III.

En vårvisa.

Min älskling, min älskling, du enda, du kära, som aldrig jag sett och som aldrig mig såg, se, björkarna knoppar och vårhängen bära, och vårsolen ler öfver dansande våg! — Jag vet att du längtat, jag vet att du hoppats, jag vet att du svikits af hoppet, som jag, — men låtom oss tänka, att björkarna knoppats och vårsolens guld uti böljorna droppats, att fira vår dröm om hvarandra i dag!

Min älskling, min älskling! — I skogarnas sköte jag vet att du eger en drömmande sal; — dit vandrar min tanke att söka ditt möte, när foglarna sjunga och vårgöken gal. Jag vet att du sitter i vårsolens glitter och längtar, och bidar mig dag efter dag, och lyssnar till foglarnas jublande kvitter, och varder i hågen så sorgsen och bitter, och sörjer och gråter så ensam, som jag.

Göken.

Förr var ditt hjärta ett fogelbo med näpna små tankeungar, som alla sämjdes i godan ro och trodde sig födda till kungar.

Göken smög i ditt bo ett ägg, som gömde en envåldsförste. Nu har han brutit ur skalets vägg och blifvit af kullen den störste;

alla han kastar ur boet då, ty själf vill han ensam regera. — Ja, stackars de andra tankarna små, kärleken tål dem ej mera!

En bröllopsvisa.

Stå upp, du älskade, enda, ur bädden af ros och viol! Re'n morgonens strålar blända och skogen stämt sin fiol; en brusande bris från väster i brudsången stämmer in; — naturens hela orkester är vorden min och din!

Nu vill jag dig jublande sluta till barmen, lycklig och rik, när drömmarnas bröllopsskuta oss bär öfver vårljus vik. Låt älfvorna sköta styret och tänka på skot och stag! — man är väl kvitt bestyret på själfva sin bröllopsdag!

Tids nog må sorgerna komma att ansa rosornas växt och späcka med punkt och komma vår glädjes brusande text; — nu knoppas videt och sälgen och blomster af tusen slag; i dag må vi hålla hälgen, i dag är vårt bröllops dag!

Apeln.

Ute på skäret en apel i blom sträckte mot solen sin krona; — o, då jag såg den så snöhvit och from, hvarför förgat jag att skona?

Ofta jag rodde dit ut i min båt, blomprydde stäfven och toften, aktade föga på blomdaggens gråt, gladdes åt färgen och doften.

Nyss, se'n jag rott mig i solskenet trött, åter till skäret jag nådde: trädet stod sörjande, armt och förödt; intet det skänka förmådde.

Ack, huru ordlös dess klagan ock var, tycktes den tydlig för dåren: "önskar du frukter för kommande da'r, sköfla ej blomstren om våren!"

Skymning.

När engång solen har sjunkit ned bak dunkelt blånande fjäll och trastens toner ha tystnat i drömmande sommarkväll,

då vill jag sitta på skärets strand och lyssna till vågens saga, och lyssna utan att hoppas, och minnas utan att klaga.

När alla klockor klämtat tolf.

När alla klockor klämtat tolf och det är tyst i natten, och månens stråle dallrar klar på vikens lugna vatten, när öfver min verandas golf blott vindar sväfva svala, och endast minnet dröjer kvar, vid hvilket jag kan tala,

då vill jag kalla fram din bild ur minnets dolda riken, då vill jag ändtligt gråta ut och nämna mig besviken, — då tar en vind min klagan mild och strör den ut kring fjärden, när midnattsklockan klämtat slut och det är tyst i världen.

Från en ångbåtsresa.

Sorgset trotsiga svall, som svinner bortom synrandens fjärran blå, likt min tanke du slutligt hinner hemmets flyende kust ändå!

Svarta rök, som i ringlar dröjer högt i himmelens klara blå, likt en viftande duk du röjer, hvad i fjärran jag tänker på!

Klaga ej.

Klaga ej att lifvet svek dina bästa drömmar; — gläds att aldrig drömmens lek bands af lifvets tömmar!

Klaga ej att drömmen svann, då den glödde skärast; — gläds att du i drömmen vann allt, som blef dig kärast!

Blott engång skall du älska.

Blott engång skall du älska, om rätt du sjunga vill; de starke och de trogne, dem hörer sången till.

Blott engång skall du älska, om rätt du sjunga vill, — ty troheten och sången, de höra sorgen till.

Blott engång skall du älska.

Jag är så rädd att skada dina vingar.

Jag är så rädd att skada dina vingar, du vinterns vackra, hvita, hvita flinga! Min andning kunde smälta dina vingar, min varma ande kunde död dig bringa,

du vinterns vackra, hvita, hvita flinga! — jag ville ha' dig hel och hvit och fager, — så stjärhefager, som du nyss fått svinga från sky till jord i solljus vinterdager.

Jag är så rädd att skada dina vingar.

Till ———.

Rår lutan för, då du på gyckel falskt den rör, att fult och skärande hon klingar? — och tror du väl, musik kan ljuda ur min själ, då själf du den till missljud tvingar?

Till Cynthia.

Skönast lyser stjärnan, när kvällens skyar sväfva, slöjor lika, framfor dess fackla, ömsom röja, ömsom till hälften dölja himmelska lågan.

Fagrast brinner kärleken, re'n besvarad, anad stundom, stundom till hälften bortskymd, ständigt åter yppad, då ögat möter älskade blicken.

Se hur purpurn stiger på dina kinder, skåda andlös in i ditt vackra öga, — kan väl Eros' slutliga seger skänka fullare sällhet?

Till Lesbia.

Falska flicka! kunde du endast ana all den sorg, som fyller ett trofast hjärta, när det, tändt af vårlig och hoppfull kärlek, sviks och förhånas,

visste du det kval, som den trogne lider, nändes säkert ej du ditt löfte bryta; — dock ditt kalla, flyktiga, falska hjärta anar det icke!

Reflexer.

Där flög utöfver gatan en stråle gyllne ljus, vid det att nyss du öppnade din ruta, — en återglans af solen, som skiner på ditt hus så grant, som om den aldrig tänkte sluta.

Men skymmes den af skyar är återglansen slut, om än du öppnar fönstret så det skräller, — och sviker du min kärlek, så dör min kärlek ut, och inga visor får du af mig häller! — — —

Afton.

Där vågorna kyssa stranden i skimrande oskuldshvitt och glöda och drömma fritt i den döende aftonbranden, jag hörde en sång förutan ord, som steg ur haf, ur luft och ur jord vid böljornas lugna ackord, som de sorlande smekte ur sanden.

Jag satt och drömde. I dröm jag såg min vårdikts brud som en snöhvit våg och mig själf som klippa vid stranden. Och kring oss ur haf och luft och jord steg sången allt högre utan ord i den döende aftonbranden.

Vår.

Det är glans af sol kring ditt ljusa hår, det är hopp i ditt trötta öga, din panna är hvit, som när träden snöga sin blom i den tröttade vandrarns spår; — kring hela ditt jag är en doft af vår.

Så ljus som häggen i blomning står, när vårens aningar stiga, så tyst som trasten i drömfullt snår, när lyckan bragt den att tiga, så blyg som fjärdarnas sommarvind, som smeker din lock förtegen, du bidar mig blid, med rodnande kind, min egen!

Så länge ett hjärta af sorgen bräns…

Så länge ett hjärta af sorgen bräns och en like på fröjd är arm, mitt hjärtas fröjd som en börda käns, fast skatter jag eger förutan gräns af solljus vår i min barm.

Jag ville jag kunde kring världen strö min glädje i jublande sång, och tjusa, låga, fröjdas, och dö, se'n jag sett den slå rot likt ett ädelt frö, se'n jag rätt fått fröjdas en gång!