen, väckt af solens kyss, se, om än dess purpurflamma är densamma, tycks så lik din kind som nyss!

Ack men se! dess blomsterfägring likt en hägring re'n förströtts af vindens flägt! Se hur snabbt all skönhet svinner och förbrinner i minutens andedrägt!

Därför, låt oss icke tveka, endast leka älskogs ljufva lek till slut! — låt oss yra, låt oss drömma, glada, ömma, förr'n vår ros har blommat ut!

Sonett 1.

(Efter franskan.)

Jag läste nyligen en tänkvärd saga, som lärde klerker satt i rim på pränt, hur satan mäktar kvinnoskepnad taga, och hur han härtig Richards syn förvändt.

Som fager mö han riddarns kärlek tändt och fick som hustru till hans fäste draga; — men då han ändtligt börjat osa brändt, var Richard karl att djäfvuln själf förjaga.

Vid kungens hof, trots äfventyr som dessa, vår härtig tjuste snart en ung prinsessa; — om år och dag han nämnde henne sin.

Se'n dess är härtigen helt visst den herre, som bäst kan säga, hvem som bråkar värre och skriar högre, — kvinnan eller hin.

Sonett 2.

(Efter franskan.)

Var icke ängslig, då rivalers pris din älskarinnas sinne tyckes lifva; fast kvinnan ständigt njöt af tom kurtis, i nödens stund skall hon dig trogen blifva.

Om än en gång i Edens paradis hon egde änglar att sin tid fördrifva, hon skulle helt sin tro åt Adam gifva: så gjorde Eva; däri var hon vis.

Men fastän Adam, som oss skriften lärer, var skönst af allt bland världens åtta sfärer och utan mått förälskad i sitt vif,

och fast hon ensam egde denne mannen, hon hällre lyssnade till själfve fannen, än utan smicker hon fördref sitt lif.

Två sonetter

öfver "Natten" af Michel-Angiolo.

1. Strozzis epigram.

La Notte, che tu vede in si dolce atti Dormire, fu da un Angelo scolpita In questo sasso, e perchè dorme ha vita; — Destala, si no l' credi, e parleratti.

Hur härligt skön! — Vid hennes marmorläger hvem stannar ej, af tjusnings eld betagen? En Ängel mäjslat henne, som man säger; — gå, skåda själf, och du får syn för sagen.

Betrakta blott till först de väna dragen, och vittna se'n, hvad ryktets sanning väger; ty hennes urbild är från himlen tagen; så fagert lif ej denna jorden äger.

Hvad säger jag? — Du väna slumrarinna, du är ej blott ett mäjsladt marmorstycke; nej, du har lif, så visst som någon kvinna!

Om någon tviflar se'n till dessa salar han kosan styrt, uppå din läpp han trycke en dristig kyss, — och lyssne, hur du talar! —

2. Stodens svar.

Grato m'è il sonno e più l'esser de sasso; Mentre che'l danno e la vergogna dura Non veder, non sentir m'è gran ventura; Però non mè destar; deh! parla basso!

Michel-Angiolo.

Jag tycks dig då för skön för denna världen? — Ett under ej, att jag så fager blifvit; en konstnärs hand min gudasjäl har rifvit med våld ur himlens sköt' från skaparhärden.

Med hugg på hugg han se'n den arma drifvit att uti marmorns fängsel ända färden; — men då han lifvets skänk åt stoden gifvit, hon vaknade, såg kring sig, — såg, hur flärden

har gripit eder själ, Italiens söner, hur guld och lust er hela kärlek äga, hur litet tro och dygd för er kan väga.

Förskräckt förbannade hon lifvets gåfva: "Af den", hon sad', "jag endast smärta röner; haf nåd med mig, låt mig för evigt sofva!"

Sonett 3.

(Efter franskan.)

Mitt lif har sin mystèr, min själ sin gömda plåga; den väcktes af en blick, som du mig engång sändt, men allt intill min död skall ej du se min låga; den evigt döljas skall för ögat som den tändt.

Passionens vilda ras skall aldrig bli dig kändt; — må ödet än mitt mått af namnlös smärta råga, jag skall det bära tyst, och vill dock aldrig våga att yppa dig den eld, som har mitt lif förbränt.

Och skaptes än af Gud ditt oskuldsfulla hjärta för tillit blott och tro, — min trånad och min smärta skall ej i veklig bön till dina öron nå.

En gång kanske du skall på dessa rader blicka och spörja undrande: "Hvem är väl denna flicka?" — men hvem jag sjungit om, det skall du ej förstå.

Rosor och myrten.

(Atheniensisk bordsvisa.)

Under rosor och myrten jag döljer mitt svärd, likt Athenarnes kämpar, den dag då de dråpo tyrannen vid festsmyckad härd för att värna vår frihet och lag.

Min Harmodios! älskade hjälte och vän! på de sällas elysiska ö du dväljes bland forntidens yppersta män, — och jag vet, att du aldrig skall dö!

Under rosor och myrten jag döljer mitt svärd, likt Athenarnes kämpar, den dag då likt hälgade offer de gåfvo som gärd sitt lif för vår frihet och lag.

Harmodios, älskade hjälte och vän, som höjde mot våldet ditt svärd, du lefver bland forntidens yppersta män, och ditt rykte skall fylla en värld!

Lakonisk stridssång.

i tre körer.

ÅLDRINGARNA:

Frie lakoner voro vi.

MÄNNERNA:

Hvad I voren, äro vi.

ÅLDRINGARNA:

Hvad vi äro, vaden I.

MÄNNERNA:

Frie lakoner äro vi.

GOSSARNA:

Hvad I ären, varda vi.

ÅLDRINGARNA och MÄNNERNA:

Ännu stoltare, än vi!