Lek och allvar.

Med teckning.

ossar och flickor äro inte så litet nyfikna, när det gäller att lyssna till berättelserna om kriget mellan ryssar och japaner. Modet och hjältemodet väcker städse beundran, inte minst hos de små i denna världen.

Och så vill man själf vara eller blifva en hjälte åtminstone i snöbollskriget eller då man "leker krig". Till och med flickorna känna sig manade att taga plats i ledet till strid för en rättvis sak.

Nu var det Rudolfs födelsedag. Syskon och kusiner och små grannar hade blifvit bjudna på hallonsaft och fint dopp. När gossarna bugat sig vackert och flickorna nigit ännu vackrare för Rudolfs mamma och tackat henne för den goda välfägnaden, så skulle man naturligtvis leka och så lekte man krig.

Därom hade man för resten kommit öfverens på förhand. Ty både gossar och flickor hade sablar och kaskar med sig. Lille Einar hade till och med lånat en pickelhufva af sin far, som var polisman. Gunnar var adjutant, ty han kom ju till häst och Rudolf var general. Det var ju ett ståtligt regemente, såsom nu hvar och en kan se på teckningen.

Men när leken var slutad, då berättade Rudolfs far för alla barnen om huru det går till, när det är krig på allvar--huru människor då dödas i tusental och huru andra tusenden ligga sönderslitna af granatstycken, utan en arm, utan ett ben och på alla möjliga sätt söndertrasade, vältrande sig i pölar af blod under oerhörda smärtor.

Då må ni tro, att det kom tårar i flickornas ögon och gossarne sutto med vidöppen mun och hörde på. Men så frågade Rudolf, när far slutat sin berättelse: "Men, far, vi ska' väl öfva oss att försvara vårt land?"

"Ja, min gosse, ännu så länge, men när de kristna folken blifva kristna på allvar och icke bara till namnet, då få vi smida om våra kanoner till plogbillar och våra svärd till trädgårdssaxar. Då skall intet krig, intet örlig mer finnas på jorden."

"Få se, om den tiden kommer, tills vi bli stora", sade lilla Anna, hon med det stora träsvärdet. J. B. G.