III.

De ondes art förgås all slätt, de gode ärva landet med rätt.

Inne på Gebhardtens kontor sitter Mats och skriver. Tänk, att det var härinne han skulle hamna till slut ändå.

— — Nog kunde det tyckas, att han skulle haft tillräckligt med arbete ute i boden, så som där stod till, när han kom. Det var värre än ens Gebhardt anat, så mycket fuffens och knep hade de haft för sig därute, bodbetjänterna. Men Mats fick snart nog ordning på dem i alla fall. Det behövdes bara, att han såg riktigt på dem några gånger för att de skulle finna det alltför besvärligt med smusslandet. Han hade nu en gång de ögonen, Mats. Han hade prövat deras makt förr, då han så ung sattes till ansvar på den stora Andersagården. Det hände väl då, att drängarna knöto näven i byxfickan och svuro i tysthet över utbölingen där, som satte ögonen i en, så att det rann som isvatten efter ryggbastet, men lydde honom gjorde de.

Så också här. Visst gjorde de fina bodherrarna sig lustiga över honom och hans bonderock och över tafattheten i maneren, det märkte han granneligen, när han först kom. Och det hade de väl skäl till ock. Inte hade han den rätta belevenheten, inte, det förstod han gott. Bakom disken får en ha len och kärleksfull röst, när pigorna komma och tumma på smöret och en rygg, som står i krum, när fruarna segla in så stolt i sina krinoliner och fråga på torrgäddan och det nyaste muslinet. En får veta att skilja på folk och deras behandling. Men Mats Jonsson, den träbocken, han stod där alltid lika styv och stel i sin vargpäls och mätte ut sill och salt ur tunnorna med stora, förfrusna bondehänder, med lika vikt och lika pris för både kreti och pleti. Och en tocken skulle de lyda och kalla herre!

Och ändå behövdes det bara, att han gav dem en blick i rättan tid för att de skulle pruta av på avansen de tänkt stoppa i egen ficka och plocka upp slanten, som av misstag trillat ner i den. De visste inte själva varför de gjorde det. En sådan förunderlig makt kan det ligga i ett enda par ärliga ögon.

Men sådant var ju inte till att finna sig i länge. Han sprang förstås med skvaller och rall till patron om dem, den magergeten, och en vacker dag skulle det braka löst. Bättre då att själva förekomma. Men på vad sätt — — Gebhardten tycktes inte vara att leka med, när det gällde skyddslingen hans.

Till slut fann Jonsson, förste bodbetjänten, på råd.

— Vi få framställa ett ultimatum, sade han viktigt.

Det visste de nu inte alls, vad det var, men Jonsson, han visste det. Man var väl bildad karl och hade läst i avisorna, om hur Bismarcken framställt just detta märkvärdiga till fransken för att äntligen få honom att ge sig.

— Var finns tocke att få då, sade Lundmark, boddrängen, naivt.

Men Jonsson tystade honom strängt, och så visade det sig, att bodherrarnas ultimatum, det var inte konstigare beskaffat än att de skulle gå till Gebhardt i samlad trupp och säga, att antingen fick den där bondbassen i väg eller också de. Och för att inte ångra sig gingo de med detsamma.

Men patronen tog det farlia lugnt.

— Jaså, sade han bara, tack å adjö då, mina herrar, jag har väl sett er för sista gången då, för Mats Jonsson, han stannar nog, han. En bottenärlig karl med huvud på skaft hittar man inte var dag i fårfållan.

Snopna stodo de där — — det var välan inte det svar man brukade få på ett ultimatum?

Gebhardt såg sitt övertag — — häftigt reste han sig ur soffan och drog några sista bloss på långpipan, så att rökmolnen flögo kring honom som stora ulltappar. Vred och mullrande som den fadern Moses kom hans röst ur dimmorna över dem med lagen:

— Å nu kommer ja också med de ni sa, fast namnet på de ä för fint å nytt för mej att gagna till vardags — — men meningen kan ja å den lyder så här: antingen lyder ni Mats Jonsson å respekterar mej i honom eller åker ni hela konkarongen ut genom storporten nu på eviga momangen — förstått?

Jo, det gick ju inte precis att missförstå. Och så slogo de sina kloka huvuden ihop, och slutet på visan blev, att de togo skeden i vackra handen och stannade.

Gebhardt log i mjugg — — jojo, bodplatser växte inte på träd, och till att gå tillbaka till annat voro de för bortskämda. Så han hade just inte väntat sig annat.

Och från den dagen hade de fogat sig i Mats husbondevälde, om än motvilligt och knotande. Respekt måste de i alla fall få för honom i arbetet till sist. Efter några månader skulle ingen kunnat känna igen Gebhardts gamla bod, så blåst och fint var det överallt i hyllor och fack. Också expedieringen var en annan, man fick det man skulle raskt och flinkt — — hög och låg fingo vänta på sin tur utan åtskillnad.

— För sanning ä de int som i himmelrike hos Gebhardten nu till dags, där de yttersta skola varda de främsta, sade gamle Fattigstu-Jonte, när han slapp stå och tjäna timmen ut för kardusen sin.

Man kunde aldrig tänka sig, att det var Mats, som hade genomfört denna förändring, när man såg honom gå där så tyst och tafatt bakom disken med tankarna liksom på annat. Men såg man noga efter märkte man, att han hann med både ett och annat för det. Det var en låda, som tömdes och städades upp eller en hylla, som plockades ur mellan det kunderna passades — — ingen kunde tro, vad där gömdes mellan burkar och säckar! Men så tyst och utan åthävor gick arbetet, att man knappast tänkte på det. Det var rakt som om en tomte gått där och styrt och ställt utan rast eller ro, tills man en dag överraskades av att allt var liksom nytt.

Hade han inte bara haft tomteögat sitt på bodherrarna också! Inte satt det väl mitt i pannan som på tockna spökelser, nog hade han väl två ögon i skallen som andra manfolk. Dess värre var det — — två tomteögon måste ju se mer än ett. När man minst anade det glimtade det till ett slag ur eldögonen där, så det klack i ens syndiga lekamen — — åhja, de tankarna sutto nog där de skulle, det var ingen fara med det.

Nu tycker man väl, att Gebhardt skulle varit nöjd och gnuggat händerna inne på sin långsoffa. Men tro någon det — nu blev det en annan klagolåt.

— Nånå, min käre Mats, ta de lugnt, pustade han. Ä de du, som drar hit allt de förbannade bondpacket, så en får sitta å slava vid böckerna till långt inpå nätterna? Å ja, som tänkte mej till att få lite vila på gamla dar — jo, skön vila, sa den, som låg i spisen.

— Patron får ta sej en bokhållare, sade Mats.

— Jaja, de säjer Lova me, grymtade han, men såna underdjur plockar en inte i pärlandet, nota bene en, som kan sin sak å ändå inte ä en luver. De ä sak samma me de som me boden, se, de går bara liksom lite lättare att knycka ur böckerna.

Det där med ärligheten hade till slut blivit en fix idé hos Gebhardt.

— Behövde ja dej inte i affären, hade ja inga bekymmer för saken, du kan ju stava å lägga ihop som en klockare å bokföring har du lärt dej me i vinter, hör ja, fortfor han.

Ja, Mats hade verkligen gått på en aftonkurs i dubbel italiensk bokföring. Var kväll hade han sedan suttit och plitat och övat sig till långt in på småtimmarna, tills han hade allt på sina fem fingrar.

— Ta mej katsiken önskar ja inte, att du vore dubbel me, suckade patronen.

Det kunde nu inte Mats bokstavligen åstadkomma, men den, som arbetar som två kan ju gott räknas med i dubbel mening. Och så blev det uppgjort, att han skulle hjälpa Gebhardt inne på kontoret, men ändå ha ett vakande öga på boden dessemellan.

Först såg det mörkt ut att räcka till för bådadera. För maken till konstig bokföring som hans husbondes hade väl ingen skådat! Saken var den, att Gebhardt inte haft kassabok på kontoret bara utan först och främst i sitt eget klara och rediga huvud. Där förde han sig till minnes det viktigaste av både löst och fast, det var småkrafset bara, som fick komma i böckerna. Och den bokföringen hade aldrig förr brukat klicka. Men nu på gamla dagar började det tryta med både minnet och redigheten. Sådana galenskaper kunde hända som att Kall Jons i Bullmark blev krävd på borgmästarns vin, medan borgmästarn fick sig en nota på en tunna konstgödsel — — det blev förtret och rabalder av, kan man förstå.

— Farbror får allt se till att få böckerna omlagda efter nyare metoder, måste Mats en dag klämma fram med, sedan han länge suttit och grundat över Gebhardtens tecken och krumelurer.

De hade hunnit så långt som till farbrorskapet nu.

— Gör hocke du vill, bara allt kommer dit de ska, brummade Gebhardt, förtretad över att han måste uppge sitt gamla beprövade system — ett säkert tecken på ålderdom, tyckte han.

Det blev att börja om från början nästan, precis som därute i boden. Mången gång såg det hopplöst ut, men med månaders järnflit och nattvak gick det till slut.

— Ett lärde ja mej ändå på studeringen min, tänkte Mats litet spefullt, å de var att pruta av på nattsömnen.

Så blev han ännu en gång den, som vakade över gårdens bästa, medan de andra sovo. Och när allt till slut kom dit det skulle, som gammelpatron så tillitsfullt sagt, då visade det sig också, att patron Gebhardt inte bara var välbärgad utan rikare än han trott och att de fordringar han hade utestående alla voro säkra och solida.

Men inte bara Gebhardt utan också hans bokhållare hade vunnit något på den hästkuren. År av arbete i boden och på kontoret hade inte kunnat lära Mats så mycket om affärerna som detta mödosamma plöjande genom böckerna och de långa samtal han måste ha med sin husbonde om allt, som han inte kände till. När räkenskaperna äntligen lågo där färdiga i sitt nya skick, visste han också allt han borde veta om de varor, som köptes och såldes i boden. Han visste, var man bäst köpte upp smör, kött och talg, varifrån man fick den bästa skogsfågeln och den finaste fjällsiken, var man fångade den fetaste laxen och vem, som vävde den bästa vadmalen, och han visste också, hur mycket finnråg, salt och tobak man skulle lämna i utbyte. Han hade reda på, när det skulle vara öppet köp eller dött köp på Stockholmsresorna lika väl som patron själv och hur man skulle utrusta sörlandsfararna. Också kunderna hade han redan på sina fem fingrar, visste, vem man kunde våga ge kredit och hur mycket han var god för. Men några tjyvknep med bjudbrännvin och fördubblade priser och hela hemman i pant för några fattiga säckar nödårsmjöl hade varken Gebhardt eller hans böcker att lära bort.

Det tycktes inte heller behövas, det var verkligen sant, som Gebhardt skämtsamt klagat över, att bodhandeln ökades för var dag. Många av patron Grubbs gamla kunder började söka sig tvärs över torget i stället. Därborta hos Grubben sades allting gå på slarv och hafs numera. Man kunde hitta både ett och annat i mjölpåsarna, nubb och hästskosöm till och med, och faster Malin hos Corins hade fått sig en kackerlacka i vetekaveln hon bakat, men när hon kom med den till boden svor en av bodherrarna på att det var en korint. Grubben själv hölls ju aldrig i boden numera utan var mest nere i sågen eller ute efter vägarna i sina affärer — bodhandeln räknade han väl för ingenting.

Det var därför inte underligt, att de ordentliga kunderna troppade av en efter en till Gebhardt. Inte var det väl precis Mats själv, som drog dit dem med sitt stela och tvära sätt, men den ordning och reda han fört med sig. Man var inte så ohull varken på brännvinet eller bröstsockret hos Gebhardten, men så behövde man inte heller komma hem med lort och skräp i påsarna eller väga om varorna på besmanet, när man kom hem.

För var och en som sögs till affären, blev det också mer att föra in i böckerna, så det var visst ingen sinekur att vara patron Gebhardts bokhållare. Men Mats redde upp det gott, en naturlig fallenhet för siffror och räkenskaper hjälpte honom. Hans gamla kärlek till mått, mål och vikt, till allt det noga utstakade och avgränsade, det orubbligt jordiska och fasta, allt det, som han med sitt fädernearv av världsfrånvändhet kände som en räddning och trygghet undan fruktlösa grubbeltankar, vaknade igen. Han tyckte, att han nu äntligen kommit på sin rätta plats i livet, att han här fått en fristad undan sig själv. Härinne i det lilla kvava kontoret, mellan de trånga sifferkolumnerna rymdes inte den besvärliga och obändiga våldgäst, som hette själ. Han hade haft sitt sista samtal med den under sjukdomen och svagheten, men sedan hade han kört den på porten. Nog hade han tyckt sig höra något, som smög därutanför och strök efter rutan som vingen av en fågel en dag, då vintern åter bröts i vår med all sin forna våldsamhet. Men han hade inte gett sig tid att se upp från böckerna ens. Och av våren blev sommar och av sommaren höst, som det brukade vart år, och så var det inte mer med det. Och nu satt han här med sin nya ring på fingret.

Det kändes just inte så märkvärdigt, att den satt där, det var liksom så gammalt och vant, den varken tryckte eller klämde. Men ändå kunde han inte låta bli att se på den. En sista glimt av sommarsol föll in genom fönstret och kom den att blänka till för var siffra han skrev. Den var bred och stor, lödig och tung, gedigen vara alltigenom. Inget fusk eller fel i legeringen, alldeles som med Lova. Den passade till hans nya ställning och nya kläder. Rock av Gebhardts prima köpetyg och sydd av stadens bästa skräddare efter riktiga mått — det var annat det än bonderocken han burit. Nu hängde den i skrubben, men varken reva eller hål var det på den än, den var visst outslitlig. Den hade han trivts i, och fast den varit så illa sydd och skuren som på måfå, var det som om den passat bättre. I kväll, då ingen såg det, skulle han ta fram den och krypa in i den ett tag som i ett varmt hem man lämnat och saknar.

Annars såg han visst inte så ofasonlig ut i stadskläder, det sade honom både Lova och patronens salongstrymå. Det nya snittet, det nya tyget tog bort så mycket av det klumpiga och tafatta, av det fattiga och nötta, kunde man trott, att kläder gjorde så mycket? Och stärkt krage och halsduk, för mindre hade det inte gått. Men nog var det som om hän suttit i klämmare och halsjärn, det var väl det, som snörde ihop strupen ibland.

Det var i går till trolovningskalaset, som hela stassen kommit på först, förstås. Lova visste, vad hon ville, hon, fast hon ville bara det, som var rätt och bra, som det hövdes en så präktig och ordningsfull människa. Nog måtte hon väl veta bättre, vad som passade sig för hennes fästman och Gebhardts kompanjon! Fast så långt som till polisonger och tupé hade hon inte fått honom än.

Men annars hade hon ju fått honom längre än så — tänk, att det äntligen kommit till klarhet och trolovning dem emellan! Nog hade han väl tänkt sig, att det skulle gå därhän till slut ändå. Han hade ju sett från första dagen han kom i huset, att husmamsellen hade ett gott öga till honom. Och han var ju skyldig henne stor och djup tacksamhet, hon hade ju gjort honom så gott som ingen annan kvinna. Som en mor hade hon passat och vårdat honom i sjukrummet, och hon hade inte släppt honom med det. Passningen och vården av sig och sitt fick han lika ömt den dag som i dag var, all den omvårdnad och det deltagande han aldrig fått förr i sitt hårda, karga liv. Glädje och livsvärme hade han hämtat ur all hennes uppoffrande godhet lika törstigt som hans karga, frostslagna hemjord drack sol, den dag sommaren äntligen kom. Det var som om något lösts också inom honom och tinat till grobar mjukhet, som om bottenisen äntligen smält och blottat ett väldigt fält, besått av ingen. Nu gick där någon med handen fast på plogen och vände jorden till rätta. Alla lönnliga tankar, alla vilda drömmar, allt förstucket begär skulle kastas upp i dagsljuset för att blekna bort och försvinna. Vintermyren djupt i hans inre — vem gick där skoningslöst med plog och harv? Snart skulle den kanske ligga där, kuvad och tämd, så lugn, så tom på djupet. Och vittra skulle ligga där död med plogbillen genom hjärtat, som han drömt någon gång. Då skulle väl allt vara gott och färdigt för god sådd, rena tankar och förnöjsamhet. Han hade redan lärt att skämta och le på denna tid, Mats, litet valhänt ännu, men snart skulle han väl lära mer.

Men Lova, hon nöjde sig inte med skämt och leenden bara eller med att vänta på det, som sakta skulle växa upp av sig själv. Hon var fastheten och klarheten själv. Med ring på fingret visste man, hur man hade det sinsemellan både inför varandra och inför folk. Sedan kunde man närmare lära känna varandra i tukt och Herrans förmaning. Så tänkte varje ärbar kvinna, tyckte hon.

Mats läste hennes tankar — var han inte skyldig henne det hon begärde? Det var bara ett han velat invända, något, som hon nog aldrig förstått.

— Vänt lite, de ä int utdikat i mej än, hade han velat säga.

Bättre kunde han inte uttrycka det där, som höll på att ske i hans inre och som var så omedvetet och ogripbart ännu. Fast rocken var en annan hade han visst inte annat än bondeord att ta till, om det så rörde det andliga. Annars borde väl Lova ha förstått bondespråk så väl som han. Hon var hemmadotter från Sävar, så att hon passade honom i alla avseenden. Av god stam och uppfostran var hon, bättre hustru kunde han aldrig få. Några år äldre än han var hon ju, men desto mera förstånd hade hon.

Han förstod ju, att man inte kunde låta en sådan flicka gå och vänta på det, som kanske aldrig kom. En, som satt med farsarv på banken och allt sitt sparat kunde ju begära rent besked. Det sades, att självaste patron Gebhardt lagt sig ut för husmamsellen sin, och det såg inte bättre ut än att han gjorde det än. Åtminstone var det hennes vilja, som var lag i huset, efter vad det kunde tyckas.

Men vad Lova ville, så inte ville hon heta gamjänta innan årets slut, ty då skulle hon fylla sina trettio. Grep han sig inte verket an nu, så tog hon väl gamlepatron i förargelsen, tänkte Mats.

Han fick se till att gifta sig nu och bli stadgad karl, då först skulle ungdomsgrillerna riktigt dö. Giftas var ju inte bara att smekas och gantas, det var en allvarlig sak, och så gjorde han då äntligen allvar av sitt frieri.

Hon var ju inte oäven att se på heller, Lova, tvärtom. När han såg henne sitta där i går vid det festligt dukade trolovningsbordet som värdinna, så ståtlig och prydlig i sin styva sidenklänning med vita krås, strålande i sin nya värdighet, tyckte han med ens, att alla tvivel veko. Hon var den kvinna, om vilken det stod skrivet, att hennes största prydning är, att hon renlig och flitig är, hon kunde göra en mans sanna lycka. Han var inte värd en sådan skatt, men han skulle bli det.

Hade han inte vetat förr, vem Lova var, så fick han förresten veta det nu av gamlepatron i hans tal. Om hur det varit hon, Lova, som burit hela det stora husets skötsel på sina axlar sedan sitt tjugonde år utan att svikta, om hur hon höll husfolket till sitt och hade omtanke och ett vänligt ord för var och en av dem. Just en hustru för en blivande storpatron var hon, sin uppfostran hade hon fått i prästgården hemma med prästgårdsmamsellerna, när hennes egna föräldrar dött. Och fastän hennes håg stod till det husliga, var hon inte bortkommen i läsning heller. Åt ingen skulle patron Gebhardt ha velat anförtro denna krona, om inte möjligen åt Mats, för vilken han fattat en faderlig tillgivenhet. Han hade väl haft andra tankar ett tag kanske också, men gammeldomen fick ge sig inför ungdomstycket. Men för att glädja sin kära Lova på hennes högtidsdag och bevisa Mats sitt förtroende samt framför allt för att vara säker på att alltid få behålla dem båda i huset, ville han nu komma med ett förslag, som han länge grundat på. Och det var, att Mats Jonsson skulle ingå i firman som hans kompanjon och för den händelse att han gick in på detta, ville han utbedja sig av trolovningsvittnena, att även bevittna deras överenskommelse, tills den på laglig väg kunde bli fastställd.

Allt detta kom nu inte precis som en överraskning för Mats, han hade ju anat ett och annat genom Lovas mystiska antydningar, hon var inte den som kunde gömma på en hemlighet. Men lika rörd och gripen blev han för det.

Det var så underligt här i livet — dit det bar, så bar det. Sedan olyckor och motgångar en lång tid följt på varandra slag i slag, kunde det plötsligt slå över till motsatsen. Och då var det med en gång ingen måtta på allt gott, som kom ramlande ner över en. Vem skulle sagt för ett år sedan, då han låg där i fårfållan, övergiven och föraktad som ett djur bland djur, att han i dag skulle sitta som hedersgäst och blivande kompanjon i ett av stadens mest ansedda handelshus?

Med fuktiga ögon höjde Mats sitt glas först mot sin gamle vän och välgörare och sedan mot sin trolovade.

Jag har ju ingenting att komma in i firman med, hade han velat säga.

Men han visste, vad Gebhardt då skulle svarat. Du har din energi och din ungdom, skulle han sagt. Han räknade ju aldrig som andra.

Därför höll han inne med alla längre utgjutelser. Tack, var det enda han fick fram. Han var förresten inte vidare snäll i orden ännu, när det gällde bordstal, Mats Jonsson.

— Nånå, tacka vackert, muttrade Gebhardt godmodigt. Du har gett mej smak för långsoffan igen, sen du tog hand om kontoret åt mej, din luver. Å va skulle de bli av mej i min vrå utan Lova och hennes kvällstoddar och vattgröt, de skulle ja just villa veta. Gamlingen vill inte från sina vanor, de ä alltihop.

Det var väl så också, från och med i dag tycktes det bli Mats, som fick ta ledningen. Sedan Gebhardt tittat in en stund på kontoret, drog han sig nöjd tillbaka till sitt rum, där han antagligen just nu tog sig en tupplur med avisan över ansiktet.

Nog kändes det underligt i alla fall att sitta på den plats, där han nu satt! Så hade den väl visat honom rätt ändå, bäran han skapat ut av sina ungdomsdrömmar, visat honom hit till siffrornas och de stora möjligheternas värld, där han dunkelt anat, att all yttre människomakt låg förborgad. Det var inte ändå, som han trott ett tag, att han läst fel över trollnystanet där. I sina svåraste stunder hade han ibland inbillat sig, att han med sina tafatta signerier i pojkåren verkligen hade skapat sig en riktig bära, men att han av okunnighet hade råkat läsa orätt ramsa över den liksom gumman i berättelsen, som i misshugg slungade över sin de farliga orden: Drag boss, drag boss, du lede! En sådan bärare måste ju ständigt förfölja sin olyckliga skapare och draga bekymrens och förödmjukelsernas boss och strå över honom.

Men nej, han hade nog funnit rätta lösenordet för trolltyget ändå! Där rann den, sifferbäran, trind och pösande, fylld av tusen möjligheter, in mellan raderna i Gebhardtens böcker och rundade ut summorna på ett behagligt sätt. Gebhardts böcker, — hans böcker, från och med i dag hade han ju själv andel i varje sådan summa.

Skulle han inte vara glad då, glad och stolt, när han äntligen fått det, som han velat!

Tankfullt såg han ner för sig, medan handen mekaniskt fortsatte sitt sifferskrivande. Den bleka septembersolen föll alltjämt in genom rutan och vävde samman allt det fina dammet, som svävade i luften, till en gyllene spindelväv. Men för var gång han flyttade handen för att börja en ny rad, högg ringen på hans hand till genom solslöjan, blank och vass i all sin splitternya förgyllning. Det var som om den skurit av tusen små sköra trådar.

Till slut väcktes han ur sina tankar av att någon knackade på dörren.

— Stig in! ropade han utan att vända på huvudet.

Någon steg inom dörren, men när han sedan inte hörde något mer på en stund, såg han sig hastigt om. Längst nere vid dörren stod en ung man i bondekläder med hatten i hand och trampade förläget på samma ställe.

— Ä ja int igenkänd? sade han slutligen. Vi ä ju liksom lite släkta.

I detsamma såg Mats, vem det var, den rödhårige utomåkerspojken från Tavle, som Anna-Greta och han hjälpts åt att mubba en gång i en fettisdagsbacke, därför att han kysst Storgårds-flickan. Då hade han varit morsk nog mot sin fattige släkting. Nu stod han där lika röd i synen som i håret i sin bortkommenhet inför den fina herrn i stadskläder.

Jojo, du och de dina, ni se aldrig längre än till rocktyget, ni, tänkte Mats med gammal avoghet.

För första gången gick det riktigt upp för honom, vad hans förändrade ställning betydde i hans förhållande till andra. Heder och anseende, artighet och hänsyn, ett eget människovärde, rätten att leva och vara sig själv betydde den — allt detta, som han så bittert fått sakna förut i sitt förtrampade liv. Och han, som nyss fått en sådan förflugen tanke, att han kanske sålt bort friheten sin. Fri, ingen annan var väl fri än den, som kunde stå över sin omgivning. Äga, härska, det var den enda frihet som fanns — så enkelt var det.

— De ä ju Karl-Anton från Mon — nå, va ä de om? sade han kort.

Men den rödhårige tycktes ändå inte ha så lätt att komma fram med sitt ärende. Tigande stod han alltjämt där och stirrade ner i hatten, som om han där kunnat hitta ett gott infall.

— Pengar, kom det till slut motsträvigt, som om någon dragit det ur halsen på honom. Va skull ja träng om annat än pengar, ja som hela Tavle by? Vi ä i knipa, storhopen av oss, de ä int bara utomåkersfolket nu, som sitter fast hos Grubben.

Pengar, där stod han och talade om pengar som den fattige om brödet, den dryga bondsonen av den enda rika utomåkersläkten, som en gång haft lika gott om skogspengar som om fräknar på näsan sin. Jaså, var det så illa ställt ändå med Tavleborna — jojo, nu kunde de finna vägen till honom, nu bodde han inte i fårfållan längre. Minnet av Ejnar, som han stått där en gång så magastinn på marknaden och hånat honom för hans fattigdom och övergivenhet, kom plötsligt för honom.

— Håhå, svarade Mats strävt, tror I att ja går me löspengar i fickan som Storgårds-Ejnar! Varför vänder I er int till tocke storfolk först?

— Ejnar — här tycktes Karl-Anton först riktigt få mål i mun — ja tänker, att han har nog av sitt. Den, som har bå syster å mor att sörja för utom käring å barn å skuld på gårn å som därtill super å lever rövare me jänter å kort — nänä, token för sej, sa Kalle munter.

Nu tycktes ordströmmen ha kommit i gång och flödade som en översvämning ut över den sumpiga mark, där Storgårds-Ejnar höll på att gå ner sig. Men i Mats öra hade ett enda ord envist satt sig fast, som hejdade och dämde upp alla de andra. Anna-Greta, var det då sant, att hon lämnat mannen sin, som någon påstått, fast han inte velat tro det? Visst hade de försökt att komma till honom med både det och annat skvaller från hembygden, men han hade alltid hållit det ifrån sig. Och därute i boden hade han med vilja undvikit bysfolket. Det som var dött och begravet skulle en inte gräva upp igen. Hemkänslan hans var död, trodde han, som ungdomskärleken.

Men nu kunde han ändå inte för sitt liv låta bli att fråga — han borde ju äntligen få veta, hur det var. Och Ejnar, som skrutit över, hur väl det var mellan giftasfolket!

— Syster? sade han långsamt och med nedslagna ögon, Anna-Greta har fäll kar, som försörjer sej, vet ja.

Rödhåringen tystnade förbluffad mitt i en mening. Så kom det ett listigt och plirande uttryck i hans rävögon — jaså, den skon klämde än! Med hemlig skadeglädje tog han upp frågan — här fann han äntligen en anknytningspunkt till den han ville ställa sig in hos. Här var en till, som hon hållit för narr, Storgårdsstintan, det var inte bara han, som fått stå förgäves och språka på fönstret hennes. Glömt var nu det gamla barndomsgrollet mot fattigpojken, svartfåret i släkten, olyckskamrater voro de, han och Gebhardtens kompanjon.

Och med den försmådde friarens hela illvilja började han skildra Anna-Gretas äktenskapshistoria. Om den unga hustruns alla konstigheter och tilltag så som han förstod dem och om Gam-Eriks undfallenhet till den dag, då han miste tålamodet och körde henne på porten. Enligt honom fanns det ju bara en förklaring på Anna-Gretas påhitt. Oro och själasjuka — tro det den som kunde. Åhnej, hon hade nog haft annat för sig än böner, hon, när Erik var borta, han hade ju själv sett svartingen där stryka som en hungrig varg kring gården hennes. Mycket kunde ju Gam-Erik överse med i sin enfald, men öppen otro kunde han väl inte förlåta ändå.

Som förlamad satt Mats där och hörde på det giftiga pratet. Han hade dock trott den dag han tog farväl av Anna-Greta och hon tycktes så bruten, så luttrad av lidandet, att hon för alltid avstått från gammal synd. Den uslingen — hade hon kunnat ta honom till nåder igen, han som skändat och övergivit henne — vila i hans famn, kyssa den mun, som ljugit? Då hade hon heller aldrig älskat honom, Mats, då var hela hans ungdomsdröm en simpel lögn!

Nej, det kunde inte vara sant, utan att veta det sprang han upp och började gå fram och tillbaka över golvet, händerna höll han knutna i sin upphetsning. Men så mindes han, att hån måste behärska sig inför dessa listiga ögon, som så skadeglatt följde varje hans steg.

— Jaså, Anna-Greta ä verkligen hos mor sin, sade han så lugnt han kunde för att säga något. Nå, än Erik då?

— Jojo, där ränner hon me mor sin kring gårdarna nu å hjälper henne att hugga bort vin å sätta bort tannvärk. Å karn hennes, han ä gången till Amerikat, berättade Karl-Anton ivrigt. Dem ä skilda riktigt nu på Ameriksvis. Å prästgårdsmamsellen, hon tog över till Erik i somras, hon, för att bli som en syster för honom — jaja, de skulle läsas över de därute för säkerhetens skull först.

Nu stod Mats inte längre ut att höra på detta dumma skvaller. Men sedan — en annan gång; han skulle inte släppa rödhåringen där alldeles ur sikte, det kunde ju vara ett och annat man ville veta. Kanske borde han göra honom den där väntjänsten ändå?

— Hör nu, ja har lite brått, sade han hastigt, hurdant var nu ärendet ditt?

Ofrivilligt återtog han barndomens förtroliga tilltal. Den andre märkte det och blev glad.

— Ja ville ha din borgen, ingenting annat än borgen, Mats, sade han ivrigt. Du ä ju ett stornamn nu, så gott som reda pengar i banken.

— Borgen ger ja inte gärna, sade Mats tveksamt, ja ä lite gammalaktig av mej i somligt. Inte ä ja så bibeltroende som far min, men av hans ord minns ja ändå ett å annat till min egen nytta. »Min son», brukade han säja efter ordet, »var icke när dem, som sina hand förplikta och för skuld i borgen gå. Ty om du icke haver till att betala, så tager man din säng bort under dig.» Å ja vill nu gärna behålla min goda säng, när ja änteligen fått en.

— Ja, nog har du bäddat fint åt dej allti, sade utomåkerspojken avundsamt. Under mamsell Lovas sidentäcke behöver nog ingen frysa. Jaja, kärleken ä som ränseltannvärk, den, än kniper de i en tann å än i den annra.

Men när han såg Mats mörka min insåg han, att han gått för långt. Han kände ju svartlynnet där, när det väl brusade upp, det var som med åskeld, med mjölk fick det dämpas.

— Nånå, söte, gulle deg, Mats, ta int illa opp lite skämtan av en barndomsvän, sade han inställsamt. Ä de så, att du int vill släppa till namne ditt, så får fäll en fatti stackare finna sej en ann utväg.

— Nåja, sade Mats blidkad, de va ju om borgen bara de va tal. Men annars har ja ju en liten sparslant ock, som kunde bli till nytta.

Det var sant — halva sitt lilla arv hade han kvar och dessutom så gott som hela årslönen hos Gebhardt, där han ju haft fritt bord hela vintern.

— Men säkerhet får ja ha, tillade han med bondsk försiktighet.

— Säkerhet, ja, tro ja de, sade Karl-Anton storförtjust. Han hade aldrig trott, att det skulle gå så lätt. Nog var det i yttersta nödfall han vänt sig till Mats Jonsson, den tvärviggen. Och så blev han rent av vänligt bemött — jojo, rikedomen, den lenade sinnet, den.

— Duger de me myrgärdan min bortve Storgårdsviken som pant? frågade han försiktigt.

— De duger, sade Mats kort.

Och en stund efteråt gick den rödhårige därifrån med pengar på fickan och glad i hågen. Han tyckte, att han sluppit undan för billigt pris.

Myrgärdan, det var nu också något att ta i pant!

Men kvar stod Mats och grundade över, varför han gjort som han gjort. Sparslanten hans, som han så väl gömt på, det enda han verkligen ägde själv! Som han lagt tillsammans med riksdaler på riksdaler i en oklar känsla av, att den kunde bli till nytta en dag. Den, som skulle bli grundplåten till något stort, hade han tänkt sig. Kanske kom det en dag, då han önskade göra en självständig affär utan att fråga Gebhardt till råds, då kunde den bli bra att ha. Och nu hade han offrat en god del av den på den där rödräven, som varit hans fiende sedan barndomsdagarna!

Det var således inte av vänskap, av oegennytta han handlat som han gjort. Vad frågade han efter, hur de hade det nu i Tavle by, alla dessa, som gjort hans ensamma barndom till ett slaveri och en plåga. Vad var det då han velat vinna på affären? Ty aldrig gjorde man väl en affär utan att vilja ha vinst på den.

Men så mindes han sina tankar nyss — Anna-Greta var det ju! Nu hade han rödingen där på limspöet, när han ville veta mer, var det bara att hala in honom igen. Nog var det underligt att tänka sig, att just när han äntligen bundit sig, då gick hon där fri, fri!

Häftigt slog han upp fönstret och lutade sig ut. Det vette ut mot Gebhardtens trädgård. Sval och het på en gång strömmade sensommarluften in över honom, lätt rusande som självjäst vin. Det var som om himlen lyft sig av egen kraft, så oändligt stor och fri var den. Och att tänka sig, att den omslöt en lika stor och vid människovärld! Det hade han aldrig tänkt på förr. Dagar och nätter kunde man fara över länder och hav, och det tog aldrig slut på det nya. Och den man helst hade hos sig var med, och också hon blev en annan, blev ny men var ändå densamma. Allt blev till slut som det borde ha varit under denna strålande, gränslöst fria himmel.

Som bländad av det lysande blå däruppe slöt han ögonen. Då strömmade gräsets och de vissnande blommornas doft ändå starkare in över honom. Långt bortifrån drog ett stråkdrag av söt och het doft genom den svala luften, en doft av soltorkad klöver från gärdorna därute, från blommor i dikesrenen, som lyckats gömma sig undan lien. Eller kom den ändå längre bort ifrån, från vintermyrens häxbrygd? Det var så längesedan han känt den doften nu, den gjorde höstluften så glödande varm igen.

Nu låg den där, myren, i det bleka och falska solskenet, farlig som aldrig förr med myrkronornas fallande skära flockar likt rosor på ett brudtäcke av svart, blankt siden. En natt blott vid dess gröna strand, medan taltrastens sista sång flöt som mörka bloddroppar ur skogens hjärta, innan den flög sin kos. Lyfte i den gränslösa rymden och visade dem vägen bort.

Klagande och jublande stego inom honom en gammal visas höga ord:

»Se, min kära, du äst dejelig och ljuvlig, vår säng grönskas», sjöng det.

Ofrivilligt knöt han händerna så hårt om fönsterposten, att knogarna vitnade. Något pressade sig skarpt in mellan hans fingrar, det var ringen på hans vänstra hand. Han liksom vaknade till av smärtan och såg sig omkring. Det var som om han huvudstupa fallit ner ur den skyhöga rymden däruppe, ner i en trång, svart brunn.

Världen var så gränslöst stor, men rummet, där han stod, så litet. Fången satt han härinne, just som Lovas tama siska, med en duk över huvudet om natten för att inte se. Och så var det med alla människor, världen var stor och fri, men inte de.

Fäst var han med ring och löfte, med trolovningsed och fästegåvor lika starkt som inför prästen. Och rymde han ifrån ed och förpliktelser och tog den kvinna hans hjärta begärde, skulle hans barn bli sådana, vilka kallades överträdelsens barn, lögnens foster, foster av äktenskapsbrytare och sköka!

Nej, det var nog, att det var en som ljög och bedrog och kastade sig från den ene till den andre! Ärelös var hon, Anna-Greta, kastad ur mannens hus, en äkta hustru, som sölat sig i otrohet! Hon hade väl inte haft nog av synd och uselhet förut. Tog han henne i famn vore det som att famnta lögnen själv — — aldrig fick han frid mer.

En dov och vanmäktig vrede mot Anna-Greta efterträdde hans vilda längtan.

— Låt henne ligga där i dypölen, tänkte han hatfult.

Häftigt slängde han igen fönstret, så att rutorna skallrade, och rusade in till sig. Som en sömngångare tog han fram faderns gamla bibel, han läste ibland i den nu, tanklöst som i varje annan bok, för att få kvällarna att gå. Ingenting hade en så rent mekanisk förmåga att lugna hans sinne som dessa underliga och djupa ord, vilka alla tycktes ha en förborgad mening, som han ännu inte förstod. Likgiltigt bläddrade han igenom blad efter blad och läste ett ord här, ett ord där, medan hjärtat långsamt saktade sina vilda slag. Till slut föll hans öga på några välbekanta rader om ett annat slags kvinna.

»Vilkom en dygdig kvinna beskärd är», stod det, »hon är mycket ädlare än allrakostligaste pärlor.

Hennes mans hjärta tör förlåta sig uppå henne, och bärgning skall honom icke fattas.

Hon brukar sig på ull och lin och arbetar gärna med sina händer.

Hon står om nattena upp och giver sitt husfolk mat och sina tjänarinnor deras del.

Hon gjordar sina länder fast och stärker sina armar.

Hon märker, när hennes handel kan hava förkovring, hennes lykta utsläckes icke om nattena.

Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är, och framdeles skall hon le.

Hon ser till, hur det i hennes hus tillstår, och äter icke sitt bröd i lättja.

Täckelig och dejelig vara är intet: en kvinna, som Herran fruktar, den skall man lova.»

De orden voro ju som skrivna till Lovas pris. Vid henne var han pliktig att hålla fast till sin egen lycka.

Fanns då intet annat ord att slänga mot henne där, vittra? Plogbillen hade visst skrapat skinnet på henne ändå. Hon låg där vid dikesrenen och blödde, men hon levde än. Men här fann han äntligen ett ord, skarpt som en förgiftad pil.

»En skökas mun är en djup grop, den Herren ogunstig är, han faller där uti», hette det.

Nej, han skulle inte kliva ner sig i den svarta gropen igen, dikas ut till bottnen skulle den, vintermyren!

Men skökonamn fick han alltjämt ge henne, Anna-Greta, för att bli henne kvitt.

Beslutsamt slog han ihop boken och gick in till sin trolovade.

— — Men när han på kvällen åter blev ensam inne hos sig, drog han hastigt av sig sin fina rock, tog ut bonderocken ur skrubben utanför dörren. Så hemvan den kändes, så välgörande grov och sträv! Den var inmängd med kyla och fuktighet därutifrån kallskrubben, det var som ett svalkande bad.

Och när han väl fått den på sig och förnöjd sjönk ner i sin gungstol, slog det honom som en uppenbarelse, vad som skett i dag.

Ett hem för hjärtat hade han fått, en jord att slå rot i. Den första remsan mark av hemjorden hade han förvärvat sig!

Så rik hade han aldrig varit.

— — — —

Och den jordbiten blev inte den sista. Från den dagen hittade Tavleborna bakvägen in till Mats Jonsson, när de hade ont efter mynt. Och när hade de inte det numera? Godtiden var inte för jordbruket, den. Och det var ju så konstigt med pengarna nu för tiden. De voro kanske både fler och lättare att få tag på än förr. Och ändå var det som att få tomluft i händerna bara, när man lyfte avlöningen uppe på hygget eller nere vid sågen. Innan man visste ordet av, hade de dunstat av igen.

Det var väl så, att man lagt sig till med ett annat sätt att leva än förr. Man skulle ha allt det man behövde och mer till, var det så sedan skulle tas. Västerbottningen hade redan glömt att blanda bröd och halvsvälta i nödtid. Förr lät man sista jordtorvan och sista friheten gå.

Det var mer än timmer den drog till sig, Grubbens såg. Människor sögos också in i dess omätliga gap till att mata kapverk och klyvverk. Fria som skogens träd, vuxna efter olika mått, kommo de dit. Men det var som om också de kapats och kluvits till önskad standard därinne i det stora tuggverket. Inte en liten ojämnhet eller egenhet borde slippa undan den ilsket vinande kanttrissan. Så lika varann som möjligt med saven urpressad skulle de strömma ut från sin enformiga dagligdagsgärning liksom plankorna i rännorna till tack för bukfyllan och sin ostörda nattro.

Det var många bondsöner från Tavle, som gingo på arbete i Grubbens såg nu, och allteftersom fäderna deras sålde bort sig, drogos även de dit. Men ännu var det också många, som sökte kämpa mot strömmen och hålla gården och jordbruket uppe. Det var de, som i sin beträngdhet först hittat vägen till Mats. Han gav andra villkor än Grubben, han. Här var varken fråga om ockerräntor eller olaga förpantning, bara om skäliga intressen och ordentliga reverser. Och tog han pant var det mest i värdelös myrjord, som de aktade mindre än smutsen under stövelklackarna. Om han nu alls lät sig beveka till ett lån, han var inte så godgiven med dem som Grubben. Det var ingen öppen brodersfamn hela dagen där och inga fulla drickesstop att dränka bekymren i. Men så slapp man också att bli lurad under ruset.

Fast nog kostade det på måtro för de styvnackade inomåkersbönderna att kröka rygg för Fattig-Jonas son efter hjälpen. Stod han inte där så åtspänd och styv i sin fina klädesrock och var inte alls angelägen om bekantskapen deras. Man fick bocka och hovera sig både en och två gånger bara för att bli riktigt igenkänd. Som om de inte mindes, hur han sprang där en gång, mager och blåfrusen med skjortan ut ur byxbaken och gette korna deras för en brödbeta! Inte kunde en ana då, att den harkranken skulle lista sig till att bli Gebhardtens högra hand en gång och den, som ensam skötte hans gamla affär! Det sades, att det var Gebhardtens pengar Mats lånade ut som sina nu. Så omsams och eniga voro de.

Inför den vetskapen fick man väl svälja förtreten, som ville sätta sig seg som pärpalt i halsen. Men fasligt svårt att få fram ärendet var det.

— Vi fick in å häls på er, herr Jonsson, när vi tog åt stan, började de insmickrande och förläget. Jestatligen, tocken storkar I ä bliven. Godda å tack för sista!

Men än förlägnare kunde man bli för svaret man fick.

— Tack för sista själv, Per Jons! De va, när ja fick ett slag på truten å dej för att svartkalven din kesa över pärlanne ditt, året efter far dog var de. Lushund fick ja heta av dej då å int herre.

Då teg Per Jons för en god stund och försjönk i minnen. Det var konstigt, så klart han nu fick för sig i en hast, allt det han helst ville glömma, alla de glåpord och slag han slängt över stackarn där i förbifarten den gången han bara var en faderlös uppfostringspojk. Att man kunde vara sån ibland, han var ju inte annars svår mot varken folk eller fä. Nog var det ett vettlöst agg de hetsat varandra till mot pojkstackarn där för faderns skull. Men hugg går igen — nu stod han själv här och fick slag i ansiktet!

Mången vände med oförrättat ärende efter den inledningen. Men de som sutto som mest trångt hade ingen annan råd än att gapa och tomsvälja, tills de hämtat sig nog för fortsättningen. Och bara han väl fått hävt ur sig den första bitterheten, så var han inte så svår att tas med sedan, som han såg ut, Mats Jonsson. Han kunde till och med mjukna upp till skämt och prat om gammalt och nytt. Och hur det var, kröpo också vanligen pengarna fram till slut, fast efter långa och omständliga resonemanger om hur de skulle användas på bästa sätt. Då visade det sig, att han också kunde ge ett gott råd i fråga om jordbruket på köpet.

— Du skulle dika ut storgärdan din bättre åt våren, sade han, å ta till växelbruket på åkern, så jorden får vila. Då skall du se, att skörden blir nära dubbel för dej å att du å gumman din slipper gå å dra tömmen över kornvretarna till Lovisa.

Det var rent konstigt, så kunnig i jordbruket han var. Men han skulle ju vara särskilt lärd på det också. Och varenda jordbit av deras ägor hade han reda på, var den låg och vad den bäst bar.

Och när inomåkersbonden äntligen gick hade han heligt fått lova att lägga en del av pengarna i en ny brunn för kreaturen eller en bättre gödselstad och inte bara låta allt gå till mat och kläder. Och lättad från stundens betryck lovade och svor han vad som helst.

— Gudskelov å tack, nu kan ja hålla gårn ännu ett år, tänkte han kanske, där han skumpade i väg i sin Jakob-jacksare efter den hårdfrusna vägen.

Men kvar på sitt kontor satt Mats Jonsson efter varje sådant besök och undrade alltmer över sig själv. Vad ville han egentligen med allt detta, och varför lade han sig i dessa människors angelägenheter? För var och en, som kom, föresatte han sig, att nu skulle det vara slut, den som nyss gått ut genom dörren skulle vara den sista han hjälpt. Vad brydde han sig om allt detta främmande folk, som en gång förkastat honom?

Men så behövdes det bara, att det tog i dörren på ett tveksamt sätt och att en Tavlebonde steg inom den, för att det skulle kännas så underligt. Först som en stor och dov bitterhet, som steg i halsen och nödvändigt ville ha utlopp. Jaså, de kommo äntligen nu, så att han fick säga dem rakt i synen, vad han tänkte om dem sedan barndomen! Han mindes, hur de stått där och skrattat på auktionen över mors fattiga klädpaltor en gång. Nu var det hans tur att skratta. Över välståndet deras, som de trasat sönder i sitt oförstånd. Det var sådana stunder som denna han längtat efter, då han låg där och tjöt med huvudet borrat i vitmossan, näst efter den, då han skulle stå öga mot öga med Grubben själv.

När den äntligen kom, hämndens timme, så var det dock, som om den inte innebar just det han tänkt sig. När han såg dem stå där, inomåkersbönderna, med sina välkända ansikten fårade av nya och ovana bekymmer, skar det honom i hjärtat i stället för att glädja honom. Det var som att se själva hemjorden åldrad och förgrämd. Jaså, han var gammal nu, Per Jons, gammal i förtid av oro mer än av år. Han hade sålt bort skogen efter hand och levt upp pengarna på stadsvis, som mången ann, nu redde han sig inte på jorden bara. Hur skulle det gå, när han inte längre stod bi? Var det då ännu en storgård i Tavle, som skulle hamna i Grubbens klor? Ty dit skulle väl all jord i byn till slut för att vanskötas och läggas i träde.

Dithän fick det inte gå ändå, då skulle han ju offra den bättre hämnden för den sämre. Det var väl det, som gjorde, att hans hjärta veknade, sedan han fått slänga en av stenarna ifrån sig, som han gått och burit på i så många år. För inte kunde det väl vara av en känsla av gemenskap och samhörighet med fars gamla fiender, som han satt här och lade råd med dem om hur de skulle bättra på jordbruket, så att det bar sig, och lånade dem pengar till det?

Nej, Grubben var det, som skulle motas ut ur ett av sina många hål. Det var underligt, att han fanns så där bakom allting ännu. Så var det väl inte sant, det, som viskats för en tid sedan om att hans makt skulle vara på upphällningen. Det var på tiden, att Mats började gå honom till mötes på allvar nu för att själv se, hur det stod till.

Hade han inte på sistone till och med försökt att ge sig på Gebhardt, patron Grubb, när han såg, att han tog bodhandeln ifrån honom? Hur det var ville han nog inte alldeles bli av med den ändå, det var så mycket annat den drog med sig, som han inte beräknat. Ingenstans gjorde man upp skogsaffärerna så fort och bra som över stopet inne i bondkammarn, sedan han prutat av lagom på mjölet och saltet därute i boden först. Men när bönderna, nyktra och välförsedda, körde hem från Gebhardten, togo de inte omvägen in till patron Grubb för att sälja skog inte. Han hade kommit under fund med det litet för sent, men nu sökte han med list och knep få sina gamla kunder tillbaka.

När inte det hjälpte, tog han till andra medel. Var det inte Grubben, som så när lurat Gebhardt på en hel finnskuta med råg och smör och som köpte upp alla skinnena på sista lappmarknan? Var han kom åt lockade och tubbade han varor från den andre för att han skulle bli ställd i förlägenhet, och till slut sökte han till och med komma åt hans gamla handelsrättigheter för ett litet formfels skull. Det var då Gebhardten kom under fund med det, som Mats äntligen fick honom med sig till kamp mot Grubben.

— Den sakramentskade fähunden, ska han på min gamla snusbod nu också! Den fanns, när far hans ännu gick med bettlarpåsen efter vägarna å nog ska den väl stå min tid ut, muttrade Gebhardt förargad, medan röktapparna från långpipan kommo knollriga och runda som vredgade kerubanleten.

— Ja, farbror får allt ge mej fria händer mot patron Grubb, sade Mats. Ni, som älskar redlighet i handel och vandel, kan int gå i tvespann me en tocken. Här blir inget sunt affärsliv i bygden, förrn allt hans smussel dras fram i ljuset.

— Du tör ha rätt, sade då gammelpatron eftersinnande, fast konstigt ä de. Förr räckte brötbetan till för både en å två, men nu ska prompt var å en ha hela kakan för sej. Vi ha kunnat samsas förut vid de här torget, bå bönder å handelsmän. Men nu äter den ene den andre, tills de ingenting blir kvar av hela kalaset.

— De går så, när en blir för storrummig å för bred i käften, sade Mats. De ä Grubben, som slukat i sej hela bygden. De ä på tiden, att han får någe mot aptiten nu.

— Jaja, gör som du finner bäst, du, som ä ung å förstår de nya, suckade Gebhardt undergivet. Men dra mej bara inte ut i för många vidlyftigheter me skog å elände.

— De ä int lätt å säja knipa utan att ta ihop slipa, skrattade Mats å de ä int gott att veta, var en ska börja reda ut den här trollhärvan. Men ge mej ett lån på förtroende å säkerhet i min del av förtjänsten, så tror ja, att ja åtminstone har fått fatt på en nystända.

Och så kom det sig, att det verkligen var sant, att det delvis var patron Gebhardts pengar, som gingo till Tavleborna, fast genom Mats händer. Det var ju alltid en väg att hålla Grubben tillbaka, nödig efter skog som han var. Ty ännu fanns det kvar storskogar under Tavle by, som lockade genom sin närhet och den billiga transporten. Det var annat det än att få ge sig av uppåt finnskogarna, som Grubben tvangs till ibland numera.

Det var förresten underligt med det där skogsköpandet, det var som en smitta i det. Började man syssla med skogsarrenden och avverkningskontrakt, så kom det som en klåda i fingrarna till att själv skriva under och köpa. Man kunde ju inte undgå att se, hur lättförtjänta pengar det var. Bara ett penndrag hit och ett dit, så var man genast några tusen kronor rikare. Nog kunde det fresta den, som fått slita ont för var fattig styver i all sin dar.

Aldrig skulle Mats glömma den första tusenlappen han höll i sin hand, förvärvad på skogsaffärer. Det var en liten skogslott han köpt och sålt för en trävarupatron emellan en påse salt och en rentunga. Och lika lätt och kvickt som att väga upp saltet hade det gått. Den frasade, tusenlappen, rikt och stolt som när rikfruarna svassade in till Gebhardtens kalaser med styvaste atlas över krinolinen. Vid alla de pengar han haft hittills hade det klibbat fattiglukt och bondesvett, en doft av tung och ärlig möda. Men tusenlappen här, den var som en frisedel från arbetet.

Tankfullt satt han där och strök över den med handen, som ännu inte mist ärren efter ungdomsslitet. Några sådana här lappar till, och han vore fri att göra det han ville. Nog vore det så dags nu att låta gammal nedärvd fördom fara, om en skulle slå sig på storaffärer. Inte gick det då att räkna heder och ära efter styvervärde. Och nog kunde man väl köpa och sälja skog med lika stor ärlighet som man handlade med mjöl och gryn. En liten avans fick man ju ta, men man behövde ju inte just lura bönder för det.

Så satt han där och sökte lirka med sig. Hur det var, sutto barndomserfarenheterna hårt i, och han kunde inte tänka sig en affär med skog och jord utan knep och dolda fällor. Men det var också lockande att en gång pröva på, om man själv hörde till de enfaldiga, som föllo i fällorna eller till dem, som förstodo att vittja dem.

— Ska en rå på Grubben, den slipern, får en fäll lära sej knepena hans först, intalade han sig för att tysta en välbekant röst, som ville säga något annat.

Och med en sällsamt blandad känsla av spänning och obestämda samvetskval satsade han den nya tusenlappen, ännu styv och ovikt, på en ny skogsaffär. Han visste, att han kunde spelet nu och skulle ta hem vinsten. Men bakom Gebhardtens rygg fick det ske, han var ju gammalaktig av sig i det mesta.

Så kom det sig, att Mats på några månader bara kommit sig in i stora affärer med jord och skog. Sin skuld till Gebhardt hade han redan betalt. Och fast han lånat ut betydliga summor av sparslanten sin till Tavlebönderna, så hade den ändå stigit till det fyrdubbla, han visste själv knappast hur. Vad han visste var bara, att för varje lyckad affär växte hungern efter mer.

Men ibland kom det som sagt på honom en undran, vart han ville med allt detta. Frihet — men vad ifrån? Han visste det nog, men han ville inte veta det — aldrig hade han känt sig bunden förrän den dag, då han fick veta, att Anna-Greta åter gick fri. Men vilken frihet kunde skänka honom henne tillbaka? Mellan dem stod mer än det, som gick att köpa fritt med pengar. Han visste, att han inte handlade rätt mot Lova. Gick hon inte här var dag och undrade så smått, när han skulle låta lysa ut för dem. Vad hade de att vänta på, rejält och bärgat folk som de? Utstyrseln hade hon haft färdig nu i tio år snart, Lova. Allt, som hon själv spunnit och vävt i prästgården, låg skinande silverblankt och sammanviket med goluktsgräs mellan vecken i dragkistan till reds för den rätte. Och nu när han äntligen kommit, vad behövde de så gå där och tjäna längre för varandra?

Mats tyckte, att hon hade rätt. Han kunde själv i stilla stunder gripas av en längtan efter det egna hemmets helgade fristad, efter det oåterkalleligt avgjorda i ett äktenskap. Därinne borde väl alla tvivel och all dunkel längtan kvävas och dö. Den heliga eden inför altaret skulle med sin svärdsklinga hugga av det förgångna som en död lem.

Men så mindes han — var då allting avgjort med det? Anna-Greta, hon hade brutit själva vigseleden, hon, hade lupit bort från en kyrkovigd make, hade tagit igen sig och sitt. Tänk, att också det kunde gå! Då fanns det ju ingen räddning eller säkerhet ens där.

Det fanns nog intet färdigt eller visst i detta ovissa människoliv. Men en frihet fanns det, mörk och farlig, för den, som rådde med att vara utan både Gud och fruktan. En sådan frihet som den osaliga på myrens botten hade.

Den friheten var väl inte för honom, kedjad fast i fädernearvets tunga fjättrar av gudstro och ordfast loven.

Men längst inne i en hemlig plats av sitt hjärta hade han liksom en grön fläck, en gungande, doftande tuvmark, där han stundom slapp att vara människa och bara fick vara ett själlöst, ansvarslöst väsen, som levde sitt korta jordberusade liv som han ville. Ditin måste han ibland för att härda ut.

Varken bunden eller fri gick han så och stred i ovisshet med sig själv. Och som ett rus och en bedövning för att glömma tog han till affärsspelets spänning och hets.

— — —

Så satt han åter en regnig novemberkväll i tungsint grubbel över sina papper. Framför sig hade han en gammal karta över Tavle by med de nya ägorna utprickade i rött. Det var nästan idel myrmarker, som han fått för en spottstyver. Runt om myren sträckte de sig som en kedja, en efter en hade länkarna knutit sig till varann. Nu fattades snart bara låset, Grubbens gamla vanvårdade nyodling uppe i ena hörnet.

Vad skulle han så med detta, vad var det han ville stänga in och behålla? Inne i kedjan låg ju bara vintermyren som ett tomt hål, ouppodlad och värdelös. Gyttja och svart vatten var vad han fångat på den affären. Tänk, om Lova visste, att han satte sina sparpengar i sådant! Det var ingen bank, som gav god ränta, det.

Nå, en och annan hemlighet fick en ju ha också för den, som en skulle dela äkta huvudkudde med. Som nu detta med träskärningen.

Under de första dagarna av hans friartid, då han satt där inne i Lovas kammare så förnöjd över att ha fått hem och omvårdnad, då allting liksom töade upp inom honom och ville ta sig ett vackert uttryck, hade han åter tagit upp sin och faderns gamla konst. Visst hade han försökt förut ibland också under nödens och ensamhetens dagar. Men det var som om handen vägrat lyda alltsedan den dag han kastat brudgåvan sin till vittra. Allt det han tog vid blev valhänt och klumpigt som om han varit en nybörjare. Träet förblev trä, det vägrade att få form och liv.

Men i det milda ljuset från Lovas aftonlampa blommade åter det torra virket upp under hans hand. Rosor och blad slingrade sig som förr frodigt upp efter linfästen och lokar, svarta drakar sprutade etter mot varann med eldröda kluvna tungor. Alla livets färger slogo upp som lågor i blått och grönt och gyllenrött, skuggade med svart och grått, för att tolka det han gått igenom av glädje och sorg. Aldrig hade han känt en sådan glädje vid sin hands böjlighet och lydnad. Det var som en lättnad från många års hemligt inre tryck att få detta utsagt på det enda vis han kunde uttrycka det. Den som har ont efter orden får ta till annat tal. Inte ens den, som är född med tunghäfta, kan tiga med allt sitt.

Därför tog det som ett hugg i bröstet den dag, då han såg, hur ringa Lova skattade fästmansgåvorna han gjort henne. Från prästgården hade hon sin egen uppfattning om tingens beskaffenhet och värde. Hon visste att uppskatta gott linne och gediget silver, hon kände skillnaden på allt som var fint eller inte och gav var sak dess rätta namn. För henne var träet trä, om det också bar gyllene blommor och blad. Tocke där gammalt bondskräp, det slängde de på logarna hemma i hennes farshem, så snart en kunde få köpemöbler och färdig grannlåt. Vem satte såna fästen på spinnrockarna nu? Och inte ville hon fara till bröllops med tocken loka över hästkraken, så den skulle skena in genom kyrkdörren med dem till spott och spe för folk.

Nej, tacka visste hon, om Jonsson friat till henne med en guldring eller nickelservisen ute från patronens bod. Då hade en då någonting att visa unghönsen därute på stan, som redan börjat skälla henne gamstinta.

Men bondlokar och linfästen, skulle det nu också vara något att presenta en stadsmamsell? Inte kunde hon läsa ut allt det, som Mats ville förtro henne med sin anspråkslösa konst. Rosor med stingande taggar, drakars spyor av bittert och ont, ensamhetens långa gråa ränder och sorgens djupsvarta bottenfärg, allt det han hittills genomlevat i sin fattiga tillvaro. Och nuets milda lek med blom och blad över pärlgrå botten, mjuk som den gråa färgen i hennes hemmavävda vardagsklänning.

Det dröjde inte länge om, förrän Mats såg, att vängåvorna hans inte aktades högt, fast han lagt ner så mycket i dem. Högre än hans vackraste arbete skattade Lova en simpel köpegåva där utifrån boden.

Så hade han upphört med sin träskärning vid fästmöns aftonlampa utan att hon med ett ord låtsats om, att hon märkt det. Men om kvällarna, när han var sig själv i bonderocken, tog han ofta till kniv och trä för att förströ sig. Vackra skålar och vribullar av björkrot, skedar med kulor i och mycket annat gjorde han, snabb och lätt på handen som han var. Inte skulle väl Lova vilja gagna dem att äta ur ens i vardagslag, men till gräddtråg och ostskålar kunde de väl duga.

Men på sista tiden, då sinnet åter känts förstämt och oroligt, var det något annat, som börjat växa upp under händerna på honom. Små figurer av trä med försök till mänsklig form och mänskliga drag. Fast här var inte handen så säker längre. Tafatt och fumlande arbetade den sig fram genom det motsträviga, oböjliga materialet, som inte ville foga sig efter tanken. Stela och kantiga som han själv blevo de människobilder han ville forma. Det var något rörande, halvt djuriskt i deras ofullgångna skapnad. Som i vånda sökte de kämpa sig fram ur det hårda, okänsliga träet. Men hur de arbetade för att komma loss och bli fria, ville lemmar och drag styvna till och följa fibrernas obevekligt raka gång.

Till slut upphörde Mats att söka göra människobilder. I stället lät han det bli, vad det ville till — varelser med luden kropp av djur och människa, ett med den grund de utgått ur. Och ur alla dessa underliga varelser växte det slutligen ut en enda, som lyckades få ett säreget liv. En kvinnokropp med ett halvfärdigt ansikte, som tycktes både le och gråta. Svajande vida kjolar föllo från de slanka höfterna. Nerom kjolen stack något ut, som närmast liknade en granruska. Nej, en rävsvans var det, yvig och mjuk som en plym. Den snodde sig hårt om anklarna som en tillknäppt fotboja. Hon som ingen kunnat fånga växte fram under hans händer under en ensam och längtansfull timma. Och det var med både lust och kval han satte kniven i henne för att sarga och rista henne, tills hon blev som han ville.

Den dockan bar han sedan med sig i rockfickan, vart han gick, hon var inte längre än hans handflata. En dag råkade Lova till att se henne och ropade:

— Jämmerligen, Mats, va har du där för ett åkerspöke?

Då log han ansträngt och skuldmedvetet och svarade hastigt:

— Den? Hon ger lycka i affärer, vetja.

Det var något som Lova begrep, och så fick han då ha sin docka i fred. Också nu hade han den hos sig i fickan, där han satt och funderade över sin karta. Det var fråga om ännu en affär. Skulle han byta till sig Kall Kalls myrgärda också, då vore kedjan sluten, så när som på låset. Tankfullt drog han upp den lilla trädockan och lade den på kartan. Hon täckte hela vintermyren med sina yviga kjolar.

— Jaså, de ä dej ja vill fånga, sade han för sig själv med grumlig röst.

Då hörde han steg därute i långfarstun, som ledde till innerkontoret, och stoppade hastigt ner sin barnsliga leksak. Vem kunde det väl vara, som kom så sent? Kanske var det den där rödhårige Karl-Anton, som kom igen med rall och skvaller om Anna-Greta till tack för ett nytt ficklån. Han hade jämt så mycket att komma med. Om hur hon rände med mor sin ut i bygden på sjukbesök som det hette. Men nog begrep man, varför en sådan ung och vacker kvinna mest hölls på vägarna. Jojo, så gick det till slut med den, som sprang från allt det lag och kristligt samvete bjöd. Men en god och len hand till att bota sjuka skulle hon ha.

Nej, han gitte inte höra mer av den sorten nu. Vad angick honom Anna-Greta och hennes äventyr? Det bragte bara tanken på det, som skulle vara borta. Att glömma henne, när hon var en annans efter lag och rätt, det fick väl gå. Men var hon fal för den förste bäste, som han ville påstå, rödräven där, så varför inte lika gärna han själv som en annan? Det var inte kärlek längre han kände vid den tanken, intet av allt det veka och fina som kommit honom att skona henne i ungdomsåren. En grym och vild åtrå var det, som efterträtt den forna kärleken, en som ville äga utan skonsamhet. Därför bäst att slippa höra mer än man tålde. Från denna dag skulle han stänga sin dörr för Karl-Anton och inte släppa in honom mer.

Men just som han skulle lägga haspen på innerdörren stötte någon till den med all sin kraft och kom tumlande in över tröskeln. Då såg Mats, att det inte var den han trott utan Storgårds-Ejnar.

Fast han var knappast till att känna igen, där han stod. Den förr så fina stadsrocken var nersölad och sörjig ända upp till kragen, ansiktet var likblekt och fårat och de stillastående, blanka ögonen riktade sig mot Mats i en ångestfull fråga. Ejnar, fosterbrodern, stupfull och nersmord av mörka nattvägars smuts och dy, det var ingen glad syn. Då var han morskare att se på sist de träffats, när han stått där och skroderat på marknadstorget med händerna i fickorna, där Grubbens slantar pöste, och med guldberlockerna dinglande i klockkedjan. Nu fanns där ingen grannlåt på västen längre, och fickorna hängde slankiga och tomma. Något av bitterheten från det mötet ville ändå hänga i trots allt.

— Ejnar, va vill du här så dags? frågade därför Mats litet kort. In me dej i ljuset, så en får se på dej!

Och med uppbjudande av all sin kraft mera släpade än ledde han den druckne fram till soffan, där han föll ned, tungt som en säck. Bekymrad stod Mats där och såg ner på sin förre fosterbror. Var det verkligen så illa, kunde han ändå inte hålla sig från drickandet, fast han hettes ha kommit till gård och grund? Åhnej, så lätt gick det väl inte att lära gamla hundar sitta. Och den smak kärlet fått, ville det gärna behålla. Ejnar stank brännvin, han, om han så hälldes full med sötmjölk. Nog kunde man bli både översiggiven och arg att se Stor-Anders son på detta viset!

Men ändå var det något så ömkligt och nästan barnsligt hjälplöst över den smutsige fyllbulten, där han satt nerfallen i soffan, att hans förargelse vände sig i ömkan. Herreje, Storgårds-Ejnar, vem räknade med en tocken som med vuxet folk! Han, som slogs med truten mot väder och vind, tills han blev trött och somnade ifrån själva äventyret och farligheten! Vad hade han att ta till mot livets verkliga prövningar, som ödde bort sin förmåga på stora ord?

— Du skull ta på slut å sup, Ejnar, sade Mats vänligt. De val en varken mätt heller rik på.

Då tycktes Ejnar äntligen återfå målron. Ett halvt illmarigt, halvt förtvivlat grin flög över hans bleka ansikte.

— Din synd, o värld, besinna, sa Lars Jons, föll i dyngan, sluddrade han. Jojo, de ä så dags att besinna då. Hur kan de bli slut på de onda levernet, när de finns så mycke annat, som allri tycks ta slut. Grubben å hans fanstyg för exempel.

— Va menar du? sade Mats förvånad. Ja trodde, att du gått ur Grubbens tjänst för länge sen å var din egen nu. Du har ju tagi gården efter mor din säjs de.

Då blev Ejnar ändå mera till sig, det kom litet liv i hans döda ögon. Ovigt lutade han sig framåt och började i en högljudd viskning anförtro Mats sina bekymmer.

— Va hjälper de, halvsnyftade han, när en int’ ä fri ändå. Han har mej ju redan, ser du, å de ä värre, än om led’en hadde mej. Han kan man frälsas från av prästen men int från Grubben. Om int du kan hitt på hjälpen. Du lär ju vara en tocken där självhjälpare för Tavlebönderna numera.

Här tystnade Ejnar och såg förväntansfullt på Mats.

— Nå, ut me språke först då, Ejnar! uppmanade denne.

— De ä pappere där, vetja, stönade Ejnar, nu åter alldeles uppgiven av förtvivlan.

— Hocke papper?

— Papper som papper, bet Ejnar av, med den drucknes plötsliga misstänksamhet. Grubben, han har många papper, han, må du tro.

Då blev Mats ond.

— Nänä-du, din slingerbult, rent språk får de vara, röt han till och slog näven i bordet. Tror du ja ä en tocken där sparlåda bara, som vem som helst får nyckeln till? Nej, ömsesidigt förtroende fordras i affärer, de ä min lära de.

Den där nya och myndiga tonen hade Ejnar aldrig hört förr hos Mats. Han blev så häpen, att han nästan nyktrade till. Skyggt såg han på honom från sidan. Nu först såg han klädesrocken och kragen — herreligen, var detta verkligen Lill-Jonas Mats, han som suttit som inhysing i sopvrån deras, han, som Ejnar hunsat med och skickat i sina ärenden hela barndomstiden ut? Nu satt han här och var herre och slog näven i eget bord, medan Ejnar var den, som fick ta snubborna. Nänä, det gick nog kanske inte längre att bara kommendera och skicka, när man var nödd efter hjälp. Han fick ta det sakta och varligt som lusen på tjärustickan.

— Gullanligen, Mats, int ska du val så tvärarg, gnällde han järmesamt. Du å ja ha ju int samsats illa förr.

Då skämdes Mats litet för sin häftighet. Med Ejnar fick man inte ta det så görnoga.

— Nå, hur va de nu då? sade han vänligt och klappade barndomsvännen på axeln.

Den oväntade vänligheten tog Ejnar lika mycket som häftigheten nyss. Fyllan gick över i rörelse, och han grät och hickade om vartannat men fick slutligen fram ett slags bekännelse.

En sorglustig historia om supkalas och kort och bärsärkagång bland krogar och marknadstält och om ficklånen och vänskapsbevisen hos Grubben, som växte för var gång och rullade vidare och drogo andra med sig, tills det blev till ett skred, som inte lät sig hejdas. Tills det hängde där hotande över hans huvud färdigt att ramla ner när som helst och krossa både honom och gården.

Undersam satt Mats där och hörde på den bedrövliga historien. Så hjälpte det inte ens med ett gott arv i denna vanskliga värld. Gård och grund och pengar byggde inga säkra murar mot frestelser och svårigheter. Inte ens farsarvet av hedersam vandel tycktes ensamt hjälpa. Kanske det, när allt kom omkring, var han, den fattige och utplundrade uppfostringspojken, som ärvt det bästa av dem båda. Han hade fått det arv med sig, om vilket far hans brukat de orden:

Han hade inte alltid aktat den skatten som sin högsta ägodel, tvärtom hade den mången gång känts mer som en tung och besvärlig börda. Men hur det var hade han inte kunnat undgå att ösa ur dess outtömliga förråd av fasta och visa ord för livet ändå. Och med det hade han räddat sig undan många fällor och försåt.

Därför var det han, Lill-Mats, som fått vaka över den andre och gården hans redan i ungdomen. Men hur det var hade han lagt ansvaret ifrån sig och gått sin väg. Och så hade storvargen smugit sig inpå stuguknuten och kastat sig över Storgårds-Ejnar. Han kände som hade han en dunkel skuld i att det fått ske.

— Du skulle låta de starka vara, sade han åter, i sin rådvillhet om vad han skulle säga. Du har ju hustru å barn nu, Ejnar.

— Beda, ja, Beda, kved Ejnar, alldeles tillintetgjord. En ängel ä hon, en Herrans ängel, ljus å liten! Å pojken sen, finare klaröga har då ingen sett, han ska int bli som far, han. Å som hon bett mej att ta förnuft å mor me! Skamord fick dem till svar. Å i dag tiggde hon mej, Beda, om att stanna hemma, hon hängde sej på kärran. Då lyfte ja piskan å slog na över handen. En gång, en enda, men de slage slår mej tillbaka som vore de tusen slag!

Bestört såg Mats på honom, så illa hade han knappt trott, att det var. Var detta verkligen Ejnar, barndomskamraten, vänlig och godmodig nog under allt sitt övermod, han, som inte kunnat göra en fluga för när i verkligheten. Och nu slog han hustrun och förödde hemmet deras som en galning. Åter kom ett av fars slagord för honom. Den versen hade han själv fått över sig en gång, tung som en slägga, när Grubben hällt honom full med bjudbrännvin en gång i barndomsdagarna. Då fick han först stryk med sopskaftet, och när han nyktrat till sig, höll far en lång och skakande predikan över dryckenskapslasten, som slutade med följande dunderkläm:

Men Ejnar fortfor ynkligt:

— Ja, ja tog till piskan, de ä sant nog, men ingen vet, va som piska mej. Tanken på de, som skulle komma, å nu ä de änteligen kommet.

— Va då? Mats började åter bli otålig inför den andres slingrande och omständliga berättelse.

Då lutade sig Ejnar ännu närmare honom, och det han trodde vara en viskning blev nästan till ett skrik.

— Grubben va de, som sände bud på mej till sist. Å nu ville han ha den, nu ville han ha storskogen!

— Den skogen ä ju mor dins, har ja hört, sade Mats tveksamt.

— Ja, men pappere ä hans.

Jaså, voro de där nu igen. Mats tyckte, att de bara gingo i ring med sina frågor och svar.

— Hocke papper? sade han åter otåligt.

— De me namne på, vetja, väste Ejnar.

— Vems namn?

— Mors namn, begriper du fäll.

— Nå, om hon har skrivit bort sej för dej, så kan fäll inte du hjälpa de, tyckte Mats. Han begrep fortfarande inte ett ord.

— Tok som du är, for Ejnar ut, de ä ju ja, som skrivit, vetja.

Äntligen gick det upp ett ljus för Mats, äntligen trodde han sig förstå, vad det var som Ejnar hade så svårt att komma fram med. Men kunde det verkligen vara möjligt — Stor-Anders son en simpel förfalskare? Nog var det väl i god tro han skrivit mor sins namn.

— Herreminje, Ejnar, vet du, va du gjort? fick han till slut fram. Vet du, att sånt kan gå på friheten, de?

— Jo, nu vet ja de nog, stortjöt Ejnar, som nu lät det sista av manligheten fara. Men då! Inte va de just så illa ment, inte: Grubben la ut de så bra å skrev allting för mej å nu säjer han annat. På häkte skulle ja komma, om han int fick ta på hugga. Nog vet en, hur storen tröj lave småen!

— Nå, va svar fick han då? frågade Mats bestört.

— Fanns de mer än ett? snäste Ejnar vresigt. Tror du en obedd går i häkte me fars namn, om en möjligen kan slippa? Ja lät en komma å plocka sej några mastträd borti utskogen, när de lät som värst.

— Jamen, de ä ju — stöld, höll Mats på att säga, men höll ordet inne. Den andre verkade ju oansvarig som ett barn, där han satt försupen och förgråten, men öppenhjärtig och förtroendefull.

— De va ju gott å väl, fortfor Ejnar obekymrad, om int mor hadde tagi så illa vi sej.

— Vet hon om de, sade Mats häpen.

— Jajamen, hon såg de själv, nickade Ejnar. De va en dag för lite sen bortvi utängen. Dem hadd tagi sej ditfram, skamtokarna där, fast ja hadd förbjudi de — skogen ä ju stor nog ändå. Hon va där för att plocka grönt till sjuksoppan sin. Då kom hon åt att se, hur dom högg ner storgran där bortvi ängshörne — hon ha liksom trott, att vittra bodde där på de sista.

— Nå, hur gick de då? — Mats kunde nog ungefär tänka sig, hur det gick den, som rörde mor Britas storskog.

— Hon vart vit som ett lakan å flög på förhuggarn me en granruska. — Ut me er, rackarpack å skogstjuvar! skrek hon å slog till karn i ansiktet, så han vart rent ifrån sej. — Hocken har lovt dej att ta bort vitterstugan min?

De ha son eran, ungbonn, svarte karn ilsket å strök sej om nosen, han va röprickig som efter ettermyror i synen. Han har sålt bort skogslotten här åt patron Grubb, å fan ska ta dej, kärring, om du lägger tassarna emellan!

Då va de mors tur att bli till sej. Vitare än nysnö vart hon å tog sej åt hjärtat å sjönk ihop på mossan. Dem fick ta å bära na bort till gamstugan, där hon ä på undantag, å sen den dan ha hon vari liggen. De ä sen dess samvetet har kvalt mej så svårt, slutade Ejnar tvärt.

— Nå, va har du gjort för att sona de, då? frågade Mats bistert.

— Gjort — va ska den göra, som sitter i trampsaxen — trampa å skrika förstås, men int kommer en loss me de. Varken till heller från har ja kunnat göra. Men Grubbens karar, de går där som förr var dag å hugger på skogen vår. Å de ska mor, stackare, höra. De gå där ända in på knutarna, nu, å för vart hugg stönar hon, som toge det i hjärtat. Hugg mej, hugg mej, kvider hon å gömmer huvudet under kudden, säjer Anna-Greta.

— Men att hon finner sej på längden i tocke övervåld, sade Mats så tagen av berättelsen, att han inte ens lystrade till Anna-Gretas namn. Så olikt var det mor Brita att gömma huvudet för någon och be om nådehugget.

— Hon gissar fäll, hur de ä fatt, å vill int göra sak mot son sin. Ont har ja gjort mor för alt de goda hon velat göra, sade Ejnar, grön av bondånger och självförakt. — Fast de va ju för mor ja egenteligen gjorde detta sista, hon har ju vari mest rädd om namne sitt å talet bland folk i all sin dar.

Ja, nog var det sant. Men det underliga var, att den, som brydde sig mer om människor än om samvetet, den fick som värst otalt med dem. Hon hade lärt barnen sina, mor Brita, att dölja och gömma sitt under den yttre hedern i stället för att ta ett öppet ansvar för sina handlingar. Men av svek och lönskaläge föddes lögn och skam i ljusan dag. Så hade det gått som det gjorde med den ena som den andra.

— Ja, nu vet ja mej int nån levandes råd, tyckte Ejnar till slut. Int får mor dö för mej på ett sånt vis, å int får pojkstackarn min ha en far, som ä på häkte. Men de ena får fäll ske, om de andra ska slippas, ifall int du vet på bättre råd.

Precis som förr var det, alltid var det Mats, som skulle finna på råd, när Ejnar fördärvat sig på leken.

— Hur mycke har du skrive bort dej för? frågade Mats strängt. Han hörde själv, att hans röst liknade faderns.

— Ja, säj de, sade Ejnar fundersamt — det var i alla fall som om sinnet lättnat betydligt nu, sedan han väl fått tala ut. Branog mycke tör de fäll vara, Grubben vet nog besked, han.

Vad det var likt Ejnar att ta det så lättvindigt med sig och sitt! Ett tag i fickan bara, tills den var tom en dag och ingen fanns, som fyllde den — då först fick eftertanke och besinning komma. Så mycket kunde man ju förstå, att inte kunde han reda upp detta på egen hand.

Nej, Mats fick väl ge sig själv till Grubben först som sist och se till att komma till tals med honom i Ejnars sak. Inte var han väl så angelägen om att rädda mor Britas storskog för att skona livhanken hennes. Därtill satt barndomsagget alltför hårt i ännu, alltsedan den dag han suttit på grytbänken hos henne och fått lördagssmörgåsen sin utan topp som de andra fingo. Hon kunde gärna ligga som hon bäddat det för sig, i nässelhögen. Men för den slarvern Ejnar, som trots sitt skrävel innerst var en godhjärtad tok, och för hustrun och barnet fick han väl fresta på. Och fast han inte riktigt ville erkänna det även för Anna-Gretas skull. Hur hon än var, vad som nu var sant — inte skulle hon sakna sitt sista stöd i denna hårda värld, om han kunde hjälpa det.

Ja har ju sparslanten min, kanske den räcker, tänkte Mats.

Men högt sade han bara:

— Ja får fäll gå till patron Grubb då å höra mej för, då du vet så dålig besked. Kanske låter han de falska köpet gå tillbakas.

— Inte utan pengar, sade Ejnar försiktigt. — Han visste nog, vad det glunkades om Mats, om att han skulle vara riktigt uppe i smöret nu. Men han hettes också kunna hålla på slanten som far sin.

— De blir fäll nån råd me de, sade Mats kort.

Då förstod Ejnar, att Mats på allvar ville hjälpa honom, och hans förtjusning kände inga gränser.

— Ja, se de ä då för sanning så, att gamkvasten, han tar bort lorten ur springorna bäst, halvgrät han, på nytt rörd till tårar, och hängde sig om halsen på Mats, tung och våt som en blöt havresäck.

Vänligt men bestämt befriade sig Mats från det kärvänliga famntaget.

— Seså, du får se till att komma till sängs nu, sade han lugnt. För i natt sover du hos mej, å i morron får du skjuss me Långsjö-Olle, som ska vägen din förbi. Resten sköter ja.

Och när Ejnar ändå ville bryta ut i nya tacksägelser, avbröt han honom med ett:

— Tacken får du ge sen, om de blir någe att tacka för. De ä mest för far din ja gör de ja gör, ska du veta. Där har ja en gammal hedersskuld, som allri blir nog betald.

— — — —

Och så gick då Mats den svåra vägen till Grubben för att be om nåd för Storgårds-Ejnar. Han insåg, att den inte skulle bli lätt att få, och hade under en lång och sömnlös natt förgäves grubblat på, var han skulle börja. Till slut beslöt han låta slumpen råda.

Det var full dag, när han trädde utanför dörren till sitt kontor, men ändå var det något tungt och mörkt över den. En kall novemberdag utan ljusning och lyftning, försänkt i sin egen tyngd. Hårt slöt den sig kring den lilla staden likt en grå järnmur. Husen sågo mera tillstängda ut än annars, vart och ett var som en sluten värld för sig, dit ingen slapp in obedd. Men över vart och ett steg middagsröken upp som vanligt och folket rörde sig därinne i sina dagliga sysslor. En vardag bland tusen andra, full av många små plikter, under den kommande vinterns slagskugga.

En svår plikt var det han själv skulle fullgöra i dag. Plikten mot den döde välgöraren, mot den jord han brukat och sått. Och mot henne, barndomsvännen. Det var tungt att tänka sig, att hon kanske skulle slita ont och lida brist, om de fingo gå ifrån gården. Anna-Greta, den stolta och övermodiga i pigtjänst hos andra — nej, den tanken orkade han inte tänka till slut. Som förlupen hustru fick hon väl intet understöd från mannen heller, utan berodde helt av Ejnar, den slarvern.

All den vanvettiga längtan och åtrå han åter kämpat mot den sista tiden hade försvunnit inför detta nya bekymmer, tyckte han. Kvar var blott en broderlig medömkan och oro, färglös och grå som dagen själv, utan egna önskningar och begär. Anna-Greta var än en gång som förr den lilla hjälplösa och mörkrädda flickan i barndomens trollskog. Inte skulle hon behöva lida nöd, det var allt, vad han visste. Men själv skulle han aldrig möta henne mer utan stå vid givet ord och löfte och söka ersättning i en mans nyttiga gärning.

Och den skulle på allvar börja i dag i närkamp med Grubben. Frågan var bara, från vilken sida angreppet bäst skulle ta.

För att ta sig ännu litet tid och riktigt samla sig till attacken, tog han en omväg ner bortemot hamnen. Därnere låg älven, grå och glanslös som bly, och nere i strömfåran rasslade den första vinterisen. Det lät som om någon svagt skramlat med en kedja. På ytan var allt lugnat och trögt.

Men nere vid Grubbens såg var alltjämt liv och rörelse. Där rann timret i en oavlåtlig ström uppför uppfordringsbanorna, och arbetarna sprungo som myror om varann nere i brädgården. Måtro, man hade brått nu för sista utskeppningen innan älven lade sig. Långt ut över den tysta staden hördes väsandet av kap- och klyvtrissor, dånandet av hjul och skramlet av kättingar, vilka rasslade och föllo likt fångkedjor, som knäpptes och åter löstes. Ända uppifrån brännugnen och ner till klyvverket i den mörka och fuktiga bottenvåningen under jorden genljöd det av liv. Det var som en väldig orkester av arbetsljud, där storramen brummade i basen och kanttrissan gnällde och skrek i den högsta diskant. En frisk doft av fuktigt trä och kåda strömmade ut ifrån sågbacken och från brädgårdens stabbar.

Ståtlig och imponerande var den, där den låg, Grubbens såg, det måste man säga, något storartat i sitt slag. Lycka och välstånd kunde den mala fram, men levande människor kunde den också tugga. Och under Grubbens hand måste den mala lidande och förtryck åt de många små och stumma. Rent omänskligt hårt hettes han driva sina arbetare. Sant var åtminstone, att han tog dem till sig i barnaåren redan vid den stora sommarsågningen till en dryg tio timmars arbetsdag för en dagslön av några ören över tolvskillingen. Och allteftersom de växte upp skulle de sedan fostras till att pressa ut den mesta möjliga arbetskraft ur sin fattiga lekamen vid klyvverk och kantverk, vid plankbord och schevugn. Han hade börjat fostra sig lydiga slavar redan från barnsben, Stor-Grubben. Hur det var, så hade väl bönderna och bondsönerna han fått på köpet med timret, alltför mycket levande frihetskänsla i sig ännu. De hade inte riktigt lärt sig än, att maskinen var för mer än människan.

Men åt sin herre torde väl människokvarnen där bara mala rena guldet. Inte kunde det väl vara sant, det som hade viskats, att den tidtals gått med förlust och att det till och med varit tal om att sätta hela härligheten på aktier. Det kunde ju inte vara möjligt med allt detta gyllene timmer, som rann in i gapet på den utan uppehåll och spyddes ut igen på den andra sidan för att stabbläggas ute i brädgården? Det måste ju bli en guldlast, som hette duga till att frakta ut i världen på Grubbens skutor. En oerhörd kraft och makt låg det i detta nya, som så kallt och likgiltigt förbrukade många gamla livsvärden, det förstod Mats.

Och nu tänkte han ge sig i nävkamp med storbjässen, som rådde över allt detta. Ett offer skulle han söka rycka ur klorna på honom. Det kunde väl inte bli mer än en utgång på den striden. Men fresta på skulle han ändå. Och liksom för att övervinna sin inre tvekan, vände han tvärt och började gå tillbaka upp i staden mot patron Grubbs hus.

Han tog Bastugatan, som var genast. Den gatan var han känd på, fast han sällan gick den numera. Och ändå var det inte så länge sedan han dagligen smugit fram där mellan husraderna som en förvuxen och beklämd fattigskolpojke, medan stadsbarnen kastade speglosor på hans rygg.

Där var han nu redan nere vid tvärgränden till Grubbens hus. Han mindes, hur han alltid brukat stanna där och knyta en sträv och förfrusen ynglinganäve i skydd av byxfickan, i det han mumlade för sig själv: De tör fäll komma din dag me. Var det den dagen, som skulle vara inne nu, så blev den nog inte så farlig för Grubben kanske. Där låg det lika ljust och stort som förr, hans hus, med sina blänkande fönsterrader och bredde ut sig vid torget bland de små låga krämarhusen. Var det verkligen någon sanning i det där pratet om ett inre förfall, så syntes det då åtminstone inte i det yttre. Det låg där så fast rotat och stabilt, så tryggt ock orubbat som en väldig och ointaglig borg, tycktes det. Han var inte lika säker som under pojkåren nu på att kunna storma den fästningen. Med ett litet ömkande leende tänkte han på, hur hett han drömt om detta första stormanlopp ner igenom finngränden. Och nu, när han var på väg till sitt första riktiga nappatag med storrövarn där, kändes det mer kusligt än festligt, tyckte han.

— Nå, ingen rädder här, sa bonn, sprang för haren, sade han till slut högt för att skämma ut sig själv för sin oväntade klenmodighet och klev så med långa, beslutsamma steg nedför gränden.

Utanför patron Grubbs port hade han så när blivit kullkörd av ett ekipage med två granna parhästar framför, som hastigt svängde in från nästa tvärgata. Modden yrde om hästhovarna och en stor lerkoka flög upp och slog till Mats mitt i pannan. Häpen och bestört ryggade han tillbaka. Då såg han, att det var Grubbens fru, som satt där, stelt uppsträckt på vagnssätet, medan äldsta dottern självsvåldigt lutade sig bakåt mot dynorna. Utan att se varken åt höger eller vänster och utan att bekymra sig om vem det var, som så när blivit överkörd, åkte de båda damerna i en vid sväng fram till porten.

Då kände Mats, att en ny och iskall beslutsamhet och vrede steg honom i halsen och att varje rest av den hatfyllda respekt han trots allt sedan barndomen hyst för Grubben och allt det, som var hans, plötsligt och för alltid försvann. Nej, det fick vara slut nu med att trampa folk som smuts under hästhovarna, det var inte sådana tider nu. Beslutsamt steg han in i butiken.

Därinne var halvmörkt och nästan folktomt. Förstulet såg han sig omkring — jojo, här åtminstone var då inte allt som det skulle. Så gott han kunde se i skumrasket fanns det mycket, som tydde på slarv och förfall. Som nu detta bara med belysningen — nu till dags skulle det ju vara stora oljelampor, som lyste upp i var vrå. Hur mycket fusk och oordning kunde inte dölja sig i detta halvmörker. Här fattades tydligen en ordnande hand och ett seende öga. Jaja, patronen kunde ju inte räcka till för allt. Men inte var det mycket kvar av hans barndoms underland i denna mörka, snuskiga bod med halvtomma hyllor och säckar, indränkt av brännvinsstank och smorläderslukt. Nog syntes det, att Grubben inte fick mycken tid över till minuthandeln för storaffärerna sina.

Han skulle just till att fråga efter patronen, då kontorsdörren öppnades och denne själv tittade ut. I handen höll han ett papper, det såg ut som ett utrikesbrev. Mats såg, att han tagit sig litet för mycket till bästa, ansiktet var rödbrusigt och flammigt, och ögonen irrade oroligt hit och dit.

— Ett ord, patron, sade han och klev djärvt innanför disken.

— Vaba? svarte Grubben och satte ögonen stint i honom. Hocken ä du, som nöjer dej me ett ord bara, dem flesta vill ha mer av Grubben numer. Jaså, de ä självaste Mats Jonsson, storhandlarn. Ja, ursäkta duandet, men se de va gamla vanan. Nå, stig in då, tocke storfrämmande törs en väl inte ta emot ute i bo’n.

Med klappande hjärta steg Mats in i det allra heligaste. De gingo genom flera rum, där bokhållarna sutto böjda över sina böcker. Grubben hade fler än ett kontor, han, måtro, efter graden och hemligheterna i affärerna. Hela längan efter tvärgatan i bottenvåningen nyttjade han till kontorsbruk. — Längst inne dvaldes han själv i majestätisk ensamhet. Det skulle mer än lås och nyckel till för att få upp den dörren, om man inte hade lösenordet. Och ändå fanns det ännu något innanför detta innerkontor. Det var den beryktade bondkammaren, där många av de viktigaste affärerna uppgjordes.

Mats, han bar herrerock nu, han fick stanna på innerkontoret. Men dörren stod öppen ditin till bondkammarn, som om någon nyss gått ut därifrån. Nyfiket sneglade Mats ditin, det var längesedan han varit där nu. Därinne var mörkt och tyst som i graven, men ändå tyckte han, att det tassade och viskade därinne av många olika steg och röster. Det var där de hamnat till slut, de, som råkat i Grubbens klor, till den stora slutuppgörelsen. Därinne hade far hans stått en gång och svettats blod, medan han tiggde om anstånd med skulden sin. Och där hade kanske Ejnar fällt tårar över sina dårskaper också.