I. (continued 3)

— Ja har inte listan med mig på frimärkena.

— Ta den med dig i morron då.

— Ja, men ja får den inte förrän i morron kväll.

— Ja, men glöm den inte till freda då!

— Nä.

— Va hetter du?

— Stellan Petréus.

Ögonblicket efter började Stellan fyllas av onda aningar. Ebenezar drog en smal blyertspenna ur västfickan och skrev upp hans namn i den gula plånboken.

— Glöm inte listan på freda!

— Nä!

* * * * *

Dagen efter vid danslektionen överlämnade Rose listan. Den var lika lång som en av hans egna önskelistor till julen. Han frågade, med ett kort tonfall i rösten:

— Ska du ha allesamman?

— Nä då! Förstår du inte. Bara ett iblann. Då och då. De skulle va så stilit.

Han nickade en smula tvärt och avmätt och stoppade listan i fickan.

Han var inte längre glad. Han anade att någonting skulle hända. Han ångrade att han gett henne de 100 sorterade frimärkena. Han kunde ha gett henne någonting annat i stället. En bakelse eller några karameller. Ibland. Varför hade han inte tänkt på det förut? Han kunde ha gett henne en bakelse. Och på samma gång kunde han ha köpt en åt sig själv! Varför hade han inte tänkt på det förut!

Men nu var det för sent. Han hade listan i fickan. Och Ebenezar Svenson hade hans namn i den gula plånboken.

* * * * *

Nästa morgon under rasten kom Ebenezar fram till honom:

— Har du listan med dig?

Stellan hade den i fickan. Han hade nog funderat på att söka smita undan genom att glömma den, men av en eller annan anledning vågade han inte. Men nu sade han i alla fall:

— Ja har glömt den.

— Glömt den! Mig lurar du inte. Du har naturligtvis inga pengar.

Men nu blev Stellan förnärmad:

— Har ja inte pengar, va! Ja ä rik.

Ebenezar såg på honom. Hans blick svepte över Stellans kläder och skjorta. Han tog ett steg närmare och frågade:

— Va ä din far?

— Han ä löjtnant.

— Vid artillriet?

— Ja.

Ebenezar nickade:

— Glöm inte och ta listan med dig efter frukostrasten.

Stellan kände sig ej längre rädd för honom. Han hade märkt, vilket intryck han gjort på honom, och han ville imponera ytterligare:

— Ja har listan på mig.

— Varför sa du då att du glömt den?

— Å, de va bara som ja ville skoja.

— Nå, ta fram den då!

Ebenezar granskade den, tog upp sin gula plånbok och jämförde:

— Här ä tre som ja har. Hur många ska du ha?

— Ett.

— Bara ett.

— Ja.

— Vilket?

— De vet ja inte.

— Här ä ett. Ska du ha dä?

Stellan såg på det. Det var avlångt och blått med palmer och en sjö. Han tyckte det var vackert.

— Ska du ha dä?

— Ja.

— Dä kostar sexti öre.

Stellan stirrade på honom med vidöppen mun:

— Sexti — — — ö — — —

Ebenezar såg på honom.

— Du har inga pengar?

Stellan skakade på huvudet. Ebenezar funderade en stund.

— Nå, du kan ta dä på kredit.

Stellan stirrade på honom.

— Vet du inte va kredit ä?

— Nä.

— Jo, dä betyder att du inte behöver betala mä samma. Din far ä ju löjtnant vid artillriet?

Stellan nickade.

— Jo, ja kan skriva upp dä så länge.

— Men när ska ja betala?

— En vecka innan skolan slutar.

Nu ringde gudskelov klockan. De skildes åt.

Stellan hade ljugit när han sagt, att han inte visste, vad kredit var. Han hade tagit på kredit förut. Han gick bara in i boklådan, begärde en skolbok och sade:

— Och så ska dä skrivas upp på löjtnant Petréus.

Systemet var honom alltså inte obekant. Men i fråga om frimärkena var saken en helt annan. Här skrev han upp på sig själv. Nej, det var inte rätt. Det var syndigt.

Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far? Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett dem till Rose. Sådant gör man helt enkelt inte. Och om man gör det, talar man inte om det.

Han funderade vidare. Det var sextio öre. Om han sparade i tre veckor, så skulle han kunna betala frimärket och ändå ha 15 öre över till två bakelser. Han skulle kunna gå i land med det. Det skulle kunna gå — — — Han kände sig lättare om hjärtat. Jo, det skulle kunna — — —

Kamraten, som satt bakom honom, sparkade på hans stol. Han vände sig om och hörde kamraten viska:

— Du har frågan, dumsnut.

Han ryckte till, men innan han hunnit vända sig om, stod läraren över honom:

— Hör du inte! Sitter du och sover? Översätt!

Stellan visste inte, var han skulle börja. Han fick en rungande örfil:

— Nästa gång det händer får du anmärkning och nedsatt sedebetyg.

Rasten efter kom Ebenezar åter fram till honom:

— Nå, ska du ha frimärket.

Stellan nickade.

— Å dä ä riktigt sant, att din far ä löjtnant vid artillriet.

— Ja.

Han tog frimärket, stoppade det omsorgsfullt i sin annotationsbok, medan Ebenezar antecknade hans namn bland gäldenärerna i sin stora gula plånbok.

Stellan lämnade honom med en känsla av häpnad och glädje. Han hade inte behövt betala ett enda öre med samma. Ebenezar hade ingenting begärt av honom.

Han insåg för första gången i sitt liv den oerhörda fördelen av det system, som heter krediten.

* * * * *

Det fanns emellertid ett moment i kärleken, Stellan ännu ej gjort bekantskap med: det ömsesidiga behovet av att giva.

Lektionen efter den, under vilken han överlämnat frimärket, sade Rose:

— Spring nu inte din väg, när de ä slut, för ja ska bjuda dig på bakelser efteråt.

Stellan antog förslaget. Han hade visserligen inte tänkt sig denna utveckling av saken. Men vid närmare eftersinnande insåg han förslagets billighet, på samma gång som han kände sig rörd och tacksam. Det föreföll honom som om de genom denna ceremoni skulle bli ännu mera oupplösligt förenade. Åter ett band, som skulle knyta dem fastare samman.

Men han hade aldrig föreställt sig att ceremonien skulle taga sig sådana former, som den visade sig göra. Han hade tänkt sig, att Rose skulle gå in på kondis och inköpa bakelserna, varefter de skulle förtära dem ute på gatan.

Detta var emellertid något, som ej tilltalade Rose:

— Inte ska vi stå ute och äta som tiggarungar. Tänk om pappa och mamma skulle se mig. De skulle bli onda.

Han medgav att hennes invändning hade fog för sig. Hans far kunde också komma förbi och se dem.

Han kände sig emellertid mycket osäker när de gingo in. Men Rose gick rakt fram till disken, tog med övad hand en assiett och pekade på en bakelse:

— Va så god och ge mig den.

Stellan uppbjöd alla sina krafter för att imitera henne.

Rose promenerade före honom in i det inre rummet, där det fanns röda plyschmöbler och palmer och ett piano. Stellan var blodröd i ansiktet, när han i hälarna på Rose trädde in i detta rum. Han vågade inte se sig omkring. Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han företog sig: han gick ensam på konditori med en flicka. Det var som att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring. Han satt alldeles stel och åt sin bakelse.

— Tycker du om din bakelse? frågade Rose.

Han nickade svagt gillande.

— Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon.

Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose:

— Vill du ja ska spela?

Han såg på henne:

— Spela va?

— Piano, naturligtvis.

Han blev nära nog stel av skräck:

— Nä, nä, nä, gör dä inte — — —

Men hon hade redan lämnat bordet. Stellan hörde henne öppna locket på pianot och så — — —

Han satt alldeles orörlig och stirrade på den tomma bakelseassietten. Han hörde inte alls på, vad eller hur hon spelade. Hans hud hettade som den gjort en gång han haft nässelfeber.

Nu slutade hon. Men någon vid ett bord vid fönstret sade:

— Spela en bit till.

Rose spelade en bit till. Hon spelade länge, och när hon till slut kom tillbaka, frågade hon:

— Tror du nu att ja kan spela?

Han nickade.

— Och de här va bara smörja ja spelade. Ja kan spela både Mozart och Beethoven och allt det där. Tycker du om Beethoven?

Stellan visste inte vad det var, men han nickade.

— Vill du ha en bakelse till?

— Nä, nä, låt oss gå, sade han.

Det var första gången han sade nej till en bakelse.

— Ja, då går vi.

De reste sig upp och kommo ut i rummet med bakelsedisken. Stellan gick direkt mot dörren, medan Rose betalade. Men ute på gatan, genom fönstret, såg han, att hon betalade med portmonnä.

När hon kom ut frågade han:

— Va va dä för ena där inne?

— Några gamla käringar. Varför frågar du det?

— För ingenting.

— Jo, de gör du visst. Du skäms för å gå i sällskap med mig. Ja vet de nog. Du ä likadan som alla di andra. Men ja ska bara säga dig en sak, att om några år så ä pappa stadsfullmäktig i den här lilla hålan, det har han själv sagt å han kommer att regera hela stan. Å du ä lika högfärdig som di andra, pappa har själv sagt, att detta ä den högfärdigaste håla som finns å att ni inte vet vad fina judar ä, utan bara di där som går med säck på ryggen.

De hade kommit ut i bulevarden. Han lyssnade till henne utan att riktigt förstå, vad hon sade. Men han beundrade hennes flytande tunga, och han skämdes över att han för en stund sedan skämts inne på konditoriet.

Plötsligt tog hon upp en näsduk och började gråta. Hon ställde sig mot en av de gamla kastanjerna och snyftade i näsduken, medan hon mumlade ord, han ej kunde uppfatta.

Han stod vid sidan om henne, handfallen, rådlös. Han visste inte, hur han skulle bära sig åt. Till slut sade han:

— Rose? Rose? Du ska få ett frimärke till av mig.

Men det hjälpte ej. Hon fortfor att snyfta.

— Rose? Rose! Nu har vi ätit bakelser tillsammans, så att nu ä vi — — —

Han tystnade. Han kunde inte nöjaktigt förklara, vad han menade.

Men hon fortfor att gråta.

— Ich liebe dich, Rose!

— De ä bara som du säger.

— Nä, dä ä dä inte.

— Men varför kysser du mig inte då! De gör di i Norrköping.

Stellan stod åter handfallen.

— Ja kan inte, ja vet inte — — —

— Vet du inte, hur man ska kyssas. Har du inte kysst din mamma.

— Ja har ju sagt dig, att hon ä dö.

— Hon tog näsduken från ansiktet och såg på honom, länge. Och så sade hon:

— Så skojit. Har du aldrig kysst någon?

— Jo, farmor och mormor.

— Ja, de förståss, men — — —

Stellan skakade på huvudet.

— Så skojit, sade Rose.

Det blev en paus. Så skrattade hon och sade:

— Då ska ja visa dig.

Hon lade sina händer på hans skuldror och kysste honom mitt på munnen.

Han var blodröd i ansiktet. Han visste inte vad han skulle tänka eller känna i fråga om kyssen och allt som passerat. Men han hade förnimmelsen av att något måste göras och han sade:

— Tack.

— Så skoj i du ä. Inte ska man tacka för en kyss.

— Nä. Men ja menade — — —

Han kunde åter igen inte få fram vad han hade på hjärtat. Och för att någonting säga, som kunde överskyla hans brott mot etiketten, tillade han:

— Och så ska du inte tro att ja ä högfärdig, för dä ä ja inte.

När de sagt adjö till varandra, tog han en lång omväg hem. Ännu visste han inte, vad han skulle tänka eller hur han skulle känna i fråga om allt det, som passerat. Han hade emellertid en förnimmelse av att händelserna under denna kväll varit honom övermäktiga och att de skulle fortfarande bli det.

Han var varken sorgsen eller glad. Han endast väntade, att någonting skulle hända, någonting, över vilket det var Rose och inte han, som bestämde. Hon hade kysst honom, hon hade bjudit på kondis. Det var inte som det skulle vara. Och så hade hon betalat med portmonnä.

* * * * *

Nej, det var inte som det skulle vara.

Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimärken och bakelser, på vilken han ej kunde se något annat slut än katastrofen. Det vill säga: han såg den ej. Men han anade den, kände den.

Efter den ödesdigra kvällen stod det nämligen plötsligen klart för honom, att han i alla fall inte gett henne någonting. Hans frimärke uppvägdes av hennes bakelse. Tanken att de genom denna utväxling av gåvor voro jämställda och att alltså ett slut lämpligen kunde uppnås föll honom ej in. Det var hans tur nästa gång…

Och så gick han till Ebenezar Svenson.

Han önskade att dansskolan snart skulle vara slut. Och på samma gång var han framsynt nog att inse, att denna tidpunkt endast skulle förvärra hans läge. Ty just vid denna tid skulle han betala Ebenezar.

Han frågade sig ofta, med ett plötsligt sting i hjärtat, hur han skulle kunna klara sig. Han tröstade sig med att någonting skulle hända. Hans morfar låg just då sjuk. Kanske han skulle dö. Och då skulle han själv bli rik. Eller kanske morfar eller mormor skulle skicka pengar till hans födelsedag. Eller i värsta fall skulle han be Kerstin om pengar.

Men hans morfar kryade till sig. I det sista brevet, hans mormor skrivit till hans far, stod det, att han nu satt uppe i en rullstol.

Med födelsedagen gick det lika illa. Mormor skickade tjugufem kronor, som sattes in på sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvåkrona, som lades i sparbössan.

Han visste inte längre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vågade inte räkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att spara på sina fickpengar.

De enda lyckliga stunder han hade voro de, då han överlämnade ett nytt frimärke till Rose.

Hon såg på det:

— Nä, så stilit. Vem ska ha de?

— Du.

— Tack, snälla, snälla Stellan. De har kostat — — — Och så nämnde hon priset. Hon visste, hur mycket varenda frimärke kostade.

— Tack, tack!

— Å, dä ä väl ingenting.

Det låg något bittert ljuvt i att höra hennes tack. Snart, snart skulle någonting hända, någonting — — — vad visste han inte.

Men en dag, då han som vanligt under en rast kom fram till Ebenezar för att köpa ett frimärke på kredit, sade denne:

— Nä, nu får du inte flera. Nu vill ja ha betalt. Du ä skyldig mig tre kronor och sextifem öre.

Han behövde inte ens se efter i den gula plånboken. Han hade alltsammans i huvudet.

Och han tillade:

— Nu ä dä bara fjorton dar kvar. Och ja vill ha betalt. Kom ihåg de! Snart.

Stellan såg bort och svarade ett lågmält: — Ja.

* * * * *

Ebenezar gav honom ännu några dagars frid. Men så började han ansätta honom. Varenda rast var han över honom:

— Har du pengarna nu?

— Nä.

— Du ska ha dom i morron, annars tar fan dig.

— Ja.

Ytterligare några dagar lyckades Stellan rädda sig under rasterna genom att stänga sig inne bakom en spjäldörr, som låg vid sidan om en rad liknande dörrar och på vilken det stod målat: II A.

Han sprang från skolan så fort han kunde. Eller också stannade han kvar inne i klassrummet, till dess korridorerna lågo öde.

Men till sist fick Ebenezar tag i honom. Han var fruktansvärd:

— Om du inte betalar i morron anmäler ja dig för klassföreståndaren.

— Ja.

Nu, sedan morfar kryat på sig och födelsedagen visat sig vara en besvikelse, fanns det endast en utväg kvar: gamla Kerstin. Han hade försummat henne mycket hela hösten.

Han smet upp till henne på eftermiddagen. Hon satt vid fönstret med sladderspegeln åt smalgatan. Glasögonen hängde långt nere på hennes näsa. Hon stickade strumpor. De voro till honom. Och han avskydde dem, därför att de stuckos.

Han satt på soffan och såg på henne. Hans hjärta klappade. Det susade i hans öron. Då och då öppnade han munnen för att kasta fram frågan. Men han vågade inte. Inte nu — — — inte nu — — — om en stund — — — Om han frågade henne nu, skulle hon alldeles säkert säga nej. Men om han väntade en liten stund till, skulle hon kanske säga ja. Och under tiden kunde han sitta här i soffan och inbilla sig, att hon skulle ge honom pengarna.

Kerstin talade som alltid om världens och mänskornas ondska. Alla hade bedragit henne. Och till och med han, gossen, som hon burit på sina armar, hade övergivit henne.

— Hans salig mor — — — hon va en go mänska och gudfruktig också på slutet.

Stellan försökte manövrera det därhän att slutligen kunna säga, att Kerstin också var en god och gudfruktig mänska.

— Men pappa ä god.

Kerstin svarade ej med ett enda ord. Först en lång stund efter sade hon:

— Löjtnanten han ä — — — ja, han ä väl go på sitt sätt.

Nej, det gick inte.

— Ja, men Kerstin ä god.

— Ä ja go! Nä de ska han inte tro. Om ja får leva några år till, om så ä Guds vilje, så kanske ja blir go. Men de ska ja säga honom, att ja har varit snärjd i satans garn ja me.

Nej, det gick inte. Han vågade inte be henne nu, inte i dag. Han satt länge kvar. Det susade i hans öron.

— Kerstin, lampan ryker.

Hon såg upp och skruvade på veken:

— Ja, en ä så gammal, att en inte kan putsa en veke längre.

Till sist reste han sig upp.

— Go kväll, Kerstin.

— Go kväll.

Han blev stående vid dörren med handen på nyckeln:

— Go kväll.

— Jösses, så han skrämde mig. Har han inte gått ännu! Go kväll.

Storegård låg mörk med ljusstrimmor silande ut mellan gardinerna och fönsterposterna. Han blev stående mitt på gården. Han kände det i detta ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns frimärken.

Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Hans ögon började tåras. Gråten bröt fram. Den kom våldsamt, i långa snyftningar. Han brydde sig ej om att hålla händerna för ögonen. Han stod alldeles stilla, ensam på den mörka gården och grät — — —

* * * * *

Första rasten nästa morgon var Ebenezar över honom:

— Har du pengarna?

— Nä.

Ebenezar såg på honom, som om han ville kasta sig över honom och slita honom i stycken. Han blev så röd i ansiktet att fräknarna nästan stodo vita.

Stellan skälvde.

Ebenezar spottade.

— Kan du betala?

— Ja.

— Ä de sant?

— Ja.

— Ja, för annars tar fan dig. Annars anmäler ja dig för rektorn.

— Ja kan betala.

— När?

— I morron.

— I morron första rasten vill ja ha pengarna, annars slår ja först ögonen ur dig och sen anmäler ja dig.

Han spottade en gång till, stod en stund stilla, stirrade Stellan i ögonen och sade till sist:

— Djävla skit.

Och så gick han.

Stellan stod ensam kvar. Han kunde ej röra sig ur fläcken. Runt omkring honom sprungo pojkar och lekte. Det var plötsligen, som om världen delat sig i två hälfter: de andra och han själv. De andra voro lyckliga. De hade inte tagit frimärken på kredit. Och han — — —? Det föreföll honom så länge sedan han varit som de. Mellan honom och den tiden, då han sprungit och lekt som de, låg avgrunden.

Och hur trött han kände sig. När klockan ringde — långt borta som i en dröm — och han kommit in i klassrummet, sjönk han ned på sin bänk, framåtlutad, med huvudet i händerna. Runt omkring stojades det. Ett radergummi flög genom luften. Han fick en papperstuss i huvudet. Han brydde sig ej ens om att se sig kring för att upptäcka, vem som kastat den. Vad rörde allt detta honom? Han stod ju utanför. Han hade inte läst över läxorna, han skulle inte kunna svara på en enda fråga. Han hade inte ens tänkt på, vad han skulle ljuga ihop som skäl att han inte läst på.

Läraren kom in. Han reste sig till hälften i bänken och hälsade. Var skulle han få pengarna från? Han måste tänka ut något, måste — — —

Det blev med ens i hans hjärna som en myrstack man stuckit i med en käpp. Hans tankar flögo ej längre, sträckte inte på vingen som fåglar eller fladdrade kring likt fjärilar. De myllrade likt myror, som gripits av panik, alla varandra lika:

— Var ska ja få pengarna? Kerstin, Kerstin. Var ska ja få pengarna från?

Han skulle be henne. Han skulle tigga henne.

Han försökte sätta samman en lång historia. Men han kunde inte. Han var för trött.

Han fick en fråga. Han mumlade någonting till svar. Han hade inte läst på. Varför hade han inte läst på? Hade han varit sjuk? Vad hade det varit för slags sjukdom? Jaså, huvudet. Jaså, tänderna. Varför hade han inte sagt från vid timmens början? Trodde han, att han skulle kunna smita undan utan att få någon fråga? Var han uppstudsig? Varför svarade han inte ordentligt? Varför satt han där och mumlade? Jaså, han var uppstudsig?

Han såg läraren öppna katederlådan och ta fram den långa liggaren och bläckhornet och pennskaftet.

Det var dödstyst i klassrummet. En och annan vände sig om och såg på honom. Han hade ej ens blivit blodröd i ansiktet eller bleknat. Han satt alldeles okänslig. Vad rörde detta honom? En anmärkning! Nedsatt sedebetyg! Vad betydde det? Var skulle han få tre och sextifem från? Kerstin, Kerstin — — — Jag måste tigga henne, måste — — —

Det värkte vid hans tinningar och i bakhuvudet. Han satt sammansjunken i trött och likgiltig slöhet.

Äntligen ringde det. Han var den siste som gick ur klassrummet. Då han kom ut i korridoren för att kränga på sig ytterrocken, stodo några kamrater och väntade på honom.

— Du va allt djävla fräck, Pitter.

Pitter var på grund av hans efternamn Stellans öknamn.

— Hur vågade du?

Det låg beundran i deras röst.

Men också för denna var han alldeles okänslig. Vad betydde kamraternas beundran?

Han hade ingen aptit till frukosten och gick in på sitt rum, lade sig på soffan. Han var så dödstrött, dödstrött.

* * * * *

Då han kommit hem från skolan på eftermiddagen, blev han sittande vid fönstret och såg ned på gården, försjunken i sin olycka.

Snart skulle han gå till Kerstin, snart måste han gå — — —

Skymningen föll på.

— Ja måste gå snart, sade han till sig själv, ja måste gå — — —

Till sist reste han sig upp.

Han knackade sakta på hennes dörr. Hon hörde inte och han måste knacka en gång till, innan hon svarade.

— Jösses, ä de han. Kommer han i dag igen.

— Ja.

Hon såg på honom över glasögonen:

— Då ä de väl nånting han vill ha, eftersom han kommer två dar i ra.

Det blev plötsligt stilla inom honom, stilla och dött. Han visste att han inte skulle få pengarna.

De sutto båda tysta. Kerstin stickade på sin strumpa. Då och då kastade hon en blick på honom över glasögonen.

Slutligen sade hon:

— Ja kan väl tro han har kommit för å tigga pengar, eftersom han kommer två dar i ra?

— Ja, sade han lågt.

Det blev åter länge tyst.

— Hur mycke ä de han vill tigga?

— Tre kronor och sextifem öre, viskade han.

Kerstin hade tappat strumpan i knät. Hon tog av sig glasögonen.

— Herre Jösses! Ä han alldeles från vettet.

Det tog en stund innan hon hämtade sig:

— Ä han rent från vettet. Tre kronor och sextifem öre. Tror han en stjäl pengar som hans morfar! Tre kronor och sextifem öre! Ä han tosi! Här har ja gått och släpat i alla mina dar först för hans salig mor och sen för honom å så ä tacken man får att hans far kör en ur huset. Å så ser man inte till honom på Gud vet hur länge å så kommer han å tigger om tre kronor och sextifem öre. Han kommer aldrig utan han vill ha nåt. Ä han rent från vettet! Tre kronor och sextifem öre. Och här har ja gått och släpat och slitit i alla mina dar å så kör di en på dörren — — —

Stellan kröp ej samman under hennes ordflöde. Han var känslolös också för det. Han hade vetat hela tiden, att han inte skulle få pengarna. Han hade alltid vetat det.

— Va ska han ha pengarna till? Va ä de nu han ska köpa? Han ska då ha allt han ser!

Stellan hade ej ens viljekraft att ljuga längre:

— Ja ska inte köpa. Ja ska betala.

Hon såg på honom:

— Va menar han me att han ska betala? Va ä de han ska betala? Han kan väl inte betala utan å köpa?

— Ja har redan köpt.

— Har han redan köpt?

— Ja.

— Och har inte betalat?

— Nä.

— Har han tagit på bok då?

För Kerstin fanns det ingen annan kredit än den att taga på "bok" i specerihandeln, ett system hon lärt sig känna i salig fruns och konsulinnans tid, men som hon aldrig för egen del använt sig av.

— Nä, ja har inte tagit på bok. Ja har tagit på kredit.

Kerstin blev sittande med sammanknäppta händer i knät utan att säga något. Men hennes huvud vaggade fram och tillbaka.

— Men vet han inte de ä syndigt.

— Jo.

— Å så gör han de synd ä?

— Ja.

— Va ä de han har köpt?

— Frimärken.

— Jösses, ja har väl aldrig hört maken. Va skulle han me dom?

— Ja skulle inte ha dom själv.

Nu såg hon åter igen på honom länge:

— Va har han gjort med dom då?

— Ja har gett bort dom till en flicka.

— Jösses! Gud i himlen! Nej, nu har ja inte hört på maken. Han har köpt för tre och sextifem frimärken å så har han gett dom till en flicka.

— Ja.

— Jösses! Gud min skapare!

Det blev tyst, länge, länge.

— Hur gammal ä de han ä? Låt mig se: han föddes mellan Mårtens gås och Lucia — — —

— Tie år.

— Ja, han ä tie år. Jo, han blir snygg me tiden. Ä han alldeles från vettet. Jösses, han kommer och hamna inom fängelsets murar, va de lider. Va ska de bli av en sån?

Nu satt han med ens alldeles kapprak. Nu visste han, hur det skulle sluta. Han skulle sluta i fängelset. Han hade sett det utifrån, det stora mörka tegelstenshuset andra sidan kanalen, med de små fönstren och gallren. Han hade också sett fångvagnen komma körande från stationen med fångar i. Det var så det skulle sluta. Polisen skulle komma och ta honom. En dag, då han gick ut från skolan, skulle en konstapel komma och säga: följ med mig! Det var så det skulle sluta. Nu visste han det.

Gamla Kerstins ordflöde strömmade fortfarande. Men han hörde ej längre på vad hon sade. Orden nådde honom ej mera. Han satt ej längre i hennes soffa. Han var där borta, i det höga, smutsbruna huset andra sidan kanalen, med de små fönsterna och gallren — — —

Till slut stod han på golvet.

— Go kväll, Kerstin.

— Go kväll. Å må Gud vara honom nådig och rädda honom från va synd ä. Han kan ju fråga löjtnanten om pengar. Löjtnanten, han ä ju go. Han hjälper dom, som ä betryckta och ä i nöd, han vräker inga mänskor på dörren för att de som syndit ä ska regera i hans hus — — —

Stellan stängde dörren och gick.

Han stod åter igen som kvällen förut på den mörka Storegård. Det var så det såg ut i ett fängelse, mörkt och ensamt.

Nej, nej, han ville inte i fängelse. Han ville inte komma dit — — — Han ville inte!

— Då — plötsligen — medan han stod på den mörka fängelsegården, fick han en idé.

Han var ju rik! Han hade ju pengar!

Han hade ju många pengar i sin sparbössa. Den stod på byrån i hans rum. Kanske han kunde skramla tre och sextifem ur den.

Han blev het över hela kroppen och störtade in i bakdörren till stora trappuppgången, som om denna tanke med ens gett honom vingar.

Så blev han, lika plötsligt, stående på nedersta trappsteget med handen om ledstången.

Nej, det skulle inte gå! Det skulle märkas, när hans far öppnade sparbössan, innan de skulle gå och köpa julklappar till farmor och morfars och kusinerna — — —

Han blev sittande på trappsteget och tänkte, tänkte, tänkte.

Det var synd. Det var ett riktigt brott. Och det skulle märkas. Han skulle kunna klara sig undan Ebenezar. Men hur skulle det gå sedan — — —?

Men idén ville inte släppa. Det var långt till jul, hela fjorton dar. Till dess skulle han kunna klara sig. Fjorton hela dar — — — Denna tid föreföll honom med ens oändlig. Han räknade långsamt till fjorton: ett — — — två — — — tre — — —fyra — — — Nej, han måste räkna ännu saktare: e — — — tt — — — tv — — — ååååå — — —

Han satt och stirrade ned på trappsteget med händerna på knäna och huvudet i händerna.

Men det var synd i alla fall. Och om han stal, skulle han alldeles säkert hamna inom fängelsets murar.

Då ryckte han till. En sabel skramlade på trappstegen in till förstugan. Han kröp samman och dolde huvudet i händerna. Han skrek till, som om han ertappats mitt i ett brott. Det var hans far som kom…

— Vad sitter du här för?

Han tog ej händerna från ansiktet. Men han hade hört på rösten, att det inte var hans far. Det var en av farbror löjtnanterna på nedre botten.

Han kom närmare.

— Är det du, Stellan?

— Ja.

— Vad står på?

Det var som om hans bröst sprängts, som om slussarna plötsligt öppnats för överfyllda dammar. Han grät, grät — — —

— Men vad är det med dig, min pojke? Kom med in till mig så får jag höra.

Han kände en stor behandskad hand i sin och han leddes över förstugan till en dörr, som öppnades.

— Stå nu här, tills jag har tänt lampan.

Det blev ljust. Mellan tårarna såg han att det var farbror Ekenström. Han spände sabeln från sig, krängde kartuschen över huvudet och sade:

— Sätt dig nu här i länstolen, så ska vi talas vid.

Stellan satte sig. Farbror Ekenström placerade sig vid sidan om honom på sidostödet och lade sin hand på hans axel.

— Nå, berätta nu, vad du har på hjärtat. Stellan kände, att han luktade punsch. Han kunde ingenting svara. Han bara grät.

— Nå, då får du väl gråta dig torr då.

Farbror Ekenström reste sig upp, tände en cigarrett och började gå fram och tillbaka på golvet, medan han visslade. Till slut sade han:

— Nu har du gråtit nog. Kläm nu ut med vad du har på hjärtat. Något riksviktigt kan det väl inte vara vid din ålder, då man inte har några skulder.

— Jo-o-o — — —

Farbror Ekenström brast i skratt, men hejdade sig:

— Du menar väl inte, att du har skulder?

— Jo-o-oo — — —

— Det var mig en baddare. Och jag som har gått och trott att vid dina år var man åtminstone lycklig. Du lyfter en sten från mitt hjärta, som det står i Biblen. Hur många tusen ä det?

— Fy — — — ra — — —

— Precis en tiondel av vad jag har.

Löjtnant Ekenström började åter gå av och an på golvet, plötsligen fördjupad i sina egna bekymmer. Så såg han på nytt på Stellan, som om denne med ens höjt honom upp på ett plan, från vilket han betraktade sig själv, livet och mänskorna i ett allt oändligare perspektiv.

— Jaså, du har trasslat in dina affärer. Fyra tusen. Hur gammal ä du?

— Tie — — —

— Inte illa.

Han stannade:

— Hör du min pojke. Jag kan kanske hjälpa dig med affärerna, om du sanningsenligt talar om, hur du råkat i klistret. Det skulle intressera mig att höra, hur andra bär sig åt.

— Ja-aa — — —

— Nå, alltså! Hur gick det till?

— Ja tog frimärken på kredit hos Ebenezar Svenson.

— Jo, det finns Ebenezare lite varstans här i världen. Jag känner dem. Men det ä väl inte så farligt.

— Och så ga ja frimärkena till en flicka i dansskolan för att hon samlade frimärken.

Farbror Ekenström visslade till, en lång, utdragen vissling:

— Ack, ack, den gamla historien. Das ewig Weibliche. Och så kom du i klistret?

— Ja.

— Och så vågar du inte be din pappa?

— Nä!

— Jag förstår dig, unge man. Gud bevare din utgång och din ingång. Sådant talar man inte om för pappa. Men säg mig en sak till: Är hon vacker, flickan?

— Ja-aa — — —

— Vad heter hon?

— Rose.

— Farligt namn. Man sticker sig på törnena. Tycker du mycke om henne?

— Nä — — — inte nu längre.

— Unge vän! Torka dina tårar! Du kan räddas Du har ännu inte tömt sorgens bittraste kalk. Den verkliga janitscharmusiken börjar först, när man tycker mera om flickan, ju mer man kommer i klistret för henne.

— Ja.

— Det förstår du redan?

— Ja-aa — — —

— Du har framtiden för dig, unge vän. Du kommer att gå långt på den bana, du utstakat åt dig. Det var fyra du sa? Här har du fyra kronor.

Stellan brast åter i högljudd gråt.

— Vad nu då! Är det mera än fyra kronor. Har du flera skulder, så kläm ut med samma, så slipper du och komma tillbaka. Kläm ut nu, när pinan är som värst,

— Nä — — — ää — — — de ä inte mera, de ä bara tre och sextifem — — —

— Nå, då har du trettifem öre över och kan börja på ny kula med dem. Tacka behöver du inte. Det är det ingen mening med.

Stellan satt med två tvåkronor i handen. Han kunde inte röra sig ur fläcken. Och han fortfor att gråta av tacksamhet.

Efter en stund sade farbror Ekenström:

— Nej, unge vän, nu får du ursäkta mig. Jag väntar besök. Adjö med dig, gamla vän! Kanske vi ses igen.

Stellan snyftade fram ett tack och gick hickande ut i förstugan — — —

* * * * *

De sista lektionerna hade han skolkat från dansskolan utan att säga någonting där hemma. Han hade tagit på sig sina bästa kläder och de nya chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt på stadens gator, till dess lektionen var över och sedan gått hem, som om ingenting hänt.

Han ville inte återse Rose. Han kunde inte. Han hatade henne. Och han var rädd. Den spänning, han den sista tiden levat under, hade berövat honom all initiativkraft. Han hade handlat på eget bevåg. Och han hade misslyckats. Han hade räddats som genom ett underverk. Han behövde bara gå förbi farbror Ekenströms dörr, för att det ögonblickligen skulle stå klart för honom, hur nära undergången han varit. Om Ekenström inte bott där? Hur skulle han då ha kunnat klara sig? Då hade det inte funnits någon annan utväg än att göra inbrott i sparbössan. Och om han själv inte suttit på trappan, då farbror Ekenström kom hem? Och om farbror Ekenström inte kommit hem just då?

Han började för första gången i sitt liv ana livets underbara lek med mänskorna, tillfälligheternas vidunderliga spel, den tunna tråd, på vilken ens väl eller ve hänger.

Och han blev rädd. Inte på samma sätt som när Ebenezar stått över honom och hotat honom med stryk och rektor, utan på ett annat, mera skrämmande sätt, en rädsla, som ej kunde uttryckas i ord eller i form av konkreta faror.

Och för denna nya rädsla gav han Rose skulden. Han ville inte träffa henne mera. Han ville inte ha med flickor att göra. Det var andra gången de fört honom ut i löje och olycka.

Men en eftermiddag, då de bara hade tre lektioner till innan uppvisningen och slutbalen, stack Ida in huvudet i hans rum.

— Dä ä en flicka, som vill tala mä'n.

Stellan stirrade på henne och stammade:

— En flick — — —

— Ja, just dä! Hon står ute i tamburn å väntar. Hon vill tala mä'n. Pallra sig ut bara.

Stellan gick långsamt till tamburen och stack ut huvudet. Det var Rose.

Det var redan skumt där ute. Han kunde knappast urskilja hennes ansikte.

— God da, Stellan, sade hon med en röst, som lät underligt mjuk.

Han var blodröd i ansiktet.

— God da, svarade han kort.

— Får ja tala me dig, Stellan?

Han visste ej, hur han skulle bära sig åt och nickade villrådigt.

— Ja, men så att ingen hör oss, sade Rose efter en stund.

Stellan blev allt mera osäker. Inte kunde han bjuda en flicka in i våningen! Det skulle inte vara passande.

— Ingen hör oss, sade han kort.

— Hur länge ska du va sjuk, Stellan?

Han lyfte ögonblickligen ena handen och viskade:

— Tyst! Tyst! Nån kan höra dig. Ja har inte vatt sjuk. Ja har skolkat.

— Har — — — du — — — skolk — — —

Han gick henne närmare in på livet:

— Tyssst! Tyssst. Hör du inte va ja säger. Nån kan höra oss.

— Ja men, ja ville tala me dig, Stellan. De ä nåt ja ville be dig om.

Stellan såg sig förtvivlad omkring. Han tänkte på gatan eller trappan. Men någon kunde komma och se dem. Till sist sade han:

— Kom mä mig in på mitt rum då. Men gå tyst!

De smögo sig genom salongen och hans fars rum in i barnkammaren. Stellan stängde omsorgsfullt dörren, lyssnade en stund vid nyckelhålet och viskade:

— Säg det nu kvickt!

— Varför har du skolkat?

Han lade händerna på ryggen:

— För ingenting.

— Ska du inte komma till uppvisningen heller?

— Nä. Ja ska säga ja ä sjuk. Ja ska lägga mig till sängs, om dä behövs.

Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon. Det började rycka i hennes underläpp.

— Ah, men kom i alla fall!

Han skakade på huvudet.

— Ja ska bjuda dig på bakelser och konfekt hela kvällen.

— Dä kan ja bjuda mig själv på!

Plötsligen satte hon händerna för ögonen och började gråta. Han blev alldeles vettskrämd. Där stod hon inne i hans rum och grät. I detta ögonblick lovade han sig att han aldrig, aldrig skulle ha med flickor att göra. Tänk om hans far eller tant kom just nu! Vad skulle de säga? Han blev svag i knäna av skräck.

— Gråt inte, gråt inte, viskade han med en röst, som stockade sig i halsen.

Men Rose bara tjöt. Hon hade fått upp sin näsduk, och i den anförtrodde hon hela sin smärta.

— Ja har ingen å dansa me på uppvisningen, om du inte kommer. Du å ja har ju dansat samman hela tiden och vi skulle dansa samman på uppvisningen också å nu ä ja ensam. Å så undrar alla mänskor, varför ja inte har nån å dansa me å så säger dom att de ä för att ja ä judinna. Ja ska bjuda dig på bakelser hela kvällen. Mamma kommer dit å hon har så många pengar me sig. Hon kan köpa alla bakelserna, om hon vill.

Han stod och hytte åt henne med ena handen. Men det var ej för att hota henne utan av skräck.

— Tyssst! Tyssst! Gråt inte!

— Ja, men kommer du då?

Han nickade.

— Ja, men du ljuger inte.

— Nä, nä, bara tysst! Å så gå din väg!

— Ä de riktit säkert?

— Ja, ja!

Hon torkade sina tårar. Han stod och vred sig otåligt.

— Gå din väg nu, innan nån kommer.

— Ja kan väl inte gå ut på gatan, sån som ja ser ut.

Hon torkade omsorgsfullt ansiktet.

Till sist var hon färdig, såg sig i spegeln och gjorde en sista fråga:

— Å du narras inte?

— Nä.

— För om du narras, så talar ja om att du skolkat.

Stellan blev åter blodröd i ansiktet. Han ledsagade henne på tå genom rummen ut i tamburen. När han stängt dörren efter henne, sjönk han ned på galoschhyllan. Det var som om benen vägrat att längre bära honom. Han var alldeles utmattad. Och åter igen lovade han sig att aldrig, aldrig mera ha någonting med flickor att göra, inte förrän han blev riktigt stor.

Men han infann sig till uppvisningen och slutbalen.

Det ville ej bli någon riktig vinter den julen.

Ibland snöade det några timmar. Man satt vid fönstret och betraktade flingorna, medan hoppet tändes i ens hjärta. Och så såg man dem smälta på gatan, medan hoppet slocknade inom en.

Ibland kunde det frysa till om kvällarna. Morgonen efter steg man upp tidigare än vanligt, störtade till fönstret för att studera himlen, sprang i kläderna och rusade ned till kanalen. På kanalbanken stod redan en klunga pojkar och kastade sten ut över den nattfrusna isen, som svarade med en lång, spröd, klingande ton.

Men fram mot middagstiden regnade det på nytt. Ens längtan efter is och snö satt som en klump i halsen, man aldrig lyckades riktigt svälja. Man satt åter vid fönstret och stirrade ut i det piskande stormregnet. Eller också kröp man i ytterkavajen och sprang till en kamrat för att låna en Åbergare eller en indianbok, man till äventyrs ännu inte läst. Och under kavajen, i skydd mot regnet, hade man en liknande volym i utbyte.

En eftermiddag, då den låga, smutsgrå himlen tycktes bli högre och tunnare och det alltså åter fanns hopp om att det skulle knäppa till fram på kvällskvisten, satt Stellan orkeslös vid fönstret till sitt rum. Det var bara en vecka kvar till uppropet och han hade till den grad uttömt sina kamraters litteraturtillgångar, att han tagit fram en Topelius från den lilla bokhyllan över skrivbordet.

Plötsligen såg han upp. Nere från porten hördes ett förfärligt oväsen. Köttlund var full igen. Svordomarna kommo Stellan att rycka till och lystra som en gammal nummerhäst vid en trumpetsignal.

Nu raglade Köttlund in på gården, vände sig svärjande om, svor, knöt nävarna, samtidigt som någonting kastades på honom utifrån gatan.

Efter en stund kom Stellan underfund med att projektilerna, som träffade Köttlund, bestodo av halvfrusna hästbullar.

Köttlund retirerade allt längre in på gården och räddade sig till sist in i stallet.

Ur portgången stack ögonblicket efter ett huvud fram, sakta, försiktigt, som när en råtta tittar fram ur sitt hål. Och så försvann det. Allting hade gått så hastigt för sig, att Stellan ej kunnat se, vem det var. Han hade bara fått syn på en klassmössa med klassmärket bortrivet och tippen av en trubbnäsa.

Han satt i spänd väntan på fortsättningen.

Minuten efter stack huvudet åter fram, lika långsamt, men med mera trygghet över de vädrande rörelserna.

Det var Kalle Möller. Han såg sig omkring för att orientera sig på denna för honom främmande gård, tittade upp mot fönsterna, fick plötsligen syn på Stellan och gjorde en grimas, åtföljd av fingertecken, vilka Stellan uppfattade som en fråga, om han bodde där. Stellan nickade jakande och inbjudande och lät likaledes genom tecken Kalle förstå att den lilla dörren snett över gården ledde till stora uppgångens baktrappa.

Kalle Möller störtade över gården i anvisad riktning, på samma gång som Köttlund kom raglande och haltande ut ur stallet med en kvast i högsta hugg.

Stellan hade alltid hyst en blandning av beundran och fruktan för Kalle, ända sedan han förra höstterminen börjat i Stellans skola. Dels hade han kommit från Malmö, som var en mycket större stad. Dels kunde han en massa nya lekar. Men framför allt hade Kalle redan vid den första gymnastiklektionens början vetat att icke blott sätta sig i en oerhörd respekt utan också skaffa sig ett anseende, som sträckte sig långt utanför klassens gränser. Han hade nämligen hängt i krokig arm på bommen så länge, att kapten Bergenstråhle, som var gymnastiklärare, till sist sagt:

— Nej, hör du, knallhatt, laga dig ner från bommen nu! Vi har inte tid längre. Uppställning!

Från denna stund var Kalle Möller klassens självskrivne ledare. Ingen vågade mucka mot honom, fastän det fanns många, som voro mycket större än han. Till och med pojkar i högre klasser behandlade honom med nedlåtande sympati och efter en vecka hade han flyttats upp i den allra högsta gymnastikavdelningen. Något sådant hade aldrig hänt förut i mannaminne.

Men liksom alla andra hade Stellan ej bara beundrat Kalle utan också, på slutet, fruktat honom. En gång, under ett litet meningsutbyte om hästar, ett område, där Stellan ansåg sig vara expert, hade Kalle, offentligen, hånat honom med orden:

— Dä ska du säga, du, som går i dansskola och går på kondis mä den där judetösen. Du ska hålla käft, när förståndigt folk talar.

Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Han hade satt sig ner utan att svara. Man gav sig inte in i alltför långa dispyter med Kalle. Men nu fruktade han honom. Han gjorde det till den grad, att han, för att förebygga vidare smädelser, ej räknade det under sin värdighet att genom smicker söka vinna Kalles bevågenhet. Tyvärr hade resultatet knappast motsvarat hans förväntningar. Kalle hörde till dem, som äro så starka, så säkra på sig själva, så otroligt oavhängiga, att de ej ha behov av smicker: sanningen om dem själva är dem nog.

Och nu stod denne beundrade och fruktade Kalle Möller i Stellans rum. Det kunde ej hjälpas: han kände sig stolt, smickrad.

Kalle såg sig omkring i rummet med en van upptäckarblick:

— Bor du här?

— Ja.

— Koss i Jisse nam! Då ska vi ha skojit! Skojar du aldrig mä gubbfan?

Han hade inte ens tid att vänta på svar. Han gick fram till fönstret för att se, om han kunde upptäcka Köttlund. Men Stellan hejdade honom.

— Nä, visa dig inte, för då kanske han ser, att vi håller ihopa.

— Ä du rädd för honom?

— Rädd! Ja rädd! För honom! Nä du!

— Ja, men så du, hur han fick! Den ena hästskiten efter den andra rakt i planeten! Koss i Jisse nam! Om ja bodde på den här gåren, så skulle ja skoja mä'en, så att han ble alldeles tosi å inte visste, vikket ben han skulle stå på! Skojar du aldrig mä'en?

Stellan rätade upp sig förnärmad:

— Har ja inte skojat mä honom va? Du skulle bara ha sett! Har ja inte skojat mä honom? Du skulle bara ha sett hur många tusen gånger ja sprungit opp i hans gödselhög och sparkat omkull den. Å så säger du, att ja inte skojat mä Köttlund!

— Hetter han så?

Stellan nickade. Han började förklara. Han talade upp sig. Han blev ordrik och höljde sig själv med ovansklig ära och han såg med välbehag och stolthet, hur Kalle lyssnade. När han slutat, tillade han, efter en paus:

— Så du kan se själv, att fastän ens pappa tvingar en å gå i dansskola, så behöver man inte va en skit för dä.

— Kommer han hit varenda eftermidda?

Stellan nickade.

— Du tror förståss att de va ja, som bjöd Rose på kondis. Men se du, dä va dä inte. För dä va hon själv. Å då kunde ja inte säga nä!

— Men ä han full varenda da också?

— Nä, inte varenda.

Kalle blev sittande på soffan försjunken i ett leende framtidssperspektiv. Efter en stund sade han:

— Hör du, då kan ja få komma opp till dig om eftermiddagarna å så kan vi skoja mä gubbfan.

Stellan nickade.

Kalle försjönk åter i framtiden. Till sist reste han sig:

— Koss i Jisse nam! Va ä klockan?

Stellan tog upp sin rova:

— Halv fyra.

— Halv fyra! Koss i Jisse nam! Å ja som bara skulle gå ett ärende.

Han fick tag i sin mössa. Sekunden efter var han försvunnen. Med den säkra instinkten hos ett djur hade han letat sig genom två rum ut till tamburen och var borta, innan hans värd hunnit visa honom vägen.

Stellan såg honom, efter en snabb blick mot stalldörrarna, störta ut i portgången. Men Köttlund märkte det ej. Han låg redan i halmen och sov.

Stellan blev sittande kvar vid fönstret och såg länge ned på gården. Han kände det, som om han först nu efter sin olyckliga kärlekshistoria åter trätt in i ordnade förhållanden. Det var som om Kalles besök och hans löfte att komma tillbaka på nytt tillrättalagt Stellans dagliga liv, fört honom tillbaka till hans naturliga omgivning. Han kände sig återigen hemma, efter en lång och förnedrande äventyrsfärd. Världen var på nytt sig lik, visserligen full av äventyr, men av ett annat slag än kärlekens och kreditsystemets, äventyr man ej behövde skämmas för i sin egenskap av mankön.

Han kände sig lycklig. Kalle Möller skulle komma till honom varje eftermiddag! Han hade fått en vän. Och vilken vän! Tack vare Kalle såg han sig redan på en upphöjd och eftersträvad plats i samhället. Det låg en utmärkelse i att vara Kalles förtrogne. Bara detta att kunna säga: Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna!

Ju mera han tänkte på detta, ju starkare blev känslan av tacksamhet för Kalle, ju större Stellans beundran för honom.

I ett enda slag hade han blivit Kalles vän! Inför detta blev till och med frågan om is och snö betydelselös.

* * * * *

Och det blev lyckliga dagar.

Det var inte skojandet med Köttlund, som i Stellans ögon i första hand gav dem deras strålande glans. Det var samvaron med Kalle. Han skulle ha känt samma lycka bara av att vara tillsammans med honom. Han gick fullkomligt upp i sin nye vän och hövding. Det kändes så skönt, efter allt handlande på eget bevåg, att förnimma en annans påtagliga överlägsenhet och ovedersägliga styrka, att följa och lyda.

Utan att han märkt det själv hade all Åbergares och indianböckers romantik så småningom gett konturer åt hans idé- och känslovärld, förlänat den form och innehåll, skänkt den standard och kodex, förtätat sig till en livsåskådning, ett livskriterium. Och det första budet i denna värld var vänskapens obrottsliga lag. Den var heligare än allt annat.

Och nu hade han fått en vän! Och vilken vän! På honom koncentrerade Stellan all denna romantik, som under den hjärtklappande lektyren av äventyrsböcker omdanat hans själ. Här slog den ut i full och flammande låga.

Han endast tänkte i termen Kalle Möller. Han försökte så gott han kunde härma hans språk, hans maner. Han gick ända därhän, att han slet klassmärket från mössan. Hans dagar voro delade i två avdelningar, att gå och vänta på Kalle och, då han kommit, vara tillsammans med honom. Hans rum var ej längre platsen, där han själv hade sin varelse, fylld av minnen från tidernas morgon: det var platsen, där Kalle och han tillbringade eftermiddagarna tillsamman, där de välvde sina planer.

Men ej heller denna lycka var utan sina mörka skuggor. Ibland, då regnet stod som spön i backen, då man ej kunde skoja med Köttlund, då det ej fanns någonting annat att göra än att hålla sig stilla inomhus, kom oron över Kalle. Han beklagade sig över att hans far blivit bankdirektör i denna djävla håla, där det inte fanns någon hamn eller något hav. Han kände sig innestängd.

— Ja, men ån då?

Kalle gav honom en föraktfull blick:

— Ån! Sa du ån! Där finns ju inga skutor eller ångare. Ån sa du! Du menar väl inte att man ska leka med barkbåtar heller. Man är väl ingen barnrumpa.

Stellan rodnade och vände sig bort. Han skämdes. Det var just vad han brukat göra i Särö. Han lekte inte precis med barkbåtar, men med vackra små fartyg med vita segel och blåmålade, fernissade skrov. Efter en stund sade han:

— Ja, men ja vet va vi kunde göra.

— Va då?

— Vi kan leka med tennsoldater.

Kalle såg åter på honom.

— Nä, hör du! Du ä för djävli. Tennsoldater!

— Ja, men du förstår inte va ja menar. Man leker riktigt fältslag. Ja har en sån massa tennsoldater. Så ställer man opp dom i två härar på matsalsbordet liksom Gustav Adolf vid Lützen eller Breitenfeld eller Karl den tolfte vid Narva. Å så manövrerar man mä dom liksom Gustav Adolf och Karl den tolfte å ser, hur de gick till. Pappa har själv visat mig. Å så om man vill skjuter man på varandra med kanoner. Fast dä gör aldrig pappa.

Kalle funderade en stund.

— Har du kanoner då!

Stellan nickade.

— Får ja se dom!

Stellan dök in i leksaksgarderoben och plockade fram en kanon med fjäder bak, så att man kunde skjuta ärter ur den.

Kalle undersökte den. Minuten efter var fjädern sönder.

— Å du menar, att vi skulle leka med sånt där, som går sönder bara man tittar på de. Nä du! Inte ja!

Stellan kände sig mycket sorgsen.

— Djävla regnande, sade Kalle och lade sig på soffan. Efter en stund sov han.

Stellan satt vid fönstret och vakade över sin vän och hövding, så att han inte skulle komma för sent hem till middagen. Och då han väckte honom, störtade Kalle upp, ryckte till sig mössan och försvann med ett:

— Koss i Jisse nam!

— Kommer du i morron?

Men Kalle hade ej tid att svara. Minuten efter kunde Stellan höra honom ramla nedför stora trappan.

Men dagen efter infann han sig i alla fall. Stellan kände sig lättare om hjärtat. Kalle var i alla fall hans vän, hans verklige vän.

* * * * *

Då uppropet till vårterminen var över, fick Stellan tag i Kalle.

— Du kommer väl som vanligt.

— Visst!

Stellan gick hem och satte sig att vänta. Men hans vän kom ej. Var och varannan minut öppnade han dubbelfönstret i sin fars rum och spejade ut på gatan. Men Kalle syntes ej. Han gick tillbaka till fönstret i sitt rum, blev sittande och stirrade ned på gården. Kanske han kom den vägen. Han gick ut i tamburen, öppnade ytterdörren och lyssnade ned i trappan. Inte ett ljud. Han gjorde samma rond på nytt, många gånger.

Då klockan var fem och han visste, att Kalle skulle äta middag, tog han på sig ytterkavajen och gick till honom. En jungfru kom och öppnade.

— Ja skulle fråga om Karl ä hemma.

— Ja, han äter middag. Ja ska säga till honom.

Efter en stund kom Kalle ut. Han tuggade ännu. De sågo på varandra.

— Du kom inte, sade Stellan lågt.

Kalle såg sig om för att vara säker på att matsalsdörren var riktigt stängd.

— Nä, ja glömde dä.

De blevo länge stående kvar utan att säga något. Ingen av dem visste, hur man skulle handla i en dylik belägenhet. Till sist klämde Stellan fram med en lögn.

— Köttlund va så djävla full.

— Köttlund — — — ja ä trött på Köttlund — — —

— Ja, men dä kan dröja länge tills han blir så full igen.

Det blev åter tyst, en lång tystnad. Slutligen stängde Kalle dörren sakta bakom sig. Stellan stod ensam ute i förstugan. Han blev stående länge, innan han gick nedför trappan. Och han gick med steg så smygande, som om han hittat på något otillåtligt.

Kalle sökte ej mera upp Stellan om eftermiddagarna. Stellan kunde ej längre förebrå honom att smita undan eller bryta sina löften. Kalle var uppriktig. Då Stellan frågade honom: — Kommer du i eftermiddag, svarade han:

— Dä vet ja inte.

Det var förgäves, som Stellan vädjade till det förflutna och dess minnen. Kalle Möller levde alltför mycket i nuet och den allra närmaste framtiden för att låta det, som låg bakom honom, tynga hans känsloliv eller företagsamhetslusta. Han tog sina drabanter och väpnare, var han fann dem, utan att i valet låta leda sig av hänsyn till gamla minnen eller exklusiva vänskapsband.

Och Stellan förstod rent instinktivt allt detta. Han insåg, att om han ville vara i sällskap med Kalle, berodde det på honom själv att träffa honom.

— Men va ska du hitta på i eftermiddag?

— Dä vet ja inte. Hur kan ja veta dä i förväg. Dä blir väl nån rå.

— Men var kan vi träffas då?

Kalle nämnde tid och plats, ett gathörn…

Men det hände ej så sällan, att han ej ens anträffades där. Stellan stod och väntade länge, till dess han omsider började ströva omkring på stor- och smalgatorna. Ibland stötte han på honom, ibland inte.

— Du kom inte?

— Va fan kunde ja hjälpa dä. Vi hade skojit inne på Ahlströms gård, ja och en massa andra pojkar.

Och Stellan förstod. I de äventyr, som voro Kalles älsklingslekar, kunde man ej vara bunden av tid och plats. Leken kallades att "gå på gårdarna" och bestod däri, att man strövade omkring några stycken på gatorna, stack huvudet in genom en portgång, såg efter, om det fanns någonting man kunde förstöra och tog sin chans. I en sådan lek spelade det gynnsamma tillfället den avgörande rollen. Inför detta måste alla andra hänsyn vika.

Stellan förstod. Men förståelsen bragte ingen lättnad i hans sorg. Han hade ingenting att förebrå Kalle Möller. Han beundrade honom lika mycket som förr. Men han var avundsjuk på de andra pojkarna, som Kalle i sin bekymmerslöshet samlade omkring sig på måfå om eftermiddagarna och med vilka han strövade omkring på gatorna i hopp om en chans. Stellan hade ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den förste, den trognaste. Han ville ej låta någon tränga sig emellan honom och Kalle.

I en sådan situation fanns det ingenting annat att göra än att ständigt hålla sig i Kalles närhet, att ständigt vara till hands och på sin plats. Stellan infann sig fördenskull hos honom om eftermiddagarna, så tidigt anständigheten tillät det. Det var endast ytterst tvingande skäl, som förmådde honom att hålla sig borta. Han blev Kalles långa, bleka skugga. Genom själva sin ihärdighet skaffade han sig på sätt och vis första platsen om icke i Kalles hjärta så i alla fall i hans tankar, vid uppgörandet av planer.

Stellan blev en vana hos Kalle.

* * * * *

En av de första dagarna i februari kom vintern.

Sent en kväll började den med en snöstorm, som yrde genom gatorna. Den varade hela natten. När Stellan på morgonen kom stickande ut ur Storehus med morgonchokladen brännande från tungan ända ned i magen och med de valfrusna fingrarna knäppande ytterkavajen, måste han vada genom en snödriva, som dränkt de tre trappstegen ned till trottoaren. Gatorna lågo med kullerstenarna alldeles nakna. Men längs husväggarna hade snön tornat upp sig i väldiga vågor med spetsiga, blanka kammar. Snökornen stucko som knappnålar i ansiktet.

I skolan gick stämningen hög. Pojkar, som bodde i utkanten av staden berättade vidunderliga äventyr om snödrivor, de måste plumsa sig igenom, så oerhörda, att det gått dem över axlarna. Man ville tro dessa berättelser, men visste inte om man vågade. Morgonbönen hade mindre andakt över sig än någonsin. Snökornen piskade mot bönsalens höga fönster och lukten av smält snö och smorlädersstövlar stack som en ljuvlig rökelse i näsan.

Redan under den första lektionen lade sig stormen. Det skedde plötsligt. Som på ett kommando vände alla pojkarna huvudena mot fönsterna, där en grå dager grydde. Det hade med ens blivit så tyst där ute. Nu kom den riktiga snön, den efterlängtade, de stora, sakta dalande flingorna. Det var omöjligt att hålla sina ögon från dem. Och allt eftersom dagern steg blevo dessa flingor vitare, mjukare, fylligare. Vid andra timmens slut, då man gick hem till frukosten, talades det i gymnasistkretsar redan om slädparti med bal, medan småpojkarna vältrade sig i snön som hundvalpar i gröngräs.

Åter igen hade livet i ett enda slag fått ett innehåll och en mening.

Hela den dagen fortfor snön att falla. På eftermiddagen hördes den första bjällerklangen. Man störtade i väg genom tvärgatorna för att se, vem det var och man fick så småningom veta, att det varit löjtnant Hartman, som kört major Schwerins äldsta dotter i en släde med ett väldigt slädtäcke och silverbjällror. Och så hördes en släde till. Nu var man förberedd och höll sig i spänd väntan på Västra Storgatan. Denna gången var det handlande O.Th. Borg, som var ute och körde för sin fru. Det var inte lika vackert, åtminstone tyckte inte Stellan det, men det var i alla fall släde och bjällerklang. Och sen kom det många flera, officerare och handlande.

Innan det var tid att gå till sängs, slutade det upp att snöa. Och den sista gången under kvällen, som man lyfte på gardinen och tittade ut, var himlen hög och svartblå med tusentals stjärnor, som tindrade med en glans som om de blivit nypolerade.

Då Stellan nästa morgon sprang till skolan, voro redan snöplogarna ute. Och det var kallt. Andedräkten stod som rökstrålar ur näsan. Kölden stack rakt genom yllevantarna och strumporna. Det isade kring knäskålarna och på vaderna över stövelskaften. Men det var en skön smärta. Mot detta kalla, gnistrande vita kommo från alla kanter svarta figurer med händerna nedstuckna i fickorna och näsan i rockkragen springande mot skolan, där de höga fönsterna i bönsalen lyste som kyrkan en julotta.

— Jo då. Kanalen ligger redan. Och isen ä så här tjock.

En yllevante stack fram ur en rockficka, mätte isen och dök tillbaka igen.

— Kanalen! Va pratar du för skit! Tacka för att kanalen ligger. Men åkanterna ligger också. Ja har själv sett dä.

— Då blir det skridskolov.

I gymnasistkretsar tillsattes redan en kommitté för att uppvakta rektorn med en förfrågan om möjligheten av arrangerandet av ett slädparti med ty åtföljande bal på Fjelkinge gästgivaregård. Man skulle lova att inte dricka glögg eller andra sprithaltiga drycker.

Kölden höll i sig. Vid frukostlovet tog man fram skridskorna. Varje rast medförde nya underrättelser. Om två dagar skulle skridskoklubben öppnas. Nästa lördag skulle regementsmusiken spela där, om det inte blev så kallt, att spottet frös i trumpeterna. Det hade Stellans far själv sagt. Han var musikofficer det året. Och det var han som bestämde, när och var musiken skulle spela. Alltså var det sant.

Och kölden höll. Gymnasisterna fingo sitt slädparti.

Fredagsmorgonen steg rektorn efter sista psalmen upp på katedern. Alla visste vad det gällde. Strömfåran hade lagt sig. Men det var liksom en officiell bekräftelse på detta av alla kända faktum att höra rektorn offentligen förkunna nyheten.

— I natt har åns strömfåra lagt sig. Jag behöver ej påpeka, hur många gosseliv den redan krävt och jag förbjuder härmed skolans lärjungar att försöka det farliga vågspelet att gå över ån, innan jag från katedern gett tillåtelse därtill. Ett sådant försök kommer att av mig personligen bestraffas med kroppslig aga inför den felandes klasskamrater. Och med klassmörj följer som bekant nedsatt sedebetyg.

Kalle Möller satte armbågen i sidan på Stellan.

— Dä ska vi göra.

Stellan svarade ej. Men inom sig vägrade han.

De talades närmare vid om saken under första rasten. Stellan gjorde fortfarande invändningar.

— Du förstår inte va dä ä å gå över ån.

Kalle såg på honom länge:

— Förstår ja mig inte på is, va? Dä ska du säga! Koss i Jisse nam!

Han snurrade flera varv runt på klacken.

— Kan du inte simma?

Stellan rätade upp sig:

— Jo, dä kan ja visst!

— Ja, men ja ä simkandidat. Å ja vet, hur man ska bära sig åt, när man dråsar i plurret.

Stellan såg på honom.

— Å vill du inte va mä, så kan ja lätt få en annan. Dä ä ingen konst.

Stellan vred på sig:

— Nä, dä vet ja väl!

Klockan ringde.

De gjorde en avstickare ned till ån, innan de gingo hem till frukosten. Åkanten var redan belagd med tumstjock is, vit som surmjölk och med vissnade vass stickande upp som skäggstubb. Men längre ut låg rännan med ett tunt, stålsvart istäcke. Kalle hade plockat fickorna fulla av stenar av olika storlekar. De gingo ända fram till strömfårans kant. Kalle kastade stenarna ut över den nattgamla isen och lyssnade till tonen, han fick till svar. Stellan sade ingenting. Han stirrade ut över detta glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i benstommen.

Till sist skakade Kalle på huvudet.

— Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron.

Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån. Kanske han skulle kunna lyckas att övertyga sin vän och hövding.

— Du så ju själv, hur djävla svart isen va. Du kan inte tro, hur stark strömmen ä ute i rännan.

Kalle tycktes ej lyssna. Först när de skildes åt, sade han:

— I morron går dä. Å dä skulle nog gå i eftermidda också, om man kröp över. Om dä bara funnits en pojke till, som va simkandidat.

Han såg nedåt gatan, som om han sökte upptäcka någon, som avlagt denna examen.

Hela eftermiddagen höll man till nere vid åkanterna.

I horisonten i väster stod en röd skybank, som för varje minut skrumpnade till färg och form, medan solen sänkte sig. Långt borta, andra sidan maderna, steg den höga skorstenen från det nybyggda sockerbruket och bolmade ut en rök, som krympte samman, nästan trollades bort till iskristaller.

Stellan gick vid sidan om Kalle längs strömfåran. De hade också andra pojkar med sig, som under edligt tysthetslöfte invigts i planen. Kalle hade använt middagsrasterna att gå omkring och säga:

— I morron går ja å Stellan över rännan. Men andas du ett enda ord om dä, får du på käften.

Nu hade också Stellan fickorna fulla av stenar, som han då och då med kännarmin och huvudet på sned singlade ut över den stålsvarta isen i strömfåran.

Han var rädd. Men han vågade ej visa det. Han hade i ett enda slag för alltid befäst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade plötsligen framstått som en oomtvistligt oförvägen och modig natur. Förvandlingen hade väckt så mycket större uppmärksamhet som han bara för några veckor sedan gått i dansskola och ätit bakelser på kondis med flickor. Man skulle ha haft svårt att tro på en så snabb förändring, om inte Kalle själv genom att utvälja honom till drabant gått i god för den.

— Kom ihåg, sade Kalle, innan de skildes åt, att du tar gymnastikskor mä dig.

Stellan nickade. Och samtidigt stack det till inom honom som ett plötsligt hopp. Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var och varannan dag i skolan.

Han skildes från Kalle utanför dennes port.

— I morron, sade han högt och tydligt.

Kalle bara nickade.

* * * * *

Det var som om Stellan den kvällen inne på sitt rum för första gången gjort ett överslag av sitt liv, bedömt ett mänskolivs värde och — valt.

Han kände sig fylld av en stämning, så högtidlig, så allvarlig, att det föreföll honom som om hans bröst skulle sprängas. Under denna kväll, medan han stod vid fönstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och såg upp mot de köldgnistrande stjärnorna förtätades Åbergs- och indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han måste inte svika. Vad som än hände: man fick aldrig svika en vän. Det var ärelöshet. Hellre då det andra, det kalla, våta, strömmen, döden…

Nu gällde det att visa, vem han var. Nu hade han världens ögon på sig. Nu var den stund inne, som en gång kommer till alla de hjältar, han läst om i böckerna, den stunden, då hans ögon flugit över bokens sidor, då han skakat av spänning, om hjälten till sist skulle visa sig värdig. Och nu var det hans, Stellans tur. Där han stod vid fönstret tyckte han det var, som om hela världen, alla de andra pojkarna i klassen, i detta ögonblick riktat sina blickar mot honom i samma hjärtklappande ängslan, han själv känt inför böckernas hjältar. Skulle han svika…? Nu gällde det!

Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med fast stämma:

— Karl Möller, jag skall aldrig svika dig.

Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig samman som ett foster.

Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans hjärta bultade.

Han hade fått en idé, en idé så glänsande, att han satt kapprak i sängen.

Kalle Möller och han skulle ingå fostbrödralag! De skulle blanda blod samman, han och Kalle!

Han talade till sig själv, som om han redan höll på att utveckla planen för sin vän.

— Kommer du ihåg, att när två vikingar vatt i livsfara, så blandade dom blod och lovade att va vänner för hela livet. Dom delade ljuvt och lett och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra.

Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De skulle blanda blod och aldrig, aldrig svika varandra. Hans kinder brände.

Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en tuva. Och det hade de ingen. Och hur skulle de få blodet att rinna?

Nu arbetade hans tankar som jordens kryp. Han måste fundera ut något annat sätt. Kanske man kunde sticka sig i fingertopparna med en knappnål och krama ut blodet. Och så kunde man slicka av det på varandra. Också det kunde gå för sig. På det sättet hade man ju i alla fall blandat blod med varandra. Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en tuva — — —

Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen — — —

Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra, fostbrödralaget, blodblandningen…

Han hade så bråttom att komma i väg på morgonen, att han inte hann knäppa alla sina knappar förrän han var ett gott stycke från hemmet.

Det var kallt, knastrande kallt. På sätt och vis sörjde han över att det frusit så skarpt. Kanske strömfåran redan var säker. Han tänkte inte så mycket på att han och Kalle skulle berövas vågspelets ära. Men om det inte längre fanns någon risk för livet, skulle hans idé om fostbrödralaget förlora sin glans. Man går inte fram till en vän och säger: — Nu ska vi blanda blod, om det inte har gällt någonting riktigt. Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt.

Han väntade på Kalle före morgonbönen så länge, att han var den siste som slank genom bönsalsdörrarna, innan de stängdes. Och när de kommo tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller där. Ordningsmannen anmälde honom som frånvarande utan att kunna säga om han var sjuk eller ej. Han skrevs upp i liggaren som frånvarande utan laga förfall — tills vidare.

Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till Kalles. Han låg påklädd på sängen och läste läxor. Han var sjuk. Han hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gånger på natten.

Stellan blev stående vid sängen och såg på honom. Så kastade han en blick mot dörren, som stod öppen till våningen, böjde sig ner och viskade:

— Kommer du inte till skolan alls i dag?

Kalle svarade ej. Men inne från våningen hördes en röst, Kalles mors röst, som sade:

— Jo, det gör han visst det. Hans sjukdom är det inte så farligt med. Han har naturligtvis inte läst på läxorna.

Stellan såg åter på honom. Men han bara skakade på huvudet. Till slut, efter att ha kastat ett misstroget öga på den öppna dörren in till våningen, varifrån den stränga rösten kommit, böjde sig Stellan över honom och viskade:

— Ah, hör du, kom! I morron blir dä för sent. Då ä isen så tjock. Ja har en så stilig idé.

Kalle svarade honom med en matt, ointresserad blick.

— Jo, ja har en sån stilig idé. Vi ska bli fosterbröder. Vi ska blanda blod.

Kalle såg på honom med samma matta, ointresserade ögon.

— Du vet, vikingarna, när di vatt i livsfara, så blandade di blod och så bildade di fostbrödralag och lovade att dela ljuvt och lett tillsammans och att alltid hjälpa varandra, du vet.

Kalle nickade, men utan den entusiasm, Stellan väntat sig.

— Ä dä inte stiligt?

— Å jo! — — —

— Ska vi inte göra dä?

— Dä kan vi väl göra — — —

— Ja, tjenis! Ja kommer hit efter skolan och så tar ja gymnastikskorna mä mig.

Kalle nickade.

En klocka ringde.

Inne från våningen klappade någon i händerna:

— Frukost!

Kalle infann sig till middagslektionerna. Pojkarna i klassen skockades om honom:

— Ska du och Stellan göra dä i eftermiddag?

Kalle gav intet annat bestämt svar än det, att om någon knyste ett enda ljud, fick han på käften.

Stellan var mera meddelsam. Han kunde visserligen inte ge några upplysningar om klockslag och plats, där övergången skulle äga rum, eftersom Kalle ännu ej gett bestämda order, men i eftermiddag skulle det ske, annars var det ju ingen konst. Så som det frös nu skulle vem som helst kunna gå över strömmen i morgon. Ville de se på, så fick de själva hålla sig framme.

Också visavi honom själv höll sig Kalle tyst och förbehållsam. Men Stellan tyckte sig förstå denna tystlåtenhet. Han till och med beundrade den och skämdes över att han varit så talför. De riktiga hjältarna pratade inte så mycket. Det fanns indianer, som aldrig sade ett enda ord. Och nästa rast slöt också Stellan sin mun.

Plötsligen tog Kalle honom avsides:

— Men, hör du, om vi skulle åka i plurret, var ska vi torka oss? Kan vi göra dä hemma hos dig? Ja vågar inte komma hem våt.

Detta var någonting Stellan ej tänkt på och han funderade däröver hela nästa timme, till dess han funnit lösningen. Kerstin! Visst djävern! Gamla Kerstin. De kunde springa och torka sig hos henne. Hon skulle inte säga ett knyst. Och hon hade en så bra kamin, som alltid var glödhet.

— Vem ä gamla Kerstin?

— Dä ä min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegård.

Kalle nickade betänksamt.

— Och hos henne kan vi få låna en knappnål, som vi kan sticka oss mä i fingertopparna.

Nu spärrade Kalle upp ögonen:

— Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du för skit? Vafför skulle vi göra dä?

— Ack, dä va sant! Dä glömde ja å tala om för dig i morse, när ja talade om vikingarna, som blandade blod. Se du, ja har hittat på ett bättre sätt än dä där mä att låta blodet rinna under en tuva. I stället ska vi sticka oss mä en knappnål i fingertopparna och så ska vi krama ut blodet och suga dä på varandra så att ja får ditt blod och du får mitt. Du förstår!

Kalle nickade, men också nu utan entusiasm.

Klockan halv tre var Stellan hemma hos Kalle.

— Ä du färdig nu?

— Dä ä väl inte så djävra bråttom.

Kalle gick ut och blev länge borta. När han kom tillbaka, hade han ytterkavajen med sig och drog ur rockfickan fram en torklina.

Stellan stirrade på honom:

— Va ska vi mä den å göra?

Kalle bröt ut med en häftighet, som om han sökte försvara sig:

— Du menar väl inte ja ä en sån idiot så ja vill dö heller! Va vi ska mä den? Vi ska ha några pojkar å stå mä den i närheten, så di kan kasta ut den till oss ifall dä behövs.

Han granskade linan ett slag, stoppade den tillbaka på dess plats, krängde ytterkavajen på sig och sade:

— Ska vi kila då?

— Ja, men Kalle, du har glömt gymnastikskorna.

— Visst fan!

De gjorde ett slag kring gatorna för att samla upp en handfull pojkar, fyllde fickorna med sten och vandrade längs strömfårans kant. Nu var det endast mitt ute i rännan isen svarade med en klingande nattfrusen ton, när man singlade en sten över den.

Till slut stannade Kalle där det svarta isbandet var som smalast.

— Ska vi göra dä här? frågade Stellan.

Kalle nickade.

Plötsligen var det någon som opponerade sig. En av pojkarna, som skulle hjälpa till med linan, ifall det behövdes, sade:

— Men nu ä du allt bra djävla dum, Kalle.

Kalle vände sig om:

— Va hostar du om?

— Jo dä vet ja! Ja vet, att där rännan ä som smalast där ä strömmen starkast.

En lång diskussion utspann sig. Till slut sade Kalle till Stellan:

— Bry dig inte om'en. Han begriper ingenting. Vi gör dä här!

Han tog långsamt av sig ytterrocken, satte sig på den och började kränga av sig stövlarna. Stellan följde hans exempel. Runt omkring stodo pojkarna och sågo på, tysta.

När Kalle fått gymnastikskorna på sig, gick han ända ut till den svarta iskanten. Så vände han sig om.

— Ställ nu opp er här, pojkar, i en rad inåt lann mä linan. Å om nåt händer, så kastar ni ut den, å när vi fått tag i den, så drar ni opp oss.

Han ordnade linjen, som om han varit troppchef i gymnastiken. Pojkarna lydde. De voro imponerade över detta metodiska, vetenskapliga förfarande. Och de voro också stolta över att på detta jämförelsevis ofarliga sätt få ta del i bragden.

Kalle granskade ännu en gång kedjan av hjälpredor.

— Nu tar vi å oss i skjortärmarna då.

— Ja, sade Stellan.

— Å så ställer vi oss ett stycke från varandra och när jag säger tre så glider vi över.

— Ja.

Han vände sig ännu en gång om:

— Hör du, du på sladden, va fan du hetter, du ska ha linan över axeln och kring livet så du inte släpper taget, precis som sjömän, när di drar.

Stellan stod ute vid strömfårans kant, ett stycke från Kalle och skakade av köld i skjortärmarna. Han frös ända in i hjärtat. Inte svika… Inte svika… Nu hade hans stund kommit…

Så kommenderade Kalle:

— Ett — — — ttt — — — våååå — — — ttttrrr — — —

Stellans hjärta bultade hårt, som om det ville spränga bröstkorgen. Han slöt ögonen och tog ett glidande steg ut på det svarta. Det gick — — — Ett steg till. Nu såg han åt sidan. Kalle stod ännu kvar.

— Kommer du inte? ropade han som i ångest och stannade.

— Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte!

Stellans ögon blevo plötsligen alldeles stela av skräck. Och ögonblicket efter gav han till ett gällt, hest skrik. Det krasade under honom. Han sjönk, drogs ned av något isande kallt och vått och tungt.

— Opp mä armarna! Opp mä armarna! ropade Kalle. Hör du inte! Opp mä dom! Hit mä linan, pojkar! Kvickt! Kvickt!

Det sista Stellan såg var Kalle, som krypande närmade sig honom:

— Hugg tag i linan, hugg tag, ser du den inte! Här! Här!

* * * * *

De sutto hos gamla Kerstin, inbäddade i filtar framför den glödheta kaminen. Vid sidan om på bordet stod en tillbringare med ångande mjölk. Över kaminen hängde kläderna. Det rök ur dem.

Gamla Kerstin hade gått ut för att köpa dricka att blanda i den kokheta mjölken. Det var det bästa medlet hon visste mot förkylning.

Ända sedan de kommit upp ur vaken hade de ej växlat ett ord. De hade sprungit genom smågatorna så fort de kunnat i de nerisade kläderna och med tänderna skallrande i munnen av köld. Och så länge Kerstin varit inne hade de ej kunnat få fram ett ord. Hon hade bara grälat i ett sträck.

Nu såg Stellan på Kalle. Djupt nere hos honom låg en misstanke och värkte.

— Varför kom du inte när du sa tre? frågade han till sist med en trevande röst.

— Kom! Va menar du mä dä? Dä skulle just ha vatt snyggt om vi sprungit båda på samma gång. Vem skulle då ha krupit ut å räddat dig. Ja hade själv tänkt å sprungit först, men så i sista stund tänkte ja, att dä va bäst ja vänta ett ögonblick, om något skulle hända dig, så att ja kunde va klar å hjälpa.

Stellan nickade. Han kände sig tacksam över förklaringen. Hans misstankar hade skingrats. En översvallande tacksamhet steg upp inom honom. Kalle hade räddat honom.

— Ska vi göra dä nu? frågade han efter en stund. Nu, när Kerstin ä borta?

Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med bragder redan:

— Va ska vi göra nu?

— Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara, fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod…

— Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra.

— Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa.

— Har inte ja räddat dig ur fara, va? Hade dä inte vatt för mig, så hade du liggat i plurret nu.

Men nu kände sig Stellan kränkt. Förstod inte Kalle vad han menade?! Förstod han inte, att det var just därför, han ville blanda blod med honom, av tacksamhet, av beundran.

— Ska vi! Kerstin kan snart va tillbaks!

Kalle nickade, men utan entusiasm.

Stellan kröp ned från stolen och fiskade ur Kerstins sykorg fram en stoppnål.

— Gör du dä först, sade Kalle, så ja får se, hur dä går till. Ja har aldrig blandat blod mä nån.

— Inte ja heller, svarade Stellan förnärmad. De gjorde vikingarna bara en enda gång. Ska vi?

Kalle nickade. Stellan började sticka i pekfingerstippen. Så kramade han och fick fram en droppe blod.

Han sträckte fingret mot Kalle:

— Slicka nu!

Kalle slickade upp bloddroppen.

— Nu ä dä din tur.

Kalle fick tag i stoppnålen, stack till och lät Stellan slicka.

— Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod.

— Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på, hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat.

— Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett.

De svuro. Stellan räckte Kalle sin hand och sade:

— Nu ha vi gjort fostbrödralag å dä ä för livet.

Kalle nickade. Det blev tyst. Det sprakade i kaminen.

Stellan kände det, som om han inträtt i ett nytt och högtidligt skede av sitt liv. Nu hade han en vän, en riktig vän. Världen hade på något sätt förenklats. Han var ej ensam längre. Han var två. Han hade blivit starkare. Han hade från och med nu fyra armar att slåss med, två munnar att skälla med, två hjärtan att bevara sina hemligheter i…

Kalle reste sig upp, kände på sina kläder, som hängde över kaminen och satte sig igen. Till sist rös han till ett slag:

— Fy fanken! Nu blir de nog klasstryk i morron.

Stellan såg på honom:

— Inte ä du rädd för dä?

Kalle svarade först efter en stund:

— Slår di en tills rottingen går sönder i den här skolan?

— Dä vet ja inte. Ja har aldrig vatt mä om dä. Har du?

Kalle skakade på huvudet:

— Nä, men i Malmö va dä en gång en pojke som fick klasstryk. Han sa dä gjorde ont.

— Skrek han?

Kalle nickade:

— Han vrålade alldeles djävrigt.

Det blev åter länge tyst. Till sist sade Stellan:

— Men dä ska inte vi göra.

Kalle vaknade ur sina funderingar:

— Vikket?

— Skrika. Inte om dä gör aldrig så ont.

— Nä — — —

Kalle tog sig en lång funderare innan han tillade:

— Men ja tror inte ja får smörj hemma för ja kan alltid säga, att ja räddade dig.

Stellan nickade:

— Ja, dä gjorde du. Dä kan ja säga din pappa, om han inte tror dä.

Kalle funderade ännu en stund.

— Kanske man kunde säga dä till rektorn också — — —

Stellan nickade.

* * * * *

Morgonen efter voro de hjältar. Det talades inte om någonting annat än om dem. De stodo mitt i en ständigt växande klunga och måste berätta på nytt. Det vill säga: det var mest Stellan som fick föra ordet. Kalle sade inte mycket. Och Stellan berättade gärna. För varje gång han måste upprepa historien slutade han:

— Å om Kalle inte vatt där, så hade ja vatt dö nu. Ä dä inte sant?

Han vädjade till sin fosterbror, som svarade med en nick.

Men när de kommit in på bönsalen, var det inte längre något tvivel om, hur dagen skulle sluta. Rektorn höll sig hela tiden nedanför katedern. Han såg förfärligt ond ut. Och då adjunkten Lundquist slutat bönen, steg rektorn sakta uppför katedertrappan och började tala. Stellan hörde inte mycket på vad han sade mera än rektorsförhör klockan nio, omedelbart efter sista morgonlektionen.

De båda fosterbröderna använde rasten mellan de båda morgontimmarna att komma överens om vad de skulle säga. Nu var Stellan den fåordige. Kalle visade sig åter som vanligt överlägsen, full av planer.

— Nu ska vi komma överens om att du säger att ja räddade dig.

— Ja visst.

— Å så säger vi inte nåt annat.

— Nä.

Men det gick ej, som Kalle tänkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen.

— Men repet, frågade rektorn. Var fick ni det ifrån?

— Dä hade Kalle med sig.

— Hade ni kommit överens om att ni skulle gå över ån eller var det händelsevis, som Möller hade ett rep med sig i fickan?

Stellan började skruva på sig.

— Bär Möller alltid ett rep på sig i fickan? Svara, Möller!

— Nä — — — äää.

— Varför hade du ett rep med dig just i går?

— Därför att — — — ja tyckte dä kunde va bra å ha.

— I händelse Petréus skulle gå ner sig? Var det så?

— Ja.

— Då visste du alltså, att Petréus skulle gå över isen?

— M — — — mnnn — — — Han hade talat om dä.

— Skulle han gå över isen ensam?

— Mmmnnn — — — näää, dä skull — — — lle han inte.

— Vem skulle gå med honom?

Kalle svarade ej.

— Var det kanske du som skulle gå med honom?

— Mmnnn — — — kanske — — —

— Ni är några oförskämda lymlar. Det blir klasstryk för er båda två klockan tolv.

* * * * *

Och klockan tolv kom rektorn in i klassrummet. Han hade två rottingar med sig, nya, gula, fernissade.

Pojkarna reste sig och bugade djupt.

— Ordningsman, sätt fram en pulpet.

Det gick en rörelse av fruktansvärd spänning genom salen. Pulpeten släpades fram under dödstystnad. Rektorn böjde prövande en rotting.

— Petréus! Fram med dig!

Stellan gick sakta fram och ställde sig vid pulpeten. Ögonblicket efter kände han rektorns hand om sin krage. Nu låg han på pulpeten och väntade — — — Och så kommo slagen. Han bet tänderna samman. Inte skrika. Inte skrika, tänkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen.

— Stilla, drummel. Spänn dig inte!

Han slappnade åter till. Och så, utan att han visste det, pressades ett ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt, utdraget skrik:

— A — — — aaa — — — jjj! A — — — aaaaaaaaa — — — jjjjj — — —

Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar.

Stellans kinder brände av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera för sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit — — — han var ärelös — — —

Plötsligen blev det tyst. Rottingen upphörde att vina. Tystnaden i klassen var så intensiv, att man kunde höra rektorn flåsa. Och så sade han:

— Hör du — — — h — — — har du — — — något i — — — byx — — — xorna, lymmel!

Kalle svarade ej.

— Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat något i byxorna? Knäpp ner dem!

Hela klassen satt med återhållen andedräkt. Kalle knäppte ned sina byxor.

Det gick ett viskande utrop genom klassen, då Kalle drog fram någonting grått.

— Vad är det? frågade rektorn.

— En kökshandduk — — —

Ögonblicket efter låg Kalle med blottad bakdel på pulpeten och skrek så att fönsterrutorna klirrade.

Och under tiden flämtade rektorn, medan rottingen ven i luften:

— Jag ska lära dig att komma med busstreck! Här lyckas det inte, lymmel!

Han var blåröd i ansiktet.

— Bort och sätt dig!

Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen höll han upp byxorna, med den andra frotterade han bakdelen.

Rektorn lät de båda sönderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick han ur den vördnadsvärt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles kökshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum på ämbetsrummet.

Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad…

Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom. Plötsligen såg han Kalle. Plötsligen förstod han allt. Kalle hade lurat honom hela tiden. Kalle var rädd. Kalle hade inte vågat gå över ån. Det var därför han försökt skolka. Det var därför han försökt glömma gymnastikskorna. Det var därför han inte sprungit, när han sagt tre.

När rektorn gått reste sig Stellan upp:

— Får ja lov å gå ut?

— Gå då!

Då Stellan kommit ut i den långa, öde korridoren, gick han fram till ett av de stora fönsterna. Han stirrade ned på gatan utan att se någonting. Det kom en slöja över hans ögon. Tårarna sipprade fram. Med händerna för ansiktet grät han, över sin fosterbror, över brutna löften, över blod man blandat med mänskor, som svikit, med mänskor, som haft andra hedersbegrepp — — —

* * * * *

En kort tid efter förlorade Stellan också en annan vän.

Farbror Ekenström, som rest bort på permission till julen, hade ej kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hört sin far svära över honom. Han brukade säga att Ekenströms förfallna växlar kommo med en regelbundenhet som om man prenumererat på dem, ett dunkelt uttryck, vars förfärande innebörd Stellan ej förstod.

Och nu, i mitten av februari kom underrättelsen att han skjutit sig i Köpenhamn. Anledningen var skulder och ett dåligt fruntimmer. Det vill säga: hon var egentligen inte så dålig heller. Men hon var bara cirkusryttarinna. Stellan hade till och med själv sett henne en gång, då hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit på en svart hingst med vit sadel och själv hade hon haft hög hatt på huvudet.

Självmordet väckte ett oerhört uppseende. Det till och med skrevs en visa därom, som sjöngs över hela Skåne. Löjtnant Ekenström blev en hjälte, en folkets tragiskt romantiske avgud.

På Stellan gjorde farbror Ekenströms självmord ett outplånligt intryck. När han gick förbi hans dörr nere i farstun blev han ibland stående långa stunder och såg på den. Det kändes så underligt beklämmande i hans hjärta. Han hade, till en början dunkelt, förnimmelsen av att det fanns någonting gemensamt, en likhet mellan honom själv och farbror Ekenström. Han tyckte också att det var, som om han hade någon skuld i Ekenströms död. Han hade fått fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenström inte hjälpt honom, han hade kunnat klara sig…

Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han började ana sitt eget framtida öde. En gång skulle det skrivas en visa om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket, som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig mot.

Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle Möller. Den döde blev honom en ledstjärna, en förklaring på det öde, som väntade honom själv, ja, en förklaring på själva livet.

Ty en dag sade hans far på tal om sin gamle regementskamrat:

— Ja, det är de bästa, som skjuter sig.

Orden voro ej avsedda att höras av Stellan. Men det var som om de riktats just till honom. De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare.

Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som Kalle Möller — de skjuta sig inte. De fortsätta att leva och bryta löften och vara fega; de gå omkring i skolan som hjältar och skryta över att de varit så finurliga, så att de lagt kökshanddukar i byxorna. Och de beundras av kamraterna.