I.

Landhöjning.

Till Leo Mechelin.

Jag vet ett skär i nordanvågors skum, där is och böljor sina skåror ristat, där sekel efter sekel, tum för tum, det vreda hafvet vann, hvad klippan mistat.

Där sjunges år för år den gamla sång, om huru vågen själfva bärget nöter, och stenar rassla högt bland strandens tång, när hafvets svall mot gråstensväggen stöter.

De larma vredt i brottsjöns vilda ras, där stormar gny och hvita vågor bränna; — de äro klippor smulade i kras, som vräktes hit att krossa äfven denna.

Och sekel efter sekel, tum för tum, den stolta böljan tror sig seger vinna: är klippan dömd att lyssna mörk och stum och sist i hafvet utan spår försvinna? —

Spörj åldringen, som på den vilda ö har räknat hvarje fara hafvet plöjde; — han skall dock vittna, att ur vredgad sjö den fasta klippan år för år sig höjde.

Ty djupast under vintrig snö och is i grunden bor en underjordisk låga, som värkar tyst och på sitt eget vis; — att häjda den är utom sjöns förmåga,

och fåfängt vräker hafvet sten och skum mot denna strand, som vreda vågor plöja, ty sekel efter sekel, tum för tum, dess inre glöd skall den ur hafvet höja.

(Nyåret 1899.)

De dödas marsch.

Vi äro kolonnen, som trotsande står, där lefvande fly eller stupa. Vi känna hur lederna år efter år blott växa sig starka och djupa.

Med sargade pannor och sårade bröst ur grafvarna strider vår skara, men hinnes ej mer utaf smädarens röst och fruktar ej död eller fara.

Ty vapnet, som höjs af en lefvande arm, i striden kan svigta och bräckas; vår gärning förblifver, trots fiendens larm, ett vapen, som aldrig kan fläckas! —

Vi känna, hur lederna år efter år alltmera bli fasta och djupa. Vi äro kolonnen, som segrande står, där lefvande fly eller stupa.

Caesar.

"Se'n, då vår här till slut drog upp till storms emot staden, såg jag en märkelig ting", — så täljer den segrande Caesar, — "värdig att tecknas i bok, och som väl kan väcka intresse. Medan vid stadens port en Galler göt ifrån muren slefvar af brinnande beck på vårt folk, som löpte till anfall, riktade någon af oss en scorpios[1] skott emot vallen. Straxt, då det slungades af, sjönk Gallem döende neder; — och som träffade med nära nog matematisk säkerhet. Genast följdes han dock af en annan, hvilken på stunden upptog åter hans värf, tills, dödligt träffad i bröstet, stungen af scorpio'ns gadd, han följt den förre till Hades. — Märkeligt nog, men knappt han segnat neder i döden, förr'n af en tredje han följts, och då denne dräpts, af en fjärde, och så en efter en, på en post, där döden var säker. — Alla de träffades straxt af det dödande skottet, och alla funno en efterföljare dock; — högst märkligt och sällsamt!"

[1] Belägringsmaskin, som tjänade att afskjuta ett slags spjut,

Vercingetorix.

Caesar har segrat, — ave, o Caesar! strålande randas triumfens dag! Roma, som jämt den segrande fjäsar, fjäsar dig nu; dess hyllning tag!

Bifallet jublar: hell imperator! sångerna stiga, där fram du drar, slöddret beler likt skrockande skator fursten, som fjättrad följer din char. —

Caesar, som vunnit seger och rike, dräpt myriader till tidsfördrif, aldrig, o Caesar, blir du min like, låter för stridsbröders lif ditt lif!

Det var min seger: falla och frälsa! — därföre går jag med pannan höjd ännu en gång att segrande hälsa solgudens unga, eviga fröjd,

trotsar som han hvar smädande stämma, går i triumf min furstliga ban, tills jag i blodets flöden som svämma sjunker, som han i sin ocean.

Slafven sin röfvade glans må klaga, gäckad af segrande tubors dån; stark vill jag tiga och stolt fördraga världskungapackets skräflande hån.

Väpnad som fältets taggiga tistel, svigtar tyrannen för hösten till slut; — härdig och stark som gudarnas mistel, grönskar jag olyckans vinter ut.

Gryningens strimmor blodiga rysa, stunden är kommen, dag bryter in. — Låtom dess strålar lika belysa bådas triumfer, din och min!

(20 februari 1899.)

Tryckfrihef.

(Efter Sutsos, från nygrekiskan.)

Nyss kom till mig en vän direkt från höga rådet: "Nu få vi trycka fritt! — gläds, Sutsos! fritt vi få det! Se här den nya lag, hvartill jag väckt motionen; den gått igenom nu och gillats af nationen. Fri, fri är prässen, du! — men lämna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vänners brister! Fri prässen är; — lägg endast pennan ned!

"Vid högsta domstoln ses min bror för lagen vaka, min herr kusin har ock en bit af statens kaka, det stycke själf jag fått är både skönt och saftigt, men för vår prässfrihet jag likväl kämpat kraftigt, och nu är prässen fri; — men lämna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vänners brister! Fri prässen är; — lägg endast pennan ned!

"En vild reaktionär utaf det äkta skrotet, han talte — tusan vet hvarför! — han talte mot'et! Men fåfäng blef hans kamp för censorn och gendarmen; — — jag stod på prässens rätt; — jag nära nog i harmen… Kort, fri är prässen, du! — men lämna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vänners brister! Fri prässen är; — lägg endast pennan ned!

"Så skynda dig och tryck, — och skona oss blott ej, och teckna hur du vill hvartenda konterfej! Hur högt och vidt och bredt ditt gissel än må sträckas, du utan preventiv censur med allt får gäckas, ty prässen är ju fri; — men lämna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vänners brister! Fri prässen är; — lägg endast pennan ned!"

Napoleons örn.

För en nordisk publik torde denna dikt behöfva en förklaring. — Under Napoleons triumfbåge, infälld i stenläggningen, ligger en rund bronssköld bärande bilden af den kejserliga örnen. Såväl första som andra kejsardömets lagar betraktade det som majestätsbrott att trampa på denna örn, hvilket man lätt nog sig ovetande kan göra, då den ligger "i golfvets plan"; och bildade den sålunda ett giller af samma slag som Gesslers hatt.

Inunder triumfbågens hvalf af sten man kejsarns örn hade gjutit. Dess vingar glänste i solens sken, som om aldrig blod på dem flutit.

Den gäckat krigets mördande lek och mödrarnas bittra tårar; den kufvat Europa med våld och svek nu snart under åtta vårar.

Att sätta sin fot på dess herskarebarm var mer än en dödlig vågat, om än förtryckets tärande harm i hela hans hjärta lågat.

Och folket förslafvadt med bäfvan såg det hvalf öfver örnen man reste, och vek åt sidan med skräck i sin håg för dess blixt, som ur malmen hväste.

Men Hämden höll öfver örnen vakt och siade om dess öden, om kejsaretronens bräckliga makt, som byggts på våldet och döden:

"Fast smickrarens tunga med uselt hån djärfs Frihet förmätet häda, skall Frihetens unge, trotsige son en gång på din nacke träda!"

Paris 1892.

Marsch

för Vestankvarns landtmanna- och husmodersskola,

Vårt hopp är fast och fri vår håg, vi vandra fram i hurtigt tåg, mot målet raskt vi sträfva. Här höfs ej tvekan eller fall: det gryr en tid, då landet skall af oss sin framtid kräfva.

Vårt land, vårt språk, vår rätt, vår sed, kring dem vi sluta led vid led en fast och modig skara; kring dem, när mörkret tränger på, vår vakt skall trygg och trogen stå som skydd mot hvarje fara.

Vi värka gladt, att ljuset må hvar dag allt mer och mera nå till hvarje Nylands hydda, ty hemmets tröskel är den vall, som städs' i onda tider skall vår goda sak beskydda.

Den sträfvan, som vid hemmets härd har funnit skydd, skall våld och flärd ej mer ur kosan leda, och stå vi troget man vid man, då skall ock Himlens hjälp försann vår gärnings tillväxt freda.