III. (continued 2)

Han kände sig lumpen och usel.

Men han längtade efter henne som den besudlade längtar till renheten. Han hörde henne spela piano där uppe. Hon var ensam nu, alldeles ensam. Och endast för ett par dagar sedan hade han lovat henne och sig själv, att han inte skulle överge henne.

En eftermiddag, då han åter hörde henne vid pianot, gick han långsamt uppför trapporna och ringde på. Han kände sig skamsen och osäker. Men han hade sin lögn färdig.

Hon reste sig upp från pianot:

— Jaså, du kommer ändå till sist, rymmare?

— Jag har varit sjuk. Jag har haft influensa och legat i flera dar.

Greta skrattade:

— Ja, Rose hade också en förfärlig snuva, när hon reste.

Han blev alldeles blodröd. Han kunde ingenting säga.

— Såna dumbommar! Varför sa ni inte till mig, hur det var fatt, så hade ni ju kunnat träffas här och sluppit och springa omkring ute i det här vädret. Jag skulle inte ha stört er. Men nu får du hålla till godo med mig i stället.

De gingo in i hennes rum. De sutto tysta en lång stund… Till sist frågade Greta:

— Har du inte fått något brev ännu? Han skakade på huvudet.

— Då ska du få se, att hon också ligger sjuk i influensa.

Det surrade inne i huvudet på honom. Hur hade Greta fått veta att Rose och han varit ute och promenerat tillsamman? Var det Rose som skvallrat? Var hon så fräck, att hon inte skämdes för att tala om att de kyssts? Det översteg hans fattningsförmåga.

— Nå, sade Greta efter ännu en lång tystnad, hur känns det att vara kär?

Han skakade på huvudet. Han skulle vilja säga henne, att det var henne och inte Rose, han älskade. Men nu var det omöjligt. Om han också haft mod till det, skulle hon i alla fall ej tro honom. Hur kunde han då ha kysst Rose? Han kände, hur ohjälpligt han smutsat sin kärlek till henne.

Hon sade:

— Det svarar du inte på. Men, ser du, du får förlåta min nyfikenhet. Men jag tänker på det så ofta, jag tänker inte på något annat än det. Hur en kvinna känner det, när hon älskar, det vet jag. För henne är kärleken allt, allt! Det finns ingenting annat. Det existerar ingenting annat. Men ser du, Stellan, det jag alltid undrar på är, hur han känner det nere i Paris. Känner han det som jag? Är kärleken också för honom allt! Tänker han på mig som jag tänker på honom, alltid, från morgon till kväll? Drömmer han om mig om nätterna som jag drömmer om honom? Och gör han det på samma sätt som jag? Det var det jag ville veta.

Stellan svarade ej. Han kunde ingenting säga.

Hon fortsatte:

— Naturligtvis: såsom han kan du inte känna, inte ännu. Men i alla fall. Någon likhet måste det väl finnas.

Han satt tyst och såg på sina händer.

— Det vill du inte svara på?

Han skakade på huvudet utan att se upp.

— Vet du, jag läser hans brev, jag läser dom hundra gånger. Jag kan dom nästan utantill. Och ibland är det ett uttryck i dom, en mening, som gör mig alldeles stel. Det känns som om hjärtat hoppade upp i halsgropen på mig och stannade. Känner han som jag? Tänker han som jag? Betyder hans kärlek lika mycke för honom som min för mig? Du har ingen aning om, hur förfärligt det känns, när de tankarna kommer på en! Det är ibland så förfärligt, att jag önskar, jag aldrig mött honom, aldrig älskat honom. Tänk om han skulle älska mig på ett annat sätt än jag älskar honom? Du förstår inte vad det betyder.

— Jo, jag förstår, viskade Stellan sakta, jag förstår — — —

— Nej, Stellan, det kan du inte. Det kan bara en kvinna — — —

* * * * *

Det blev förvirrade månader, som följde. Varje eftermiddag kom han upp till henne. De talade bara om ett: kärleken. Till en början var det mest hon, som förde ordet. Greta var Ellen Keyare och förfäktade hennes åsikter på ett sätt, Stellan av åtskilliga anledningar hade en smula svårt att förstå. Dels räckte hans erfarenhet ej till. Dels berodde det väl till en liten del på den form, i vilken Greta framställde dem. Och kanske i någon mån berodde det också på Ellen Key själv…

Men orden hade en underbar klang, på samma gång svävande och brinnande som de voro, framburna av en skälvande entusiasm i den slocknande brasans klärobskyr eller i de gula sidenskärmarnas estetiska belysning. Det lät så högtidligt och allvarsmättat, allt det Greta hade att säga om kärlekens rätt, om den högsta sedliga moralen, om det estetiskt-etiskas samlande och uppgående i en enda känsla: kärleken, om det borgerliga samhällets föraktliga humbugsäktenskap och lagvigda prostitution.

— Men sådant ska vårt äktenskap inte bli, aldrig! Dick och jag har kommit överens om, att den dag kärleken slocknar hos en utav oss, då ska han eller hon bli fri. Om du visste, hur glad jag är, Stellan, över att jag ska gifta mig med en konstnär och inte med en jurist eller en officer eller en grosshandlare. En konstnär förstår oss kvinnor. De förstår den moderna kvinnans krav på en ny äktenskapsmoral, en ny känsloetik. De förstår att vi moderna kvinnor inte nöjer oss med mindre. Vi vill komma ur den gamla slentrianen och vardagligheten i känslolivet. Vi nöjer oss inte längre med den äktenskapliga prostitutionen. Och det förstår en konstnär…

Eller också kunde hon förmana Stellan.

— Vad du än gör, Stellan, fuska inte bort dina känslor! Plottra inte bort dom! Kom ihåg att sådant hämnar sig. Det är precis som om du hade tusen kronor och slösade bort dom i småsummor. Och så en dag, då du träffar någon, som du skulle vilja ge hela sedeln åt, så har du knappast någonting kvar. Pengarna har försvunnit. Du har ingenting att ge. Du står där tomhänt och fattig. Och framför dig står kvinnan med hela sin rika, stora, översvallande kärlek, som hon bjuder dig med sitt rika, stora hjärta. Och du kan inte ta emot hennes kärlek, därför att du själv plottrat bort dina känslor. Jag menar inte bara på det allra grövsta och ohyggligaste sättet, genom ett lösaktigt liv, men det är lika lätt att fuska bort sitt känsloliv på så kallade ofarliga sätt, på flirt och kurtis, sådant som man tycker egentligen inte gör så mycke. Men du kan va säker på att det hämnar sig. Du ska va Rose trogen, riktigt trogen. Och vet du, ibland tycker jag liksom, att jag har en mission att fylla för dig och Rose. När du sitter här uppe hos mig om eftermiddagarna, räddar jag dig från att gå och flirta på Storgatan. Och hon tillade:

— Ja, nu ska du inte tro jag tänker särskilt fult om dig eller att du är flyktig. Men frestelsen finns där i alla fall. Och du är så vek och fin och känslig, att du lätt kan komma på villospår. Och vad skulle du då svara Rose, när hon kommer tillbaka?

Efter dylika samtal blev Stellan sittande länge vid skrivbordet i sitt rum, innan han kunde förmå sig att ta itu med läxorna. Tankarna surrade i hans hjärna. Det kändes tungt och tryckande över bröstet. Det var, som om han knappast kunde andas. Ty han förstod, att han var bunden vid Rose. Han kunde inte överge henne. Sådant gjorde inte en hederlig mänska. Han var visserligen ingen konstnär, han hade kanske inte den rätta, den djupa synen på kvinnans krav på en ny känsloetik. Den skulle han skaffa sig så småningom. Men en gentleman var han redan, en gentleman skulle han alltid förbli.

Vilket sällsamt, underligt öde det vilade över honom. Han var bunden vid Rose och han älskade Greta. Han skulle gifta sig med en kvinna, som bara förmådde locka fram det låga, det fula hos honom. Och så skulle han längta efter en annan, en lång och smärt gestalt, smärt som en statyett, jungfrulig som Snöklockan. Vilket underligt liv! Vilket ironiskt öde! Varje gång han kysste Rose eller höll henne i sina armar skulle han sluta ögonen och se — Greta… Och ingen av dem skulle få veta det, varken Rose eller Greta! Vilket underligt liv. Vilket ironiskt öde!

Men det var inte alltid bara Greta som talade. Så småningom vågade också Stellan ge uttryck åt det, som rörde sig inom honom. Han berättade för henne, hur han kände det, vilka förnimmelser hans kärlek födde.

Det var så oändligt bittert ljuvt att kunna sitta så här i den långa skymningen och förklara för henne, hur han älskade henne, hur han tänkte på henne som på en statyett, hur han helst av allt endast skulle vilja kasta sig för hennes fötter, utan ett ord, i stum tillbedjan. Och under allt detta visste hon inte, att det var henne själv han menade.

En gång försade han sig, då han talade om sin älskades hår.

— Men Rose är ju mörk.

— Ja — — — visst — — —

När han efter en sådan kväll kom ned på sitt rum skrev han så ordagrant han kunde ned allt, vad han sagt och sände det till Rose. Och när han stoppade brevet i lådan log han, ett bittert ljuvt leende. Vilket ironiskt öde! Vilket underligt liv!

Om han inte haft Greta visste han ej, hur han skulle kunnat släpa sig genom terminen. Hemma hade en olycka hänt. Hans far hade blivit förbigången till major. Hans liv var förfelat, meningslöst. Han var utom räkningen, hörde till de levande döda, som släpa fram sina återstående tjänsteår i en enda oavbruten missräkning. Nästa höst skulle han bli tygofficer, en reträttplats för de förbigångna och nedtrampade, där de sluppo att dag ut och dag in gå och lyda under en segerviss major, som var yngre än de. På familjen Petréus gjorde slaget ett outplånligt intryck. Lyxfågeln hade berövats sina vackraste fjädrar. Det kom brev, många brev. Och en dag, då Stellan kom in i sin fars rum utan att knacka på dörren, såg han honom ligga framstupa på soffan med huvudet inborrat i kuddarna.

Han drog sig förskräckt tillbaka. En lång stund blev han stående utanför den stängda dörren och lyssnade. Ej ett ljud hördes där inifrån. Stellan kände det plötsligen, som om hans hjärta stannat. Kanske hans far gjort sig illa? Kanske hans far gjort som farbror Ekenström? Han öppnade försiktigt dörren. Fadern rörde sig ej. Stellan smög sig fram med snabba steg.

— Pappa, pappa, viskade han.

— Pappa, pappa, ropade han — — —

Då ryckte hans far till och såg upp. Stellan ryggade flera steg tillbaka. Han förstod, att hans far var berusad…

Senare under terminens lopp hörde han honom ofta komma hem sent om nätterna med osäkra steg och sabeln slamrande mot uppgångens väggar.

Ja, om han inte haft Greta, visste han ej, hur han skulle kunnat uthärda att leva. Denna tryckande stämning i hemmet. Och denna framtid med Rose vid sin sida…

Greta var hans sol. Han dyrkade henne…

* * * * *

En eftermiddag, då han som vanligt gick upp och ringde på hos direktör Möllers, svarade jungfrun:

— Jo, fröken är hemma. Men jag vet inte — — — jag ska fråga — — —

Han blev stående i tamburen och väntade. Till sist kom fru Möller själv ut.

— Greta kan inte ta emot. Hon är sjuk.

I flera dagar var Greta sjuk. Och så — en eftermiddag, då han kom hem från skolan — låg ett brev på hans skrivbord. Han kände inte igen stilen. Det fanns ej heller något frimärke på kuvertet. Han slet upp det och läste:

"Kära Stellan! Jag reser om en timme med mamma utomlands. Jag tackar dig för allt! Jag skall aldrig glömma dig. Jag är så gränslöst olycklig. Jag önskar jag vore död. Dick har — — — han har brutit — — — han lever med en modell — — — hon har fått — — — ska få — — — Vad du än gör: krossa inte en kvinnas hjärta! Var värdig din Rose — — — Farväl!

Greta.

* * * * *

Hans första och naturligaste impuls var att skriva till Greta. Han skulle öppna sitt hjärta för henne, tillstå, vilken komedi han spelat dessa månader och som ersättning för hennes gränslösa sorg erbjuda henne sin gränslösa, allt annat uppslukande kärlek. Han var visserligen en tre år yngre än hon. Men hade åldersskillnaden i grund och botten någon betydelse?

Hade hans äldsta farbror, som nu var biskop i Kalmar, inte gift sig med hans faster, som var tio år äldre? Och voro inte de lyckliga? Hon var visserligen en gammal gumma nu, men skillnaden i år hade aldrig märkts på dem så mycket, därför att hans farbror alltid haft helskägg. Också han själv kunde lägga sig till med skägg, om det skulle behövas. Huvudsaken var att man älskade varandra.

Men medan han satt och sökte ge form åt dessa tankar, insåg han allt tydligare, att det var omöjligt. Hon skulle inte förstå honom. Hon skulle inte kunna tro honom. Till och med själva förklaringen, hans allt annat uppslukande kärlek till henne, skulle ögonblickligen visa, vilken lögnare han var. Och de sista raderna i hennes brev, detta brev, han läst så ofta och så länge burit i sin ficka, att det började bli slitet i kanterna, hade inte dessa sista ord varit en bön till honom att aldrig krossa en kvinnas hjärta…

Vilket sällsamt öde, som ledde hans liv. Nu var hon fri. Men själv var han bunden på annat håll, bunden av några kyssar, av en massa kärleksbrev, som voro ämnade åt henne, oupplösligt bunden av sitt ord som gentleman.

Men kanske det låg någon mening också i detta, hur ironiskt meningslöst det än kunde förefalla. Han hade ännu ej fått ögonen öppna för det irrationella i livet; ej nog med att hans verdandistiska världsåskådning tvingade honom att se det lagbundna i tillvaron: det strängt logiska, den obevekliga Ananke — som för övrigt var hans valspråk för tillfället och som tjänstgjorde som ex libris i alla hans böcker — tilltalade hans brist på erfarenhet, hans ungdomliga krav på enkelhet, överskådlighet, stora linjer.

Och detta, att vara bunden vid Rose, var hans Ananke. Och mot ödet strida till och med gudarna förgäves. Trots all dess påtagliga meningslöshet måste det ligga någon mening i detta ironiska spel, där han uppbar huvudrollen. Varför skulle det annars just vara Rose, han bundits vid? Låg det inte ett det obevekliga ödets röda tråd just i detta, att det var hon och ingen annan, hon, för vilkens skull han en gång lidit, hon för vilkens skull han en gång varit nära att begå ett brott, hon, som han aldrig älskat. Nu var det åter igen hon, som grep in i hans liv, som bestämde det. Sannerligen: detta kunde ej vara en tillfällighet. Det måste vara ödet, hans Ananke.

Och vem visste om inte detta hänt just nu, därför att ödet ville pröva honom, komma underfund med vad slags mänska han i grunden var: en lögnare eller gentleman. Nej, hans Ananke skulle ej behöva oroa sig! Han skulle inte svika! Han skulle leva och dö som en gentleman. Sedan fick det gå med allt annat, som det kunde: framtidsdrömmar om mecenatskap eller vad det nu än skulle bli. Han måste förbli en gentleman.

Och för resten: vem visste om inte ödet till sist bara ville låtsas pröva honom, fresta honom, för att till sist, när han visat sig ståndaktig, som belöning skänka honom — Greta! Kanske i alla fall, en gång, långt fram i tiden, det skulle visa sig, att all denna ironi, han nu stod mitt uppe i, varit till hans och Gretas bästa, en lång omväg liksom i en roman, för att de så mycket klarare skulle förstå, hur gränslöst de älskade varandra?

Ja, vem kunde veta — — —?

Han skrev som vanligt sina brev till Rose. Men inspirationen var borta, dess källa sinad. Han visste ej mera, vad han skulle säga annat än: "Jag älskar dig!" "Du ska inte tro, att jag är en sådan skurk som skulptören. Jag avskyr det slagets mänskor." "Jag är en gentleman!"

Rose kunde ej undgå att märka skillnaden. Hon var i grunden en precieuse med starkt krav på formen när den gällde andra, hon älskade broderierna, när andra utförde dem. Och i ett av sina brev kunde hon ej underlåta att påpeka förändringen:

"Hör du, Stellan, dina brev ha varit de stiligaste kärleksbrev jag läst, men nu börjar de bli prosaiska tycker jag. Du är väl inte ute och går på Storgatan om eftermiddagarna, nu sen Greta rest, för då kommer jag att lugga dig, när vi träffas. Kom ihåg det! Och du behöver inte stryka under med tre streck att du är en gentleman. Det vet jag!"

Stellan harmades över dessa anmärkningar. Helst skulle han ha velat svara henne, att de brev, hon ansåg så stiliga, inte voro avsedda för henne. Hon var helt enkelt inte värd så stiliga brev. Men han var en gentleman och skrinlade planen. Ett par dagar var han också starkt betänkt på att ge svar på tal genom att hänvisa till hennes brev och jämföra dem med hans egna, som skrivits sedan inspirationskällan sinat. Också då måste hon erkänna, att hennes voro betydligt underlägsna. Vad handlade hennes brev om? Voro inte de prosaiska, så det räckte till? Hon skrev ju aldrig om något annat än att vad hon hittat på under veckan…

Men också denna plan förkastade han. Det var hans skyldighet att leva i jämnhöjd med sitt anseende. Han bemödade sig om att skriva så, som han skrivit förr. Men det lyckades ej. Breven vållade honom allt större ansträngning och det fanns stunder, då han önskat, att han haft en avskrift av dem, han skickat henne, medan Greta ännu var kvar…

* * * * *

Och så kom våren.

Den kom över honom såsom den aldrig kommit förr. Det var som om en stormflod vällt upp inom honom och ryckt honom med sig.

Studentskrivningarna voro redan förbi. Alla hade klarat sig. Stellan stod om kvällarna vid sitt fönster långa stunder, innan han gick till sängs, och såg ned på Josefs och Axels rum. Där nere lyste lampan vid Josefs bord. Några veckor till och han var fri, fri, fri!

Det sprängde i bröstet på Stellan. Hans hjärta slog som om pulsen varit hammarslag. Ett helt år till, ett helt, långt, evigt år till — — —

Hur skulle han kunna uthärda! Fanns det inte något sätt att förkorta det! Kunde man inte ta något gift, som gjorde att man somnade in och blev liggande i dvala till nästa vår? Tolv långa, eviga månader! Hur skulle han orka! Vilket helvete! Vilket olidligt helvete! Det var som om allt inom honom belagts med bojor, pressats in i en tvångströja. Hans tankar snurrade kring i hjärnan som en ekorre i sitt hjul. Bröstkorgen låg tung och tryckande över hans hjärta. Satan, vilket liv, vilket meningslöst år, som väntade! Kunde han inte bli fri, fri, fri — — —

Han låg och drömde om mornarna att han var student. Han var fri. Ingen skola mera, ingen morgonbön, inga läxor — — —

Och så vaknade han. Över honom stod jungfrun, yrvaken, rufsig i håret, halvklädd:

— Klockan ä fem minuter över sex! Choklan står på bordet.

Han satte sig upp i sängen med den underbara drömmen ännu som ett eko i själen. Han såg sig omkring. På bordet stod chokladen och rök. Han skulle aldrig i sitt liv mera dricka choklad.

Och med en förbannelse hasade han sig långsamt ur bädden — — —

* * * * *

Den tjugonde maj skulle Rose komma tillbaka från Stockholm.

Till sin förvåning konstaterade han, att underrättelsen beredde honom varken glädje eller sorg. Han erfor snarare en slags lättnad. Nu skulle han inte behöva skriva kärleksbrev längre. Han hade också klart för sig att han skulle behandla henne gentlemannamässigt. Men han hade dessutom intalat sig själv, att om den roll, han nödgades spela, fästmannens och kavaljerens, blev alltför besvärlig, skulle han alltid kunna hålla sig undan genom att skylla på läxor och repetitioner nu så här i slutet av terminen. Och ett sådant skäl borde hon förstå.

Det kom naturligtvis ej i fråga att han mötte henne vid stationen. Men i sitt sista brev hade hon stämt möte med honom på Västra Storgatan klockan halv fem.

Till sin ytterligare förvåning konstaterade han emellertid också, att han befann sig på Storgatan redan klockan fyra. Han kunde heller inte undgå att lägga märke till, hur hårt hans hjärta klappade. Han gick och undrade, hur hon skulle se ut, om hennes bröst blivit större, hur hon var klädd och vad hon skulle säga. Kanske när allt kom omkring att det ej skulle visa sig så svårt att behandla henne som en fästman och kavaljer anstår? Kanske han till och med älskade henne, på ett särskilt sätt, inte som han älskade Greta, men på ett lägre, mera osedligt sätt. Han kände sig med ens het, när han tänkte på att han om en halvtimme skulle kyssa henne. Framför honom låg ett perspektiv av hetsande, lockande dagar, ända till dess han själv skulle resa till Särö: varje eftermiddag skulle han kyssa en kvinna — — —

Tjugu minuter över fyra kom hon! Han såg henne på långt håll på motsatta trottoaren. Han blev allt rödare i ansiktet, allt svagare i benen. Det var som om all kraft runnit bort från honom. Han kunde inte säga, hur hon var klädd mera än att hon hade en vit stråhatt på de svarta burriga lockarna och han hade en angenäm allmänkänsla av att hon var vackrare och stiligare klädd än alla andra flickor i stan. Han tyckte sig också, så här på långt håll, ha en förnimmelse av att hennes bröst ej vuxit, men att hon själv blivit nämnvärt större. Hon såg ut som om hon vore fullvuxen.

Ett ögonblick befann han sig i en ytterst pinsam situation. Han visste ej, hur han skulle bära sig åt för att träffa henne. Att gå rakt fram till henne, tvärs över gatan, föreföll honom olämpligt. Alla skulle lägga märke till det ögonblickligen. Alla skulle genast förstå, att de voro förlovade. Han saknade mod att så här den första dagen ge deras hemlighet till pris åt offentligheten. Å andra sidan närmade de sig varandra från motsatt håll. På så sätt skulle de aldrig träffas, åtminstone inte om de fortsatte att gå på olika trottoarer. Han gick och funderade på ett sätt att övervinna denna olyckliga tillfällighet: han kunde till exempel gå mycket sakta, stanna framför butikfönsterna långa stunder, till dess hon, efter ett par slag fram och tillbaka på gatan, till sist skulle hinna upp honom. Och då kunde de träffas som man borde, av en slump, av en den allra naturligaste tillfällighet…

Nu var han mitt emot henne och tog av sig mössan. Hon stannade och såg på honom. Också han stannade. Han kunde inte fortsätta och låta henne stå där, på motsatta trottoaren, och se på honom.

Förvirringen drev blodet till hans ansikte.

— God da, Stellan, ropade hon med en klingande röst, som hördes över hela gatan. Kommer du inte och hälsar på mig.

Han gick sakta över gatan, fram till henne:

— God da, sade han.

— Ja, det är så dags nu! Såg du mig inte?

— Jo, jag såg dig på långt håll.

— Varför kom du inte och hälsade då?

Han viskade:

— Låt oss gå! Jag ska berätta det sedan. Låt oss gå.

— Vart ska vi gå?

— Utåt landet som vanligt.

Hon gav honom en granskande blick:

— Är du rädd för att gå här? Har du flirtat med andra, sen Greta reste?

— Jag har inte flirtat med Greta.

— Det sa jag väl inte heller. Jag sa: sen Greta reste.

Nu såg han henne i ögonen:

— Nej, det har jag inte. Vem skulle jag ha flirtat med?

— Du bär dig alltid så besynnerligt åt. Inte komma över gatan och hälsa, när vi i alla fall stämt möte! Ja, låt oss gå då.

Han gick vid sidan om henne utan ett ord. Han var inte sorgsen, snarare kallt bitter. Vilket underligt öde, som svävade över honom. Skulle aldrig någonting bli som han tänkt. Här hade han gått Storgatan upp och ner och längtat efter henne, känt sig het över hela kroppen vid tanken på, hur de skulle kyssas. Och så förstod hon honom inte. Och inte bara det: hon ställde sig att gräla på honom… Kunde detta kallas kärlek? Det var åtminstone inte vad han menade med kärlek, varken den rena eller orena.

De hade kommit utom staden och gingo på en väg, skyddad på ena sidan av en hög järnvägsbank, på den andra av ett sankt albuskkärr.

— Ska vi gå så här och tiga länge? frågade hon.

— Nä-ää — — —

— Är du inte glad över att jag kommit?

— Jo.

— Varför kysser du mig inte?

— Jo.

— Ja, du behöver inte tro, att jag tigger dig!

— Det har jag väl aldrig sagt!

— Nå, kyss mig då!

De stannade båda. Han såg sig omkring och så kysste han henne, såsom han aldrig kysst henne förra julen. Hans kyliga bitterhet var borta. Han kände det som om hennes mun varit en djup, mörk brunn, ur vilken han sugit själva livets berusande vatten. Hennes burriga hår kittlade hans panna och tinningar. Han tryckte hennes kropp tätt intill sig. Hans armar kramade hennes midja så att det värkte i dem. Och han drog sig undan henne med ett vacklande steg.

De fortsatte under tystnad. Till sist, då Rose hämtat andan, sade hon till honom, med en blick, som lyste likt en stjärna, som speglar sig i ett vatten:

— Ibland är du så dum. Och ibland är du så stilig. Varför kan du inte alltid va stilig?

Han såg sig åter omkring och stannade:

— Rose, hör på vad jag säger. Jag ska berätta dig, varför jag inte stannade.

Hans pupiller hade mörknat. Han talade. Han berättade, varför han inte stannat. Och han berättade mycket mera: hur han älskade henne, hur han längtat efter henne, hur han gått och tänkt på denna stund, då de skulle träffas och han skulle kyssa henne…

Och i detta ögonblick talade han sanning. Greta var så långt borta. Alla, allting var så långt borta, allt utom hennes mun, de fylliga, litet fuktiga läpparna.

Nej, han ljög inte. Han kände det nu, när han kysste henne. Detta var inte något bedrägeri.

— Tror du mig inte? frågade han.

— Jo, visst tror jag dig. Varför skulle jag inte göra det. Du är bara så dum och barnslig ibland.

Och de kysstes igen…

* * * * *

Men det blev ej som han tänkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne drömt om.

Varje eftermiddag gjorde de långa promenader utåt landet. Ibland voro de goda vänner. Och då kysstes de. Ibland voro de ovänner och grälade. Och då kysstes de i alla fall, till sist. Dessa kyssar efter ett gräl stredo ej endast mot hans dröm om kärleken, även den orena kärleken: de stredo också mot hans allra innersta principer. Det hjälpte ej att hon skrattade åt honom och förklarade, att man mycket väl kunde kyssas efter ett gräl och att man strängt taget måste göra det. Han hade icke desto mindre en instinktiv känsla av att dessa kyssar voro på ett eller annat oförklarligt sätt fördärvliga.

Det vill säga: det var mest Rose, som grälade. Själv svarade han nästan aldrig. Han drog sig in i sitt skal, i en kylig bitterhet och teg. Ibland var det någon småsak, hon inte tyckte om hos honom. Halsduken till exempel. Den passade inte. Till en grå kostym skulle han inte ha en grå halsduk. Han hade inte något färgsinne. Varför var han så okonstnärlig?

Och varför skulle han ha mössan på huvudet såsom han bar den, långt nere i pannan. Det ansågs visserligen fint i en bondhåla som den här, men i Stockholm hade gymnasisterna mössan käckt i nacken och med kullen tillbakadragen.

Hon visade honom, hur den skulle sitta. Han vred sig inne i kläderna, som om han velat skruva sig ur dem och protesterade i tysthet. Kunde han inte få ha sin mössa som han ville? Men han fogade sig till sist. Ensam i hela gymnasiet gick han med mössan på nacken och såg ut som en sjöbuse. Och dagen efter, när de möttes, skrattade hon:

— Du är så dum! Varför skulle du bråka i går, när jag ville du skulle ha mössan som gymnasisterna i Stockholm. Nu har du den ju i alla fall så.

Han såg på henne förnärmad:

— Bråkade jag — — — Jag sa ju inte ett enda ord.

Hon skrattade på nytt:

— Tror du inte jag har ögon att se med?

Deras allvarligaste och långvarigaste dispyt gällde emellertid hans levnadsbana. En dag nämnde hon något om, hur stiligt det skulle bli, när han fick uniform på sig.

Han svarade lågt och saktmodigt:

— Ja, men jag ska inte bli officer.

Hon stannade och såg på honom:

— Vad säger du! Ska du inte bli officer?

— Nä, det ska jag inte — — —

— Jo, det ska du visst!

De fortsatte en stund under tystnad. Till sist gav hon honom ett snabbt Ögonkast:

— Vad ska du då bli?

— Jag ska till Lund och studera filosofi och estetik.

Nu tvärstannade hon:

— Nä, hör du, håll i mig! Varför ska du studera filosofi?

— Därför att jag vill det.

— Du tänker väl inte bli skolfux heller? För då vill jag bara säga ifrån att — — —

Han ryckte på axlarna. Hennes brist på verklig bildning plågade honom:

— Vem har sagt, att jag skulle bli skolfux? Kan man inte studera filosofi utan att man ska behöva bli lärare?

— Men vad ska du då med filosofin och göra?

— Jag ska bli mecenat.

Hon stirrade på honom. Han log:

— Du har kanske inte reda på vad en mecenat vill säga.

Hon skrattade, ett högt, hånfullt skratt.

— Ja, det kan du inbilla dig! Jag som har flera släktingar i Stockholm, som är mecenater och som ger statyer till Nationalmuseum och till alla möjliga inrättningar.

Han teg. Efter en lång tystnad frågade hon:

— Och var ska du få pengarna till att bli mecenat för?

— Min morfar — — — när han dör — — —

— Nä, vet du, Stellan! Vet du vad det kostar att va mecenat? För att bli mecenat måste man förtjäna millioner. Du kan väl inte leva på att bara ge bort din morfars pengar? Då har du ju ingenting själv. Ska du ge bort pengar till Nationalmuseum, så måste du ju förtjäna åtminstone tio gånger så mycke. Tror du mina släktingar som är mecenater ger bort vartenda öre till museer och inte har något själv.

Rose triumferade, som alltid. Stellan gick tyst. Slutligen sade han, i en pinsam förnimmelse av att ursäkten ej skulle gälla:

— Ja, men jag tänker inte ge bort pengar till Nationalmuseum.

Hon ryckte på axlarna:

— Asch, du ska bli officer.

Gång på gång kom hon tillbaka till detta: han måste bli officer, hon ville se honom i uniform, annars så — — —

Till sist svarade han med ett: — Vi får väl se — — —

— Det får vi visst inte! Vi ska se!

Och så kysstes de. Det kunde inte hjälpas: dessa kyssar försonade mycket, ehuru de stodo i fullständig strid med både hans dröm om kärleken och hans principer. Så småningom började han tycka, att de voro underbarare än de kyssar, de växlade utan att ha grälat. Det fördärvbringande i dem gav dem en särskild bouquet. Det låg över dem en särskild hets, den nakna, skamlösa njutningens hets. Han hade känslan av att de innehöllo ett långsamt dödande gift, att de så småningom skulle leda till förfallet, lidelsens och lustans hemskt sköna förfall. De kommo honom att tänka på Ludvig den femtonde och hans mätresser och också på löjtnant Ekenström. Och han förstod dem båda två, den franske kungen likaväl som den svenske löjtnanten. Han kände den sällsamma lockelsen i förintelsen, i den medvetna njutningsundergången. Aningen om en katastrof gjorde den endast dubbelt hemskt ljuvlig.

* * * * *

Och katastrofen kom, långt tidigare än Stellan tänkt sig.

Kvällen innan den utspelades, hade han varit nere hos Josef. Stellan ansåg sig, trots allt det, som förefallit mellan honom och Axel, vara skyldig att avlägga detta besök. Det var på sätt och vis en avskedsvisit. Dagen efter skulle Josef upp i studentexamen.

När Stellan knackat på dörren och släppts in, bröt han isen med att säga:

— Jag ville bara komma ner och önska dig lycka, Josef.

Axel satt tyst och trumpen. Men Josef visade sig vara vid ett ypperligt humör. På en krok i väggen hängde fracken. Under soffan stod ett par nya resårkängor. På byrån låg ett stort söndagsblad. Vid sidan om det en hög krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne.

— Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gång vandrade fram och tillbaka på golvet:

— Ja, pojkar! I morron är detta helvete slut! Och från och med i morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson längre utan Josef Nihlén. Det är under det namnet som — — — Nå, det ska vi inte tala om nu. Sådant talar man inte om. Sådant visar man i handling.

Han strök med händerna över det röda, nyklippta håret. Och så lät han dem fortsätta i en gest upp mot himlen:

— Tänk att det verkligen är slut! Det är min själ som en dröm! Jag ska säga dig, att jag ibland måste gå fram och hålla i de där paltorna (han pekade på frackkostymen), för att jag ska tro, att det är riktigt sant, att det inte är en Morgondröm, jag menar inte en Frödingsk morgondröm utan en annan, en, som är fan så mycket skönare och betydelsefullare.

Han sträckte ännu en gång armarna i en darrande, entusiastisk lovsång mot höjden; och samtidigt log han, ett leende, som om han framför sig skymtat en syn av övermänsklig skönhet:

— Kors i Jesu namn! Att tänka sig, att det är slut! Slut för alltid! Och ni, era stackars djävlar, ni har ett helt år framför er. Jag ska säga er en hemlighet, mina ärade herrar, det året ni har framför er är det längsta i en mänskas liv. Jag vet det!

En stund satt Stellan tyst och lyssnade. Men plötsligen reste han sig upp och rusade ut på gården. Han kände det som om han skulle kvävas.

Han gick fram och tillbaka på sitt rum, av och an, som ett lejon i en bur. Det rasade inom honom. Hans bröst var som ett världshav, där stormen piskade upp skyhöga vågor.

— Ett år, ett år, ett helt långt år — — —

Om det bara hade funnits något gift, så att man kunde domna bort, till dess någon kom och väckte en och sade: — Här är frackkostymen, här är skorna — — — lycka till — — —

Eller om han kunde tillbringa dessa tolv helvetiska månader med att kyssa Rose, med att ligga i hennes armar, krama henne, till dess armarna domnade, en tolv månaders Morgondröm — — —

Ett år, ett helt långt år — — —

Han gick fram och tillbaka, av och an. Till slut såg han på klockan. Hon var redan halv tio. Han hade ej sett på läxorna. De hade latin på morgonen; Virgilius. Han slog upp boken, kastade en blick i den och slängde den med ett uttryck av obeskrivligt äckel från sig på golvet.

— Jag ger fan i den!

Han började åter gå av och an.

— Och för resten är det väl troligt att vi får fritt från latinet i morron. Smygaren ska väl ha studenterna — — — Alltid en tröst!

* * * * *

Smygaren uppträdde verkligen nästa morgon i frack. Men studentexamen skulle ej börja förrän klockan åtta. Sjundenedristerna fingo alltså endast fritt den sista morgontimmen.

Svordomar! Förbannelser!

Stellan var den förste, som fick frågan. Till en början trodde han, att det berodde på en alldeles särskilt satanisk otur. Han haltade sig genom skanderingen.

— Det där går inte vad man kallar precis lysande, Petréus.

Stellan svarade ej.

— Har du inte skanderat genom det hemma?

— Jo.

— Nå, översätt då!

Stellan stammade fram någonting. Plötsligen gav han upp varje försök att rädda situationen. Han blev ond. Inom honom mumlade det: — Fan också, när han ser att jag inte kan! Vad bråkar han för? Alltid ska man behandlas som en barnrumpa. Aldrig ska man behandlas som en vuxen mänska.

— Du har inte läst på?

— Nej.

Det blev tyst en stund. Slutligen sade Smygaren:

— Ja, kära Petréus, jag behöver inte fråga dig, varför du inte läst på. Den, som använder hela eftermiddagen att gå ut och kurtisera flickor, den går det till sist på tok för. Och det gör det med dig!

Stellan blev plötsligt blodröd i ansiktet. Någon längre ned i klassen fnittrade. Han vände sig om för att upptäcka, vem det var. Hela klassen satt och log över detta oväntade frispektakel. Han såg på Smygaren. Också han log, ett helvetiskt, infernaliskt elakt leende.

Plötsligen stod Stellan raklång i bänken:

— Det har lektorn inte rätt att säga!

Också Smygaren blev blodröd. Han bet sig ett slag i mustascherna och sade med en mycket mjuk, leende röst:

— Vad är det jag inte har rätt att säga, Petréus?

— Lektorn har ingenting och göra med, om jag kurtiserar flickor eller vad jag gör om eftermiddagarna.

— Nå, då kan jag upplysa Petréus om, att han kommer att få se, hur mycket jag har att göra med det, när betyget kommer.

— Det är en annan sak. Det hör inte hit. Lektorn kan få ge mig vilket betyg som helst, men lektorn har inte rätt att göra mig och mina känslor till ett åtlöje för klassen. Så handlar inte en gentleman.

Nu hoppade Smygaren jämfota flera gånger:

— Ut med dig, drummel! Ut med dig, lymmel! Ut! Ut! Ut!!!

Han pekade på dörren med en hand, som skälvde.

Stellan gick långsamt och värdigt mot dörren, medan han med ett segermättat leende lät blicken glida över sina kamrater.

I den långa, öde korridoren blev han stående vid ett av de höga fönstren och såg ned.

Han andades djupt ett par slag. Han kände sig egendomligt lugn och kall. Han hade hävdat sig själv. Han hade uppträtt som en gentleman. Liksom en gång med Kalle Möller hade han i sista stunden visat, att han vågade. Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom med en befriande förnimmelse av egen kraft. Vad Rose än hade att anmärka på honom, hans brist på konstnärlighet och färgsinne, hans barnsligheter och dumheter: när det verkligen gällde, när det var frågan om att visa, vad man innerst inne var, då svek han inte, då handlade han som en man, utan att fegt och småaktigt tänka på följderna.

Han hade gett Smygaren en läxa, han aldrig skulle glömma. Han skulle nog hädanefter akta sig för att rota i andras känslor och privatliv! Trodde Smygaren att han kunde behandla sjundenedrister som barnrumpor, så visste han i alla fall nu, att det fanns en, som visat, att det inte gick för sig!

Där nere började de blivande studenterna samlas i frack, vit halsduk och nya vårrockar.

Ett helt långt evigt år kvar — — —

Plötsligen ryckte han till. Det hördes steg i stentrapporna. Det var rektorns röst.

Han tog skyndsamt upp en näsduk och höll den för näsan och munnen.

Nu kom rektorn upp i korridoren i sällskap med vaktmästaren.

— Vem är det, som står där, ropade han.

Stellan vände sig om.

— Vad gör du där, Petréus?

— Näsblod — — —

— Gå då ner till pumpen och stå inte här och skräpa, när censorerna kommer.

* * * * *

Uppträdet mellan Stellan och Smygaren hade ej fått den relief, som under normala förhållanden skulle ha kommit det till del. Dagens stora evenemang, studentexamen, fördunklade allt annat, till och med en händelse av uppträdets proportioner. Man diskuterade det endast helt flyktigt i klassen under rasterna, lämnade det så att säga likt en efterrätt att tagas fram efter de stora festligheterna. På sin höjd betraktade man Stellans uppträdande som en onödig dumhet, när han kunnat skylla från sig med en så enkel förklaring som att han hört sägas, att latinet blivit inställt på grund av examen. Stellan förfäktade emellertid sin egen uppfattning och ej utan framgång. Särskilt fick han en oväntad bundsförvant i Percy Anderzén, som funderade på att bli officer på artilleriet, om de nu skulle ta emot honom, eftersom hans far bara var specerihandlande i staden. Percy Anderzén ansåg det ridderligt och gentlemannamässigt handlat av Stellan.

Men allt som timmarna gingo, fylldes Stellan av en känsla av osäkerhet. Han började allt mer och mer att ge den allmänna meningen i klassen rätt. Han var visserligen ännu fullkomligt övertygad om att han handlat i överensstämmelse med hederns bud. I alla händelser hade hans uppträdande varit rätt. Att stämpla det som en dumhet ansåg han alltför starkt. Men kanske han burit sig en smula olämpligt åt. Han hade varit en smula onödigt utmanande. Han började också undra över, vad följden skulle bli och det var stunder, då han tröstade sig med att tack vare studentexamen och censorsmiddagen hela saken skulle glömmas bort.

Han träffade Rose på skolplanen, där halva staden väntade på att de nybakade studenterna skulle komma ut. De växlade bara ett par ord. Hon föreföll ovänlig, och då han frågade om orsaken, svarade hon med ett kort: — Det ska du få veta sen! Möt mig i bulevarden klockan fem.

Olyckligtvis var han försenad. Han hade följt Josef hem, blivit presenterad för hans föräldrar och bjudits på ett glas vin av fru Johanson. Man hade druckit Josef Nihléns skål, man hade hurrat för laudaturstudenten, som i sin ordning tackat vid ett andra glas. Och så hade det dragit ut på tiden.

* * * * *

Rose såg bister ut och redan vid åsynen av henne stack det till inom Stellan: hon var en black om foten på honom; helst skulle han ha velat sitta och dricka madeira inne hos Josef och drömma, att det var han själv, som blivit student, att det var han, som äntligen sluppit lös — — — Det blev också för mycket med dessa dagliga promenader. Det stod med ens för honom som alldeles nödvändigt, att han måste sköta sig i latin de återstående timmarna. Det var alldeles nödvändigt, annars kunde det gå åt skogen. Han var säker på att Smygaren skulle klämma åt honom alldeles förbaskat och söka pressa ner hans AB i latin till ett slätstruket godkänt.

Rose var mycket purken.

— Jag har gått här i tjugu minuter.

Han bad om ursäkt för sitt dröjsmål. Men resultatet var dåligt. Plötsligen sade hon:

— För resten bär du dig alltid dumt åt. Vad är det du sagt om mig i skolan?

Han såg på henne:

— Ja — — — ag — — — sa — — — agt om dig?

— Ja, tror du inte jag vet det. Jag fick höra det på skolplanen av en av flickorna och hon hade hört det av sin bror, den där Pelle Stenberg, som går i samma avdelning som du. Du hade sagt något till lektorn i latin om dina känslor för mig.

Och hon tillade skarpt:

— Sådant där undanber jag mig, ska jag säga dig. Jag vill inte gå som ett åtlöje i den här lilla brackhålan.

Han såg på henne i stum och gapande förvåning. Med ens kände han ej endast, att hon behandlade honom orättvist, utan också att han innerst inne var rädd för henne, att han fruktade henne som man fruktar en högre auktoritet, en far, en målsman.

Han försökte förklara för henne, hur det verkligen gått till, hur han gett Smygaren en läxa i gentlemannaskap, han aldrig skulle glömma. Han sökte visa henne, hur absolut rätt och gentlemannamässigt han handlat, hur han, i stället för att prisge deras kärlek, i stället gjort det enda manliga, han kunde, för att i ett enda slag täppa till munnen på alla belackare.

Men Rose förstod ej. Ju klarare han sökte framlägga saken, ju skarpare kom hennes svar:

— Asch, du bär dig så dumt åt. Varför kunde du inte helt enkelt ha sagt, att du inte läst på läxan i stället för att komma dragande med dina känslor. Nu ska man behöva gå här som ett åtlöje hela sitt liv. Varför kunde du inte åtminstone ha tänkt på mig! Är du så dum så du inte förstår, att mänskor ska skratta åt mig. Och om historien kommer fram till pappa och mamma, så blir det just trevligt. Pappa och mamma, som är så stränga i sådana saker. Du ska inte tro, att bättre judefamiljer är som vanliga kristna, som låter sina flickor löpa på gatorna. Det kan mycke väl hända, att pappa till och med piskar mig, om han får höra, att jag är en visa i hela stan. Varför tänkte du inte på det?

Han gick med böjt huvud. Han hade ingenting att svara.

— Och för resten! Du kommer alltid med att du är en gentleman. Det är du inte! Det ska jag bara säga dig! För en gentlemans första plikt är att skydda en kvinnas heder och inte göra henne till en visa bland mänskor. Man behöver inte ha läst Ibsen och Nietzsche för det. Det kan du läsa i vilken engelsk missroman som helst.

Han gick tyst vid sidan om henne bulevarden fram med blicken ned på gruset.

Plötsligen stötte hon honom i sidan:

— Se opp!

Han såg på henne:

— Vad är det?

Men det var redan för sent. Han hörde någon vid sidan om sig ropa:

— Petréus!

Han vände sig om. Några steg ifrån stod Smygaren. Stellan förstod ej med samma.

— Hör du inte! Jag vill tala med dig.

Han gick långsamt fram. Med ens gick sammanhanget upp för honom. Smygaren hade gått förbi dem och han hade inte sett — — —

— Varför hälsar du inte?

— Jag ber om ursäkt, men jag såg inte.

— Nå, då får väl rektor och kollegiet lära dig att se upp.

Smygaren, som fortfarande var i frack och på väg till censorsmiddag, snurrade om på klacken och gick.

Stellan blev stående länge kvar. Det surrade i hans hjärna. Det susade i hans öron.

Slutligen vände han sig om för att hinna upp Rose. Han såg henne ej i bulevarden. Hon hade gått. Han sökte henne med en stirrande blick.

Plötsligen fick han syn på henne. Hon sneddade över gatan och försvann in i en tvärgata.

Och hon vände sig om och såg på honom, ett snabbt, skyggt ögonkast över axeln, som om hon vore rädd att han skulle följa efter … att han skulle hinna upp henne…

* * * * *

Hans far var som vanligt ej hemma den kvällen. Stellan åt sin kvällsvard ensam med husföreståndarinnan som så många hundra gånger förut.

Efter en stund gick han ut och drev omkring på gatorna och nere i parken. Den var full av folk, Sommarrestaurangens alla fönster och verandor strålade i olikfärgade ljus. Nere i restaurangträdgården hängde kulörta lyktor. På en av verandorna lyste de nya vita mössorna. På en annan sutto officerarna. Vid småborden i trädgården höll borgerskapet till. Regementsmusiken spelade studentsånger, marscher och operetter. Det sjöngs och applåderades, hölls tal och hurrades.

Men Stellan kände sig stå utanför allt detta. Han drev omkring i parkens utkanter, där den ljusa majnatten låg som silver på de grusade gångarna. Han var Varg i Veum, ensam och övergiven. Han hade burit sig "onödigt dumt åt". Han upprepade orden för sig själv med ett bittert leende. Ja, han hade burit sig onödigt dumt åt! Det var så världen dömde hans handling. Han hade inte låtit sig behandlas av vem som helst hur som helst. Han hade värnat om sitt mänskovärde. Han hade försvarat sitt känslolivs helgd. Och för detta skulle han straffas av rektor och kollegium. Han skulle alldeles säkert få nedsatt sedebetyg, kanske skulle de till och med relegera honom. Och den person, för vilken han gjort allt detta, den person, vilkens mänskovärde och känsloliv han velat skydda lika mycket som sitt eget — — — hon hade smitit från honom — — —

Vilka mänskor! Vilken värld, han levde i! Han hade burit sig onödigt dumt åt! Sådant var mänskornas omdöme. Sådan var världens dom: nedsatt sedebetyg, kanske relegering!

Han drog djupt efter andan och medan han gick gången framåt deklamerade han:

— Gudakärngar, Gudagubbar!

Åter igen började musiken spela upp. Från studentverandan skrålades: Sjung om studentens lyckliga dar…

Stellan kunde ej längre uthärda all denna bekymmerslösa ytlighet. Vad visste dessa mänskor uppe på verandan om livet, dess ohyggliga allvar? Vad visste de om det hårda öde, som vilade på den, som var olik andra? Hade de redan glömt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?… Hade de glömt giftbägaren, dödsdomarna, landsflykten, som blev de stora sanningssägarnas arvedel?

Han andades åter djupt.

Och här gick han själv, ensam, övergiven, utan att veta, om han i morgon dag skulle relegeras från skolan eller vad som skulle hända honom. Han kände sig i släkt med hela denna långa rad av historiens store kättare och sanningssägare. Han var en av dem, en i den långa kedjan, den siste och den yngste…

Han hade lämnat parken och på måfå gått en gata fram, som ledde ut ur staden. Nu stod han på den långa järnbron och stirrade ned i den sammetssvarta strömfåran. Maderna till vänster lågo i vårnattens dimmor som lätta, vita moln. Men över ån var det klart. Stjärnorna speglade sig som ringlande guldband i det snabba förbiflytande vattnet. Han stod och såg ned på dessa gyllene band. En skjuts for i trav över bron och kom den att svikta och gunga. Borta från parkrestaurangen spelades en vals: Donauwellen.

Stellan såg sig omkring, på madernas lätta vårmolnsdimmor, på stjärnorna, som flöto i vattnet. Han kände gungningen i brons järnkonstruktion, hörde valsens toner borta från parken…

Och plötsligen andades han ett djupt, djupt andetag. Det kom en underlig ro och styrka över honom. Det var, som om han befunnit sig uppe i den gungande etern, med moln och stjärnor under sig, som om han hört sfärernas harmoni.

Han såg livet! Han kände det med hela sin varelse. Hur smått var allt, Rose, Smygaren, katastroferna, inför detta: att se, att känna livet, inte som en mening eller som ett mål, inte ur världsåskådnings- eller mecenatsynpunkt, utan som liv, liv, liv — — —

Han rös till av lycka. Hans kropp darrade, som om också den försatts i gungning av etern, svajat i rytmen från sfärernas harmoni. Liv, liv, liv, jag älskar dig! Jag känner dig! Jag ser dig!

Och så, plötsligen, sköt det som en blixt genom hans hjärna. Tanken formade sig ögonblickligen i ord, som han mumlade för sig själv:

— Vi är ej skapade av en Gud! Men vi skola bli Gudar!

Det var vad Nietzsche menade med sin övermänska. Det var detta, han åsyftade med sitt poetiska språk. Vi skola bli Gudar! Vi skola utveckla oss och bli som Gudar.

Han rös på nytt till av en outsäglig lycka. Sanningen, han såg, föreföll honom så lysande klar, att den tycktes blända honom. Han höll händerna för ögonen. Han kände sig så outsägligt lyckligt matt. Det var som om benen ej ville bära honom.

Och plötsligen, medan han stod där med händerna för ögonen och med sviktande knän, var det som om något inom honom ropat: Paulus! Paulus! Uppenbarelsen!

Han blev liggande med överkroppen över broräcket. Hans kropp skakade i konvulsioner. Han hade funnit den, Sanningen, Livets Sanning! Han, Stellan Petréus, hade funnit — — — Han hade fått en filosofi, en religion! Vi skola utveckla oss till att bli Gudar — — —

* * * * *

Han gick sakta in mot staden, irrade ännu länge omkring på gatorna. Han log, hela hans ansikte lyste som förklarat! Rose, kärleken — — — vad betydde det! Smygaren, ett nedsatt sedebetyg, relegering — — — hur meningslöst inför detta, att ha funnit Sanningen, en Filosofi, en Religion — — —

Han gick sakta hemåt. Nu visste han, att han skulle få kraft att uthärda också ett helt långt år, tolv helvetiska månader. I detta tecken skulle han segra, i Livets och Sanningens tecken.

In hoc signo vinceres!

Hade han för resten inte alltid, innerst inne känt det?! Hade han inte vetat det redan som barn, då han trott sig vara Josef!

In hoc signo vinceres.

Han såg upp mot stjärnorna. De tindrade som om det varit ögon som blinkat åt honom…

Det är Gudar vi skola bli.

Han blev stående på trappsteget till trappuppgången en stund och kastade en sista blick på himlavalvet.

Så vände han sig om och gick in i förstugan, tände en tändsticka och gick uppför trappan.

Plötsligen stannade han. Där i trappsvängen, satt hans far med näsan i knät och sov. Han hade tydligen trasslat in sig med sporrarna i mattan, fallit och blivit sittande…

Stellan smög sig förbi honom utan att väcka eller försöka hjälpa honom.

Han blev stående mitt på golvet i sitt rum. Han andades häftigt. Han höll händerna för ansiktet som för att undgå en ohygglig syn.

Plötsligen föll han med ett kvävt skri framstupa på sängen.

— Ärftlighetslagen, ärftlighetslagen, mumlade han.

Det var som om ordet slagit eko inom honom och kom tillbaka djupt ur hans innersta varelse. Han blev sittande upprätt, lyssnande, som han sökte höra sin far ute på trappan.

Fanns det någon likhet mellan honom själv och hans far, som förspillt sitt liv och som nu förfallit till en drinkare? Hade kanske också han en gång i tiden varit som Stellan? Hade han brottats med samma problem? Hade han också varit allvarlig, haft det svårt och lidit? Någonting måste det ju ha funnits hos honom, eftersom Stellans mor kunnat bli kär i honom?…

Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle han liksom fadern stanna på halva vägen, trots allt vad han genomgått, trots de krafter, han känt leva inom sig? Skulle han också en gång ratas, bli förbigången, trampas under andras hälar, därför att han inte var stark nog, när det gällde? — — —

I denna stund hade alla barndomens och ungdomens stora frågor förtätat sig i en enda, i ett enda stort tvivel: Var han olik alla andra? Voro de i grunden alla lika? Var det hela en inbillning, att man var för mera än andra?

Där nere, andra sidan gårdsplanen, låg Axel Ahlberg och sov. Han trodde att han skulle bli en stor skald. Stellan visste, att Axel aldrig skulle kunna bli det. Han skulle alldeles säkert sluta som apotekare. Det fanns inte något tvivel därom. Och ändå trodde Axel det själv.

Skulle det gå likadant med honom själv? Var det hela en inbillning, som skulle räcka några år och sedan försvinna. Man skulle bli student och några år efter skulle man ratas och förbigås som hans far…

Var det livet? Var det kanske därför de vuxna prisade barndomen och ungdomen som sina lyckligaste år; de hade trott på något, de hade drömt att bli märkesmänskor i en tid, då det tusenåriga riket skulle bli verklighet… Var det därför de ansågo sig ha varit så lyckliga?

Var detta livet…

Han satt och stirrade framför sig mot den blå rullgardinen. Det susade för hans trumhinnor, som om hela världen varit ett snäckskal vid hans öra, en oavbruten, monoton och sövande susning…

Han spratt till. Där ute i trappan hörde han sin far röra på sig, som om han försökte resa sig upp.

Några ögonblick blev Stellan stående med klappande hjärta. Så rätade han upp sig och gick ut.

Fadern såg på honom med en tung och slö blick.

— Förlåt, sade Stellan, jag tyckte det hördes, som om pappa hade fallit över sabeln. Det är så mörkt i trappan.

— Tack ska du ha — — — satans mörk — — —

Stellan tog honom under armen och hjälpte honom in. Han hade känslan av att det var sig själv han hjälpte, sig själv sådan han en gång skulle bli. Fadern sjönk ned i en länstol. Så sluddrade han:

— Hör du, min pojke, med — — — an du ä i fart — — — en, ökkk — — — a din god — — — het mä att dra av mig ridsss — — — tövlarna.

Stellan drog dem av honom.

— Tackkk — — — ska du ha — — — Och så förrr — — — låt mig — — —

Stellan böjde sig fram över honom:

— Pappa, jag har något att be dig om förlåtelse för också.

— Fadern spärrade upp ögonen och stirrade på honom:

— Vva står på — — —

— Jag blir kanske relegerad — — —

Faderns huvud sjönk åter ned mot kolettkragen:

— Dä reder sig nog — — — Alll — — — ting red — — — er sig här i värld — — — en — — — Misss-ter du en ssstår dig tusss — — — ende åter — — — Blir man sssparrr — — — kad ur en skola ssså ssstår en tusss — — — ende åter, mmman bbbara inte gör som din dddum — — — bbbom till farbrorrr: rrrymmer — — —

Plötsligen sträckte han ut sin hand:

— Rrrym inte fffrån mig, vad du än gggör. Dddu ä den ende, jag harrr att leva för! Lova mig det!

Stellan tog hans hand. Han kramade den hårt.

— Och om du vissste, hur lllika vi ä varrr — andra. Du serrr prrecis ut som jag, nnnär jag varrr ung! Vi ska hållll — — — a sammannn — — — du och ja — — — ag! Men rrrymmm inte!

— Nej, pappa!

— Och tttala inttte om för fffarmor, när du kommmer till Lllund som ssstudent att jag sssuper lite för mmmycke — — — Lllova det!

— Ja, pappa!

— God natt med dig dddå! När dddu blir äldre ffförssstår du dddet här bbbättre.

— Ja, pappa.

— Mmmen kkkom ihåg, inte ett ord till mmmamma — — —

Stellan gick in på sitt rum. Han blev stående mitt på golvet och stirrade framför sig. Och plötsligen log han, ett undrande, bittert leende. Hans far hade bett honom att inte sladdra, som om han varit ett barn… Underligt…

Blev man aldrig vuxen? Blev man alltid som ett barn?

Var det detta, som var hemligheten med livet — — —?

Och åter susade det för hans trumhinnor, samma monotona, sövande susning.