I. (continued 2)

Han var förfärlig i sin makt, utdelade dödsdomar runt omkring sig, tog dem dagen efter tillbaka för att nästa dag åter fastställa dem. Ju närmare högtiden kom, ju större blev hans välde.

Till slut tog han ett par rådgivare: Göran, vilkens far kunde sätta hans egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides, Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det slutliga urvalet.

Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort streck över alla hans planer. Han förklarade, att alla barnen skulle bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också.

Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens förlorat hela sin mening. Han ville diskutera frågan och inledde den därför med den första svårigheten:

— Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem?

— Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida före lektionen ska du resa dig upp, buga för tanterna och säga: Pappa ber att få hälsa tanterna, om de vill göra Stellan den äran att komma och dricka kaffe hos honom på lördag på hans födelsedag klockan halv fyra.

Stellan såg på sin far med vidöppen mun. Skulle han säga allt det? Och för resten var det ju han, som gjorde en ära i att bjuda — — —

— Ja men, pappa — — —

— Har du förstått!

När hans far sagt: har du förstått, visste han av erfarenhet, att invändningar voro resultatlösa. Men invärtes var han upprörd.

— Och så skall du vända dig till kamraterna och be dem vara välkomna också, både pojkar och flickor.

— Ja men, pappa — — —

— Har du förstått!

— Ja, pappa!

Dagen efter insåg han till en grad han aldrig anat, hur rätt hans far haft.

Hans inbjudan väckte en uppmärksamhet, han aldrig kunnat drömma om. Tanterna tackade och bådo hälsa löjtnanten så mycket. Något sådant hade aldrig hänt så länge han gått i skolan. Och alla barnen tackade också på tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: — Tack, Stellan!

Han blev blodröd i ansiktet. Detta var alltför överväldigande. Han kände sig plötsligt som förkrossad av tacksamhet.

Och med ens stod det klart för honom: han var Josef. Nu hade underverket skett. Nu var han Josef i Egypten. Nu kommo de, alla de andra, till honom och tackade — — —

Han satte sig ner på sin plats. Och ögonblicket efter steg det ur detta under, som så oväntat kommit i uppfyllelse, en annan känsla, alldeles ny, också den alldeles oväntad: plötsligen förnam han, att han älskade alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Märta Gyllencrantz. Han satt där, på sin gamla vanliga plats, i denna skola, där han varit förnedrad och utstött. Men nu var han upphöjd och han älskade alla dem, som varit stygga mot honom — — —

— Nej, men Stellan, sade tant Emilie, sitter du och gråter?

Alla vände sig mot honom. Han fick näsduken ur blusfickan och dolde sitt ansikte.

Han snyftade i näsduken:

— Ja behöver — — — ja — — —

— Ja, spring ut då och skynda dig.

Han sprang mot dörren så fort han kunde…

Han blev stående i trappan. Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett källsprång lossnat inom honom.

Nu hade berättelsen om Josef gått i uppfyllelse. Nu bugade sig stjärnorna för honom och han älskade dem, älskade dem alla, Märta och Kalle och Göran — — — alla, alla — — —

* * * * *

Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster. En efter en kommo de, gratulerade och framlämnade gratulationskort. Och de bugade. Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat från Lund. Och han kände ej något agg mot dem för allt det de gjort honom i det förflutna. Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en:

— Välkommen!

Men han grät ej längre. Det låg någonting av en konungs förtroendeman över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna:

— Var så god!

* * * * *

Stellans förnedringstid var slut. Den hade varit betydligt kortare än Josefs.

Redan på kvällen under födelsedagskalasets lopp invaldes han till medlem i föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök".

Egentligen var detta sällskap endast en avläggare, en junior club, av ett annat med samma namn, i vilket medlemmarna utgjordes av tredje- och fjärdeklassare i elementarskolan. Några av dessa hade emellertid yngre syskon, som i sin ordning bildade en filial av de storas förening.

Moderlogen hade till en början endast avsett att omfatta sådana personer, som voro av adlig börd eller vilkas fäder voro officerare. Då dessas antal emellertid visade sig alltför ringa, hade man på ett stormigt sammanträde beslutat inbjuda också sådana personer, vilkas föräldrar innehade en våning på minst sju rum och kök, jungfrukammaren ej inräknad.

Juniorklubben, som bildats efter detta mönster och upptagit dess fordringar på medlemskap, sammanträdde hos Anton Appeltofft på dennes vind. Antons far hade visserligen endast sex rum och kök, men man beslöt att räkna vinden som ett sjunde, i synnerhet som man utan den stod i förlägenhet för samlingslokal.

Stellan kände sig mycket högtidlig till mods den första gången. Han hade hittills aldrig varit medlem av någon förening, men i samma ögonblick han blivit invald, hade han en stärk känsla av dess stora betydelse.

Den Appeltofftska vinden var mycket stor, rymlig och halvmörk: den upplystes nämligen på vardera kortsidan endast av ett halvcirkelformigt fönster. På ett naturligt sätt delades den i mitten i två avdelningar av en stor skorsten. På dess ena sida fanns "våningen", bestående av gamla bord och stolar, en schäslong på tre ben och en soffa med brutet ryggstycke. Den andra avdelningen var kaserngård.

Det första Stellan fick göra var att gifta sig. Sven Bergclou tjänstgjorde som präst och Märta Gyllencrantz var bruden. Som brudslöja tjänstgjorde en gammal trådgardin. Efter vigseln blev det kalas i våningen, varefter man gick ut ett slag och exercerade, till dess Märta Gyllencrantz ropade: — Nu är punschen serverad, då man slog sig ned och pokulerade en liten smula.

Efter en stund fick Märta Gyllencrantz svåra plågor i magen. Hon jämrade sig och kved. Stellan förstod ej, men Sven Bergclou upplyste honom om att nu skulle Märta ha barn. Hon lades till sängs på schäslongen, höll sig för magen och jämrade sig alldeles förskräckligt. Då kom Anna Ekenstjerna till hjälp. Hon var barnmorska. Hon sade till alla riddersmännen, som de manliga medlemmarna kallades, att ge sig därifrån. Och åter igen gingo de ut på kaserngården.

Slutligen ropade Anna Ekenstjerna: — Nu är det färdigt, nu kan ni komma!

Riddersmännen återvände till våningen. På schäslongen satt Märta Gyllencrantz, Stellans brud, och vyssade en docka.

Stellan visste ej riktigt vad han skulle tycka om leken. Den kallades för Pappa och Mamma. Den föreföll honom en smula ensidig. Själv hade han knappast haft något nöje av den: han hade helt enkelt varit ute på kaserngården ett slag och när han kom tillbaka var leken över.

Hans vördnad för föreningen gjorde emellertid att han ej protesterade. Och det visade sig också att hans omdöme varit förhastat. Vigselceremonien hade så att säga endast varit en upptagningsakt. Den upprepades ej varje dag. Tvärt om började föreningen allt mer tilltala honom. Man exercerade på kaserngården, nere på Appeltofftska gården eller gjorde fältmanöver på planen kring kyrkan iförda sablar, kaskar och gevär, medan hustrurna där hemma lagade mat och skötte hushållet. Föreningen förenade på ett lyckligt sätt hans längtan efter militarism och hemliv. Men omväxlingen inskränkte sig ej endast till exercisen och fältmarscherna. Den sträckte sig också till hemlivet. Då och då vigdes man nämligen på nytt till en annan brud.

Tyvärr upplöstes föreningen ej så långt efter det Stellan invalts till medlem. En gång, då Ebba Boman vigts vid Jonne med vagnen och skulle visa flickorna, hur det verkligen gick till att få en liten — hon hade dagen innan fått en lillebror — utstötte hon så höga skrin, att fru Appeltofft kom upp på vinden och frågade vad som stod på. Man måste förklara sig… Fru Appeltofft blev indignerad över de opassande lekar nutidens barn kunde hitta på vid en ålder, då hon själv varit renhjärtad och oskuldsfull.

Hon förbjöd föreningen att längre vistas på hennes vind.

Medlemmarna skingrades med en dålig smak i munnen. Fru Appeltofft hade nämligen i sin sedliga indignation berättat historien ute i staden. Den spreds hastigt. Vigselceremonierna och förlossningsscenerna utsmyckades med uppdiktade detaljer. Medlemmarna i föreningen brännmärktes som individer med depraverade tendenser. Deras anseende var för lång tid framåt ohjälpligt förstört. Och även sedan tiden läkt detta som så många andra sår, satt löjet kvar som ett ärr.

Riddersmännen skingrades, av skamkänsla, av plötslig och påtvingad skuldmedvetenhet, i djup avsmak för sig själva, varandra och brudarna.

Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av två komplex. Det ena kallades Storehus, det andra Lillehus.

Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhället.

Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och plana ytor.

I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar vintertiden. Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga byxor. Hans egentliga sysselsättning bestod i att med en käpp eller genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar från stadsparkens gräsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han ägt parken. Och i själva verket var detta delvis också överensstämmande med verkliga förhållandet. Det var tack vare honom den blivit till en av de vackraste planteringarna i Sveriges småstäder. Det var tack vare honom svanorna simmade i dammen och de antika, i långa, svävande draperier höljda gipsgudinnorna stodo vita och vårnymålade på de välklippta gräsmattorna med kastanjerna som fond.

I våningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans far och på nedre botten, på var sin sida om porten, två ogifta löjtnanter. Löjtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de än förändrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro ogifta 1880-talslöjtnanter.

Lillehus vette åt smalgatan. Det var en våning lägre än Storehus, med små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I Storehus kallades denna befolkning rabulisterna. Utan att äga någon som helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja, han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen.

* * * * *

Gården till Storehus var rymlig. Den kallades därför Storegård. På den fanns ett stall för majorens två hästar och ett vagnsstall för hans droska och jaktvagn.

En gång i tiden hade Stellan härskat suveränt på Storegård. Det fanns inga andra barn på den än han. Han hade också varit god vän med majorens betjänt och kusk. Men det var länge sen, innan han börjat skolan.

Mellan Storegård och gården till Lillehus, som var liten och trång, låg en lång gång, på ena sidan begränsad av änkefru Björkmans flygel, på den andra av en rad vedbodar.

Denna förbindelseled på samma gång skrämde och lockade Stellan. Vid dess slut tog Lillegård vid. Där höllo rabulisterna till. Och det var de, som på samma gång skrämde och lockade honom. Ibland, när han var nere i stallet hos majorens kusk, kunde det hända, att ett ohyggligt väsen började på Lillegård. Trätofflorna slamrade mot kullerstenarna, det blev skrik och tjut, några fönster öppnades, så att rutorna klingade, gälla kvinnoröster skällde. Allra sist kom änkefru Björkmans röst. Den var högre och pipigare än alla de andras. Och så blev det tyst, alldeles tyst.

Ibland kunde det också hända, att rabulisterna gjorde visit in på Storegård. Det var när kusken gått sin väg och stängt stalldörrarna. Och eftersom Stellan aldrig vågade vara på gården, när kusken inte fanns inom räckhåll, såg han rabulisterna uppe från sitt barnkammarfönster.

Plötsligen samlades de, en fem, sex stycken i gången, i en lång rad. De voro i bara strumplästen, med händerna instuckna i trätofflorna. De sträckte på halsarna, viskade med varandra och gåvo varandra varningar med de toffelbeväpnade händerna.

Stellan följde dem med en blandning av spänning, beundran och harm.

Och så drogo de sig tillbaka.

Men inte alltid.

Inte när Köttlund sopat samman hästspillningen från stallet i en stor rund hög. Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset.

När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full han var.

Just som han sopat hästspillningen samman i en stor rund hög ett stycke från stalldörrarna och haltade in i stallet för att hämta dyngkärran och grepen, hände det — — —

Rabulisternas ledare kom smygande ur gången in på Storegård. Han balanserade sig fram på tå, med munnen öppen och tungan utanför läpparna. Han såg hemsk ut. Mitt emellan gången och gödselhögen stannade han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig tillbaka med en skakning på huvudet.

Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig. Då rabulisten lyssnat tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången.

Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för länge sedan långt borta i smalgatan.

Stellan räknade dessa uppträden till de lyckligaste stunderna i sitt liv. Han satt vid barnkammarfönstret med återhållen andedräkt. Han knöt händerna samman av spänning och balanserade själv med tungan utanför munnen liksom rabulisten. Eller också talade han högt till sig själv, uppmuntrade honom med höga rop: — Gör det nu, nu! eller också varnade han honom: nej, nej, han kommer, han kommer! Från sitt fönster kunde nämligen Stellan se ett stycke in i stallet.

Efter en lyckad scen med Köttlund tänkte Stellan hela eftermiddagen på rabulisterna. Hur vågade de — — —? Och hur kunde de hitta på det? Han beundrade dem. Och han fruktade dem också, på grund av deras mod, styrka och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna göra det. Han skulle aldrig ha kunnat hitta på något sådant. Han erkände sin underlägsenhet. Och känslan var bitter, därför att han sedan tidernas morgon visste, att han stod över rabulisterna. Det förtröt honom också, att det var på Storegård, de utförde sina hjältedåd. Det var på sin egen gård, han nödgades beundra och frukta dem. Det var inte som det skulle vara. Det var inte rätt.

Men allt detta hörde till det förflutna. Sedan han kommit i skolan hade han nästan glömt rabulisterna. De existerade för honom ungefär med samma styrka som mänskoätare för en person i Skåne: man vet att de finnas, men de äro så långt borta.

* * * * *

Någon tid efter upplösandet av föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök" tvingades emellertid Stellan att göra rabulisternas personliga bekantskap.

Gamla Kerstin flyttade över till Lillehus.

Det var en lång och pinsam historia. Den hör egentligen ej heller hit och skall för den skull berättas i allra största korthet.

Saken var den, att eftersom gamla Kerstin ammat "unga frun", som hon kallade Stellans mor, passat henne under hela hennes uppväxttid och vid hennes giftermål följt henne till hennes nya hem, ansåg hon det nu som en plikt mot den döda att upprätthålla traditionerna och bevaka den avlidnas rätt.

Det blev ständiga slitningar mellan henne och husföreståndarinnorna. Hon vägrade att lyda order och svarade: — Jag gör som unga frun brukade göra i tiden. Hon kallades in till löjtnanten och lyckades i sådana ordalag förklara, hur hela huset förföll, hur linnet ramponerades, hur porslinet krossades och hur det slösades till höger och vänster, att löjtnanten blev förtvivlad. Till en början trodde han henne. Då Kerstin framlämnade sitt ultimatum: antingen skulle husföreståndarinnan eller hon gå, blev det vid det förra. Kerstin kunde han ej göra sig av med. Varken för Stellans eller sin egen skull. Kerstin gick kvar som vålnaden av ett kort och lyckligt äktenskap: nej, inte Kerstin.

Det hade redan varit tre husföreståndarinnor i hemmet. Ett halvår efter det den fjärde kommit, måste Kerstin flytta.

Det blev ett våldsamt uppträde.

Som de flesta andra bondkvinnor tog Kerstin till bibelorden, när hon blev djupt gripen. Hon ställde sig till domare över löjtnanten och förklarade bibliskt okonstlat, att han bedrev hor med den nya "mänskan" och att det var en evig skam på unga fruns grav.

Löjtnant Petréus blev blodröd i ansiktet. Han rusade upp ur länstolen vid rökbordet och skrek:

— Vad i helvete säger Kerstin?

— Ja säger som sant ä. De står i Bibeln: Du ska inte göra hor. Och det står ja vid. Guds och Bibelns ord ä goa nog för mig. Ja har själv gjort hor och vet vad de blir till. Välsignelse blir det inte. De bolare och horkarlar skall Gud döma, står det i Bibeln, och Bibeln ä go nog för mig. De ä en dödssynd. Och så sant ja lever skulle ja förstått bättre för ja va trettisex år gammal. Och han me, för han var fjärdingsman, och visste både lagen och Guds ord. Och barnet dog innan de blev döpt, för de va fött i synd och elände.

Löjtnant Petréus pekade på dörren:

— Ut härifrån! Genast! Hör hon vad jag säger! Genast!!

Gamla Kerstin gick lugnt mot dörren. Där vände hon sig om och sade:

— Ja, kör löjtnanten i väg mig, om han vill! Men kom ihåg, att han kör vad rättfärdigt och sant ä på dörren och de kan inte bli till nån välsignelse.

Därmed gick hon ut i köket.

Löjtnant Petréus gick av och an på golvet, till dess han tröttnade och åter slog sig ned i länstolen. De känslor, som rörde sig i hans inre skola här ej närmare beskrivas från en annan än den rent förståndsmässiga sidan.

Frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Han kunde ej helt enkelt köra henne på dörren. Hon hörde till familjen. Om han gav henne respass, skulle hon fara till svärföräldrarna i Göteborg. Och det gick inte för sig. Hon skulle berätta hela historien. Gumman Axelson skulle komma nedresande, ställa till skandal och ta Stellan med sig hem.

Och det ville han inte. Inte på några villkor.

Förhållandet var nämligen det, att löjtnant Petréus för tillfället befann sig i en ytterst invecklad situation. Han älskade två kvinnor. Den ena var husföreståndarinnan, fröken Jepson, den andra var hans avlidna hustru.

Deras äktenskap hade varit fullkomligt lyckligt, om också ej på ett synnerligen djupt sätt. De hade båda på det hela taget stått för varandra som ideal. Elsa hade ända sedan sitt tolfte år varit löjtnantsromantisk. Allra helst skulle hon ha velat gifta sig med en kavallerist. Men när ödet nu en gång fogade det så, att det blev en artillerist i stället, framstod artilleriet ögonblickligen för henne som arméns betydelsefullaste vapen, och hennes stolthet över de ärorika anor, med vilka hennes mans regemente prunkade, var både stor och — när det behövdes — vältalig.

Men om hon själv varit fylld av en stark och levande löjtnantsromantik, hade hon också i sin egen person förkroppsligat officersfrusidealet. Hon hade varit vacker, mycket vacker till och med. Hon hade varit en ypperlig officersvärdinna, med en lagom blandning av inövad flirt och inlärd lössläppthet å ena sidan och å den andra en blond och blåögd hjärtats medfödda kyskhet. Han hade alltid varit stolt över henne och på samma gång djupt och innerligt tacksam över den ekonomiska ställning, hans äktenskap förskaffat honom, prästson och fattig löjtnant som han var.

Han hade en gång, då han låg på knä vid hennes dödsbädd, ännu oviss om hon kunde höra honom eller ej, lovat att alltid älska henne. Och det löftet hade han hållit. Han hade med vilja, ej tagit någon "ståndsmässig" fröken i huset för att ej förälska sig. Och nu hade ödets blodiga ironi fogat det så, att han blivit allvarsamt förälskad i den fjärde i ordningen. Hon var varken vacker eller ung. Inte heller "regementsfähig". Hon var dotter till en hemmansägare. Gifte han sig med henne, skulle han bli fullständigt isolerad, om de helt enkelt inte sökte äta ut honom ur regementet.

Och för resten: vad skulle han leva på? Ty det måste i sanningens intresse och i allra största förbigående påpekas att hans känslostrid ej helt och hållet utspelades på ideella känslomärker. Också finansfrågan spelade in. Han hade det bra. Gubben Axelson var generös; förhållandet mellan dem båda blev med varje år allt innerligare, allt eftersom svärföräldrarna kommo till klarhet över, att han ej endast gift sig för pengar utan av känslor så djupa, att han ännu åratal efter gick som änkling.

Men frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Det hela var så idiotiskt. Här hade en gammal gumma stått och beskjutit hans officersära till en grad som knappast någon annan än regementschefen skulle våga. Och med en sådan kränkning kunde han ej leva.

Han rådgjorde en kväll på mässen med två ogifta kamrater, hans närmaste vänner — tillsammans gingo de under benämningen de tre musketörerna.

Kapten Ekman, som under livets vedermödor redan hunnit bli skallig och som dessutom och med rätta skaffat sig anseende som en frikostig och godhjärtad Don Juan, löste i en handvändning det ytterligt invecklade problemet:

— Fan, karl, går aldrig prästsonen ur dig! Du kommer att tröttna fortare på Jepson än på gumman. Du ska behandla saken militäriskt. Du ska naturligtvis sätta båda två på reservstat.

Och det gjorde löjtnant Petréus. Både Kerstin och Jepson flyttades från hemmet. Jepson fick ett par rum ute i staden, i ett gammalt trähus, inne i en trädgård, där det endast bodde en gammal döv och pensionerad lektor i latin. Kerstin däremot fick ett rum och kök inne på Lillegård för att vara så nära Stellan som möjligt. Han fick gå och hälsa på henne, eftersom hon vägrade att åter sätta sin fot i detta syndens näste, från vilket hon blivit utkörd.

Den ende, som ej kände sig fullt belåten med anordningen var Stellan. Hans första invändning var:

— Ska ja då ligga ensam om nätterna, för dä vill ja inte.

— Varför vill du inte det?

På detta svarade ej Stellan. Han skämdes över att vara mörkrädd och ville ej tala om den vita frun med det vidöppna gapet, som ännu kom och ställde sig vid hans säng.

Hans far lovade utan vidare frågor att den nya fröken skulle ligga inne hos honom.

Den andra invändningen var:

— Ja, men ska ja då behöva gå över Lillegård och hälsa på Kerstin, för dä vill ja inte.

— Varför vill du inte det?

— För där ä rabulisterna och de ä så stygga.

— Ja, det ordnar sig nog.

— Ja, men ä dä riktigt säkert, för då vill ja inte.

— Ja, det är riktigt säkert. Det blir nog råd med den saken.

* * * * *

Men saken blev aldrig ordnad på ett tillfredsställande sätt. Efter ett par gånger vägrade Ida helt enkelt att följa honom över till Lillegård. Detsamma, fastän på ett för Stellans stolthet betydligt mindre sårande sätt, gjorde den nya husfröken.

Den första dagen Stellan ensam skulle gå till Kerstin, ställde han sig mitt i den långa gången och ropade: — Kerstin! Kerstinnn!!! Därefter drog han sig skyndsamt tillbaka in på Storegård, och väntade till dess hon kom och hämtade honom.

Men två dagar efter vägrade Kerstin att gå ner. Skulle hon behöva gå och slita ut sina gamla ben, bara därför att han var en sådan kruka?

Nästa eftermiddag stod han åter i gången och ropade. Men hon kom inte. Hon visade sig inte ens i fönstret. Han retirerade in på Storegård, då Kerstin till slut ropade:

— Nå, raska på nu. Hur ska han kunna bli löjtnant, när han blir stor, som ä en sån stackare. Raska på nu! Han vet, var ja bor.

Stellan rörde sig ej ur fläcken.

Då öppnades ett fönster bakom honom. Han behövde ej vända sig om för att få klart för sig vem det var. Det var Ida. Hon ropade:

— Schas, unge! Kvickt! Annars kommer Köttlund och hugger en!

Då tog rädslan, källan till så många hjältedåd, överhanden. Han sprang. Han såg rakt framför sig och bara sprang. Plötsligen befann han sig mitt på Lillegård. Han tvärstannade av skräck. Där, några steg ifrån honom, stodo alla rabulisterna. De stirrade på honom. Han stod som förstenad, medan hjärtat bultade i halsen på honom.

Hur länge han stått så visste han inte. Plötsligen började han springa på nytt, rakt mot Kerstins dörr. Han snubblade i trappan, och de sista fyra trappstegen kravlade han sig upp på alla fyra.

Kerstin hade redan öppnat dörren, och han rusade förbi henne och kröp upp i soffan.

— Nå, där ser han. De biter en inte.

Han kunde inte svara för hjärtklappningens skull.

Först långt efter frågade han:

— Skrek ja?

— Skrek? När skulle han ha skrikit?

* * * * *

Efter några dagar var han god vän med rabulisterna. I det sätt, på vilket han öppnade bekantskapen, leddes han av en som det visade sig säker och resultatrik instinkt, ehuru det djupa motivet ej legat i begäret att reta rabulisternas nyfikenhet eller väcka tacksamhet utan helt enkelt i behovet att imponera.

Han tog en av sina leksaker med sig in på Lillegård — det råkade vara en av hästarna med seldon — ställde den från sig mitt på stenläggningen och blev själv stående vid sidan om. Rabulisterna betraktade först honom, sedan den lilla hästen med seldonet. Ingen sade något. Så gick han sakta mot Kerstins trappuppgång, medan han lämnade hästen på gården, och efter att ha knackat på hennes dörr och släppts in, gick han fram till fönstret för att undersöka effekten.

Rabulisterna hade närmat sig hästen, böjde sig över den och sågo därefter upp mot Kerstins köksfönster.

Stellan nickade åt dem, till tecken att han var vänligt sinnad. Men de tvekade ännu. Då öppnade han fönstret och ropade:

— Ni får leka mä den!

De sågo på honom och varandra.

Efter en stund öppnade Stellan åter fönstret och citerade Kerstins ord från dagen förut:

— Han bits inte.

Efter ytterligare en stund kunde han konstatera, att de lekte med hästen. Då först gick han ner.

— Tycker ni den ä vacker?

De bara mumlade någonting till svar.

— Ja har mycke vackrare leksaker hemma.

De sågo på honom…

— Tror ni inte?

Ingen svarade.

— Ja ska visa er en annan da.

Därmed tog han hästen och gick tillbaka upp till Kerstin. Han blev sittande i fönstret och betraktade rabulisterna. Han var inte rädd för dem längre.

Och så blevo de vänner. Då och då tog han med sig en leksak, men han valde alltid med omsorg, en av de äldsta eller någon, han själv tröttnat på. Rabulisterna å sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde honom. De tycktes förstå, att han var bättre än de. De lyssnade till vad han hade att säga. Han skröt för dem en smula om sina leksaker och hur han hade det om somrarna på Särö. Bara för att komma dit tog det en hel natt, om man åkte hemifrån på eftermiddagen och en dag, om man åkte på dagen. Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de skulle tro.

Stellan talade upp sig:

— Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar.

Men det var det ingen som ville.

Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna. Dels visste de ingenting om den ledsamma och förödmjukande historien om Svenska hjältar och riddersmän eller om den Underbara Hästen. Dels voro de villiga att leka knekt. Och nu var det ej längre som i Svenska hjältar och riddersmän att han fick stå som en annan knekt i ledet: han var själv löjtnant och kommenderade, iklädd sabel och kask. Till en början voro de ej mycket hågade för leken. Agust, som var den äldste och åtta år gammal, förklarade till och med att det var en skitlek. Men sedan Stellan tömt sitt förråd på sablar och kaskar och annan krigsrustning och dessutom gjort Agust till sergeant, visade sig all fara för myteri undanröjd. Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på — som en riktig löjtnant på kaserngården.

Han var fullt lycklig.

Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var och en av dem. Och så sade de:

— Får vi nu se din?

Stellan tvekade. Men då de förklarade detta vara ett av de svåraste etikettsbrott en mänska kunde begå, gjorde han dem till viljes.

Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade:

— Va den ä liten!

Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute på Lillegård, viskade indignerat med varandra och ropade till slut i korus:

— Vi ska tala om det för mor.

Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna:

— Ingenting.

Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust visslade…

* * * * *

Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig. Han hade kängor — — — inte fan kunde han — — — han var inte rapp nog i vändningarna — — — det skulle gå mä en sju djävra vänster — — — nej, kan kunde inte få vara med. Han fick inte ens vara nere, på gården, då expeditionen skulle börja. De skickade upp honom till gamla Kerstin. Där kunde han få sitta i fönstret och se ut i gången, om han ville. Det hjälpte ej att opponera eller locka med nya leksaker. Om han skulle vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund.

Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten.

Till slut tog skamkänslan ut sin rätt. Han förklarade, att han ensam skulle äckla Köttlund.

— Inte fan, skrek Agust. Du ä inte rapp nog i vänningarna. Dä ska gå mä en sju djävra vänster.

— Jo, dä kan ja visst dä!

En tid kunde han leva på löftet och försäkringarna. Men en dag kom Agust rusande från smalgatan in på Lillegård och sade:

— Nu ä Köttlund full. Ska du äckla honom nu?

— Hur vet du han ä full?

— Ja så honom på gatan. Han kommer in på Storegård nu.

Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hålla dem. Agust gav honom några sista råd och upplysningar:

— Du ska va rapp i vänningarna. Dä där ska gå mä en sju djävra vänster.

Stellan nickade på nytt och smög sig in i gången. Rabulisterna följde ej med. De hade inte förtroende för honom.

Där låg gödselhögen, samlad, rund och hög. Stellan lyssnade in mot stallet. Han kände sig knappast rädd längre. Han kände bara pulsarna bulta i sitt huvud.

— Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu!

Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och började sparka.

Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena handen.

Stellan rörde sig ej. Han kunde inte. Han stod alldeles stilla och bara stirrade på Köttlund, som närmade sig i haltande språngmarsch.

Storegårds köksfönster öppnades inför Köttlunds dundrande eder. Stellan hörde Idas röst:

— Dä ä rätt, Lund, ge en duktigt mä stryk! Dä ä just va han behöver. Han ä så högfärdig och elak, så dä ä en synd och skam åt'et! Klå en bara!

Nu var Köttlund alldeles inpå honom:

— Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan! Ja har unrat å unrat — — — Jaså, din lilla söta guds ängel!

Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att jämra sig.

I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad. Han hade på sig den blå fracken med de gula knapparna.

— Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han löjtnantens gosse!

Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård.

Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor. Han plockade upp dem, kastade sig in i Kerstins uppgång, flög uppför trappan och bänkade på dörren.

— Men var i Herrans namn har han vatt? Han har väl inte legat och vältrat sig i dyngan heller?

Han var alltför andfådd för att svara och gick förbi henne för att kasta sig på soffan.

— Nä, där får han inte va med all dyngan. Klä av sin mä samma.

Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde dem sedan på ett streck till vädring.

Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och såg ned på Lillegård.

Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena innanför porten, sakta och försiktigt. De sågo upp mot Kerstins fönster, och då de fingo syn på Stellan, vinkade de åt honom att komma ned. Men han skakade på huvudet och pekade på sina kläder. Då kommo de längre in på gården och gjorde ett nytt tecken åt honom att öppna fönstret. Och det gjorde han.

Det var Agust som förde rabulisternas talan:

— Sa jag dig inte, att du inte va rapp nog i vänningarna, va? Dä där ska gå med en sju djävra vänster.

Stellan stängde fönstret. Men efter en stunds betänketid öppnade han det på nytt och svarade:

— Ja, men ja vågade i alla fall.

Kerstin kom så småningom tillbaka från sin expedition till Ida.

— Va sa hon?

— Hon sa, att han inte fått nog.

— Men hon sladdrar inte?

— Nä.

— Ja, men ä dä riktigt säkert?

— Hör han inte vad jag säger!

Nu kände sig Stellan fullt tillfredsställd med sig själv.

Hans mod hade ej heller undgått att göra ett visst intryck på rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rättare: det var Stellan, som ej tröttnade att bringa den på tal. Man lyckades aldrig komma till någon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphörde alltid med samma stående argument. Stellan sade:

— Ja, men ja vågade i alla fall.

Varpå Agust svarade:

— Ja, men du gjorde dä inte.

Men också i denna kritik låg det ett ej så litet erkännande. Och tack vare sitt mod och sina leksaker befäste Stellan sin ställning bland rabulisterna som oomstridd hövding och löjtnant.

Hans hövdingsmaner följde honom också till mamsellerna Beckströms skola. Det hade kommit en befallande ton i hans röst, som ingen kunde misstaga sig på, ej ens Göran. En gång, då han åter igen hotade Stellan med att hans far kunde sätta Stellans far i arresten, fick han till svar:

— Va tror du inte ja skiter i det!

Ett sådant språk kunde ej undgå att medföra respekt.

* * * * *

Det året inföll den första maj på en onsdag.

Redan på fredagen veckan innan hade rabulisternas hustrur stortvätt vid pumpen. Det dracks kaffe på gården och tungorna gingo i takt med klappträna. Man lånade givmilt såpa av varandra i utbyte mot socker. Vattnet forsade i rännstenen, som gick tvärs över gården ut på gatan. Och i rännstenen gingo rabulistbarnen och Stellan barfota.

Så hängdes tvätten upp på klädstrecken. Hela gården var full av skjortor, kalsonger, byxor, särkar och strumpor. Somligt var lappat. Annat var det hål i. Tvätten fick hänga i flera dagar. Rätt som det var kom en aprilskur. Då blev det väsen i trapporna. Rabulistkvinnorna kommo rusande ned på gården och sökte rädda kläderna. Men skurarna kommo så häftigt, att varje gång mer än hälften blev hängande kvar.

Det var ett elände.

Stellan satt för det mesta i Kerstins fönster om eftermiddagarna och tittade på. Rabulisternas mödrar hade förbjudit dem att leka på gården, så länge tvätten var uppe. Den hängde för resten så lågt, att man måste krypa under den för att komma fram.

Stellan satt och såg på allt detta med en underlig känsla i bröstet. Det var som om han blivit avsatt, detroniserad. Rabulisterna hade blivit så viktiga. Den första maj skulle det bli demonstration, påstodo de.

Äntligen blev gården fri. Men leken kom ej riktigt i gång. Rabulisterna talade, inte om något annat än demonstrationen.

— På nästa onsdag, då ska du få se, sade Agust. Då ska de bli demstration.

Stellan såg på honom.

— Sån djäver, han vet inte va demstration ä! Har ni sett en sån djäver!

Stellan kände sig stött och samtidigt ängslades han: här höll makten på att glida honom ur händerna.

— Vet du inte att på onsdag ä dä första maj?

Men nu rätade Stellan upp sig:

— Dä vet ja visst dä.

— Sån djäver, han ljuger. Dä visste du inte.

— Dä visste ja visst dä.

— Men du visste inte att dä ska bli demstration.

— Dä visste javisst dä.

— Men dä visste du inte häromdan.

— Dä visste ja visst dä.

— Ja, men dä visste du inte förra gången dä va första maj.

— Dä visste ja visst dä.

Men nu kastade Agust sin mössa i luften och skrattade, så han skrek, medan han dansade runt av glädje:

— Sån djäver som han lögnar.

Och så gick Agust ända in på livet på Stellan och sade:

— För sista gången dä va första maj va dä ingen demstration! Dä här ä den första i stan. Förstår du, lögnhals.

Stellan svängde runt på klacken för att hämta sig. När helomvändningen var fullbordad, sade han:

— Dä visste ja visst dä!

— Va visste du? Att dä va demstration?

— Nä du, där ljuger du. Ja visste att dä inte va demstration.

— Men varför sa du då att du visste att dä va demstration?

— Dä sa ja bara för att skojas.

Agust stötte sin granne i armbågen:

— Sån djäver!

Och så blev det tyst en stund. Det låg fientlighet i luften. Man betraktade varandra med snabba snedblickar.

Till slut sade Agust:

— Men vet du va en demstration ä?

— Dä vet ja visst dä.

— Säg dä då?

— Dä vill ja visst inte.

Nu började rabulisterna känna sig en smula osäkra. Kanske han i alla fall visste det? Agust försökte lura ut, hur långt hans kunskap sträckte sig:

— Visste du att dä ska bli fanor?

— Dä visste ja visst dä.

— Ja, men visste du att dä skulle bli tal på excisfältet för oss sossalister?

— Dä visste ja visst dä.

— Ja, men visste du att dä skulle bli musik?

— Dä visste ja visst dä. Dä ska bli regementsmusik.

Rabulisterna sågo på varandra.

— Vem har sagt dä?

— Dä har pappa sagt.

Men nu hoppade Agust jämfota av glädje. Till slut måste han göra vallstupstående mot väggen för att få utlopp åt sin glädje. Han följdes av de tre yngre manliga rabulisterna, och en stund stodo de alla fyra upp och ner i luften.

När Agust hämtat sig gick, han åter fram till Stellan och sade:

— En sån djäver! Koss i Jisse nam! Regementsmusik säger den lögnhalsen! Regementsmusik! Nä du! Dä ska bli sossalistmusik.

Det blev tyst. En stund betraktade de Stellan med ett äckelblandat förakt. De två äldsta pojkarna drogo sig bort i ett hörn på gården och viskade. Resten följde efter. Någonting viktigt avhandlades, medan de då och då vände sig om och sågo på Stellan. Efter en stund promenerade de alla högtidligt ut på smalgatan.

Han var ensam. En lång stund blev han stående alldeles orörlig. Han kände sig som en avsatt hövding.

Så gick han sakta över den folktomma gården bort mot Kerstins trappuppgång. Hon satt i vävstolen.

— Kerstin? frågade han.

Men hon hörde inte.

— Kerrrstinnn, hör hon inte!

Kerstin höll in skytteln:

— Va ä de han vill?

— Va ä demstration?

— De får han, fråga sin pappa om.

— Ja, men pojkarna säger dä ska bli demstration.

— Ack ja, ack ja. Kerstin vaggade på huvudet.

— Ä dä sant?

— De ä väl de, Gud nåde oss.

— Ja, men va ä dä för något?

— Ja, inte vet ja. De fanns inte på min tid. På min tid fruktade mänskorna Gud och höll hans bud.

— Ja, men de säger dä ska bli musik också?

— De ska väl de, de ska väl de. På min tid gick man i kyrkan och hörde orgeln spela.

Stellan gjorde ej flera frågor. Han kröp upp i soffhörnet och satt alldeles tyst. Men hans hjärna arbetade.

På kvällen, då han gick in till sin far för att säga god natt, frågade han:

— Säg, pappa — — —

— Tja, vad är det?

— Säg pappa, va ä demstration?

— Demonstration? Var har du fått det ifrån?

— Från pojkarna?

— Vilka pojkar?

— I skolan. Men säg pappa, va ä dä?

— Demonstration. Vad det är? Jo, det ska jag säga dig. Det är idioti och uppror och skulle förbjudas.

Stellan nickade.

— Men ska dä bli fanor och musik också?

— Tja, det ska det nog bli.

— Ska dä bli regementsmusik?

— Är du alldeles förbannad pojke! Vem har sagt det?

— Ja trodde dä.

— Du tror så mycke.

— Jaså! Tack, snälla pappa! God natt, snälla pappa!

* * * * *

Då han dagen efter som vanligt sökte upp rabulistbarnen på Lillegård möttes han av en högtidlighet, vars like han förut aldrig känt. De knappast hälsade på honom.

— Ska vi inte leka knekt ett slag, Agust, frågade han ödmjukt.

Agust placerade händerna på ryggen och svarade med ett kort:

— Nä.

Också Stellan lade händerna på ryggen och såg upp i luften, som om han betraktat molnen.

Agust tog sin yngre bror avsides ett slag, viskade med honom och kom slutligen tillbaka. Så sade han mycket högtidligt:

— Vi ska va mä på demstrationen.

Stellan såg på honom, bara stirrade.

Agust var tydligen inte nöjd med effekten eller också missförstod han denna gapande tystnad. Han vände sig till de andra:

— Ä de inte sant va ja säger?

— Jo då!

— Å vi ska ha röa bann på oss också. Demstrationsmärken.

Stellan bara stirrade.

— Tror du inte va ja säger?

Stellan var alltför överväldigad för att vare sig kunna tala eller jakande nicka på huvudet.

Agust lämnade dem, sprang in i sin trappuppgång, uppför trappan. Han var försvunnen en stund, då ett fönster öppnades. Det var han. Och i sin hand hade han något rött.

— Tror du mig nu då?

Stellan såg på de röda banden. Han var stum, förkrossad av sinnesrörelse. De yngre rabulistbarnen stodo mitt emot honom, höga och högtidliga. Ej heller de sade något.

Det arbetade våldsamt i Stellans bröst. Helst skulle han ha velat gråta, skrika, rulla sig på stenläggningen i känslan av sin egen maktlöshet. Han måste tro det. Det var ofattligt. De skulle gå med i demstrationen. Och där skulle vara fanor och musik, precis som i vaktparaden och de skulle få marschera med.

Och han skulle inte få vara med. Han som marscherade mycke bättre än rabulisterna och som kunde alla kommandoorden och visste precis, hur man skulle hålla handen vid mösskärmen, när man hälsade… Han skulle inte få lov att vara med.

Han förstod, på ett dunkelt sätt, att här kunde inte ens hans far befalla, att han skulle få vara med. Han var maktlös också han.

Han tänkte på Kerstin. Det stod plötsligen för honom, att kanske hon kunde göra något åt saken. Han rusade upp till henne:

— Kerstin, säg får ja lov och va mä om demstrationen.

Kerstin såg på honom över sina glasögon:

— Ä han från vettet. De ä inte för såna som han.

Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i golvet:

— Ja, men ja vill. Ja vill!

Nu tog Kerstin av sig glasögonen och såg på honom:

— Va skulle hans salig mor säga, om hon så honom nu?

Stellan gick mot dörren. Där vände han sig om och sade:

— Håll käft, käring!

Därmed stängde han dörren.

Lillegård var tom. Han gick hem till sig, kröp upp i soffhörnet i barnkammaren och grät. Men det var ej heller någon riktig gråt. Det var långa djupa snyftningar, som skakade hans kropp. Han skulle inte få lov att vara med, han som marscherade mycke bättre än rabulisterna. Han kände sig så maktlös, så hopplöst övergiven…

* * * * *

Hela tiden i skolan dagen efter tänkte han bara på detta enda: hur skulle han få lov att vara med och gå i demstration med fanor och musik liksom rabulisterna?

Plötsligen, den sista timmen, fick han en idé. Han skulle be rabulistpojkarna. När klockan ringde, rusade han mot dörren, utan att som de andra sakta resa sig upp och buga.

Han fick till straff sitta kvar fem minuter.

Han sprang hem, som om det gällt livet och störtade direkt in på Lillegård. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem från skolan ännu. Han satte sig att vänta på tröskeln till Kerstins trappuppgång. Men han hade ingen ro. Gång på gång gick han ut på gatan för att se, om inte rabulisterna syntes.

Till slut kommo de, hela raden.

Han sprang emot dem.

Redan på långt håll ropade han:

— Säg, Agust, får ja vara mä på demstrationen?

De sågo på honom.

Till slut svarade Agust:

— Nä du! Dä får inga såna som du. Dä ä bara vi folkskolepojkar som ä sossalister.

De fortsatte fram mot Lillegård. Han följde ett stycke efter.

Plötsligen ryckte Agusts yngre bror Agust i rockärmen. De drogo sig in på trottoaren med ryggen åt gatan och viskade. De tre andra rabulisterna ville också deltaga i konferensen, men avmotades.

Stellan stod ensam mitt på gatan. De båda hemlighetsfulla förhandlade med varandra med huvudena ända in mot väggen.

Till slut nickade Agust. Konferensen var slut. Agust gick långsamt fram till Stellan. Han sade:

— Bjuder du på karameller och wienerbröd då?

Stellan nickade ivrigt.

— Men då ska dä va ett wienerbröd och två karameller var?

Stellan nickade.

— Men dä ska va ett wienerbröd och tre karameller var?

Stellan nickade flera gånger.

— Får ja va mä på demstrationen då?

— Dä vet ja inte, svarade Agust, men ja ska fråga.

— Ja, men ä de riktigt säkert?

— Ja. Men det ska va ett wienerbröd och tre karameller.

— Ja.

Stellan störtade in på Lillegård. Han skulle be Kerstin om pengar. Han brukade då och då få en slant av henne. Mitt i trappan erinrade han sig plötsligen, att han dagen innan bett henne hålla käft. Han stannade, satte sig på ett trappsteg och funderade. Till slut knackade han. Han var mycket ödmjuk, då han kom in. Han blev stående vid dörren en stund och såg ned på golvet, medan Kerstin fortfor att slamra med väven. Till slut sade hon:

— Vad ä de han vill?

— Jo, snälla Kerstin, rara Kerstin, ja skulle be så mycke om förlåtelse för att — — —

Kerstin upphörde att slamra i väven. Hon tog av sig glasögonen och sade:

— Ja, de behövs ska ja säga honom. Först kör hans far mig på dörren och så ber han mig hålla käft. Och här har ja burit honom på mina armar.

Plötsligen började han storgråta. Han förstod nu, att han inte skulle få tjugufem öre. Han skulle inte få lov att vara med i demstrationen. Nu när han höll på att få vara med, så skulle han inte… Han stod vid dörren och tårarna strömmade ur honom.

Då steg Kerstin ur vävstolen och kom fram till honom:

— Se så, gossen, kom nu å sätt sig här i soffan hos mig.

Han följde med henne, satte sig vid sidan om henne medan hon talade om hans salig mor, hur snäll och gudfruktig hon varit.

— Å nu ska ja förlåta honom för denna gången å så ska han inte gråta mera.

Men Stellan fortfor att gråta. Han tänkte på tjugufemöringen.

— Men va gråter han nu för? Nu har ja ju sagt att ja förlåter honom.

— Jo-oo-o, snälla, rara Kerstin, ja — — — får ja — — — ja — — — skulle ha tjugu — — — fem öre — — —

— Va skulle han me dom å göra?

— Jo-oo-oo, ja skulle — — — ja skulle ge Agust och di andra wie — — — ner — — — bröd.

Kerstin svarade ej. Han gned huvudet upp mot hennes ärm:

— Ja skulle inte ha — — — dä för mig själv — — — ja — — —

— Jaså, han har börjat och tänka på andra. Ja, de ä Gud nåde mig tid han tänkte på di som har de fattigt också och som inte får allt de di pekar på. Ja, då ska han väl få de för denna gången å så för att han visar att han har hjärta i kroppen och inte ä som sin — — —

Kerstin hade tänkt säga: far, men hon hejdade sig.

Han tackade ödmjukt och störtade nedför trappan. Rabulisterna väntade honom på trottoaren utanför porten. Han visade dem silverslanten och sedan de alla noga betraktat den, tågade de i väg till konditoriet.

Rabulisterna väntade utanför, medan Stellan gick in för att köpa de fem wienerbröden och femton karamellerna. De stodo med näsorna mot fönsterrutan för att se att allt gick, som det skulle.

Stellan kom ut med en påse wienerbröd och en liten strut karameller. Så tågade man i procession tillbaka till Lillegård och in i vedboden. Där öppnades påsen och struten och bytet delades.

Det visade sig att Stellan glömt att köpa något åt sig själv. Han fick sitta och se på, medan de andra tuggade och sögo.

* * * * *

Och så kom den stora dagen.

Det var en onsdag, då man endast hade lektioner mellan nio och tolv. Demonstrationen skulle starta från Fisktorget klockan ett.

Innan Stellan gick till skolan hade han träffat sin far vid frukosten. Han var vid ett förfärligt humör. Han hade "brickan", d.v.s. vakten och var som sådan ansvarig för ordningen bland artilleristerna. Redan dagen förut vid orderutdelningen på Högvakten hade regementschefen gett befallning om att inga artillerister fingo visa sig ute i stan, och utom, den vanliga vaktmanskapsstyrkan skulle särskilda reserver ligga till hands i kasernerna i händelse någonting inträffade. Det var första gången socialisterna demonstrerade i staden. Man var väl inte precis rädd. Men man saknade erfarenhet och beredde sig på det värsta.

Löjtnant Petréus svor sig genom frukosten. Hans första maj var förstörd. Han satt och talade om, hur den firats förr i världen på regementet. Då hade musikkåren spelat klockan fem på morgonen utanför chefens och regementsofficerarnas fönster och klockan tolv hade hela officerskåren ridit i parad genom gatorna med musiken i täten, och på kvällen hade det varit stor middag med bal på Stora hotellet.

Och nu skulle ett par hundra sådana där förbannade verkstadsarbetare med en lappskräddare i spetsen tåga genom gatorna i stället för officerskåren och hålla möte på själva exercisfältet.

Att borgmästaren var en civil kruka, det kunde han förstå. Men att regementschefen gett dem tillåtelse att prata smörja ute på exercisfältet, det var ett brott mot den ed, han svurit konungen. Chefen skyllde visserligen på borgmästaren, som så fort som möjligt ville ha uppviglarna utom stadens hank och stör. Men vad bevisade det annat än att man var ena förbannade krukor, som inte kommenderade manskap till Fisktorget med detsamma och skingrade packet.

Stellan hade inte hört sin far så mångordig så länge han kunde minnas. Han bara tänkte på, hur lyckligt det var, att hans far hade "brickan": då skulle han inte vara hemma på hela dagen och Stellan kunde smita ut och komma hem som han ville. Och alla faderns svordomar kom det att spränga ännu våldsammare i hans bröst. Allt detta skulle han få vara med om…

Innan han sprang till skolan gjorde han en hastig titt in på Lillegård. Den låg tom. Men i rabulisternas bostäder stodo fönsterna öppna, och han kunde se Agusts och de andras fäder stå inne i köken med nakna överkroppar och tvållödder i öronen.

Han kunde inte hålla sig stilla under lektionerna, och det var först när han hotats med att få sitta efter en hel kvart, som han gjorde våld på sig, spände alla sina muskler till stelkrampsstyvhet.

Tre och en halv minut över tolv stod han inne på Lillegård. Så fort hade han ej sprungit från skolan sedan den första dagen, då han rymt. Lillegård låg tom, övergiven, öde, död. Inte en röst, inte ett knäpp från rabulisternas fönster. Det var som om pesten gått fram över gården och Lillehus. Till och med råttorna hade vågat sig ut från sina hål. Det satt två vid pumpen.

Han blev stående mitt på gården och kunde höra sitt hjärta slå i denna ödsliga tystnad. Det var som om han lämnats alldeles ensam i en obebodd värld. Bitterheten, som bröt fram ur honom, tycktes så överväldigande att den på samma gång upplöste och förlamade honom. Det var som om han samtidigt flutit bort och stelnat. Han kände sig så trött, att han skulle ha kunnat sjunka till jorden för att aldrig mera resa sig. De hade lurat honom… De hade smitit… Han var inte ens mäktig några hämndkänslor. Han gav sig ej själv några heliga löften att han aldrig, aldrig skulle ha med dem att göra mera, eller att han skulle straffa dem med helvetets eld och svavel. För allt detta var hans känsla av bitterhet och övergivenhet för stor.

Hän såg upp på raden av stängda och livlösa rabulistfönster: lurad, de hade lurat honom, de hade smitit, fastän han hade gett dem wienerbröd och karameller.

Plötsligen började han känna sig hemsk till mods i denna övergivna ensamhet. Det var som om det vita spöket med den gapande munnen kunde ha visat sig när som helst. Med en isande känsla mellan skulderbladen stack hän ut på smalgatan. Också den låg öde. Endast långt borta kom en gammal gumma gående med en torgkorg på armen. Det var Kerstin. Han dök in på sin egen gata. Vaktposten stod ensam borta vid kaserngrindarna i parad och med plym i képin… I kasernen hängde artillerister i skjortärmarna med halva kroppen utom fönsterna och visslade till en piga, som kom från torget, också hon med en korg på armen.

Så fick han en idé. Folkskolan! Kanske de funnos där! Han störtade dit och träffade på vägen några brackor.

— Demstrationen? flämtade han, demstrationen, var — — —

— Va fan bryr vi oss om demstrationen.

— Men var, var — — —

— Norrevall, hörde han någon svara.

Han vände helt om och sprang genom hela staden till Norrevall.

Och där stodo de. Han såg en hel klunga av dem. De stodo uppställda på två led…

De sista par hundra meterna gick han, som en utpumpad Maratonlöpare. Äntligen… Han flämtade… Där stod en stor pojke framför leden. Han tyckte sig aldrig ha sett en så stor pojke förr. Och där… Nu upptäckte han Agust. Han såg så liten ut, mindre än han nånsin gjort, bland alla dessa stora pojkar. Och nu fick han syn på Stellan… Han blev röd i ansiktet och såg bort.

Stellan blev stående några meter från demonstrationen, utan att någon tycktes uppmärksamma honom. Han tog ett steg närmare. Samma resultat. Ett steg till — — —

Då, plötsligt, sade den förfärligt store pojken, som var löjtnant:

— Va fan står du å glor för?

Stellan rätade upp sig, gjorde ställningssteg med klackarna och sin vackraste honnör:

— Ja skulle va mä på demstrationen.

Den förfärligt store pojken såg på honom från topp till tå.

— Vem har sagt, att du ska va mä?

— Dä har Agust.

— Vem fan ä Agust?

Stellan pekade på Agust.

— Han fick ett wienerbröd och tre karameller för att ja skulle få va mä?

Men nu bröt indignationen fram ur Agust:

— Dä va en djävra lögn. Ja sa aldrig att du skulle få va mä, men ja sa att ja skulle fråga de andra. Sa ja inte dä va?

Han vände sig om i ledet till de andra rabulisterna från Lillegård, som nickade bekräftande.

— Ja, men fick du inte ett wienerbröd och tre karameller å fick inte de andra dä också va?

— Ja, men inte för att du skulle va mä utan för att ja skulle fråga å så glömde ja å fråga. Fråga de andra, så får du höra.

Han vände sig åter vädjande till Lillegårds rabulister i bakre ledet, som på nytt bekräftade sanningen av det nyss sagda med en nick.

— Får han va mä, Kalle? frågade Agust den förfärligt store pojken. Han bor i vår gård, fastän på Storegård. Men han får leka mä oss.

Den förfärligt store pojken mönstrade Stellan ännu en gång. Agusts rekommendation tycktes ha gjort ett visst intryck på honom. Med en fältherregest pekade han bort mot vänstra flygeln och sade:

— Ställ dig på sladden då.

Stellan placerade sig på anvisad plats. Han stod alldeles rak och militärisk och såg stelt framför sig. Och nu först märkte han, att han mitt emot sig, andra sidan gatan, hade Norra kaserngården. Innanför dess höga järnstaket stodo artillerister och sågo på. Han stramade upp sig ännu mera och såg om möjligt ännu högtidligare ut. Det här kunde han på sina fem fingrar och han skulle visa dem — — —

Den förfärligt store pojken såg på honom en stund. Så gick han fram till honom och sade:

— Vad fan heter du?

— Per Stellan Severin Petréus.

— Djävla namn. Kan du sjunga Arbetets söner?

— N — — — j — — — nä.

— Då får du hålla käft.

— Ja.

— Giv akt, skrek den förfärligt store pojken. Hör nu på va ja säger. När som demstrationen har gått förbi oss mä musiken å alla fanorna, så följer vi efter precis som i gymnastiken.

Han tog några steg fram och tillbaka, kastade en snabb blick mot artilleristerna bakom det höga järnstaketet och sade:

— På stället vila.

Långt borta ifrån, åt Östra bulevarden till, hördes de trasiga tonerna av en tillfällighetsorkester.

— Giv akt, kommenderade den förfärligt store pojken. Kom nu ihåg att när demstrationen gått förbi så följer vi efter. På stället vila!

Musiken kom allt närmare.

Plötsligen tystnade den. Det var paus.

Då — — —

Artilleristerna bakom järnstaketet tvärs över gatan veko plötsligt under diskreta armbågsstötar i varandras sidor tillbaka. Det var som om en levande ridå dragits åt sidan — — — Och mitt på den nu tomma scenen stod löjtnant Gunnar Petréus, i parad, med plym i képin och vakthavande officerens silverbricka med riksvapnet i ett blått, vattrat sidenband kring den vita attilakragen.

— Vad står på här? frågade han en av artilleristerna, som gjorde honnör och svarade något.

Löjtnant Petréus lät sin barska blick fara längs pojkarna och — — — Han ryckte till ett ögonblick och så skrek han:

— Vad i helvete — — —! Vad innerst inne i det rena, rama, genomglödgade, heta helvetet — — —! Vad i — — —! Vad gör du där!

Stellan hade sjunkit till marken, såsom om kroppen trollats bort ur hans kläder och de fallit i en hög på stenläggningen.

— Opp med dig! Ögonblickligen! Hör du vad jag säger, lymmel! Opp! Kvickt! Kvickt! Ännu fortare! På benen med dig! Hem med dig! Ögonblickligen! Med samma! Kvickt! Spring!

Stellan kröp på alla fyra ur ledet, i samma ögonblick som demonstrationståget svängde in på gatan. Musikanterna torkade sig om munnen, satte bleckinstrumenten mot läpparna och löjtnant Petréus' vredgade kommandoröst drunknade i en framtidsmarsch.

* * * * *

Den kvällen höll löjtnant Petréus på att slå lemmarna ur led på sin son.

Vart tredje år på hösten kom balettmästare Lindquist till staden och öppnade dansskola. Strängt taget öppnade han två: en för skolungdomen och en för stadens butiksbiträden.

Det året, Stellan gick i 2:a, beslöts det att han skulle lära sig dansa.

Han mottog underrättelsen utan glädje. Han befann sig i en period av sitt liv, då man i allmänhet ej har någon användning för kvinnor. Dessutom satt minnet ännu kvar av all den smälek, han lidit efter historien med Svenska hjältar och riddersmän. Han hade tagit som regel att så mycket som möjligt undvika kvinnligt sällskap för att därigenom vara säkrare på att också undvika löjet.

När hans far därför framhöll för honom nyttan och nöjet av de lärdomar, som inhämtades i en dansskola, gjorde han visserligen inga invändningar. Men han gick in på sitt rum, stängde dörren och sade:

— Fy fanken! Töser! Så fånigt!

Dansskolan visade sig emellertid vara betydligt fånigare än han föreställt sig. Det som i tankarna en smula försonat honom med förslaget var musiken. Och den fanns inte. Å andra sidan fanns det emellertid ej några flickor. Han visste att de skulle komma till senare. Men han tyckte det var skönt, så länge de höllo sig undan.

På det hela taget var det, som sagt, en fånig tillställning, ej så litet förnedrande för ens värdighet.

Mitt i den för sparsamhetens skull illa upplysta festsalen på Stadshotellet med dess flugsmutsade väggspeglar och ombundna kristallkronor stod balettmästare Lindquist. Han hade ett litet förtorkat ansikte med mustasch och pipskägg liksom Napoleon den tredje i Nordensvans Fransk-tyska kriget, som låg på salongsbordet i Stellans hem. Han hade dessutom ett kritvitt hår, som föll ända ned på kragen, lång svart bonjour, smala svarta byxor och resårkängor med mycket höga klackar. I ena handen bar han en svart käpp med silverkrycka. Han rörde sig sirligt och använde många franska ord, ty han hade lärt sig dansens konst i Paris.

Pojkarna stodo uppställda i en rad utefter ena långväggen från gymnasister ned till förstaklassare. De fingo göra tårna häv, höfter fäst och knäna böj, och långa stunder fingo de stå med fötterna så utåtvridna, att de bildade en rät linje.

De fingo också gå fram till Lindquist och lära sig buga, öppna och stänga en dörr utan att vända ryggen åt de församlade och en massa andra konster.

Balettmästare Lindquist förklarade av vilken oerhörd vikt det var att på ett fullständigt oklanderligt sätt träda in i och lämna en salong. Det sätt, på vilket man gjorde sin entré, var ofta bestämmande för det senare intryck man gjorde på de i salongen församlade, i synnerhet damerna. Och det sätt, på vilket man gjorde sin reverens och gick ur salongen var likaledes ofta bestämmande för det intryck, man lämnade efter sig: även den briljantaste kåsör hade med en klumpig och oartig sortie förstört det intryck, han med sin kvickhet och sin underhållande konversation lyckats förskaffa sig.

— Alltså, mina herrar, när man träder in i en salong gör man så här!

Gubben försvann ut i kapprummet, medan de äldsta pojkarna fnittrade och de yngre räckte ut tungan. Så öppnade han dörren sakta, stängde den bakom sig, med handen smusslande bakom ryggen som en trolleriprofessor, bugade till höger och vänster och log — — —

Det hela var idiotiskt. Småpojkarna voro alla övertygade om att gubben var fnoskig.

Till, sin förvåning märkte emellertid Stellan efter några dagar, att danslektionerna lämnade kvar hos honom en egendomlig känsla, en spänning, en förväntan på vad som skulle hända. Utan att han själv visste, hur det gått till, hade balettmästare Lindquist förändrat hans uppfattning om det andra könet. De voro inte längre töser, utan "damer" eller "moitiéer". Och det var en helt annan sak. Det hade omärkligt kommit över dem en glans och en gloria, av vilka de aldrig förut varit omvärvda.

Han kände det, när han gick hem från lektionerna om kvällarna. Han hade kommit in i en annan värld, balettmästare Lindquists, som i sin ordning var det tredje, kejsardömets. Han var ej längre bara en skolpojke i 2:a. Han var dessutom någonting annat: kavaljer, som balettmästare Lindquist kallade pojkarna.

Spänningen, på vad som skulle komma, stegrades ytterligare, då man hunnit så långt, att man lärde sig de första vals- och polkastegen.

Under dessa övningar gjorde sig frånvaron av dam eller moitiée allt mera kännbar. Det stod plötsligen klart för honom att en moitiée var försedd med händer, armar och midja. Naturligtvis hade han vetat detta förut. Men nu fingo dessa kroppsdelar en alldeles ny betydelse. Händerna skulle han hålla i, kring midjan skulle han slå sin arm. Han undrade — ej utan ängslan — hur det skulle kännas.

* * * * *

Slutligen kom den stora dagen, då damer och kavaljerer skulle sammanföras.

Prydnadsbehovet, som enligt nationalekonomien föregår till och med behovet av skydd mot väder och vindar, vaknade hos Stellan. Utan att någon visste om det, tog han på sig sin bästa kostym, och när ingen såg det, passade han på att smita in i sin fars sängkammare och hälla eau de Portugal i håret. Han granskade sig länge i spegeln, innan han gav sig i väg.

Kapprummet var fullt av pojkar och flickor. Men de stodo i två skilda grupper, med en lång rockhängare emellan sig. Man kunde bara se benen på varandra. Det var ovanligt högtidligt där ute. På båda sidor om rockhängaren talades det endast med låg röst.

Till slut slogos de höga, vita, med mörknade, snirklade guldlister prydda dörrarna upp till festsalen.

Balettmästare Lindquist stötte tre gånger med käppen i golvet:

— Entrez! Damerna som vanligt i rad längs högra långväggen, kavaljererna längs den vänstra. Alltså: entrez!

Då de kommit på sina platser, stötte han åter tre gånger i golvet:

— Kavaljererna höger om, damerna vänster om. Och hör nu uppmärksamt på!

Stellan ryckte till. Där, bland damerna, vid andra långväggen stod Märta Gyllencrantz — — — och Ebba Boman och Anna Ekenstjerna — — — Han hade ej väntat sig att få se dem här. De voro i hans uppfattning inga damer eller moitiéer. Han kände dem alltför väl. Det var som om ett oblitt öde alltid fört dem i hans väg…

— Kavaljererna framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där gör ni vänster om och går längs golvets mitt fram, till dess den förste kommer till musikestraden. Damerna — hör noga upp — framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där ni gör höger om och möter kavaljererna. Alltså: framåt marsch!

Lindquist ledde själv processionen. När de båda raderna till slut gjort halt, stod Stellan med en dam, en moitiée, till höger om sig.

Och denna dam var — Märta Gyllencrantz.

— God da, Stellan.

Stellan svarade med ett kort: — God da!

Balettmästare Lindquist stötte åter igen käppen i golvet:

— All vår början är svår. (Han log självbelåtet över sin kvickhet.) Det är därför av vikt att till en början damer och kavaljerer är av ungefär samma längd. Nu ska vi se, hur lotteriet fallit ut.

Han gick granskande längs den dubbla raden, stannade, överlade med sig själv och gjorde ombyten. Nu stannade han vid sidan om Stellan.

— Nej, här får vi också byta.

Stellan svalde en suck av djupaste lättnad.

— Så där ja, sade Lindquist.

Stellan hade fått en ny dam. Men han vågade inte se på henne av fruktan att det kunde vara Anna Ekenstjerna eller Ebba Boman.

Lindquist gick ännu en gång längs raden och granskade sitt verk. Så stötte han på nytt i golvet:

— Kavaljerer och damer vända sig mot varandra, göra reverangs och presentera sig för sina moitiéer. Ett, två, tre! Re-ve-raannngs!

De bugade sig och nego.

— Presentation!

— Per Stellan Severin Petréus.

Han hörde ej sin moitiées namn. Han hann emellertid uppfatta så mycket av henne att han såg det var varken Anna eller Ebba. Han lade också märke till, att hon hade ett mörkt hår och lacklädersskor.

Längst uppe i den långa raden började gymnasisterna redan konversera med sina damer. Stellan sade ingenting. Han såg på hennes klänning. Den var röd. Den var dessutom av något tunt tyg med ett svart sidenband om livet. Sidenbandet imponerade på honom. Han märkte också, att hon inte bar fläta. Hennes hår låg utslaget. Och det var lockigt, sammanfäst med ett rött sidenband. Också lockarna gjorde ett behagligt intryck på honom.

Plötsligen ryckte han till. Hon hade talat!

— Va var de ni hette?

— Stellan Petréus.

— Mitt namn ä Rås, stavas R.O.S.E., men uttalas på franska.

Stellan sade ingenting. Men han hade ej kunnat undgå att lägga märke till, att hon ej talade som han eller de andra i stan. Och hon talade inte heller som kusinerna i Göteborg eller Malmö.

— Men kanske ni inte läser franska? frågade hon.

— Nä.

— De gör ja.

Han var ohjälpligt slagen. En stund efter kom det för honom, att han kunde ha sagt: Ja, men ja läser tyska. Nu var det emellertid för sent. Hon frågade:

— Spelar ni piano?

— Nä.

— De gör ja.

Det blev åter en paus. Så frågade hon:

— Samlar ni frimärken?

— Nä.

— De gör ja.

Åter en paus. Och så:

— Vad ä er pappa?

— Löjtnant.

— Min pappa ä direktör för den nya klädesfabriken.

Stellan svarade ej.

— Har ni sett den nya klädesfabriken?

Men nu blev Stellan ond. Han såg henne ilsket i ögonen och sade:

— Dä måtte ja väl ha gjort. Och för resten ä den inte färdig.

— Men den blir snart.

Han hade inte sett hennes ansikte riktigt innan. Men han slog genast ned blicken. Sådana ögon hade han aldrig förut sett. De voro alldeles svarta och så stora så — — —

Balettmästare Lindquist kallade det första paret ut på golvet för att visa, hur man skulle hålla en dam om livet.

Stellan hade tillfälle att närmare betrakta sin moitiée utan att hon märkte det. Jo, håret var svart och väldigt lockigt, som ett enda svart burr. Han tyckte bra om hennes ansikte, om det inte varit för näsan. En sådan näsa hade han bara sett på den gamle majoren och på Görans far. Den var böjd. Han kände försiktigt på sin egen. Den var trubbig. Han visste inte, vad han skulle tänka om hennes näsa…

Tre stötar i golvet:

— Har ni nu sett, hur man håller sina moitiéer.

Stellan hade ingenting sett. Han lade, med försiktighet och på måfå, sin arm kring Roses liv.

Då hände något, han aldrig anat skulle kunna inträffa. Rose sade:

— Kom närmare!

Och så fick hon tag i hans högra arm och lade den kring sin midja.

Stellan blev alldeles förvirrad och höll sin arm så lätt kring hennes liv att den började värka. Till slut hann balettmästare Lindquist fram till dem och inspekterade deras inbördes ställning. Han hade ingenting att anmärka. Stellan kunde stå ledig och placerade ögonblickligen sina händer på ryggen…

Han gick hem från lektionen i djupa funderingar. Han var på samma gång missbelåten och förvirrad. Han tyckte inte om att hon så där tagit hans arm och lagt den kring hans liv. Det skulle han ha gjort själv. Det var inte som det skulle vara. Han satte hennes tilltagsenhet i ett dunkelt samband med hennes utseende: den krökta näsan och det svarta, burriga håret. Och han sade sig själv: Hon har bestämt lekt pappa och mamma.

När han kom hem frågade han sin far:

— Säg, pappa, den där klädesfabriken — — —

— Ja, vad ä det med den?

— Jo, säg, pappa, direktören vid klädesfabriken — — —

— Ja, vad är det med honom?

— Säg, ä dä fint å va direktör?

— Det beror på.

— Finare än å va officer?

Hans far var vid gott humör och svarade fördenskull:

— Är du alldeles förbannad! Varför frågar du det för resten?

— För ingenting.

Han gjorde några slag fram och tillbaka på golvet. Slutligen frågade han:

— Va hetter han?

— Davidson. Han hör till judarna Davidson i Norrköping.

— Jaså.

— Varför frågar du det?

— För ingenting.

Plötsligen började hans far vädra som en stövare:

— Hör du, min unga herre, är det du som luktar så förbannat eau de Portugal.

Stellan blev blodröd i ansiktet:

— Ja, ja — — —

— Ja, jag märker det. Det är inte meningen att du ska dränka dig i smörjan. Och för resten ska herrn vara så vänlig och låta mina saker va i fred.

— Ja, pappa.

Han drog sig skyndsamt och rodnande in på sitt rum. Han strök med handen över håret och luktade på sin hand. Den var alldeles flottig.

Till slut blev han sittande vid fönstret. Jaså, Rose var judinna. Det var dom, som korsfäst Kristus. Han hade aldrig träffat någon förut. Det var väl därför han tyckte hon var så olik de andra.

Han lovade emellertid sig själv, att han skulle behandla henne som en dam — — —

* * * * *

Nej: hon var inte som de andra. Men ödet hade i balettmästare Lindquists gestalt länkat dem samman, honom och Rose. Med högra armen om hennes liv skulle han lära sig vals och polka, schottis och graziella…

Han tyckte det var synd om henne. Det fanns ingen, som ville vara riktig vän med henne. Hon fick lov att vara med på ett hörn. Men han såg aldrig någon av de andra flickorna ta henne i armen, föra henne bort i ett hörn och viska med henne. Ingenting bevisade bättre än detta att hon var ensam och övergiven. Kanske när allt kom omkring, att hon var en slags kvinnlig Josef. Och för resten, nu när han kom att tänka på det: Var inte Josef också jude? Tanken slog eld inom honom och värmde hans medlidande till en känsla av hemligt samförstånd, av hemlig släktskap. Han skulle vilja göra något för henne, han visste inte riktigt vad, men så att hon skulle förstå, att han i alla fall var hennes kavaljer och hon hans dam.

Men också detta visade sig omöjligt. Hon behövde ingen hjälp. När det plötsligt i hennes närhet började alltför ihärdigt talas om fläsk, svarade hon inte. Hon grät inte heller. Men hennes svarta ögon blixtrade så, att Stellan nästan blev rädd.

Hon kunde reda sig själv. Hon behövde ingen hjälp.

Han var naturligtvis övertygad om att han var mycket bättre än hon. Men på samma gång nödgades han ständigt för sig själv erkänna, att hon var honom överlägsen. Inte bara det, att hon läste franska och på detta språk kunde säga godda, adjö och vackert väder. Mot denna överlägsenhet ansåg han sig i början kunna uppställa sina kunskaper i tyska. Men också häri bedrog han sig. En dag var han oförsiktig nog att säga: — Guten Tag. Han skulle ej ha gjort det. Hon svarade med en ordramsa på tyska så lång, att det svindlade för hans ögon. Han hörde på henne med vidöppen mun, som om ordströmmen varit alltför rik för att kunna komma in enbart genom öronen.

Rose triumferade:

— Nä, försök inte tyska me mig, för vi talar tyska där hemma. Min mamma ä tyska. Va ä din mamma?

— Hon ä dö.

Då såg hon på honom en lång stund och sade:

— De ä synd om dig.

Stellan blev blodröd i ansiktet över hennes deltagande. Och på samma gång kände han sig kränkt. Hon tyckte synd om henne, då det skulle vara tvärt om.

Nej, inte behövde en sådan som hon någon hjälp. Hon kunde reda sig själv.

Men hennes överlägsenhet inskränkte sig ej endast till det rena kunskapsmåttet. Hon kunde redan alla möjliga danser. Och när han frågade henne, varför bon gick i dansskola, svarade hon med några ord, vilkas fulla innebörd det tog honom nära femton år att fullkomligt fatta. Hon sade:

— Ja går i dansskola för att göra bekantskaper. Hon hade också sett så mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och Stockholm och Köpenhamn. Och överallt hade hon släktingar. Själv kunde han bara skryta över Göteborg och Särö och Lund och Malmö.

Och ändå var hon föraktad.

Han funderade på allt detta utan att finna någon förklaring. Han visste bara ett: att hon inte var som de andra och att han inte riktigt hade klart för sig, om han skulle älska henne eller inte.

Han talade med Göran om saken en kväll på väg hem från dansskolan. Göran svarade:

— Inte ska du bli kär i henne. Känner du inte, att hon luktar hedniskt blod.

Men då blev Stellan förgrymmad. Han skrek:

— Det va en djävla lögn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne.

Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lärde Winckler yttrat i sitt märkliga arbete "Kärlekens historia":

"Den är en sällspord och lycklig älskare, som ej inom sig finner känslor fientliga mot sin egen passion. Och det är kanske mera en temperamentstillfällighet än ett återspeglande av situationens verkliga fakta, att dessa känslor finna sitt uttryck än i blyg och självisk försiktighet, än i en djup och osjälvisk övertygelse om plikten att försaka, än i ett förhatligt tvivel på den älskades värde, än i en givmild fruktan för ens egen ovärdighet."

Men för bekämpandet av alla dessa stridiga känslor fanns intet medel. Ödet hade smitt dem samman. Ödet måste ha sin gång.

Saken var den, att — — —

Men det är en lång historia.

* * * * *

Redan efter en fjorton dagar sade Rose under en lektion till honom:

— Pappa säger, att du blir rik en gång, när din morfar dör.

Något sådant hade Stellan aldrig förr hört. Men han kände det med ens, som om han blivit mycket större.

— Hur vet han det, frågade han med en röst, som sökte vara obesvärad, fastän den skälvde av nyfikenhet.

— Pappa vet allt sånt. Å om han inte vet de, tar han reda på de. Han vet, hur mycket pengar varenda mänska har här i stan, fastän vi kom i augusti. Sånt tar han reda på i ett nafs.

Hon såg på honom gillande. Åter igen hade Stellan känslan av att i ett slag ha skjutit i vädret. En lång stund kunde han ingenting säga. Men till slut fick han fram några enkla ord:

— Ah, de ä väl ingenting. De har ja vetat länge.

— Men du blir mycke rik, har pappa sagt. Din morfar ä konsul Axelson i Göteborg.

— Han ä i första kammaren också.

Rose nickade instämmande. Hon såg på honom med samma gillande blick. Och plötsligen förstod han, att han beslutat sig för att bli kär i henne. Det var ej ett beslut, fattat i huvudet. Han kände det. Det var inte längre bara ödet, som smitt dem samman. Nu fanns det också någonting annat mellan honom och henne: Han skulle bli rik; och hon visste det.

Han tyckte sig växa i pausen, som uppstått. Och som om han under detta ständiga skjutande i vädret ej helt och hållet ville växa från henne, sade han:

— Du blir rik, du också.

— Naturligtvis!

Den kvällen gick han hem utan att söka sällskap med någon, inte ens med Göran. Och då han befann sig mitt emellan två lyktstolpar, där det var som mörkast, viskade han till sig själv:

— Jag blir rik. Ich liebe dich.

Han sade de senare tre orden på tyska, dels därför att han ej riktigt vågade säga dem på svenska, dels också därför att Rose talade tyska där hemma.

Men innan han gick hem, tittade han upp ett slag till gamla Kerstin:

— Säg, Kerstin, ä dä sant, att ja blir rik, när morfar dör?

Kerstin lyfte på glasögonen:

— Vem har sagt honom de? De ä väl några dumma ungar, som tutat de i örona på'n?

— Dä ä dä visst inte. Ä dä sant?

— Ja, gunås så visst. Å fördöljas kan de ju inte i evighet heller för att de ä rättfånget gods, hans morfar samlat. Men nu ska han inte springa omkring å bli högfärdig.

— Dä ä väl ingenting och va högfärdig över.

— Hin tro't. Han ska komma ihåg vad Biblen säger.

— Va säger den då?

— Den säger, att det är lättare för en kamel å gå genom ett nålsöga än för en rik å komma in i himmelriket.

Stellan svarade ingenting. Han tackade för upplysningen och gick upp till sitt. Där blev han sittande över skolböckerna. Han tänkte på vad Kerstin sagt om kamelen och nålsögat. Det var hemskt. Men han tröstade sig med att det i alla fall skulle dröja länge, tills han dog.

Och så tänkte han på Rose. Han mumlade:

— Ich liebe dich.

Och det kändes skönt och högtidligt både att älska Rose och veta, att man skulle bli rik.

* * * * *

Några lektioner efter sade Rose:

— Så väldigt synd, att du inte samlar frimärken, Stellan. Varför gör du inte de?

Den frågan ville han av finkänslighet ej besvara. Han hade alltid hyst förakt för pojkar som samlade frimärken. Det var inte en sysselsättning värdig en person, som med tiden skulle bli löjtnant och skjuta med kanoner och kanske komma ut i krig.

— För de skulle va så livat, om vi samlade frimärken båda två, för då kunde ja få dina dubbletter.

Och hon tillade efter en stund:

— Och du kunde få några av mina.

Men ej heller detta lockade honom. Han mumlade någonting om att: jo visst, det skulle — — —

Under hela lektionen funderade han emellertid över vad hon sagt. Hennes förslag hade väckt till liv inom honom någonting, som han ännu ej riktigt kunde reda ut, men som på ett oförklarligt sätt förband sig med två andra förnimmelser: känslan av att han skulle bli rik och att han älskade Rose.

Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimärkena.

Och så — med ens — visste han vad han ville. Han gick Västra Storgatan fram på eftermiddagen, och som alltid stannade han framför Antonia Perssons Pappers-, Konst- och Leksaksaffär, för att se, om det kommit några nya leksaker i fönstret. Hans ställning som enda barnet i hemmet hade utvecklat honom till en person med plötsliga och våldsamma besittningsbegär. Han hade redan en hel garderob full med leksaker, han tröttnat på, men vilka han vårdade med kapitalistens starka känsla av att ingenting bör förfaras.

Han stod och såg i Antonia Perssons ena fönster och där — — — alldeles nere vid rutan lågo några kuvert, på vilka det stod: 100 sorterade frimärken: 35 öre, 200 sorterade frimärken: 60 öre, 500 sorterade frimärken: 1 kr. 25 öre.

I samma ögonblick han såg dem, visste han, att de legat där länge och att hans spanande öga ofta flugit över dem. Men han hade ej fäst sig vid dem. De hade aldrig kittlat hans besittningsbegär.

Men nu stirrade han på dem. Och medan han stod så, med blicken hängande fast vid dem, sprang en fullfärdig tanke ur hans hjärna: Han ville ge Rose frimärken…

* * * * *

Mellan detta ögonblick och den eftermiddag, då han gick in i Antonia Perssons butik och köpte 100 sorterade frimärken låg emellertid en lång, allvarlig och smärtsam process.

På sätt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas så, att han genom den utvecklades till en medvetet och på egen hand uppträdande medborgare, som på eget bevåg och egen risk bestämde över sina handlingar.

Hittills hade det ej varit så. Hittills hade han handlat antingen med auktoriteternas tillåtelse eller på måfå eller för ett begär, som lätt och omedelbart kunde tillfredsställas.

I fråga om kuvertet med de 100 sorterade frimärkena var förhållandet ett helt annat. Detta var ej detsamma som att köpa karameller eller bakelser. Han var redan nu tillräckligt mycket nationalekonom för att känna skillnaden mellan de båda handlingarna. I ena fallet beredde han sig själv en njutning. I det andra — — — Ja, det var frågan. Vad väntade han sig av Rose? Ingenting, så vitt han visste. Han ville helt enkelt ge henne frimärkena. Det var allt. Naturligtvis: han hade gett bort saker förr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och morfar. Men då hade han alltid väntat sig någonting annat och dyrbarare i gengåva. Men här väntade han sig ingenting alls — — —

Tanken att gå in i butiken och köpa frimärkena för att helt enkelt ge bort dem var så ny för honom, att den föreföll honom syndig.

Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet, kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Det var inte tillräckligt att han en gång skulle bli rik, när hans morfar dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med att hon såg på honom, som om hon väntade sig något av honom, nästan som Lya, när hon tiggde vid bordet.

Han tänkte på frimärkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose oupplösligt förenade. Han kunde ej se på henne utan att samtidigt också få en skymt av Antonia Perssons skyltfönster.

Skulle han säga till sin pappa: — Säg, snälla pappa, får jag trettifem öre? Men om hans far skulle fråga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle han svara? Han kunde inte säga, att han skulle köpa frimärken och ge dem till Rose. Något sådant gjorde man helt enkelt inte. Om man gav Rose frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet till det sista.

* * * * *

Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas till något annat än bakelser och karameller. Men när han nu denna lördag stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de hundra sorterade frimärkena.

Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade. Och här, i ensamheten, blev det så småningom klart för honom, att om han gömde pengarna till nästa lördag, skulle han ha femtio öre. Han skulle då kunna köpa kuvertet och ha femton öre över till två bakelser.

Han funderade en stund längre och kom underfund med att om han tiggde tio öre av Kerstin skulle han kunna köpa frimärkena med samma och så kunna behålla tjugu femöringen nästa lördag.

Han stack över de två gårdarna upp till Kerstin.

— Säg, Kerstin, kan ja få tie öre?

— Va ska han me dem?

— Ja ska köpa frimärken.

— Får han inte frimärken av sin far?

— Jo, men inte såna. De här ä gamla.

— Va ska han med gamla frimärken och göra?

Stellan vände och vred sig, han lovade henne att detta var sista gången han skulle tigga henne om ett enda öre, men det var alldeles nödvändigt, att han skulle ha frimärkena i dag, annars var det alldeles säkert någon annan som köpte dem.

Han fick de tio örena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stående utanför en lång stund. Åter igen föreföll honom den handling han var i begrepp att begå så fullständigt stridande mot allt sunt förnuft, mot alla de lagar som hittills reglerat hans liv, att känslan av synd på nytt steg upp inom honom.

Och då han till sist öppnade dörren, då klockan ringde och fröken Persson kom ut i butiken med pincené på näsan och det alltså ej fanns någon återvändo, då kände han sig som en person, som bränt sina skepp, som begått någonting så oförnuftigt, så dåraktigt, att handlingen i ett slag förändrat hela hans liv.

Han sprang ej tillbaka hem. Han gick mycket långsamt med kuvertet i fickan och när han hunnit in i tamburen frågade han skuldmedvetet:

— Ä pappa hemma?

— Ja.

Han smet ögonblickligen in på sitt rum och gömde kuvertet allra längst nere i en byrålåda.

* * * * *

Men allt eftersom tisdagen och nästa danslektion närmade sig, blandade sig en annan känsla med förnimmelsen av synd och brott. Hans hjärta klappade snabbare, när han tänkte på vad Rose skulle säga, när han lämnade kuvertet. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon tacka? Han visste inte vad hon skulle göra. Men hans hjärta klappade hårt av spänning.

Det blev emellertid inte som han tänkt. Han kunde inte förmå sig att lämna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han kände på det. Flera gånger hade han handen nere för att ta upp det. Men det fanns alltid någon i närheten. Till sist såg det ut, som om han inte alls skulle kunna ge henne frimärkena. Lektionen var redan över. De stodo åter ute i kapprummet och krängde på sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare.

Till slut gick han fram till henne, räckte henne kuvertet, så att ingen skulle se det i trängseln och viskade:

— Ta det! Kvickt!

— Vilket?

— Kvickt!

Han stack det i handen på henne och skyndade mot dörren…

Han hade redan hunnit ned i stora trappan då han hörde en röst:

— Stellan, Stellan!

Han visste att det var hon. Han stannade utan att vända sig om. Hon kom fram till honom, stod alldeles inpå honom. Men fortfarande vände han sig inte mot henne.

— Tack ska du ha, Stellan.

Han blev blodröd i ansiktet. Han kände sig het över hela kroppen. Det sprängde inom honom av en alldeles ny och underlig känsla, glädjen av att ge, bara ge…

Han var så glad, att han stod alldeles stilla utan att säga något, utan att se på henne. Han kände att från denna stund Rose och han voro oupplösligt förenade. Det fanns hos henne någonting av honom själv. I hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Och dem hade han gett henne…

Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem.

* * * * *

Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose:

— Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena. Han kände med ens, hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet.

— Vad ska ja med de. Jag samlar inte frimärken.

Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon lutade sig in mot honom och viskade i hans öra:

— Du ä väl inte ond på mig, Stellan?

Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt.

Hon viskade på nytt:

— För ja kan ju inte hjälpa att ja hade alla frimärkena. De va snällt av dig i alla fall.

Hon tog försiktigt hans hand. Han blev blodröd i ansiktet och kastade en snabb blick omkring sig för att komma underfund med, om någon märkte det. Men när han ej kunde upptäcka någon, kramade han hennes hand tillbaka.

En stund efter, i dansens virvlar, viskade han:

— Ich liebe dich.

Och hon svarade:

— Je vous aime.

Det ödesdigra ordet var uttalat.

* * * * *

Nästa tisdag sade Rose:

— Men om du vill ge mig frimärken, så vore det väldigt stilit.

Det var inte utan, att Stellan — med en viss känsla av plågsam plikt — de sista dagarna hyst liknande tankar. När allt kom omkring, hade han ju ingenting gett henne. Han hade visserligen blivit 25 öre fattigare och för en hel vecka försakat karameller och bakelser. Men å andra sidan hade denna försakelse ej medfört det åsyftade resultatet: att ge henne frimärken. Han insåg fördenskull fullständigt det rättmätiga i hennes begäran, ehuru utan någon speciell glädje.

— Jag menar inte, att du ska ge mig ett frimärke varenda gång.

Nej, det menade inte han heller. Han skulle visserligen bli rik, men ännu så länge — — —

— Ja menade bara någon gång.

— Ja, svarade han, iblann — — — jo — — —

Men nu blev hon stött:

— Ja tigger dig inte, ja kan köpa frimärken själv, om ja vill. Ja bara frågade, därför att ja tyckte de skulle va stilit, om du iblann — — —

Han medgav i all tysthet, att det låg någonting i vad hon sade. Det var i alla fall inte mera än rätt. Ännu så länge hade hon inte fått något frimärke. Han svarade:

— Ja, men hur ska ja veta, va frimärken du vill ha.

— De ska ja säga dig. Ja ska ge dig en lista på dom ja önskar mig.

— Har Antonia Persson dom då?

— Asch, Antonia Persson, hon har väl inga riktiga frimärken. Hon har bara skräp. Du ska gå till Ebenezar Svenson. Han som går i fjärde klassen. Känner du honom?

Stellan nickade. Han kände Ebenezar Svenson en smula. Han kom från landet och hans far var lanthandlande, och han var fräknig och rödhårig. Stellan visste, att han handlade inte bara med frimärken utan också med knivar och Åbergare och indianböcker, som han lottade ut för två öre lotten. Stellan själv hade tagit lotter hos honom.

— Jo, ja känner honom.

— Han säljer riktiga frimärken. Vill du de? Bara iblann?

Stellan nickade, en smula motvilligt, såsom den som erkänner billigheten i en fordran. Och för resten hade han ju sagt: Ich liebe dich, och också detta medförde förpliktelser.

* * * * *

De följande dagarna betraktade han Ebenezar Svenson på lämpligt avstånd. Ibland hade han en klunga pojkar omkring sig och visade någonting. Ibland gick han omkring och utbjöd sina varor. Han var en fullfjädrad affärsman och stod under ferierna i sin fars butik.

Han kom också till Stellan:

— Ska du ha en lott i en Åbergare. Djävla bra Åbergare. Nästan som ny.

Ebenezars far var frireligiös och Ebenezar passade fördenskull på att svära ut under terminerna.

Han plockade fram en Åbergare ur ett gömställe under västen och byxlinningen:

— Här ska du få se. Nästan alldeles ny. Inte en enda sida borta.

Stellan skakade på huvudet.

— Ah, du ä en skit. Ska du ha frimärken då?

Stellan drog på det. Ebenezar kom ögonblickligen ett steg närmare, drog ur sin innerficka fram en gul plånbok med gummiband kring och sade:

— Säg ifrån vilka du ska ha, så ska ja se efter, om ja har dom.

Stellan såg på plånboken med stigande respekt.