En saga

Lämplig att läsa vid ett nyår--och hela året.

Af Einar Gauffin. (Forts. fr. föreg. n:r).

änk, om han skulle dö", sade kvinnorna på gatan, "hvem skulle sedan lära oss bli bättre människor?"

"Tänk, om han skulle dö", sade barnen, "hvem skulle sedan hålla af oss?"

Dagligen kommo kvinnor med mat till den sjuke och vårdade honom. Han hade tändt kärlek i så många hjärtan, nu lyste den tillbaka på honom själf. Men inte visste han, att det var hans verk. Männen stodo tysta utanför hans dörr för att få höra hur det var, och barnen sutto på hans tröskel med tårar i ögonen.

Men mannen låg därinne och tänkte på, huru alla människor voro goda och kärleksfulla. Han grät vid tanken på att det visades honom så mycken godhet. Men han grät också vid tanken på att det ej förunnats honom att komma med ett kärlekens budskap till de onda, olyckliga människorna, som han hört om i sin hemstad.

"Gud, sänd dem någon värdigare än mig", suckade han, "jag var nog inte värdig".

Snart blef det tydligt, att mannen skulle dö, och en morgon när solen gick upp tog hans själ morgonrodnadens vingar och flyttade. Det blef djup sorg i hela landet. Den käre, gode mannen! Han hade kommit med kärlek, och kärlek är en gnista som tänder. Kärleken segrar, den segrar öfver det onda och ser det icke. Han hade haft kärlek i hjärtat och kärlek i blicken, och därför såg han hvad som var godt.

Bed Gud om mer kärlek i hjärtat, så skall du få se mindre ondt men mera godt i världen, ty kärleken öfverskyler en myckenhet af brister.