IV.

Till en fröken.

Här ser du mitt sjuka hjärta! Jag lägger det för din fot, väl kryddadt med vackra känslors gråtlockande pepparrot.

Kanhända tåras ditt öga allt af den rotens kraft; då tror jag, att för min smärta du värkliga tårar haft,

och drömmer, att ljusare öden dock le min kärlek mot, och glömmer, att tårarna komma af rifven pepparrot.

Sorg och trösf.

Sången är af sorg upprunnen, men af sång är glädje vunnen.

På fältet en vårens blomma slog upp sitt öga så gladt, och oskuldens fägring prydde dess doftande purpurskatt.

Af solens varmaste strålar hon drack, utaf sällhet tjust, och tänkte: "hur skön är världen, hur allting är gladt och ljust!"

Men just när hon drömde som gladast, så kom där en fläkt från nord, som röfvade kronans vällukt och nedbröt stängeln till jord.

Men så snart något skönt i världen förhärjadt och vissnadt fans, uppträder en skald på dess aska med lyra och lagerkrans,

och måste man äfven gråta, då det sköna i världen dör, så får man till tröst beskratta de dikter, som skalden gör.

Resignation.

När hvarje timme flätar en vidja i min korg, då är det bäst att hålla tand för tunga; — det är för svårt att rimma på "smärta" och på "sorg", och inga glädjevisor vill jag sjunga.

Ty aldrig kan jag stämma min sträng till muntra slag, om ingen flicka lyssnar, när jag diktar; jag får väl söka lefva förutan flickor, jag, och tiga blott, när lefnadsmodet sviktar.

Nej, bäst är det jag hänger mitt strängaspel på vägg och mina dikters slott i spillror krossar, och söker bli förnuftig och lägga mig till skägg och plugga skick och vett i lata gossar.

Hexan.

En hexa instämd blifvit för höga rådets rätt; att hon sin själ förskrifvit bevisas klart och lätt.

"Hon bygger kasteller och städer i luften, det leda skam; hon klär sig i gyllne kläder, fast hon är fattigmans barn;

"hon vet att folk förblända och synas fager och skön; hon söker synen förvända på kvinnornas hela kön."

Och hexan allt bekände, till bålet man henne drog, och bödeln brasan tände, och lågan mot himlen slog.

Hennes blickar voro så varma, så tungt hennes smärtas stön, — jag bad om nåd för den arma, men fick ett gapskratt till lön.

På höga rådets estrader man skänkte det föga vigt, jag själf var ju hexans fader, och hexan var min dikt.

Det skönas begrepp.

Du satt och fållade sakta på näsdukshörnet en flik, jag läste högt ur en lunta "Det skönas metafysik."

Hvad Vischer och Ruge förklarat, det stod där i tydligt prent; där kommo i ändlösa banor "Idée" och "Begriff" och "Moment".

När se'n vi slutat kapitlet, min hjärna surrade kring: af alla de många begreppen begrep jag ingenting.

Jag stödde hufvu't mot armen, som låg på ditt arbetsbord, och frågte i full förtviflan: "Förstod du ett endaste ord?"

— Du svarade ej; — kring läppen ett leende lekte blott; ditt vackra öga, det lyste så själfullt och himmelsblått;

jag lyfte mitt värkande hufvud och såg i din blick en stund, — och strax begrep jag alla det skönas "moment" i grund.

Matematikerns kärleksförklaring.

Du Z af mitt lifs impulser alla, du x uti min lefnads ekvation, — ack, annulera ej mitt hopps funktion! Låt ej min lifslusts variabel falla, tills den blir 0, tills den blir negativ, — kom och med mig en salig summa blif!

Mitt hjärtas slag liksom kvadraten ökas utaf den tid, då jag dig skåda får; till maximum min sällhets kurva når, när af ett löje dina läppar krökas, så böjligt veka som en sinoid med konisk grop i kinden där bredvid.

O, låt min arm tangerande sig sluta omkring din midjas hyperboloid! Låt under loppet af en ändlös tid min sällhet vecklas ut längs en voluta, hvars kurva i en ständigt större ring skall gripa uti lifvets plan omkring!