Jesus botar en lam.

Mark. 2: 1-12.

rött efter en mödosam färd hade Jesus väl behöft någon tids stillhet och hvila. Men knappast hade han kommit hem, förrän hela huset fylldes af besökande, ja äfven den trånga gatan därutanför dörren fylldes snart af växande folkskaror. Jesus såg här ett tillfälle att gagna, och hans kärleksfulla hjärta glömde sitt eget behof för folkets. Människorna behöfde så väl höra evangelium, och ingen fanns utom Johannes döparen, som vid denna tid förkunnade evangelium om Guds rike. Jesus satte sig sålunda och talade för dem som redan kommit in och äfven för dem, som utanför dörren nåddes af hans ord. "Och Herrens kraft var där till att göra dem helbrägda", heter det hos evangelisten Lukas. Herren såg sig omkring på dessa fariséer och lagkloke, som ock kommit tillstädes, men ingen af dem ville låta sig hjälpas, fastän det fanns så mycket ondt i deras hjärtan.

Då höres ett buller; det är några däruppe på taket, som bryta upp takstenarna. Jesus ser det och vet deras afsikt. Han vet, att dessa fyra män icke vilja låta sig afskräckas att vid detta tillfälle komma till Jesus. Han vet, att de i deltagande kärlek tänka på en stackars man, som själf icke kan gå, han har reda på, att de ansträngt sig att komma genom folkhopen med sin tunga börda. Han vet, huru de med stor ansträngning lyckats bära den sjuke uppför trappan upp på taket, och han ser, huru de nu med tåg fira ned sängen, hvari den lame ligger, midt framför honom. Jesus visste allt detta, hvarom säkert hans åhörare voro i okunnighet, men han såg också något annat, han såg deras fasta tro på hans egen kärlek och makt, han såg i deras hjärtan den tysta bönen: "Käre Mästare, gör denne arme man helbrägda!"

Jesus gläder sig åt detta tillfälle att få hjälpa, men han vill låta hjälpen gå ännu längre än den sjukes vänner hade tänkt. Därför säger han till den lame: "Min son, dina synder äro dig förlåtna".

Förvåning visar sig på mer än ett ansikte vid dessa ord. De skriftlärde tänka: "Huru kan denne förlåta synder?" Jesus såg deras tankar och visste också bästa sättet att besvara dem. Men säkert såg Jesus också tacksamhet och glädje röra sig i den lame mannens hjärta, ty syndernas förlåtelse var just det, som han allra bäst behöfde.

Sedan visar Herren det förvånade folket, att likasom han med ett ord kan förlåta synder, så kan han också med ett ord göra den sjuke helbrägda. Underlig måste befallningen förekomma dem, då den riktades till en, som ej kunde gå: "Stå upp!" säger Jesus. Men den sjuke förstod, att jämte befallningen kom helbrägdagörelsens gåfva. Han förstod, att Herrens kraft var där för att göra honom helbrägda. Så står han strax upp och får kraft att bära sängen och sålunda gifva ett tydligt vittnesbörd om Jesu makt att ögonblickligen hjälpa från en svår sjukdom. Icke underligt, att "alla blefvo bestörta och prisade Gud, sägande: Sådant sågo vi aldrig!"

Månne Herren äfven hos oss kan finna en sådan tro, att han, såsom det är hans hjärtas lust, i denna stund kan få hjälpa, bota och förlåta äfven oss? Fr. E.