II.

Askungen.

Askungs systrar ha gått på bal, Askung är ensam hemma. — Tyst är borgen. I loft och sval, jungfruburar och riddarsal höres blott ekos stämma. Skrämd af dörrarnas tunga gnäll, flyktar Askung till spiselns häll, rädd och skygg i den mörka kväll, där en skugga kan skrämma.

Ännu flamma på hällens härd halfförkolnade bränder; — men i lågan bor drömmens värld, tappra prinsar med dragna svärd, kungar och kungars fränder, drakar, vaktande fagra mör, slott af gull, dem en fläkt förstör, glans af eld, som i vinden strör skimrande sagoländer.

Slockna lågorna en för en, glöden sprakar och knyster, och likt hvirflande irrblossken dansa gnistor kring härdens sten; — balen är lekfullt yster. "Där är prinsen, och där är jag!" ropar Askung med gladt behag, ler och fröjdas i drömmars lag, drömmens skönaste syster.

Tankfull ser hon på spiselns häll bränderna tindrande glöda, drömmer stilla och sorgset säll, — glömmer, hela den långa kväll, dagen af slit och möda. Natten sänker sig tung och kall rundt kring borgen och bygden all; — Askung drömmer om kungens hall, bränderna glindra röda.

Sigyn.

Länkad ligger Loke smidd vid hårda hällen; af hans söners senor fasta fjättern fogats; dystert rufvar dunklet vidt kring vilda fjällen, där förrädarn röner straffet för sitt brott.

Stormen rasar rastlös, sänd från Nåstrands slätter; regnets strida strömmar piska dolske dråparn; på hans änne dryper äspingen sitt etter; — nidingen i nöden ingen tröst har fått.

Tårögd skådar Sigyn älskad makes möda, ser hur bärgen bäfva, då han rister repen, styr sin väg till Valhall, låter gråten flöda vid Allfaders fötter uti ordlös bön.

Vise guden väger rätt och mildhet båda, svarar så till Sigyn: "Gå, och följ den falske! Rätt har redan skipats, nu må mildhet råda; — stanna vid hans sida blir din trohets lön.

"Du må dämma giftet, lindra kval som brinna, skydda makens skuldra huldt mot nattlig nordan; — den i makan möter trogen tröstarinna, nås ej mer af nöden, känner intet kval."

Än i dag hon dämmer giftets flod som flyter; ungdom, fägring flykta, — gärna hon dem gifver. Trösten aldrig tryter, ej sin tro hon bryter, intill skymning skådas uti gudars sal!

Köbenhavn, 1893.

La Gioconda.

Lionardo sjunger:

"Du ser, hur i skilda koppar jag blandar på hundrade sätt de färger, hvars skiftande droppar grupperas på min palett.

Se'n skimra de dunkelt klara på taflan i mörkt och grant, — och taflan är färger bara; — så ser det ju ut, — icke sant?

Och dock, du vackra Gioconda, min tafla är mer än så: min tafla är ett Golconda af aningar om oss två.

Nu ställer jag dig en fråga, som plågat mig mången stund: ditt ögas gäckande låga, din gåtfullt leende mund,

de äro dock färger bara och skimrande penseldrag, som skola i bild förklara din andes lefvande jag.

Ditt jag är en Skaparns aning af allt, hvad han skönast sänkt i dödlig och jordisk daning och färger och tjusning skänkt;

ditt jag är tusenfaldt mera, än tankar och känslor blott; ditt jag är tusenfaldt mera, än nånsin du själf förstått.

Så tyd mig ditt väsens gåta, ditt innersta väsens lag, — och värdigas mig förlåta, om längtan har gjort mig svag."

— När så min drömmande vånda jag tolkat med sväfvande röst, låg den vackra Gioconda, snyftande vid mitt bröst.

Berr Willibald.

Herr Willibald sitter i riddaresal allena en afton så särla, och kvällsvinden fläktar så mild och sval i Saalachs dal, där borgen sig reser, allt Bayerlands stolthet och pärla.

Och riddaren drömmer om bragder och strid; — för sanning och rätt vill han strida; — hans dröm är en kamp uppå blommande lid; han tjusas därvid och fröjdas, ju mer honom tyckes att såren de svida.

Då nalkas en skepnad af höstdunkel farg; — dess stämma knappt drömmaren väckte: — Herr Willibald, hör mig! jag är en dvärg från Untersberg; kom, hjälp oss att kämpa mot jättarnas trolösa slägte!

"De tvungit oss länge att gälda sig skatt, nu drifva de ut oss ur fjället; men ändtligen ha vi i sinnet oss satt att än i natt oss rusta till strid, och i morgon ej vika ur stället.

"Du klappe på bärget blott, tre gånger tre, och genast församlas vi alla; hur dvärgar i kampen mot jättar sig te, skall snart du se; — för an oss, och vi skola veta att strida och falla!"

"— Så sant som det höfves en riddares färd att aldrig den värnlösa svika, så visst som jag tror mig min vapensköld värd och bär ett svärd, skall jättarnas skara i morgon förgås eller vika."

Och skepnaden svinner, och riddaren går att söka den nattliga hvila; — men riddarens kvinna, fru Hulde, förstår med smek och tår att snärja hans samvet' i drömmar, som locka och smila.

"Du säge, att rosten se'n senaste krig fördärfvat din sköld och ditt pansar; mig grufvar för faran på bragdernas stig; — kom, blif hos mig! — här väntar dig säkrare fröjd, än bland jättarnas lansar." —

Och åter det kvällas; den gråklädde dvärg står åter vid riddarens sida: "Vi drifvits med våld ur vårt fadernebärg, vårt Untersberg; — hvi lät du oss fåfängt din hjälp emot jättarna bida?"

"— Mitt harnesk är fläckigt och rostig min sköld, det vållar den långliga friden; min mantel, mitt värn emot väta och köld, en hemlig stöld har röfvat ifrån mig, och därför jag svek er i striden."

"— Ditt mod är förrostadt, och fläckad din tro, och stulen din riddareära, — och därför blott grafven skall skänka dig ro; i den skall du bo, se'n hela din ätt du till grafven fått sörjande bära!"

På Törnrosas bröllopsdag.

I tömhäcken utanför slottet sjunger en af prinsarna:

Djupt i skogen jag såg ett slott skymta bland trädens stammar. Rosor dolde med skott vid skott takens tinnar och kammar.

Slottets sägen med tjusfull makt månde min själ betaga: rosenhäcken i trogen vakt slöt den skönaste saga.

Sagodikternas kungamö här af rosor betäcktes; här hon sof som en blomst i frö, tills hon af våren väcktes.

Först se'n hundrade år förgått, skulle man henne vinna. — Fåfängt stred jag mot blom och skott, kunde ej vägen finna.

Fåfängt väg jag i häcken bröt, snart den tvang mig att stanna, likt en skrud om min barm sig slöt, likt en krans om min panna. —

Nu, se'n hundrade år ha flytt, har förtrollningen svunnit; jag har vaknat till lif på nytt, dock hvad mer har jag vunnit?

Fåfängt lät jag mitt unga lif, fick det fåfängt tillbaka: — den jag älskat, min vårdröms vif, blifvit en annans maka.

Fuimus Troes!

Se, dagen slutat re'n sitt lopp, i purpur kvällen skiner, i öster stiger röken opp ur Ilions ruiner, de gyllne västervågors kam af Euros' fläktar fäjas; — då reser sig i skeppets stam gudinnans son, Aineias.

"Hör, Zeus, den frie mannens bön, som ingen pröfning brutit! I grus du slagit murens krön, som kring vår borg sig slutit; den bild vi skapat oss af dig du låtit eld förtära; du sändt oss ofärd, nöd och krig, du krossat Tröjas ära;

"dock hvad du högst och bäst oss skänkt, du jämt bevarat lika, en tro, som intet tvifvel kränkt, ett hopp, som ej kan svika. Jag vet ej målet för vår färd, vill dock min lott ej klaga: den gud, som lofvat oss en värld, har än ej lärt bedraga.

"Framåt! — Se, bortom vågens skum ett land min ande röjer, där nyfödt gudars Ilium mot skyn sitt fäste höjer! — Från gruset af en svunnen prakt, från brända hälgedomar, jag styr emot min anings trakt i lit till himlens domar!"

Ja, gudars ättling! styr blott ut med oböjdt mod från stranden! Ditt Ilion, som kämpat slut, står upp på nytt ur branden; — med Pallas' helga bild ombord, med eld från tempelhärden, snart når din stam Hesperiens jord och väldet öfver världen!

Annabel Lee.

(Efter Edgar Allan Poe.)

I ett rike, som slutes i hafvets famn, i en bygd som böljan fri, fans en jungfru, hvars fagra och älskade namn I mån nämna Annabel Lee, — och ingen på hela den vida jord har älskat och älskats som vi.

Jag var ett barn, och hon var ett barn, och vår bygd var solig och fri, men vi älskat, som älskog ej älska förmår, jag och min Annabel Lee, — med en kärlek, som afund hos änglarna väckt mot två människobarn som vi.

Och därför drog åskbyn upp en dag kring vår bygd, som var solig och fri, och ur skyarna bröt den isande fläkt, som dräpte min Annabel Lee; och därför kom hennes högborna släkt, — som var mera mäktig än vi, — och slöt henne in i en graf så stark, min älskade Annabel Lee.

Ty de vredgades, himmelens änglar i skyn, att de ej voro sälla som vi: se därför, — och folket vet det förväl i vår bygd, som var stolt och fri, — kom den isande ilen från himlens bryn att skörda, att mörda min Annabel Lee.

Men vår kärlek var mer än den kärlek, som brann hos många långt äldre än vi, — som veta långt mera än vi, — och trots himmel och afgrund vi älska hvarann, och vår kärlek är evigt fri, och de kämpa förgäfves att slita min själ från den själ, som var Annabel Lee.

Ty hvar måneljus kväll går jag ut ur mitt tjäll för att möta min Annabel Lee, och de stjärnor som gå i det nattliga blå, se, de blicka som Annabel Lee, och i vågornas ljud jag förnimmer ett bud från min älskling, min älskling, mitt lif och min brud, och min själ är hos Annabel Lee, — i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee.

Kungen i Drömborgs sal.

Den tid, då unge kungen satt fången hos drottning Kval, de göto gift i vinet han drack ur sin pokal.

Nu sitter han fri och mäktig i Drömborgs höga sal, men giftet han drack som fånge hans bästa styrka stal.

Han skådar med liknöjdt öga tornering, jagt och bal, — han vet att snart är lyktadt hans unga dagars tal.

På heden.

Öfver hedarnas blomstrande, rodnande ljung drar min hingst i sporrsträck fram, och min falk, som jag släppt emot himlens sky, stiger högt öfver bärgets kam,

och jag eger ej mer än en falk och en hingst och min rätt att dra' i galopp öfver hedarnas blomstrande, rodnande ljung, som en stormvinds trotsiga lopp.

Själfve konungens dotter af Engeland, om hon visste, hur rik jag är, skulle följa mig gärna, det vet jag förvisst, på min jagt öfver heden här!

Seatons hämd.

Hvem stormar fram på löddrig häst i nattens dunkla famn? — En skottländsk krigare det är, och Seaton är hans namn,

en skottländsk krigare det är, hvars ära blifvit kränkt: kung Gustafs hand mot Seatons kind till skymfligt slag sig sänkt.

Den smälek, som han lida fått af kungens vreda mod, — det vet den tappre Seaton väl, — kan aftvås blott med blod;

men kungens lif han håller mer än egen ära kärt, fast lifvet, se'n han äran mist, syns honom intet värdt,

och därför flyr han lägret nu i vild och rastlös färd; han stormar hän på löddrig häst ut i en natthöljd värld.

* * *

Hvad nu? — var det väl ekots klang, som till hans öra gick? Han ser sig om, — en ryttare syns för hans häpna blick,

en ryttare, som skyndar fram uti hans egna spår och följer utan rast och hejd hans väg, hur än den går.

"Är det en skugga, som min färd i natt och mörker följt på stridshäst lika snabb som min, med hufvu't mantelhöljdt?

"Är det min skymf, som tagit an en hamn af kött och blod? Vill den mig följa på min flykt och släcka ut mitt mod?"

Han frågar, — skepna'n ger ej svar, den mäler ej ett ord; de ila fram på rastlös färd utöfver Hallands jord.

Då sol i öster grydde, de följde samma stråt; då sol går ned, har dagen ännu ej skiljt dem åt.

Så nå de ändtligt gränsen vid Laganälfvens strand; de sätta öfver älfven och hinna Danmarks land.

* * *

Men knappt utöfver strömmen den ädle Seaton hann, den skepnad, som hans kosa följt, sin mantel uppslog han; — kung Gustaf själf för ryttarn stod; eld i hans öga brann.

* *

Och Seaton stannar, undrande hur ändas skall hans färd; — då nalkas honom kungen med blankt och draget svärd:

"Du lidit nyss en blodig skymf, som blodig hämd begär; i Sverge var jag konung, vi äro likar här.

"Välan, om ej den skam du led du mig förlåta kan, sitt af och drag din värja; — här stå vi man mot man!"

* *

Men Seatons blick af tårar höljs, han böjer knä mot jord; då reser kungen honom upp, förrän han talt ett ord.

Det bålda riddarparet se'n mot hemmet sig beger; — så ädle män, som desse två, ser jorden aldrig mer.

Ty kungens blod på Lützens fält har färgat marken röd, och innan kvällen Seaton föll att hämnas kungens död.