II. (continued 2)

Det kokade inom Stellan, Prästen visste inte ens vem han fått sakerna från utan att behöva se efter! Han kände det som om allt detta silver, alla dessa kristaller varit förrådda själar liksom han själv. Här voro bönerna de bett! Här var ångesten! Här var allvaret! Silver- och kristallpjäser. Kapplöpningspriser! Fy fan!

Hur hade han en gång kunnat tro, att en sådan mänska som prästen skulle ha kunnat hjälpa honom fram till underverket, till aposteln Paulus' bländande uppenbarelse! Han var ju som en av månglarna i templet, en av dem, Kristus drev ut! Varför tilläts han att konfirmera? Varför lät rektorn år efter år denne hycklare förråda själar? Eller var inte detta det allvarligaste ögonblicket i ens liv? Det var fjorton dagar kvar till dess de skulle avlägga löftena, som bundo för evigheten. Och nu skulle de tänka på vad slags silverpjäs prästen saknade i sin salong eller på sitt skrivbord! Fy fan! Fy fan!

Förevisningen var över. De kallades åter tillbaka till matrummet och bjödos på saft och apelsiner. Pastor Lundquist passade i förbigående på att berätta att knivarna, med vilka de skalade apelsinerna, voro en gåva från minnesgoda och tacksamma konfirmander år, låt mig se — — —

Stellan stack kniven in i sin apelsin, så att saften sprutade. Han hade fått tag i en blodapelsin. Det var likt blod, som sprutat ur den. Han stack flera gånger. Och han njöt. Det var som om han stuckit i sitt eget förrådda hjärta…

Ute på gatan höll man ett extra ordinarie sammanträde. Percy föreslog att medan man ännu kom ihåg, skulle kommittén gå till hans pappas butik och titta efter, om det fanns någonting, Lundquist inte hade. I annat fall fick man gå till guldsmed Dahlquist.

Stellan gick långsamt hem, bräddad med hat mot prästen och skadeglädje över att kommittén sprack.

Vid kvällsvarden var hans farmor full av nyfikenhet.

— Nå, hur hade ni det hos adjunkt Lundquists?

— Det fanns en massa silver där.

— Nå, har ni bestämt er, vad ni ska ge.

Stellan skakade på huvudet:

— Ja har ju inte mä saken å göra. Och den där Percy Anderzén förstår ju ingenting.

Hans farmor blev ivrig:

— Jag har då aldrig hört på maken. Kan ni inte fråga en äldre och förståndig mänska till råds. Nu ska jag säga dig en sak: jag vet, att pastorskan gärna skulle vilja ha en ny sockerskål med lock till, en sådan där i rokoko, den finns hos guldsmeden, vad är det nu han heter — — —

— Dahlquist!

— Just han, ja! Och den kostar inte mer än 125 kronor, och så kunde ni sätta undan det som blir över till en konfirmationskostym åt någon, som har ont om det.

Stellan såg på henne, bara såg…

— Ja, det vet jag. Men det begriper du väl, att hon eller adjunkten inte kan säga från själva om såna saker.

Stellan nickade.

Mellan bönen och första timmen sökte han upp Percy Anderzén.

— Vet ni, vad ni ska ge prästen?

Percy skakade på huvudet.

— Nä, dä vet vi inte, och pappa sa, att dä var bäst å fråga adjunkten själv.

Stellan stod tyst en stund och njöt av sin triumf. Till sist sade han:

— Dä kan ni väl begripa att ni inte kan gå och fråga honom om va han vill ha?

— Varför inte dä?

— Varför inte dä? Ä du så dum? Förstår du inte en så enkel sak?!

Percy såg på honom med vidöppna ögon.

Stellan gjorde ännu en konstpaus för att ytterligare känna sitt oerhörda övertag. Och så, slutligen, kom det, med tonvikt på varje ord:

— Men ja vet, va di önskar sig!

Percy bara stirrade på honom. Först efter en lång stund fick han fram ett:

— Va då?

Stellan gjorde åter en paus, innan han svarade:

— Pastorskan önskar sig en sockerskål med lock på, som finns hos Dahlquists, å den kostar 125 kronor, å blir dä nåt över så ska dä användas till en svart kostym åt nån som inte har rå.

De stodo båda och sågo på varandra, Stellan med sin fars leende på läpparna, Percy med stirrande, beundrande ögon.

— Hur vet du dä?

— Därför att ja vet dä.

Nästa rast sammankallades kommittén, och vid frukostlovets början kom Percy Anderzén till Stellan och frågade, om han ville vara med i den.

Stellan samtyckte. Han sammankallade på stående fot kommittén till sammanträde hemma hos sig samma eftermiddag, klockan fyra.

Och så gick han hem till frukosten. Äntligen hade de insett hans verkliga värde! Äntligen hade de förstått, vem han var! Han log, sin faders ironiska leende. Men han förhävde sig ej. Han föraktade Percy och hela bunten, och han hatade prästen med ett hat, i vilket det låg någonting av överlägsenhetens befrielse, den givandes överlägsenhet gent emot den mottagande.

* * * * *

Men just nu, då han nått sitt mål, då han fått sin fåfänga tillfredsställd, började han känna, att han var på väg att förlora någonting annat, det viktigaste av allt: sin själ. Det stack till i bröstet på honom: han tyckte sig ha kommit allt ohjälpligare bort från det högtidliga allvaret, den kristliga sinnesstämningen. I hans egenskap av kommitténs ordförande var det hans uppgift att till pastor Lundquists överlämna sockerskålen, och hans tankar sysslade med det mest anslående sättet. Inne på sitt rum inövade han ceremonien. Han höll en blomstervas i handen, tog ett steg framåt, bugade, sträckte fram vasen och sade: — Adjunkt och adjunktskan Lundquist! Som ett minne av denna, den högtidligaste milstolpen i vårt liv, den för våra själar viktigaste stunden i en mänskas liv, ber jag å konfirmandernas vägnar att till adjunkten och fru Lundquist få överlämna denna lilla minnesgåva. Så bugade han sig på nytt, tog ett steg tillbaka och satte blomstervasen på dess plats. Och så blev han sittande en lång stund vid skrivbordet: han kände sitt hjärta slå, hans panna blev het, han började till och med tycka om prästen…

Men för varje gång han upprepade ceremonien, hade han förnimmelsen av ett allt starkare äckel. Vart bar detta hän? Var det på detta sätt han beredde sig till den stora stunden? Var det med tanken på en silverskål han skulle avlägga löftena?

Han greps på nytt av ångest, över sin egen flärd, över prästens världslighet, över all den fåfänglighet, i vilken det allvarligaste ögonblicket i en mänskas liv förfuskades.

Det var endast tio dagar kvar. Hade han ännu tid? Var det inte redan för sent?

Här gällde det att fatta ett beslut, ett snabbt beslut. Och han gjorde det som en man. En morgon under frukostrasten fick han tag i Percy Anderzén och sade:

— Hör du, Percy, ja vill inte lämna skålen till prästen. Dä får någon annan göra.

Percy såg på honom:

— Varför vill du inte dä?

— Samvetsbetänkligheter.

De sågo på varandra en lång stund utan att säga något, Percy undrande, Stellan med ett uttryck av lugn och beslutsam stolthet.

Till sist sade Percy:

— Vill du inte va ordförande i kommittén heller?

Stellan tänkte sig för ett ögonblick:

— Jo, sade han, dä kan ja ju gärna va. Nu ä dä ju för resten inte mer å göra, sen ja köpt skålen. Dä ä bara å ge pastorn den.

— Men då får vi ha ett nytt sammanträde.

— Ja, men ja kommer inte dit. Å för resten kan du komma å hämta skålen hem till dig, nu när ja inte längre kan överlämna den. Du kan komma i eftermiddag.

Stellan skildes från Percy och ställde sig vid ett av fönsterna i korridoren. Den låg där, lång och öde. Han kände sig underligt ensam, men det var en lycklig ensamhet, som om han i ett enda slag befriat sig från världen och all dess flärd. Han tyckte sig rent fysiskt kunna förnimma, hur allvaret, den högtidliga stämningen åter steg upp inom honom, som om han stigit i ett varmt bad. Och medan klockan ringde där nere, sade han halvhögt till sig själv:

— Nej, dä ä inte för sent! Ja känner att dä inte ä för sent. Nu ä ja snart redo.

På eftermiddagen, sedan Percy varit hemma hos honom och hämtat sockerskålen, gick han ut till sin mor. Han blev länge stående vid graven, läste hennes älsklingspsalm och stod för övrigt försjunken i sin egen sinnesfrid. Han grät ej. Men frånvaron av tårar ängslade honom ej. Han visste, att de skulle komma, i morgon eller dagen efter.

Han vände sakta tillbaka hem i en känsla av tryggt förväntansfull glädje och upphöjt allvar.

Men vid kvällsvarden sade plötsligen hans far:

— Hör du, min pojke, jag har varit inne hos skräddaren och sett ut tyg till din konfirmationskostym. Du får gå dit i morgon eftermiddag och ta mått.

— Ja, pappa.

— Du säger det som om det var en plåga för dig att gå till skräddaren.

— Nej, pappa.

Han hade önskat, att han kunnat svara ja i stället. Han kände sig plötsligen förrådd i sitt eget hem, utlämnad till världslighet och flärd av sin egen far. Skulle han behöva tänka på kläder nu, när han av samvetsbetänkligheter avsagt sig det andra? Gällde det inte hans själ? Hade Kristi lärjungar haft svarta kläder, när de sutto till bords med Frälsaren och nattvarden instiftades. Skulle man vara klädd på ett särskilt sätt, när man böjde knä inför altaret?

Hans far såg på honom, på det plågade uttrycket i hans ansikte. Och han blev ond.

— Har du inte vett att tacka, när du får en ny kostym?

— Jo-oo — — — tack, pappa!

Det sjöd inom honom. Han kunde inte längre sitta stilla vid bordet, mumlade en ursäkt, och gick in på sitt rum.

Var han den ende, som tog detta på allvar? Hans farmor hade kallat honom högfärdig och fåfäng och falsk. Var det inte han, som gjorde allt för att bli en god mänska, för att träda fram med den rätta sinnesförfattningen? Och så kommo de med silverpjäser och skräddare! Var det ingen, som förstod honom?

Han satte sig vid skrivbordet, med huvudet i händerna, i en dov vrede och trött förtvivlan.

Han försjönk i funderingar, hur han skulle vilja vara klädd, då han konfirmerades. Det skulle inte vara hans vanliga kläder, varken vardags- eller söndagskläderna. Han skulle vilja vara klädd som en tiggare i trasor, han skulle vilja komma barfota och nedböjd till altaret. Han skulle vilja vara smutsig och illaluktande. Och de andra, i sina nya, svarta kläder skulle förakta honom, och prästen själv skulle visa honom bort från altaret. Och han skulle gå, gå sakta den stora mittgången ned till dörrarna, medan alla sågo på honom med förakt och avsky.

Men då, då skulle någonting hända…

Kristus, som stod i marmor över altaret, skulle plötsligen stiga ned och ropa: — Stellan, Stellan, välsignad vare du, välsignad vare du, den ende som kommit till mitt bord i anda och sanning! Kom tillbaka till mitt nattvardsbord, till min åminnelsehögtid! Kom, Stellan, kom!

Och så skulle han driva alla de andra, prästen, konfirmanderna och församlingen ur kyrkan. — Ut med er, I månglare och skrymtare, ut med er, I, som förråden barnasjälar för silverskålar! Ut! Ut!

Och de skulle störta ut ur bänkarna, nedför den stora gången, och i sin skräck skulle de trampa ihjäl honom, Stellan, där han låg ensam, klädd i trasor, medan Kristus ropade: — Stellan, Stellan! Kom till min måltid!

Hans huvud sjönk ned mot skrivbordet. Hans kropp skakade under stönande snyftningar, innan gråten bröt fram — — —

Han märkte ej ens, att dörren sakta öppnats och att hans farmor stack in huvudet och med förfäran åter försvann — — —

* * * * *

Tack vare den nya konfirmationskostymen hade Stellan åter kommit in i en period av häftiga gråtattacker, omväxlande med lika häftiga anfall av hat och helig vrede.

Ty nu kämpade han den sista avgörande striden, striden mot Djävulen själv, mot den store Frestaren inom sig.

Först var det konfirmationskostymen.

Han stod och provade hos sin fars skräddare framför den stora spegeln, som räckte ända ned till golvet.

En så vacker kostym hade han aldrig förut haft. Det svarta tyget var fint och mjukt. Det låg över det en underbar glans. Skräddare Ström, som lärt yrket i Köpenhamn och som för resten med sina svarta, vaxade, uppvridna mustascher, sitt spetsiga helskägg och det pomaderade håret i en hornliknande tupé påminde ej så litet om en Mefisto, som stångat ena hornet av sig, stod med måttbandet över den prickiga sammetsvästen, kritan i ena handen, knappnålarna i munnen och granskade honom med en förförisk och smekande blick, medan han mumlade älskvärdheter: — Nu ska vi göra vårt allra bästa för unge herrn, så att kostymen sitter riktigt bra, som gjuten på kroppen och ändå lös och ledig. Förmodligen kommer unge herrn att använda den på många baler efter konfirmationen. Och en konfirmationskostym är minsann ingen småsak. Den ska vara nobel utan att verka prålig. Vad säger unge herrn, om vi skulle ta in en liten, liten smula här, ett litet känn bara — — —

Och skräddare Ström skisserade det lilla kännet i veka livet med ett på samma gång vårdslöst och målmedvetet kritstreck.

Stellan stod och betraktade sig själv i spegeln:

— Jo, ja, kanske — — —

— För se jag vill att när unge herrn visar sig ute i officerssocieteten, så ska varje linje i den här kostymen va som en annons: Ströms militär- och civilskrädderi. Det är det jag vill. Och vi ska lyckas. Med unge herr Petréus' figur, en blivande löjtnantsfigur, ska vi lyckas.

— Ja.

Stellan rodnade. Det var inte rätt att stå så här framför spegeln och beundra sig själv, nu när det andra, det viktiga väntade. Men han kunde ej låta bli. Han tyckte sig rent fysiskt känna, hur fåfängan och världsligheten svepte sig kring honom i något mjukt, svart. Han kunde intet motstånd göra. Det var så mycket lättare och så oändligt mycket skönare att låta sig föras med av all denna fåfänga och alla de bilder den framkallade, danstillställningar, flickor, flirt, syndiga kvinnor, majorskan Gyllencrantz, alla dessa tankar, han under dessa långa veckor kämpat mot.

Men när han åter befann sig utanför skräddeributiken med en häftig aprilskur svepande genom gatan, blev han stående med regnet piskande ansiktet, som om han vaknat ur en angenäm dröm.

Han gick direkt ut till sin mor. Han läste hennes älsklingspsalm med en järnhård vilja, en energi, som om det gällt att lära in en svår läxa. Han koncentrerade alla sina tankar på hennes bild som brud. Men nu var det, som om han såg henne i en balsal. Han dansade med henne, dansade med ingen annan än henne, till dess hans far kom fram och tog henne ifrån honom. Och hans far var ond och svartsjuk. Men när hon följde fadern, vände hon på huvudet och gav honom, Stellan, en blick, en sådan lång blick, som Rose en gång gett honom…

Han ryckte upp sig.

— Va gör ja? Va tänker ja på? mumlade han halvhögt till sig själv. Hur ska dä här sluta — — —

Men han kände ingen ångest längre, greps ej mera av panik. Dessa drömmar voro så sköna. Det lät som musik inne i hans bröst. Och på vägen hem föresatte han sig, att han dagen efter på allvar skulle samla sig till den viktiga stunden, inte tänka på något annat än den. Det kändes skönt att ha fattat beslutet och det kändes också skönt att ha framför sig en hel kväll, under vilken han kunde hänge sig åt sina drömmar precis som han ville.

Då konfirmationskostymen sedan två dagar hängde inne i garderoben och den förlorat nyhetens behag åtminstone till den grad att han ej längre tog fram den för att beundra den, kom ett långt brev från mormor. Hon beklagade, att hon inte kunde komma ner för att övervara den högtidliga akten. Men hans morfar låg ju vid riksdagen och själv kände hon sig inte riktigt kry. Hon bad emellertid Gud välsigna och bevara sin älskade dotterson. Hon hoppades, att den konfirmationslärare, han undervisats av, gett honom den riktiga föreställningen om dessa dagars oerhörda vikt för hela hans kommande liv. Ungdomen är minsann så tanklös och begiven på nöjen nu för tiden, att det sannerligen behövs en lärare med ett alldeles speciellt grepp om barnasjälen för att lära den inse ögonblickets allvar och helgd. Och hon tillade: "För att du skall förstå, min käre, älskade gosse, hur nära din morfar och jag äro dig i tankarna i dessa betydelsefulla dagar och för att du ska ha ett också i yttre måtto synligt bevis på, av vilken oerhörd vikt det steg är, som du nu går att taga, sända morfar och jag dig samtidigt med detta brev i ett särskilt paket några saker, som du för hela ditt återstående liv ska bära som minne av denna betydelsefulla händelse. Och vi tro och hoppas av dig, att du inte, när du blir äldre och kanske får smak för mera lysande prydnader, skall slarva bort dem utan vårda dem som de vackraste minnen du äger från en stund, som du, hur gammal du än blir, dock kommer att uppskatta som den betydelsefullaste."

Detta brev kom dagen före konfirmationen. Det gjorde ett i dubbel bemärkelse oerhört intryck på Stellan. Hans första tanke var: att hon inte skämdes! Hur kunde hon hyckla så, hon som var världsligare än till och med farmor. Skojade de med honom, mänskorna? Här hade han gått nu i ett par dagar och förebrått sig själv att han tack vare konfirmationskostymen inte kunde komma tillbaka till den höga och allvarliga stämning, han levat i innan. Och så skickade hans mormor honom ett sådant brev, hans mormor, som var världens världsligaste mänska! Det kokade inom honom av harm. Han for åter ut i svordomar: — Fy fan, sådana mänskor! Fy fan! Har de ingen skam i sig. Hon hade ju inte behövt skriva ett så långt brev. Varför gjorde hon det då? Han hade förstått tillräckligt av vad farmor sagt, att hans mormor inte brydde sig ett dyft om det hela. Hon gick aldrig i kyrkan, aldrig till nattvarden. En sådan satans humbug! Det fyllde honom med ett outsägligt äckel.

Men med detta intryck blandade sig ett annat, som grep hans fantasi med det okändas hela makt, lockade den ut på gissningar, som inga gränser hade. Vad var det, hon hade skickat honom? Vad var det för slags presenter, som voro sådana, att de kunde räcka ett helt liv och som han skulle vårda sig om, också när han fått smak för mera lysande prydnader. Vad kunde det vara? Det kunde inte vara pengar. Pengar kunde inte räknas till prydnader. Någonting av guld kanske? En klocka? Den var en prydnad. Men hon hade skrivit saker, några saker. Det måste alltså vara mera än en klocka. Vad mera? Hans fantasi förlorade sig i gissningar. Han måste veta vad det var.

Till sist funderade han ut en plan. Han gick in till farmor:

— Snälla farmor, ja fick ett brev från mormor.

— Ja, jag såg det i morse då posten kom. Det vill säga, jag såg det var avstämplat i Göteborg. Och så förstod jag ju.

Stellan såg på henne. Hon nämnde ingenting om paketen, som mormor skrev, hon skickat samtidigt.

Han funderade en stund vidare. Om han erbjöd henne att läsa brevet och hon alltså själv såg, att hans mormor skrivit om presenterna, skulle hon ju inte kunna undgå att säga något.

— Vill farmor läsa brevet?

Prostinnan Petréus önskade ingenting högre. Tacka för att hon ville läsa Göteborgsbrevet! Hon hade hela morgonen glatt sig åt njutningen och föresatt sig att i vidrigaste fall be sin son säga till Stellan, att hon bra gärna skulle vilja se det. Hon sökte dölja sin förtjusning:

— Det var riktigt snällt och omtänksamt av dig, mitt kära barn att låta din farmor ta del av brevet. För brev man får på en sådan dag är i alla fall familjeegendom.

Stellan gick in och hämtade det. Han betraktade noga sin farmor medan hon läste det. Han såg hånleendet sitta och darra allra längst inne i de rynkiga mungiporna. Pupillerna lyste bakom glasögonen av en intensiv skadeglädje. Han tyckte sig förstå detta hånleende, denna skadeglädje bättre än om de varit uttryckta i ord. Och fastän han förstod och gillade dem, fyllde de honom på samma gång med äckel för farmodern. Hon harmades inte, som han gjort! Där satt hon och läste detta skamliga hyckleri. Och hon njöt av det! Hon tog inte brevet, skrynklade det samman och kastade det från sig i avsky. Hon satt helt enkelt och hade roligt. En sådan gammal satkäring! Han visste inte, vem han föraktade och hatade mest, sin mormor eller sin farmor. I detta ögonblick föreföll det honom, som om hans farmor i grunden var en sämre mänska än gumman i Göteborg.

Hans farmor räckte honom brevet:

— Ja, det var ju riktigt vackert och känsligt skrivet.

Han tog brevet. Hans händer darrade och han skrynklade papperet samman.

— Men pojke, vad gör du?

Han bet sig i underläppen.

— Ingenting…

Hans farmor vågade ej se på honom. Hon böjde sig över sin stickstrumpa.

Efter en stund sade Stellan:

— Säg, farmor, paketen, har den kommit?

— Ja, det har den.

— Var ä den?

— Den har jag låst in. Din pappa och jag har resonerat om det. Och vi har kommit överens om att det allra bästa är, att du inte öppnar askarna, förrän vi kommer hem från konfirmationsförhöret i morron. Vi anser det bäst så. På en dag som den i morron, ska du inte låta dina tankar förirra sig bort på världsliga ting, bort från det enda viktiga. Förstår du, min gosse?

Han gjorde en tvär helomvändning utan att svara, gick in på sitt rum, slog igen dörren med en skräll och reglade den så hårt att det skulle höras in till hans farmor.

Han gick fram och tillbaka på golvet. Han rasade. Han knöt händerna. Sådana mänskor! Sådana satans, föraktliga, dumma mänskor! Fanns det ingenting annat än hycklare och bedragare här i världen. Sådana idioter! De ville inte, att hans tankar skulle förirra sig bort från det enda viktiga! Och så läto de honom gå här i ovisshet om vad som fanns i askarna, så att han inte skulle kunna tänka på någonting annat än det! Voro mänskorna galna! Voro de alldeles från vettet, som gamla Kerstin brukade säga! Fy fan! Fy fan!

Det knackade på dörren. Hans farmor sade:

— Kära barn, jag vill tala med dig!

Han stannade ett ögonblick och svarade kort:

— Ja vill helst va ensam nu.

Han fortsatte att gå fram och tillbaka så länge, att hans ben kändes blytunga. Han sjönk ned vid bordet, utmattad av vrede och avsky, med händerna döljande ansiktet. Han var trött. Gud vad han var trött! Om bara allt detta var överståndet. Han längtade till nästa måndag, då han åter skulle gå till skolan, som till en helgdag, en lovdag… Om han bara kunde ta det, som förestod, liksom de andra: hyckla sig genom det, humbuga sig fram…

Och så, plötsligen, stod tanken på innehållet i askarna åter för honom. Var hade han mormors brev? Han sökte efter det och fann det i en ficka. Det var tillskrynklat och han slätade ut det, läste de sista raderna åter och åter. Det var alltså askar. Så mycket hade han fått ur farmor. Vad slags askar kunde det vara? Kanske från en guldsmed. Smycken? En ring kanske. Eller en kråsnål. Kanske båda delarna. Askar, hade farmor sagt. Hur många? En kråsnål. En ring. Vilket skulle han helst vilja ha? Han satt och övervägde, höll fram handen och såg på ringfingret. Det skulle se stiligt ut. Och en kråsnål — han tog med två fingrar om halsduken — det skulle också se snobbigt ut — — —

Plötsligen rusade han upp, gick av och an på golvet och mumlade för sig själv:

— Ja ä tosig! Ja ä alldeles tosig som tänker på detta nu! Hjälp mig, Gud! Hjälp mig, Kristus!!! Varför hjälper ni mig inte! Ser ni inte att ja lider!

* * * * *

Han satt i sin nya kostym bland de andra pojkarna på en stol framför altaret. Han hade fått en fråga på salighetsläran och svarat rätt. Det förundrade honom själv, att han kunnat ge det rätta svaret. Det föreföll honom hela tiden, som om han vore på samma gång frånvarande och närvarande, som om han satt ett stycke bort, uppe på läktaren och såg ned på det hela som ett skådespel, en ceremoni. Ingenting undgick honom, inte den minsta detalj. Han såg på adjunkten Lundquist, som stod innanför altarrunden, som om han sett honom för första gången och lagt märke till varje småsak i hans dräkt och utseende. Han hade klippt sitt skägg. Han såg också renare ut, som om han tagit en badstu på morgonen. Prästkragen satt en smula på sned. Och han visste det. Gång på gång rätade han till den. Han hade tydligen klämt nageln på högra långfingret dagen innan. Det var blått nere vid nagelroten. Han såg för resten äckligt farbroderlig och vänlig ut. Och så var det pojkarna. Han studerade deras kläder, deras ansikten. De voro alla nyklippta. Han tyckte de sågo ovanligt dumma ut, där de sutto stela och raka i ryggen.

Han ryckte till. Nu svarade de alla med en mun:

— Ja.

Vad stod på? Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela hans inre lysts upp av en blixt. Han skulle inte svara! Han skulle inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom? Kunde någon tvinga honom att svara? Var det inte en sak mellan honom och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud? Var han inte ärligare, om han teg? Hade han inte räddat sin själ undan ett brott, om han teg?

Nu kom det andra löftet som en djup ekande stämma från kyrkans alla valv och vrår:

— Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande; född av Jungfru Maria — — —

Stellan bet ej samman läpparna. Han öppnade munnen för att ge sig sken av att ha svarat. Men han drog endast ett djupt andetag — — —

* * * * *

Där ute väntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade gånger, medan hon mumlade något han ej brydde sig om att lyssna till. Han drog sig plågad undan hennes smekningar och såg sig skyggt och skamset omkring för att upptäcka, om någon lagt märke till det.

De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffär stannade hans far.

— Följ med mig in. Innan vi går hem, ska vi gå ut till mammas grav med några blommor.

De stodo alla tre framför hennes grav. Stellan hade tagit av sig den nya klassmössan och placerat en stor bukett röda rosor på kullen. Ingen av dem sade något.

Plötsligen brast Stellan ut i gråt. Hans kropp skakade under våldsamma snyftningar.

Det var som om han sagt farväl till sin mor, en sista gång tackat henne för allt det, hon under denna tid av ångest och lidande varit för honom. Han skulle aldrig, aldrig glömma det. Så länge han levde skulle han handla så, att han utan att blygas kunde visa sig inför hennes ansikte. Alltid! Alltid!

Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslöftena under skakande gråtattacker.

Med näsduken för ögonen sprang han från graven.

Hans far och farmor följde tysta efter.

* * * * *

Han hade kommit hem långt före de andra och stängt sig inne på sitt rum.

Det knackade på dörren; det var hans farmor:

— Stellan, mitt barn, kaffebordet är dukat.

— Låt mig va i fred, låt mig va i fred, skrek han till svar.

Det var ett skrik som från en mänska i nöd — — —

Stellan och hans kamrater talade mycket litet om konfirmationen, sedan den väl en gång hörde till det förflutna. Percy Anderzén, som gick vid sidan om Stellan tillbaka från altaret, fällde endast den anmärkningen, att om han inte fått vinskvätten, hade den där oblaten eller vad de kallade det fastnat i gommen på honom.

Hemma nämndes ej heller någonting. Farmor reste åter tillbaka till det vita huset i Lund med en viss nervös iver vid tanken på vårrengöringen, och hans far andades åter i fulla drag friheten på officersmässen.

Men hos Stellan lämnade dessa två månader kvar en känsla av djup olust. Det var en rent fysisk olustkänsla, som om han förätit sig på sötsaker. Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var han själv, som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom honom. Kanske när allt kom omkring, att det var han, som burit sig åt som en humbug och inte de andra.

Det skulle väl ännu dröja många år, innan förljugenhetens och självbedrägeriets problem stod klart för honom i hela sin försåtliga gestalt. Men han anade dess existens. Han liksom vädrade tillvaron av en lögn, olik alla andra lögner, dem man slungar ut till lärare, kamrater och ens närmaste för att klara sig undan ett tillfälligt eller långvarigare obehag, en lögn mot någonting inom en — — —

Men de sista månaderna hade uttömt hans förråd av sinnesrörelser. Hela hans väsen strävade efter balans, efter en nykter och varaktig vila. Hjärtat hade fått sitt lystmäte och mer än det. Nu ville han ha ro. Själva den sunda livsinstinkten hos honom sköt problemet åt sidan, ställde det på framtiden.

För att emellertid ge ett rent yttre tecken på att han för alltid lämnat en period av sitt liv bakom sig ändrade han sin hårfrisyr. Han lade bort officersbenan mitt i pannan. I stället strök han håret rakt upp, som han sett blivit modet i de allra högsta klasserna.

Redan samma kväll, den nya hårfrisyren anlagts, lade hans far märke till den. Han kunde för övrigt ej med bästa vilja i världen undgå att märka förändringen. Han sade:

— Det var fan, vad du ser ut i kalufsen. Du ser ju ut som en bondpojke. Vad ska den frisyren föreställa?

— Jag ska ha uppstruket hår.

— Kallar du det håret uppstruket?

Stellan svarade med ett ödmjukt leende:

— Det kan väl bli.

— Låt oss hoppas det.

Den nya koaffyren var emellertid ej endast i yttre bemärkelse det mest utmärkande tecknet på att Stellan under konfirmationen blivit en annan. Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit studentexamen visste han ännu inte. Men ett hade han klart för sig: officer skulle han aldrig bli. Det var ett fåfängt och världsligt yrke. Det förde endast till prål och ståt och prakt. Det ledde allt längre bort från det väsentliga, det viktiga, vad nu detta i grunden var. Han insåg, stödd på sitt eget livs erfarenheter, att officersbanan var det billigaste och bekvämaste sättet att skaffa sig anseende. Man var löjtnant. Man hade ett visst slags kläder, som utmärkte en framför alla andra. Man hade rätt att befalla. Man var någonting. Man var någon. Man kunde husera i stan som man ville. När man kom till häst på gatan eller i bulevardens ridbana, vände sig mänskor om och såg på en beundrande. Nej, officer ville han inte bli. Det var ej på detta enkla sätt — genom att gå omkring i uniform — han ville skaffa sig anseende och makt.

Det som förvånade honom mest i hela denna förändring, han genomgått, var lättheten, med vilken förändringen skett. Han kunde ej minnas den dag, då han ej önskat att bli löjtnant. Hur långt han än gick tillbaka, hade han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom — han ansåg sig redan vara jämförelsevis stor — hade rört sig kring detta enda: sablar, hästar, kaskar, sporrar, knektar. Och nu, sedan han blivit äldre och hans tankar gingo till framtiden, hade han alltid tänkt sig som löjtnant i denna stad, där han fötts och levat. Han var ute och red i bulevarden eller på exercisfältet. Han gick med andra löjtnanter och drack punsch och whisky på Stora Hotellet eller mässen eller Sällskapet. Artillerister och underofficerare hälsade på honom. Han stod och kommenderade inne på kaserngården. Han red med regementet eller divisionen ut på fältmanövrer och skjutövningar. Stadens flickor vände sig om och beundrade honom…

Och nu hade han sagt farväl till allt detta. Och — vad som var det underbaraste — han hade gjort det utan att känna någon smärta. Den vackra uniformen, den vidunderligt sköna képin med den svarta plymen, lacklädersstövlarna med de försilvrade sporrarna — allt hade han lämnat bakom sig för evigt, utan saknad, utan sorg, utan smärta.

Han såg sig själv i spegeln — på det uppstrukna håret, som ännu strävade emot den nya sinnesförfattningen. Och han sade till sig själv:

— Jo, du ä förändrad.

Men frågan var: vad skulle hans far säga? Förmodligen skulle han anse honom ombytlig: först officer och nu någonting annat. Och han kunde ej ens uppge, vad detta andra var. Skulle han bevara sin hemlighet, till dess han blev student, och så — plötsligen — förklara allt. Men han insåg risken i denna plan. Antag att hans far sade nej! Det bästa vore att så småningom förbereda honom.

En dag efter middagen, då de sutto inne i skrivrummet, reste sig Stellan och började gå av och an med händerna på ryggen.

— Säg, pappa, sade han till slut utan att stanna — han hade känslan av att faderns svar skulle verka bestämdare, ofrånkomligare, om han stannade:

— Säg, pappa, skulle ja göra dig mycke ledsen, om ja inte blir officer?

— Vad ska du bli då?

— Ja vet det inte än. Men ja känner, att ja inte vill bli officer.

— Jaså, du känner det?

Här stack faderns ironi åter fram. Man kunde aldrig tala allvar med honom. Han hånlog åt allt.

— Nå, det var det förståndigaste ja hört dig säga på långa tider.

Stellan stannade tvärt och såg på honom i häpen stumhet.

— Ja, du ser på mig! Officersbanan är nog bra så länge man är ung och tanklös. Den kan till och med vara bra ända till majorsfebern kommer. Men sen — — — Det är inte roligt, ska jag säga dig, min vän, att vid fyrtifem års ålder bli förbigången, ställas på hyllan och veta, att hela ens liv varit till ingen nytta. Jag vet fall, där det knäckt en mänska. Ja, du behöver inte stå och stirra på mig, som om du fallit från skyarna.

— Nej.

— Och så ska man ha munnen stängd. I annat fall får man tandvärk.

— Ja.

Stellan var alltför upptagen med sig själv för att fullt förstå innebörden i den tragedi, hans far vidrört, den tragedi, kapten Petréus just stod i färd med att genomleva och vars utgång han redan var viss om. Nej, Stellan var alltför upptagen av sig själv och sitt. Faderns ord hade plötsligen skänkt honom en trygghetskänsla av ett alldeles nytt slag: han kände rätt. Också när han inte i fullt klara meningar kunde bevisa riktigheten av vad han ville, förstod han nu, att han innerst inne hade rätt. Inom honom fanns det något, som ej tog fel. Han hade med ens förnimmelsen av att det skulle gå honom väl här i livet, om han endast följde denna röst i sitt inre, som aldrig tog fel.

Han gick långsamt och med händerna på ryggen mot dörren. På dessa korta stunder tyckte han det var, som om han vuxit ut till sin slutliga längd, som om han blivit man, riktigt man.

Han var redan vid dörren då hans far sade:

— Hör du, min pojke, när fick du klart för dig att du inte skulle bli knekt?

— Å, en tid sedan.

— Det var då du började skaffa dig bondkalufsen.

Stellan mötte sin fars ironiska leende utan att väja tillbaka eller känna sig sårad och förlöjligad. Nu, när han visste, att rösten inom honom ej kunde taga fel, log han tillbaka och sade:

— Du hånar alltid, pappa.

Och så gick han in till sitt.

Nu hade turen kommit till kapten Petréus att gapa med vidöppen mun. Han blev sittande en lång stund och stirrade mot dörren, Stellan stängt bakom sig. Nu var det hans ansikte, som speglade en häpen stumhet.

* * * * *

Det var i stort sett en lycklig tid för Stellan, dessa vårveckor, som följde på konfirmationen. Syrener och jasminer i stadsparken doftade som aldrig förr. Det var, som om de först denna vår av Skaparen försetts med denna underbara doft. Göken gol från stadens alla utkanter. Näktergalen hade börjat flytta in i träden på gamla kyrkogården och vid södra folkskolan. Det var, som om den först denna vår fått sina toner.

Han tyckte sig ha rätt att njuta av allt detta, nu sedan han levde i denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting, som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits inom mig? Har jag ägt det länge. Fanns det redan, då jag föreställde mig att jag var Josef? Är det detta, som gjort, att jag alltid vetat att jag är överlägsen alla jag känner, fastän det bara går skapligt för mig i skolan? Är det det, som gjort, att jag vet att jag på något sätt är bättre än andra?

Dessa spekulationer störde ej hans trygghet. De gjorde den endast starkare. Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av Ödmjukhet. Det var inte hans förtjänst utan en gåva. Från vem? Han visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att fullkomna sig.

Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig.

Under dessa funderingar märkte han emellertid, att han ej längre hade någon religion. Han visste ej, hur det gått till. Den hade försvunnit lika smärtfritt som barndomsdrömmen om att bli officer. Frågan hade helt enkelt upphört att intressera honom. Den hade upphört att ha någon betydelse. Han insåg, att han måste skaffa sig en ny världsåskådning i stället för den gamla, som så omärkligt trollats bort och blivit betydelselös. Men inte nu. Inte än. Och inte under sommaren heller. Nu ville han njuta av tryggheten, i känslan av gåvan inom honom. Han skulle vila sig till hösten. Då var det tids nog att skaffa sig en världsåskådning.

Efter skolans slut for han till morföräldrarna på Särön.

Han badade, stekte sig brun, spelade tennis, seglade och dansade. Allt detta tillät honom rösten. Den drog endast gränsen för flirten och sommarsvärmeriet. Han kunde ha blivit förälskad denna sommar. Men han ville det ej. Först skulle han skaffa sig en världsåskådning. Sedan skulle han förälska sig. Men på allvar och för alltid.

Redan i mitten av augusti började emellertid tanken på världsåskådningen oroa honom. Han kände allvaret, som väntade honom. Det infann sig samtidigt med att han måste syssla en smula med ferieläsningen. Han började vidtaga förberedande arbeten i och för världsåskådningen, en kort överblick över, var han för tillfället befann sig. Trodde han på en Gud? Nej! Förnekade han honom? Nej! Inte precis det heller. Trodde han på Kristus? Nej! Förnekade han honom? Nej, inte det heller. Trodde han på ett liv efter detta? Ja!

Men någon bestämd lära bekände han sig ej till. Den saken måste uppskjutas till hösten.