Hvad julgranarna berättade.

Med teckning.

ögt uppe på skogssluttningen blåste vinden frisk och kall och decembersolen lyste vänligt på de unga granarna samt fröjdade sig åt deras friska grönska. De voro solens älsklingsbarn, dessa granar, där de höjde sina smärta spiror mot höjden, liksom om de velat tacka henne för den lifskraft hon skänkt dem. Men icke alla de små granarna, som vind och solsken hälsat i går, funnos i dag kvar på sluttningen. Solen lät därför blicken sökande spana omkring, och slutligen fann hon de saknade, ett helt sällskap, som stodo där resfärdiga. De sågo likväl icke alls ledsna och bedröfvade ut, nej, de voro lika gröna och friska som sina syskon, hvilka ännu hade sina rötter i den frusna marken. Ja, det fanns hos dem en egendomlig, aningsfull väntan, som de andra träden saknade.

Och den gyllene solstrålen frågade:

"Ni äro väl mycket bedröfvade för att ni måste bort från skogen, bort från bröder och systrar, bort från den blåa himmeln, från luft och sol?"

"Bedröfvade?--Nej, vi äro däremot mycket glada; ty vi skola få skåda människornas julfröjd."

Och genom ungskogen, som stod kvar på sluttningen, flög en sakta susning. Den upprepade aningsfullt: "Julfröjd".

Men huru visste granarna i skogen någonting om julfröjd? Hade väl julens ängel, han, som sväfvar fram öfver städer och byar, hade han hälsat på i skogen och hviskat om julens budskap äfven till den?

Snart kommo stora kälkar, dragna af hästar, hitupp. På dem skulle granarna resa ut i världen. De viftade ännu en sista afskedshälsning till de kvarvarande syskonen, hvilka med beundran sågo efter dem.

Visst var det skönt att grönska här uppe i Guds klara solsken, men de hade nu fått en aning om någonting ännu härligare, som de aldrig skådat.----

Huru länge de unga granarna färdades, därom visste de ingenting. Men en dag stodo de alla i en lång rad på en plats, som var omgifven af höga hus. Var det här de skulle få se människornas julfröjd?

Julgranarna hade likväl ingen tid till utbyte af tankar, ty den ena försvann utåt en gata, en annan åt en annan gata, och ingendera visste, hvart den andra tog vägen. "Farväl, farväl!" ropade de till hvarandra, "vi skola försöka träffas igen och berätta hvad vi genomlefvat!"

* * *

Det var dagen före trettondagen. I en stor skolsal bars in den ena julgranen efter den andra. Där kommo stadsbud med stora, präktiga granar, där muntra skolgossar med små, blygsamma granar, hvilka tills i går burit sötsaker och ljus och stjärnor på sina grenar. Snart förvandlades skolsalen till en grönskade skog. I morgon skulle här blifva fäst för söndagsskolbarnen, och många vänner till de unga hade sändt hit de julgranar, som deras egna småttingar hade plundrat.

Lärarinnan, en vänlig medelålders kvinna, gick liksom en god julfé omkring i salen för att ordna allt, som i morgon skulle pryda de vackra granarna. I sin ifver märkte hon icke, att det prasslade och susade så underligt i granarna rundt omkring henne. De utbytte på sitt sätt mången glad hälsning och månget ord, som tydde på igenkännande. Ty många af de träd, som stått där borta på skogssluttningen bland den vackra ungskogen, möttes åter härinne, sedan den egentliga julhögtiden var förbi. Och lärarinnan stängde dörren, på hvilken det oupphörligt ringt under dagen, och gick in i sitt rum, där hon snart slumrade in i sin stora länstol. Hon var trött efter dagens mödor.

Men därute sken månen så klart öfver skolhuset och in genom fönsterna. Han lyssnade på julgranarnas berättelser.

Ja, hvad hade de icke att berätta, både stora och små, de senare kanske mest. Det var ett susande och ett prasslande, så att man måste komma öfverens om att berätta en i sänder.

"Jag stod i en präktig sal och bar många ljus och många härligheter", började den första. "Fru kommerserådinnan höll på hela dagen med att smycka mig och gjorde sig därmed mycken möda. När ändtligen kvällen kom och alla mina ljus brunno, så ringde hon. Då flögo dubbeldörrarna upp, och kommerserådet med sina söner, döttrar och gäster kommo in. Äfven tjänstfolket var med, men den fattige gossen, som bar mig från torget, var icke med. Han var glömd, men det gjorde mig ondt om honom."

"Det var skada", sade en liten vänlig gran bredvid honom, "men hvad sjöngo de om?"

"De sjöngo inte alls. De gingo omkring mig och sågo på grannlåten och sade gång på gång: 'O, så vackert!'--'Utmärkt!'--Ja, just dessa ord använde de, jag minns dem mycket väl."

Och granen tystnade. Han var själf förvånad öfver att han icke hade mer att berätta om julaftonens glädje och prakt.

"Men hvad sade julens ängel, som lofvade besöka oss?"

"Han var inte där. Han var väl på något annat ställe."

"Ja, hos oss var han länge. Ack, så härligt det var hos oss!" utropade den lilla grannen. "När jag bars in i huset, var det så mörkt, att jag ingenting kunde se. Men morgonen därpå stod jag i ett litet trefligt rum, och en rar gammal fru stod framför mig och smekte mina barr med sin skrynkliga hand. Då knackade det på dörren.

"Hvem är där?" frågade den gamla.

"Det är Karl och Rudolf och Maja. Och Ida kommer strax efter", ropades i kör därute. "Släpp oss in, mormor!"

"Nej, nej, Jesusbarnet är hos mig."

Högtidlig tystnad därute.

"Mormor, får mamma komma in då?" frågade en ljuf barnröst.

"Ja visst, mamma får komma."

Snart kom hon också; hon var en liflig, munter kvinna. Äfven fadern kom, och jag beskådades och beundrades.

"Får jag klä' julgranen åt er i år också?" frågade mormor. Hon hade ett så ödmjukt sinne.

"Om du får, lilla mor?--Hör på, Marie, när du har brådt med julstöket och jag är sysselsatt i affären, är det inte då en ljuflig tanke, att mormor och Jesusbarnet tillsammans reda till julfröjden åt oss här uppe?"

"Jo, visst, hur skulle jag annars bära mig åt?" sade den unga kvinnan och gaf mormor en hjärtlig kyss.

Och sedan höllo mormor och jag hvarandra sällskap hela dagen i den tysta, trefliga vindskammaren. Hon prydde mig så vackert med sina goda, gamla händer, som redan darrade en smula, och vi fröjdade oss öfver hvarje rödt äpple och öfver hvarje förgylld nöt samt öfver alla de vackra ljusen och konfekten. Hon fann alltid den bästa platsen för hvarje sak. Äfven en vacker transparang ställde hon i ordning--den föreställde Josef och Maria samt de tillbedjande herdarne. Slutligen fäste hon en stor, gyllene stjärna i min topp och många små stjärnor med bibelspråk på i mina grenar. Därvid upprepade hon tyst för sig själf hvarje språk: "Se, jag bådar eder stor glädje."--"Så älskade Gud världen."--"I dag är eder född frälsaren." Hon tycktes hafva dessa ord mycket kära. Stjärnorna sågo så nya och glänsande ut, som vore de nyss nedfallna från himmelen, och mormor hviskade med ett gladt leende: "Så förvånade barnen skola blifva!"

Och sedan, den underbara heliga aftonen, när jag bars ned och ställdes på det med en hvit duk öfvertäckta bordet och alla mina ljus brunno!-- (Forts.)

Bibelläsning eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 8-15 Januari 1905.

Söndagsskoltext för den 8 Januari.

Mark. 1: 14-20.

Minnesvers: Joh. 15: 16a. I hafven icke utkorat mig, utan jag har utkorat eder, och jag har bestämt eder, att I skolen gå åstad och bära frukt, och att eder frukt skall förblifva.

Barnavännens anmälan for 1905.

Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar,

Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt land kände söndagsskolmän och barnavänner;

Innehåller en kort betraktelse öfver något Guds ord, af Fr. Engelke och J. B. Gauffin, längre och kortare berättelser, skildringar ur naturen och lifvet; öfver svenska orter och världens hufvudstäder, från missionsfälten i Kongo och Kina. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för lärare och barn.

Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya, fina originalklichéer.

Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper.

Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid;

Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af postbefordringsafgiften; hos Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala från 6-20 ex. 1 kr.; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100 ex. och däröfver 85 öre pr ex. då

Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint illustreradt

Sommarnummer.

Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex.

För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och klassbok i ett starkt band för 25 öre.

Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavänen, Uppsala.

UPPSALA 1904, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

N:o 2 12 Jan. Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 22 årg. 1905.