II.

MEDELTIDEN

Så långt tillbaka i tiden Stellan numera kunde minnas hade han och hans far brukat fira julen hos farmor.

Liksom så många andra skånska prästänkor hade hon efter prosten Petréus' död flyttat till Lund, där hon köpt ett långt, vitrappat envåningshus mitt emot Parkbolaget.

Hennes man hade varit en verkligt evangeliskt-lutersk kärngubbe, som i änkemannaståndet sett den säkraste vägen till helvetet: prostinnan Petréus var hans tredje hustru — de två första hade varit systrar — och i det avlånga, vita huset vid Svanegatan hade hon uppfostrat, utom sina egna två söner, två kullar styvbarn, tillsammans elva barn, av vilka endast ett var av kvinnokön. Mellan den äldste styvsonen och hennes egen yngste pojke, numera kaptenen Petréus, var åldersskillnaden så stor, att kaptenen som barn haft den föreställningen, att hans äldste halvbror fötts med skägg: han hade nämligen aldrig sett honom utan.

I fråga om barnen Petréus ägde det något ovanliga förhållandet rum, att även om man visavi dem kunde hysa tvivel om, vem som varit deras mor, kunde man däremot med bestämdhet påstå, att prosten Petréus varit far till dem alla. De hade alla hans stora, runda, säkert och solitt byggda sydskånska kranium.

Av de elva barnen hade endast ett kommit på villovägar. Det var prostinnans äldste son, Erik, som i femte klassen i katedralskolan i Lund hittat på någonting förfärligt — Stellan visste inte vad — gått till sjöss och uppslukats av Amerikas millioner. Det var i alla fall därifrån han sist låtit höra av sig.

För övrigt var förhållandet mellan syskonen Petréus det allra bästa. Man hade tagit fasta på historien om spöknipporna, hållit obrottsligt samman och bildat ett slags familjebolag, som till en början helt och hållet bestått av växlar. De äldre hade hjälpt de yngre, till dess de alla stodo på benen och voro män i staten. Utom den äldste, som numera var professor i exegetik och påstods skola bli biskop med tiden, och den yngste, Stellans far, voro de alla läkare, och, för att ej konkurrera med varandra, specialister var på sitt område.

Kapten Petréus skulle på sätt och vis kunna kallas fjädern i bröderna Petréus' familjehatt. Alla de övriga hade, var och en i sin stad, fått förse sig med svettremmar. Men Gunnar Petréus var deras Benjamin. När han kommit så långt i världen, att hans framtid skulle dryftas i familjerådet, hade det beslutats, att man hade råd till en lyxfågel. Gunnar skulle få bli vad han ville. Och Gunnar ville bli officer. Förslaget tilltalade bröderna. På den tiden stod officeren högst på den sociala rangskalan. Som de arbetsmyror de voro förbundo de sig att var och en draga sitt strå till hans stack på två villkor: dels att han gick in antingen vid artilleriet eller fortifikationen — man höll styvt på det vetenskapliga momentet också i lyxfågelstillvaron — dels att han, i tidens fullbordan, liksom de skulle välja en brud, som var tilltalande även i ekonomiskt hänseende. Därmed menade de ej, att han skulle helt och hållet bortse från hjärtats krav. Men de kunde samtidigt ej underlåta att framhålla sanningen i det gamla ordspråket, att man lika lätt kan förälska sig i en rik flicka som i en fattig.

Och så hade Gunnar Petréus blivit artillerist. Under flera år hade han ur familjebolaget uppburit de tre tusen kronor om året, som utom löjtnantslönen måste garanteras för att han skulle kunna komma in på just detta regemente. Och i tidens fullbordan hade han valt sig en brud, som i alla avseenden uppfyllde brödernas förhoppningar och tillfredsställde familjebolagets önskningar.

* * * * *

Det långa vita huset, som den första tiden efter prostinnans inflyttning mest bestått av sovrum, stod numera nästan tomt hela året om: det var bara hon själv, som bodde där, med en gammal trotjänarinna, hon tagit med sig från prostgården, och en "sällskapsdam", en avlägsen släkting, som passade upp både henne och trotjänarinnan och på vilken prostinnan för övrigt kunde utösa sitt dåliga humör utan att alltför mycket såra henne: hon var nämligen ytterst döv.

Men om jularna blev det liv i det vita huset. Julafton och juldagen fanns det aldrig mindre än fem av prostinnans söner med familjer samlade. Lyckligtvis voro ej sönerna barnrika. Det var som om naturen själv satt en gräns för faran, som hotade att översvämma hela provinsen med Petréusar.

* * * * *

Dessa juldagar hade emellertid ej förflutit utan allvarliga moment. De hade i synnerhet varit obehagliga för kapten Petréus. Man hade gått till rätta med honom för hans brist på ambition. Tänkte han gå och slå dank vid regementet hela sitt liv? Tänkte han gå och vänta sin tur i hopp om att möjligen bli major en gång och så vänta igen i hopp om att sluta som regementschef? Varför i Herrans namn, när det fanns genvägar? Varför spottade han inte i händerna, tog ett karlatag och sökte komma in vid generalstaben i stället för att stå i kön och vänta?

Kaptenen hade svarat, att det redan var för sent påtänkt och att han för resten ej var ärelysten.

På denna invändning hade han fått till svar frågan, om han ej var en Petréus.

Bröderna förstodo honom ej. De voro dåliga psykologer, så snart det ej gällde bedömandet av en mänska i aktion. De insågo ej, att kaptenen Gunnar var samma opportunist som de, att han, som de, följt lagen om "least resistance" och att han hunnit så långt på ärans bana som han för tillfället önskade.

Det hade emellertid varit obehagliga dagar icke bara för kaptenen. Också prostinnan hade tagit kritiken åt sig, visserligen utan att säga något, så länge styvsönerna voro närvarande. Men hon kände det, som om anmärkningarna riktats också mot henne, som om det var hon, som spätt ut och försvagat det starka blodet. Inte nog med att hon hade olycksfågeln i Amerika på sitt samvete: skulle hon nu också behöva höra kritik över Gunnar. Inte nog med att Gunnar var en lyxfågel: skulle han nu också anklagas för att han inte kunde sjunga? (Liknelsen var hans egen.)

När juldagarna voro över och hon befann sig ensam i huset med kaptenen och Stellan — kaptenen brukade ha permission till över trettonhelgen — tog hon itu med honom på allvar. Vad gjorde han egentligen hemma hos sig? Det var som hon sagt ända från början: han hade valt en världslig bana. Hon hade aldrig varit riktigt med på det. Och om Petréus levat skulle det aldrig ha hänt. Men han hade fått sin vilja fram. Och här var resultatet: ingenting hade det blivit av hans glitter och prål och vackra uniformer. Middagar, supéer, mässliv, uteliv, starka drycker och kortspel, det var allt.

Kaptenen ryckte nervöst uttråkad på axlarna.

— Ni kan väl inte begära, att jag ska vara någon Moltke heller!

— Men, kära pojke, du har ett sådant gott huvud! Du är den mest begåvade av allesammans. Och så blir det till ingenting.

— Då tycker jag mor ska va glad över att jag är så begåvad och nöja sig med, att mor är den enda som har reda på det. Det finns ingenting roligare än att vara ensam om en hemlighet.

Hon kom ingen vart med kaptenen. Och i samma ögonblick hon insett, att en direkt attack var lönlös, sökte hon anfalla honom från en annan sida.

Hon behövde ej söka efter den taktiska punkten. Det fanns Stellan.

Han var det enda verkliga barnbarn, hon ägde. Om olycksfågeln Erik hade några barn visste hon inte. Och hela hennes liv hade varit en enda lång uppfostringsprocess. En mångårig vana, ett överflöd på jämförelsepunkter hade gett henne en psykologisk blick av sällsynt skärpa och framför allt av större skärpa än värme, när det gällde att upptäcka gryende karaktärsfel. Och hon var ej belåten med Stellan. För sig själv kallade hon honom helt enkelt "Göteborgaren", därmed vräkande all skulden för de förefintliga bristerna på hans möderne.

Under den förflutna hösten hade hon legat i en ständig brevväxling med sin son angående Stellans konfirmation. Meningarna mellan henne och Göteborg, i synnerhet konsulinnan Axelson, voro nämligen på denna punkt mycket delade. Konsulinnan föreslog, att han skulle konfirmeras för en på den tiden mycket känd hovpredikant, som vid västkusten om somrarna befäste Göteborgs förgyllda ungdom i den rena luterska läran. Prostinnan Petréus var upprörd. Hon hade över huvud taget ej mycket förtroende för hovpredikanter, och hon visste dessutom, hur det gick till där uppe under beredelsetiden. Man spelade ett nytt spel, som hette tennis, man kurtiserade och hade för resten, som hon uttryckte det, alla slags schåser för sig. Hellre då låta den stackars pojken förbli en hedning än att taga den viktigaste händelsen i en ung mänskas liv till förevändning för den mest upprörande flärd och fåfänglighet. I stället föreslog hon, att Stellan skulle konfirmeras av en gammal vän till salig Petréus, en man, som förkunnade underkastelse och ödmjukhet i en enkel och lantlig prästgård söder om landsvägen. Den rena luterska läran, skrev hon i ett brev till kaptenen, och därvid citerade hon salig Petréus egna ord, var en bondereligion: den hade ingenting med rökelse och myrra att skaffa och dess eviga sanningar inpräntades bäst i ett ungt sinne ute på landet, bland bönder, i daglig beröring med bondens strävsamma och pliktfyllda, av Gud och Hans nådegåvor — solsken och regn — avhängiga liv.

Korrespondensen blev under höstens lopp allt ivrigare och gav samtidigt gumman Petréus tillfälle att på omväg ge de världsliga göteborgarna flera väl placerade tjuvnyp.

* * * * *

Av denna korrespondens hade Stellan genom sin far då och då fått några smakbitar. Till en början hade han odelat ställt sig på sin mormors sida. Hennes förslag tilltalade honom i alla detaljer: tennis, flickor, promenader och så, då och då, ett litet förhör i katekesen och en och annan psalm.

En dag hade emellertid hans far på sitt skrivbord glömt kvar ett av herdabreven från Lund. Stellan tjuvläste det och förstod, att det var hans farmor, som innerst inne hade den rätta — och besvärliga — synen på tingen. Det stod plötsligen klart för honom, att konfirmationen var någonting, som gällde hans själ…

Han hade under det sista året ej varit helt och hållet okunnig om att han ägde en själ. Han befann sig i de första pubertetsårens svårmod, i tiden för de dvaltyngda, förvirrade drömmarna före det långa, plågsamma uppvaknandet. Han var otålig och nervös. Ibland greps han av ett plötsligt missmod: han ville ej gå ut, han satt om eftermiddagarna inne på sitt rum, olustig, orkeslös, modfälld. Och ibland åter igen längtade han bort, långt bort. Den sista sommaren på Särö hade han drömt om att bli sjöman. Havet hade med ens fått en mening för honom. Det var den äventyrliga vägen, som ledde ut i världen, till stora städer med främmande mänskor och farliga kvinnor.

Det fanns denna sommar för honom intet ord i det svenska språket, som ägde en sådan hjärtsprängande klang som ordet jungman. Att vara jungman på en fullriggare med vita segel, svartmålat skrov och vita kanonportar! Han hade sett en under en utfärd till havs: den var på utgående med alla klutar uppe och när solen gick ned var det, som om den seglat bort på en ström av glittrande guld.

Då hade Stellan våldsammare än någonsin förr känt, att det inom honom fanns en själ, som längtade att segla bort på en ström av glittrande guld, bort till det ökända, det äventyrliga, de främmande männen och de farliga kvinnorna. Och han hade skrivit hem till sin far och framställt en darrande fråga, om han inte kunde få gå till sjöss och bli jungman. Hans far hade svarat, att man fick tala vidare om saken, när han kom tillbaka och det blev vinter och kallt. Och när Stellan kom tillbaka till skolan hade han av sig själv låtit planen falla. Han insåg, att han som jungman ej kunde bli officer, rida på hästar och gå omkring i artilleriuniform…

Men minnet av fullriggaren på guldströmmen satt kvar. Den levde som en symbol i hans hjärta. Hans själ hade vaknat. Ibland ryckte den till inne i honom som ett foster. Det sprängde i bröstet på honom och han sjönk samman inom sig själv i en spleenfylld modfälldhet över alla de år, som ännu lågo framför honom, innan han blev stor, riktigt stor. Och ur denna modfälldhet steg missnöjet, hatet mot det närvarande.

Men detta hat gällde ej honom själv. Det gällde mänskorna och den med snigelgång framkrypande tiden. Han visste, att han skulle bli någonting, ingen annan än han själv kunde ana. Men det var så långt till dess, fyra, fem oändliga år, som lågo som en öken framför honom. Och ej nog med dessa ökenår: det fanns också mänskorna omkring honom, som ej förstodo honom, som ej kunde begripa, att han en gång skulle sluta som Josef i Egypten, på ett eller annat sätt, han ännu ej hade klart för sig själv. Men detta insågo ej mänskorna, därför att han ej satt bland de översta i klassen och ej på något sätt intog en ledareställning bland kamraterna.

Han visste alltså att han hade en själ. Och på det hela taget var han tämligen belåten med den.

Nu, sedan han läst farmors brev, stod det emellertid klart för honom, att han måste syssla betydligt mera med denna själ än han hittills gjort. Han förstod, att det bakom hans sätt att sköta sig i skolan och i det dagliga levernet fanns någonting annat: ett inre liv. Och detta inre liv var det viktigaste. På detta inre liv berodde inte bara hela hans framtid utan också hans själs salighet.

Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom. Men det var ett perspektiv inåt. Det kändes, som om han inom sig gick och bar på en djup, mörk brunn, från vilken locket i ett slag lyfts av. Hurdan såg hans själ ut? Var den beskaffad på det rätta sättet? Det var detta som skulle visa sig under konfirmationen. Däri låg konfirmationens betydelse. Han insåg det nu.

Och med denna insikt följde också en annan: hans farmor hade rätt. Han försonade sig med hennes plan, idealiserade den, byggde upp på den en romantisk idyll: den gamla prästgården, överväxt med vildvin, i en trädgård med gamla fruktträd. När han inte läste för den gamle vitskäggige prästen, skulle han hjälpa arrendatorn med lantbruket: det vill säga han skulle åka överst på hölasset, köra och hämta posten i trillan, och på kvällarna skulle han sitta på bänken under en stor kastanj. Kanske det också fanns en flicka i närheten, kanske arrendatorn hade en dotter, inte en sådan som grosshandlareflickorna i Göteborg, utan en riktigt enkel flicka…

Jo, det tilltalade honom. Det var mera passande, enklare och högtidligare än tennis och hovpredikanter.

* * * * *

Plötsligen förlorade emellertid också denna lilla konfirmationsidyll sin mening. En dag insåg han, att också den ingenting annat var än det farmor kallade flärd och fåfänglighet. Han förstod, att det, som väntade honom, var någonting mycket tungt och allvarligt.

Det var dagen före trettonafton. Han hade tagit sig en promenad på Bullis i Lund, gått gatan fram som man går i en stad, där man ej är bosatt, med en främmande klassmössa på huvudet: skolflickor ha betraktat den med något av nyfikenhet och undran i blicken, och inför dessa blickar klappar hjärtat snabbare; man sträcker upp sig och ger sig sken av att man kommit långt, långt borta ifrån, att ha rest genom dagar och nätter; och nu går man här, bärare av oanade öden och upplevelser… Och plötsligen spränger det i ens bröst. Man önskar man var stor, riktigt stor, att man var löjtnant vid artilleriet och klädd i uniform, att man kom ridande in i denna stad med kanoner dundrande mot stenläggningen… Och man drömmer vidare, att det är krig och att man just skall draga ut i fält för att försvara fosterlandet och alla dessa flickor… Och man drömmer ännu vidare, att man kommer som segrare tillbaka: trottoarerna äro fullpackade med mänskor, som kasta blommor åt en, där man sitter brunbränd och manöverdammig på en svettig, fradgande och illa ryktad häst…

Det var från en sådan promenad Stellan just nu återvände till det vita huset vid Svanegatan.

Dörren mellan tamburen och salongen stod på glänt. I lilla förmaket innanför salongen hörde han sin fars och farmors röster, medan han tog av sig ytterkavajen. Då han hängde upp mössan, blev han plötsligen stående med mössan på hängaren och handen hållande i skärmen. Han hade hört sin farmor nämna hans eget namn… De talade om honom…

Hans arm föll sakta ned längs sidan, och han kröp bakom dörren med återhållen andedräkt och lyssnade.

— — — luktar kosmetik om honom långa vägar. Om det roar dig, kan du gå upp på hans rum och se på hans huvudkudde. Den är alldeles nersmord, fastän örngottsvaret byttes i förrgår morse. Och att han är högfärdig, det kan du väl i alla fall inte komma ifrån. Men det är inte det värsta, fastän högfärd går före fall. Men det värsta är, att pojken är falsk. Han har ingen ärlig karaktär. Ja, försök inte och komma med invändningar. Han är inte det första barnet, jag har haft och göra med i mitt liv, som du vet. Jag har ögonen med mig. Jag har sett det länge. Och jag är inte den enda. Du kan ju fråga dina svägerskor och bröder, om du inte tror din gamla mor. Han är nog artig och uppmärksam mot dig och mig och alla, han anser "fina". Men vet du, hur han behandlar jungfrurna eller gamla Kerstin? Sist jag var hemma hos dig, hade jag ett långt samtal med henne. Fråga henne får du höra! Pojken är falsk, sanna mina ord. Och får han fortsätta länge på det sättet, gitter jag inte tänka på, hur det ska sluta. Det är inte nog med att ha eller få pengar. Pengar kan försvinna. Det har hänt förr. Och all denna flärd och fåfänglighet hos honom! Det är ynkligt bara att se på det. Och så säger du, att jag tar det där med pojkens konfirmation för allvarligt. Jag har väl aldrig hört på maken. Jag tar pojkens konfirmation för allvarligt! Min käre gosse, det är en Guds innerliga lycka, att Petréus ligger i sin grav och inte hör dig. Är det inte fråga om pojkens själ och salighet! Kan man ta Gud och Hans enfödde son för allvarligt! Nej, vet du, Gunnar! Och så mycke har jag sett på honom, att han är bra långt från Gud och Frälsaren redan. Han är redan fången i glitter och prål, så jag fruktar att det redan är för sent. Och det har du Axelsons att tacka för — — — Ja, du behöver inte rycka på axlarna. Men tänker de mänskorna på annat än — — — Ja, du behöver inte va rädd, jag vet, vi ska inte tala om det. Jag ska heller ingenting säga mera, men — — — jag vill bara säga dig det, att om du tycker att jag tar pojkens konfirmation för allvarligt, får jag säga dig, att din gamla mor tycker du går bra långt.

Gumman Petréus hade talat så fort, som om hon andats med hjärnan i stället för med lungorna.

Men nu blev det tyst inne i lilla förmaket, alldeles tyst. Stellan smög sig uppför trappan till gavelrummet så sakta, så ljudlöst, att de gamla trappstegen knakade under honom.

För första gången i sitt liv hade han hört mänskor tala om sig, då han själv inte var närvarande. Han hade visserligen fått anmärkningar förr, av sin far, av gamla Kerstin, av Ida, i skolan. Men han hade aldrig tagit dem på fullt allvar. Överdrifterna i dem hade varit alltför påtagliga, allt för tydligt avsedda att genom själva sin överdrift framkalla ett önskat resultat.

Men det, han nu hört, var någonting helt annat.

Han reglade dörren bakom sig och blev stående mitt på golvet. Han kände sig plötsligen iskall. Det var som om frossan ätit sig in i honom, ända in i hjärtat. Han skakade till ett par slag. Han var ensam, alldeles ensam i hela världen. Han hade ingen, han kunde lita på, ingen enda. Inte ens hans far hade tagit honom i försvar. Han var utan vänner, utan någon, som tyckte om honom.

Det kändes som om det lilla gavelrummet så småningom vidgats och blivit till en isande kall rymd, i vilken han stod, ensam, skakande av frossa. Och utanför denna isande kalla rymd låg världen, där mänskorna gingo omkring utan att bry sig om honom, utan att bekymra sig om att han stod här ensam och frysande — — —

I lilla förmaket under sig hörde han sin far och farmor tala. Han kunde ej uppfatta deras ord, och han var ej längre nyfiken.

Han satte sig på sängkanten, sammankrupen i sig själv som skydd mot kylan. Att en mänska verkligen kunde vara så ensam som han…

Han gick genom hela sitt förflutna. Det ena halvt förborgade minnet väckte det andra. Alla hade svikit honom, inte bara farmor och pappa. Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med — — — Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken — — — Och där var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj — — — Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad, övergiven…

Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström. Och han hade skjutit sig.

Skulle han själv också en gång behöva skjuta sig? Han tyckte sig i denna stund förstå farbror Ekenström bättre än nånsin. Han hade skjutit sig, därför att han varit så här ensam. Han hade suttit på ett hotellrum i Köpenhamn precis som Stellan satt här. Mänskor hade promenerat förbi nere på gatan. Han hade hört ljudet av deras steg, och de hade gått förbi utan att veta, att han satt där uppe, alldeles övergiven, utan att någon brydde sig om honom. Och då ingen kommit upp till honom, inte ens hon, han älskade, hade han tagit fram revolvern och skjutit sig.

Skulle det gå likadant med honom, inte just nu, men en gång långt fram i tiden, då han blev löjtnant?

Han blev sittande alldeles stel och styv och stirrade framför sig. Jo, så skulle det sluta. Han visste det nu, alldeles säkert. En dag skulle han skjuta sig som farbror Ekenström, därför att ingen tyckte om honom och därför att han var bättre än alla andra. Men innan dess skulle han leva som löjtnant, som farbror Ekenström levat, i sus och dus, i glitter och prål och flärd och fåfänglighet, som farmor kallade det, med uniform och hästar och en kvinna i Köpenhamn som var så vacker att hon var syndig… Jo, så skulle han sluta! Han visste det nu. Han visste också nästan, hur det skulle kännas att leva så, i sus och dus. Han förstod farbror Ekenström. Han hade själv gjort något liknande, då han gett Rose frimärkena…

Vad han varit lycklig då! Han hade gett henne frimärken. Och så hade de kyssts. Och hon hade spelat piano på konditoriet. Varför hade han inte tyckt bättre om att kyssas? Han ångrade det nu. Och varför hade han skämts, när hon spelat piano på kondis. De skulle ha kyssts, kyssts, kyssts, till dess han en dag sköt sig…

Jo, så skulle det gå till! Så skulle hans liv sluta, i sus och dus och prål och flärd, musik och kaféer och en Rose och så: Pang! Och där hemma skulle de andra officerarna säga: — Nu har Stellan Petréus gått och skjutit sig i Köpenhamn för en kvinna, som han gett för många presenter. Han var i alla fall en hygglig karl, den hyggligaste av oss, men det är alltid de bästa som skjuter sig.

Så skulle de säga — — —

Han satt ej längre och skakade i frossa. Han var het över hela kroppen — — —

* * * * *

Det ringde till middagen. Han gick ned i en stämning av kallt och högtidligt allvar. De tyckte inte om honom. De kallade honom falsk och högfärdig. Han brydde sig ej om det mera. Han var falsk och högfärdig. De visste inte, hur han skulle leva och hur hans liv skulle sluta. Han var ensam. Det var skönt att känna sig ensam. Han behövde inte ta några hänsyn längre. Han var kvitt alla förpliktelser. De väntade sig inte mera av honom. Hans farmor hade själv sagt, att det var för sent. Han kunde göra vad han ville. Han var fri! Det var en underbar känsla, som om han plötsligen vuxit och blivit riktigt stor. Han visste sitt öde, visste, hur det skulle sluta… Och han var fri…

Han svarade kort på de vuxnas frågor om var han varit och vad han hittat på. Vad hade de med honom att göra? De tyckte ju inte om honom. De sutto hemma och baktalade honom, när de trodde han inte hörde dem. Varför frågade de då? De sade, att han var falsk. Var inte hans farmor ännu falskare, som nu satt där och kallade honom mitt älskade barn och frågade, om han inte ville ha mera äppletårta. Han gav fan i hennes äppletårta. Den kunde hon äta själv.

Efter middagen gick han åter ut i stan. Han sade, att han skulle gå och hälsa på professorskusinerna. Men i stället drev han omkring på gatorna. Han såg på mänskorna på ett nytt sätt, i synnerhet på kvinnorna. Han kastade inte längre skygga blickar på backfischar. De intresserade honom inte längre. Han såg på de vuxna, som ännu voro unga, sökte efter en kvinna, som var så vacker, att hon kunde vara syndig. Han upptäckte bara en, som tilltalade honom. Hon gick med en student. Han följde efter. Han var inte svartsjuk på studenten. Honom skulle han nog kunna peta ur brädet, när han en gång fick uniform på sig. Det var ingen konst.

Han gick bakom dem och såg på hennes svajande höfter. Och ju längre han betraktade dem, ju längre han följde deras svängande rörelser, ju osäkrare kände han sig. Han tvivlade inte på att han med sin uniform skulle kunna peta studenten. Men han började bli rädd, rädd och varm vid åsynen av dessa höfter, av de två vecken i kappan, som rörde sig snett ned över ryggen för varje steg, hon tog. Han visste inte riktigt vad han skulle säga henne, då han en gång gett studenten respass. Han hade en känsla av att han inte skulle kunna säga någonting, bara falla ned framför henne, med en present i ena handen och en revolver i den andra — — —

Nu skrattade hon. Han ryste till. Det var som om någon kittlat hans hjärta. Och i detta ögonblick visste han ännu säkrare, att det skulle sluta med ett revolverskott.

Han följde efter dem, till dess de stannade utanför en port, där den unga kvinnan gick in. Han såg inte hennes ansikte. Men över porten, där hon försvann, stod det: J.A. Krooks Herrskrädderi.

Han tänkte på henne hela kvällen, på de svajande höfterna och vecken i ryggen på hennes kappa, då hon gick. Han satt och tänkte på det till och med, då farmor efter kvällsvarden läste aftonbönen i lilla förmaket. Han hade redan beslutat sig för att när bönen var över skulle han gå upp på sitt rum, lägga sig och tänka på höfterna och vecken i kappan.

Han kysste sin farmor på kinden. Men i stället för att kyssa honom god natt, sade hon:

— Stellan lille, vill du stanna ett slag. Jag vill tala med dig.

Han ryckte omärkligt på axlarna. Vad hade hon med honom att skaffa? Han var ju ensam. Han var fri!

Ögonblicket efter fann han till sin förfäran att både tant Selma, den döva sällskapsdamen, och Nilla, trotjänarinnan, smitit. Och de hade stängt dörren efter sig…

— Kom nu och sätt dig här i soffan hos farmor, så ska vi talas vid riktigt ordentligt, riktigt på tu man hand.

Han satte sig bredvid henne. Hon tog hans hand.

— Du förstår, lille Stellan, jag håller ju så obeskrivligt mycket av dig, mera än av mina andra barnbarn, därför att du är mitt enda riktiga, mitt enda.

— Ja-a — — —

— Förstår du det?

— Ja, farmor.

Och så började hon, med låg och innerlig röst, medan hon smekte hans hand.

För varje ord tyckte han sig bli allt mindre och mindre. Känslan av frihet hade försvunnit. Det föreföll honom till sist, att han var så liten, att han kunde sitta gömd i hennes knä…

Han lämnade henne alldeles förgråten. Hon hade talat med honom oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat än om Gud och vår Herre Frälsaren och om det enda viktiga här i livet: att rädda sin själ, att bevara den undan världens fåfänga och prål och glitter.

Han bara storgrät. Han var alldeles upplöst av tårar. Han kramade hennes hand och snyftade gång på gång:

— Ä dä för sent, farmor? Säg, att dä inte ä för sent. Jag vill inte skjuta mig!

Hon såg förskräckt på honom:

— Men mitt älskade barn, var får du sådana tankar från? Må Gud bevara dig för sådana förfärliga tankar!

— Jo, ja vet så säkert, ja vet, att ja kommer att skjuta mig, ja vet dä så säkert — — —

— Men mitt älskade, älskade barn — — —

— För ja vill inte skjuta mig. Ja vill bli en god mänska. Ja vill, ja vill! Ja vill älska Gud och Kristus — — — Ja vill va god — — — Ja ä så olycklig, så olyck — — — liiii — — — Ja vill inte bli rik. Ja vill inte ha morfars pengar, ja vill — — —

Hon måste följa med honom upp på hans rum och lägga honom till sängs som ett litet barn.

Där, på örngottsvaret, såg han en stor flottfläck från kosmetiken i sitt hår. Den bruna fläcken fyllde honom med äckel och avsky. Jo, han var en dålig mänska. Han var en förtappad varelse. Han frös så att hans tänder skakade, då han klev i sängen. Hans farmor stoppade om honom, blev sittande på sängkanten och läste ännu en bön. Han tog hennes hand och började gråta på nytt:

— Läs mammas psalm, läs — — — mam — — —

Och prostinnan Petréus läste hans mors älsklingspsalm, den som hon brukat läsa, innan hon dog.

Min vilotimma ljuder en gång, den sista gång och mig i jorden bjuder en bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker; så sött jag sover där, tills Herrens röst mig väcker, då ingen natt mer är.

Efter en stund reste hon sig:

— God natt med dig nu, min käre gosse. Sov nu gott. I morgon vaknar du som en annan Stellan, pappas och farmors snälla, goda, rara Stellan.

Han höll kvar hennes hand. Tårarna kommo fram på nytt.

— Dä blir så svårt, sade han.

— Ja, men Herren hjälper. Ser du mitt lilla barn, det finns någonting som heter underverk, Guds underverk med oss fattiga, syndiga mänskobarn. Mänskorna nu för tiden rycker på axlarna åt det. Men tro du din gamla farmor: underverket finns, det sker underverk varje dag. Utan underverk räddas ingen mänska. Tro din gamla farmor! Förlita dig på Frälsaren i ödmjukhet och tro på underverket att det kommer. Nej, nu måste jag gå ner. Nu kommer din pappa hem.

Stellan höll henne ännu kvar:

— Säg, farmor, lova mig, lova mig att inte säga något till pappa — — — lova det — — —

— Det ska jag visst göra, mitt barn. Sov nu gott.

Hon tände ett ljus och släckte lampan.

Han låg länge vaken. Han var så förgråten, att det kändes som om hans inre endast varit en flytande massa. Och i denna flytande massa var det som om tankarna simmat omkring snabbt som fiskar i ett ringlande stim. Han tänkte på underverket, på farbror Ekenström, på allt han upplevat denna dag, som föreföll honom lång som ett år. Och han somnade in vid en sista förbiglimmande tanke på att farbror Ekenström varit en dålig mänska. Hans far hade sagt något om farbror Ekenströms växlar, som haglade över honom, som om han prenumererat på dem…

Under sig, i lilla förmaket, hörde han otydligt röster…

* * * * *

Han var åter tillbaka i sin hemstad. Vårterminen hade börjat. Till det yttre var allt sig likt: hans eget hem, gatorna, husen, kamraterna, skolan. Och ändock föreföll det honom som om allt under dessa korta julveckor blivit åratal äldre, blivit gammalt, föråldrat.

Det var han själv, som förändrats. Den kväll, han suttit ensam med farmor, hade han genomgått en som han tyckte fullständig förändring, som om allt inom honom först lösts upp i tårar för att sedan samla sig i alldeles nya kombinationer. Han längtade. Han gick och väntade på något. Men drömmen, som levde inom honom, var en annan än förr: den sökte sig inte längre mot fjärran länder och äventyr eller mot den avlägsna tid, då han för alltid lämnat skolan bakom sig och kommit ut i livet med dess lockande möjligheter. Det, han väntade, låg honom nära. Det fanns inom honom. Han tyckte sig ibland kunna känna det rent kroppsligt, som en sprängning i bröstet.

Det, han gick och väntade på, var underverket, farmor talat om, Guds underverk.

Själva ordet hade satt hans fantasi i en häftig rörelse, gett den en våldsam stöt framåt, i en som han trodde alldeles ny riktning. Han visste ännu ej, att detta nya ej var någonting nytt, att det endast, i en förändrad gestalt, var hela barndomens koncentrerade sagolängtan, som med detta nya ord åter sökte sig fram till förverkligande: det våldsamma kravet på den plötsliga förändringen. Underverket skulle ske: han skulle bli en annan, inte genom en långsam och mödosam uppflyttning från klass till klass, till dess han en gång blev stor, utan med ens, i ett enda slag.

Han anade till och med, hur det skulle ske. Det skulle ej komma i form av en yttre förändring, genom en yttre upphöjelse, en oväntad utmärkelse, likt överräckandet av sagoprinsens krona och mantel. Underverket skulle ske inne i hans själ. Det skulle komma ungefär så, som det en gång visat sig för Saulus, en plötslig syn, så bländande att den skulle tvinga honom på knä. Och i detta ögonblick, i denna blindhet, skulle han bli seende. Han skulle förstå allt, han skulle i ett enda slag lära sig tro på Gud, älska Frälsaren, bli god, bli helt och hållet en annan.

Men underverket inträffade ej. Han gjorde i yttre måtto allt, som stod i hans makt att underlätta dess förverkligande: han lade bort kosmetiken, var hövlig mot Ida och tittade varje eftermiddag ett slag upp till Kerstin.

Men det hjälpte ej…

Var det redan för sent? Hade farmor haft rätt, då hon sagt till hans far, medan han själv stod gömd bakom dörren, att han redan var alltför fången i flärd och fåfänglighet?

Han funderade mycket över detta. Kanske låg felet däri, att han en gång skulle bli rik? Det stod någonting i Bibeln om den rike, kamelen och nålsögat. Han insåg, att liknelsen ej fick tagas för bokstavligt: Kerstins bokstavliga bibelutläggningar hade han för länge sedan lämnat bakom sig; han visste att nålsögat var en port i Jerusalem. Men han insåg också på samma gång den djupa symboliken i detta. Den som var rik eller skulle bli rik måste lära sig ödmjukhet. Frågan var hur det skulle ske. Han tyckte sig i yttre måtto ha gjort allt, som i den vägen rimligtvis kunde begäras av honom.

Också på detta funderade han mycket. Med den medeltida skolastikens hela skärpa staplade han som han tyckte ovedersägliga argument på varandra för att klargöra för sig, att rikedomen i och för sig inte behövde utgöra ett oöverstigligt hinder för underverket. Paulus själv hade ej varit en fattiglapp utan en bildad man. Han hade gått i skola och varit skriftlärd.

Och för resten: var det alldeles nödvändigt, att han skulle bli rik? Kunde han inte helt enkelt avsäga sig sin morfars pengar? Kunde han inte säga nej, då de kommo och erbjödo honom rikedomen, säga, att han inte ville ha den och att de fingo göra med den, vad de ville?

Men ej heller detta beslut hjälpte. Ingenting hände… För några dagar greps han av panik. Så blev allt åter lugnare inom honom, allt eftersom den dagliga skolrutinen snörde in honom i sitt växlingsrika enahanda. Veckorna gingo. Till slut låg drömmen om underverket endast som ett halvt igenvuxet sår långt inne i bröstet på honom. Ibland stack det till i en plötslig smärta, när han satt med böckerna framför sig på bordet och han såg den ändlösa vägen, han hade att gå, innan han skulle bli stor, riktigt stor… Och efter denna plötsliga smärta var det, som om det kittlat i såret: han hade en dunkel och angenäm förnimmelse av, att kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare än han nu anade…

* * * * *

En dag kom klarheten strömmande in över honom som ett plötsligt knippe solstrålar.

En morgon efter bönen steg rektorn upp på katedern i bönsalen och förklarade, att de av skolans lärjungar, som under terminen önskade åtnjuta konfirmationsundervisning, skulle anmäla sig på rektorsexpeditionen.

Han kände det, som om om han suttit och halvsovit och i ett ryck blivit klarvaken av något, som värmde hela hans kropp.

Underverket — det var konfirmationen! Det var genom den, det skulle ske. Genom den skulle han förstå allt, sin längtan, sin egen själ…

Han hade förnimmelsen av en obeskrivlig lättnad. Äntligen — — — Nu hade han funnit vad han sökt. Nu visste han, vad han ville. Han skulle inte uppskjuta konfirmationen till sommaren. Han kunde inte gå en hel termin och vänta på detta, som i ett slag skulle förändra hela hans liv. Han var rädd för sig själv, misstrodde sig själv. Kanske när sommaren kom, drömmen om underverket skulle helt och hållet ha försvunnit. Och på samma gång skulle också flärden och fåfängligheten ha ytterligare flera månader att arbeta sig allt längre in i honom.

Han gick hem till frukosten med snabbare steg än han gjort på länge.

— Har inte pappa kommit hem ännu?

— Nej!

Han gick av och an runt matsalsbordet och väntade. Till slut hörde han sabelskrammel ute i tamburen. Han skyndade ut:

— Säg, pappa, får ja lov och tala mä pappa ett slag.

Ivern hade gjort honom blossande röd i ansiktet. Och samtidigt såg han mycket allvarlig ut.

Fadern gav honom en snabb blick:

— Ska det vara med samma?

— Ja tack!

— Nå, kläm ur dig då!

Han kastade en hastig blick in i matsalen, där hushålls fröken redan stod bakom sin stol.

— Ja kan inte säga dä här. I enrum!

Fadern såg åter på honom ängsligt och skarpt:

— Vad i Herrans namn står på? Har du hittat på några dumheter i skolan?

— Nej, men dä ä viktigt!

Han gick före sin far in i skrivrummet och stängde dörren efter honom.

Kapten Petréus var ej längre säker på Stellan. Han och prostinnan hade haft ett långt samtal nere i Lund en viss kväll. Pojken hade suttit och pratat någonting om, att han inte ville skjuta sig. Kaptenen var i grund och botten en smula rädd för honom. Likt de flesta andra vuxna vid hans ålder hade han av sin barndom glömt det mesta, och han hade ännu ej hunnit tillräckligt långt upp i åren för att åter minnas den. Han förstod sig inte på Stellan.

Han såg en smula osäkert på sin son:

— Nå, vad är det du vill?

Stellan fäste sin blick öppet i hans:

— Jo, dä ä konfirmationen.

— Nå?

Fadern besvarade hans blick ännu osäkrare. En plötslig aning for genom honom: nu vill pojken inte konfirmeras; det är någon, som satt dumheter i huvet på honom, och så blir det bråk och förtvivlan både i Lund och Göteborg.

— Jo, dä ä så att — — — Ja kanske kommer och göra pappa och farmor emot, och ja vill dä inte gärna, dä försäkrar ja pappa, men — — —

— Nå, kläm ur dig!

— Jo, får ja lov och konfirmeras nu i skolan under terminen i stället för på landet i sommar?

Stellan såg sin far fortfarande allvarligt i ögonen.

Kapten Petréus vände sig om för att hämta sig efter förskräckelsen. Med händerna bakom ryggen tog han några steg fram i rummet för att dölja ett leende, i vilket låg lika mycket häpen undran som löje.

Stellan följde honom med blicken:

— Ja vet att ja gör er emot, men — — —

— Tjo-oo, det kan du väl få — — —

— Då kan ja få anmäla mig på rektorsexpeditionen i dag?

— Tja, det går visst för sig — — — det ser jag inte något särskilt — — —

Stellan bugade sig högtidligt och sade med säker och varm röst:

— Tack, kära pappa.

Nu vände sig kaptenen om och såg på honom:

— Vad är det som gör att du ändrat dig?

Nu var det Stellans tur att slå ned ögonen:

— Dä ä svårt att säga — — —

— Nå, då vill jag inte fråga.

— Tack, snälla pappa.

— Tja, då äter vi väl!

Stellan gick före honom ut i matrummet. Men kaptenen blev stående kvar en lång stund mitt på golvet och såg rakt framför sig.

Samma kväll skrev han ett långt brev till prostinnan i Lund. Det kom omgående svar, också ett mycket långt brev, adresserat till Stellan själv. Hans farmor var mycket belåten över hans beslut — allra mest därför att hon segrat över konsulinnan Axelson, ehuru hon ej nämnde någonting därom i skrivelsen till Stellan. I stället talade hon om konfirmationens allvar och vikt. Hon skrev också om att hon själv skulle komma i god tid för att bistå honom under dessa för hela hans framtid och hans andliga liv så betydelsefulla veckor.

Både beslutet och farmoderns brev fyllde Stellan med ett högtidligt allvar och en känsla av trygghet, som om han vandrat omkring i en värld av vit bomull. Det föreföll honom som om alla mänskor plötsligen blivit vänligare. Varje gång han mötte kristendomsläraren, som skulle konfirmera honom, tog han av sig mössan på ett alldeles särskilt vördnadsfullt sätt, och med en hemlig värme sökte han de kamraters sällskap, som i likhet med honom skulle beredas till den för hela deras andliga liv så betydelsefulla stunden.

* * * * *

Han gick sedan flera veckor och läste för adjunkt Lundquist.

Men intet underverk skedde. Den stora, hela själen genomskakande Paulusuppenbarelsen inträffade ej, bländande med sitt övermäktiga sken, tvingande honom på knä…

Han läste katekesen och Bibeln på nytt; han lärde sig en massa psalmer utan att därigenom komma närmare Gud eller Kristus. Han kunde ej inom sig upptäcka någon nämnvärd förändring annan än den att han allvarligt bemödade sig att tro.

Den sista kvarten under varje lektion, sedan läxorna och bibelutläggningarna traggats genom, brukade adjunkt Lundquist tala, som han kallade det, "varmt och innerligt". Men ej heller detta gjorde något intryck på Stellan. Han försökte göra sig riktigt mjuk och mottaglig för vad prästen sade, riktigt öppna sitt hjärta för hans ord. Men det lyckades ej. Inte heller nu kände han, att han levde i, genom och med Frälsaren.

Kanske det redan var för sent. Utan att man var som ett barn, skulle man ej kunna ingå i Guds rike. Och han var ej längre ett barn. Han var femton år.

Han kastade sig in i diskussioner med sig själv, byggde upp stora logiskt oemotsägliga tankesystem på grundval av vad prästen sade. Konfirmationsundervisningens stora betydelse, brukade prästen säga, bestod ej i att bibringa exakta kunskaper utan att leda det unga sinnet fram till förståelse av och kärlek till vår Herre Frälsare. Kunskaper båta föga. Ja, när kunskapen ställer sig i strid mot mänskans tro, hopp och kärlek till Kristus, är den en förbannelse.

Var det däri felet med honom själv låg: visste han redan för mycket?

Han försökte klargöra sin egen ståndpunkt. Trodde han på en Gud? Nej! Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Förnekade han en Gud? Nej! Trodde han på Kristus? Ja! Älskade han honom? Nej! Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Trodde han på ett evigt liv? Ja!

Men var detta nog för att avge konfirmationslöftena? Nej! Hade han det rätta sinnet? Nej! Fanns det någon förutsättning att han skulle kunna få det? Blev han inte med varje dag som gick allt äldre? Och försvann inte för varje dag möjligheten för honom att skaffa sig det rätta barnasinnet? Obetingat jo!

Det blev honom för varje dag allt klarare att han endast skulle kunna räddas genom underverket, uppenbarelsen, som aldrig kom. Han sade sig att också aposteln Paulus själv under en lång levnad varit en otrogen och en hedning, högfärdig över sina saduceiska kunskaper. Och så hade undret inträffat, bländat honom, tvingat honom på knä. Vandringen till Damaskus hade varit hans konfirmation.

Men var det inte redan för sent för honom själv? Det var inte mera än en månad till dess han skulle avlägga löftena.

Han blev brännande het. Det stack till i honom av ångest…

Han sökte framtvinga underverket på egen hand. Han började bedja inne på sitt rum. Han lade sig på knä vid sängen: — Kristus, lär mig älska dig! Kristus, visa mig vägen till räddning och frälsning! Kristus, ge mig ett tecken att det inte är för sent! Jag vill inte ljuga för dig inför altaret!

Ibland, medan han låg och bad, kunde det hända, att han föll i gråt. Då kände han sig lättare. Det var som om han tyckte sig kunna skymta Kristus genom tåreslöjan, som om han passerat förbi likt en ljus skugga. Men då han på detta sätt skönjde honom, såg han också, och på ett ännu mera levande sätt, framför sig den botfärdiga synderskan. Det var som om hon helt och hållet skymde bort Frälsaren, fastän hon låg på knä. Och hon var alldeles lik majorskan Gyllencrantz, som han ofta tänkte på med avsky och lockelse därför att han hört, att hon hade funnits en eftermiddag hos en ung löjtnant.

Men oftast kunde han ej gråta alls. Han upprepade bönen gång efter annan. Det blev bara ord. De stego ej ur hjärtat. Och ändock var hans hjärta inte kallt eller livlöst. Alltid hade han förnimmelsen av att själen levde inom honom som om det varit för trångt inne i hans bröst, som om den sakta och varsamt sökte sig en väg ut…

Han började med ett annat knep, genom vilket han kunde pressa fram tårarna, nu när bönen ej längre visade sig ha någon verkan. Han tvingade sig att tänka på någonting riktigt sorgligt. Han tänkte på sin kärlek till Rose, på farbror Ekenström eller den isande ensamhet, han känt uppe på gavelrummet hos farmor, då hon talat illa om honom.

Då greps han av ett outsägligt medlidande med sig själv: han var ensam, alldeles ensam. Det fanns ingen, som brydde sig om honom; hans enda vän, farbror Ekenström, hade skjutit sig. Tårarna började rinna nedför hans kinder. Men Kristus visade sig ej. Han sjönk endast samman i en frysande känsla inför mänskornas grymhet och orättvisa.

Han började bli nervös, retlig och otålig, den verkliga, djupa ångestens förelöpare. Han ångrade att han inte väntat med konfirmationen till sommaren. Nu var det så mycket som drog hans tankar till värdsliga ting, så mycket som hindrade honom från att försjunka i allvaret. Där var till exempel skolan. Vad hade geografi och tyska och latin och matematik att göra med det, som väntade honom, den stora uppgörelsen? Och så var det mänskorna omkring honom. Tog hans far sin egen sons konfirmation på allvar? Hade han under hela tiden nämnt ett enda ord om den? Och där var majorskan Gyllencrantz? Varför hade han just nu fått veta, att löjtnant Gatenbergs uppasserska funnit hennes vigselring i hans säng?

Han kände äckel för allt detta, som drog hans tankar från det andliga liv, han ville ägna sig åt: skolan, fadern, majorskan Gyllencrantz… Han kände leda vid dessa mänskor för deras världsliga tanklöshet. Han önskade ibland att han kunnat göra med dem, som Jesus med månglarna i templet: driva ut dem…

* * * * *

Vid denna tid anlände hans farmor och fritänkaren Boberg till staden.

Först kom hans farmor. Hon infann sig med två svarta sidenklänningar, ett halvt dussin svarta spetsmössor att ha på huvudet och Korta Betraktelser för varje dag på året, utarbetade av Per Anders P:son Petréus, adjunkt i moralteologi vid Lunds Kongl. Akademi.

Dagen efter sin ankomst avlade hon besök hos adjunkt Lundquists, bjöds på eftermiddagskaffe och nagelfor under tiden adjunkten och hans fru, kaffeservisen av silver, möblerna, prydnadsföremålen, allt — — — Rummens inredning tilltalade henne ej. För mycket bjäfs och för litet gammallutersk enkelhet, ehuru hon nödgades erkänna, att adjunkten onekligen kunde göra sig bra vid altaret med sin resliga gestalt och sin djupa stämma.

Hon avlade också visit hos stadens övriga prästerskap, av vilka hon från föregående besök kände de flesta.

Den tredje dagen installerade hon sig vid ett litet fönsterbord i salongen. Där stickade hon tjocka ullstrumpor, med vilka hon olyckliggjorde sina barnbarn. När hon tröttnat på strumpstickningen, lade hon patience, och ibland om kvällarna fick hon sig till sin stora glädje en träkarl med sin son och husföreståndarinnan, som visade sig vara ganska skicklig i konsten.

En halvtimme varje eftermiddag tog hon en promenad, iförd kapotthatt, lång svart pälsfodrad kappa och ebenholtskäpp med silverkrycka, en gåva till salig Petréus på hans sextioårsdag från tacksamma församlingsbor. Färdigklädd till promenad påminde hon i mycket hög grad om drottning Victoria på gamla dar. Ett par dagar i veckan gick hon på kafferep till stadens prästfruar, och ibland blev hon också bjuden på en préférence, ett tiondels öre poängen. Klockan halv nio läste hon i enrum aftonbönen med Stellan och samtalade länge med honom. Hon sökte komma underfund med vad han tänkte och kände. Men det var omöjligt att komma till någon klarhet. Han satt tyst och såg på sina händer, eller också började han promenera av och an på golvet och skruvade på axlarna, som om samtalet plågade honom.

Hon kände sig besviken på honom. Hon hade väntat sig honom så mycket mera känslig och mottaglig för de eviga sanningarna efter samtalet i julas och med anledning av det brev, hennes son skickat henne. Men av all denna sinnesförändring märkte hon ingenting. Stellan föreföll alldeles okänslig. Ju mera hon talade, ju stelare blev han. För mycket "Göteborg", tänkte hon och skakade för sig själv på spetsmössan.

Hon visste ej att Stellan föraktade henne, föraktade henne för hennes världslighet och humbug. Kom hon inte från patiencen och kortlapparna direkt till aftonbönen! Kunde det kallas att ta konfirmationen på allvar? Var det detta hon menat, när hon sagt, att hon skulle komma för att bistå honom vid den viktigaste och allvarligaste tidpunkten i hans liv?

Han kände för henne samma äckel som för faderns och majorskan Gyllencrantz' världslighet.

* * * * *

En vecka efter farmor kom gudsförnekaren Boberg till staden. Han uppmanade i den "rabulistiska" tidningen stadens präster att möta honom i öppen och offentlig diskussion i frågan om Guds existens, Kristi gudom, Treenigheten och Jungfru Marias obefläckade avlelse.

Stellans farmor var upprörd. Hon rasade. Hon förklarade, att den förtappade uslingen borde sättas inom lås och bom för livstid i stället för att tillåtas fara omkring och sätta myror i huvudet på okunnigt folk. Och hon hoppades till Gud, att ingen av stadens präster skulle låna sig till ett sådant ohyggligt uppträde och bevärdiga en sådan usling med ett svar.

Hon gick dagligen på kafferep till stadens prästfruar och kom tillbaka fullproppad med nyheter.

Stellan levde i en oerhörd spänning.

Inte nog med att hans farmor rasade över gudsförnekaren. Också i skolan under rasterna diskuterades han bland gymnasisterna. Man bildade små grupper…

Stellan tänkte ej på något annat än ateisten.

Hur vågade han!

Hur vågade han förneka Gud och Kristus? Hur kunde han vara så absolut säker på att en Gud inte existerade? Visste denne Boberg så mycket mera än så många andra bildade och erfarna mänskor? Eller var det den rena okunnigheten, som gjorde att han offentligen vågade förkunna sin otrohet? Visste en sådan mänska egentligen vad hon gjorde? Var en sådan gudsförnekare så alldeles viss på att han i alla fall inte till sist skulle straffas, att inte någon gång något alldeles förskräckligt skulle hända honom, det förskräckligaste av allt: den eviga fördömelsen?

Han visste inte, om han skulle beundra eller avsky honom, beundra hans mod eller avsky hans okunniga fräckhet. Han undrade, hur en sådan mänska såg ut. Han föreställde sig honom med ett stort svart skägg och långt, illa vårdat svart hår. Till sin oerhörda förvåning fick han under en rast höra, att gudsförnekaren hade ett slätrakat ansikte och mest såg ut som en Waldenströmsk predikant. Det var en sjundeövrist, som berättade det. Och han hade själv sett honom. Gudsförnekaren bodde i samma hus som han, hos faktorn på den radikala tidningen.

Stellan tog reda på var faktorn bodde och gick utanför hans port en hel timme i hopp om att få se ateisten. Men det lyckades ej.

På kvällen kom hans farmor hem i en ännu upprördare sinnesförfattning än någonsin förr.

— Kyrkoherden ska svara uslingen i morgon kväll klockan åtta på missionshuset, sade hon. Först ska uslingen ha ordet. Sen är det kyrkoherdens tur, och så ska de ha ordet en gång till var. Jag önskar kyrkoherden inte hade gett sig in på det. Måtte det nu bara gå bra!

Stellan såg på henne. Han skulle ha velat fråga, varför hon var rädd. Men han vågade inte. I stället sade han:

— Ska farmor gå?

— Jag skulle mena det, om jag också ska bäras dit.

— Får ja följa mä? frågade han så oskyldigt han kunde.

Hon såg på honom över glasögonen:

— Det skulle bara fattas det!

Dagen efter höll sig Stellan under rasterna i närheten av gymnasisterna. Annonsen hade stått i morgontidningen, med ett särskilt Observera! på slutet: Skolungdom äger ej tillträde.

Men sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn i den radikala tidningen skulle dit i alla fall. Han skulle ta på sig plommonstop och fälla upp rockkragen. För resten hade han redan en liten mustasch på överläppen, han tänkte svärta med en sotad kork. Ingen skulle känna igen honom. Det fanns flera stycken, som ville följa med. Men han betackade sig. Det fanns gränser för solidariteten. Här dög det inte att uppträda i klunga eller alltför många i spridd ordning. Man skulle spricka på kuppen. Och det skulle fan utsätta sig för nedsatt sedebetyg i studenten eller kanske helt enkelt relegering. Om andra tänkte gå, gick inte han. Det var bara att säga från med samma. Var det någon, som ville sänka sig så lågt att plagiera honom, så var så god! Men han fordrade uppriktighet i oärligheten. Han tog sig bara friheten påpeka för de närvarande, att det var hans idé. Dixi!

— Men efteråt talar du väl om, hur det gick till?

— Visst fan! Snålhet ä inte min dygd.

Den kvällen åt man kvällsvard hemma en timme tidigare än vanligt. Klockan halv åtta hjälpte Stellan sin farmor på med ytterplaggen. Hon var så upprörd, att hon glömde salig Petréus' ebenholtskäpp.

— Ska farmor inte ha käppen med sig?

— Jo, det ska jag visst. Och jag önskar jag kunde använda den också.

Och så gick hon.

Stellan drog sig tillbaka till sitt rum, satte sig vid skrivbordet med den latinska grammatiken framför sig. Men han läste ej. Han tänkte på Boberg och kyrkoherden. Nu var klockan snart åtta. Nu skulle gudsförnekaren snart börja. Vad sa han? Stellan försökte föreställa sig, hur det gick till. Sa han: Det finns ingen Gud och ingen Kristus! Stod han med armarna i kors över bröstet, liksom Luther i Worms, då han sa: Här står jag och kan inte annat, så Gud hjälpe mig. Amen! Men det sista kunde han ju inte säga. Han förnekade ju Gud!

Hur vågade han! Fanns det inte hos honom åtminstone ett tvivel? Hur kunde han, i missionshuset, i Guds eget hus? Hur kunde han absolut veta? (Absolut var ett av Stellans nya ord och han använde det med förkärlek.) Nej, det kunde ingen mänska absolut veta.

Han såg åter gudsförnekaren för sig, som Luther i Worms. Kanske var landshövdingen där och generalen och borgmästaren, liksom furstarna suttit och lyssnat till Luther — — —

Och inför alla dessa stod gudsförnekaren och sade:

— Det finns ingen Gud — — —

Stellan lade själv armarna i kors över bröstet och upprepade med en målbrottsstämma, som började nere i basen:

— Det finns ingen — — —

Men plötsligen hejdade han sig. Han blev het över hela kroppen. Vad gjorde han? Vad höll han på att göra — — —? Han skälvde till ett slag i ångest och lutade huvudet i händerna.

— Om bara gudsförnekaren inte kommit, mumlade han, om han bara inte kommit.

Det föreföll honom, att han varit lyckligare innan hans tankar börjat syssla med Boberg. Det hade varit svårt då också, men han tyckte nu, att han bara för några dagar sedan i alla fall varit på rätt väg… Han kände inte mera någon längtan efter underverket. Det hade blivit meningslöst. Det fanns en annan fråga, som var viktigare: Finns det en Gud? Just nu besvarades den frågan på missionshuset… Och han hade ej fått lov att gå dit. Varför hade man nekat? Hade han, som om några veckor skulle avlägga löftena till denne Gud, ej rätt att få veta allt, mänskotanken visste om honom, tvivel, tro, kärlek, allt! Varför voro de vuxna så dumma? Voro de rädda? Vad voro de fega för? Sökte de med vett och vilja lura honom in i något, lura honom att avlägga löften, han inte kunde hålla?

Han föraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist… Han föraktade dem mera än sin far och majorskan Gyllencrantz. De gåvo sig åtminstone inte något sken… Han hatade dem.

Han blev sittande uppe och väntade på sin farmor. Han lyssnade spänt efter ett ljud i trappan, en knäppning i ytterdörrens patentlås. Och då hon äntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och öppnade dörren.

Hon såg mycket ond och allvarlig ut. Hon hade så bråttom att bli fri från kapotthatten att hon glömde lösa upp hakknuten.

— Är du uppe ännu, pojke?

Han såg på henne med en blick, som tiggde om ett svar, ett enda svar, ett ja eller nej.

— Ja satt och läste, svarade han lågt.

— Läste så här dags! Klockan är ju över elva.

Hon sade ett kärvt god natt utan att ens kyssa honom.

Han gick sakta tillbaka till sitt rum och blev sittande länge vid skrivbordet med huvudet i händerna. Ibland blev han het av vrede mot alla dessa föraktliga, hatfulla, fega, dumma mänskor, som sökte lura honom. Men minuten efter var det som om vreden smält inom honom till en darrande fråga:

— Finns det en Gud?

Dagen efter under morgonrasten var det ej svårt att se, var sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn, höll till. Han var omgiven av en hel klunga gymnasister. Stellan sprang dit.

Sjundeövristen stod mitt i klungan och sade:

— Dra åt helvete med er allesammans! Jag tänker inte hålla cirkusföreställning.

Han banade sig väg ur skaran och räddade sig in bakom en dörr på vilken det stod: VII:2.

Efter frukostlovet fick emellertid Stellan veta, vad sjundeövristen sagt. Han hade yttrat sig på följande sätt:

— De sprack skändligt både prästen och Boberg. De resonerade som barnrumpor båda två.

Uttalandet fyllde Stellan med en hopplös förtvivlan. Nu, när allt var ohjälpligt förbi, förstod han, hur mycket han hoppats av tvekampen mellan prästen och gudsförnekaren. Han hade väntat på vissheten, på ett svar att kunna hålla sig till, ett svar i endera riktningen, ett ja eller nej, en vägvisare för livet…

Hemma nämndes ingenting om diskussionen. Men hans farmor gick på kafferep flera eftermiddagar å rad, och om kvällarna talade hon med Stellan om otroheten och gudsförnekandet, som rasade ute bland okunnigt och halvbildat folk.

* * * * *

Nu var det endast tre veckor kvar till konfirmationen. Och ännu hade underverket ej skett. Inom sig kände Stellan ingenting annat än en stigande ångest, omväxlande med någonting, som föreföll honom ännu värre: det var ibland, som om hans hjärta blivit stelnat och stenhårt. Det låg inne i bröstet på honom som en tung, död klump. Ingen värme strömmade därigenom. Och också hans fantasi tycktes lika livlös som hjärtat.

Då greps han av panik. Hur skulle det sluta? Såsom han nu var, ömsom ångestfylld, ömsom trött likgiltig, kunde han inte avlägga konfirmationslöftena. Han kunde inte binda sig för ett helt liv till något sådant, med ett kallt och livlöst hjärta. Någon bedragare ville han ej bli, inte i en sak som denna. Han ville inte ljuga. Han kunde inte böja knä vid altaret. Nu, i det viktigaste ögonblicket i sitt liv, ville han ej vara falsk.

Och det var också detta: han var ej riktigt säker. En lögn kunde straffas. Kanske inte nu, inte med samma. Men längre fram, en gång i tiden, plötsligen, kanske just då han var som gladast. Då skulle straffet kunna komma, förfärande, förkrossande. Man kunde ej vara säker.

I denna paniska ångest tog han åter till bönen. Han bad om straffet, nu, innan lögnen uttalats, innan han avlagt löftena.

— Jesus, straffa mig nu. Jag ber dig, straffa mig nu! Jag vill inte vara en bedragare. Jag vill inte ljuga. Om du inte kan frälsa mig, så straffa mig, straffa mig hårt, men nu, nu! Jag ber dig, Jesus!

Men det hjälpte ej. Svetten stod i pärlor på hans panna. Men hans ögon voro torra och heta.

Var han verkligen förtappad? Var det för sent? Fanns det ingen räddning? Skulle han tvingas att bli en bedragare vid det viktigaste ögonblicket i sitt liv?

En kväll, efter en lång tvekan, beslöt han att öppna sitt hjärta för farmor. Han föraktade henne visserligen för hennes världslighet, men hon var i alla fall den enda, han kunde tala med utan att behöva skämmas, utan att känna sig löjlig.

Han sade snabbt och med osäker målbrottsstämma:

— Farmor, ja tror inte ja kan konfirmeras — — —

Hon såg på honom: en skarp blick, skjuten över glasögonen:

— Vad för slag?

— Ja ä inte färdig — — —

— Vad menar du med att du inte ä färdig?

— Ja ä — — — Ja ä inte redo — — — Ja har inte dä rätta sinnelaget — — —

— Det har du visst det, mitt barn! Tro din gamla farmor!

Han satt tyst en lång stund. Till slut sade han:

— Farmor — — — Ja kan inte förklara dä, men ja kan inte tro på Gud, ja kan inte älska Kristus, ja kan inte känna honom som ja ville — — — Ja kan inte förklara dä på annat sätt — — —

Han tystnade. Hans farmor sade ingenting. Det susade i hans öron, som om hela världen blivit en jättesnäcka. Det var som om tid och rum försvunnit.

Plötsligen reste sig den gamla, gick fram till honom, tog hans huvud i sina händer med de höga, blå ådrorna. Han sökte vrida sig undan. Han fylldes med ens av motvilja vid hennes smekning. Han tänkte: ämnar du försöka med samma manöver som i julas, så går det inte, därför att jag inte är sådan som jag var då.

Han vred sig inne i kläderna för att komma loss.

— Mitt barn, du är på rätt väg, den enda rätta vägen. Ha bara tålamod.

Nu ryckte han sig fri. Han kastade huvudet tillbaka och såg på henne. Han skulle ha tålamod! Han var på rätta vägen! Det var lätt för henne att säga som redan var konfirmerad. Men han hade bara några veckor kvar. Och så stod hon där och talade om tålamod. Förstod hon inte vad det gällde? Voro mänskor galna? Eller var det hela humbug? Var han den ende i hela familjen, som tog detta på allvar? Var det alltså sant att de helt enkelt lurat honom, överdrivit som vanligt, skrämt honom — — —?

Men av allt detta sade han ingenting. Han hade endast omedvetet skakat på huvudet. Och hon hade märkt det:

— Jo, mitt barn. Du är på rätt väg. Ha bara tålamod. Vänta så ska du få se!

Nu reste han sig upp:

— Farmor menar underverket?

Han log omärkligt. För första gången log han en vuxen mänskas bittra leende.

— Ja, det gör jag. Jag menar den benådade stunden, den som öppnar mänskobarnets hjärta.

I detta ögonblick hatade han henne mera än någonsin för hennes prat. Allra innerst i sitt hjärta kallade han henne en gammal skitkäring. Han skulle ha kunnat slå henne av bara otålighet.

Han sade god natt. Hon kysste honom på kinden, medan det rös till inom honom av motvilja, och han gick skyndsamt in till sig.

Han blev sittande vid skrivbordet med handen knuten som kring en kniv. Hur han hatade henne! Och hur han föraktade dem alla, alla, alla mänskor! Humbug! Fy fan!

Han grep till språkets allra brutalaste och vulgäraste ord, slungade ut dem, meningslöst, i ett gränslöst förakt.

Plötsligen ryckte han till och blev sittande styv, kapprak. Var eller hur tanken kommit för honom, visste han ej. Men plötsligen stod den där, rakt framför hans ögon: Calvin har rätt!

Han hade omedvetet uttalat de tre orden högt. Och nu upprepade han dröjande, som ett eko: Calvin har rätt…

Att han inte tänkt på detta förut! Somliga är predestinerade till salighet, andra till fördömelsen.

Och jag hör till de fördömda — — —

Han blev med ens iskall. Han satt som förstenad inför tanken. Han kände rent fysiskt dess förfärande sanning. Den var så klar, så logisk, så absolut logisk och klar. Hade han inte känt det hela denna tid? Ingenting hjälpte. Vad han än gjorde var till ingen nytta av den enkla anledningen, att ingenting kunde hjälpa. Han var predestinerad. Hade inte Kristus själv sagt, att många voro kallade men få utvalda.

Han ryckte åter till. Hade han för resten inte alltid känt, att han var predestinerad till fördömelsen? Hade han inte alltid haft klart för sig, att det skulle gå honom som det gått farbror Ekenström, att det skulle sluta illa?

Han hade rest sig upp, som om en röst kallat honom, en hård och befallande röst utifrån mörkret, och han stirrade mot rullgardinen i väntan att åter höra den.

Plötsligen sade han lågt till sig själv:

— Äntligen har jag fått klarhet i allt detta.

Han kände sig ej förtvivlad längre. Han kastade sig ej ned på sängen och grät. Det var som om han med ens blivit oerhört lugn och stark. Och i detta lugn, i denna plötsliga styrka insåg han i ett enda slag, att hans liv förändrats. Det låg en förbannelse över honom. Och med denna förbannelse skulle han alltid leva. Hade han inte alltid hört till de utstötta? Hade inte Rose — — —? Hade inte Kalle Möller — — —? Hade inte rabulisterna — — —? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven, predestinerad?

Kunde någonting vara mera absolut logiskt och klart?!

Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna predestination? Det visste han inte. Det kunde han inte svara på nu.

Men det var, som om klarheten i hans hjärna också så småningom lyst upp och lättat hans hjärta, förlänat det liv och rörelse. Han behövde inte gå omkring i ångest längre. Vad han än gjorde skulle i alla fall ingenting hjälpa. Han kunde vara lugn. Vad som sedan skulle hända var en annan fråga. För tillfället kunde han vara lugn. Han hade fått ro.

Men allt medan han satt försjunken i denna behagliga förnimmelse av att ha löst konfirmationsproblemet, började en annan känsla stiga upp inom honom: Luciferdrömmen, Sataninstinkten, behovet och stoltheten att känna sig som Varg i Veum. Han var predestinerad. Han var en av de utvalda, en av förnekarna, en av Gudaskändarna och tempelrånarna, en Boberg, som mitt i Guds hus vågade ropa: Det finns ingen Gud!

Förnimmelsen fyllde honom med ett högtidligt allvar så starkt, att det var som om han skulle sprängas inifrån. Nu såg han sitt liv framför sig. Nej, han skulle inte sluta som farbror Ekenström, övergiven av ett syndigt fruntimmer. Luther i Worms, armarna över bröstet, mitt inför världens furstar och väldige! Så skulle han sluta, med en förbannelse över sina läppar, en förbannelse som skulle eka genom tiderna.

Han började gå av och an på golvet. Om han bara vore några år äldre! Om han bara vore student, så att han kunde träda fram inför allt folket — — — Om han bara hade tagit studentexamen, så att mänskor togo honom på allvar! Ännu var det för tidigt. Man skulle inte tro honom. Han var ännu för ung för att anses hysa sådana tankar. Om han bara vore student — — —

Han gick till sängs allvarlig och högtidlig.

Under flera dagar höll sig denna stämning. Han såg på världen och mänskorna med en ny blick. Det var som om han först nu fått system i det honom omgivande virrvarret. Var den eller den av hans klasskamrater predestinerad? Han använde ordet endast i betydelsen predestinerad till evig fördömelse. Han satt under timmarna och studerade dem från denna nya synpunkt. De föreföllo honom med ens mera förståeliga allesammans. Han tyckte sig bättre kunna tyda deras sätt att ta skolan. Han gick genom hela klassen, skilde fåren från getterna. Han kände sig stolt över att inte höra till de bästa i klassen eller till plugghästarna. Och han kom slutligen till det resultatet att det utom honom själv endast fanns två kamrater, som voro verkligen predestinerade: Axel Ahlberg och Pelle Stenberg, vilka båda två — händelsevis — voro de två i klassen, han hyste den största respekten för.

Det svårtydda livet hade plötsligen blivit klart och förståeligt.

Man var predestinerad.

Men också bakom predestinationslärans absolut logiska klarhet lurade gåtor.

Redan efter ett par dagar började de skymta fram.

Varför voro somliga predestinerade och andra inte? I samma ögonblick han uppställt denna fråga, fann han sin absoluta visshet vackla. Han var ännu ej tillräckligt härdad i tanke och känsla för att draga de yttersta konsekvenserna av läran: fatalismen. Liksom all annan i grunden sund ungdom var han med liv och själ indeterminist, icke minst i sin känsla av att vara förutbestämd till någonting stort och märkligt. Om det nu verkligen förhöll sig så, att han var predestinerad, hade han ingen som helst lust att skriva förtjänsten på någon annan än sig själv för sina personliga egenskaper. Han kunde inte nöja sig med mindre.

Men det var just på denna punkt i hans skolastiskt spetsfundiga resonemang dilemman öppnade sig. Han började nämligen hysa tvivel på, att han redan kunde vara tillräckligt framstående för att vid så unga år åtnjuta den utmärkelse, han förband med predestineringen till evig fördömelse. Till den grad usel och dålig var han ännu inte. Han kunde bli det med tiden. Det var till och med mycket troligt att han skulle nå målet, men ännu så länge måste han innerst inne erkänna, att han på det hela taget ej utmärkte sig framför de andra kamraterna i annat än det allvar, han tillskrev sig själv.

Kanske låg anledningen till utmärkelsen hos föräldrarna?

Han tänkte på sin far… Och han skakade på huvudet.

Nej, han kunde omöjligt vara predestinerad. Det fanns två skäl, som talade emot. Dels var fadern ej framstående nog. Inte framsläpade han sitt liv under tyngden av en förfärande och ofrånkomlig förbannelse! Han var inte allvarlig nog. Han satt för det mesta om kvällarna på mässen, och Stellan förstod att anledningen varför han höll sig mera hemma den sista tiden var farmor: han vågade helt enkelt inte hålla sig så mycket från hemmet. Och den, som är predestinerad, vågar allt! Men det fanns också en annan orsak, varför hans far ej kunde höra till de utvalda: Stellan önskade honom ej dömd till den eviga förtappelsen. Ett sådant framtidsperspektiv kan man tänka sig för sin egen del och tänka på det med en viss kylig stolthet, men man önskar det ej åt sin far, även när man fått ögonen öppna för hans små skavanker.

Hans mor då?

Det var otänkbart av en ännu enklare anledning: hon var redan död. Hur skulle han själv kunna leva, om han visste, att hans mor sedan flera år hörde till de evigt förtappade.

Han var åter slungad ut i mörker och ovisshet, och det kändes dubbelt förtvivlat efter dessa dagar, som strålat i absolut logisk klarhet.

Men mörkret hade ej kommit förgäves. Det hade gett hans tankar en stöt i en ny, alldeles ny riktning: hans mor.

En dag mindes han plötsligt vad Rose sagt en gång, den gången de varit på kondis tillsammans och hon gråtit och frågat honom, om han inte skulle kyssa henne. Hon hade sagt: Så synd om dig, att du inte har en mor.

Var det däri felet låg? Var det därför, som allt föreföll så svårt?

Vad ville det säga, att ha en mor? Han visste det inte. Men nu stod det klart för honom, att om hans mor bara levat, hela hans liv skulle ha varit annorlunda, på något sätt han ej kunde förklara.

Ja, det var synd om honom. Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Han kände på nytt en oförsonlig förbittring mot sin farmor. Varför förstod hon inte, att det var fördenskull han blivit som han var, fåfäng, falsk och högfärdig: han hade aldrig känt sin mor!

Han fördjupade sig i tanken på henne, föresatte sig att tänka på henne. Men han hade ej något minne av henne. Jo, kanske ett, svagt, flytande, ohållbart: någonting i vitt och med regementsmusik…

Han visste hur hon såg ut från porträtten på faderns skrivbord, i fotografialbumet och hos morfars och farmor. Men de sade honom ej mycket: han tyckte mest hon såg besynnerlig ut, egendomligt gammaldags, i kläder, som ingen mera använde. Det fanns också några, där hon satt till häst, med hög hatt på huvudet och såg mera lustig ut än någonting annat, och ett, där hon stod i vit klänning, brudslöja och med hans far vid sidan i full parad: det var från deras bröllop. Av alla fotografierna hade han, ända så långt bort han kunde minnas, tyckt bäst om detta. Men det var sin far, han beundrat: attilan, képin i vänstra handen, lacklädersskorna med silversporrar och de vita glacéhandskarna.

Han satt länge vid faderns skrivbord eller över albumet och stirrade på fotografierna, till dess de blevo en dimma för hans ögon och hans tankar flöto bort i en formlös undran: hur skulle det kännas att ha en mor?

Skulle hon ha kysst honom som farmor brukat göra? Skulle hon ha tagit honom upp i sitt knä, då han var liten, och smekt honom som gamla Kerstin gjort? Han såg på fotografierna, på det unga ansiktet, de stora ögonen, munnen, som log. Nej, det skulle inte ha känts, som när farmor närmade sitt gamla rynkiga ansikte mot honom eller som när Kerstin klappade hans kind med sina hårda, valkiga, blåådriga händer. Kanske som när Rose — — —? Eller hur?

Han såg åter på porträtten, på sin mors läppar. Jo, snarare det, snarare som Rose — — —

Det strömmade varmt genom honom, en värme, han ej kunde förklara.

Och så gick han till Kerstin. Hon var i alla fall till sist den, han kunde tala med om allt, därför att han ej skämdes för henne.

— Berätta mig någonting om mamma?

Och Kerstin berättade. Hon talade om, vilken snäll och rättrådig kvinna salig frun varit. Den, som kom med något ont om henne, den for med lögn och sade inte det sant var. Nej, det gjorde den då visst inte. En sådan snäll och rättrådig kvinna får en leta efter i hela Sveriges rike.

Stellan satt tyst och hörde på, tyst och lycklig. Jo, nu förstod han. Om hans mor levat skulle hela hans liv varit annorlunda. Också han skulle ha varit en god och rättrådig mänska. Det var som om hjärtat mjuknat inne i bröstet på honom. Han hade en rent fysisk förnimmelse av sötma.

— Berätta mera, Kerstin, sade han med låg röst.

— Å när han föddes! Ja, aldrig glömmer ja den dan i hela mitt liv, fastän dä va nu en natt.

— Berätta, Kerstin — — —

— Ja har väl aldrig vatt mä om maken. Han föddes klockan fyra på morronen och skräddare Kronquists fru, hon lå ju också i de sista värkarna.

— Va ä värkar?

— Dä ä, när dä gör ont, innan en ska till och födas. Och fru Janson, hon som va barnmorska på den tiden och som ä dö nu, hon sprang från sali frun till Kronquistens och från Kronquistens till sali frun. Ja, dä va ett rännande kan en tänka. Klockan tre va hon hos Kronquistens, då måste ja springa dit och säga, att nu fick di minsann va färdiga mä sitt för nu behövdes fru Janson hemma hos löjtnantens i röda momangen. Och när ja sto där i köket och vänta, så sto ja mitt opp i alltihop. Men se gick, dä gjorde ja nu inte. Ja sto kvar och sa, att ja inte rörde mig ur fläcken förrän ja fått fru Janson mä mig. Och Kronquisten, han kom ut i köket och så eländi ut och sa: här blir bestämt tvillingar. Men dä ble dä nu inte. Karar har så många påhitt för sig, och klockan halv fyra fick ja fru Janson mä mig och kom gjorde vi i grevens tid för en halvtimme efter va han född. Ja, dä va ett elände. Och löjtnanten, han va nu så dan, han svor och förbannade och sa, att om Kronquistens inte va färdiga snart, så skulle han skjuta dom.

Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hörde knappast på vad hon berättade. Han var försjunken i sin mor.

— Säg, Kerstin, gör dä mycke ont, när man föds?

— Ja skulle mena, att dä gör ont! Jo, dä kan han lita på!

Han rös till. Han satt och bad sin mor om förlåtelse för att hon lidit för hans skull. Och på samma gång fyllde honom tanken på hennes lidande med ett sällsamt välbehag. Det var, som om han plötsligen kommit henne riktigt nära. Hon har lidit, hon har lidit för min skull…

— Ja, å så va allting bra förståss! Och dä ska han tro, att en lyckligare mor har ja aldrig sett. Dä va riktit vackert till å se på, sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin — — — Å så grät hon igen. Ja, ja ska aldrig glömma dä, om ja så blir hundra år, hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en gosse. Å dä va han!

Stellan satt alldeles stilla. Heta tårar rullade nedför hans kinder, medan han bet tänderna samman över en viskning:

— Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig — — —

— Ja, å så dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur många gånger hon sa till mig: Varför ska jag dö så ung, Kerstin, varför ska jag dö — — — Å så ba vi till Gud, sali frun å jag å ja läste för henne, när vi va ensamma — — —

Kerstin såg upp förfärad. Stellan hade kastat sig framstupa på soffan. Hans kropp skakade under konvulsioner, han jämrade sig högt som i smärta, och ur hans mun kommo lösslitna meningar:

— Mamma, mamma, älskade mamma, bed för mig, bed till Gud för mig, mamma, du som är i himlen, bed att han räddar mig, mamma, mamma — — —

Till sist hade underverket skett, underverket, han längtat efter.

Hän var förlossad. Han var frälst.

Det var Madonnan som frälst honom.

Kerstin satt tyst och orörlig och såg på.

* * * * *

Han kände sin mor. Han förnam henne rent fysiskt, än hur hon hade lidit för honom, då han kom till världen, än som ett vitt varmt leende, som omvärvde honom likt en brudslöja, svepte hans hjärta i något varmt och vitt och mjukt och genomskinligt. Han behövde bara gå in i salongen, slå upp albumet med bröllopsporträttet, hålla ena handen över fadern för att få en levande bild av henne, som hon varit, då — — — då — — — Detta leende på hennes brudansikte, som inte var likt leendet på de andra fotografierna, strålade in över honom, övergöt honom med en värme, som kom honom att rysa.

Han hade äntligen fått ro. Han var ej längre ensam. Det fanns ett väsen, som lidit för honom, ett väsen i vitt med slöja och myrtenkrona, som gråtit i glädje och sagt: Jag har ett barn, jag har en gosse — — —

Hur han älskade henne! Hon var det vitaste, som någonsin funnits. Han behövde bara sitta och se på henne som brud, och hålla handen över fadern, för att tårarna skulle tränga fram och han själv känna sig fylld av en renhet och vithet i släkt med hennes. Han var nu övertygad om, att bara hon levat, skulle han ha varit en god och lycklig mänska. Hur skulle han ha velat vara annat än god, om han varje dag hade kunnat lägga huvudet i hennes knä, blivit smekt av henne, omvärvts av denna vithet. Hur hade det varit möjligt annat!

Men också i denna lycka fanns det stunder, då det stack till inom honom av avundsjuka mot fadern. Även när han på bröllopsporträttet höll sin hand över honom, stack i alla fall hans svarta attilaärm med den vita glacéhandsken fram över moderns arm. Det plågade honom, plågade barnets längtan efter den obefläckade avlelsen. Tanken att han själv kommit till genom synd gjorde honom blossande röd. Hur hade hon kunnat? Hur hade hon velat? Hon, som var så vit och ren!

Men också häri fann han en tröst. Han var enda barnet. En gång hade hon — — — nej, han kunde inte få ordet över sina läppar, knappast ens utforma det till tanke. Men han var henne tacksam därför. En gång, för att han skulle kunna födas. Och sen aldrig mera — — —

— Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig med hela min själ — — —

* * * * *

Han gick numera upp till Kerstin varje eftermiddag och bad henne tala om moderns sjukdom, död och begravning. Och när hon slutat läste hon salig fruns älsklingspsalm, den hon brukat läsa, då hon fått visshet om att hon skulle dö.

Han började också taga för vana att varje eftermiddag gå ut till hennes grav. Han blev stående och stirrade på den lilla kullen med blommorna och gravvården, och han läste psalmen halvhögt för sig själv:

Min vilotimma ljuder en gång, den sista gång, och mig i jorden bjuder en bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker; så sött jag sover där, tills Herrens röst mig väcker, då ingen natt mer är. Men Herre Gud, bevara min själ till evig tid för syndasömnens fara, för världens falska frid! Här hjälp mig att fullkomna mitt värv med tro och hopp! Sen kan jag roligt somna och stå med glädje opp.

Tårarna sökte sig nedför hans kinder. Han såg sig förstulet omkring. Ibland kunde det hända, att någon gick och pysslade vid en grav i närheten med en liten spade och en liten vattenkanna. Då fingo tårarna torka av sig själva, till dess han kom fram till pumpen bakom gravkapellet, där han vätte sin näsduk och strök den över ansiktet. Men oftast var han ensam. De allra nyaste gravarna lågo mycket längre borta, och det var mest där, folk gick och vårdade och ansade. Han kunde torka sina tårar i fred.

Till sist — efter ännu en blick omkring sig — tog han av sig mössan:

— Adjö, älskade mamma för i dag. Jag kommer till dig i morgon.

En eftermiddag, då han stod vid graven och läste hennes älsklingspsalm, ryckte han till vid fotsteg mot gångens grus. Han såg upp. Det var hans far, som kom…

Han vände honom ryggen och gick med stora steg in på en sidogång. Han kunde knappast förklara varför han gick. Han ville vara ensam. Han kände, att han och hans far ej sökte samma mänska härute, att de sörjde olika personer. De älskade samma kvinna båda två, men på olika sätt: fadern älskade det jordiska hos henne, han själv det himmelska.

Men efteråt ångrade han sig, och ju mera det närmade sig till kvällsvarden blev han rädd, som om han ertappats med någonting hemlighetsfullt och otillåtligt. Han var rädd att hans far skulle nämna något därom.

När de möttes vid bordet, vågade han ej se honom i ögonen. Och fadern nämnde ingenting om mötet.

* * * * *

Stellan närmade sig med stora steg hysterien. Han brast i hejdlös gråt av de obetydligaste anledningar. Fiendskapen mot fadern ökades tack vare Kerstin, som på sitt i hennes eget tycke beslöjade sätt lät Stellan ana orsaken, varför hon en gång jagats ur huset. Nu föraktade han honom för att han till den grad kunnat glömma hans mor. Det var upprörande, vidrigt…

Hans nätter voro fulla av drömmar. Det fanns särskilt en, som åter och åter kom tillbaka. En man och en kvinna hade en gång mördat ett barn. Han, Stellan, var den ende, som visste något om mordet. Och nu kommo de till honom och hotade att om han talade om det, skulle de mörda också honom. De stodo alldeles över honom. Han sökte krypa undan, springa från dem, men kunde ej. Han vaknade med ett ångestrop…

Dagen efter sådana drömmar kände han av en oförklarlig anledning oviljan mot sin far ännu starkare.

Men plötsligen inträffade något, som med ens riktade hans hat mot en annan person, prästen, som konfirmerade honom.

En dag efter konfirmationslektionen höllo läsbarnen ett sammanträde för att tillsätta en kommitté med uppgift att välja en minnesgåva till prästen.

Stellan hade — av ej fullt klara anledningar — varit övertygad om att han själv skulle bli invald i denna kommitté. Men hans namn blev ej ens föreslaget vid de något oregelmässigt förda förhandlingarna.

Han gick hem från mötet i en egendomlig, dov känsla. Han var inte sorgsen. Ej heller förbittrad. Det föreföll honom som en dröm, som en elak overklighet, att han ej blivit invald. Hur hade det gått till? Hur kunde det vara möjligt? Hade de ingen aning om, vem han var, ingen aning om, vad som under hela denna konfirmationstid försiggick inom honom? Och om de också inte insågo och förstodo detta, borde de åtminstone veta, att han var son till kapten Petréus och att hans morfar var ingen annan än konsul Axelson i Göteborg, ledamot av första kammaren och kommendör av Vasaordens andra klass.

Och så hade de som ordförande i kommittén valt Percy Anderzén, son till speceri- och diversehandlanden på Västra Storgatan.

Hans första rediga tanke var att ej ge något som helst bidrag till presenten, att helt enkelt inte nämna ett ord därom där hemma. På så sätt skulle han kunna slå två flugor i en smäll: han skulle kunna visa sitt förakt för kommittén och samtidigt undgå att tala om att han blivit förbigången vid valet.

Senare på kvällen förkastade han emellertid denna plan, som för några timmar förefallit honom så lysande. Den var inte värdig en sådan som honom. Han var och ville handla som en gentleman — ett av de nya och något vaga begrepp han införlivat med sin föreställningskrets. Och en gentleman bar sig inte åt på ett så futtigt sätt. Dessutom: han ville vara med om presenten. Hans fåfänga var ännu inte tillräckligt raffinerad för att tillåta honom lysa med sin frånvaro.

Vid kvällsbordet sade han:

— Pappa, dä ska samlas till en present åt adjunkt Lundquist.

— Jaså.

Hans farmor bröt ögonblickligen in:

— Vem ska välja presenten?

— Percy Anderzén ä ordförande.

— Vem är Percy Anderzén?

— Hans far ä specerihandlande på Västra Storgatan.

Nu vände sig kapten Petréus till sin mor med en glimt i ögat:

— Herr Anderzén vill väl bli av med en av sina kristallskålar.

Stellan såg på sin far. Deras blickar möttes i två vuxna mänskors leende. Han tyckte plötsligen om sin far, inte på samma sätt som han älskade sin mor, utan kallt, på förståndets vägnar.

— Hur mycket ska du ha?

— Tjugu kronor ä dä högsta, någon fick ge. Annars mindre.

— Aha! Då blir pappa Anderzén av med mer än en kristallskål.

Stellan gav åter sin far en blick fylld av beundran. Också hans far föraktade kommittén. Och inte nog med det. Han hade ett skarpt huvud, hans far. Han hade ögonblickligen förstått det djävulska spelet bakom valet av ordförande. Så långt hade han själv inte tänkt. Nu förstod han också, varför hans namn ej ens nämnts. Hans far hade ingenting att sälja. Och han var stolt däröver.

Dagen efter lämnade han de tjugu kronorna till Percy med en likgiltig gest:

— Här har du!

Percy var mycket viktig. Han drog upp en anteckningslista ur kavajens innerficka och bad Stellan vända sig om, så att han kunde skriva bet. för hans namn på ryggen. Stellan vände honom föraktligt ryggen, och Percy skrev.

— Nu kan du se själv att ja skrivit bet. för ditt namn.

— Det bryr ja mig inte om.

Percy fortsatte:

— Å så hade vi sammanträde hemma hos mig i går kväll, och vi kom överens om å köpa en kristallkrona.

— Var ska ni få den?

— Jo, pappa har en, som han säljer för inköpspris, för den goa sakens skull.

Stellan log; han försökte härma sin fars leende:

— Jaså!

— Va tycker du?

— Ja bryr mig inte om va ni ger honom.

— Ja, dä va bra dä! För pappa sa, att om dä va nån, som satte sig emot dä, så ville han inte på nåra villkor — — — Men billigare kan vi inte få en kristallkrona hos nån i hela stan, inte ens hos plåtslagare Svenson, för pappa säljer den till inköpspris.

Stellan log på nytt sin fars leende, vände honom ryggen och gick. Percy Anderzén blev stående och såg efter honom.

— Hör du, Stellan, ropade han, efter en stund: Varför skrattade du?

Stellan kastade huvudet bakåt och svarade:

— Ja skrattade inte. Kan du inte skilja på skratt och hånleende, din dumbom.

Men det blev ej någon kristallkrona. Vid nästa lektions slut höll pastor Lundquist ett anförande, i vilket han nämnde sig ryktesvis ha hört, att hans kära konfirmander som ett minne av den stora och viktiga milstolpen på deras levnads väg tänkt skänka honom en gåva. Han hade — också ryktesvis — förnummit, att denna för honom så dyrbara minnesgåva var ämnad att taga formen av en kristallkrona. Han tackade dem på det innerligaste därför, inte minst för det symboliska i gåvans form. Utan tvivel hade de tänkt sig att denna kristallkrona, dä den vid högtidliga tillfällen stod tänd och med sina många ljus lyste upp hans älskade hem, skulle vara en sinnebild för det ljus, han hoppades ha tänt i deras hjärtan. Men ledsamt nog hade han redan en kristallkrona, som han erhållit i minnesgåva för några år sedan. Fördenskull, för att i någon mån underlätta valet av en gåva, bådo han och hans hustru dem välkomna på kaffe och dopp dagen efter klockan fyra. Han och hans hustru ville därmed ej ha sagt, att de skulle komma enbart för denna sakens skull. Tvärt om hade det alltid varit honom och hans hustru ett vackert bruk och en innerlig glädje att en gång före konfirmationen se årets konfirmander i sitt lilla hem.

Stellan satt och såg på honom, medan han farbroderligt leende höll sitt långa anförande. Och plötsligen fylldes han av ett oerhört äckel.

Det var alltså för att få kristallkronor, som prästen konfirmerade dem! Det var alltså detta, som låg bakom det hela!

Han blev het över hela kroppen av avsky och vrede. Han knöt händerna samman i kavajfickorna, till dess det började smärta i fingrarna. Här hade han gått alla dessa veckor och ängslats! Här hade han legat på knä och under tårar bett Gud om räddning för sin själ! Och så var det en minnesgåva det hela gällde! Han kände det som om prästen skändat honom, bedragit honom på allt det, för vars skull han lidit…

Han hade ej längre ord för sitt förakt och sin vrede. Det knöt sig inom honom till svordomar, som han satt och mumlade för sig själv bakom sammanbitna tänder: — Fy fan, en sådan satans präst! Fy fan!

Han förnam ingen skamkänsla inför dessa förbannelser, som han slungade mot den, inför vilken han om några korta dagar skulle avlägga löftena. Han hade tvärt om förnimmelsen av att den Högste gillade honom, att han uppträdde å Hans vägnar, i en helig vredes namn.

De andra pojkarna samlades i en klunga efter lektionens slut för att åter diskutera frågan. Man visste ej längre vad man skulle göra. Kommittén med Percy Anderzén i spetsen hade uttömt sina idéresurser och stod rådlös. Stellan stod och lyssnade på de många förslagen, som kastades fram från annat håll och när någon föreslog ett par silverborstar, gick han sin väg. Pastorn var nämligen skallig.

Han gick direkt ut till sin mors grav. Han kom denna gång ej som Madonnans varma tillbedjare och hjärtupplöste älskare. Han hälsade ej god dag. Han läste inte hennes älsklingspsalm, och han fällde inga tårar. Han kom till sin mor så, som han mången gång skulle ha kommit till henne om hon levat, med krossat hjärta och bröstet alltför sprängande överfullt av lidna oförrätter. Med blicken på den lilla röda pelargonian, som stod nedgrävd i sin kruka på kullen, berättade han om allt som hänt. Utan att han visste det själv talade han halvhögt om för henne, hur prästen bedragit och skändat honom, hur han i ett enda slag slitit bort från honom det allvar, han med så många inre strider till slut lyckats tillkämpa sig. Och på sin mors grav nedkallade han helvetets eviga förbannelse över sin konfirmationslärare.

* * * * *

Dagen efter gick han emellertid med de andra kamraterna till adjunkten Lundquists kaffebjudning. I motsats till sin make var pastorskan en liten torr och mager kvinna med en hy som skinnet på ett skrumpet julgransäpple. Där hon stod vid sidan om pastorn och tog dem i hand, räckte hon honom ej ens till axlarna. Hon såg bokstavligen ut, som om hon formats av ett av sin mans revben.

Stellan hade lovat sig själv att uppträda som en gentleman. Han gjorde sin stelaste, artigaste, mest militära bugning och tog därefter en överblick över kaffebordet: bara fyra sorters småbröd! Och för de där fyra sorternas småbröd skulle de ge något, som kostade lika mycket som en kristallkrona!

När man druckit kaffet, tog hussynen vid. Man fördes in i salongen och förevisningen började. Där hängde kristallkronan i taket, som erinrade prästen om det ljus, han tänt i gamla konfirmanders hjärtan. Framför kakelugnen stod en sidenskärm med drakar och storkar i guld och silver. På byråar och bord stodo kristalluppsatser, silverkannor, silverbrickor, silverljusstakar… Det hela var som guldsmed Dahlquists skyltfönster dagarna före hästlöpningarna ute på exercisfältet.

Adjunkt Lundquist gick omkring, förevisade och förklarade: — Detta är en minnesgåva från konfirmanderna år — — — låt mig se — — — Han satte pincenén på näsan och såg efter: Jo, det var som jag trodde år 1889, och den här silverbrickan är från — — —