Johannes.

an var enda barnet till en fattig dagsverkskarl, som hette Petter Fredman. Men Johannes var ingen snäll gosse. Ända från hans spädaste år framträdde hans onda anlag, och man kunde se på hans buttra och tvära ansikte, att han ej var ett snällt barn.

Men han hade lätt för att lära. Geografin och historien kunde han på sina fem fingrar, och äfven i räkning gick det bra. Under kristendomstimmarna kunde han lika bra som kamraterna upprepa det ena bibelspråket efter det andra och berätta de bibliska berättelserna från början till slut.

"Det är rätt, min gosse", sade den vänlige läraren. "Jag är glad att se, att du är flitig och lär dig dina läxor väl. Det skall du ha god nytta af i framtiden. Men glöm inte, Johannes, att ett barns skönaste prydnad är villig lydnad mot föräldrar och lärare. Hedra din fader och moder och dig skall väl gå och du skall länge lefva på jorden." Och den gamle läraren lade sin hand på gossens hufvud och såg kärleksfullt på honom.

Men Johannes svarade blott med ett trotsigt ögonkast, och suckande vände sig läraren ifrån honom.

Kamraterna undveko också gossen med det vresiga, surmulna sättet. Han led bittert däraf, men i stället för att söka felet hos sig själf, förbittrades han allt mer och mer och afundades dem, som hade det bättre än han.

Visst var det sant, att grannens Fredrik och nämdemans Vilhelm hade smör på sitt bröd i skolan, medan han ofta måste äta sitt bröd utan smör. De hade också präktiga stöflar med höga skaft, då han måste traska i ett par träskor. Men nog hade han kunnat vara glad och frimodig för det. Han led själf mest af sitt onda lynne, men han förmådde icke öfvervinna det. Han förstod icke han, att därtill fordras kraft ofvanifrån. Men då måste man knäppa sina händer och bedja: "Gode Gud, hjälp mig att bli snäll!" Och det ville inte Johannes göra.

Emellertid gingo åren, och Johannes var nu tolf år gammal. Han hade vuxit upp till en stor, stark och frisk gosse, och han hade kunnat vara sin mors glädje och framtidshopp, om han ej alltid varit så stygg och ovänlig. Hans far hade dött året förut i lunginflammation, och modern sträfvade nu från morgon till kväll för att kunna försörja sig och sin gosse.

En morgon, när Johannes stod i begrepp att gå i skolan, kom modern emot honom.

"Du kan inte få gå i skolan i dag, Johannes", sade hon ifrigt, "jag har redan varit hos magistern och bedt om lof för dig. Jag har fått bud ifrån den där frun, som kom flyttande hit till byn i förrgår, att hon vill ha mig till hjälp med att skura. Jag måste gå dit genast, och du vet, att det är mycket att sköta om här hemma i dag, som jag inte hunnit med, när jag inte visste någonting förut, och därför måste du nu vara snäll och stanna hemma i dag och sköta om kon och grisen."

Så fick han nu inte gå i skolan heller, och det var ändå det enda, som han tyckte var roligt. Knotande skötte han om de sysslor, som inte modern hunnit med, sedan gick han in och satte sig vid bordet med hufvudet lutadt mot handen. Allehanda mörka tankar rufvade inom honom. Det var i alla fall ett bra uselt lif han förde, tyckte han. Aldrig fick han annat att äta än strömming och potatis och hårdt bröd, aldrig en bit kött. Bara om söndagarna ett ägg och litet smör på brödet. Och ändå ville man, att han skulle vara glad och tacksam? Jo, det var just något att tacka för!

Det föll honom aldrig in att i den andra vågskålen lägga den stora förmånen att äga en god hälsa och en trofast mor, som alltid tänkte på hans bästa.

Han fortfor i stället att nära sina bittra tankar.--Var han då sämre än de andra kamraterna, som om söndagarna fingo kaffe med färskt bröd och andra läckerheter, som han aldrig såg en skymt af?--Åh, nej, han var lika god som de, och sina läxor kunde han bättre än många af dem. Men i dag, då han nu var ensam herre på täppan, skulle han sannerligen skaffa sig någonting godt att äta han också.

Han smög sig bort till moderns rödmålade byrå, hvars öfversta låda han drog upp. Där i ena hörnet stod en liten dosa, där han visste, att modern förvarade några mödosamt förvärfvade slantar. Han räknade dem, det var en krona och trettio öre. Dessa tog han och gick till handelsboden, där han köpte kakor och karameller för dem.

Handelsmannen hyste ingen misstanke, ty det hände ibland, att Johannes gick ärenden åt bondhustrurna i byn.

Nu kunde då Johannes ostörd njuta af sina läckerheter. När modern om kvällen kom hem, hade han redan gått till sängs. Han var sjuk, sade han. Och han hade verkligen feber och kväljningar. Modern kunde till en början icke begripa orsaken till detta plötsliga illamående, men just då föll en klar månstråle på de tomma påsarna bredvid sängen, och nu bröt en mörk aning in i hennes själ.

Först ville hon likväl icke tro det värsta. Hennes enda barn skulle vara en tjuf?

Omöjligt! Men den tomma dosan vittnade alltför tydligt om hans skuld, och alldeles förkrossad satte hon sig vid bordet, gömde ansiktet i händerna och grät.

Man skulle nu kunna tro, att Johannes' hårda hjärta veknat vid åsynen af moderns sorg. Nej. Hans öga förblef torrt och hans mun stum.

Dagarna gingo långsamt framåt. De blefvo allt kortare, till och med om solen lyste, hvilade ett skimmer af vemod öfver dem. (Forts.)

Bibelläsning eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 30 Jan.-5 Febr. 1905.

Söndagsskoltext för den 5 Februari.

Mark. 2: 13-17.

Minnesvers: Fil. 1: 6. Den, som i eder har begynt ett godt verk, skall fullborda det intill Jesu Kristi dag.

Barnavännens anmälan för 1905.

Tjugondeandra årgången, 432 sidor, 150 fina teckningar,

Redigeras af J. B. Gauffin, Uppsala, under medverkan af flere inom vårt land kände söndagsskolmän och barnavänner;

Innehåller en kort betraktelse öfver något Guds ord, af Fr. Engelke och J. B. Gauffin, längre och kortare berättelser, skildringar ur naturen och lifvet; öfver svenska orter och världens hufvudstäder, från missionsfälten i Kongo och Kina. Öfversikt af följande söndags text till hjälp för lärare och barn.

Illustreras icke med gamla utnötta klichéer utan hela året om med nya, fina originalklichéer.

Utkommer hvarje torsdag i stort åttasidigt nummer, tryckt å fint papper.

Sprides i lagom stor upplaga för att kunna bära kostnaderna och för att trycket kan bli vårdadt, samt expedieras i rätt tid;

Kostar å postanstalterna 1 kr. 05 öre jämte tillägg af postbefordringsafgiften; hos Red. af Tidn. Barnavännen, Uppsala från 6-20 ex. 1 kr.; från 21-49 ex. 95 öre; 50-99 ex. 90 öre; 100 ex. och däröfver 85 öre pr ex. då

Gratis följer söndagsskolans textbok och ett sextonsidigt, fint illustreradt

Sommarnummer.

Textboken säljes extra till prenumeranter å Barnavännen för 5 öre ex.

För lärare och lärarinnor finnes textboken interfolierad och klassbok i ett starkt band för 25 öre.

Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavänen, Uppsala.

UPPSALA 1904, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.